Karl-Petter Thorwaldsson berättat för Mikael Romero
Ingen ska lämnas efter En berättelse om solidaritet och vägen till full sysselsättning
Leopard förlag Stockholm 2014
Innehåll
Förord
5
1. Snöbollar av glas
7
2. Från växelspakar till voteringar
27
3. Makt – Medlemmar – Möjligheter
51
4. Arbetslöshet på liv och död
90
5. Tre penninglotter
97
6. Piskor och morötter
148
7. Min arbetslinje
168
Förord i maj 2012 får jag beskedet att en enig valberedning tänker föreslå mig som ny LO-ordförande. Jag har bara drygt en veckas förberedelsetid. Vilka frågor ska jag driva? Hur ska jag prioritera? Väldigt snabbt bestämmer jag mig för att det måste bli en enda fråga. Kampen mot arbetslösheten. Jag upptäckte dock ganska snart att jag behövde förstärka mina egna kunskaper. Jag behövde få tid att läsa på och reflektera kring de senaste decenniernas politik. Men framförallt hitta vägar framåt. Jag tyckte inte att arbetarrörelsens svar på massarbetslösheten bar riktigt. När jag mötte arbetslösa kändes det inte riktigt bra i magen. Visst kunde vi prestera en bättre politik än regeringen Reinfeldt. Men var den tillräckligt bra? Jag tyckte inte det. Var skulle jag hitta denna tid som nyvald ordförande? Arbetsbördan kan komma att sluka mig och de dagliga problemen kan ta överhanden. Jag beslutade mig därför för att kontakta min gode vän Mikael Romero som jag arbetat med både som SSU-ordförande och på Statsrådsberedningen. Han hade nyss kommit ut med sin bok om den så kallade Tobleroneaffären som vi båda hade upplevt på nära håll under några hysteriska höstveckor 1995. Kunde han tänka sig att fånga mina ord och sätta dem på pränt? Det ville han gärna. Vi började ett långt samtal som pågick under elva månader. Tiden var som jag trott knapp. Så huvuddelen av denna bok har tillkommit i otaliga hyrbilar på väg mellan möten. Ängelholm, Linköping, Ockelbo och Hallstavik. Över hela Sverige. Jag har kört bilen och Micke har suttit bredvid beväpnad med bandspelare, forskningsrapporter och frågor. Det är många, många mil, ett icke oansenligt antal hamburgare och vägkrogar som inramar denna bok. Jag hoppas att läsaren vill följa med mig på jakten efter svaren på hur vi kan bygga ett Sverige präglat av full sysselsättning. Arbetslösheten drar fram som en farsot över Sverige och Europa. Precis som den gjorde under 1930-talet. Arbetslösheten skadar inte bara 5
människor. Den skadar våra samhällen och länder. Hur många livsdrömmar som krossas får vi aldrig veta. Men det är många. Och priset är högt. Inte bara för de direkt drabbade utan för oss alla. När människor förlorar hoppet om framtiden är också själva framtiden i fara. Vi har sett det hända förr. Fascism och nazism uppstod inte av sig själva. Dessa extrema rörelser får näring av just denna hopplöshet. Miljoner människor fick sätta livet till i andra världskriget. Efter krigsslutet samlades därför världens ledare. Och de sa: Aldrig igen! Det skulle aldrig få hända igen. Aldrig att arbetslösheten skulle få växa igen. Därför skrev man in rätten till arbete i de mänskliga rättigheterna. Det är en mänsklig rättighet att arbeta och kunna försörja sig själv. Och även om det idag finns politiker som försöker smita från det ansvaret är det sant. Politiker världen över: Ni bryter mot de mänskliga rättigheterna. För detta anklagar jag er. Till detta brott är ni skyldiga. Ingen ska lämnas efter. Alla människor har rätt till ett arbete. Alla. Stockholm den 1 jaugusti 2014 Karl-Petter Thorwaldsson
6
kapitel 1
Snöbollar av glas jag är åtta år gammal. Det är tidigt, tidigt på morgonen. Fortfarande becksvart ute. Ännu är det inte dags att stiga upp till skolan. Från köket hörs mamma förbereda sig för ännu en arbetsdag. Pappa går hemifrån. Hans träskor ekar ända in till mitt rum. Jag tycker om det där ljudet från en ny dag. När frukosten dukas fram. Radion som står på ger ”Lantbrukskvarten”. Radio Kronoberg berättar att årets skörd kommer att bli god. Doften av varm choklad letar sig igenom huset. Det blir ofta bullar eller kringlor till frukost. Troligen är det ett uttryck för att båda mina föräldrar kommer från fattiga förhållanden. I synnerhet min mamma. För dem är tillgången till socker och vitt mjöl ett bevis på att man lämnat fattigdomen bakom sig. Vi barn äter bullar till frukost utan att förstå dess verkliga värde. Aktiviteten. Livet som pågår. Ljuden. Dofterna. Framför oss ligger en dag med mål och mening. * * * * * Mina föräldrar, Ragnar och Eva har humor. När jag föds på annandag jul 1964 blir det med namnet Karl ”Petter Niklas” Namnet kommer självfallet att ge mig en del bekymmer i unga år. Detta drabbar inte bara mig. Min syster får namnet Phi. Det kan som de flesta känner till uppfattas som ett matematiskt uttryck för 3,14. Min storebror får namnet Jim Karl-Johan. Det är inte alldeles lätt med dessa namn i början av 1960-talet. De bjuder milt sagt på lite tuggmotstånd och ger näring till retstickor. Min pappa säger någon gång att våra namn är en hämnd för att han själv fick heta Sten Ragnar Sixten. Min barndom är ljus. Vi är en lycklig arbetarfamilj. Familjen Thorwaldsson bor i en brukslänga i Kosta i det mörkaste av Småland. Vårt hem ligger i skuggan av glasbruket där brukspatronen huserade förr i tiden. Att bo i skuggan får också prak7
tiska konsekvenser. Små, små saker som hela tiden påminner oss om vår plats i förhållande till makten. Vår tv-antenn är för liten för att nå över den väldiga herrgården. Vi har därför dålig bild hela min barndom på grund av denna väldiga herrgård. Jag växer upp i en helt vanlig arbetarfamilj, lite arbetaradel, kanske man skulle kunna säga. Pappa är en yrkesstolt glasarbetare. Han gör snöbollar av glas och är mästare i sin verkstad. Att vara mästare i Kosta glasbruk är något väldigt fint. Med detta följer ett stort ansvar. Han är ofta på jobbet styvt en halvtimme innan de andra börjar arbeta. Han är där för att värma upp piporna. Arbetet är obetalt. Något han gör för att han vill, inte för att han måste. En del av mästarens yrkesstolthet. Min brorsa jobbar också på glasbruket. Han misslyckas i skolan och har bara som mål att arbeta på glasbruket. Precis som både min pappa och farfar gjort sedan 1880-talet. Under alla sina år på glasbruket arbetar min bror bara med en enda sak. Han gör något som kallas för att blåsa post. Det låter glamoröst. Men var det verkligen inte. Det var ett glas som på 1970-talet kallades för ”Pippi”. Oerhört populärt grogglas. Att blåsa post är att ta första glasmassan och blåsa en liten luftbubbla i botten på glaset. Det händer givetvis att han är trött på denna luftbubbla. Konstigt vore det annars. Det är klart att han har dagar där han tycker att det är något begränsat. Varje dag exakt samma luftbubbla. Det är monotont, ändå gillar han sitt jobb. Min pappa arbetar i många år med att enbart göra snöbollar av glas. Alla känner igen dem. De finns i många hem över hela vårt land. Den som läser denna bok, kanske själv har en hemma. Möjligheten finns faktiskt att det är min pappa som pressat det glaset. Min pappa sa ofta på sin skorrande småländska: ”att det är möjligt att en annan smålänning Ingvar Kamprad möblerade folkhemmet, men det är Ragnar som ordnat mysbelysningen”. Mamma är damfrisörska i vårt hem, som egenföretagare faktiskt. Jag är lite rädd för hennes kunder. Tanterna. Under hela min barndom är det populärt för kvinnor att tupera sig. De ser lite skräckinjagande ut med allt de har i håret innan frisyren är klar. Dessa papiljottbehängda tanter skrämmer livet ur mig. Mamma startar också en herrfrisering på 1960-talet. Det finns dock inga herrfrisörer att tillgå på orten eller i närområdet. Men mamma ger sig inte. Hon lyckas via Arbetsförmedlingen locka en 8
Snöbollar av glas jugoslavisk arbetskraftsinvandrare till Kosta. Han kommer till Sverige och Småland utan att kunna ett ord svenska, utan att ha några vänner. Min mamma pekar särskilt på pappa. Hon är väldigt bestämd i att pappa ska ta ansvar för honom. Han ska hjälpa honom att hitta vänner i Kosta utanför arbetet. Min pappa är inte den personen som längtar från jobbet. Han är heller inte världens socialaste person. Han är som många arbetare på den tiden blyg. Det min pappa njuter av på sin fritid är att fiska och plocka svamp och bär. Vägen för vår nya vän in i gemenskapen kom därför att gå via otaliga fisketurer. Han är översvallande glad över att en mästare från glasbruket och chefens man ska ta med honom på fisketurer. Det är riktigt stort och nästan högtidligt. Första gången som vi åker och hämtar honom för den första fisketuren är speciell. Det är mitt i vintern, snö och smällkallt. Han tycker att detta är en stor händelse och har klätt upp sig. Chefens man skulle komma. När vi kommer och hämtar honom står han därför och väntar på oss i myggjagare och kostym. Vi skulle fiska med angeldon ute på isen. De kläderna passar sällsynt illa för den typen av aktiviteter. Han jobbar fortfarande i Kosta. Han tar senare med sig sin familj. Mamma blir också gudmor till ett av hans barn. Svårare är det inte om man sätter detta i relief till dagens debatt om integration. Idag har vi en särskild minister som ständigt gör utspel och anslår en och annan projektmiljon kring integrationen. Det skrivs långa utredningar i frågan. Det finns enklare vägar. Ett arbete och några grannar som sträcker ut en hand. Min mamma visste i all enkelhet hur man gjorde. Mina föräldrar jobbar i stort sett alltid. De tycker om att arbeta. Arbetslösheten är ett okänt begrepp under hela min barndom. Ingen i min familj är någonsin arbetslös under min uppväxt. Det är faktiskt ett ganska ökänt begrepp fram tills jag flyttar hemifrån vid 15 års ålder. Det finns egentligen bara en arbetsgivare på orten. Glasbruket suger upp all arbetskraft. Alla har jobb. Alla. Förståndshandikappade, funktionshindrade, missbrukare. Det finns behov av och plats för alla. Kring bruket växer det också fram andra arbetstillfällen och en stor offentlig sektor. Det hus som vi växer upp i är en gammal brukslänga. Mina föräldrar köper senare loss ett brukshus från 1700-talet. Det sker så sent som 1980. Innan de köpte huset bestod det av två lägenheter där 9
två familjer bodde. På vinden levde tidigare så kallade ”hyttsnokar”. De inackorderades förr i tiden. De var egentligen barnarbetare som man lät bo runt eldstaden där det var varmt. Hemskt, men sant. Jag blir själv kallad för hyttsnok när jag börjar arbeta som 13-åring. Det är helt enkelt en omskrivning för barnarbetare. Alla ugnar eldas underifrån och där är det trångt. I det utrymmet, mindre än en meter högt, är det behändigt att ha barn som kryper in och lägger ved i ugnarna. Min pappa börjar också arbeta som barn. Han är 13 år när han börjar arbeta under krisåren på 1930-talet. Idag går 13-åringar tack och lov på högstadiet. Min pappa arbetar på glasbruket i över 50 år. Han berättar ofta för mig om depressionen på 1930-talet. Underdånigheten mot arbetsgivarna är oerhört stark. Uttrycket att ”stå med mössan i hand” kan aldrig ha varit sannare än just under dessa krisår. Det är glasarbetare som bokstavligen står med mössan i hand när brukspatronen pekar ut dem som ska jobba den dagen. Det är överheten som talar. Detta återkommer min pappa ofta till. Att få vända hem utan arbete. Att hans pappa och min farfar tvingas stå där som en hund med blicken fäst mot backen. En bortkastad dag. Det satte djupa spår i honom. Alltid med något svart i blicken. Mina föräldrar får vara med på ”Folkhemsresan”. Från Fattigsverige till Välfärdssverige. De får se det omöjliga bli möjligt. De får se ett samhälle omvandlas från det hårdaste av klassamhälle till ett Sverige präglat av jämlikhet. Har man en gång stått nedanför en patron som pekar med hela handen är kanske det att kunna mötas i ögonhöjd den mest utpräglade vardagliga effekten av ett samhälle som omvandlas. Att människor har lika värde är en omstörtande och viktig tanke. Pappa och mamma älskar därför den så kallade DU-reformen. Det är bland det viktigaste som händer under hela 1900-talet för dem. Redan som barn står detta klart för mig. Jag kommer hem en dag från skolan och berättar för mina föräldrar att prästen vill att alla ska kalla honom för just prästen och bara det. Pappa blir urförbannad. – Vad sa du? Du kan säga honom, att han Rexed har fixat en DU-reform. Här säger vi Du till varandra oavsett om vi är arbetare, patroner eller präster, fräser min pappa. Hälsa honom det! Jag går tillbaka till prästen och berättar vad pappa sagt. Jag kallar härefter alla för Du. 10
Snöbollar av glas Min syster börjar på hushållsskola när hon är 15 år för att sedan vidareutbilda sig till skötare. Hon får omedelbart jobb och har arbetat sedan hon var 18 år med att ta hand om förståndshandikappade och psykiskt sjuka. Hon trivs också med sitt jobb som ger henne så mycket tillbaka i uppskattning och vänner. Mamma får på grund av arbetet som hårfrisörska ont i nacken och axlarna. Hon tvingas skola om sig och får ett betalt utbildningsår för att skola om sig till undersköterska. Mamma har svårt för att lära sig de mer teoretiska kunskaperna. Pappa och mamma sitter i ändlösa timmar för att klara utbildningen. Det är den enda aktiviteten som tillåts äga rum i vårt finrum. I finrummet firar vi annars bara jul och studenter. Detta att utbilda sig är fint. De sitter därför i finrummet och tragglar kväll efter kväll. Vi ungar får hålla oss undan. Min pappa fattar det teoretiska på en gång. Det blir dock aldrig några utbildningar för min far. Jag tror det plågade honom något oerhört. Min farfar och farmor hade fått ett brev där läraren hade skrivit att ”hoppas att ni vet att er son har det väldigt lätt i skolan”. Men detta är 1930-tal och det är helt utom räckhåll. Min pappa ska dock i vuxen ålder som 50-åring börja på Komvux i Växjö. Detta gnager dock i honom hela livet. Han visste att han hade lätt för att lära. Men han får aldrig chansen. De sliter och sliter med studierna och lyckas efter stor möda. Så småningom blir mamma hemsamarit. Hon stormtrivs med den fina kontakt hon får med de gamla och blir personlig vän med många av dem. Detta arbetar hon sedan med i hela sitt liv. * * * * *
Endast det bästa är gott nog Mina föräldrar har en stark arbetarmoral. De är ohyggligt stolta över folkhemsbygget. Båda två, och särskilt pappa. De har en stark samhörighetskänsla och upplever sig själva vara en del av det samhälle som växt fram. Det är deras hårda arbete som har förändrat Sverige. De är stolta över Sveriges utveckling. När pappa beskriver sitt arbetsliv gör han det på ett alldeles speciellt sätt. Det kan kanske låta lite märkligt, men det viktigaste för honom var att han nästan aldrig gick sjukskriven. Han kunde 11
många gånger säga: ”Karl-Petter, jag har jobbat i 52 år och bara varit sjukskriven sex gånger.” Han är ohyggligt stolt över det. För honom var sambandet mellan den skatt han betalade in och det som kom tillbaka i ökad trygghet glasklart. Det fanns en stark känsla av solidaritet i detta. Han hade klarat sig från sjukdom, men samtidigt hjälpt andra. Det kan förklara den helt kompromisslösa hållning som han hade till den som försökte åka snålskjuts. Nåde den som sjukskrev sig utan anledning. Det kunde få min far att gå i taket på ett sätt som han sällan annars gjorde. Detta drabbar min bror en gång. Det kallades att ”fira” från jobbet. Det gör min bror vid ett tillfälle. Att brorsan struntar i skolan är förväntat, men någon gång har han partajat på en söndag. Påföljden är att han inte kommer iväg till jobbet på måndagen. Pappa blir skogstokig. Det är verkligen på allvar. Han skäller och domderar: – Jaså, du ska bli en sådan som vi andra ska betala för. Varför ska vi stå för att du festar på söndagar? Ska du åka snålskjuts på oss andra? Du får leva vilket liv du vill, men du lever fan i mig inte på någon annans bekostnad, dundrar min far. Det är inte att han festat. Det är skammen att leva på andra. Det gör man bara inte. Sjukförsäkringen använder vi bara när det är allvar. Man ska ha ryggen fri. Gör inga saker som du inte kan stå för. En gång drabbas pappa dock av en svår arbetsskada. Detta är innan min födelse, men jag får det berättat för mig. Han kommer i kontakt med någonting strömförande och blir rejält bränd. Det är faktiskt nära att han stryker med. Han är oerhört stolt över att det finns en sjukförsäkring och sjukvård när det väl behövs. Och den är lika för alla. Oavsett om man är patron eller glasarbetare. Det finns en historia om min pappa och sjukvården som stannat hos mig under alla år. Det sker en helg när mitt första barn ska till att födas. En fredag i oktober månad 1987. Min pappa har varit pensionär i tre månader och genomfört en läkarundersökning. Läkaren i Lessebo ger min pappa ett chockbesked när han får se röntgenplåtarna: ”att av allt jag sett, Ragnar, är detta lungcancer”. Pappa hade rökt i många, många år. Och farfar hade dött i cancer relativt ung. Konstigt är det inte. Denna fredag kommer detta samtal från min pappa där han är säker på att han ska kola vippen. 12
Snöbollar av glas Mamma blir både förvirrad och förtvivlad och vill redan samma dag ha hjälp att hitta en ny lägenhet. Hon vill ha en lägenhet i Ekehus. – Men sluta mamma, du bor fint här. Pappa är inte död. – Jag kommer aldrig att klara mig utan pappa, snyftar min mamma. Och samtidigt ska min son födas. Det är hysteriskt. Pappa är inte död än. Detta ska bli mitt livs mest kaotiska helg. På lördag morgon innan jag hinner iväg till mina föräldrar går vattnet. Det blir lätt panik. Trekvart senare är vi föräldrar. I ena vågskålen mitt första barn. I andra vågskålen dödsdomen mot min pappa. Hejdlös lycka och bottenlös sorg på samma gång. I Kosta eller i Lessebo, inte ens i Växjö finns tillgång till en såpass kvalificerad sjukvård som min pappa behöver. Det krävs ett besök till Lunds universitetssjukhus. Pappa åker ned själv. Vi lovar att komma efter. Han undersöks enligt konstens alla regler. Slutligen får han beskedet att det inte är lungcancer. Förklaringen till de dåliga röntgenplåtarna är att han haft en lunginflammation som ung. Det är denna som gett ärrbildning på lungorna. Några dagar senare åker jag och mamma ned till Lund för att hämta pappa. I bilen ned är vi både glada och fnittriga. Över att pappa är frisk och över att mamma blivit farmor. När vi möter pappa ser vi på en gång att han ser väldigt allvarlig ut. Har det skett något misstag? Under de korta sekunderna befarar vi naturligtvis det allra värsta. Han börjar tala till mig på ett sätt så att vi ska förstå att detta är allvar. Det han säger till mig på sin karakteristiska småländska har etsat sig fast hos mig. – Tänk att det faktiskt funkade, Karl-Petter. Igår stod minst tio läkare och professorer härinne och tittade på mina röntgenplåtar. Jag är en vanlig pensionerad glasarbetare, men när jag blir sjuk så får jag världens bästa sjukvård, sa en påtagligt rörd Ragnar, min pappa, med ett allvar i sin blick som jag kanske aldrig tidigare sett. Det är tårar i hans ögon. Han är fruktansvärt stolt över det samhällsbygge som han är en del av. Nu har han fått det yttersta beviset. Det är sant det som Erlander och Palme har sagt. Min pappa är ingen som citerar gamla sossar, men nu gör han det. Han väljer Gustav Möllers citat ”endast det bästa är gott nog åt folket. Så är det, min son. Det bästa.” Citatet 13
hade fastnat hos honom. Vi skulle inte göra skillnad på folk och folk. För mig är detta en otroligt stark upplevelse. Min pappa lever. Och den enorma tacksamhet han ger uttryck för. Arbetarmoralen. Pappa som bara varit sjukskriven sex gånger under ett helt arbetsliv. Att den skatt han betalat in alla dessa år har räckt till för att skapa ett samhälle som är jämlikt. Det är därför som jag idag är så förbannad på de privata sjukförsäkringarna. Dagens utveckling irriterar mig något oerhört. Det är tydligt vart det kommer att leda oss. Det är något viktigt som vi förlorar som inte bara handlar om att sjukvården ska ges lika till alla. Det handlar också om sammanhållning, solidaritet och stolthet. Det finns ett stort värde i att vi bryr oss om varandra. Det skiter riskkapitalisterna i. * * * * *
Blåa stenciler och lodenrock En bruksgrabb utan studievana hemifrån ska möta den svenska skolan. Skolan blir inte lätt. I sådana möten krävs tur. Framför mig uppenbaras en fantastisk mellanstadielärare som heter Enar Stenström. Han är fortfarande i livet. En vecka efter valet av mig till LOs ordförande dimper det ned ett brev till mig. Det är ett gammalt skrynkligt klassfoto där han gratulerar mig med följande ord; ”Kämpa för ökad solidaritet och minskad egoism (pekpinne)”. Jag skrattar gott åt hans humor, men känner också ett stort allvar i hans ord. Jag har honom att tacka för så mycket och vill verkligen inte göra honom besviken. Enar ger mig otroligt mycket i skolan. Han hajar direkt vem denne pojke är. Han ser mina begränsningar i svenska och engelska. Alla andra lärare skulle ha gett mig extra läxor i dessa ämnen. Med risken att jag skulle ha tröttnat på allt vad skolan heter. Det gör inte Enar. Han ger mig istället ändlösa buntar med blå stenciler om samhällskunskap, biologi och geografi. Det vet han att jag är intresserad av och redan kunde en del om. Han förstår att det andra skulle komma senare. Det gör det också. Det finns inga stora planer med skolan från mina föräldrars sida. 14
Snöbollar av glas Det är tydligt vad vi ungar ska bli. Det är redan givet. Alla barn, åtminstone vi pojkar, ska göra som pappa har gjort och bli glasbruksarbete och bo i Kosta. Andra drömmar är för tjänstemannabarnen. Skolan fungerar ändå inte riktigt för mig. Till mina föräldrars förtret vill jag tidigt ut i yrkeslivet. Bara 13 år gammal blir det ett besök hos skolsyster för att kvittera ut min arbetsbok. Det är egentligen ett år för tidigt med arbetsbok. Den får man egentligen först när man fyllt 14 år. En arbetsbok var något som man kunde visa för sin arbetsgivare som intyg på om att man var fullt frisk. Regeringen, arbetsgivarna och företagarna på den här tiden tog ett stort samhällsansvar. Vi unga får jobb. Och det är riktiga jobb. Ett visst antal snöbollar, som bland annat min pappa gör, får defekter i botten. De behöver planas till för att kunna stå ordentligt på borden. När man planat till dem kan de bli lite gråa i nyansen. Därför behöver man lägga sand på en korkskiva och polera bort det. Annars syns det att man lagat dem. Jag går in i produktionen från dag ett och lagar glas. De snöbollar som pappa inte riktigt lyckades med ger jobb åt mig. Vi länkas samman på ett märkligt sätt. Snöbollarna kan man sälja senare för 60 kronor. Det är inga påhittade terapeutiska jobb utan sysselsättning på riktigt Bara 13 år och karriären syntes spikrak. Jag jobbar också som ”inbärare”. När man tar ut glasmassan från ugnen är den 1 000 grader varm. Den behöver givetvis svalna. Det innebar att jag får bära in den i ett kylrum. I kylrummet är det dock flera hundra grader varmt. Enormt hett och ansträngande. Som 13-åring togs min allra första kontakt med facket. Jag får rådet att vända mig direkt till arbetsplatsens skyddsombud. Jag vet inget om rättigheter, men förklarar bara att jag blir yr av att jobba i det heta kylrummet. Det är som att arbeta i en bastu. Skyddsombudet går dit med en termometer och låter den sitta där ett par timmar. Han kan själv konstatera att det stämmer. Han utfärdar tämligen omedelbart ett förbud om att jobba där och kräver att arbetsgivaren sätter dit en fläkt. Det kostar alldeles för mycket menar arbetsgivaren, men man går med på att låta arbetspassen där delas av fler. En kompromiss som är så vanlig på svensk arbetsmarknad. I fortsättningen blev det bara 20-minuterspass. Det första jobbet är viktigt för oss alla. De flesta av oss glömmer det aldrig. Drygt 35 år har gått sedan min första arbetsdag. 15
Fortfarande minns jag exakt hur mycket jag fick betalt för min första arbetstimme. Timlönen låg på 15 kronor och 92 öre. Alltså 120 kr per dag. Det måste ha varit enormt viktigt för mig. För första gången en upplevelse av egenmakt. Som ung bryr man sig inte särskilt mycket om vad saker kostar. Men min första investering minns jag exakt på öret. Jag jobbar en hel sommar och köper en östtysk systemkamera för 1 495 kronor som hette Praktica L TL 3. Vilken frihetskänsla! * * * * *
Politiken och första mötet med Palme Det pratas politik hemma varje dag. Pappa är sosse på vänsterkanten och röstar på Socialdemokraterna i alla val utom ett i vilket han röstar på kommunisterna. Detta sker efter andra världskriget. Pappa är upprörd över att Socialdemokraterna behåller ransoneringarna. Kommunisterna lovar att avskaffa ransoneringarna fortare. Mamma är också sosse, men lite mer åt det socialliberala hållet och mot Folkpartiet. Min farfar, Torvald Johansson, satt i kommunfullmäktige för Socialdemokraterna i Ekeberga kommun. Vi träffades emellertid aldrig. Hans guldklocka som han fått för lång tjänst i fullmäktige får jag vid en bemärkelsedag. Mina föräldrar är dock inte politiskt aktiva under uppväxten. Det har väl att göra med att de har tre barn och arbetar hårt. Det politiska intresset ligger framförallt hos pappa. Han är otroligt skarp och smart. Han går aldrig på de enklaste argumenten och hittar alltid en självständig linje. Han är överraskande nog väldigt intresserad av utrikespolitik. Jag förstår aldrig varifrån det engagemanget kom. Oerhört engagerad i Mellanösternkonflikten och kritisk mot Israel. Han svär högt över Israel varje gång det är något på tv:n från M ellanöstern. Hans politiska engagemang bara växer och växer med åren. 1973 får vi vågmästarriksdag i Sverige. Valet har varit absolut jämnt. Här fattar min pappa att nu är det fara å färde. Han domderar och ryar i arbetarlängan. Socialdemokratin kan förlora regeringsmakten, låter han oss förstå. 16