David Olusoga & Casper W. Erichsen
Kejsarens förintelse Tysklands bortglömda folkmord
Översättning Per Nyqvist
Leopard förlag Stockholm 2014
Kejsaren_INLAGA.indd 3
2014-09-22 10:53
Tillägnas minnet av Jørn Wulff Karen Wulff & Olorunjube Franklin Ojomo
David Olusoga & Casper W. Erichsen: Kejsarens förintelse Leopard förlag, S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se
Copyright © David Olusoga & Casper W. Erichsen 2010 Översättning © Per Nyqvist 2014 Originalets titel The Kaiser’s Holocaust Omslag Niklas Lindblad/Mystical Garden Design Omslagsbild © National Archives of Namibia Tryck Bookwell, Finland 2014 ISBN 978-91-7343-470-6
Kejsaren_INLAGA.indd 4
2014-09-22 10:53
Innehåll Karta Inledning: Cell nr 5 1 2 3 4 5
Kejsaren_INLAGA.indd 5
6 7
Landet på andra sidan dimman Järnkanslern och guanokungen ”Detta är mitt land” Mörkrets soldat ”Europeiska länder för inte krig på det sättet” 6 ”Lite äkta vildhet” 7 Hunnernas konung 8 ”Strömmar av blod och pengar” 9 ”Död av utmattning” 10 ”Fred kommer att innebära döden för mig och mitt folk” 11 ”Ni är själva skuld till ert elände” 12 Dödens ö 13 ”Vårt Nya Tyskland på afrikansk mark” 14 Sammanbrottet 15 ”Att slåss mot den övriga världen i all oändlighet” 16 Förste bäste korpral 17 Ett folk utan utrymme 18 Nazisterna som kolonialherrar
21 35 53 66
287 299 325 350
Epilog: Glömskans triumf Författarnas tack Noter
373 393 395
81 97 117 137 165 190 209 227 252 274
2014-09-22 10:53
ANGOLA (portugisiskt)
NORDRHODESIA
E S K
Etoshaslätten
L
E T
U T K
Otavi
Swa
Swakopmund Walvis Bay
Omatakobergen Okahandja Okanjira Oviumbo
kop
Windhoek Rehoboth
Hoornkrans
obAu len da
nte n
E N K N I B Ö N A M
Atla
Lüderitz
Naukluftbergen
Rietmont Gibeon
NAMALAND Bethanie Keetmanshoop
N
EN
Omaruru Karibib Otjimbingwe
K A L A H A R I ÖK NE
S T
Waterberg HEREROLAND Osombo zoWindimbe
BECHUANALAND
Tyska Sydvästafrika
Warmbad Or
a n je f loden
KAPKOLONIN
Kejsaren_INLAGA.indd 6
0
100 200 300 kilometer
2014-09-22 10:53
Inledning
Cell nr 5 Klockan 22.30 den 14 oktober 1946 var menige Harold F. Johnson i kompani C, USA:s 26:e infanteriregemente, på väg genom korridoren till cell nr 5. När han kom till celldörren lutade han sig fram och kikade in i rummet genom titthålet; det var meningen att han skulle tillbringa de närmaste timmarna i den ställningen. ”Fången låg då på rygg”, berättade Johnson senare för utredningskommissionen, ”med händerna på filten och armarna utsträckta längs sidorna. Han låg alldeles orörlig i den ställningen i omkring fem minuter.” Omkring 22.40 (fortfarande enligt Johnson) ”drog fången händerna över bröstet med fingrarna hopflätade och vände ansiktet mot väggen … Han låg på det sättet i två tre minuter … Senare verkade han stelna till, och det kom ett flämtande, rosslande ljud från munnen.” Johnson slog larm. Han ropade på vaktchefen, löjtnant Cromer, som med buller och bång kom rusande nedför spiraltrappan från korridoren ovanför. Strax därefter kom också fängelseprästen, kapten Henry F. Gerecke, springande. Först när alla tre var samlade låste Johnson upp celldörren och slog upp den på vid gavel. Cromer trängde sig före och var först inne i cellen, följd av fängelseprästen. Därefter kom Johnson, som ”höll i lampan”. Gerecke böjde sig fram och lyfte upp fångens högra arm, som slappt hängde ner från metallbritsen. Frenetiskt försökte han känna efter om pulsen slog. ”Herre Gud”, utbrast han, ”karlen är död!”1 Fången som låg död i Nürnbergfängelsets cell nr 5 med glasskärvor från en cyankaliumampull i munnen hade varit tysk riksdagspresident, regeringschef i den preussiska delstatsregeringen och chef för Europas mest fruktade flygvapen. Han hade också lett den brutala utsugningen av Östeuropa under 7
Kejsaren_INLAGA.indd 7
2014-09-22 10:53
kejsarens förintelse
andra världskriget. Bara några veckor tidigare hade han skrutit inför fångvaktarna om att han var en ”historisk gestalt”. Han var övertygad om att man ”om femtio eller sextio år” skulle resa statyer över honom överallt i Tyskland. Hans namn var Hermann Göring, och nu hade han alltså begått självmord bara några timmar före sin avrättning – den sista och oväntade vändningen i hans bisarra liv.
Göring stod åtalad i rättegången för grova tyska krigsförbry tare i Nürnberg. Under sitt inledningsanförande sju månader tidigare hade Robert Kempner, en av de amerikanska åklagarna, betecknat denna process som ”det största seminarium i historia som någonsin hållits”. Åklagarsidans bevismaterial byggde på ett sällsynt omfattande historiskt forskningsarbete. Ett stort antal historiker, översättare, arkivarier och dokumentärfilmare hade arbetat med att dokumentera de otaliga aggressionshandlingar och våldsdåd som hade begåtts av tyska medborgare under Hitlers tolvåriga ”tusenårsrike” samt med att göra beräkningar eller uppskattningar av antalet offer för dem. Det samlade åtalsmaterialet byggde på miljontals enskilda tragedier. De dokument som skulle användas som bevis mot de tjugotre åtalade männen hade kopierats, registrerats och översatts till franska, ryska och engelska. Enbart själva anklagelseakten omfattade tjugofyratusen ord. Åklagarsidans sakframställning hade kanske kunnat pågå under längre tid än den nazistiska regeringen hade suttit vid makten. De tre första rättegångsdagarna gick helt åt till att läsa upp och protokollföra åtalet. Anklagelserna mot de åtalade vilade på dokument från deras förflutna. Handlingar som var försedda med deras egna underskrifter lades fram inför dem. Åklagarsidan läste upp tal som de hade hållit, förordningar som de hade utfärdat och protokoll från komprometterande möten som de hade deltagit i. Människor som hade varit inspärrade i deras fängelser 8
Kejsaren_INLAGA.indd 8
2014-09-22 10:53
inledning: cell nr 5
och koncentrationsläger berättade om ohyggliga upplevelser. Historikers och arkivarbetares forskningsresultat hade kanske aldrig tidigare utnyttjats med så stark dramatisk effekt. I vår tid är det endast sannings- och försoningskommissionen i Sydafrika som har åstadkommit någonting liknande. Syftet med rättegången i Nürnberg från november 1945 till oktober 1946 låg inte enbart på det juridiska planet: den var ett centralt och väl genomtänkt inslag i en nationell reningsprocess. De allierade såg åtalet mot de överlevande medlemmarna av den nazistiska eliten som ett avgörande steg i det tyska folkets ”avnazifiering”. Planeringen för tiden efter kriget byggde bland annat på att de medtagna och utmattade tyskarna skulle förkasta nazismen. Mot bakgrund av att alla större städer låg i ruiner, att fem miljoner tyskar hade dött i kriget och att fyra ockupationsarméer stod på tysk mark var alla utom de mest fanatiska nazisterna beredda att erkänna att det Tredje riket hade varit en nationell katastrof utan motstycke. Somliga drog även andra slutsatser när Nürnbergrättegången tvingade dem att se vad Tyskland hade gjort under nazisternas ledning. De åtalade nazistiska ledarna och deras tusentals hantlangare, de som hade verkställt dekreten, kom att betraktas som ”de and ra”. De hade burit sig omänskligt åt, så då var de kanske inte normala människor? Det var ju under de här männens ledning som Tredje riket hade begått dåd som inte bara var ohyggliga utan också unika i mänsklighetens historia. Enligt detta synsätt hade nazismen varit en avvikelse i Europas historia – den representerade ett brott med det förgångna. Efterkrigstidens stora villfarelse bestod i en lugnande fiktion om att nazisterna var en ny sorts monster och att deras brott var unika. Men det var de inte. Stora delar av den nazistiska ideologin och många av de brott som begicks i dess namn ingick i en tradition med djupa rötter i den europeiska historien. Nazismen var visserligen en urspårning, men den representerade också en kulmen i både Tysklands och Europas historia och tankeliv. Den innebar att idéer och förhållningssätt som européerna hade utvecklat och tillämpat i avlägsna delar av 9
Kejsaren_INLAGA.indd 9
2014-09-22 10:53
kejsarens förintelse
världen under den sista fasen av imperiebyggandet till slut även hade drabbat Europa. Det finns ingenting i denna historiska bakgrund som får nazismens framväxt och segertåg att framstå som oundvikliga, men mycket som gör dem mer begripliga. I Nürnberg skyldes emellertid hela denna förhistoria över. ”Det största seminarium i historia som någonsin hållits” blickade inte tillräckligt långt tillbaka i tiden.
Vid Nürnbergprocessen tog man 1914 som utgångsdatum, eftersom det ansågs att en ny och barbarisk tidsålder då hade inletts i Europa. Alla nationerna på åklagarsidan såg 1914 som ”år ett”. De var överens om att första världskriget var den katastrof som hade fått Europa att glida in på den kurs som hade lett fram till andra världskrigets unika tragedier. Den generation som hade slagits med näbbar och klor om den europeiska kontinenten hade tappat kompassriktningen under striden, både politiskt och ideologiskt. Hatet mellan nationerna och upplevelsen av den mekaniserade masslakten hade sått fröna till det barbari som utgjorde nazismens kärna. I Nürnberg betraktades allt som hänt före slagen vid Somme, Verdun och Ypres (Ieper) som oväsentligheter – man antog att nazismen hade uppstått som ett resultat av det kaos och den bitterhet som Tysklands nederlag 1918 hade alstrat. Rättegången mot Hermann Göring var visserligen mycket speciell, men i ett avseende – det begränsade historiska perspektivet – följde den helt konventionella mönster. På morgonen den 13 mars, när förhören med Göring började, ombads han att lämna ”en kort redogörelse för sitt liv fram till första världskrigets utbrott”. Rättens ordförande betonade flera gånger vikten av att han fattade sig kort. Det var först när Göring kom fram till år 1914 som han blev ombedd att utveckla sig och som han utsattes för ett mer ingående förhör.2 Under den 218 dagar långa rättegången uttalade Hermann Göring, den huvudanklagade, endast fyra meningar om sitt liv före första världskriget 10
Kejsaren_INLAGA.indd 10
2014-09-22 10:53
inledning: cell nr 5
och om den roll som hans familj hade spelat i tysk historia ur ett längre perspektiv. Om åklagarna i Nürnberg hade gått mer på djupet i fråga om Görings och Tysklands förflutna skulle de ha upptäckt ett tidigare historiskt skede som också det innefattade utrotningsläger och rasistiska folkmord. De skulle ha lagt märke till att många av de filosofiska, vetenskapliga och militära tankegångar som hade inspirerat Hitler hade legat till grund för ett tidigare och bortglömt folkmord. Kanske skulle de ha upptäckt att det fanns en kontinuitet i den tyska historien och förstått att nazismen inte var unik. De skulle kanske också ha förstått betydelsen av några meningar som Göring yttrade i början av förhöret, när han beskrev sin familjebakgrund och den värld som hade format honom och hans generation. Göring var besluten att använda sitt framträdande som åtalad i Nürnberg för att placera Tredje riket i världshistoriens huvudfåra. Hans försvarsstrategi gick nämligen delvis ut på att nazismen och dess grundsatser inte var unika – de var bara tyska varianter av samma principer som åklagarsidans nationer hade använt när de hade utvecklat sina imperier och byggt upp sina maktpositioner. Under den andra dagen av försvarsadvokatens (dr Otto Stahmer) direkta förhör blev Göring ombedd att ge sin definition av uttrycket Lebensraum (livsrum), det begrepp som nazisterna hade använt för att motivera invasionen av Sovjetunionen och planerna på kolonisering av de erövrade områdena. Han svarade: ”Det begreppet är mycket kontroversiellt. Jag kan mycket väl förstå att de fyra signatärmakterna, som gör anspråk på tre fjärdedelar av världen för sig själva, förklarar det på ett annat sätt.”3 Några dagar senare samtalade Göring i cell nr 5 med G.M. Gilbert, en psykiater som hade rätt att besöka fångarna. Göring gjorde då en direkt jämförelse mellan de brott för vilka han anklagades och de som hade begåtts i segrarmakternas imperier. Han hävdade att det brittiska imperiet ”inte hade byggts upp med tillbörlig hänsyn till humanitetens principer”, och att USA 11
Kejsaren_INLAGA.indd 11
2014-09-22 10:53
kejsarens förintelse
”med hjälp av revolution, massakrer och krig hade kapat åt sig ett överflödande rikt livsrum”.4 Det vore lätt att avfärda Görings försök att jämföra Tredje rikets brott med folkmorden och massakrerna under imperiernas tidsålder som uttryck för en desperat försvarstaktik – det var ju uppenbart att han inte förmådde betrakta de egna brotten utan skygglappar. Men hans arrogans, amoralism och kaxiga attityd drog uppmärksamheten från att han hade lyft fram en obehaglig sanning. När Göring blev ombedd att kortfattat berätta om sitt liv före 1914, nämnde han vad han kallade ”några punkter som fick betydelse för min senare utveckling”. Han berättade för domstolen om sin far, som hade varit ”den förste guvernören över Sydvästafrika” och påpekade att fadern i den egenskapen hade haft ”kontakter med två brittiska statsmän, Cecil Rhodes och den äldre Chamberlain”.5 Hermann Görings far, dr Heinrich Göring, hade faktiskt spelat en central roll för sonens ”senare utveckling”. År 1885 hade rikskansler Bismarck utsett honom till att leda grundandet av kolonin Tyska Sydvästafrika, våra dagars Namibia. Dr Göring, som hade obetydliga ekonomiska resurser och inga trupper till sitt förfogande, var tvungen att föra segdragna förhandlingar med de infödda afrikanska folken. Femtio år senare gjorde författaren av en officiell nazistisk biografi över Hermann Göring ett oblygt försök att glamorisera faderns insatser som imperiebyggare. I denna biografi kan man läsa om hur ”den unge [Hermann] Göring med tindrande ögon lyssnade på sin fars berättelser om äventyren under sitt tidigare liv. Den vetgirige och fantasifulle gossen … fängslades av hans berättelser om sina banbrytande insatser som rikskommissarie för Sydvästafrika, om sina färder genom Kalahariöknen och om sina strider med Maharero, den svarte kungen av Okahandja.”6 I själva verket hade Heinrich Göring aldrig varit med om några strider med någon av de ”svarta kungarna” i Sydvästafrika. I tre år färdades han omkring i de sydliga öknarna med en vagn fylld av så kallade ”skyddsfördrag”, med vilkas hjälp han för12
Kejsaren_INLAGA.indd 12
2014-09-22 10:53
inledning: cell nr 5
sökte locka eller lura ledarna för de lokala afrikanska folken att avsäga sig rätten till sina landområden. Han avslöjades som en bedragare när det visade sig att hans löften om beskydd saknade täckning, och då blev han bortkörd utan vidare spisning. Vad som hade förmått den äldre Göring att acceptera uppdraget i Afrika var att han, liksom många andra tyskar i slutet av 1800-talet, såg fram mot en tid när delar av denna kontinent skulle bli det ”livsrum” i vilket den tyska nationen skulle kunna breda ut sig. Man föreställde sig att Tysklands koloniala undersåtar – de svarta afrikanerna i det nygrundade imperiet – skulle bli billig arbetskraft åt tyska jordbrukare. Sådana stammar som inte kunde eller ville acceptera sin underordnade ställning skulle ställas mot trupper utrustade med moderna vapen. De afrikaner som ställde sig i vägen för det tyska folket hade helt enkelt ingen framtid. Dr Heinrich Göring insåg – liksom sonen skulle göra femtio år senare – att de svaga folken på jorden var dömda att gå under i kampen mot de starka, vilket ju bara var rätt och riktigt. Sådana åsikter var knappast kontroversiella i somliga politiska kretsar i Europa mot slutet av 1800-talet. I Tyskland gick emellertid en del skribenter och politiker ännu längre: de började göra åtskillnad mellan västeuropeiska folk och vissa grannfolk, de som Hitler senare skulle kalla ”kolonialfolk”. Under 1800-talets sista decennier började de hävda att Tysklands framtid låg i att dess invånare skaffade sig ett imperium på själva den europeiska kontinenten. Det var för sent för landet att erövra egna andelar av Afrika eller Asien, men strax bortom gränsen i öster, i områden tillhörande de slaviska folken i Polen och Ryssland, fanns det utrymme som räckte för all framtid. Man kan se familjen Göring som en personifikation av detta skifte i de tyska koloniala ambitionerna. Både far och son var övertygade imperialister. Fadern hade ägnat sin korta koloniala karriär åt att med futtiga resurser försöka lägga den första grunden till en koloni i de sydvästafrikanska öknarna. Över ett halvt sekel senare var sonen, som förfogade över det utvidga13
Kejsaren_INLAGA.indd 13
2014-09-22 10:53
kejsarens förintelse
de tyska rikets samlade industriella resurser, med om att bygga upp ett kortlivat men mordiskt imperium i den europeiska östern. Bilden av fadern, som såg de svarta afrikanerna som blivande offer för den tyska kolonialismen, stämmer överens med våra traditionella föreställningar om den europeiske kolonialisten. Det gör däremot inte bilden av sonen. Inte desto mindre präglades nazisternas krig i öster av imperialistisk expansion, nybyggarkolonialism och rasistiska folkmord. Idag brukar det kriget framställas som en militär katastrof av episka dimensioner. Slagen vid Kursk, Leningrad och Stalingrad är allmänt kända, men bakom linjerna, i de områden som behärskades av de tyska trupperna, utkämpades ett annat krig. Stora landområden skövlades, spannmålslager plundrades och miljontals människor förslavades. Hela byar raderades bort från kartan genom tyskarnas repressalieåtgärder, precis som tusentals byar i Afrika, Asien och Amerika hade lagts i aska under seklerna av kolonialism. I det bördiga Ukraina slog sig etniska tyskar ner på mark tillhörande ukrainska familjer. I många fall blev tyskar helt enkelt omplacerade till gårdar tillhörande ukrainska slaver – tyskarna fick överta både hus och lösöre, medan de tidigare ägarna kördes iväg till lägren. I Berlin satt mängder av byråkrater och arbetade dagarna i ända med att planera omflyttningen av ytterligare miljontals tyskar på bekostnad av otaliga slaver och judar. Medan denna skoningslösa kolonisationsprocess pågick satt Hitler i sin bunker i en skog i Ostpreussen och berättade till sent på nätterna för andäktigt lyssnande generaler och partikoryféer om underverken i det imperium som nu började ta form. Han orerade om de stora motorvägar som skulle stråla ut från Berlin och förbinda Tyskland med de nya kolonierna i öster och om det nya herrefolk, bestående av jordbrukarsoldater, som skulle härska över de slaviska horderna i Östeuropa. Miljontals av dessa lågt stående varelser skulle likvideras, medan resten skulle tvingas leva under de mest primitiva förhållanden – utan medicin och utbildning och förvägrade de mest grundläggande rättigheter. Om de dristade sig till att göra motstånd mot sina 14
Kejsaren_INLAGA.indd 14
2014-09-22 10:53
inledning: cell nr 5
nya herrar, som infödingarna i andra imperier hade gjort, skulle deras byar helt enkelt bombas från luften. Nazisternas krig för att erövra ett imperium i öster var ett klassiskt kolonialkrig i det avseendet att krigföringen hade inslag av folkmord. Dessa förbrytelser – särskilt de som begicks mot den slaviska civilbefolkningen och mot de sovjetiska krigsfångarna – är till stor del glömda nu. Koloniala folkmord har alltid varit utdragna processer innehållande massakrer, svält katastrofer, förslavning och smygavrättningar. Man vinner ingen ära och glans genom den sortens krigföring, och veteranerna från kolonierna brukade följaktligen inte berätta om sådana saker när de skrev sina memoarer. De krig som gav upphov till de brittiska och franska imperierna, de som fick gummit att flöda från Belgiska Kongo och som resulterade i bortrensningen av urinvånarna från pampas i Argentina och från prärierna i USA, har skymts bort av en annan och mer glamorös kolonialhistoria som domineras av fältslag och hjältegestalter. Både det tyska kejsarrikets imperium och det Tredje rikets imperium blev kortlivade. Det förra kostade hundratusentals människor livet, det senare miljontals. Båda var inspirerade av nationalistiskt och rasistiskt tänkande som hade vuxit fram under senare delen av 1800-talet. Vad som glömdes vid Nürnbergrättegången och vad som har förblivit glömt ända sedan dess är att det Tredje rikets imperialistiska ambitioner och många av dess brott hade sina föregångare i den tyska historien. De massmord som drabbade folken i Östeuropa på 1940-talet var unika vad gäller både omfattning och tillvägagångssätt (de industriella metoderna). Kombinationen av rasism och fordism var en nazistisk innovation. Men i flera andra avseenden handlade det om en upprepning.
Åttahundra mil från Nürnberg ligger den lilla namibiska staden Lüderitz. Staden, som ligger inklämd mellan Sydatlantens kyliga vattenströmmar och Namiböknens otaliga sanddyner, är 15
Kejsaren_INLAGA.indd 15
2014-09-22 10:53
kejsarens förintelse
utan tvivel en av jordens besynnerligaste platser. Sanddynerna gör bokstavligt talat halt precis utanför staden – det verkar som om de slagit läger i väntan på tillstånd att få tåga in. På morgnarna, när öknen ligger dold bakom en slöja av havsdimma, ger Lüderitz minst av allt ett tropiskt intryck. Då påminner platsen snarast om en förfallen arktisk forskningsstation eller om ett övergivet valfångstsamhälle, kanske på Falklandsöarna eller på Grönland. Staden verkar halvdöd till och med när den är som mest livfull. De flesta byggnaderna är målade i klara färger – rött, orange och gult – och ligger som vore de utspridda lite på måfå på kullarna omkring den öppna, blåsiga viken. Med sina bjärta färger bildar de en kontrast till höjdernas vittrade klippor, som leder tankarna till gammal rynkig och dammig elefanthud. De största gatorna har nyligen blivit asfalterade, men de guppiga och gropiga smågatorna saknar fortfarande beläggning. I gathörnen ligger högar av sand och stoft. Besökare som anländer med båt ser ingenting som skulle tyda på att de kommit till Afrika. När de stiger i land riskerar de att bli ännu mer förbryllade, eftersom de vita invånarna talar tyska och hundratals svarta afrikaner talar afrikaans. Idag kommer de flesta besökare landvägen. Väg B4, ett spikrakt band av svart asfalt, löper tvärs igenom Namiböknen utmed en gammal smalspårig järnväg. En gång var denna järnväg den viktigaste förbindelseleden mellan de tyska nybyggena i det inre av landet och Lüderitzbukten, som i sin tur stod i förbindelse med de stora sjöfartslederna. Varje natt gör sanddynerna nya försök att krypa in på B4:s asfalt – precis som om de skulle vilja strypa staden i skydd av mörkret. Varje morgon dundrar en gigantisk gul schaktmaskin ut från staden för att rensa vägen från sand. Öknen verkar ha som mål att hålla Lüderitz isolerat från yttervärlden. Liksom de skogar i Kongo som Joseph Conrad skildrade tycks ökendynerna vänta ”tåligt på att detta spöklika intrång ska ta slut”.7 År 1905 blev detta lilla kolonialsamhälle utvalt till att bli platsen för ett militärt experiment. Ännu för ett trettiotal år 16
Kejsaren_INLAGA.indd 16
2014-09-22 10:53
inledning: cell nr 5
sedan fanns det några gamla invånare i Lüderitz som mindes vad som hade utspelat sig här i början av 1900-talet, men de berättade ingenting. Än idag är det en hemlighet. Turistbyrån på Bismarck Straße har ingen information i ämnet, det nämns inte av resehandböckerna om Namibia, och flertalet av de hi storieböcker som läsarna hänvisas till är lika förtegna. Ändå förtjänar Lüderitz att betraktas som en plats av ovanligt stort historiskt intresse, för det som inträffade där mellan 1905 och 1907 fick stor betydelse för 1900-talets historia. Experimentet ägde rum på Hajön (eng. Shark Island, ty. Haifischinsel), en låg, karg klippö ute i viken, fullt synlig från hela staden. Det blev på sitt sätt en strålande framgång, för det gav upphov till en innovation som skulle bli till något av en symbol för 1900-talet och som skulle kräva fler människoliv än atombomben. Här, i Afrikas sydvästliga utkant, uppfanns nämligen förintelselägret. Idag används Hajön som stadens campingplats. En ny re staurang, med utsikt över ön, serverar utmärkta sydafrikanska viner tillsammans med fisk och skaldjur från Sydatlanten. Middagsgästerna erbjuds att sitta på balkongen och njuta av utsikten över den ö där tretusenfemhundra afrikaner blev systematiskt avlivade för ett hundratal år sedan. Dykare har berättat att Hajön bara ett par hundra meter utanför stranden omges av en ring bestående av människoben och rostiga bojor. De människor som tvingades bära dessa bojor och vilkas kvarlevor ligger dolda av vattnet är praktiskt taget bortglömda av historien. Och namnen på de folk som offren tillhörde är okända för de flesta människor utanför Namibia. Hajön är inte Namibias enda hemlighet. Det finns en massgrav under stickspåren vid järnvägsstationen i Windhoek, Namibias huvudstad, och en annan i utkanten av badorten Swakopmund. Nationalmuseet är inrättat i ett tyskt fort som byggdes på platsen för ett annat koncentrationsläger. De flesta uppfattar Namibia som en pittoresk avkrok, ett minnesmärke över Tysklands kortvariga koloniala äventyr och en kvarleva från det sena 1800-talets Tyskland som på något 17
Kejsaren_INLAGA.indd 17
2014-09-22 10:53
kejsarens förintelse
sätt har bevarats intakt till vår tid. I presentbutikerna köper turisterna vykort och böcker med tjusiga bilder som skildrar denna försvunna idyll. En del gator är uppkallade efter militära befälhavare från tyska adelssläkter. I galleriorna kan man köpa kopior av de hattar som bars av Skyddstruppen (die Schutztruppe), den tyska truppstyrkan i kolonin. Hattarna är prydda med de röda, vita och svarta märken som användes som symboler inom den tyska krigsmakten under den wilhelminska eran. Det tyska kejsarrikets flagga, med dess bistra svarta örn, finns också till salu, tillsammans med böcker om Namibias hi storia som snabbt går förbi de krig som utkämpades under den fanan – krig som nästan utplånade två av Namibias infödda folk. Vad de tyska trupperna och ämbetsmännen gjorde i Namibia är idag en glömd historia, men nazisterna var väl insatta i den. Vid den tid då Skyddstruppen försökte utrota hereroerna och namaerna var Hitler en skolpojke på femton år. År 1904 levde han i en miljö där folk fängslades av berättelserna om tyska hjältedåd och afrikanskt barbari i Tyska Sydvästafrika. Ett femtontal år efter folkmorden på hereroer och namaer blev Hitler lierad med en veteran från den konflikten. I december 1920 hjälpte Franz von Epp, som hade tjänstgjort som löjtnant i krigen mot hereroerna och namaerna, till med att ordna finansieringen av nazistpartiets köp av tidningen Völkischer Beobachter. Redan som ung soldat i kolonialtrupperna hade von Epp varit en entusiastisk anhängare av idéerna om Tysklands behov av livsrum, och han hade kvar denna entusiasm när han längre fram blev en ledande medlem i nazistpartiet. Han ägnade sitt liv åt att propagera för idén att det tyska folket behövde skaffa sig livsrum på bekostnad av lägre stående folk – afrikanska eller östeuropeiska. Det vore en överdrift att påstå att Hitler var von Epps skyddsling, men bortsett från Hitler själv var von Epp kanske den som framför andra möjliggjorde nazistpartiets framväxt i det kaos som var München under åren efter första världskriget. En av von Epps närmaste män, Ernst Röhm, skulle komma att spela en ledande 18
Kejsaren_INLAGA.indd 18
2014-09-22 10:53
inledning: cell nr 5
roll i uppbyggnaden av SA. Tack vare partiets kontakter med von Epp och andra före detta kolonialofficerare kunde Röhm och Hitler förvärva ett överskottsparti av uniformer avsedda för de tyska trupperna i Afrika. Skjortorna, som var utformade så att de skulle passa på Afrikas gulbruna savanner, var bruna till färgen, och de nazistiska gatukämpar som bar dem blev kända som ”brunskjortorna” (SA). Idag betraktas von Epp som en av de underordnade figurerna i nazismens historia. När partiet grep makten 1933 bestod hans uppgift i att propagera för återerövrandet av de kolonier där han hade kämpat i sin ungdom och som Tyskland hade förlorat i Versaillesfreden. År 1939 hade von Epp emellertid blivit en marginell figur. Han var utestängd från Hitlers inre cirkel och stod i skuggan av yngre män. Den centrala roll han spelade när partiet utvecklades till en politisk kraft har blivit obeaktad. I sina skrifter före kriget erkände Hitler dock von Epps betydelse. Det finns mängder av fotografier och nazistiska propagandafilmer där von Epp och Hitler uppträder sida vid sida. I de sista fotografierna av von Epp ser man honom sitta bredvid Hermann Göring i det amerikanska häktet i Mondorfles-Bains i väntan på rättegång. Båda männen har fråntagits sina uniformer och utmärkelsetecken. Den gamle generalen ser tärd ut; han sitter hopsjunken i stolen och kisar mot fotografen. von Epp, som var en generation äldre än många av de andra fångarna, dog i häktet bara några veckor efter fotograferingen. Skulle åklagarna ha upptäckt sambanden mellan det folkmord von Epp hade deltagit i som ung infanterilöjtnant och Tredje rikets förbrytelser om han hade fått leva tillräckligt länge för att ställas inför rätta tillsammans med Göring? Idag behandlas ofta historien om det tyska imperiet som om det inte fanns några samband mellan den och Europas historia. 1800-talets kolonialism har länge betraktats som ett specialområde inom historieforskningen där man sysslar med händelser som utspelade sig i nästan total isolering från Europa. Men under kolonialismens historia rörde sig idéer, tillvägagångssätt 19
Kejsaren_INLAGA.indd 19
2014-09-22 10:53
kejsarens förintelse
och enskilda personer hela tiden i båda riktningarna. Hitlers uttalande 1941 om att han skulle behandla slaverna ”som ett kolonialfolk” väcker inga ekon idag, men på den tiden var det ingen tom fras. Anspelningen var tydlig för den generation av nazister som var pojkar när kejsaren skickade sina trupper till Afrika för att förinta de infödda upprorsmakare som hade ställt sig i vägen för tyskarnas möjligheter att förverkliga sin uppgift som herrefolk. Det är kanske omöjligt att helt förstå nazismen och dess bakgrund i äldre idéer och tankeströmningar om man inte sätter sig in i vad som hände i Afrika på kejsar Wilhelm II:s tid.
20
Kejsaren_INLAGA.indd 20
2014-09-22 10:53