Barracuda av Christos Tsiolkas by Leopard forlag

AV FÖRFATTAREN TILL DEN INTERNATIONELLA BÄSTSÄLJAREN ÖRFILEN

Christos Tsiolkas är en prisbelönad författare från Australien. Hans förra roman Örfilen har kallats ett modernt mästerverk. Den blev en internationell bästsäljare och nominerades bland annat till Man Bookerpriset 2010.

Omslag: Eric Thunfors Omslagsbild: Thunfors/ iStockphotos Författarbild: John Tsiavis

Danny Kelly har bara en dröm, bara ett mål: att bli olympisk guldmedaljör i simning. Han får ett idrottsstipendium till en exklusiv gymnasieskola i Melbourne och dörren öppnas till en ny värld av möjligheter, men också skoningslös konkurrens. Danny är beredd att stå ut med att vara en outsider eftersom han får chansen att uppfylla sin dröm. Han tänker visa dem alla. Tack vare sin rasande envishet och talang vinner han sina rika och priviligierade klasskamraters respekt. Den gyllene framtid han siktar mot tycks inom räckhåll när han satsar allt för att vinna sitt första internationella mästerskap - och förlorar. Dannys tillvaro rasar samman. Ska vi lära våra barn att sikta mot stjärnorna eller ska vi lära dem att hantera livet? Hur formas vår identitet och kan vi omskapa den? Vad innebär det att vara en god människa? Barracuda är en på samma gång obarmhärtig och ömsint skildring av drömmar, vänskap, klass och vad som kan hända när allt faller. ”En förbluffande djupsinnig roman om det moderna Australien. Tsiolkas har skrivit ännu en roman som förtjänar att slå stort.” The Guardian

ISBN 978-91-7343-559-8

www.leopardforlag.se

Christos Tsiolkas

Översättning Olov Hyllienmark

Leopard förlag Stockholm 2015

Översättaren vill tacka Görgen Antonsson och Tora Hedin för poetiskt bistånd.

Christos Tsiolkas: Barracuda Leopard förlag, S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se Copyright © Christos Tsiolkas 2013 Originalets titel: Barracuda Översättning: Olov Hyllienmark Omslag: Eric Thunfors Sättning: RPform, Richard Persson Tryckt hos Bookwell, Finland 2015 ISBN 978-91-7343-559-8

Berätta det nu med andra ord säger den uppstoppade kattugglan till flugan som surrar och försöker ta sig ut genom att krossa rutan med huvudet Finrummet, eller tolkning av en dikt Miroslav Holub

Till채gnas Angela Savage

Del ett

Andas in

När regnet börjar forsa ur de äggvita molntussarna som verkar alldeles för skira för att krevera i ett sådant skyfall huttrar jag till. De tunga dropparna slår ner i det torra gräset med ett fräsande och jag tänker: just så låter ett ormbo. Och med ens faller regnet i stora sjok, fastän himlen ännu är blå och solen skiner. Glasgowborna på stenstranden gastar och skriker, hastar upp ur vattnet, hukar under träden, rusar mot sina bilar. Alla utom den knubbige ynglingen med andreaskorset tatuerat på överarmen, ett vitt kryss mot blå bakgrund; han står med vattnet i knähöjd och ler stort med utsträckta armar, som för att välkomna regnet, trotsa det. Och lika plötsligt upphör regnet och alla pallrar sig tillbaka till stranden. Två småkillar rusar förbi mig och kastar sig i sjön. En tonåring slänger ifrån sig veckotidningen hon använt som regnskydd, tar fram puderdosan, pudrar kinderna och näsan och lägger nytt stift på läpparna tills de är rosa som färgat spunnet socker. Någon har satt på musik igen och orden when love takes over dånar över dalen. En blek, spinkig kille med dåliga tänder och stor svart flottig kalufs pilar förbi mig; den tatuerade killen som stått kvar får en skur av kristallklart vatten över sig, han nappar tag i sin kompis, håller fast honom i en omvänd björnkram och trycker ner honom i vattnet. Han sätter sig på honom och skrattar. En kvinna ropar från stranden: ”Colm, släpp, lägg av med det där!” 11

Den knubbige killen reser sig och flinar, den spinkige kravlar sig upp, hostar och spottar. Alla kvinnor och tjejer har bikini, killarna och männen har shorts och bar överkropp eller sportlinnen. Utom jag som har jeans och två lager på överkroppen, T-shirt och en gammal gulnad skjorta. Solskenet är för kraftlöst för mig; mer än behagligt blir det aldrig, det kan inte växa till en flamma, är oförmöget till verklig styrka. * ”Jag kan inte resa dit igen, Dan. Jag pallar inte. Allt är för långt bort.” Clydes ord har snurrat i mitt huvud hela dagen. För långt bort. På restaurangen igår kväll satt vi och tjuvlyssnade på gästerna vid bordet intill: ett kompisgäng – tre par, ett skotskt, ett engelskt, ett tyskt. De var alla en bra bit över femtio, männen hade skägg och kulmage, de två brittiska kvinnorna var nyklippta, den tyska kvinnan hade sitt gråa hår i en lång, rufsig hästsvans. Hon hade tittat upp när vi började gräla, när jag för första gången höjde rösten. ”Och jag pallar inte att bo här.” ”Varför inte?” ”Därför att för mig är det här för långt bort.” Vi blängde på varandra över bordet. En av oss måste ge vika. En av oss måste vinna. Den unge kyparen kom in med våra huvudrätter och vi högg in på dem under klibbig tystnad. Kompisgänget verkade vara gamla universitetskamrater, deras livliga samtal och högljudda skratt var en invasion. Såsen till min biff var bara saltat tjockt smält smör. Jag kastade i mig maten, blev först med att äta upp. Jag sköt ifrån mig tallriken och gick iväg till 12

toaletten. Bakom mig hörde jag diskussionen vid deras bord. Det framgick att de brukade träffas vartannat år i olika städer. Tyskan propagerade för att det nästa gång skulle bli Barcelona, skotten höll på Köpenhamn och engelsmannen ville att det skulle bli London. När jag kom tillbaka var vi båda stela i sättet, spelade artiga. ”De har röstat om saken, så nu är det jämnt skägg mellan Barcelona och Köpenhamn.” ”Är det sant? Tog engelsmannen tillbaka sin röst på London?” ”Ja, till och med han insåg att det var en skitkass idé.” Det fick oss att skratta, kärleksparets gemensamma, sammansvurna skratt, en fredsflagga. Jag vred på huvudet och såg tyskan dra upp axlarna, le mot mig och spela uppgiven. ”Barcelona”, sa jag högt till dem, ”jag skulle satsa på Barcelona – godare mat där.” Engelsmannen klappade sig på sin stora mage. ”Godare mat behöver vi knappast. Vi har fått så det räcker!” Vi skrattade alla tillsammans. Clyde lutade sig fram mot mig. ”Sådär skulle vi inte kunna bete oss om vi flyttade tillbaka till Australien.” Jag svarade inte. Det var sant, och min tystnad en bekräftelse på det. ”Det är för långt bort. Dan, jag kan inte flytta tillbaka dit.” Det var sant. Jag hade förlorat. Och det var då som orden kom djupt inifrån mig, utsades utan att jag måste tvinga fram dem, de kom precis som en svordom, jag viskade dem: ”Och jag, jag kan inte bo kvar här.” I sängen senare på kvällen sa han att han inte ville känna min hud intill sin, att han inte stod ut med min beröring, och fogligt makade jag mig ut mot sängkanten. Men det dröjde inte länge förrän han kröp efter och så slog han armarna om mig, 13

band mig till sig. Han höll om mig natten igenom, och han grät oavbrutet. * Den knubbige killen har soleksem i nacken och på axlarna. Alla dessa Glasgowbor som solar, plaskar, promenerar, hånglar, äter, dricker på Loch Lomonds stränder, allihop har de ljusröda axlar och ljusröda ansikten och ljusröda nackar och armar. Det är en indisk familj på stranden som äter mackor köpta på Tesco och en svart tjej, som jag minns att jag sett inne i ortscentret, hon gick med sin rödhårige pojkvän och tittade i skyltfönstret till Scots R’Us eller vafan det nu heter. Och så är det jag. Trots att solen bara är pissljummen har jag blivit brun. Men om jag blir kvar här, kommer min hudfärg då att blekna med tiden? Kommer jag också att vitna, kommer jag också att bli ljusröd i solen? Den knubbige killen står kvar, fortfarande med vattnet bara upp till knäna. Hans kompisar hoppar i, doppar huvudet, skvätter vatten och leker och ligger och skvalpar. Men simmar gör de inte. Ingen av de här människorna simmar. Ingen vågar sig längre ut än några meter från strandkanten. Men det finns inget att vara rädd för här, inga hajar, inga brännmaneter, inget tidvatten, inga plötsliga skyhöga vågor som likt en jättes näve klubbar ner en. Det finns ingenting alls att vara rädd för i det här vattnet. Utom kylan. Kylan är kronisk. Jag står vid strandkanten. Vågorna lyckas inte samla någon kraft, vågorna slår makligt in över stenarna och gruset. De nafsar i mina sneakers, nuddar kanten på byxbenen. Jag tar av mig skorna och jag tar av mig strumporna. Äkta vatten suger musten ur en, äkta vatten måste man kämpa för att rå på, för att tämja. Äkta vatten kan ha ihjäl en. 14

Så tar jag av mig skjortan, tar av mig T-shirten. Män och kvinnor har dött i den här sjön, män och kvinnor har frusit ihjäl i vattnet, män och kvinnor har tagits av den här sjön. Vatten kan döda och vatten kan vara lömskt. Vatten kan villa bort en. Jag känner en ryckning i axeln, jag märker att musklerna där börjar dallra. Så knäpper jag upp bältet, jag tar av mig jeansen. Den knubbige killen tittar på mig, fundersamt, hans ansikte förvandlas till en grimas. Han tänker. Vad är det där för ett kukhuvud, vad är det där för ett pervo som står i bara kallingarna på stranden? En tjej bakom mig börjar fnittra. Jag går ut i vattnet, upp till låren, till skrevet, till magen. Det är kallt nåt så inihelvete och jag får för mig att benen kommer att spricka av smärtan. Jag dyker i. Jag berövas andningsförmågan. Muskler som inte rört sig på flera år, muskler som legat i träda, nu sjunger de. Och jag simmar. Jag hör inte människorna som är kvar på land men jag vet vad de ropar. Vad håller du på med, vad gör du, din jävla dåre? Jag befinner mig i vatten. Vattnet ger vika för min skull, makar på sig för min skull. Det välkomnar mig. Jag simmar. Här hör jag hemma.

Första veckan på terminen, februari 1994

Det första råd Coachen någonsin gav Danny handlade inte om simning: inte om hans armtag, inte om hur han skulle andas, inte om hur han skulle slipa på starten eller vändningarna. Allt det där kom senare. Han skulle aldrig glömma det där första rådet han fick. Truppen hade precis avslutat träningspasset och Danny stod och huttrade lite vid sidan om. De andra killarna kände varandra redan; att de skulle bli kompisar var förutbestämt sedan fosterstadiet, när deras pappor ställde dem i kö till Allslemma Läroverket. Danny sa det gång på gång tyst för sig själv: Allslemma Läroverket All slemma Läroverket Allslemma Läroverket. Öknamnet som Demet och han hittat på när han sagt att han skulle bli tvungen att byta skola. ”För att du är tvungen eller för att du vill?” När han svarade måste han vända sig bort: ”Det kommer att göra mig till en bättre simmare.” ”Alla är rikemansbarn där”, kontrade hon. ”Det vet du ju, att det bara är rika svin som går på Allslemma Läroverket.” Men mer sa hon inte. Hon tänkte inte bråka med honom, inte om simningen; hon visste vad simningen betydde för honom. Danny sneglade på de andra killarna. De hade knappt sagt ett ord till honom på hela morgonen, bara kommit med grymtanden, knappt märkbara nickningar. Det hade varit likadant hela veckan. Det kändes både som om han var osynlig och som om det inte 16

fanns någonstans han kunde gömma sig. Det var bara i vattnet han kände sig som sig själv. Bara i vattnet kändes det som om han kunde komma undan dem. Taylor, den som alla följde, började gå mot omklädningsrummet och när han passerade Danny sa han med högt tjejigt röstläge: ”Du Dino, jag diggar dina badbrallor, skitcoola.” De andra fnittrade, vände sig mot honom, kollade ner på hans löst sittande syntetbadbyxor och bräkte som en flock Tom&Jerryhyenor. Alla hade de splitternya Speedos med loggan i gult över röven. Dannys badbyxor var från Forges – aldrig att hans morsa skulle lägga en halv dagslön på lite lycra. Och det hade hon rätt i. Hon hade rätt, fast han mådde ändå skit. Killarna fortsatte flabba när de gick förbi honom, i hälarna på det där dryga puckot Taylor. Scooter, som var äldst, som var blekast i skinnet men hade det mörkaste håret, Scooter puttade till honom. Bara lätt, sådär lagom mycket att det kunde verka som en olyckshändelse. ”Förlåt”, sa Scooter snabbt och skrattade sen. Det fick fnittret att flamma upp på nytt. Samma debila bräkanden. Danny förstod att det inte var någon olyckshändelse. Han stod kvar på stället, rörde sig inte, visade inget i sitt ansiktsuttryck. Men inombords, inombords var han hårt knuten, inombords kokade han. ”Hördu Scooter, du har förihelvete inget att skratta åt. Det du sysslade med idag var fan inte att simma, det kallas att fäkta med armarna.” Det fick tyst på dem. Coachen var den ende som kom undan med att svära åt dem. Till och med rektor Canning slog dövörat till när Frank Torma gick loss med sina svordomar och skymfer. Skolan behövde Torma, Coachen. Han var en av de bästa simtränarna i hela delstaten Victoria, hade lett Allslemma Läroverket till seger i samtliga skolmästerskap sju år i rad. Det var makt. De knep igen omedelbart och fortsatte gå mot duscharna. Danny följde efter. 17

”Kelly, du stannar. Jag vill prata med dig.” Coachen sa inget förrän de andra killarna hade försvunnit in i omklädningsrummet. Han såg Danny i ögonen för första gången. ”Varför sväljer du det där?” ”Va?” ”Varför sväljer du deras skit?” Man anade hans härkomst på hur han uttalade det sista ordet, ”chiit”. Danny ryckte på axlarna. ”Vet inte.” ”Grabben, du ska alltid ge svar på tal när du blir förolämpad. Gör det meddetsamma. De hade kanske fog för det, men det spelar ingen roll, ta kontrollen, ge svar på tal. En förolämpning är ett angrepp. Det måste man slå tillbaka. Uppfattat?” Det hade börjat rycka i Dannys mungipa. Han tänkte att Coachen måste skoja; han lät som Demets mamma eller Savas giagia, som om en förolämpning vore ”onda ögat”, som om han borde ha en nazar boncug˘u för att skydda sig. Det var inte ens något överlagt från hans sida, han hade bara intagit den vanliga posen; det var så man skulle reagera enligt instruktionsboken på hans gamla skola: när en vuxen läxade upp en skulle man se uttråkad ut. Men Frank Torma fortsatte att betrakta honom allvarligt och Danny insåg att det inte var något skoj. ”Hör du vad jag säger, korkskalle, om det inte ligger något otrevligt, något hat, någon avundsjuka i det de säger, då kvittar det. Då är ingen skada skedd.” Coachen klappade sig på sin stramande T-shirt, den enorma kaggen var hård och rund som en basketboll. Han pekade på något där innanför som Danny inte begrep vad det kunde vara. ”Lita på din instinkt, grabben, låt dem inte förgifta dig. Du måste försvara dig själv.” 18

Han pekade bort mot omklädningsrummen. ”De är allihop avundsjuka på dig.” ”Skitsnack.” För ett ögonblick trodde Danny att mannen skulle klippa till honom: Coachens högra hand dansade, snurrade, skälvde i luften. I stället var det hans tjocka pekfinger som borrade sig hårt in mot Dannys bröst. ”Hör du vad jag säger? De är avundsjuka på dig – självklart är de det. Du har potential att bli bäst i truppen. Det har de märkt.” Coachens finger tryckte till ännu hårdare. ”De försöker knäcka dig mentalt, och det är helt i sin ordning. Ni är inte kompisar, ni är konkurrenter.” Det gjorde ont där Coachen borrade in sitt finger. Men han struntade helt i smärtan. Han var bäst, bäst i laget. Bättre än den där idioten Fraser, den fege mesproppen Wilkinson, den dryge, bortskämde rikemansungen Taylor. Han var bättre än dem allihop. Starkare, snabbare, bättre. Starkast, snabbast, bäst. Coachen följde med honom in i duschrummet. Det var en lättnad för Danny, killarna skulle inte tjafsa med honom när Frank Torma fanns i rummet. De andra stod fortfarande i duschen och kläckte usla skämt om tvålar och Wilkinson. Den dumme fikusen svalde allt, slog inte tillbaka det minsta. Coachen hade rätt, insåg Danny. Man måste slå tillbaka. Såra innan man själv blev sårad. Torma slog sig ner på en bänk, Danny drog av sig badbyxorna och ställde sig under duschen. Han vred på varmvattenkranen men den första strålen var iskall. Först när det började ånga vred han på kallvattnet. Han tvålade in sig från topp till tå och skrubbade sig häftigt, nästan våldsamt, använde friktionen för att värma sig. ”Kolla, Dino står och runkar”, sa Taylor med rösten full av spelad avsmak. Resten av idioterna bräkte med. Danny sneglade över axeln mot Coachen, som satt tyst på 19

bänken och tittade rakt på honom. Ge alltid svar på tal. Han förstod nu vad mannen menade. Ta kontrollen, man måste alltid ta kontrollen. Danny vände sig mot killarna, ställde sig bredbent, händerna längs med sidorna: han lät dem titta på honom. Vattnet rann över honom, smattrade över ryggen och axlarna, det fick honom att känna sig stark. ”Ja, det gör jag, Taylor”, sa han och tänjde ut förhuden. ”Hur så? Vill du jag ska komma i munnen på dig?” Det syntes att han hade knockat Taylor; killarnas blickar vek genast undan och Taylor kämpade förgäves för att komma på en motreplik. Så började Morello skratta. Och Frank Torma hade ett leende på läpparna, en glimt i ögonen. ”Vad skrattar du åt?” Morello tystnade tvärt när han hörde Taylor. Danny vände ryggen åt dem igen, med ett flin lika stort som bassängen, skolan, universum. Han var bättre än dem allihop. Han var bäst. Han var starkast. * Vad gör jag här? Måndagen samma vecka hade varit alla hjärtans dag, hans första dag på Allslemma Läroverket. Hans mamma hade tagit ledigt från jobbet och skjutsat honom ända till skolgrinden. Hon lovade att komma och hämta honom också efter träningen i den nya simhallen. ”Fast bara idag”, underströk hon. ”I fortsättningen får du ta bussen och pendeltåget.” Bilfärden kändes flera timmar lång, först ner genom centrala stan, sen vidare österut där de fastnade i bilköerna och i krypfart 20

närmade sig målet. Det blev undan för undan allt grönare, husen blev allt större och låg allt glesare. Hela vägen satt han och surade med ansiktet tryckt mot sidorutan. Han ville inte börja på en ny skola. Det kommer att göra dig till en bättre simmare. Han ville inte byta till en ny simhall. Det kommer att göra dig till en bättre simmare. Han ville inte ha en ny tränare. Det kommer att göra dig till en bättre simmare. Hans mamma stannade bilen utanför grinden som inte såg ut som om den hörde till en skola utan snarare till en herrgård på film, ett gods med tusen rum och butlers och husor och spöken. Fasaderna var av massiv basalt, grindens gjutjärn var glänsande svart, en mässingsskylt på gallret bar skolans emblem, överdraget med bladguld: ett stegrande lejon med krona på huvudet, framtassarna vilande på ett krucifix, samt en brinnande fackla och ord på latin. Bakom grinden slingrade sig uppfarten till en imposant grå stenbyggnad med två flyglar och en jättelik kupol. Danny tyckte att det såg mer ut som ett tempel än en skola. Bakom denna sträckte sig markerna bort i fjärran, utan att man såg vare sig något staket, några affärer, lagerbyggnader eller bostadshus. Och så var det killarna. Killarna på led, killarna i par, killarna i klungor om tre eller fyra eller fem, i samma randiga lavendelblå och gula kavaj och tjocka kolsvarta långbyxor som Danny samma morgon under stor möda dragit på sig, den randiga slipsen som han inte kunde knyta, som hans pappa försökt knyta åt honom på kvällen utan att lyckas, han hade knutit och knutit upp, knutit och knutit upp, ända tills han började svära över stipendiet som gjort detta möjligt, svära över sin fru som ville att Danny skulle börja där, svära över slipsen, den förbannade jävla skitslipsen, och hela tiden tänkte Danny: Han svär över mig, han svär över min simning. Slipsknuten tryckte nu mot adamsäpplet, den var ett knivblad som tryckte mot halsen. Den kritvita skjortan som hans mamma sa att han måste ha på sig hade fått hans pappa att svära 21

ännu mer. ”Vad ska han med en ny skjorta, dög inte hans gamla va? Hur jävla mycket pengar ska vi vara tvungna att lägga ut på den här skiten?” ”Inga alls!” svarade hans mamma och höjde rösten, nu var det fara å färde och han Danny såg hur hans pappa vacklade till. ”Vi har inte lagt ut en dollar, vår son har fått stipendium”, varpå hans pappa svarade, nu med lägre röstläge: ”Jag fattar ändå inte varför han måste ha nya kläder. Jag fattar inte varför det inte duger med hans gamla skolbyxor och skjortor.” Dannys mamma replikerade dämpat, med ett tonfall som meddelade att ämnet var avslutat. Hon ville inte att Danny skulle höra vad hon sa. Men han hörde. ”Jag vill inte att han ska behöva skämmas. Jag vill inte att han ska tro att han inte hör hemma där.” Bladguldet på lejonets krona och krucifixet och den brinnande facklan. Allslemma Läroverket. Det här är min första dag på All slemma Läroverket, tänkte Danny. Hans mamma knuffade ut honom ur bilen och han försökte gömma sig i vecken på kavajen som kändes tung över axlarna, det tjocka byxtyget skavde mot ljumskarna och knävecken. Han tänkte att han säkert stank av klor och att han säkert gick som ett miffo där han rörde sig längs grusgången som kändes för lång och för bred, för storstilad för en skola, alla dessa tunga murar, allt grus, alla statyer och granittrappor, byggnader som utsöndrade flera seklers doft, som inte såg ut som en skola, inga billiga luftkylningsaggregat, ingen cementbeläggning, som mer såg ut som en katedral, en katedral där påven skulle kunna bo. Danny gick uppför ett två tre fyra fem sex sju trappsteg, han följde efter strömmen av killar genom en portik och in i en vestibul som var stor som ett hus, högre i tak än ett hus, kantad av mosaikfönster som reste sig högt ovanför honom, släta gräddvita väggar varifrån oljemålningar på gamla gubbar glodde ner på honom, alla med mustascher och kala hjässor. 22

Killar skyndade sig förbi och trängdes runt honom och framför honom och bakom honom och de hade den ljusaste hy han någonsin sett och de prydligaste frisyrer och de vitaste och mest perfekta tänder. Han kände sig skitig och ful och var medveten om finnarna i pannan, klustret av finnar på hakan, den fula röda strimman med finnar på halsen. Killarna tjoade till varandra, de kände varandra allihop men ingen kände honom och han blev knuffad, knytnävad, föst in genom ytterligare en port i granit och basalt och nu befann han sig på en rensopad stenlagd gång som vindlade fram över en perfektionistiskt klippt gräsmatta, fulländat jämn, fulländat grön, inte minsta spår av torrt gult i gräset. En trädgårdsarbetare stod och höll på med något bland guldgula och lavendelblå blommor. Killarna ilade förbi utan att ta notis om honom, men Danny stannade upp och såg på hans rynkiga ansikte och insjunkna kinder och Danny log. Mannen log inte tillbaka utan tittade ner på blommorna och fortsatte att rensa runt stjälkarna. Det var då Danny insåg att blommorna hade samma färg som skoluniformen och att till och med blommorna var arrangerade i en viss ordning. Och det var vackert och överväldigande eftersom han aldrig förr vare sig sett sådana takryttare eller kunnat föreställa sig ett sådant överdåd och han frågade sig på nytt var de bulliga fula kylaggregaten var, de som var glödheta på sommaren, frågade sig var de torra pissgula fotbollsplanerna var, var klottret fanns. Och så ringde en klocka, inte en siren, inte något som tjöt i öronen på en utan en riktig klocka, som en kyrkklocka, och plötsligt var alla killarna försvunna och där stod bara Danny och trädgårdsmästaren som vägrade att titta åt honom, som bara såg ner i marken, på de gula och lila blommorna i samma färger som skoluniformen och skolemblemet. Blommorna som ingen av de övriga killarna tog notis om. Och i den stunden tänkte Danny hur mycket tjejerna på hans skola – hans gamla skola, hans riktiga skola, med de äckliga 23

kylaggregaten, den skränande elektroniska klockan, taggarna och graffitin på de fula väggarna av liggande tegel – hur mycket tjejerna skulle älska att få passera genom en trädgård med sådana vackra blommor. Men här fanns förstås inga tjejer, flickor fick inte gå på den här skolan. Den tanken var skrämmande. Den tanken fick honom att vilja springa därifrån. Det kommer att göra dig till en bättre simmare. Det var då han hörde: ”Du där, vad gör du här?” Det första någon sa till honom på Allslemma Läroverket: Vad gör du här? Det var inte en lärare som ställde frågan. Det var en äldre kille, linblond, ljushyllt förutom ett mörkt födelsemärke stort som ett tumavtryck på ena kinden. Han kom med marschkliv över gårdsplanen mot Danny. ”Vilket hem hör du till?” Hem? Danny stod förvirrad på stället och försökte förstå frågan. Han skulle inte bo här; aldrig i livet att han skulle stanna kvar på området en sekund längre än han måste. Han visste att det fanns ett internat, att killarna sov här. Han var inte en av dem, skulle aldrig bli en av dem. ”Du är visst ny.” Det kunde Danny besvara. ”Ja.” ”Namn!” ”Danny.” ”Efternamn!” ”Kelly.” ”Då så, Kelly, jag heter Cosgrave. Jag är prefekt.” Cosgrave verkade tro att det skulle betyda något för Danny. Han var osäker på vad det skulle betyda. Det betydde att den här äldre killen på något sätt var chef, att den här äldre killen på något 24

sätt var perfekt. Perfekt gyllenblont hår, perfekt slät hy. Cosgrave suckade otåligt och pekade över gräsplanen bort mot trapporna upp till huvudbyggnaden. ”Framåt marsch.” Danny märkte att Cosgrave marscherade efter honom. Det kändes som om han var med i en krigsfilm, som om han var den nye rekryten. Menige Daniel Kelly, Blue House. Hela denna första dag var det som om han gled bort från sig själv och blev ett med uniformen. Han visste inte hur han skulle sitta stilla bakom de bastanta, nylackade träbänkarna i klassrummet, visste inte vad han skulle göra, vad han skulle säga, när han skulle titta upp, när han skulle yttra sig, när han inte skulle yttra sig. Han litade inte på sig själv i de stora luftiga klassrummen som dignade av teknisk utrustning som verkade splitterny, böcker som verkade ha öppnats för första gången, lärare som förutsatte att eleverna lyssnade på dem och inte avbröt. Och allt luktade annorlunda: så mycket luft, så mycket ljus, men också en omklädningsrumsdoft – den fräna nötiga odören av killar, blandad med svettutsöndringar och den skarpa lukten av deo. Det fanns ingen doft av parfym, av handkräm, inget av tjejers söta och blommiga dofter. I den här världen fanns ingenstans spår av tjejer. Med den hårt åtdragna slipsen, med knivbladet tryckande mot halsen så han inte kunde andas fritt i de stora och luftiga salarna, försvann Danny och det enda som var kvar var en uniform, en kontur att färglägga. Han var på väg att förvandlas till Kelly. Kelly, hänger du med? Kelly, är du bekant med det här? Kelly, skärp dig nu! Dagen kröp sakta framåt, knivbladet mot halsen, och han var rädd att han skulle stängas in i den här dagen för alltid, att den skulle upprepas i all oändlighet och det aldrig skulle gå att hitta 25

den riktige Danny igen. Han ville tillbaka till sina gamla kompisar, hänga med Boz och Shelley och Mia och Yianni och framför allt med Demet; han längtade så det gjorde ont efter de slitna skolbänkarna och brungråa plaststolarna på sin gamla skola. Han saknade tjejernas tisslande, killarnas hystade papperskulor; han saknade stöket, skämten, gliringarna. Dagen kröp fram. Han hade försvunnit in i dagen. Han hade upplösts i intet. ”Kelly!” Hans namn hade ropats och ropats en gång till. Han kämpade för att känna igen det. En tjock man stod i dörren till klassrummet och pekade på honom, en man i grå träningsbyxor och en vit skjorta som var för liten för hans svällande kagge, hans tegelmurslika bröst. Alla killarna hade vänt sig om och tittade på Danny. Läraren sa åt honom att gå. ”Sätt fart!” Den tjocke mannen var otålig. Hans accent fick alla ord att bli sega och kletiga. Danny följde efter honom ut i korridoren. * ”Frank Torma. Jag är din simcoach.” Nu fattade han att det här var den man som hade sett honom på tävlingen i Bendigo, som hade sagt till hans mamma: Er son har talang. Det här var mannen som hade sagt: Jag kan göra er pojke till mästare. Simcentret reste sig på en ås med vid utsikt över hela staden. De andra killarna fortsatte prata med varandra medan de tog sina väskor och klev ur minibussen. När Danny gick efter dem in genom dörren till denna nya simhall och kände fläkten av varm fuktig luft, klorsticket, lämpade dagen plötsligt av sig allt det trögflytande. Dagen började röra på sig igen. I det kalla omklädningsrummet 26

sparkade Danny av sig skorna, drog av sig den tjocka kavajen, sidenslipsen, den stela nya skjortan, de kliiga byxorna, skalade av sig kalsonger och strumpor. Naken kändes det som om kroppen kunde andas igen och han var så ivrig att få på sig badbyxorna att han nästan trillade omkull. Torma pratade, pekade på olika killar, men det enda Danny såg var bassängens overkligt blåa färg och han visste att alldeles strax skulle han vara omgiven av vatten, omfamnad och vaggad och ett med vattnet. Torma sa någonting och Danny följde efter när killarna ställde upp sig led och han såg det bleka skinnet på killen framför, svärmen av röda kvisslor över skulderbladen, så dök den förste i ledet i och näste i ledet dök i och så näste och näste och killen med de finniga axlarna stod på startpallen och tog all tid i världen på sig, Danny ville knuffa i honom, han orkade inte vänta, kunde inte bärga sig, och så dök killen i och Danny var på startpallen och tittade ner på vattnet som virvlade av det långa ledet med simmare och så gav Torma order och Danny dök och bröt igenom dagen. I vattnet splittrades dagen och blev till rinnande vätska, och han simmade, kickade, andades för att hålla den bakom sig, för att vara snabbare än dagen som larmade mot sitt slut, men dagen vann. Dagen vann varje gång. Han kunde inte begripa att de två timmarna var slut, att han måste gå upp ur bassängen, att han måste tillbaka in i omklädningsrummet med de andra och klä på sig. ”Coachen, vad sägs, skötte jag mig?” Det var den långe, smale killen, han med så vitt skinn att det nästan var genomskinligt; man såg de blå ådrorna. ”Du var bra, Taylor.” Killen flinade och höjde armarna i en boxares segergest. Så pekade Frank Torma på Danny. ”Fast Kelly var snabbare.” 27

Taylors armar rasade ner som om Danny eller Coachen hade sopat till honom i solarplexus. När killarna nyduschade och påklädda var på väg ut från omklädningsrummet hörde Danny sitt namn ropas. Hans mamma hade suttit på läktaren och hållit honom under uppsikt. Hon var nära att snubbla i trappan ner och var andfådd när hon kom fram till honom. Danny var fruktansvärt generad över att hon var där. Han klarade inte av att se på henne. Han visste att alla de andra killarna stod och glodde, det är klart att de gjorde; på hennes kolsvarta hårkupa i 60-talsstil; på mouchen hon svärtade varje morgon; på hennes åtsittande lågt skurna röda klänning; på de svarta pumpsen med silverspännen. ”Min tzatziki-Marilyn”, brukade hans pappa kalla henne när han dansade med henne till Hank Williams eller Sam Cooke i deras lilla kök. Det fick alltid Danny och Regan och Theo att skratta högt. Men inte idag. Han ville inte ha henne här idag, hans mamma som såg ut som en forntida filmstjärna. Han visste att Taylors mamma inte såg ett dugg ut åt det hållet. Inte Scooters heller, eller Wilkinson. Deras mammor såg alla gånger normala ut. Coachen tog till orda och presenterade henne för de andra killarna. Danny klarade fortfarande inte av att se åt hennes håll. Men han visste att killarna stod och hånflinade. Och varför skulle de inte göra det, åt de fläskiga pattarna som hon så gärna visade upp? Han gick därifrån och hon var nästan tvungen att springa ikapp honom. Hon hade gjort honom generad förr, naturligtvis hade hon det, vem ville ha sin morsa eller farsa i närheten, vem blev inte generad av sin morsa och farsa? Men han hade aldrig skämts, han hade aldrig velat att hon skulle fara åt helvete. Han sa knappt ett ord till henne på hela vägen hem. Men det märkte hon inte; hon babblade på om hur trevliga killarna verkade, hur artiga de var. 28

”Sanna gentlemän”, sa hon och han visste att hon försökte övertyga sig själv lika mycket som trösta honom. Han klarade inte av att se på henne och vek inte med blicken från världen utanför bilrutan. Du är så lättgenomskådad, ville han skrika åt henne. Du är så lättgenomskådad och du spelade över, det märkte varenda en av dem. Så fort han kom in på sitt rum närmast slet han av sig skoluniformen. Han satte på sig en T-shirt och ett par träningsbyxor och sträckte ut sig på sängen. Han ville vara kvar i sitt rum, vara trygg i rummet han kände till, med troféhyllan, den självlysande stjärnhimmelsaffischen, bilderna på Michael Jordan och Kieren Perkins, Brontosaurus-modellen han gjort på lågstadiet, samlingsboxen med Tillbaka till framtiden som Demet och Boz gett honom i trettonårspresent året innan. Han ville inte lämna rummet – det hörde till Danny, inte till Kelly. Men hans mamma stekte köttbullar och när lukten smugit sig hela vägen från köket skrek det till i magen. Han var vrålhungrig, hade kunnat trycka i sig all mat själv och inte lämna något åt sin bror och syster, inget till sin mamma och pappa. Han åt under tystnad. Det kommer att göra dig till en bättre simmare. Han pratade i telefon med Demet i en timme. Hur var det? Fan vad jag hatar det. Det kommer att göra dig till en bättre simmare. Han var så utmattad att han inte ens brydde sig om att borsta tänderna. Han somnade med T-shirt och byxor på. * Taylor kom fram till honom vid skåpen, precis när det ringde in till första timmen. ”Jobbar din mamma på tv?” 29

Danny smällde igen skåpdörren. ”Hon är hårfrisörska.” Taylor satte händerna i vädret som en låtsad ursäkt. ”Inget fel i det, Dino. Hon såg ju helt fantastisk ut, vi trodde hon kanske var skådis eller nåt.” Han blinkade åt Danny. ”Någon måste ju klippa hår också.” Taylor hade händerna i fickorna och visslade när han gick därifrån. Den dagen och nästa och alla kommande dagar sa Danny till sig själv: Det kommer att göra dig till en bättre simmare. Han var inte välkommen här, han var oönskad, men han märkte redan nu att Coachen faktiskt var på väg att göra honom till en bättre simmare. Lärde honom att känna igen sina muskler, förklarade exakt hur man skulle andas, hur man skulle få försprång på vattnet. Och så det värdefullaste och mest oväntade rådet: Ge alltid svar på tal. Killarna ville inte ha honom där. Men det ville Coachen. Coachen tyckte att han var den bäste och det var det enda som var viktigt. Den helgen simmade han, han simmade på morgonen och på kvällen, han träffade Boz och Sava, han tillbringade varenda stund han kunde ute med Demet. På söndagskvällen när han skulle gå från henne frågade hon: ”Kommer du att palla att gå på den där skolan?” ”Ja, för fan”, svarade han. ”Det kommer att funka fint.” Det kommer att göra mig till en bättre simmare. * När han nästa dag var tillbaka i den tunga uniformen, med slipsen som tryckte mot halsen, märkte han att några av killarna viskade 30

bakom hans rygg. Han struntade i dem under morgonsamlingen men i korridoren på väg till skåpet anade han hånflinen och fnissen som följde honom. Han fick syn på det så fort han öppnade skåpsdörren: det låg ovanpå hans böcker: blankt papper, en skymt av en rosa bröstvårta, av pubeshår och hudveck. Danny tappade andan, hans kropp stelnade. Han drog fram den hopvikta bunten och några ark singlade ner på golvet. Alla killarna står runt om honom och skränar; en röst ropar: ”Dino, är inte det där din morsa?” Utvikningsbilden ligger vid hans fötter och han ser en storbystad modell med mörk hy, hon håller ena handen mot sitt tjocka, svarta hårsvall, den andra över skrevet, en smal strimma mörkt könshår, fingrarna särar på blygdläpparna. Han står inte ut med kvinnans liderliga leende, hur hon tittar upp på honom. Och så är det orden som klottrats dit med taffliga tryckbokstäver: DANNY KELLYS PORRSTJÄRNEMORSA. Han lägger märke till orden sist av allt och han lägger märke till orden först av allt, det enda som spelar någon roll är de där orden. Varför var hon tvungen att komma och hämta mig? Det var hans första tanke; den andra var: Jag hatar henne. Fan vad jag hatar henne. Och så kommer tårarna, han märker det en sekund för sent, hur de svider mot ögonlocken. Taylor har lagt en hand på hans axel, han säger: ”Ingen fara, du. Ingen fara.” Och anstränger sig för att inte skratta. Danny vet att det är Taylor som arrangerat detta. Han visste att han bara borde ha vänt sig om och slagit ner honom. Men killarna hade bildat en halvcirkel runt Taylor, stod och glodde och hånflinade. De såg Danny Kelly grina. Han ville slå ihjäl dem allihop. Och han lovade sig själv att om 31

han någonsin grät i deras åsyn igen skulle han aldrig förlåta sig själv. Han skulle aldrig låta sig känna en sådan skam igen. Skammen vred till om hjärtat och tömde lungorna. Danny torkade ögonen, plockade upp tidningssidorna och rev sönder dem i småbitar. Ge svar på tal, sa han till sig själv, ge dem svar på tal allihop. Och det tänkte han göra. Men han sa inte ett ord. Han plockade åt sig böckerna och gick iväg till första lektionen. En kille retades: ”Så din morsa är filmstjärna, Dino?” Danny sa inte ett ord. Hela den dagen pratade lärarna utan att Danny hörde ett ord. Hela den dagen närmade sig killarna honom, de kom bakom honom, stod runt honom; de viskade, de hånskrattade, de busvisslade. Danny sa inte ett ord. Samma eftermiddag när han dök ner i bassängen, det var då han äntligen sa något. Han bad vattnet att lyfta upp honom, bära honom, hämnas honom. Han fick musklerna att forma hans vrede, fick varje kick och armtag att ropa ut hans hat. Och vattnet lydde; vattnet skulle ge honom hans hämnd. Ingen kunde slå honom, inget av de här asen var ens i närheten. Han hämtade andan och balansen, han stod och huttrade vid bassängändan och hörde Coachen skälla ut resten av truppen. Torma var högröd i ansiktet, han lät glåporden smattra över dem: ”Ingen av er är värd ett piss, den ende som är värd något är Danny Kelly, resten av er är födda piss och kommer att dö piss, fattar ni vad jag säger?” Danny var noga med att se var och en av dem i ögonen, Scooter, Wilco, Morello och Fraser. Längst och tuffast såg han på Taylor. Alla killarna var tvungna att möta hans blick. Jag är starkast, jag är snabbast, jag är bäst. 32

Killarna lommade iväg till omklädningsrummet. Danny gick i takt med Coachen. Han behövde inte säga ett ord. Och han förstod att det var hatet han skulle använda sig av, det han skulle minnas, det som skulle göra honom till en bättre simmare.

AV FÖRFATTAREN TILL DEN INTERNATIONELLA BÄSTSÄLJAREN ÖRFILEN

Omslag: Eric Thunfors Omslagsbild: Thunfors/ iStockphotos Författarbild: John Tsiavis

ISBN 978-91-7343-559-8