CÉLAN I R E
Översättarens kommentar Citatet från Essayer, Bok 1, av Michel de Montaigne är översatt av Jan Stolpe.
Maryse Condé: Célanire Leopard förlag, S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se © Éditions Robert Laffont, S.A., Paris, 2000 ORIGINALETS TITEL: Célanire cou-coupé ÖVERSÄTTNING: Kristina Ekelund OMSLAG: Eric Thunfors layout och SÄTTNING: Måns Björkman, Typ & Design Tryckt hos Scandbook, Falun 2017 ISBN: 978-91-7343-715-8
MARYSE CONDÉ
Célanire Översättning: Kristina Ekelund
Leopard förlag Stockholm 2017
Inspirationskälla till denna historia är en tidningsnotis. 1995 hittades på Guadeloupe en baby med halsen avskuren på en sophög. Över hela landet skenade fantasin iväg. Min, liksom andras.
Till Racky, som inte kommer att läsa denna.
Elfenbenskusten 1901–1906
1
D
et var den stora regnperioden, den som varar från april till juli. Solstrålarna lyste svagt upp de oändliga dyningarna. Fastlandet låg kvar bakom sandbanken på diskret avstånd från det gamla lastfartyget, medan en flotta av båtar styrde mot det och trotsade muren av vatten. Det syntes direkt att det inte var ett levande fastland med hus utplacerade i grönskan. Det var en dyster och färglös trakt, på vissa ställen överväxt av mangrove, på andra dold av ett grönskande täcke. Himlen hängde tungt och var fläckad av molnstråk. På hamnpiren kunde man skönja silhuetterna av de afrikanska bärarna som undvek skyfallet så gott de kunde och silhuetterna av de europeiska statstjänstemännen som sökte skydd under svarta paraplyer, stora som uppochnedvända kyrkklockor. Fader Huchard hörde till det gamla gardet, en äldre medlem av Sällskapet för mission i Afrika med säte i Lyon. Det var inte första gången som han gick i land på de här kusterna. Han hade låtit Guds Ljus bryta fram bland folkgrupperna i Dahomey och i Nedre Kongo. Därför undrade han inte längre varför marken var så platt, skogen så ogenomtränglig där bakom, regnet så ihärdigt ovanifrån och solen där uppe, högt där uppe, så matt. Han släppte inte ett av sina sex får med blicken: en novis som hette Célanire i förnamn. 8
Célanire Pinceau. Vilket ovanligt efternamn! Men det fanns inte ett uns av begär i den helige mannens blick. Det var bara det att det inte var någon ordinär novis. Hon pratade knappt. Hon verkade inte nyfiken eller upphetsad som sina reskamrater, som otåligt ville komma igång med sitt kall. Dessutom var hon unik genom sin hudfärg, en hy så svart som om hon var klädd i sorgdräkt. Hon var inte helt och hållet negress. Snarare mulatt, en salig blandning av raser. Hon bar inte någon religiös dräkt, eftersom hon inte hade avlagt något löfte. Hon var klädd i en strikt grå klänning och runt halsen hade hon en skarf som delades av med ett band där det hängde ett stort guldkors. Sommar som vinter, morgon, middag och kväll tog hon aldrig av sig skarfen, som alltid var hårt knuten och passade ihop med färgen på kläderna. Var kom hon ifrån? Från Guadeloupe eller Martinique. Kort sagt: från en av de där kolonierna där det enda franska är namnet, bebodda av döpta negrer, som likväl rumlar om, svär som hedningar, slår på trumman och dricker starksprit. Hon var föräldralös, uppfostrad av Charité-systrarna i Paris, och i sin längtan att få tjäna Afrika hade hon året innan rest till Notre-Dame-des-Apôtres-systrarna i Lyon. Fader Huchard, som hade lurpassat på henne under hela resan, hade inte fått reda på mer om henne än när Jean-Bart hade lämnat floddeltat i Gironde med det grumliga vattnet virvlande runt omkring sig. Så var det faktiskt! När han underhöll åhörarskaran med anekdoter om infödingarna, han som hade sett så väldigt mycket, hade hon ett sätt att titta på honom som fick honom att känna sig illa till mods och bli tyst. Likväl fanns det inget allvarligare att rapportera. Inget oförskämt beteende. Inget trots. Fader Huchard var ändå på sin vakt och trodde att hon var kapabel till vad som helst. Båtarna trängdes mot sidan på lastfartyget en stund, radade till sist upp sig och passagerarna 9
började stiga av, kvinnorna stod upp i stora stålkorgar och höll kjolen hårt mot låren, medan männen klamrade sig fast i de flätade repstegarna. Efter hand som man lade till stack en lukt av otvättat kön i näsborrarna. När denna historia börjar (men är det början? Var börjar den? Det är verkligen ett mysterium!) hade man knappt hunnit begrava de döda i Grand-Bassam. En gula febernepidemi, den tredje på tio år, hade skickat alla européer i närheten till den sista vilan, vilket hade lett till att guvernör Roberdeau d’Entremont hade beslutat att flytta huvudstaden till mindre ohälsosamma trakter några kilometer längre bort, till platån Adjame-Santey. När man gjorde honom uppmärksam på problemen och kostnaderna för detta, svarade han att problemet med vattenförsörjningen främst skulle lösas med hjälp av de talrika källorna nedanför platån, som den nuvarande huvudstaden inte var hjälpt av. Trots motgångarna var Grand-Bassam en förbluffande stad. Fyrtio år tidigare hade platsen varit en sörja av söt- och saltvatten som rann vilse bland busksnåren och stank av gifter. Nu trädde en ganska elegant ort fram ur den snövita sanden. Där fanns inte bara husen i stadsdelen France. En grönskande park med kokospalmer låg bredvid guvernörens palats och kontorsbyggnaderna till hörande Western Telegraph Company. Guvernörens palats var helt och hållet byggt med monteringsfärdiga husdelar som hämtats från Bordeaux och var ett strålande exempel på fransk teknologi. Bredvid floden Comoé låg stadsdelen Essante eller Konvertiternas stadsdel. Man trodde sig kunna rädda själarna hos nydöpta genom att stänga in dem i hyddor byggda av plåt och palmblad. Efter den senaste epidemin levde allt upp igen. Magasinen överfulla med palmoljefat öppnade åter. Prästerna började återigen bli övernitiska 10
och skapade assistenttjänster som de spred ut som konfetti längs kusten. Eftersom kyrkan inte hade brunnit ned i den eldsvåda som man hade anlagt för att få stopp på epidemin och som i sin tur hade fullbordat undergången, skrek den apostoliske prefekten att det var ett mirakel. Fader Huchard ledde sin hjord till missionens lokaler. Den tiden var sedan länge förbi när man höll mässa i den ende prästens enda rum i hyddan, ett rum som samtidigt var böneplats, sovrum, matsal, källare och lager. För närvarande hade missionen tre präster med god hälsa, två byggnader i bambu med bland annat en skola där man kunde anta trettiotvå elever. Afrikanska kristendomslärare – som var så fula i sina skarfar av grått bomullstyg som ströp åt om pannan och i sina blusar i samma färg som spände hårt över bröstet – hade satt upp ett bord på gården och bjöd hjärtligt på en enkel måltid. Ris, lite friterad fisk, några skivor ananas. Célanire antecknade helt obesvärat allt som hon såg i ett häfte. Hon hade redan klottrat två tjocka häften fulla ombord på Jean-Bart. De flesta av Charité-systrarna och Notre-Dame-des-Apôtres-systrarna uppskattade inte hennes mani att föra dagbok, det var högmodigt. Men några mer överseende systrar påminde dem om att Thérèse Martin, som de insisterade på skulle saligförklaras, hade skrivit sin självbiografi. De fem nunnorna från Notre-Dame-desApôtres skulle arbeta vid ett sjukhus som just hade öppnat i Man mitt ute på vischan. Det var bara Célanire som skulle arbeta i skolan, på mulatternas internatskola i Adjame-Santey bara knappt tre mil bort. För det var ju det där med löftet! Eftersom hon inte hade avlagt något löfte hade systrarna, som inte kunde motsätta sig hennes längtan att få tjäna Afrika, ändå inte låtit henne få känna på de riktigt svåra kristna utmaningarna.
11
Ungefär mitt på dagen kom en här med påvert klädda bärare släpande på tipoyer, bärstolar, och det blev avskedsceremonin. Fader Huchard välsignade alla och upprepade sina sista förmaningar: »Se upp med vad ni äter, vad ni dricker, vad ni andas in; se upp för vattnet, luften, framför allt hedningarna. Det där Djävulens anhang kan döda er med sina trollkonster.« Han återvände i ett huj till Frankrike med samma Jean-Bart. Han skulle be för dem. Célanire skildes från sina reskamrater på samma sätt som hon hade levt med dem. Artigt men kyligt. Hon hade aldrig delat de små saker som de blev förtjusta i, exalterade över eller rädda för. När de talade förtroligt med varandra höll hon för öronen. Samma sak var det när de tog av hätta och dok för att tvåla in sig och blottade sin glåmiga, motbjudande hy – då blundade hon. Så snart tipoyen lämnade Grand-Bassam uppslukades den av den fuktiga skogens bladverk. Träden var kraftiga som elefanter. Efter regnet, den smutsiga och dystra dagen, vilade nu ett halvdunkel som från en katedral, där tonerna från Bachs Magnificat inte hade varit malplacerade. Men det enda som hördes var plasket av bärarnas bara fötter när de trampade i myllan. De rusade fram. Lasten vägde inte mer än vad ett barn väger och så ville de komma fram till Adjame-Santey innan mörkret sänkte sig. Om natten är det fritt fram för alltför många onda andar att irra omkring. Då och då vred bärarna på huvudet och försökte se hur denna förbluffande varelse med svart hy såg ut, men som talade de vitas språk, levde tillsammans med dem och klädde sig som de gjorde. Plötsligt bröts tystnaden av en kakafoni. Apor, fladdermöss, alla slags insekter skrek åt varandra, svarade varandra bland virrvarret av grenar. Célanire lyssnade inte, tittade inte ens på detta 12
förbluffande landskap. Hon hade inte kommit till Afrika för att turista och förlorade sig i stället i sina dagdrömmar. Vad hade de kommande dagarna i beredskap åt henne? Hon mindes åren som gått. Hon hade inte tyckt om Lyon där hon var tvungen att vara på sin vakt, eftersom hon på grund av sin hudfärg syntes överallt som ett bloss. Hon saknade Paris. Charité-systrarnas kloster låg mitt på rue de Vaugirard. När man väl hade dragit igen den tunga dörren bakom sig, försedd med spikar och ett stort kors, befann man sig mitt i storstadsjungeln. Där gjorde hon vad hon ville. På natten hördes det skrik och skrän från musikhaken och de förbipasserande bländades av ljuset från dem. I pianobaren satt negrer i smoking. Hon blev aldrig avslöjad och abbedissan hade gjort henne till sin skyddsling. Hon gjorde aldrig något väsen av sig, blev inte osams eller höjde rösten. Hon var inte foglig, men följde reglerna. När väl lektionerna i teologi och allmän undervisning var avslutade hade hon överraskat systrarna. De förväntade sig att hon omedelbart skulle återvända till Guadeloupe. Tvärtom tog hon sig all tid i världen, för hämnden är ljuv. Hon vässade de vackra rovtänderna mot varandra i väntan på rätt tillfälle. Efter att ha passerat en ljus glänta kom man återigen in i en tjock snårskog. Träden förändrades. Nu var det slut med irokoträd, kapokträd, gummiträd. Det kändes att människohanden hade vilat tung över naturen. Palmoljeträden stod på rad efter varandra likt soldater som marscherade i räta led. Mellan trädrötterna blödde jorden ur sina sår, den hade noggrant rensats från ogräs. Den stjärnbeströdda himlen skymtade igen och bärarna började springa på något som liknade en stig. På långt håll kunde man skönja några ljus och det tycktes ge dem vingar på hälarna: Adjame-Santey. Tipoyen började skaka som 13
om den slängdes hit och dit av oceanens vågor. Trots det slumrade Célanire till och väcktes av sorlet från uppjagade röster. En grupp askari, kolonialvakter, som såg komiska ut med fezen på svaj och benen lindade med flanellband, hade nästan knuffat omkull bärarna. De sprang åt motsatt håll för att berätta en hemsk nyhet för myndigheterna i Grand-Bassam. Monsieur Desrussie, direktören för mulatternas internatskola, samma skola där Célanire skulle bli assistent, hade just gått hädan. Och på vilket sätt sedan! Han s kulle älska med sin nya älskarinna på sexton år när en gigantisk fågel spindel som låg gömd i sänglakanen hade bitit honom i lemmen. Han dog på studs! Alla var förbluffade. Kvällen innan hade han strövat omkring på gatorna i Adjame-Santey medan han hade sneglat på tonårsflickorna med promenadkäppen under armen, något som han tyckte så mycket om att göra. Utan tvivel var det hans fru Rose som hade ett finger med i leken, eftersom hon var så trött på att bli bedragen. Hon hade säkert hittat en bra medicinman till sist. För det finns ingen naturlig död. All död är verket av onda andar som de allra listigaste vet att tämja för sina egna syften. Célanire förstod absolut ingenting av vad som sades runt omkring henne. Men hon anade att en hjälpande hand hade gett hennes öde en knuff framåt. Hon tackade sin chef av hela sitt hjärta. Greken Karamanlis var förstummad. Så sent som på morgonen hade han sålt tre tändsticksaskar till monsieur Desrussie. Han hade kommit in för att söka skydd för regnet, i själva verket för att beklaga sig över allt som vanligt, och Karamanlis hade varit tvungen att stå ut med ytterligare en häftig litania över hur lata ebrierna var och hur mycket de drack. Han skulle just sätta sig på cykeln när han 14
såg bärarna komma rusande. Alla visste vem de transporterade, och som skulle bo i Adjame-Santey. En novis. Det betyder en nunna, som inte är så nunnelik och som man inte bör kalla »min syster«. Han vred på nacken för att få syn på henne och såg en drömkvinna lutad mot sitt svarta, sidenblanka hårsvall. Det högg till i bröstet på honom av en känsla som han inte hade känt sedan han lämnat Athen. Det var som om fågelspindeln, som hade gjort slut på monsieur Desrussie, också hade angripit hans hjärta. Han trampade klumpigt iväg från det som kallades centrum: affärerna, några hyddor som innehöll administrationen, skolan, kyrkan, missionens bambubyggnader. Själv bodde han i en mycket enkel stadsdel där hyddorna såg ut som om de hade modellerats av komockor. Några år tidigare hade han landat i Elfenbenskusten, lockad av historier om snabba pengar på elfenben och palmnötter som hade ersatt slavhandeln. Han visste inte att administrationen endast gynnade franska bolag och att det inte fanns någon plats för utlänningar som förstörde Descartes språk. Han hade gjort allt möjligt, till och med varit dykare för att tvätta guld som utvanns i kungariket Assinie. I Adjame-Santey hade han bara sysslat med småschackrande: mörk tobak per blad, socker i lösvikt, havssalt, oförpackat bergssalt, olja. Han levde utan kvinna, eftersom han inte hade några pengar för att kunna ingå ett kolonialt äktenskap, och lät en vän bo i tvårummaren. Denne var ännu fattigare än han själv, trots sin titel som »moussé lékol«. Jean Seydou, som var skollärare för infödingarna vid missionen, hade förbjudit att man kallade honom Jean och på grund av sitt hat mot fransmännen påstod han sig vara muslim, omdöpt till Hakim. Han var vacker med alldeles krulligt hår, son till en prinsessa av tukulorfolket som dog när han föddes, och en lång vit man, en kolonialadministratör. En morgon hade han 15
lämnat honom på ett hem för mulatter innan han hade åkt hem till sitt i Périgord. Detta var desto grymmare eftersom Jean, som ännu inte var Hakim, under elva år hade följt med honom överallt, från den ena tjänsten till den andra i alla hålor i Övre Senegal och Niger. Trots att fadern hade övergivit Hakim så känslokallt hade han fått avgångsbetyg för infödingar i primärskolan, vilket ledde till att missionen i Bamako hade anställt honom som lärare. När Karamanlis kom hem låg han och vältrade sig i sängen, försjunken i en tidskrift om Indien. Han var inte intresserad av nyheterna som Karamanlis kom med. Var monsieur Desrussie död? Skönt att bli av med honom! En gammal skitstövel mindre! Novisen? Jaha! Hon var snygg, va? Han tyckte inte om kvinnor, utan var i hemlighet vansinnigt attraherad och en blyg beundrare av sina elevers kroppar och alla dessa boyer som kolonisationen hade gett upphov till: köksboyer, tvättarboyer, skräddarboyer. En enda gång hade han tagit steget. Han var elev, gick sista året i mulatternas skola. Bokar var liksom han son till en förstklassig administratör och en kvinna av tukulorfolket, Awa Tall. Hans far hade återvänt till Frankrike innan han föddes. Modern hade gift om sig med en stamledare och hälsade på honom ibland, då bar hon en kalebass i pastellfärger eller en kruka med hirsgröt på huvudet, något som livade upp det annars så trista vardagslivet på internatet. Hon hade alltid sina andra barn runt sig, som alla var helt och hållet svarta och betraktade medlidsamt oäktingen till halvbror. Hakims och Bokars sängar stod intill varandra. Det som var tvunget att ske skedde. Månaderna gick, fyllda av passion, vild lycka. Sedan röjdes deras hemlighet. De försade sig eller så lade pojkarna i sovsalen märke till något. Hakim skickades till det nyligen pacificerade territoriet Elfenbenskusten, medan Bokar gav sig av och tynade 16
bort på en skola på landsbygden nära öknen. Det var där som han skulle ta livet av sig några år senare. Nyheten om hans död var som ett slag i ansiktet på Hakim. Sedan dess hade det inte saknats tillfällen. Huvudsakligen franska tjänstemän som kom för att lägga ungdomsåren bakom sig under solen i kolonierna. Men Hakim hade aldrig gett efter. Han visste det, han skulle föra död med sig till dem som han närmade sig. Han avbröt Karamanlis tomma prat och föreslog att de skulle gå och lyssna på musik hos kung Koffi Ndizi. Efter ett fördrag som undertecknats två år tidigare hade fransmännen gett kung Koffi Ndizi hundra olika tygbitar, hundra tunnor krut, hundra enkla gevär, två säckar tobak, sex stycken flaskor på tvåhundra centiliter med sprit, fem hattar, en spegel, en orgel, fyra lådor med likör och tre korallhalsband. I utbyte för allt det där skar de ned på sina maktbefogenheter. På grund av att Koffi Ndizis medicinman var så viktig, fortsatte han lyckligtvis att fruktas av sina undersåtar, som bland annat gav honom konkubiner, oxar, får, höns. Hans egendom var en labyrint av innergårdar och hyddor där åtminstone hundrafemtio personer trängde ihop sig. På kvällarna serverade slavarna grillat kött och karpar friterade i palmolja till nästan tusen hovmän, medan grioterna hänförde åhörarna med sin musik som spelades på kora och xylofon. Den kvällen hade ingen lust att lyssna på dem. Inte ens lust att prata illa om fransmännen, i vanliga fall en favoritsysselsättning. Samtalen dominerades av två ämnen: att monsieur Desrussie hade dött så plötsligt och att novisen hade anlänt. Det fanns inget skenbart samband mellan de båda händelserna. Men om man verkligen tänkte efter, vem fick ut något av detta dödsfall? Var det inte novisen som kanske skulle bli befordrad till direktris för internatskolan? En kvinna som direktris för internatskolan, och dessutom en svart kvinna? Nej, vet ni vad! 17
Hakim banade sig irriterat fram till kungens bastmatta. Koffi Ndizi var en alldeles för fet man, som utan anledning led av kvävningsanfall, något som skrämde honom mycket. Liksom Hakim var han inte på humör att lyssna på när hans entourage pratade strunt. Tre nätter i rad hade hans främste medicinman Zokpou drömt mardrömmar. Den första natten hade han sett några gamar störta sig över en impala och sluka den på direkten. Den andra hade en mer än fem meter hög termitstack vittrat sönder till stoft. Den tredje hade Ébrié-lagunen färgats röd av blod. Zokpou hade dragit slutsatsen att månarna skulle bära med sig den ena otroliga händelsen efter den andra till kungariket. Vilka? Det visste han inte. Det han visste var att för en gångs skull var inte fransmännen ansvariga. Vad kunde de förresten ytterligare göra? Det var deras fel att Koffi Ndizi hade blivit ett tandlöst lejon utan man. Koffi Ndizi vinkade åt Hakim att han skulle komma närmare. Han tyckte om skolläraren som alltid var med på att tala illa om hans fiender fransmännen. Han kände inte till hans böjelser men var överseende, eftersom han själv hade tafsat mycket på småpojkar i sin ungdom. Liksom incest är sodomi ett kungligt privilegium. I två år hade de utan framgång planerat att ta livet av Thomas de Brabant, vice-guvernören, en småpåve som var besatt av två saker: att bygga vägar och järnvägar. Han brukade säga att näst efter romarna var fransmännen det folk som bäst hade förstått vikten av vägar. På grund av honom var det otaliga familjefäder som hade ryckts upp från sina hem för att krossa sten i solsken. Koffi Ndizi och Hakim hade försökt gömma en mamba i hans skrivbordslåda och muta hans köksboy så att han skulle förgifta maten. En gång hade de stoppat in en docka föreställande honom i tarmarna på en svart katt. Ingenting hände!
18
Hakim satte sig på ett hörn av bastmattan som uppläts åt honom och redogjorde för det som han senast hade läst. För även om Koffi Ndizi var kung, kunde han varken läsa eller skriva. I Indien gav sig inte engelsmännen på stammarnas makt. De bildade allianser och styrde hand i hand tillsammans med dem. Varför skövlade och förstörde fransmännen allt?
19