B>6 8DJID
H?Â&#x203A;?JC<;GJCH 6C9G6 ;DI Ă&#x2013;versättning
>G:C: 6C9:G7:G<
A:DE6G9 ;Â&#x203A;GA6< HID8@=DAB
Mia Couto: SjĂśjung fruns andra fot LEOPARD FĂ&#x2013;RLAG S:t Paulsgatan Stockholm www.leopardforlag.se Š Editorial Caminho, SA, Lisboa â&#x20AC;&#x201C; Published by arrangement with Literarische Agentur Dr. Ray-GĂźde Mertin, h. Nicole Witt e.K. , Bad Homburg, Germany Originalets titel: O Outro PĂŠ da Sereia Ă&#x2013;versättning : Irene Anderberg Omslag: Elsa Wohlfahrt Larsson GraďŹ sk form inlaga: HĂĽkan Liljemärker Andra upplagan, fĂśrsta tryckningen Tryckt hos ScandBook AB, Falun isbn 978-91-7343-553-6
Kapitel
9:C 7:<G6K96 HI?Â&#x2030;GC6C Moçambique, december
I hela världen är det sü här: folk dÜr, historien bestür. Här är det tvärtom: det är bara historien som dÜr, de dÜda blir kvar. (FrisÜren i Vila Longe)
J
– ag har just begravt en stjärna! Det var vad herden Zero Madzero sade när han kom in och ställde sig vid hustruns säng. Utanför kunde man ana det första gryningsljuset. Mwadia Malunga log mot honom halvt i sömnen och sade: – Kom, min man, kom så ska jag göra i ordning ett skönt bad åt dig. Hon betraktade sin make i motljuset. Han såg ut som en vålnad, mager och smutsig, dammigare än nordanvinden. En lukt av något bränt blandade sig med rummets sömndruckna ljus. – Fick du hem åsnorna? Herden nickade flera gånger, som om han vore drucken. När Mwadia ville att han skulle följa med henne in i halvdunklet tog han ett steg tillbaka och mumlade: – Rör mig inte! Rör mig inte för mina händer brinner. Först då lade hustrun märke till ljusskenet som kom från Madzeros knutna händer. Långsamt rätade han ut fingrarna, ett efter ett, som om han drog kronbladen av en blomma. Mwadia Malunga satte armen för ansiktet, skenet gick inte att uthärda. Hennes röst sjönk till ett kvidande: – Min man, säg nu som det är, är du redan död?
– Nej, allt det här beror på stjärnan, hustru. – Men vilken stjärna? – Stjärnan som jag grävde ner på gården. Mwadia kikade ängsligt ut genom fönstret. Gryningen brukade vara som en lätt kyss mot rutan. Men den här morgonen föll ett skärande ljus in i rummet. Hon fick syn på spaden som stod nedkörd i marken bredvid en hög med sand. Som den stod såg den ut som ett kors på en grav. Hon gick ut på gården och mannen följde henne som en sömngångare. Vid vattentunnan fyllde hon flera burkar medan mannen klädde av sig. Det hade alltid varit så: herden vägrade att tvätta sig själv. En man blir mindre manlig om han stryker med händerna över sin egen kropp. Så trodde Madzero. Hustrun låtsades hålla med. Som alltid skulle hon även denna gång få se blodfläckar flyta runt i det använda badvattnet. Hon frågade honom aldrig hur det kom sig. Vissa saker frågar man inte en man om. Även hon slöt sig inom sig själv när månen blev synlig och hon fick sina blödningar. En annan sovmatta i dörröppningen räckte för att Zero skulle förstå att det var förbjudna dagar.
– Slösa inte med vattnet, sade Zero. Mwadia kände de djupa märkena på makens hals. Det var gamla ärr från knivhugg som han fått en gång då han höll på att bli dödad. Men herden påstod att det var gälar, att han var till hälften fisk och att han i sömnen sänkte sig ner i flodens djup och gungade i strömmen.
– Är du säker på att hon inte levde? – Vem? – Stjärnan. – Hon var död. När hon föll från himlen var hon redan krossad. Det som var kvar, sade han, var inte så mycket mer än en hög med glödhet plåt. Som en flygande burk? undrade Mwadia förvånat. Herden Madzero beskrev den buckliga himlakroppen: några glänsande plåtbitar, tillknycklade spillror av en upplöst stjärnbild. – Rörde du vid stjärnan? – Ja, det var dumt gjort. – Men varför gjorde du det, min man? Ser du nu att jag inte kan lita på dig? – Jag ville använda de där plåtbitarna, göra en grind till inhägnaden. Där var förklaringen. Det var ett straff för att åsnedrivaren hade tänkt lägga beslag på en himmelsk varelse. Händerna täcktes av gnistor, de där små ljusen som tänder stjärnorna i nattens djupa mörker. – Berätta nu för mig, min man. Berätta allt så ska jag ge dig ett bad som renar din själ.
Vad herden Madzero inte kunde veta var att medan han lät sig badas av hustruns varligt smekande händer hade någon långt borta, mycket längre än på andra sidan jorden, med skakig hand just avfattat följande meddelande:
Internt meddelande, brådskande En spionsatellit som tillhör vår säkerhetstjänst försvann i natt någonstans i norra Moçambique. Den obemannade farkosten kan ha blivit nedskjuten, vilket bekräftar misstanken att terroriststyrkor opererar i denna del av Afrika. Farkosten utförde ett militärt rekognoseringsuppdrag när kontakten oväntat bröts med baskontrollen som är förlagd till ett hangarfartyg, stationerat på Indiska oceanen. Landbaserade säkerhetsstyrkor skulle kunna skickas till området för att undersöka vad som hänt med farkosten och anledningen till att den störtat. Sedan attentaten i Kenya och Dar es-Salaam håller vår säkerhetstjänst regionen under noggrann bevakning.
Det bästa sättet att fly är att stå stilla. En läxa som åsnedrivaren Zero Madzero hade lärt sig av impalan, gasellen i den täta snårskogen. Det är villebrådets flykt som ger jägaren chansen. Att förbli orörlig är det listigaste sättet att utmana den som jagar: flyta in i omgivningen, förvandla sig till sand i öknen. Försvinna för att få motståndaren att utplånas. Det bästa sättet att ljuga är att tiga. En läxa som ingen hade behövt lära honom. Tystnaden är inte avsaknad av ord, det är att säga allt utan ett enda ord. Därför talade Madzero först när hustrun slutade att be om att han skulle berätta historien med stjärnan. Medan Mwadia tvättade honom återgav han de häpnadsväckande händelser som för honom inte verkade särskilt mystiska men som skulle komma att förändra livet i hans hemtrakt och för människorna som bodde där.
Mwadias ögon fylldes av tårar medan hon lyssnade på sin mans berättelse, men det var inte för det han sade. Hon rördes av att han faktiskt sade något. De senaste åren hade hon hört hans röst så sällan att den tycktes vara en kvarleva från någon som redan var död. Zero sade nästan aldrig något, han teg som muren. I tystnaden vaggade han som en pendel, taktfast fram och tillbaka. – Jag kommer inte riktigt ihåg. Och han gled undan som vågens vatten. Hans kapunda, tunikan av vit bomull, var alldeles för stor för hans magra axlar. Hustrun hade svårt att förlika sig med hans tigande och försökte ständigt få honom att tala: – Varför säger du inte längre något, min man? – Jag söker efter orden … Det tog honom alltid lång tid och mycket ansträngning att hitta orden. I sin iver brukade han räkna på fingrarna, som om ord och siffror hade varit detsamma, formlösa begrepp i de mörkaste djupen av hans medvetande. Hustrun förstod så småningom att maken hade drabbats av en underlig slags blindhet. Han kunde inte se orden. Bekymrad tänkte hon: jag måste få honom att äta bättre. Den som äter lite pratar inte heller så mycket. Hon fyllde hans tallrik men inte blev det mer sagt för det. Zero kom allt närmare det som hans namn antydde: han höll på att utplåna sig själv, upplösas och försvinna. Med bortvänt ansikte vred Mwadia ur tygstycket som hon tvättade maken med och lät de förlösande tårarna strömma fritt. Och hon började lyssna på det som han berättade, den överraskande historien om de händelser som skulle komma att förändra hennes öde.
Den kvällen hade Zero Madzero precis som alla andra kvällar fört åsnorna och getterna till betesplatsen. Han föredrog att låta sina djur beta när det var svalare. Långt borta kunde han se elden i sitt hus som visade den enda vägen i hela universum som ledde hem. Det måste ha varit nära gryningen när han tittade upp på himlen som man i staden tittar på klockan. Det var dags att leda djuren tillbaka. Hans ögon lyste upp i tyst tacksamhet: bara den som tittar på stjärnorna blir betraktad från himlen. Åsnedrivaren kunde inte ana hur iakttagen han skulle bli från ovan den närmaste tiden. Han lutade sig mot klykkäppen som han hade täljt för att getterna skulle föda lika många killingar av hankön som av honkön. Skimret över hans ansikte var det enda som lyste upp det karga landskapet. På sådana här förtorkade platser regnade det bara när tjurarnas knän rörde marken, kvinnorna sjöng och männen bad. Dock var det längesedan det fanns några tjurar, kvinnorna var för länge sedan stumma och männen hade förlorat sin tro. Men den här trakten hade inte alltid varit isolerad, långt från världen, från en annan sida av tiden. För trettio år sedan när Zero Madzero föddes bredde här ut sig de så kallade gröna mphalas, Camuendjebergens bördiga kullar. De förvandlades till en bortglömd ö när man fyllde Cabora Bassadammen. Zambesifloden svällde och vattendragen Nkazi och Muzenguezi flöt samman och begravde dalar och låglänta områden. När vattnet steg log de äldste förnöjt. Bibeln skrivs också i våra trakter, sade de. Men sedan slutade vattnet att stiga och berg, kullar och höjder stack upp.
– Vi har inte ens gjort oss förtjänta av en syndaflod, muttrade de gamle. Vi föds för att bli utvalda, vi lever för att välja. Man kunde tycka att Madzero var en dumbom men det var hans eget val att leva på den här platsen som vägarna hade glömt. Det var åratal sedan han hade mött en levande själ. Den enda person han träffade var Mwadia, som var kommen ur floden och hade ett namn som betydde kanot. Och det var för att snart få återse hustrun som herden nu skyndade på stegen. Han ville vara hemma innan det blev morgon. Den sista ugglan hade satt sig, ett tecken på att natten var nära att blekna bort. Inom kort skulle hustrun vakna. Åsnedrivaren såg hennes stora ögon framför sig och slätten fylldes med ens av små ljusflingor, som om himlen hade blinkat. – Jag håller på att bli Gud. Han ångrade genast sin djärva tanke. I kyrkan hade de lärt honom att Gud bara fanns om han är den ende, ensam i sitt slag. Att han borde göra sig av med alla sina familjegudar, alla de där afrikanska gudomligheterna som envisades med att befolka hans huvud. Madzero var en ”postori”. Han var med andra ord medlem i den apostoliska kyrka som grundats av John Marange 1930. För Zero var det inte precis en fråga om tro för hans förstånd kunde inte ta till sig ens hälften av läran. Han hade anslutit sig till ”postori” bara därför att det i hans öron lät som en form av det portugisiska ordet ”pastor”, herde. Sekten gav fattiga herdar som han själv möjlighet att kunna samlas och drömma om den dag då hela planeten återigen skulle förvandlas till ett grönskande landskap. Nuförtiden fanns det inte så mycket kvar av det religiösa samfundet. Men åsnedrivaren höll ännu fast vid den hädangångne
Maranges bud. PĂĽ sĂĽ vis var han när det gällde läran ganska olik de ďŹ&#x201A;esta som hĂśll sig till den katolska kyrkan. Men Madzero var inte bara annorlunda, han tyckte om att visa upp sin olikhet, han bar den pĂĽ sitt brĂśst som en medalj. Hans hĂĽr var alltid kortklippt, han drack inte sprit, han använde varken trummorna eller mbiran fĂśr att ĂĽkalla andarna. Medan han skyndade hemĂĽt hĂśll Zero Madzero hela tiden Ăśgonen pĂĽ natthimlen som om den vore en karta. PlĂśtsligt ryckte han till: en sprakande eld rev sĂśnder himlafästet som en piska av ljus. Det var som om Guds hand hade raspat eld pĂĽ en tändsticka. Sedan kom explosionen. Madzero stod orĂśrlig, lamslagen av skräck. Det tycktes som om hela universum hade slitits sĂśnder. Utan att tänka pĂĽ vad han gjorde fĂśll herden pĂĽ knä. Han bad: â&#x20AC;&#x201C; Rädda mig, Gud! Och i en snabb viskning tillade han: och mĂĽtte ocksĂĽ mina gudar bistĂĽ mig â&#x20AC;Ś Om det hänt fĂśr ett tiotal ĂĽr sedan skulle han varit säker pĂĽ att det hade med kriget att gĂśra. Men nu var detta omĂśjligt. Kriget tillhĂśrde det fĂśrgĂĽngna och tiden hade sopat iväg askan och tvättat bort minnena. Det fĂśrďŹ&#x201A;Ăśt nĂĽgra evighetslĂĽnga sekunder medan världen ĂĽtergick till ordning och tystnad. LĂĽngt borta sĂĽg ĂĽsnedrivaren de vitglĂśdande konturerna av nĂĽgot som hade stĂśrtat i sanden. Och han drog slutsatsen att det mĂĽste vara en fallen stjärna. Den hade kraschlandat där av skäl som ĂĽterstod att utreda. SĂĽ när dammet väl lagt sig gick Zero Madzero fĂśr att leta efter sina ĂĽsnor och getter, det enda han ägde som var nĂĽgot värt. Han kikade längs horisontens rand och uppfĂśr himlens trappsteg. Getterna dĂśk snart upp. Men av ĂĽsnorna syntes inte en skymt. Utan tyglar hade de satt av rakt ut i ingenstans med dammet rykande om hovarna.
Först efter mycket ropande dök åsnorna upp ur sanddimman och närmade sig med resignerade steg och sorgset lydiga ögon. Till slut var alla där, hela horden av åsnor och getter. Åsnorna rörde oroligt på öronen. Getterna travade på, lika oberörda som alltid. Geten är ett djur som redan har upplevt världens undergång. Ingenting förvånar den. Herden klev genom sanden fram till stjärnan. Himlakroppen var tillbucklad och hopklämd och brann fortfarande med små svaga lågor. Zero förundrades över hur liten den var. Säkerligen var det en av de yngsta stjärnorna, de som fortfarande snubblar omkring på fästets småvägar. Den hade fallit precis bakom huset, det var inte långt ifrån att den hade träffat taket. Madzero gjorde först en gest med armarna i luften för att visa att han inte hade någon skuld i olyckan. Fattig som han var skulle han bli den som straffades. Han stod kvar på samma sätt tills han var säker på att det inte fanns några vittnen. Sedan gjorde han sin plikt som troende: han täckte över den stackars avlidna med några spadar sand medan han mumlade något obegripligt om att anbefalla i Guds händer. Innan han gick in i huset tittade han ännu en gång upp mot himlen. Var detta bara den första stjärnan i ett kommande stjärnregn? Skulle slätten utsättas för en ljusöversvämning, en flod av vilsekomna himlakroppar?
– Så gick det alltså till? – Så var det, hustru. Varken mer eller mindre. – Jaha, men du förstår väl, min man, att vi måste gräva upp den fallna stjärnan.
– Varför det? – På vår gård kan vi bara gräva ner de våra, bara de våra av kött och blod. Paret beslöt att samma dag flytta de odödliga resterna av himlakroppen. Och de skulle begrava den vid floden, i den heliga skogen. Där man begraver barnen. Men innan dess var de tvungna att besöka medicinmannen Lázaro Vivo. Mwadia tyckte inte om att gå dit, för henne var det bara vidskeplighet. Och om Zero skulle följa postoris budord borde han inte heller nedlåta sig till att be en spåman om råd. Men när Mwadia såg skuggan över sin mans ögon förstod hon att det inte var lämpligt att ifrågasätta hans handlande. Annars hade gamle Lázaro Vivo alltsedan Revolutionen upphört att presentera sig som nyanga, spåman. Han var nu traditionell rådgivare. Vilken hans officiella beteckning nu än var kunde han ge dem den nödvändiga tillåtelsen att gå in i skogen. Det var det enda som betydde något just nu.
Innan de gav sig av till Lázaro behövde Zero Madzero lägga sig en liten stund. Han ville sova, försvinna bort. Mwadia Malunga smekte honom över pannan och han sjönk in i sömnen. Hustrun tittade ännu en gång ut på gården och graven. Stackars Madzero, han trodde det handlade om en stjärna. Och hon tänkte inte ta honom ur den villfarelsen. Men hustrun visste att det som man ser på himlen inte alltid är stjärnor. Hennes far hade lärt henne att skilja de äkta himlakropparna från de falska. De där andra, de falska stjärnorna, var båtar
där folk som inte visste hur man skulle dö färdades. Hon log. Det som låg begravt där ute på gården var rester från en landstigning. Det visste hon med säkerhet för hennes namn, Mwadia, betydde ”kanot” på si-nhungwé, det språk som talades i nordväst, och var en hyllning till de små båtar som befar floder och drömmar. Sedan betraktade hon den gryende dagen som om hon sökte efter en tom plats på himlen. Hon kunde ännu se månen där uppe i det svaga ljuset. Mawdia kände ett plötsligt styng av saknad efter barndomshemmet. Hon tyckte sig höra moderns röst, som om minnet vore ett flödande vatten. Hon stirrade in i den bleka dagern tills blicken tårades. Men sedan gnuggade hon sig i ögonen, tog sig samman och sade avfärdande: – I dag är månen visst täckt med frömjöl. Det hade inte gått en timme när herden började gny i sömnen. Hans händer sved. Hon sade hans namn för att väcka honom. Men Zero fortsatte att jämra sig och snyfta från andra sidan medvetandet. Mwadia vågade inte röra tårarna som rann nedför makens ansikte och blötte ner hans kudde. Men den som gråter i sömnen kan också be utan att vakna. Så hon uppmuntrade honom: – Just så, fortsätt att be, min man. Men be på ditt sätt, du är en postori. Andra bad till Gud. Madzero bad med Gud. Andra bönföll sin Skapare. Madzero samtalade med Honom, gjorde Hans ord till sina. Hustruns närvaro måste ha trängt in i den sovande åsnedrivarens själ. För efter vad han senare berättade drömde han att hans händer förenades som två lågor i samma eld. I stället för fingrar var det tio små lågor som smärtade. Men andra händer som var gjorda av vatten omslöt hans och fick elden att slockna.
Det var kvinnohänder. Det måste vara mina, trodde Mwadia. Nej. Det var en vit kvinnas händer. Och kvinnan i drömmen förkunnade: – Mina händer är av vatten. Jag är till för människornas törst. Rösten ekade i herdens huvud. Orden skakade om hans inre. Rösten tog honom i besittning, använde hans röst för att tala: – Jag är kvinnan. – Är du galen, min man? Drömmer du nu att du är kvinna? Det var droppen. Ingen man i världen var så stolt över att vara man som Zero Madzero. Han solade sig i glansen av sina djärva förfäder, det beryktade Chikundafolket, som var modiga elefantjägare, våghalsiga flodresenärer, legendariska krigare. Hur kunde hennes man plötsligt säga sig vara kvinna? Mwadia skakade liv i mannen, klädde honom i all hast och ledde iväg honom på småvägarna upp mot toppen av Camuendjeberget. De följde gamla hemliga stigar som knappt syntes i sanden och det grova gruset, stigar där chikundafolket under seklernas gång hade visat vägen för missionärer, upptäcktsresande och folk som handlade med slavar och elfenben.
I Antigamente är varje natt den sista. Varje dag är så mödosam och seg att den tycks nöta ut solen. Så mörkt som det är kommer det aldrig mer att ljusna, tänkte Mwadia. Det var säkert denna fruktan som fick henne att le lättat när de nådde toppen av berget och hon på långt avstånd kunde se de fåtaliga ljusen i Vila Longe. De gick runt de stora granitklipporna. Bakom det höga bergsmassivet bodde spåmannen Lázaro Vivo.
– Säg mig, min make, vill du verkligen rådfråga spåmannen? Förbjuder inte din kyrka sådana traditionella ceremonier? – Vår kyrka förbjuder men ibland måste man ge efter för omständigheterna.
Herr Lázaro hade tagit sin tillflykt till trakterna av Camuendjeberget när Revolutionen började förfölja medicinmännen. Man sade att nu hade tiderna förändrats men Lázaro var inte beredd att ge upp. Ville de ha tag på honom skulle de bli tvungna att ta sig genom dalar och över floder och snoka bland skrevorna i berget. När de kom fram till stängslet runt hans hus klappade Mwadia i händerna för att få tillstånd att gå in medan Zero Madzero stegade rakt in på medicinmannens gård. Han tittade sig omkring men såg inte till någon. Mwadia sökte sig in i skuggan och lade sig ner, hon tänkte vänta vid grinden. Hon kände väl till spåmannen. Han hade blivit något av en mytisk figur alltsedan han vägrade att överge sitt gamla hus när Cabora Bassadammen fylldes. – Jag stannar och gör de döda sällskap, sade Lázaro Vivo trotsigt. Zero Madzero och Lázaro Vivo var varandras motsatser. I stället för herdens kortklippta hår ståtade spåmannen med uppseendeväckande långa flätor; åsnedrivaren bar ständigt vit skjorta, nyangan klädde sig i svart tunika. De stod på var sin sida om det ockulta. Trollkarlar frammanar regn sedan tidernas begynnelse; postori bär med sig de sista dagarnas eld.
Ett prasslande ljud fick Mwadia att sätta sig upp. Det var Lázaro som var på hemväg och kom ut från skogen. Hon kunde knappt tro sina ögon: spåmannen hade bytt utseende uppifrån och ned. Flätorna hade ersatts med en kortklippt frisyr med bena, tunikan var utbytt mot en sportskjorta. Under armen bar han en skylt och han vände sig halvt om och hälsade glatt på besökaren: – Jag kommer just från Vila Longe! Jag har varit och hämtat den här skylten som jag låtit göra för att sätta upp här vid ingången till min mottagning. Han satte ner brädan på marken så att hon kunde läsa det som var ditmålat. Där stod: ”Lázaro Vivo, representant för lokalsamhällena, spåman och kontaktperson för biståndsorganisationer.” Det självsäkra leendet dröjde ännu kvar när han frågade: – Och Madzero, var är han? – Han har redan gått in, han är där inne på gården. – Mår han bra? För där i Vila pratar man en del. – Zero går bara ut på kvällarna. – Jaha, men han får nog ta sig i akt och bli lite mer daglig. Det betyder otur när en man aldrig ser sin egen skugga. – Men gå nu in, Lázaro, och prata med Zero för han är så ängslig. Jag väntar här utanför. Kvinnan tog på sig sin hustruroll, hon drog sig tillbaka och förvandlade sig till frånvaro. Utanför staketet skulle hon ägna sig åt sin äldsta uppgift: att vänta. De svaga rösterna skulle nå henne, än tydliga än diffusa. Dåsigt slöt hon ögonen och kurade ihop sig för att förminska sin skugga. Lázaro Vivo betraktade Mwadia och drog en lång suck. För några år sedan skulle han kanske försökt lägga an på henne. Men nu var det för sent. Han tog sig samman, satte sandalerna ordent
ligt på fötterna som om han på det sättet kunde skrämma bort sina tankar och återtog: – Inte ska du stanna här ute, var så god och stig in. Det var så oväntat att Mwadia först protesterade. Men spåmannen envisades och sade bestämt: det skulle inte bli någon ritual, det var bara ett samtal utan större betydelse. Till slut gav hon med sig och gick blygt över gården där Zero Madzero redan hade tagit plats. – Ni trodde väl aldrig att jag skulle visa mig här, eller hur, Lázaro? började Madzero. Spåmannen sträckte långsamt på sig för att göra sig kvitt stelheten i kroppen. – De som känner mig vet att jag tycker om överraskningar, men bara om jag får veta i förväg. – Vill du veta vad jag drömde? frågade åsnedrivaren hest. Nej. Det var vad spåmannen Lázaro hade lust att svara: nej, han ville inte höra en enda människa till berätta sina drömmar. Han hade fått nog. Han ville inte längre inbilla folk att man kunde återge drömmar. För man kan inte berätta dem. Det skulle behövas ett drömspråk för att kunna förstå drömmerierna. Den bron fanns inte. En dröm kan bara berättas i en annan dröm. Men spåmannen svarade ändå vänligt och professionellt: – Berätta. Får jag höra vad du drömde. – Vet du vad, Lázaro? Jag är nästan lite rädd för att berätta … – Rädd? Nog visste väl vännen Lázaro också att det fanns heliga ting och hemliga ting. Lázaro tog hand om det heliga, Zero det hemliga, sade herden med ett nervöst skratt. Han pratade på för att skrämma bort tystnaden. Sedan frågade han:
– Har ni något att dricka? – Men ni postoris får väl inte dricka … – Vi får inte heller delta i ceremonier. Den ena synden förlåter den andra. – Jo, jag tror att det blev en cabanga över. Men i den här värmen har den säkert jäst lite för mycket. Spåmannen sträckte ut armen och grep flaskan vid halsen. Han hällde upp en tjock, vitaktig vätska i en metallbägare. Madzero spillde först några droppar på marken för att hedra de döda. Sedan slöt han ögonen och smuttade på drycken. Han visste inte om det som smakade bra var samtalet eller den lilla fristen han hade fått inför rådfrågningen. Först nu märkte han hur han hade saknat att prata med andra människor. Inte de vardagliga fraser som gick förbi varandra när han pratade med Mwadia. Utan samtal man och man emellan. Han smackade med tungan för att visa att han uppskattade drycken. – När den är så här väl jäst är den verkligen förträfflig. Och jag ber om ursäkt, herr Lázaro, jag hälsade inte som jag borde. Mår min herre bra, hur lever livet med er? – Tja, det är som vanligt, jag gör folk tjänsten att fortsätta leva. Men nu kommer mitt liv att förändras. Se bara … Lázaro grävde djupt ner i fickan och tog fram något som Zero tyckte såg ut som en liten batteriradio. – En mobiltelefon, mina vänner. Zero och Mwadia såg oberört på medan Lázaro viftade med den lilla telefonen som en segerflagga. – Jag befinner mig redan i framtiden. När nätet kommer hit kan jag nås för internationella uppdrag. Förstår ni, mina vänner? – Av oss två är det bara Mwadia som begriper.
De satt tysta och betraktade eftermiddagen. Som om de inväntade själva tiden. Madzero visste att det inte var passande att genast lägga fram sitt ärende. Framför allt för att Lázaro brukade säga att han inte löste problem. Han upplöste problemen, vilket var en högre form av att hjälpa. – Jaha, hur var det nu, min vän? Du har plågats av en dröm? – Värre än så, Ba Lázaro, för det värsta var inte drömmen. Det var uppvaknandet som var en mardröm. – Förklara dig, min vän, var lite mer utförlig. – Jag vaknade alldeles utmattad, trött i axlarna. Och händerna, händerna kändes som om de brann. Medicinmannen rätade mödosamt på sig. Det var inte kroppen som tyngde utan den sena timmen för besöket. Han ställde sig tätt intill den hjälpsökande och trumpetade rakt ut i luften som en elefant. Han bad Zero att sträcka ut armarna. Med oväntad kraft ryckte han av honom den ena skjortärmen och blottade den magra axeln. Han snörvlade ljudligt, som om hans själ höll på att smita ut genom näsan, lutade sig över herden och granskade noggrant hans axel. Sedan vände han sig hastigt bort och strök med handen över ansiktet som om han torkade svetten av sig. Han spottade flera gånger, tycktes få upp själen i småbitar. – Vad är det, Ba Lázaro? ville Zero veta med skräcken på tvären i halsen. – Du har gått och burit på en börda hela natten. Madzero höjde förvånat på ögonbrynen. Hade nyangan gissat sig till stjärnfallet och begravningen? Ängsligt frågade han: – Börda? Vad för en börda? – En kvinna. – En kvinna?
â&#x20AC;&#x201C; Ja, min vän, en kvinna. Och till yttermera visso en mycket het kvinna. â&#x20AC;&#x201C; Det kan inte vara mĂśjligt. Ursäkta, men det kan inte vara sĂĽ. Jag sover ensam. Mer än ensam, jag sover med min hustru. â&#x20AC;&#x201C; Men titta här! Se pĂĽ det här märket! Och han hĂśll fram en spegel fĂśr att Zero skulle kunna se sin axel. â&#x20AC;&#x201C; Märke efter vad? â&#x20AC;&#x201C; Ser du inte? Det här är märket efter ett brĂśst. Ett kvinnobrĂśst. Hur kunde ett brĂśst lämna märken? Av respekt fĂśr spĂĽmannen sade han inte emot. Men LĂĄzaro Vivo anade hans tvivel. Och han lyfte ĂĽter pĂĽ skjortärmen och pekade pĂĽ en rund fĂśrdjupning pĂĽ axeln. â&#x20AC;&#x201C; Det här, min vän, är märket efter ett brĂśst. Men jag kan ocksĂĽ tala om fĂśr dig att det inte är av kĂśtt och blod. LĂĄzaro hade inget mer att säga. Med en yvig gest visade han att seansen var Ăśver. Madzero satt där fĂśrvirrad och modstulen. Medicinmannen yrade. Ă&#x2026;snedrivaren kände inte till nĂĽgra andra än Mwadias vackra och yppiga brĂśst. Det var väl snarare sĂĽ att märket hade kommit frĂĽn den fallna stjärnan som han hade burit och begravt. Hur kunde man fĂśrväxla en kvinna med en stjärna? När de tog avsked ställde sig medicinmannen framfĂśr Mwadia som stod tyst och sĂĽg ner i marken. â&#x20AC;&#x201C; Och du, Mwadia, drĂśmmer inte du? â&#x20AC;&#x201C; Jag? Jo, men jag minns aldrig vad jag drĂśmmer, herr LĂĄzaro. â&#x20AC;&#x201C; Ta dig i akt, min dotter, var mycket fĂśrsiktig! När man inte ser sina drĂśmmar är det fĂśr att man drĂśmmer det man ser. â&#x20AC;&#x201C; Säg inte sĂĽ, det skrämmer mig. â&#x20AC;&#x201C; Vänta ett Ăśgonblick, sade LĂĄzaro, jag vill visa dig en sak.
Lázaro Vivo böjde sig ner över sanden och drog upp en planta med roten. Han vände plantan upp och ner och bad Mwadia betrakta rötternas konturer mot himlen. – Titta noga: vad liknar den här roten? – Den liknar ett träd, sade hon blygt. Han log självsäkert. Det var det svar han ville ha. Han skakade på roten så att den våta sanden for omkring. – Det här är du. Du liknar en rot. Men du är ett träd som är levande begravt. Mwadia tog adjö med en hövlig bugning. Sedan sprang hon ifatt mannen som under tiden hade hunnit ett bra stycke på väg. Medicinmannens gåtfulla ord ekade i hennes huvud. Snabbt beslöt hon sig för att glömma dem. Så när de gick runt den klippiga bergstoppen frågade hon sin make: – Jag hörde inte allt ni sade. Hur var det, gav medicinmannen sin tillåtelse? – Vad? – Jag frågar om Lázaro gav oss lov att färdas in i skogen. Åsnedrivaren nickade. Sedan skyndade han på stegen för att alla skulle se att han gick framför sin hustru som det anstod en riktig man. Men sedan log han för sig själv. Det fanns ingen där som kunde se dem gå förbi. Och leendet vissnade bort till ett sorgset streck. – Min man, säg mig en sak: har du inte hittat på hela den här historien med stjärnan bara för att få mig att glömma ditt löfte? – Vilket löfte? – Hur många år sedan är det du lovade mig att du ska ta mig bort från detta eländiga liv? – Men Mwadia, har du inte släppt den tanken?
– Jag har ingenting att leva för, Zero. Och du lovade mig att du skulle döda mig på ett skonsamt sätt … – Jag håller fortfarande på att tänka ut något. – Jag håller fortfarande på, jag håller fortfarande på …, men tänk lite snabbare för en vacker dag händer det med mig som med stjärnan, jag faller ner från himlen i småbitar. Långt från familjen, utan barn, utan regn, i den där avkroken bortom världen var Mwadia varken trädet eller roten som Lázaro hade pratat om. Hon var en tärd och torr buske. Varje död har ett visst inslag av självmord. Men Mwadia betraktade sig inte längre som levande. Så för att upphöra att leva behövde hon inte ens dö.
Brådskande och hemligt meddelande nummer två Militärflyg har sänts ut på spaningsuppdrag vid moçambikiska kusten från marinbaserna i Indiska oceanen. Avsikten är att samla information om det märkliga försvinnandet av en spionsatellit i norra Moçambique. Till dags dato har inga spår av apparaten upptäckts. Misstanken om ett sabotage växer sig allt starkare. Spaningsoperationer i området har föreslagits men har visat sig svåra att genomföra på grund av bristen på logistiskt stöd i regionen.
När de kom hem lät Mwadia sin trötthet välla ut över den gamla sovmattan. Zero drog fram en bänk och satte sig bredvid hustrun. Han såg sig omkring, som om han var rädd för något. Hustrun förvånades över närheten och väntade på vad som skulle följa. Men
ingenting hände. Zero sjönk in i dvala med huvudet mot axeln så att märkena på halsen syntes. Mwadia funderade: giraffernas ålder kan mätas genom ärren på halsen. Det är märken från deras brunststrider, när hanarna utmanar varandra för den åtrådda honan. Det är så som kärleken skrivs på de älskandes hud. Men i åsnedrivarens fall var det inte kärlekens välskrivning. Det var en okänd underskrift av någon som skriver för att aldrig bli läst. Tyst gick Mwadia ut på verandan och knöt loss två smala remsor av rött tyg. Det var vindstilla och tygbitarna dalade ner på marken. Det var många år sedan hon hängde upp dem i kors på träbjälkarna som höll taket uppe. Det var ett sätt att hålla längtan borta som gjorde rättvisa åt hennes rykte som ”uppfinnare”, som de kallade henne i barndomshemmet. I deras hus i Vila Longe satt det hela tiden småfåglar på takbjälkarna. Men där hon nu bodde fanns det ingen himmel för fåglar. De dagar det blåste flaxade de båda remsorna och blev två vingar på en tyst fågel, lika tyst som hennes man, som åsnorna, som stenarna i landskapet. Den här gången brydde Mwadia sig inte om att ta upp tygbitarna. De låg kvar på marken, några stackars onyttiga föremål, dömda att ligga orörliga i dammet likt stjärnan som kvällen innan hade fallit från himlen.