Doktor Nasser har ingen bil av Tina Thunander

Tina Thunander

Doktor Nasser har ingen bil Kairo i omvälvningens tid

Leopard fĂśrlag Stockholm 2014

Tina Thunander: Doktor Nasser har ingen bil. Kairo i omvälvningens tid Leopard förlag S:t Paulsgatan 11 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se ©Tina Thunander 2014 Omslag: Rasmus Kellerman Omslagsfoto: Tina Thunander Sättning: RPform, Köping Tryck: Bookwell, Finland 2014 ISBN 978-91-7343-498-0

Innehåll Del I 1 Nasser 9 2 Vägen till Tahrir 11 3 Från rikemansstaden till Roda 18 4 Lektioner 25 5 Wasta 29 6 Frihetstorget 39 7 De egendomslösa 51 8 Revolutionens folk 58 9 Längtan efter ordning 65 10 Drömmen om brödraskapet 77 11 Doktor Nasser öppnar eget 90 12 Till hembyn 103 13 Bort från byn – in till staden 114 14 Vem äger revolutionen I? 126 Del II 15 En broder till president 145 16 Doktor utan licens 150 17 Vem äger revolutionen II? 162 18 Islamisten 177 19 Sjukhuset 187 20 Sopfolket 198 21 Vem förstår sig på politik? 207 22 Jakten på felus 214

Del III 23 Nya tider, och gamla 225 24 Läkarna dör 237 25 Samhällets olycksbarn 243 26 Offret är sanningen 252 27 Treårsdagen 261 28 Doktor Nasser vill köpa en bil 269 Epilog 275

DEL I December 2011–januari 2012

Under firandet av ”Polisens Dag”, den 25 januari 2011, utbryter demonstrationer mot polisbrutalitet och godtyckliga gripanden.

Ett okänt antal demonstranter fängslas, skadas och dödas. Tre dagar senare marscherar Kairobor mot Tahrirtorget. Marscherna är en samlad protest mot generalen Hosni Mubarak. Presidenten avgår efter arton dagars upplopp.

En tillfällig militärregim tillsätts. Oppositionen på Tahrirtorget är rädd för att den tillfälliga regimen ska bli permanent.

Aktivisterna på torget trycker på för att skynda fram ett demokratiskt val. Många egyptier är oroliga för att en ny militärregim kommer att tillsättas. Under året dödas tusentals demonstranter.

Valkampanjen för parlamentsval pågår under november och december. Muslimska brödraskapet, som tidigare var en förbjuden organisation, är valets stora vinnare. Salafisterna, en mer bokstavstroende rörelse, får också många röster.

Muslimska brödraskapet tänker inte ställa upp i presidentvalet.

kapitel 1

Nasser Dörrklockan ringer exakt klockan sex, som om han stått utanför och inväntat sekundvisaren. Mannen jag öppnar för är i trettioårsåldern, iklädd svart nappakavaj, skor som förlänger fötterna med många spetsiga centimeter, jeans och halsduk. Den senare nonchalant slängd över ena axeln, vilket ger ett visst intryck av frihet. Huvudet renrakat, kraftig nacke, breda axlar, begynnande ölmage och byxor som spänner över muskulösa lår. Hans uppumpade uppenbarelse (fått på ett svettigt gym?) får mig att associera till ordningsvakten utanför en av de stökigare pubarna därhemma. Han presenterar sig som Nasser. Min blivande lärare i arabiska där en helt annan typ än jag förväntat mig.

Den svensk-egyptiske vän som förmedlat kontakten var visserligen entusiastisk över min ambition att lära mig arabiska, men han var samtidigt bekymrad över hur det skulle gå till. ”Var ska lektionerna hållas?” ”Hur kan det förklaras att en ensam kvinna har privat möte med en ensam man?”

Min svensk-egyptiske vän löste problemet genom en omdefinition av mitt kön: ”en västerländsk kvinna som reser ensam är inte som andra kvinnor”.

I flera år hade jag planerat att lära så mycket arabiska att

10

språket inte skulle förbli en ogenomtränglig vägg. Ambitionen var att inhämta några enkla fraser som skulle kunna lirka upp en och annan dörr och ge en orientering i basala begrepp som hör religionen till. ”Obegripligt” säger jag till Nasser när han tycker jag är korkad som inte förstår enklaste betydelseförskjutningar.

Studieplanerna sköts upp flera gånger på grund av krig och uppror, i land efter land. När det var bestämt att jag skulle åka till Kairo utbröt den arabiska våren och medan jag packade väskan hade våren rört sig från Tunisien till Tahrirtorget. Den egyptiska ilskan hade pyrt länge och tisdagen den 25 januari 2011, det datum som i många år passerat som en harmlös ”Polisens dag”, började elden ta fart. Polisvåldet och protesterna mot regimens fängslande och dödande nådde en annan nivå. Tre dagar senare, fredagen den 28:e, utlyste aktivister ”Vredens dag” och det var då också vanliga egyptier vågade sig ut på gatorna för att kräva dikatorns avgång. Nu var de hundratusentals – nej flera miljoner – och ”inte kunde väl polis och militär gripa alla dessa på en gång?” tänkte man.

kapitel 2

Vägen till Tahrir ”Min väninna och jag hade bestämt att vi skulle ut och shoppa något så trivialt som en bh. Det var fredag och fridag och jag gick hemifrån vid niotiden. De senaste dagarna hade det gått rykten på Facebook om en protestmarsch efter fredagsbönen. Min syster, som jag delar lägenhet med, ville inte att jag skulle gå ut den här dagen. Eftersom jag brukar dras in i situationer jag inte har kontroll över och som kan bli farliga, ville hon först sätta mig i husarrest. Vi gjorde till slut en överenskommelse om att hon skulle utgöra hemmabasen på villkor att jag hörde av mig under dagens lopp. Detta var på den tiden vi fortfarande bodde nära det fattiga området Imbaba. Jag skulle bara ut och shoppa.”

Marwah är uppvuxen längre söderut i Afrika av egyptiska föräldrar som närde drömmen om det land de själva växte upp i. När hon fyllt 28 år och gått grundutbildningen för att bli lärare flyttade hon och systern till släktens hemland. Marwah hade bara bott i Kairo i fem månader när revolutionen kom. ”Innan jag gick hemifrån slog jag en signal till min väninna, men upptäckte att mobilen inte fungerade. Just då trodde jag att ’det är väl bara min dåliga uppkoppling’ och

12

bestämde mig för att promenera de få kvarteren hem till henne. På vägen dit berättade folk för mig att all mobil- och internettrafik var nersläckt.

Självklart hade ingen av oss förstått vidden av det som skulle komma att ske, eller att det kunde vara farligt att röra sig ute, utan vi gick obekymrat ner mot Mohandseen i den del av Kairo som kallas Giza. Staden var märkligt tyst. Det är sådant man kommer på efteråt, när minnen ska sorteras.

Och du kan tro att jag har plockat upp den här dagen ur minnet många gånger om.

Det är alltid mindre folk ute på fredagsförmiddagar – veckans sömniga dag när alla är lediga – men trafikbullret dör aldrig. Denna dag var ljudnivån så nära tystnad man kan komma. Klockan hade hunnit bli efter bönedags när vi närmade oss Mostafa Mahmoudmoskén vid Gamaet el Dewal el Arabia, det breda affärsstråket där de säljer Porsche och Gucci och där det alltid är hektiskt. Det är ett av Kairos många centrum som aldrig står stilla. Vi kom fram till den breda avenyn via små bakgator och när vi närmade oss såg vi en mur av ryggar som kantade den stora avenyn.

Jag minns fortfarande att jag lite dumt tänkte: ’vad står alla dessa människor och glor på?’.

När vi kom fram.

Vi tappade andan.

Det var som en dröm.

Aldrig i hela mitt liv har jag samtidigt sett så många människor. På den breda avenyn fanns inte en enda bil, enbart människor. Från den ena ändan av denna jättegata, till den andra. Och hela tiden strömmade det till nya. I en enda blick såg jag hundratusentals. Vanliga Kairobor som kommit ut på gatan. Det var framför allt folk ur Sjätte aprilrörelsen som organiserat demonstrationstågen som möttes där vi stod.

Anblicken av folkmängden var hisnande, skrämmande och glädjande. Den som inte varit med under Mubaraktiden har nog svårt att förstå omfattningen av alla känslorna.

Senare fick jag veta att av taktiska skäl hade marscherna

startat i Imbabas fattigkvarter. Organisatörerna ansåg att det var lättare att få med sig folk därifrån. När några väl anslutit sig ropade de till sig fler från husen och gatorna de passerade. Så växte tåget. Långsamt gick folkmassan ut ur Imbaba i riktning mot Kairos centrala delar.

I medelklassområdet Mohandseen, där jag först mötte revolutionen, hade ingen anslutit sig om det bara varit några hundratal som protesterat. Mohandseens invånare har pengar och positioner och har därför mycket att förlora. Men under marschens gång hade det blivit tusentals – tiotusentals – i tåget och ju fler som gick, desto fler vågade ansluta.

För första gången hörde jag ropen som nu har blivit klassiska: ”Insel ”, som uppmanade folk att komma ner på gatan och gå med, ”esha’b yoreed, eskat enezam” (folket kräver regimens fall). Detta har varit revolutionens rop, liksom ”irhalt” (avgå).

Och jag säger igen att det vi upplevde var som i en dröm.

Det märkligaste var att det inte fanns enda polis så långt ögat kunde nå. Den speciella stämningen, och att det uppenbarligen var en fredlig demonstration, gjorde det enkelt att gå med.

Men när vi kom fram till Nilens strand var det stopp.

Där väntade polisen. Det var alldeles svart av poliser. Det verkade som de fått order om att hålla oss kvar på Nilens västra sida, Gizasidan, och inte låta oss korsa floden till den sida där Tahrirtorget ligger.

I drömmen fastnar vissa detaljer mer än andra. Jag minns särskilt en man som såg ut att vara något slags chef för poliserna. Han hade stora glasögon och något brunt på sig.

Våra blickar möttes som om han ville uppmuntra oss och jag tyckte han gjorde tummen upp. Men det är kanske bara som jag inbillade mig.

Vid brofästet kom första tårgasduschen. Jag drog ner min hijab över näsa och mun, men gasen hade redan förblindat mig. Någon tog min hand och ledde mig bort. Detta hände samtidigt som polisen omringade hela Imbaba med sina över

13

14

sex miljoner invånare och hindrade dem att lämna området.

Också där användes tårgas. Imbababor som inte var på fötter redan på förmiddagen blev innestängda i stadsdelen hela dagen och hindrades från att gå till Tahrir. Efteråt berättade någon om en gammal kvinna som placerat sig och en stol i ett av Imbabas gathörn. Därifrån beskådade hon hur egyptierna backade för sin egen polismakt och kvinnan blev argare och argare för att de gav efter för tårgasen. Som en härförare satt hon i stolen och drev på sina trupper. Till slut skrek hon: ”är ni män eller är ni mesar?”

Vi stoppades alltså vid den översta bron mot Tahrirtorget. Då retirerade vi en bit och tog istället smågatorna, eller kanske skulle jag säga att vi vinglade, för ögonen rann av tårgasen och sved så att det inte var mycket vi kunde se.

Siktet var inställt på att komma över till andra sidan via nästa bro. Människorna som bodde i gränderna drog in oss i portarna och baddade våra ögon med vinäger och Pepsi.

Jag har ingen aning om hur de kunde veta att det är så man ska göra men det blev en användbar kunskap under veckorna som följde. Vi bjöds på vattenflaskor överallt. Alla ville vara med och göra en insats. Vi var som en enhet. Ett kollektiv.

Jag hade för längesedan tappat kontakten med mina vänner, men under alla dessa timmar kände jag mig aldrig ensam.

Också nästa bro hade de spärrat av så vi fortsatte till den sista via bakgatorna till Qasr el Nile, som leder rakt in på Tahrirtorget. Mitt i kampen för att komma över bron satte jag mig på trottoarkanten för att vila, och för att njuta. Tågen av demonstranter kom överallt ifrån och nu var vi säkert över en miljon. Det kom Kairobor som gått från alla stadens väderstreck, nu möttes vi här, en ändlös ström av människor.

Det var sent på eftermiddagen och om vi hade börjat känna efter hade vi uppfattat tröttheten, men det enda vi upplevde var gemenskap. Nu efteråt konstarerar jag att jag inte var rädd en enda gång. Det måste ha varit för att vi gjorde det tillsammans.

Som du märker minns jag hela dagen som en räcka

snapshots, bilder som bevarats i minnet. Här är ytterligare en: På ena sidan satt folk på trottoaren, vilade sig och småpratade. På den andra kastade folk stenar och kämpade med livet som insats för att komma över till Tahrirtorget. Jag satt som i en bubbla och blev åskådare till det som hände omkring mig. Det var absurt. Det var då jag bestämde mig för att aldrig någonsin kasta sten, vilket jag inte heller har gjort. Samtidigt är jag medveten om att det inte blivit någon revolution utan stenar. Stenkastarna stred vid brofästet i timmar för att komma in på Tahrirtorget. Många blev skadade.

Plötsligt – helt oförklarligt – gick det att promenera över till andra sidan. Jag uppfattade aldrig när förändringen skedde eller hur, men från ena stunden till den andra var det inte längre något som stoppade oss utan vi kunde lugnt promenera över till Tahrirsidan. Det var ännu en av dessa märkliga vändningar denna dag. Klockan var väl sju när jag kom fram till torget där stämningen nästan var uppsluppen.

Flera gånger under dagen hade jag ställt mig frågan om tiden var inne att åka hem. Men varje gång kände jag att det inte var dags ännu. Att jag måste komma ännu lite närmare Tahrir. Samtidigt fick jag ett stygn av dåligt samvete med tanke på min syster som måste vara sjuk av oro eftersom jag inte hörde av mig som lovat. Men telefonerna fungerade ju inte.

Framme vid torget förstod jag att tillfället kommit och vi var då några kvinnor som slog följe för att på något sätt, oklart hur, ta oss tillbaka hem. Vi hade sådan tur att en man stannade sin bil och erbjöd oss skjuts.

Det var då jag insåg ett av Egyptens djupa dilemman: Han som gav lift betraktade oss som djur, inte som modiga demonstranter eller flickor som hamnat fel. Som egyptisk man ville han naturligtvis försvara oss så som alla egyptiska män agerar beskyddare. Men hans blick sa samtidigt att vi var lägre stående varelser. Vi var skitiga, inte alls ordentligt och korrekt klädda. Dessutom var vi kvinnor som var ute på

15

16

egen hand. Och – detta är också typiskt egyptiskt – människor som anser sig vara högre upp på samhällsstegen är nedsättande mot dem som de tror befinner sig under. Fattiga människor anses aldrig vara likvärdiga och jämlikar, och de behandlas aldrig med värdighet.

Nästa dag var internet fortfarande blockerat. Vi gick en tur vid Mostafa Mahmoudmoskén på den fina affärsgatan. Överallt var fönsterrutor krossade, banken hade rånats och hela gatan var förvandlad till en enorm skräphög. Dagen efter den stora demonstrationen, den som jag ser som starten för revolutionen, var polisen borta från gatorna, beordrade av diktatorn att släppa fram kaoset.

När kaos uppstår uppträder människor som djur. Mubaraks plan var att vi efter en tid skulle önska ordningen – och diktatorn – tillbaka.”

Marwah är en klok ung kvinna som väger sina ord noggrant men hon är också impulsiv, vilket det engagerade ansiktsuttrycket och blixtrande ögonen skvallrar om. Hon är uppväxt i en politiskt intresserad familj och bra på att analysera.

Detta första revolutionsår pratade människor om ”när de gick med i revolutionen” som om de anslöt sig till ett parti. Anslutningen till kollektivet gällde mot (en regim) inte för (en annan). Marwah hade precis etablerat sig som egyptier, fått ett hem i sitt hemland, när protesterna inleddes. Hon är uppvuxen med drömmen om Egypten, präglad av föräldrarnas uppväxt under förändringens tid.

Den tidigare generationen hade fått uppleva hur de forna brittiska kolonisatörerna drevs ut och kungen avsattes 1952, hur ett välfärdssystem byggdes upp under president Nasser, att det blev en enpartistat och inte den demokrati som många hoppats på. Sedan dess hade många människors drömmar demonterats när landet blev allt mer korrumperat och välfärden urholkades under Anwar Sadat. När Hosni Mubarak införde val var de varken fria eller demokratiska.

Demokratin förblev en illusion.

Många egyptier använder också uttrycket att ”revolutionen kom” som det vore en överraskning.

Missnöjet hade grott länge men fram till revolutionsdagen 2011 visste alla att protester och politiskt engagemang kunde ha ett högt personligt pris, något som fick många att avstå från att gå med. Den som hamnar i fängelse har svårt att försörja sin familj. Redan 2005 hävdade internationell statistik att var femte egyptier levde under fattigdomsstrecket, och det var flera år innan Mubaraks samhällsbygge utgjorde en rasrisk.

Fattiga egyptier är smärtsamt medvetna om att det i deras land finns stora pengar att fördela och att det hade funnits utrymme för välstånd om makten varit intresserad av att dela med sig av de statliga rikedomarna från oljan, gasen och tullavgifterna från Suezkanalen, den som president Nasser förstatligade 1956. Denne president nationaliserade mycket och införde embryot till ett välfärdssamhälle med gratis skolgång, stipendier till fattiga studenter och billig sjukvård. Det finns mycket annat att säga om presidenten Nasser, men huvudpersonen i denna bok, doktor Nasser, väljer att minnas de goda sidorna, de som varit honom själv till ovärderlig hjälp i livet.

Under åren har den fria skolgången och billiga sjukvården urholkats och nu återstår endast en dåligt kamouflerad yta.

De fria skolorna är inte längre läroanstalter utan förvaringsutrymmen för barn, och sjukvården lagar alla sjukdomar med uttjänt plåster.

Det berättas många historier om vad som hände fredagen den 28:e januari. Marwahs handlar om att hon skulle köpa en bh. En annan om mannen som ”bara skulle ta en promenad med sin hund” och kom hem arton dagar senare.

Eller Ismaels. Han drogs till händelsernas torg av ryktet och nyfikenhet och stannade kvar på Midan Tahrir, Frihetstorget, tills diktator Hosni Mubarak tvingats bort från sin tron.

Doktor Nasser var inte där.

17

kapitel 3

Från rikemansstaden till Roda Tio månader senare står alltså min lärare utanför dörren till lägenheten jag hyr i Rihab City, en av Kairos exklusiva förstäder. Han har färdats med buss i två timmar, genom den sen revolutionsdagen allt mer kaotiska trafiken, för att hålla lektion med mig. Två timmars undervisning varje dag, var det sagt.

Han kastar en snabb blick in i lägenheten, slår sig lika snabbt ner vid det stora matbordet som står precis innanför dörren, och utan att med en min visa om han är imponerad summerar han torrt: – Snyggt ställe.

Mer än så ska inte behöva sägas som introduktion. Han öppnar sin lilla väska, tar fram en anteckningsbok och inleder lektionen. Mannen som har nyckeln till min nya värld är utan tvekan målinriktad och har förberett sig med några anteckningar jag inte kan läsa. Hans engelska är usel.

Under första passet ska vi gå igenom de enklaste hälsingsfraserna och försiktigt skrattar han åt mina försök att skilja på ett h som ska glida ur munnen, ett som ska stötas från glottis och ett som kräver magstöd. Till slut ställer vi båda oss upp, jag för att ge luften fri väg, han för att instruera

var ljuden tar sin ansats från. Om vi inte varit i en värld där kvinnor och män inte kan umgås som likar hade han säkert instruerat genom att ta tag runt min mage, klämt och sträckt. Istället talar min lärare högre och högre tills han ursäktar sig med att han nyligen gjort militärtjänst och skaffat sig ovanan att skruva upp volymen.

På slaget åtta slår Nasser ihop anteckningsboken, stoppar omständligt ner bok och blyertspenna i sin portfölj och erkänner att han visserligen haft många privatelever tidigare, men aldrig en vuxen som inte har arabiska som modersmål.

Rihab City är konstgjort, dyrt och trist vilket inte tog många dagar att utreda. Enligt broschyren är det Kairoområdets första ”privatiserade” bostadsområde, vilket ska tolkas som det nordamerikanska ”gated community”, grindsamhälle, som är till för att utestänga kriminalitet och fattigdom. Alla som vill komma in i den rika förorten måste passera en gränsvakt och visa upp giltig legitimation. Detta är Rikemansland.

Rihab City, och alla de andra nya förorterna som uppstått de senaste decennierna på mark som nyss var död öken, är ena sidan av det mynt som kallas korruption. Fattiga har inga mynt att köpa bostäder i de rena fina kvarteren för, och turerna med Nasser ska lära mig att många av de allra mest medellösa lever i kvarter som inte ens är inritade på kartan.

Kontaktpersonen som första gången visade mig Rihab gjorde en stolt sväng med bilen runt området för att förevisa det rena, det snygga, det gröna och att det mesta gick att nå med hjälp av områdets egna små bussar som är gratis för dess invånare.

– Man betalar bara en liten peng så sköter administrationen allt, från planteringarna till sophämtning och vakthållning.

– Skatt, sade jag. På andra håll betalar folk skatt för att få detta.

Detta är sannolikt en av de största ”gated communities” i världen, planerat för 200 000 invånare, men redan under

19

20

revolutionens uppladdning avstannade bygget. Många hus har sålts, dess ägare har flytt utomlands och i bästa fall har de fått bostaden uthyrd, annars står den tom. Här bor kopter, salafister, Muslimska brödraskapets folk och liberaler.

Förorten rymmer hela spektrat av egyptier som har en sak gemensamt: feta bankkonton.

Nu har jag inte rest till Egypten för att bekanta mig med den rika minoriteten eller för att leva i ett reservat, varför Nassers trevande förslag var lätt att anamma. Visserligen var han rädd att förlora sitt lukrativa uppdrag som privatlärare, men diskret påpekade han det orimliga i att färdas en halv arbetsdag till våra tvåtimmarslektioner.

Det var så jag hamnade i Manial, stadsdelen som ligger på ön Roda, strax söder om turiststråken. Detta är kvarter som rymmer både välbeställda, men inte rika, familjer i förhållandevis stora lägenheter med välputsade bilar i garagen under husen, och fattiglappar som ordnat ett krypin i mellanrummen vilket kan vara en ruin, eller ett källarprång.

Gatan, liksom ruinerna, utgör lokala soptippar. Herrelösa magra katter håller nere antalet råttor, som trots fri jakt förmodligen är områdets mest välmående varelser. Precis som i Rihab City bor här män med brödraskapsskägg, salafister och deras heltäckta kvinnor, liksom barhuvade kvinnor med ett kors runt halsen och ett annat, tatuerat, på handleden.

Här lever de som passar upp folk som har råd, och de fattigaste av de fattiga. På sätt och vis uppvisar kvarteren ett genomsnitt av staden även om de som bor i de riktigt fattiga områdena betraktar Roda som ett socialt fint område och de rikare aldrig satt sin fot på ön eftersom den anses rymma slumkvarter.

Den nya utgångspunkten för Nassers lektioner blir öns enda hotell där huvuddelen av gästerna är inhemska affärsmän eller långliggare som pluggar i Kairo eller från någon av Gulfländerna. Detta är ett hotell som portar hundar och alkohol och när hissen rör sig mässar en digital stämma den särskilda bön som muslimer ber inför en resa, eftersom en

hissförflyttning också ska uppfattas som en färd värd en guds stöd.

Vi har inte haft många lektionspass i hotellfoajén förrän Nasser berättar att han egentligen är läkare men drygar ut lönen med att ha privatelever. Han är stolt över att vara doktor, men beklagar att det är ett olönsamt yrke. Därför lär jag mig snart att en doktor springer mellan olika jobb och när han kommit över sin rädsla för att jag möjligen skulle tillhöra de europeiska tidsfascisterna hinner jag tömma både en och två koppar kaffe innan han dyker upp till våra lektioner.

Det är under en sådan väntan jag blir uppmärksam på mannen med den gröna Mercedesen som håller till precis utanför foajéns fönster. Det är en gammal bil, och en ganska gammal man. Han putsar kärleksfullt tak, huv och baklucka trots att hans bil är mindre dammig än någon av de andra längs gatan. När han lyfter på motorhuven reser sig en av de många män som sitter på muren, den som bildar gränsen mellan gatan och Nilens vatten, och går fram för att delta.

Nu spelas det upp en pantomimisk ritual som jag sedan upptäcker går i repris varje förmiddag.

Förundrat tittar de två männen ner i motorrummet innan ägaren sätter sig bakom ratten medan hans vän står och kvar och både ser och hör att motorn drar igång. Efter tio minuters tomgång stängs bilen av, motorhuven sänks och båda återgår till sin tidigare sysselsättning, att sitta på muren vid Nilen och röka. Dagens genomgång av fordonet är klar.

När jag berättar för Nasser om den gröna bilen och mannen som ägnar till synes onödig energi åt sitt fordon erkänner min lärare en av sina stora brister. Nasser har ingen bil.

– Men det borde en läkare som jag ha. En skicklig doktor får många patienter och då får han en god inkomst. Så det är viktigt med en bil förstår du.

Men sedan tar läraren Nasser tag i dagens ämne som handlar om att fråga efter vägen. För Nassers del är det viktigt att jag hittar till moskén, och självklart måste jag också kunna fråga efter en kyrka och en bibel. I Egypten är

21

22

drygt 80 procent (vissa officiella uppgifter hävdar 90 procent) av befolkningen muslimer, resten tillhör den gamla kristna koptiska kyrkan. I de miljöer Nasser rör sig talar man sällan om begreppet ”sekulär” och konceptet ”ateism” annat än i termer som hör samman med djävulen. Alla han känner är muslimer även om han via jobbet har blivit ytligt bekant med några kristna. Ännu har egyptisk-arabiska inte fått en standardiserad form i latinska bokstäver och medan min hjärna går på högvarv för att uppfinna ett system samtidigt som han spottar ur sig glosor som ska tecknas ner, flikar Nasser in åsikter om allt möjligt annat. Tempot ställer hårda krav på min simultanförmåga.

Vi övar räkneord och han pausar med att, på en blandning av arabiska och engelska, kommentera revolutionen som har sitt centrum bara någon kilometer från platsen där vi sitter.

– Människor vill ha förändring, säger Nasser. Västmedia beskriver det som att islamisterna bara vill tvinga kvinnorna till inlåsning. Men kom i ihåg, säger han och höjer om möjligt rösten ännu mer, Muslimska brödraskapet är inte vilka som helst. De är välutbildade läkare och ingenjörer. De är välorganiserade och Mubarak var rädd för dem. Han ville inte ha med dem i samhället. De har röst, nästan så hög som min, skrattar han.

Så tar vi ännu ett tag med uttal och siffror varefter Nasser tillägger: – Vi måste ha bort korruptionen.

Något förvånande fortsätter han sedan.

– Mubarak är borta, men vi vet egentligen inte om det var han som var det största problemet. Hosni är en gammal man och han gör inte längre något ont, men de människor som fanns omkring honom är kvar i toppen och de vill säkra sin makt. Hosni gjorde gott i tjugo år, det var bara de fem sista han spårade ur.

I nästa mening säger Nasser att Mubarak är ansvarig för att utbildningssystemet raserat och de senaste åren sjunkit

ner till uselhetens nivå. Detta är ett av skälen till att unga nu protesterar.

– De unga vill ha utbildning värd namnet, de vill ta plats i samhällslivet – och de vill ha yttrandefrihet.

Min lärare ser ut att avgränsa maktmissbruket från det att protesterna började synas (år 2006 eller möjligen räknat från 2004) och tycks inte ha förstått att missbruk är något som byggs upp. Under våra första politiska samtal framgår att Nasser är ovan vid sådana diskussioner. Fram till alldeles nyss var det riskfullt att dryfta åsikter i ämnet. Han som älskar att föreläsa om allt mellan himmel och jord fastnar på orden när det handlar om revolutionen. Under språklektionerna är han högröstad, och pratar ännu högre för att jag ska uppfatta nyanserna, men när det kommer till utvärdering av den forne dikatorn är han inte lika tydlig, och framför allt sänks röstvolymen drastiskt.

Moskéen som ligger granne med mitt lektionshotell ropar ut att det är dags för kvällsbön och jag övar namnen på dygnets fem bönetider och olika böjningsformer på Muslimska bröd­ raskapet (Kheen Muslimeen, och Brödraskapet, Ikhwan).

– Islamisterna vill inte låsa in kvinnorna eller införa segregation, säger min lärare. De strävar bara till att vi egyptier ska bli goda muslimer. Inte som nu, när var och en tänker mest på sitt. Vi ska tänka på andra, på varandra och vi ska uppträda mot varandra så som vi skulle vara mot Gud. Många i Muslimska brödraskapet har suttit i fängelse för den sakens skull.

Nasser nämner en vän som ansågs vara en särskilt godhjärtad man och som Mubaraks styre höll fängslad i tio år. När han släpptes var regimen övertygad om att fången förstått att sluta med sin propaganda, att han lärt sig att framöver hålla sig till sitt och inte driva politik. Men mannen hade inte alls gett upp utan fortsatte kampen för de fattiga och hoppades på den samhällsförändring som Bröd­ raskapets vill genomföra.

Lektionen är till ända, men trots att klockan är långt

23

24

förbi dagens sista bön är doktor Nassers arbetsdag inte slut utan han ska vidare till ett sjukhus för att söka mera jobb.

Precis som kurskamraterna letar Nasser efter flera läkarjobb för att få erfarenhet.

– Jag har kontakt med en doktor som gillar mig och jag får assistera på operationer. Men ännu har jag inte fått utföra någon själv.

Nasser klagar på att han läst medicin i sex år och därtill jobbat som ortoped när han gjorde militärtjänstgöringen, men som civil har han hittills bara fått utföra vaktmästarsysslor på sjukhuset. Doktorer ska inte skjutsa runt patienter till och från operationssalar utan bota sjuka. Nasser vill också skaffa sig specialistkompetens, något annat räknas inte för en läkare, men till det krävs pengar och vänner. För att få praktik måste man ha wasta. Nassers pappa kan inte bistå honom, varken med pengar eller kontakter. Han är bara arg för att sonen vill något annat än det ödet utsett honom till.

Efter några veckor blir min lärare och jag goda vänner och han ger mig chansen att följa med in i låsta rum och till bakgator jag aldrig skulle hitta på egen hand. Då upptäcker jag också vådan av att döma människor efter min egen västerländska måttstock. Att Nasser skulle besöka ett gym är bortom möjligheternas gräns. De är bara till för de rika.

Han vet inte heller vad en pub är, och de som finns i Kairo behöver för övrigt ingen särskild utkastare. Samtliga mina fördomar har reviderats, inklusive den om att han stått med sin klocka utanför lägenheten jag då hyrde i Rihab. Nasser fick sitt livs första klocka av mig, två år senare.