Han är tillbaka_Timur Vermes by Leopard forlag

” Å ENA SIDAN ÄR DETTA ROLIGT, EFTERSOM MANNEN GÖR DIKTATORJARGONGEN PERFEKT. Å ANDRA SIDAN ÄR DET ETT SKRATT SOM SNABBT FASTNAR I HALSEN.” STERN

TI M U R VERMES

TI MUR VERMES

åren 2011 vaknar Hitler upp i centrala Berlin. Det sista han minns är att han var med Eva Braun i bunkern, så förvånad inser han att staden inte ligger i ruiner. Folk känner naturligtvis igen Hitler, men tror att han är en imitatör. Han gästar en tv-show och hans kommentarer tolkas som bitande ironi och blir ett Youtubefenomen. Karriären pekar spikrakt uppåt. En satir? Politisk komedi? Allt detta och mer: Han är tillbaka är ett litterärt drama på högsta nivå.

Timur Vermes (född 1967) har studerat historia och stats vetenskap och arbetar som journalist. Debutromanen Han är tillbaka kommer att översättas till 32 språk och har sedan den utkom sålt i 900 000 exemplar och toppat de tyska bästsäljarlistorna.

ILLUSTRATION Johannes Wiebel OMSLAG Rasmus Kellerman ISBN: 978-91-7343-479-9

9 789173 434799

han_ar_tillbaka_omslag.indd 1-5

L EO PA RD FÖ RL AG

7/3/13 11:54 PM

Timur Vermes

Han är tillbaka

Leopard förlag stockholm 2013

Översättning Karin Andersson 3

Han är tillbaka inlaga.indd 3

2013-08-15 20.42

Timur Vermes: Han är tillbaka Leopard förlag S:t Paulsgatan 11 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se Originally published in Germany under the title Er ist wieder da by Eichborn – A Division of Luebbe Publishing Group Published by agreement with Leonhardt & Høier Literary Agency copyright © 2012 by Bastei Lübbe GmbH & Co. KG, Köln översättning Karin Andersson omslagsform Rasmus Kellerman illustration Johannes Wiebel tryck ScandBook, Falun 2013 isbn 978-91-7343-479-9

Han är tillbaka inlaga.indd 4

2013-08-15 20.42

Uppvaknande i Tyskland

olket var väl det som överraskade mig mest. Eftersom jag ju verkligen hade gjort allt som står i mänsklig makt för att förstöra grundvalen för en fortsatt existens på denna av fienden vanhelgade mark. Broar, kraftverk, gator, järnvägsstationer, jag beordrade att allt skulle förstöras. Nu har jag också läst om när det var, det var i mars, och jag anser att jag uttryckte mig tämligen klart i detta hänseende. Alla försörjningsinrättningar skulle tillintetgöras, vattenverk, telefonanläggningar, produktionsmedel, fabriker, verkstäder, bondgårdar, all fast egendom, allt, och med det menade jag verkligen: Allt! Man måste förfara mycket noggrant, det får inte kvarstå några tvivel vid en dylik order, för man vet ju hur det är, att den enkle soldaten där ute, som på sin del av fronten begripligt nog saknar överblick och kunskap om de strategiska och taktiska sambanden, att han då kommer och säger: ”Ja, så måste jag då verkligen sätta eld på denna, denna, skall vi säga, kiosk? Kan den inte falla i fiendens händer? Är det verkligen så illa om den här kiosken faller fienden i händerna?” Naturligtvis är det illa! Även fienden läser ju tidningar! Han bedriver handel med dem, han kommer att vända kiosken emot oss, allt han finner! Man måste förstöra allt, och jag understryker det än en gång, allt av värde, inte bara hus, utan även dörrar. Och dörrhandtag. Och sedan även skruvarna, och då inte bara de stora. Skruvarna måste dras ut för att sedan obarmhärtigt krökas. Och dörren måste malas ned till sågspån. Och därpå brännas upp.Ty fienden kommer 5

Han är tillbaka inlaga.indd 5

2013-08-15 20.42

annars skoningslöst att själv gå in och ut genom denna dörr, så som han behagar. Dock med ett trasigt handtag, idel krökta skruvar och en hög med aska, ja då får jag lov att önska herr Churchill mycket nöje! Dessa villkor är hur som helst krigets brutala följd, det har alltid stått klart för mig, såtillvida hade min order inte heller kunnat lyda på något annat sätt, även om dess bakgrund var en annan. Åtminstone ursprungligen. Det kunde inte längre förnekas, i den episka kampen med britten, med bolsjevismen, med imperialismen hade det tyska folket visat sig vara det underlägsna, och dess fortsatta existens, ens på det primitivaste jägar- och samlarstadiet hade – jag säger det utan omsvep: Förverkats. Således hade det även förverkat alla rättigheter till vattenverk, broar, gator. Och även till dörrhandtag. Därför gav jag ordern, och lite grand även för fullständighetens skull, ty naturligtvis tog jag också på den tiden ett par steg utanför rikskansliet emellanåt, och man måste onekligen konstatera: med hänsyn till min order hade amerikanen och britten med sina Flygande fästningar på stora ytor redan uträttat en beaktansvärd del av arbetet åt oss. Naturligtvis kunde jag under den följande tiden inte kontrollera utförandet av min order in i minsta detalj. Det är lätt att föreställa sig att jag hade mycket att göra, nedkämpandet av amerikanen i väst, försvaret mot ryssen i öst, den arkitektoniska vidareutvecklingen av världshuvudstaden Germania, och så vidare, men enligt min bedömning borde den tyska krigsmakten ha klarat av de återstående dörrhandtagen. Och såtillvida borde detta folk inte längre få finnas till. Det är dock, som jag nu kan konstatera, fortfarande här. Det anser jag i viss mån obegripligt. Å andra sidan: Även jag är ju här, och det förefaller mig precis lika obegripligt. 6

Han är tillbaka inlaga.indd 6

2013-08-15 20.42

ag minns att jag vaknade, det måste ha varit tidigt på eftermiddagen. Jag öppnade ögonen, ovanför mig såg jag himlen. Den var blå med några moln, det var varmt och jag insåg genast att det var för varmt för april. Man skulle nästan kunna kalla det hett. Det var förhållandevis tyst, ovanför mig syntes inget fiendeplan, inget artilleridån hördes, inga nedslag i närheten, inget flyglarm. Jag noterade även: Inget rikskansli, ingen führerbunker. Jag vred på huvudet, jag såg att jag låg på marken på en obebyggd tomt omgiven av husväggar, uppförda av tegel och delvis nedkladdade av smutsgrisar, jag blev genast irriterad och beslöt spontant att kalla dit Dönitz. Först tänkte jag till och med, som i en halvslummer, att måhända ligger även Dönitz här någonstans men sedan segrade disciplinen och logiken, och jag insåg raskt det märkliga med omständigheterna. Jag kamperar vanligtvis inte under bar himmel. Först begrundade jag:Vad hade jag gjort kvällen innan? För ett omåttligt inmundigande av alkohol behövde jag inte oroa mig, emedan jag ju inte dricker. Det sista jag mindes var att jag suttit med Eva i en soffa, en plymå. Jag mindes också att jag, eller vi, suttit där tämligen sorglöst, jag hade såvitt jag vet beslutat att låta statsangelägenheterna vila för en stund, vi hade inga speciella planer för kvällen, att gå ut och äta eller att gå på biografteater eller något liknande kom naturligtvis inte på fråga, rikshuvudstadens underhållningsutbud hade vid denna tidpunkt, inte minst i enlighet med min order, redan glädjande nog tunnats ut. Jag kunde inte med säkerhet säga om 7

Han är tillbaka inlaga.indd 7

2013-08-15 20.42

Stalin skulle komma till staden de följande dagarna, det kunde vid denna tidpunkt i krigsförloppet inte fullständigt uteslutas. Vad jag dock med säkerhet kunde säga var att han skulle få leta lika förgäves efter en biografteater här som i Stalingrad. Jag tror att vi småpratade lite, Eva och jag, och att jag visade henne min gamla pistol, ytterligare detaljer var inte tillgängliga vid mitt uppvaknande. Dessutom plågades jag av huvudvärk. Nej, minnena från kvällen innan hjälpte mig inte vidare. Jag beslöt mig således för att handla, att ta saken i egna händer och att närmare undersöka min belägenhet. Av livet har jag lärt mig att iaktta och betrakta, ofta även att lägga märke till de allra minsta detaljer, sådana som vissa lärda ringaktar, ja till och med ignorerar. Jag, däremot, kan tack vare åratal av järnhård disciplin lugnt säga att jag i krisen blir kallblodigare och ännu mer genomtänkt, att mina sinnen skärps. Jag arbetar exakt och lugnt, som en maskin. Metodiskt sammanfattar jag den information som står till mitt förfogande: Jag ligger på marken. Jag ser mig omkring. Bredvid mig ligger det skräp, det växer ogräs, höga strån, här och där en buske, en tusensköna ser jag också, och maskrosor. Jag hör röster, de är inte långt borta, skrik, ljudet av oavbrutna sammanstötningar, jag tittar i ljudets riktning, det kommer från några gossar som spelar fotboll. De är för stora för Deutsches Jungvolk, för Folkstormen är de fortfarande för små, de är antagligen med i Hitlerjugend, men uppenbarligen för tillfället inte i tjänst, fienden verkar ha tagit en paus. En fågel rör sig bland grenarna i ett träd, den kvittrar, den sjunger. För somliga är sådant blott ett tecken på ett glatt humör men i en så oviss situation, hänvisad till all tillgänglig information, hur liten den än må vara, kan den som känner naturen och den dagliga kampen för tillvaron, av detta dra slutsatsen att det inte befinner sig några rovdjur i närheten. Det är en vattenpöl bredvid mitt 8

Han är tillbaka inlaga.indd 8

2013-08-15 20.42

huvud, den verkar krympa, det regnade alltså för en längre tid sedan, men sedan dess inte mer. I kanten av pölen ligger min skärmmössa. Så arbetar mitt skolade förstånd, så arbetade det även under dessa irriterande omständigheter. Jag satte mig upp. Det gick utan problem, jag rörde på benen, händerna, fingrarna, jag verkade inte ha några skador, mitt kroppsliga tillstånd var glädjande, jag var tydligen helt frisk, med undantag från huvudvärken, till och med darrningarna i min hand verkade nästan fullständigt ha givit med sig. Jag kastade en blick på mig själv. Jag var klädd, jag bar uniform, vapenrocken. Den var smutsig, men inte så farligt, jag hade således inte begravts under några rasmassor. Det var jord på den, och även vad som föreföll vara smulor från kex, kakor eller liknande. Tyget luktade starkt av något bränsle, kanske bensin, måhända kom det sig av att Eva kanske försökt rengöra uniformen, emellertid med överdrivna mängder bensin, man hade kunnat mena att hon hällt en hel dunk över mig. Själv var hon inte där, ingen annan ur min stab verkade heller befinna sig i närheten. Jag borstade bort den värsta smutsen från vapenrocken, när jag hörde en röst. ”Ey, mannen, checka den där!” ”Ey, va e de för offer?” Jag verkade ge intryck av att vara i behov av hjälp, det hade de tre Hitlerjugendgossarna mycket förebildligt lagt märke till. De slutade spela och närmade sig respektfullt, det var förståeligt, att så plötsligt få uppleva det Tyska rikets führer i sin omedelbara närhet, på en öde tomt som vanligtvis användes för sportutövning och fysisk fostran, bland maskrosor och tusenskönor, det är även för den unge, ännu inte fullt mogne, mannen en ovanlig vändning i dagsförloppet, och ändå skyndade den lilla skaran fram, likt vinthunden, redo att komma till undsättning. Ungdomen är vår framtid! 9

Han är tillbaka inlaga.indd 9

2013-08-15 20.42

Gossarna församlade sig kring mig lite på avstånd, mönstrade mig, varpå den längste av dem, uppenbarligen kamratskapsledaren, vände sig till mig: ”Läget, chiefen?” Trots all omtänksamhet kunde jag inte låta bli att registrera den fullständiga avsaknaden av den tyska hälsningen. Förvisso, det mycket lediga tilltalet, förväxlingen mellan ”chef ” och ”führer” torde härröra från överraskningen, i en mindre förvirrad situation hade det möjligtvis kunnat framkalla en ofrivillig munterhet, så som det ju ofta till och med i skyttegravens mest skoningslösa kulregn kan utspela sig de bisarraste farser, trots detta måste soldaten emellertid även i oförutsedda situationer uppvisa vissa bestämda reaktioner, det är det som är meningen med drillen, om dessa reaktioner saknas är hela hären inte värd en spottstyver. Jag ställde mig upp, vilket inte var helt lätt, jag verkade ha legat ned en längre tid. Trots det slätade jag ut vapenrocken, rengjorde nödtorftigt byxbenen med ett par lätta slag. Sedan harklade jag mig och frågade kamratskapsledaren: ”Var är Bormann?” ”Vem e de?” Det var oerhört. ”Bormann! Martin!” ”Han känner ja inte.” ”Aldrig hört.” ”Hur ser han ut?” ”Som en riksledare, för sjutton!” Något var utan tvekan mycket egendomligt. Jag befann mig visserligen fortfarande i Berlin, var dock till synes berövad hela regeringsapparaten. Jag måste omedelbart tillbaka till führerbunkern, och, detta tycktes stå klart, den närvarande ungdomen skulle inte vara mycket till hjälp. Härnäst gällde 10

Han är tillbaka inlaga.indd 10

2013-08-15 20.42

det att finna vägen. Den anonyma plats där jag befann mig kunde ligga var som helst i staden. Men jag behövde ju bara kliva ut på gatan, i detta till synes längre ihållande eldupphör torde tillräckligt många förbipasserande, förvärvsarbetande och droskchaufförer vara i rörelse för att kunna visa mig vägen. Förmodligen verkade jag inte vara i tillräckligt stort behov av hjälp, Hitlerjugendgossarna gjorde intrycket att vilja återuppta sitt fotbollsspel, i varje fall vände sig nu den äldre av dem mot sina kamrater, vilket gjorde att jag kunde läsa namnet som hans mor hade broderat på den nära på grälla sporttröjan. ”Hitlerjunge Ronaldo! Åt vilket håll ligger gatan?” Reaktionen var klen, jag måste tyvärr tillstå att truppen knappt verkade lyssna över huvud taget, en av de båda yngre pekade dock håglöst mot ett hörn av tomten, där vid närmare betraktelse en passage faktiskt kunde anas. Jag gjorde en notis i tanken motsvarande ”avskeda Rust” eller ”avlägsna Rust”, sedan 1933 innehade mannen sin befattning, men särskilt när det gäller utbildningsväsendet finns det inte något utrymme för ett sådant bottenlöst slarv. Hur skall en ung soldat finna den segerrika vägen till Moskva, in i bolsjevismens hjärta, när han inte ens känner igen sin egen befälhavare! Jag böjde mig ned, tog upp skärmmössan, satte den på huvudet och gick med bestämda steg i den anvisade riktningen. Jag rundade ett hörn, sedan följde jag en smal passage mellan höga väggar i vars slut man kunde se ljuset från gatan. En skygg katt smet förbi mig intill väggen, den var fläckig och ovårdad, sedan tog jag ytterligare fyra, fem steg och klev ut på gatan. Jag tappade andan vid åsynen av alla de ljus och färger som stormade inpå mig. 11

Han är tillbaka inlaga.indd 11

2013-08-15 20.42

Jag mindes att jag senast uppfattat staden som väldigt dammig och grå, med stora berg av ruiner och omfattande skador. Framför mig fanns dock inget dylikt. Ruinerna var försvunna eller åtminstone ordentligt undanröjda, gatorna hade städats upp. Utmed dem stod nu istället talrika, ja oräkneliga färggranna vagnar som väl torde vara automobiler, de var dock mindre, och trots det verkade Messerschmittfabrikerna ligga bakom utformningen av dem alla, så moderna föreföll de. Husen var prydligt målade i olika färger och påminde mig i vissa fall om konfekt från min ungdom. Jag måste medge att jag blev lite vimmelkantig. Min blick sökte efter något bekant, jag såg en sliten parkbänk på en gräsremsa på andra sidan gatan, jag tog bara ett par steg, och jag skäms inte för att säga det, de kan möjligen ha verkat något osäkra. Jag hörde en ringklocka, inbromsande gummi mot asfalt, och sedan skrek någon åt mig. ”Hörru, va hålleru på me? Eru blind?” ”Jag – jag ber så mycket om ursäkt …”, hörde jag mig säga, förskräckt och lättad på samma gång. Bredvid mig stod en cyklist, åtminstone anblicken av en sådan var mig tämligen välbekant, på mer än ett sätt till och med. Tydligen låg vi fortfarande i krig, ty som skydd bar cyklisten en från tidigare angrepp uppenbarligen mycket sargad, faktiskt helt perforerad hjälm. ”Hur sjutton går du omkring egentligen!” ”Jag – ursäkta – jag … jag måste sätta mig ned.” ”Du borde lägga dig ner istället. Ett bra tag faktiskt!” Jag räddade mig bort till parkbänken, jag var nog lite blek när jag föll ned på den. Inte heller denne unge man verkade ha känt igen mig. Återigen hade den tyska hälsningen saknats och på hans reaktion såg det ut som om han hade kört på vilken vanlig fotgängare som helst. Och denna slentrian 12

Han är tillbaka inlaga.indd 12

2013-08-15 20.42

föreföll vara allmän praxis. En äldre herre skakade på huvudet när han passerade mig, en voluminös dam med en futuristisk barnvagn – ytterligare ett välbekant element, men inte heller detta förmådde gestalta mitt desperata läge mer hoppfullt. Jag hade rest mig upp och närmat mig henne, bemödad om en stadig hållning. ”Ursäkta, ni kanske blir överraskad, men jag … måste genast få veta närmsta vägen till rikskansliet.” ”Kommer ni från teve, från Stefan Raab?” ”Hur sa?” ”Eller Kerkeling? Eller från Harald Schmidt?” Kanske var det nervositeten som gjorde att jag reagerade en smula förargat och ryckte tag i hennes arm. ”Tag er samman, kvinna! Som folkkamrat har ni plikter! Vi ligger i krig! Vad tror ni att ryssen gör med er när han kommer? Tror ni att ryssen kastar en blick på ert barn och säger, åhå, ett friskt tyskt flickebarn, för barnets skull låter jag mina lägre instinkter stanna i byxorna? Det är det tyska folkets fortbestånd, blodets renhet, människans överlevnad som står på spel i dessa timmar, dessa dagar! Vill ni inför historien stå till svars för civilisationens slut, bara för att ni i er ofattbara inskränkthet inte är villig att visa det Tyska rikets führer vägen till rikskansliet?” Det överraskade mig knappt längre att jag på detta inte erhöll någon som helst reaktion. Den imbecilla kvinnan slet loss ärmen ur min hand, tittade förstummad på mig och gjorde flera snabba, små cirkelrörelser med pekfingret riktat mot sitt huvud, en gest som tydligt uttryckte ogillande. Det kunde inte längre förnekas, något hade gått fullständigt över styr. Jag behandlades inte längre som en härförare, som rikets führer. Fotbollsgossarna, den äldre herren, cyklisten, barnvagnskvinnan – det kunde inte vara någon tillfällighet. 13

Han är tillbaka inlaga.indd 13

2013-08-15 20.42

Min nästa impuls var att informera säkerhetsorganen så att ordningen skulle kunna återställas. Men jag lade band på mig. Jag visste inte tillräckligt om min belägenhet. Jag behövde mer information. Iskallt rekapitulerade mitt nu åter metodiskt arbetande förstånd sakläget. Jag var i Tyskland, jag var i Berlin, även om det föreföll mig fullkomligt främmande. Detta Tyskland var annorlunda, i vissa hänseenden liknade det emellertid det rike, som jag var förtrogen med. Det fanns fortfarande cyklister, det fanns automobiler, det fanns alltså förmodligen även tidningar. Jag såg mig omkring. Och faktiskt låg något som liknade en tidning under bänken där jag satt, även om trycket var lite väl påkostat.Tidningen var i färg och för mig fullkomligt främmande, den hette ”Media Markt”, jag kunde med bästa vilja inte erinra mig om att jag hade godkänt något dylikt, och det skulle jag heller aldrig ha gjort. Informationen i den var fullkomligt obegriplig, jag kände ilskan stiga inom mig, hur kunde man i tider av pappersbrist så oåterkalleligt slösa bort folkegendomens dyrbara resurser på sådant enfaldigt skräp? Funk kunde göra sig beredd på en straffpredikan när jag åter satt bakom skrivbordet. Men nu behövde jag pålitliga nyheter, tidningen ”Völkischer Beobachter” eller ”Stürmer”, jag hade väl för tillfället till och med nöjt mig med ”Panzerbär”. Och det fanns faktiskt en kiosk i närheten, och till och med på detta ansenliga avstånd kunde man se att den verkade föra ett häpnadsveckande stort utbud. Man skulle kunna tro att vi befann oss mitt i den mest tröga och lata fredstid! Jag reste mig otåligt. Jag hade redan förlorat för mycket tid, det gällde att raskt återställa ordnade förhållanden. Trupperna behövde order, möjligen saknade man mig redan någon annanstans. Jag gick raskt mot kiosken. Redan en första anblick gav intressanta upplysningar. Tal14

Han är tillbaka inlaga.indd 14

2013-08-15 20.42

rika färgglada tidningar hängde på kioskens ytterväggar, flera på turkiska. Uppenbarligen rörde sig många turkar här nuförtiden. Medan jag var medvetslös måste jag ha gått miste om en längre tidsrymd, under vilken många turkar hade begivit sig till Berlin. Det var anmärkningsvärt. Senast hade turken, i grund och botten en trogen bundsförvant till det tyska folket, trots avsevärda ansträngningar, hela tiden förblivit neutral, han hade aldrig kunnat förmås att gå i krig sida vid sida med det Tyska riket. Nu verkade det dock som om någon under min frånvaro, förmodligen Dönitz, hade lyckats övertyga turkarna om att stödja oss. Och den fredliga stämningen ute på gatan lät förmoda att den turkiska insatsen till och med hade medfört en krigsavgörande vändning. Jag häpnade. Jag hade visserligen alltid respekterat turken, men en dylik prestation hade jag aldrig trott att de var kapabla till, å andra sidan hade jag på grund av tidsbrist inte kunnat följa landets utveckling i detalj. Kemal Atatürks reformer måste ha medfört en rent av sensationell tillväxt för landet. Det verkade vara det där undret, som även Goebbels alltid hade satt sitt hopp till. Mitt hjärta fylldes nu med stark tillförsikt. Det hade lönat sig att jag, att Riket, aldrig hade givit upp hoppet om slutsegern, inte heller i stunder som förmodades vara de allra mörkaste. Fyra–fem olika turkiskspråkiga färgglada publikationer var ett obestridligt bevis på detta nya, på den framgångsrika axeln Berlin–Ankara. Nåväl, när nu min största oro, nämligen oron för Rikets väl och ve, verkade ha funnit lindring på ett så överraskande sätt, behövde jag bara ta reda på hur mycket tid jag hade förlorat i den där märkliga dvalan på ödetomten, där mellan husen. Jag kunde inte hitta någon ”Völkischer Beobachter”, den var förmodligen slutsåld, jag kastade istället en blick på nästa tidning som såg bekant ut, den kallades ”Frankfurter Allgemeine Zeitung”. Jag hade aldrig hört talas 15

Han är tillbaka inlaga.indd 15

2013-08-15 20.43

om den, men i jämförelse med vissa andra tidningar som hängde där, gladde mig den förtroendeingivande stilsorten i titeln. Jag slösade inte ett enda ögonblick på rubrikerna, jag letade efter dagens datum. Det stod den 30 augusti. 2011. Jag tittade på siffran, bestört, skeptisk. Jag vände blicken mot en annan tidning, ”Berliner Zeitung”, också den med klanderfri tysk stilsort, och sökte efter datumet. 2011. Jag slet tidningen ur stället, jag öppnade den, jag slog upp nästa sida, och nästa. 2011. Jag såg hur siffran började dansa, nästan hånfullt. Den flyttade sig sakta åt vänster, sedan snabbare åt höger, sedan ännu snabbare tillbaka, den såg ut att gunga, så som folkmassorna i öltälten behagar göra. Mitt öga försökte följa siffran, försökte fånga den, sedan gled tidningen ur mina händer. Jag kände hur jag sjönk ihop, förgäves sökte jag stöd i de andra tidningarna i ställen, jag klamrade mig fast vid de olika tidningarna hela vägen ned till marken. Sedan svartnade det för ögonen på mig.

Han är tillbaka inlaga.indd 16

2013-08-15 20.43

ii.

är jag återfick medvetandet låg jag på marken. Någon höll något fuktigt mot min panna. ”Mår ni bra?” En man stod böjd över mig, han var nog runt fyrtiofem eller kanske redan över femtio. Han bar en rutig skjorta, en enkel byxa, en sådan som arbetare brukar bära. Denna gång visste jag vilken fråga jag skulle ställa. ”Vilket datum är det idag?” ”Den hmmm – 29 augusti. Nej, vänta, den 30.” ”Men vilket år, människa”, kraxade jag, samtidigt som jag satte mig upp. Den fuktiga näsduken föll förargligt ned i mitt knä. Mannen tittade frågande på mig. ”2011”, sade han och mönstrade min uniform, ”vad trodde ni? 1945?” Jag sökte efter ett passande svar, men reste mig istället upp. ”Ni borde kanske ligga kvar en stund till”, sade mannen, ”eller sätta er ner. Jag har en fåtölj inne i kiosken.” Först tänkte jag säga att jag inte hade tid för avkoppling, men blev tvungen att inse att mina ben fortfarande darrade för mycket. Alltså följde jag efter honom in i kiosken. Själv satte han sig på en stol i närheten av en liten försäljningslucka och tittade på mig. ”Lite vatten? Vill ni ha lite choklad? En müslibar?” Jag nickade medtagen. Han reste sig, hämtade en flaska mineralvatten och hällde upp ett glas åt mig. Från en hylla 17

Han är tillbaka inlaga.indd 17

2013-08-15 20.43

tog han fram en färgglad liten förpackning, uppenbarligen en sorts fältranson inslagen i färgglad folie. Han öppnade den, blottade något som såg ut som industriellt sammanpressat korn, och tryckte den i handen på mig. Bristen på bröd hade man tydligen fortfarande inte kunnat avhjälpa. ”Ni borde äta mer till frukost”, sade han. Sedan satte han sig igen. ”Spelar ni in här någonstans?” ”Spelar in …?” ”Ja, en dokumentär. En film. De håller ju alltid på och spelar in nåt här.” ”Film …?” ”Jösses, ni är visst riktigt snurrig.” Han skrattade och pekade på mig. ”Eller springer ni alltid omkring så där?” Jag tittade ned på mig. Jag kunde inte konstatera något osedvanligt, förutom dammet och bensinlukten förstås. ”Ja, i stort sett alltid”, svarade jag. Det kunde ju emellertid vara så att jag var skadad i ansiktet. ”Har ni en spegel?” frågade jag. ”Javisst”, sade han och pekade, ”bredvid er, precis ovanför ’Focus’.” Jag följde hans finger. Den hade orange ram, för säkerhets skull hade han skrivit ”Der Spiegel” på den, som om man inte hade förstått det annars. Den undre tredjedelen var instucken mellan några andra magasin. Jag tittade. Min spegelbild såg överraskande oklanderlig ut, vapenrocken verkade till och med struken – förmodligen var ljuset i kiosken särskilt smickrande. ”På grund av förstasidan?” frågade mannen. ”Det är ju en sån där Hitlerhistoria i vart och vartannat nummer. Jag tycker inte att ni behöver förbereda er mer. Ni är bra.” ”Tack”, sade jag frånvarande. ”Nej, men verkligen”, fortsatte han, ”jag har sett ’Under18

Han är tillbaka inlaga.indd 18

2013-08-15 20.43

gången’. Två gånger. Bruno Ganz, den mannen är verkligen suverän, men er kommer han inte i närheten av. Hela er hållning … man skulle kunna tro att ni var …” Jag tittade upp: ”Att jag var vad?” ”Ja, att ni var führern.” När han sade det lyfte han båda händerna, lade ihop pekfingrarna och långfingrarna och vinkade med dem upp och ned två gånger. Jag kunde knappt tro det, men efter sextiosex år verkade det som att detta var allt som fanns kvar av den en gång så strama tyska hälsningen. Det var skakande, men åtminstone ett tecken på att mina politiska gärningar med tiden inte blivit fullständigt verkningslösa. Jag lyfte min högra arm och besvarade hälsningen: ”Jag är führern!” Han skrattade igen: ”Det är verkligen galet, det verkar så naturligt.” Jag förmådde inte riktigt befatta mig med hans penetrerande munterhet. Undan för undan blev jag medveten om min belägenhet. Om detta inte var någon dröm – och för att vara det höll den på alltför länge – så befann jag mig verkligen i år 2011. Då var jag alltså i en värld som var fullkomligt ny för mig, och man fick anta att jag å min sida utgjorde ett nytt element i denna värld. Om den här världen fungerade det minsta lilla logiskt, så förväntades av mig att jag antingen var hundratjugotvå år gammal eller, vilket var troligare, sedan länge död. ”Spelar ni även andra saker?” frågade han. ”Har jag redan sett er i något?” ”Jag spelar inte”, svarade jag, kanske lite barskt. ”Naturligtvis inte”, sade han och gjorde en märkligt allvarlig min. Sedan blinkade han åt mig. ”Var uppträder ni? Har ni ett program?” 19

Han är tillbaka inlaga.indd 19

2013-08-15 20.43

”Självklart”, svarade jag, ”sedan 1920! Som folkkamrat känner ni säkerligen till de 25 punkterna.” Han nickade ivrigt. ”Men jag har ändå inte sett er någonstans. Har ni någon flyer? Eller ett kort?” ”Tyvärr inte”, svarade jag bekymrat, ”alla kort och kartor finns på lägescentralen.” Jag försökte att komma underfund med vad jag måste göra härnäst. Det verkade sannolikt att en femtiosexårig führer skulle kunna stöta på tvivel, ja alldeles säkert skulle göra det, även i rikskansliet, ja till och med i führerbunkern. Jag behövde vinna tid, behövde analysera mina alternativ. Jag behövde någonstans att ta vägen. Jag blev plötsligt smärtsamt medveten om att jag inte hade ett öre på fickan. För ett ögonblick fick jag ett otrevligt minne från tiden på ungkarlshotellet 1909. Det var en nödvändig tid, javisst, den hade givit mig inblickar som inget universitet i världen skulle kunnat ge mig, icke desto mindre, denna fas av försakelse var inte någon tid jag njutit av. Tankarna på de mörka månaderna dök upp i mitt huvud, föraktet, ringaktningen, osäkerheten, den där oron för det allra nödvändigaste, det torra brödet. Full av tankar tog jag frånvarande ett bett av det märkliga foliekornet. Det smakade förvånansvärt nog sött. Jag mönstrade produkten. ”Jag tycker också om dem”, sade tidningskrämaren, ”vill ni ha en till?” Jag skakade på huvudet. Jag hade större problem nu. Det gällde att säkra det allra nödvändigaste, den mest primitiva dagliga överlevnaden. Jag behövde någonstans att bo och lite pengar till dess att jag hade vunnit mer klarhet, jag behövde kanske ett arbete, åtminstone tillfälligt, tills jag visste om och när jag skulle kunna återuppta min regeringsverksamhet. 20

Han är tillbaka inlaga.indd 20

2013-08-15 20.43

Fram till dess krävdes ett sätt att tjäna ihop till levebrödet. Kanske som konstnär, kanske på en arkitektbyrå. Självklart kunde jag till att börja med även tänka mig kroppsarbeten. För det tyska folket hade mina kunskaper naturligtvis nyttjats mycket fördelaktigare om de satts in i ett fälttåg, men utan kännedom om det aktuella läget var det illusoriskt. Jag visste ju inte ens med vem det Tyska riket för tillfället delade gräns, vem vi försökte skada, mot vem man kunde skjuta tillbaka. Således var jag väl tvungen att härnäst nöja mig med det mina händer kunde uträtta, kanske vid byggandet av ett paradstråk eller en bit av Autobahn. ”Men allvarligt talat”, tidningskrämarens röst trängde sig på. ”Är ni fortfarande amatör? Med det numret?” Detta fann jag emellertid riktigt oförskämt. ”Jag är ingen amatör!” informerade jag honom med eftertryck. ”Jag är då inte en sådan där borgerlig latmask!” ”Nej, nej”, blidkade mannen, som i grund och botten verkade rätt ärlig. ”Jag menar bara, vad arbetar ni med?” Tja, vad arbetade jag med? Vad skulle jag säga? ”Jag … för tillfället har jag … dragit mig tillbaka”, omskrev jag försiktigt min belägenhet. ”Missförstå mig inte nu”, sade krämaren ivrigt, ”men om ni verkligen inte redan … det är ju otroligt! Jag menar, de går ofta förbi här, hela stan är full av agenturer, full av filmsnubbar och teve-typer, de blir alltid glada för ett tips, för ett nytt ansikte. Och om ni inte har något kort – jag menar, var får jag tag på er? Har ni nåt telefonnummer? E-mejl?” ”Öh …” ”Eller var bor ni?” Nu träffade han verkligen en öm punkt. Å andra sidan verkade han inte ha något ont uppsåt. Jag beslöt mig för att ta risken. 21

Han är tillbaka inlaga.indd 21

2013-08-15 20.43

”Det där med bostaden är för tillfället lite … hur skall jag säga … oklart …” ”Jaha, men ni kanske har en flickvän som ni kan bo hos?” För en stund tänkte jag på Eva.Var kunde hon hålla hus? ”Nej”, mumlade jag ovanligt nedstämd, ”någon väninna har jag inte. Längre.” ”Ajaj”, sade krämaren, ”jag förstår. Det är visst rätt nytt, va?” ”Ja”, bekände jag, ”allt det här är … rätt nytt för mig.” ”Så det har inte funkat så bra på sistone, eller?” ”Nej, det har väl inte det”, nickade jag, ”armégruppen Steiners räddningsoffensiv har helt oförlåtligt uteblivit.” Han tittade irriterat på mig: ”Med er flickvän menade jag. Vems fel var det?” ”Jag vet inte”, bekände jag, ”i slutänden var det väl Churchills.” Han skrattade. Sedan tittade han eftertänksamt på mig. ”Jag gillar er inställning. Hör på, jag ska ge er ett förslag.” ”Ett förslag?” ”Ja, jag vet ju inte vad ni har för anspråk. Men om ni inte behöver något speciellt så kan ni sova över här ett par nätter.” ”Här?” Jag såg mig omkring i kiosken. ”Eller har ni kanske råd med hotell Adlon?” Det hade han ju rätt i. Jag tittade besvärat i golvet. ”Jag står här – praktiskt taget utan tillgångar …”, erkände jag. ”Jamen då så. Det är ju inte heller så konstigt att ni med er förmåga inte vågar er ut. Men ni får inte gömma er.” ”Jag gömmer mig inte!” protesterade jag. ”Det berodde på bombregnet!” ”Jaja”, slog han ifrån sig, ”alltså, så här gör vi: Ni stannar här i ett par dagar och jag pratar med några av mina kunder. 22

Han är tillbaka inlaga.indd 22

2013-08-15 20.43

Den nya teatertidningen kom igår, och några av de där filmtidningarna, nu kommer de förbi här och köper dem allteftersom.Vi kanske kan få ihop något. Ärligt talat, egentligen behöver ni inte ens kunna något, bara uniformen är verkligen helt otroligt bra …” ”Det betyder alltså att jag stannar här?” ”Till att börja med. Dagtid stannar ni här hos mig, ifall någon kommer förbi kan jag presentera er. Och om ingen kommer, har jag åtminstone något att skratta åt. Eller har ni någon annanstans att bo?” ”Nej”, suckade jag, ”förutom führerbunkern det vill säga …” Han skrattade. Sedan hejdade han sig. ”Ni tömmer väl inte kiosken?” Jag tittade upprört på honom: ”Ser jag ut som en förbrytare?” Han tittade på mig: ”Ni ser ut som Adolf Hitler.” ”Just det”, sade jag.

Han är tillbaka inlaga.indd 23

2013-08-15 20.43

iii.

e kommande dagarna och nätterna skulle bli en svår prövning för mig. Under ovärdiga omständigheter, nödtorftigt härbärgerad bland tveksamma publikationer, tobaksvaror, sötsaker och dryckesburkar, på nätterna hopkrupen i en dräglig, men inte överdrivet ren fåtölj, var jag tvungen att ta igen vad som hänt de senaste sextiosex åren, utan att väcka någon ofördelaktig uppmärksamhet. Ty medan andra utan framgång säkert skulle plågat sig med naturvetenskapliga bryderier i timmar och dagar, och förgäves sökt svaret på gåtan till denna lika fantastiska som oförklarliga tidsresa, var mitt metodiskt arbetande förstånd som alltid i stånd att anpassa sig till omständigheterna. Istället för att hänfalla åt ynkligt jämmer, tog mitt förstånd in alla nya fakta och rekognoscerade läget. I synnerhet som – för att gå händelserna lite i förväg – de förändrade förhållandena verkade erbjuda betydligt fler och bättre möjligheter. Det skulle till exempel visa sig att antalet sovjetryska soldater som befann sig på det Tyska rikets territorium och särskilt i området kring Storberlin, hade minskat betydligt under de senaste sextiosex åren. Man utgick från ett antal på cirka trettio till femtio man, i vilket jag blixtsnabbt kunde urskilja en utomordentligt mycket bättre chans till framgång för krigsmakten jämfört med min generalstabs senaste uppskattning om cirka 2,5 miljoner fiendesoldater enbart vid Östfronten. Därför lekte jag också för ett ögonblick med tanken att jag fallit offer för en komplott, en kidnappning, under vil-

Han är tillbaka inlaga.indd 24

2013-08-15 20.43

ken den fientliga säkerhetstjänsten möjligtvis utsatte mig för ett mycket komplext spratt, för att på så sätt locka ur mig värdefull information mot min järnhårda vilja. Men enbart de tekniska förutsättningarna för att skapa en helt ny värld, där jag dessutom kunde röra mig fullkomligt fritt – en dylik variant var nära nog mer otänkbar än verkligheten, som jag ju påträffade varje sekund, som jag kunde röra vid och se. Nej, i detta bisarra här och nu gällde det att ta upp kampen. Och första steget i kampen är alltid upplysning och information. Det är inte svårt att föreställa sig hur besvärligt det var att få fram ny tillförlitlig information utan den nödvändiga infrastrukturen. Förutsättningarna var ytterst dåliga:Vad gällde utrikespolitiken stod varken försvaret eller utrikesdepartementet till mitt förfogande, vad gällde inrikespolitiken var det för närvarande inte lätt att upprätta någon förbindelse med Gestapo. Även att besöka ett bibliotek tycktes mig den närmsta tiden för riskabelt. Såtillvida var jag hänvisad till innehållet i talrika publikationer, vars tillförlitlighet jag emellertid inte kunde kontrollera, samt till yttringar och brottstycken av samtal från förbipasserande.Visserligen hade tidningskrämaren vänligt nog ställt en radioapparat till mitt förfogande, vilken på grund av de tekniska framstegen hade krympt till ett ofattbart litet omfång, emellertid hade den stortyska radions vanor sedan 1940 förändrats på ett skakande sätt. Direkt efter att man slog på den, genljöd ett infernaliskt oväsen som ständigt avbröts av ett ofattbart, fullkomligt oförståeligt pladder. Vad gäller innehållet ändrade sig ingenting under den fortsatta sändningen, det var endast växlingen mellan buller och pladder som blev tätare. Jag minns att jag under flera minuter förgäves försökte dechiffrera oljudet från det tekniska underverket, innan jag förfärad stängde av. Jag satt nog orörlig i en kvart, nästan som i chock, innan jag beslöt mig 25

Han är tillbaka inlaga.indd 25

2013-08-15 20.43

för att tills vidare ställa in alla radioförsök. Sålunda blev jag i slutänden hänvisad till de tidningsalster som stod till buds, och deras huvudsakliga mål hade ju aldrig varit en sanningsenlig historisk upplysning och kunde självklart inte vara det idag heller. En första inventering, som utan tvivel måste förbli ofullständig, såg ut enligt följande: 1. Turkarna hade uppenbarligen inte kommit oss till undsättning, trots allt. 2. Med hänsyn till det sjuttioåriga minnet av Operation Barbarossa, skrevs det mycket om framför allt den aspekten av den tyska historien. Härvid framställdes operationen i en på det hela taget negativ dager. I allmänhet påstod man att fälttåget inte hade varit segerrikt, ja till och med att hela kriget skulle ha förlorats. 3. Jag själv ansågs verkligen vara död. Jag beskylldes för att ha begått självmord. Och visst, jag minns att jag i teorin dryftade denna möjlighet bland mina närmaste, och visst saknade jag minnesbilder från några timmar av en synnerligen svår tid. Men till syvende och sist behövde jag bara se ned på mig för att urskilja fakta. Var jag död? Men man kan ju inte vänta sig något annat av våra tidningar. Där noterar den halvdöva vad den blinda rapporterar, byfånen korrigerar och kollegorna på de andra tidningsredaktionerna skriver av det hela. Varje nyhet dränks på nytt i samma unkna lögnbuljong, för att det aningslösa folket sedan skall erbjudas den ”härliga” soppan. Även om jag i detta fall självfallet var beredd att visa ett visst överseende. Att ödet på ett så anmärkningsvärt sätt griper in i sitt eget hjulverk, det förekommer så sällan 26

Han är tillbaka inlaga.indd 26

2013-08-15 20.43

” Å ENA SIDAN ÄR DETTA ROLIGT, EFTERSOM MANNEN GÖR DIKTATORJARGONGEN PERFEKT. Å ANDRA SIDAN ÄR DET ETT SKRATT SOM SNABBT FASTNAR I HALSEN.” STERN

TI M U R VERMES

TI MUR VERMES

ILLUSTRATION Johannes Wiebel OMSLAG Rasmus Kellerman ISBN: 978-91-7343-479-9

9 789173 434799

han_ar_tillbaka_omslag.indd 1-5

L EO PA RD FÖ RL AG

7/3/13 11:54 PM