En droppe svart blod Ras och tolerans i USA
Karin Henriksson
Leopard fรถrlag Stockholm 2013
Innehåll Förord del 1 SLAVERIET OCH RASISMEN 1. BARACK OBAMA – BÅDE SVART OCH VIT Undviker ämnet ras men har mycket att tillföra debatten 2. DEN AMERIKANSKA ARVSYNDEN Slaveriet och försvaret av en oförsvarlig tradition 3. SOCIOLOGI – INTE BIOLOGI Det ingrodda rasbegreppet och varför det lär bli kvar 4. LIVET PÅ PLANTAGEN Söderns guld på allt bräckligare grund 5. DET GRYMMA INBÖRDESKRIGET Lincoln, unionen räddad, slaveriet avskaffas på papperet 6. JIM CROW: ETT NYTT SLAGS BOJOR Segregationen bestod i Södern men även i norr 7. MYRDAL KLASSIKER ÄN Svenska resenärers kommentarer om ras i USA del 2 KAMPEN FÖR LIKA RÄTT 8. DR MARTIN LUTHER KING JR Ikonisk hjälte men också människa av kött och blod 9. BLACK PRIDE, BLACK POWER Tålamodet tryter, krav på hårdare metoder 10. INTERNATIONELL SOLIDARITET Broder- och systerskap över gränserna – ibland
7
11 12 27 40 57 70 83 98
107 109 121 136
5
del 3 LÅNGT TILL JÄMLIKHET 11. FATTIGDOMSFÄLLAN Nästan alltid längst ner på alla samhällsstegar 12. BROTTEN OCH STRAFFEN Fler i fängelse, fler döms hårdare, fler diskrimineras 13. POSITIV SÄRBEHANDLING Försök att bota orättvisor ständigt i politiska hetluften 14. ”SISTAHS” OCH ”BROTHERS” Mycket mer än bara systrar och bröder del 4 AVTRYCK PÅ ALLA OMRÅDEN 15. KULTURBIDRAG Berikar i alla former, från bokstäver till toner och danssteg 16. THE BIG EASY, HARLEM, ATLANTA Från gamla centra till ett nytt i nygamla Södern 17. HATTAR, WHOOPING OCH ISLAM Religiositeten starkare och mer mångfacetterad 18. I IDROTTENS VÄRLD Det finns svarta kvartsbackar, men inte hockeyspelare
147 149 158 174 197
211 213 231 244 253
EPILOG 19. NÄR SVART BLIR VIT Gränsöverskridande i kulturen, förr och nu 20. POST BLACK – POST RACE? Färgblindhet? Och i så fall ömsesidig?
263 264
Tack Litteratur Kronologi
296 297 301
6
279
FÖRORD
Jag var fyra–fem år. Vi bodde mitt emot stationen i ett samhälle i det frireligiösa Småland. En sommardag spärrade jag upp ögonen. Tre mörkbruna tanter var på väg från Pressbyrån till perrongen. De log varmt när de fick syn på den lilla flickan. Gissningsvis hade de bjudits in av något av samfundens missionärer och, kanske, sa de hej. Denna avskärmade värld ter sig förstås smått otrolig, såväl i Sverige som i Washington där jag bor och arbetar som journalist sedan mer än 25 år tillbaka. Min amerikanske man Gary reste som ung vit collegestudent från Wisconsin i norr ner till Alabama i Södern, ett för honom nästan okänt land, för att delta i marschen från Selma till Montgomery 1965. Det var han som på allvar väckte intresset hos mig för frågan om ras och rasism som alltid spökar någonstans i det amerikanska samhället och aktualiseras i det föränderliga svenska samhället där min mamma – som alltid manat till tolerans – har svarta invandrare som grannar i samma småländska ort. I den här boken belyser jag ras som fenomen och som en ständig kil, både bakåt i tiden och i dagens USA med ungefär 40 miljoner människor som klassas som afroamerikaner om de så bara har en droppe svart blod i sina ådror. Det främsta exemplet på denna regel är Barack Obama med vit mor och svart far. Obamas seger 2008 var historisk. Landet där negerslaveriet levde sig kvar länge hade valt en svart man till president och enligt en del kalkyler skulle han ha vunnit även om inte stödet bland svarta varit så massivt. 7
Återvalet 2012 kan visa sig bli ännu mer betydelsefullt. Spådomar om förlust kom på skam och eftervalsanalyserna dominerades av problemen i Republikanska partiet som förlitar sig på en krympande bas – vita män. Obama vann stort bland kvinnor, övertygande bland asiatamerikaner och med en präktig majoritet bland latinos samt ett bedövande övertag bland svarta. Motkandidaten Mitt Romney höstade bara in en verklig seger: 59 procent av de vita och 65 procent bland vita män. Dessutom tog han hem nio av de elva delstaterna som en gång bröt sig ur unionen. Rasfaktorn spelade knappast in i slutänden, utom i djupaste Södern. Väljarna föredrog den sittande presidenten trots den usla ekonomin, den höga arbetslösheten, dolska kodord i kampanjreklamen, massiva donationer från miljardärer i storföretagsvärlden till konservativa grupperingar och en gäll kritikerkör i det polariserade medieutbudet. Utgången 2012 visade att en majoritet i delstaterna med minsta minoritetsbefolkningarna inte såg till hudfärg och människor som störs av sådant lär vara betydligt färre vid nästa maktskifte 2017. Det som framtidens historiker funderar över då blir istället huruvida Obama och hans koalition lyckats vända den ideologiska kursen, från Ronald Reagans marknadsliberala antiskatte- och antistatsmaktfilosofi som rått sedan 1980-talet, till en mer jämställdhetsinriktad politik med nygamla ideal om allmänfinansierad välfärd. Debatten om ras kommer att fortsätta länge än. Fenomenet är så ingrott i historien, kulturen och i samhällsstrukturen med ryggmärgsreflexer att betrakta händelser ur sådana perspektiv. Obamas presidentskap sammanfaller med befolkningsmässiga förändringar som kan ställa nya prov på samvaron i det ständigt växande och dynamiska USA – eller sluta i större harmoni i ett samhälle utan en tydlig majoritet som håller makten i sitt grepp. I så fall blir det mycket spännande och, kanske, en vägvisare för länder i andra delar av världen, antingen de tillhör den grupp som ännu inte tagit sig an rasdiskrimineringen eller den grupp som i likhet med Sverige gått från homogenitet till en mer mångfacetterad befolkning på kort tid. 8
Boken består av fyra delar: en tillbakablickande med slaveriet och inbördeskriget (kapitel 1–7); en om medborgarrättsrörelsen med militanta Black Power samt en internationell utblick (kapitel 8–10); en om de svartas envisa problem (kapitel 11–14); en med fokus på afroamerikanernas alla bidrag till kulturen och mer allmänt om dagens situation (kapitel 15–18); och sist en epilog (kapitel 19–20) med en diskussion om en post-ras-framtid. Det finns ett enormt rikt material att ösa ur och om något viktigt saknas är det helt och hållet mitt fel, liksom eventuella misstag. En och annan scenbild och ett och annat samtal har tidigare ingått i min nyhetsrapportering från USA. Karin Henriksson, Washington i januari 2013
9
del 1
SLAVERIET OCH RASISMEN
1.
BARACK OBAMA – BÅDE SVART OCH VIT Undviker ämnet ras men har mycket att tillföra debatten
valkvällen den 4 november 2008: BREAKING NEWS Barack Obama segrar USA:s 44:e president Och sedan kom automatiskt: Förste svarte i Vita huset Ett av de mest känsloladdade ögonblicken under Obamakampanjens valvaka i Chicago dokumenterades på bilden där Barack Obama och hans svärmor Marian Robinson sammanbitet följer rösträkningen. – Plötsligt sträckte hon ut handen och grep tag i min, sa Obama efteråt och tillade att Marian Robinson tillhör människorna som står med bägge fötterna på jorden. Han fortsatte: – Jag kunde inte annat än undra: vad rör sig i hennes huvud nu? En svart kvinna som växte upp i det segregerade Chicago på 1950-talet som får åse sin dotter bli First Lady. Det fanns ju åtskilliga, både i USA och i andra delar av världen, som varit redo att slå vad om ansenliga summor att landet aldrig skulle välja en svart man till president. För egen del kunde jag inte låta bli att minnas ett meningsutbyte under den demokratiska primärvalsstriden mellan Barack Obama och Hillary Clinton. Jag satt i baksätet i en taxi i Wash12
ington och gnabbades med chauffören om den än så länge hypotetiska frågeställningen: Vem kommer att vinna ett presidentval först – en vit kvinna eller en svart man? – Den svarte mannen, gissade jag. – Den vita kvinnan, trodde han, som var svart. En varm eftermiddag i slutet av juli 2004. Boston kryllade av demokrater som samlats till partikonvent dryga tre månader före presidentvalet. I ett tecken på vad som komma skulle var nyfikenheten betydligt mindre på självaste kandidaten John Kerry än på Barack Obama – eller Obama Barack som en radiopratare råkade snubbla fram innan alla lärt sig namnet. Obama hade handplockats som en av huvudtalarna, ”key note speakers”, på konventet. Att läsa talet nu, många år senare, ger en förnimmelse av teman som skulle återkomma i hans egen presidentvalskampanj och blir en påminnelse om hur svårt det är att förverkliga ideal i politiken: ”Detta val handlar i slutänden om vi ska vara delaktiga i en cynismens politik – eller i en hoppets politik.” Jag tänkte att det borde vara intressant att ta en närmare titt på denne Barack Obama. En sen eftermiddag skulle han besöka en av alla tillställningar med mingel mellan tillresta delegater, lokala makthavare och allsköns rika bidragsgivare. Vi begav oss iväg i god tid till fartyget i hamnen där evenemanget skulle äga rum. – Kriget, ekonomin, en känsla av att landet är på väg i fel riktning – ja, allt detta, svarade Barack Obama, som vänligt skakade hand, på min fråga om vad valrörelsen skulle komma att handla om. ”Demokraternas nya stjärnskott”, löd rubriken på Svenska Dagbladets förstasida. Michelle Obama, klädd i gult, hälsade med sitt varma breda leende mycket vant på oss på amerikanska politikerhustrurs speciella vis. 13
Det var under de här dagarna som Barack Obamas politiska raketfärd började på allvar. Det året representerade han fortfarande sin adoptivhemstad Chicago i delstatsparlamentet i Springfield, samtidigt som han ställde upp i valet till en av Illinois två stolar i senaten i Washington. På konventet fick allmänheten ett första prov på hans vältalighet: – Det finns inget liberalt Amerika, det finns inget konservativt Amerika, det finns bara Amerikas förenta stater. Det finns inte ett svart Amerika, ett vitt Amerika, ett latino-Amerika, ett asiatiskt Amerika, det finns bara Amerikas förenta stater. Han fortsatte med att berätta att tyckare gärna delade in landet i röda republikanska och blå demokratiska stater, men att det finns knatteligor i blå, traditionellt demokratiska, stater och människor med homosexuella vänner i röda, republikanska, stater; patrioter som motsatte sig kriget i Irak och patrioter som stödde kriget i Irak. En isande kall februarimorgon två och ett halvt år senare fanns det bara ett ställe som en USA-korrespondent borde befinna sig på: i Springfield i Illinois. Barack Obama skulle sjösätta sin presidentvalskampanj. Fötterna förvandlades till isbitar tämligen snabbt och jag försökte hålla värmen genom att småspringa mellan intervjuobjekten i folkmassan som samlats framför Illinois Old State House. Frågan var given: Kan en svart man vinna? – Vadå färg? skojade en svart man. I staden med Skansenliknande kvarter och ett imponerande museum över den mest kände invånaren, Abraham Lincoln, inpräntade andra jag pratade med att USA minsann övervunnit sådana fördomar. Barack Obama, som föddes på Hawaii den 4 augusti 1961, hade flyttat till Chicago efter universitetsstudierna. Han var 23 år gammal och arbetade i slummens South Side som ”community organizer”, ett slags socialarbetare för att bistå folk som förlorat jobben i stålindustrikrisen. 14
Efter studier på Harvarduniversitetet med bland annat posten som förste svarte redaktör för prestigefyllda Harvard Law Review avböjde han feta löneanbud från stora advokatfirmor för att återvända till Chicago, gifta sig och bilda familj. Senare blev han lärare i författningsrätt på University of Chicago och satt i sju år i delstatsparlamentet i Springfield. Han förklarade att han gick in i politiken för att han insett att det var enda sättet att verkligen åstadkomma några förändringar. Familjen Obama bosatte sig så småningom i en präktig villa i Hyde Park, ett område med låga hus i tegel och lummiga trädkantade gator. Stadsdelen räknas som ”mixed”, alltså med en blandad befolkning, svarta och vita. Kvarteren domineras av universitetet där Obama undervisade och där både liberaler och marknadsekonomigurun Milton Friedman samsats. Barack Obamas mor och far, Stanley Ann Dunham och kenyanen Barack Hussein Obama, träffades när Obama sr ingick i studentutbytet som inrättades för att öka kontakterna mellan USA och länder med koloniala självständighetsrörelser. Obama sr lämnade familjen när sonen bara var två år gammal och de återsågs bara en enda gång, 1971, när fadern hälsade på i Honolulu. Det blev ganska spänt, av allt att döma. Dunham gifte sig några år senare med indonesiern Lolo Soetoro och de fick en dotter, Maya, som är ett av Barack Obamas många halvsyskon. Dunham avled i cancer 1995 och har i efterhand fått erkännande för sina antropologiska studier, bland annat om textilt hantverk, på den indonesiska landsbygden. Hon arbetade också med mikrokrediter som konsult för amerikanska biståndsorganet USAID och andra finansinstitutioner. I en inträngande biografi, A Singular Woman, beskriver Janny Scott att makarna Dunham inte alls blivit lika chockade över sin 17-åriga dotters graviditet, eftersom Kansas traditionellt är mer ”idealistiskt, progressivt och pragmatiskt” än vad folk tror. Ann närde ambitioner för sin son, som denne sammanfattade i ”en blandning mellan Einstein, Gandhi och Belafonte … Någon som var stark och ärlig och uträttade viktiga saker för världen”. Som 10-åring skickades ”Barry”, som han kallades av familjen 15
och i skolan, till Honolulu och bodde sedan med sina, vita, morföräldrar i en trerummare i ett helt vanligt högt bostadshus på en idag hårt trafikerad gata. Han antogs i exklusiva privatskolan Punahou School som en av få svarta elever i det i och för sig mångfacetterade Hawaii. Om de här årens sökande berättar han utförligt i sin självbiografi Min far hade en dröm. Det framgår att morfadern varit något av en hoppjerka och lycksökare medan hans älskade mormor, som avled i slutskedet av presidentvalskampanjen, stod för stabiliteten och försörjningen. Nämnda Scott nämner dock att modern blivit mycket ledsen när hon bara omtalades som ”en antropolog” i en enda mening i artiklarna när han utsetts till redaktör för Harvard Law Review. Fadern dog i Kenya 1982 efter fler giftermål och en allt sorgligare utförsbana. Klyschan spaltkilometer (och vad nu motsvarigheten i pratshow-tv kallas, kanske ”tjatterdygn”) blir för en gångs skull den mest passande beskrivningen på all debatt om Obamas ras och om Amerika var redo för en svart president. Förenklat löd frågeställningen om han var för svart för de vita och inte tillräckligt svart för de svarta. Inläggen blev fler och fler. För egen del undvek Obama ämnet. Men den 13 mars 2008, i en känslig fas i det jämna primärvalsloppet mellan Hillary Clinton och honom, blev det omöjligt. Citat ur predikningar av prästen Jeremiah Wright i Obamas kyrka, spelades upp i tv: – Vi bombade Hiroshima, vi bombade Nagasaki och vi avlivade många fler än de tusentals som dog i New York och Pentagon utan att blinka … och nu blir vi upprörda när liknande saker händer här hos oss, på våra egna bakgårdar. Sådant tal, att påstå att reaktioner i utlandet beror på stormaktens politik, är inte bara opatriotiskt, utan smått hädiskt i USA. Wright fortsatte med att räkna upp alla övergrepp mot olika folkgrupper som den amerikanska staten gjort sig skyldig till: indianer som föstes in i reservat, japanska invandrare som 16
sattes i läger under andra världskriget, medborgare med afrikanska rötter som slogs i kedjor, auktionerades ut, tvingades arbeta på bomullsplantager, fick gå i undermåliga skolor, utsattes för vetenskapliga experiment … Wright sammanfattade med att staten ger dessa människor knark, bygger högre fängelsemurar och stiftar lagar om hårda straff. Att då väntas instämma i ”God Bless America” är orimligt, när det istället borde låta ”God damn America”. Att han egentligen i första hand förbannade seklers orättvisor mot USA:s svarta kom bort i medieförenklingen. Barack Obama, som växte upp i två hem där religionen inte hade någon framträdande plats, har vittnat om att Wright förde honom ”till Jesus”. Makarna Obama vigdes av Wright och var medlemmar i Trinity United Church of Christ i 20 år, till synes utan att ha varit särskilt flitiga besökare. De var i alla fall inte där en söndagsförmiddag sommaren 2007 när medierna började rapportera om den tänkbare presidentkandidaten Barack Obamas bakgrund. Tidningen New York Times hade publicerat ett porträtt av Obama ”som smakat på flera olika religioner men inte tagit till sig någon förrän han träffade hr Wright, en dynamisk pastor som predikar afrocentrisk teologi”. När jag anlände lagom till 11-gudstjänsten kunde jag konstatera att detta rörde sig om en progressiv svart övre medelklass som också finansierade pastor Wrights och Trinitys omfattande sociala program. Det stora kyrkorummet, med en man- och kvinnostark kör, var fullsatt. När Wright själv steg fram i en färgglad vävd mantel gjorde han ingen besviken med sina träffande liknelser och livfulla framställning. Originaltiteln på Obamas andra bok, The Audacity of Hope (på svenska Att våga hoppas: tankar om den amerikanska drömmen), hämtades från en av Wrights predikningar och hans filosofi genomsyrade Obamas liv som ”community organizer”. Obama påpekade redan i New York Times-artikeln att ”vi inte är ense om allt”, varpå reportern anmärkte att det var svårt att inse hur ”hr Obama verkligen ska kunna ta avstånd från hr Wright”. 17
Obama hade visserligen kommit fram till att det vore oklokt att ha med pastor Wright på podiet i Springfield men ingen i hans stab var listig nog att gå igenom Wright-inspelningarna på Trinitykyrkans hemsida. En kaotisk stämning rådde på mötet i kampanjhögkvarteret morgonen efter tv-avslöjandena. Något måste göras. Obama förkastade, enligt en beskrivning i boken Game Change, tanken på ett debattinlägg på sajten Huffington Post som otillräckligt i det rådande läget. Istället höll han några dagar senare ett tv-sänt tal, benämnt rastalet, i Philadelphia, för säkerhets skull mot en fond av amerikanska flaggor. Obama sa att det vore lika omöjligt att ”förneka” Wright som det vore att förneka ”den svarta gemenskapen eller min egen vita mormor … en kvinna som en gång bekände sin skräck för svarta män som gick förbi henne på gatan”. Obama hade aldrig gripit sig an de här frågorna så rakt på sak, varken förr eller senare. Han inledde med att citera begynnelseorden i självständighetsförklaringen, ”We the people …”. Dokumentet undertecknades på andra sidan gatan, poängterade han, fastän det var ”ofullständigt” och ”fläckat” av slaveriet. En presentation av hans egen udda bakgrund ingick också: – Jag är son till en svart man från Kenya och en vit kvinna från Kansas. Jag växte upp med min vite morfar som överlevt depressionen för att sedan tåga med Pattons armé under andra världskriget och med min vita mormor som arbetade på en bombfabrik i Fort Leavenworth medan han befann sig på andra sidan Atlanten. Jag har gått i några av de bästa skolorna i Amerika och bott i ett av världens fattigaste länder. Jag är gift med en svart amerikanska som i sig har slavars och slavägares blod – ett arv vi förmedlat till våra älskade döttrar. Jag har bröder, systrar, brorsdöttrar, systersöner, farbröder, kusiner av varje tänkbar ras och nyans spridda över tre kontinenter. Och, så länge jag lever, kommer jag aldrig, aldrig att glömma att min berättelse inte ens vore möjlig i något annat land på vår jord. Han pekade stolt på att öden som hans inte går att hitta någon annanstans och han lovade att ta sig an ”de komplexa aspekterna av ras som egentligen vi aldrig tagit itu med”. Talet berömdes 18
som ett av de mest genomtänkta och välformulerade i ämnet på årtionden. Ett drygt år före valet 2012 utsattes Obama för en intern svekdebatt, anförd av professorn och författaren Cornel West och av den seriöse radiorösten och debattören Tavis Smiley. De reste runt på en ”Fattigdomsturné” och låg bakom dokumentärserien ”Too Important to Fail” om unga killar som ohjälpligt hamnar på efterkälken redan i skolan. West och Smiley hävdade att Obamas eftergifter i budgetspelet med republikanerna var oförlåtliga och att det sociala skyddsnätet som infördes av demokratiska presidenter hotades. West använde grova tillmälen som ”Wall Street-oligarkernas svarta maskot”. – Vi vill att han ska angripa fattigdomen. Han pratar – men han måste också skrida till handling, sa Cornel West, i en intervju om vad som skulle krävas av Obama. Men många andra i den afroamerikanska debatteliten uttryckte irritation över Wests och Smileys kritik. Målet måste vara återval av en svart president, sammanfattade de, medan Obama sa så här i ett tal till en huvudsakligen svart publik: – Jag förväntar mig att ni alla ansluter er till mitt tåg. Ta av er tofflorna. Sätt på er marschkängorna. Sluta klaga. Sluta grumsa. Sluta gnälla. I vanlig ordning verkade gräsrötterna vara mer förstående. På ett Obamamöte i Virginia var det ingen av de svarta väljarna jag talade med som gav uttryck för besvikelse. Tvärtom, skyllde de på George W. Bushs dukade bord och på republikanskt motstånd i kongressen. Och mer vana samhällsdebattörer anmärkte torrt att de fattiga lidit under alla presidenter men att West och Smiley bara anfört korståg mot Obama. Å andra sidan förtjänar alla försök att belysa fattigdomen i USA uppmärksamhet. Under valrörelsen bidrog Barack Obamas retorik till smittande känslor av ”hope” och ”change” på möte efter möte, dag och kväll, med tiotusentals som skanderade ”Yes we can”. Ett par höjdpunkter i segertalet 2008 handlade om 106-åriga Ann Nixon Cooper som röstat i Atlanta: 19
– Hon föddes bara någon generation efter slaveriet under en tid när det inte fanns några bilar på vägarna eller flygplan på himlavalvet, när någon som hon inte fick rösta. Av två skäl: för att hon var kvinna och för färgen på hennes hud. – Och ikväll funderar jag på allt hon bevittnat under sitt århundrade i Amerika – hjärtesorgen, hoppet, kampen, framstegen, de gångerna vi fick höra att vi inte kunde men också på människorna som pressade på framåt, med den amerikanska trosbekännelsen: Ja, vi kan. I en tid när kvinnors röster tystades och deras förhoppningar sveptes åt sidan levde hon länge nog för att se hur de stod upp, höjde sina röster och sträckte sig efter valsedlarna. Ja, vi kan. När förtvivlan hemsökte dammets ”dust bowl” och en tung depression sänkt sig över vårt land åsåg hon en nation som besegrade fruktan med hjälp av en New Deal, nya jobb, en ny känsla av samhörighet. – Yes we can. Barack Obama fick 53 procent av rösterna. Det var den största segermarginalen för en demokratisk presidentkandidat sedan Lyndon B. Johnsons 1964, året efter mordet på John F. Kennedy. Han tog hem de ”blå” demokratiska delstaterna; vågmästarstaterna Florida, Ohio och Pennsylvania; samt en knapp handfull ”röda”, traditionellt republikanska stater, förutom North Carolina och Virginia i gamla sydstatskonfederationen, fanns Indiana med rasistiska enklaver samt Colorado i det individualistiska Västern. Majoriteten bland svarta var förkrossande, 96 procent, imponerande bland latinos, 66 procent, och mycket övertygande bland unga, 66 procent, vilket delvis torde kunna förklaras av motståndaren John McCains ålder, 72 år. Obama åtnjöt högre stöd bland vita väljare än både Al Gore och John Kerry i valen 2000 och 2004. Fast i eftervalsanalyserna 2008 framkom för övrigt att vita var den enda grupp utan majoritet för Obama, dessutom med mycket svaga resultat i Alabama (10 procent), Mississippi (11 procent) och Louisiana (14 procent). Stämningen på Obamas massmöten ledde till åtskilliga spe20
kulationer om ett kraftigt ökat valdeltagande (och spydigheter i motståndarlägret om ”Frälsaren”). När de officiella sammanställningarna väl är gjorda brukar resultaten inte kännas så aktuella längre och därför blev det mest notiser av konstaterandena att Obama faktiskt inte förmått folk att lämna sofflocken. Totalt sett hamnade valdeltagandet på 64 procent eller i princip samma tal som 2004. Antalet människor som begav sig till valurnorna uppgick till 131 miljoner vilket motsvarande en ökning med 5 miljoner, fast siffran ska jämföras med ett tillskott på 9 miljoner som nådde rösträttsåldern. 71 procent eller ett lägre tal än 2004 års 72 procent hade registrerat sig, men det var högre än år 2000 och statistiskt jämnt lopp med 1996. Bland unga människor var andelen röstregistrerade lägst, 59 procent, för att sedan stiga successivt med åldern till 77 procent bland folk över 65 år. Två år senare, i kongressvalen 2010, åkte Obama och demokraterna på ”shellacking”, storstryk, som han sa. Det var kräftgång i samtliga väljarskikt och i samtliga geografiska regioner, med en extra stor omsvängning i det så flyktiga men ack så viktiga tredje blocket, de oberoende. Valresultatet skylldes på ilskan och oron över arbetslösheten och fastighetskrisen men också på Obamas politik, på hans personlighet och på hans rådgivare som inte visat sig lika skickliga på regerande i Vita huset som på den så kallade kampanjstigen. Problemen i det amerikanska samhället låter sig helt enkelt inte lösas på ett par år. Alla är ense om att besk medicin krävs, dock inte vilken, något som visar sig i den ena djupa ideologiska striden efter den andra om skatter, offentliga utgifter och budgetunderskott. Obamavänner skulle säga att hans förebyggande recept med investeringar i forskning, hållbar energi och utbildning är att rekommendera, medan Obamas fiender hela tiden hävdat att de gigantiska skedarna med stimulanselixir förvärrade läget. Valet 2012 – och mer om det i senare kapitel – måste tolkas som att väljarna höll med Obama om hans framtidsvision, i synnherhet som det till skillnad från valen 2006, 2008 och 21
2010 inte utvecklades till ett protestval mot den sittande makten. Tvärtom innebar det att Obama fick förnyat förtroende trots den envisa lågkonjunkturen och trots försöken att utmåla honom som en lömsk figur som inte hör hemma i USA. Såväl Google- som Twitterstatistik visade efteråt att ord som rasism återkom i sökningarna före valet och att antalet tweetar med rasistiskt innehåll var störst i Södern. Från Facebook spred sig en ung kvinnas kommentar till vännerna om att det skulle ”bli fyra år till med niggern” men även fyra år till för mordattentat. Postningen togs bort men kvar på nätet finns tv-intervjun med Fox News där hon säger att hon inte ångrar ett dugg. Invändas kan att det inte går att jämföra historiskt huruvida sociala medier skulle varit ännu råare förr. Det talas mycket tyst från officiellt håll om eventuella hot och attentatsförsök mot Obama i landet med mord på flera presidenter och symboliska gestalter som Martin Luther King och Malcolm X. Hat mot honom frodas på nätet. För att bara ta ett exempel: ihateobama.com, med ”Barack the oppressor” som en svart gris bland vita grisar. Eller sajter som saluför ett brett utbud av anti-Obamaprylar, ofta med anspelning på slagorden Hope och Change, eller mer brutala ”Did you vote for Obama?” med ”Thanks a lot asshole” i finstilt som kan specialbeställas på hela 100 olika produkter från antiobamashop.com. – De kan inte tåla att en svart man valdes till president, löd en vanlig kommentar om förmenta rasister i främst den nya snabbväxande Tea party-rörelsen och i reportage i tidskriften Ebony spekulerades det i att det skulle bli en ”New Confederacy”, en nutida motsvarighet till sydstatskonfederationen, där vita extremister utövar ett allt större inflytande över samhällsutvecklingen. En av alla väljare jag talade med, just denne i Florida, under valåret 2012 tvekade inte en sekund: – Jag skulle aldrig rösta på den niggern. Och liksom för att bekräfta misstankarna ovan blev svaret 22
”Virginia” på frågan varifrån han själv kom, alltså själva hjärtat i nämnda sydstatskoalition. Men just Virginia genomgår befolkningsmässiga förändringar som manifesterades i Obamasegrarna i valen 2008 och 2012 och inför kommande val spekuleras det i att fler sydstater, som Georgia, hamnar inom räckhåll för demokraterna så länge republikanerna inte förmår att formulera visioner som tilltalar minoriteterna. I de olika schatteringarna av Obamahatet märks: ”birthers” som tvivlar på att han är född i USA eller på att han är kristen, upp till en femtedel som uppger att de tror att han är muslim, och, så förstås, statsvetenskapligt obildade som kallar honom socialist eller kommunist. Obama sa ”Vi har inte tid med sådana här dumheter” när han gav efter för kraven att se till att det så kallade långa födelsebeviset från arkiven på Hawaii offentliggjordes. Tveksamt, dock, om det hjälpte i kretsar där allmän invandrarfientlighet bidrar till krav på att riva upp det 14:e författningstillägget om att alla som föds i USA blir amerikanska medborgare. Eftervalsanalyserna 2012 kom i mycket att handla om republikanernas sviktande stöd bland minoritetsgrupperna med en vanlig kommentar om att partiet måste rensa ut de här elementen för att överleva. – För dem som vill ha en ”good ol’ boy”-president som de gärna skulle vilja ta en öl med är Obamas intellektuella ”Blackness” skrämmande, menade Jill Nelson i en artikel i Ebony där adjektivet ”Black” alltid stavas med stor bokstav. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att avgöra i hur hög grad hatet baseras på just Obamas hudfärg eller annorlunda uppväxtförhållanden. Att en grupp anser att en president inte är legitim hör till i den amerikanska historien. Bill Clinton avskyddes i vissa kretsar och han karikerades ofta som en fet Bubba med slapp moral från Södern; och vänstermagasinet The Nation avbildade George W. Bush som avsomnade skämttidningen MAD:s Alfred E. Neuman. På bröstet satt ett märke med varningen ”Worry”. Julian Bond, veteran i medborgarrättsrörelsen, fastslog i en intervju att konservativa visserligen kunde ha skäl att vara emot Obamas politik men fortsatte: 23
– Det är ras, ras, ras, ras… inte 100 procent, men merparten av motståndet mot honom är, tror jag, baserat på ras. Folk kan helt enkelt inte smälta hela tanken på en svart man som president. Fast på sikt är Bond optimist. – Unga människor idag har inte samma fördomar som deras föräldrar har. De är mer vidsynta rörande sådant som homosexualitet, ras, ja, allt, de har en helt annan syn, och tack och lov kommer de att fortsätta ha det allteftersom de blir äldre. Om Obama och den eviga rasfrågan sa Bond: – Han försöker att undvika att bli betraktad som en ”svart” president och han har visat att han behärskar förmågan att tala om ras utan att alienera vita. På den ena av de låga bastanta grindstolparna som är övervuxna med murgröna sitter en skylt: ”Friendfield Plantation. 1735. Byggnadsminnesmärkt.” Intill bommen som endast kan öppnas med rätta koden står hotfulla förbudsskyltar, ”No Trespassing”. Det är hit, en liten bit från kusten i Low Country i South Carolina, som Michelle Robinson Obamas rötter sträcker sig. Hennes farfars farfar, Jim Robinson, var slav på just denna plantage som idag är i privat ägo. Några guidade turer erbjuds inte, men ett par enstaka fotografer har tillåtits ta bilder av de fem enkla brädskjulen som återstår av Slave Street. Före inbördeskriget var 273 slavar bosatta på plantagen enligt 1860 års folkräkning. Då odlades ris, nu växer skog på marken. Jim Robinson föddes cirka 1850. Båda hans föräldrar tros ha härstammat från South Carolina, enligt djuplodande artiklar i samband med presidentvalet i familjen Obamas lokaltidning Chicago Tribune och i politikens Washington Post. Vidare har det dokumenterats att han var ”sharecropper”, ungefär statare, samt att han, hans hustru Louise och deras barn bodde kvar i slavbostäderna även efter inbördeskriget. Han kunde inte läsa eller skriva, enligt folkräkningen. Åtskilliga plantager i Södern är öppna för allmänheten, en del 24
är museer, på andra bedrivs bed & breakfast-verksamhet. Gemensamt är att man får en känsla av hur den vita överklassen med dess kontakter med Europa framlevde sina dagar. Och man kan försöka tänka sig in i hur livet för en slav i den här trakten kunde te sig på Boone Hall Plantation som grundades redan 1681. Utanför muren som omger den ståtliga mangårdsbyggnaden med en fjärilsformad trädgård står nio små hus på rad, ”the slave quarters”, typiska enkla slavbostäder. Vid en försäljning 1817 registrerades 85 slavar på egendomen och om ett av husen i dessa ”slave quarters” användes till bönehus skulle fler än tio bo i vart och ett av de övriga. En av paret Robinsons söner, Fraser sr, arbetade som vuxen på sågverken i trakten, samma gällde dennes son, Fraser jr, som föddes 1912. Tätorten Georgetown, historiskt intressant med rader av ståtliga villor, var strikt uppdelad mellan vit och svart. Fraser Robinson bestämde sig för att pröva lyckan norrut som så många miljoner andra i det segregerade Södern. Han slog sig ner i Chicago och gifte sig med LaVaughn Johnson. 1935 fick de sonen Fraser Robinson III som är Michelle LaVaughn Robinson Obamas far. Livet i norr blev inte riktigt som Fraser Robinson hade tänkt sig och efter pensioneringen sökte sig paret till Georgetown dit lilla Michelle kom på besök varje sommar. Men av allt att döma pratade man inte om släktens rötter. – De här historierna göms undan många gånger för att det gör för ont för att vilja minnas dem. Man måste försöka erkänna och förstå det förflutna och sedan gå vidare, sa Michelle Obama i en intervju med Washington Post en månad före presidentvalet. På många sätt är Michelle Obamas bakgrund mycket mer representativ för USA:s svarta än Barack Obamas. Han anmärkte dels att Michelle är ”den mest typiska amerikanska kvinnan jag känner”, dels att ”jag är gift med en amerikanska med blod både från slavar och slavägare” i det stora talet om ras. Slavinnan han avsåg hette Melvinia Shields och det är henne Michelle Obamas mor, Marian Shields Robinson, härstammar ifrån. Slavägaren tros ha varit en Henry Shields (eller någon av 25
hans söner) på en gård i Georgia där Melvinia hamnat efter hennes förre ägares död. En ”negerflicka” nämndes i testamentet 1852 och värderades till 475 dollar, enligt en släktforskare som tidningen New York Times samarbetat med. I folkräkningar uppges att Melvinia Shields söner var ”mulatter”. En av dem, Dolphus T. Shields, blev företagare i Alabama och en son till honom flyttade till Chicago på 1920-talet. Fraser Robinson, som led av MS, fick aldrig uppleva att hans dotter blev USA:s första dam. I en intervju i månadstidningen Essence efter sin egen flytt till Vita huset spekulerade First Granny Marian Robinson om vad maken skulle ha sagt: – Du skulle inte kunna få tyst på honom! Han skulle stråla så länge att du bara önskat att han slutade prata. Han skröt alltid om Michelle och hennes bror Craig innan de åstadkommit ett enda dyft. Såväl Barack Obama som Michelle studerade vid USA:s förstklassigaste universitet. Michelle efter att ha gått i allmänna skolor i Chicago och Barack i privatskola i Honolulu. Båda är övertygade om att barn måste få bästa tänkbara utbildning och det har framgått att döttrarna Obama förväntas läsa läxor på vardagskvällarna – inte titta på tv eller spela datorspel. Under åren i Vita huset har det stått tydligt att Obama är en föredömlig familjefar till Malia (född 1998) och Sasha (döpt till Natasha, född 2001), med obligatorisk närvaro vid idrottsmatcher etc., på lördagsmorgnar och middag så många kvällar han kan eftersom han ”bor ovanpå butiken”. I Washington fortsatte makarna Obama sin tradition med ”date nights” bara med sig själva som sällskap på restauranger som är kända för sitt utsökta cuisine. Den svarta familjen bor kvar i Vita huset till i januari 2017 och för att inse hur otänkbart detta hade varit så sent som på 1960-talet måste man gå tillbaka till slaveriets dagar.
26