Elfenbenskusten efter en lång tids bortovaro för att ordna med sin fars begravning. Hon omfamnas av familj, släktingar och bekanta men känner sig ändå ensam och förvirrad. Ett stort ansvar för familjens olika angelägenheter vilar nu på hennes axlar. När hon går igenom faderns tillhörigheter avslöjas livsomvälvande hemligheter och hon frågar sig: Vem var egentligen hennes far? Långt ifrån min far skildrar både med stor insikt och kärleksfullt en kvinnas smärtsamma återvändande. Det är en berättelse om dagens Afrika och på samma gång ett porträtt av uråldrig, nedärvd kultur.
Foto: Laurent Denimal
Nina återvänder till sitt hemland
Véronique Tadjo
Den här berättelsen är sann, eftersom den är förankrad i verkligheten och har sin grund i verkliga livet. Men den är också falsk, eftersom den har varit föremål för litterär bearbetning där sanningsenligheten inte är det viktigaste utan avsikten med det man skriver. Vissa saker förbigås med tystnad, medan andra har blivit förstärkta. Kort sagt: det som är kvar är en lögn, det spratt som minnet och orden spelar oss.
Véronique Tadjo
l e o pa r d f ö r l ag Omslag: Elsa Wohlfahrt Larsson Foto: Allan Jenkins/Trevillion Images, Charles & Josette Lenars/Corbis/Scanpix
isbn 978-91-7343-373-0
9 789173 433730
l e o pa r d f ö r l ag
Véronique Tadjo är född 1955 och kommer från Elfenbenskusten. Hon är professor vid universitetet Witwatersrand i Johannesburg, Sydafrika. Hon har skrivit ett flertal romaner och barnböcker samt är verksam som illustratör och konstnär.
Véronique Tadjo
Långt från min far
Översättning Ragna Essén
Leopard förlag stockholm 2013
1
Långt ifrån min far inlaga.indd 1
2013-06-13 18.36
Till min släkt på nära och långt håll. Till mina vänner över hela världen.
Véronique Tadjo Långt från min far Leopard förlag S:t Paulsgatan 11 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se Copyright © Actes Sud 2010 For the Swedish translation © 2013 by Leopard publishing Originalets titel: Loin de mon père Översättning: Ragna Essén Omslag: Elsa Wohlfahrt Larsson Omslagsfoto: Allan Jenkins/Trevillion Images, Charles & Josette Lenars/Corbis/Scanpix Sättning: Gunnar Palmgren Tryck och bind: ScandBook, Falun 2013 ISBN 978-91-7343-373-0
2
Långt ifrån min far inlaga.indd 2
2013-06-13 18.36
Den här berättelsen är sann, eftersom den är förankrad i verkligheten och har sin grund i verkliga livet. Men den är också falsk, eftersom den har varit föremål för litterär bearbetning där sanningsenligheten inte är det viktigaste utan avsikten med det man skriver. Allt har blivit anpassat och bearbetat och omflyttat.Vissa saker förbigås med tystnad, medan andra har blivit förstärkta. Kort sagt: det som är kvar är en lögn, det spratt som minnet och orden spelar oss. Hänvisning saknas. Citerat ur minnet – eller helt ur egen fatabur?
I världen av i dag måste vi tänka efter innan vi företar oss något. Vi måste tänka efter noga, för det vi säger är förgängligt, det blir inte kvar. Så om någon kommer och frågar: ”Vem har sagt det?” svarar du med hans namn: ”Det är Kaku Adingala som har sagt det.” ”Jaså? Och var kommer Adingala ifrån?” Då säger du att han kommer från Siman. Då frågar han: ”Vem är hans stamfader?” – vilket han kanske redan vet – och du svarar: ”Hans stamfader är gamle Assemian Eci.” Då säger han: ”Säg inget mer, det som du redan har sagt är riktigt.” Henriette Diabaté, Le Sannvin, un royaume akan de la Côte d’Ivoire (1701–1901), sources orales et histoire, vol. IV, Université de Paris 1, oktober 1984, s. 291-b
3
Långt ifrån min far inlaga.indd 3
2013-06-13 18.36
4
L책ngt ifr책n min far inlaga.indd 4
2013-06-13 18.36
Del ett Det känns som om du är alldeles nära, trots att en avgrund skiljer oss åt.
5
Långt ifrån min far inlaga.indd 5
2013-06-13 18.36
6
L책ngt ifr책n min far inlaga.indd 6
2013-06-13 18.36
1 Omöjligt att sova.
Nina hade trott att solnedgången skulle ge henne lite ro. Men efter att ha flammat över himlen i rött och guld hade solen börjat försvinna bakom horisonten. Nu var det slut. Nu fanns bara mörkret, tätt och oroväckande. Hon vände bort blicken från det svarta hålet, sköt luckan för kabinfönstret, fällde stolen bakåt och försökte slumra en stund. Flygplanets vingar skar genom natten. En häftig ångest steg upp inom henne. Om några timmar skulle hon vara hemma. Men utan honom, utan hans närvaro, vad fanns det kvar? Väggar, föremål och vad mer? Hon skulle bli tvungen att ompröva sina uppfattningar. – Vad består ett land av egentligen? hade hon frågat Frédéric kvällen innan hon skulle resa. – Det vet jag inte, svarade han och såg villrådig ut. Minnen, antar jag. Ja, minnen … hur himlen såg ut, hur vattnet smakade, vilken färg jorden hade. Ansikten. Förälskelser och besvikelser. Ett land var allt det där. Intryck i regnbågens alla färger som samlats allt efter som dagarna gick. Men hur ska man kunna lita på minnen? Landet var inte detsamma längre. Det hade fått skärsår i ansiktet, blivit vanställt och sargat av kriget. För att kunna bo och leva där i dag måste man överge förlegade minnesbilder och otidsenliga tänkesätt. Hon hade varit borta alldeles för länge. Hur skulle hon 7
Långt ifrån min far inlaga.indd 7
2013-06-13 18.36
kunna undgå förebråelser? Hon hade trott att hon fritt skulle kunna resa över hela jorden tills det var dags att åka hem. Åka hem? Allt skulle ha varit som vanligt, var sak på sin plats. Hon skulle bara behöva ställa ifrån sig väskorna och fortsätta sitt liv där hon hade lämnat det. Hon skulle bli mottagen med öppna armar, och hennes resor skulle vara en rikedom. Det var före kriget, före revolten. Allt hade kullkastats, allt hade rasat samman. Exilen drabbade henne med full kraft. Röster började vråla i huvudet på henne: Vem tror du att du är? Du är ingenting. Ditt hem är jämnat med marken. Dina föräldrar finns inte längre. Ingen vill veta av dig här. Ge dig i väg! Nina vaknade med ett ryck. Hon måste ha nickat till. Hjärtat bultade.Var var hon någonstans? Benen hade svullnat, och det värkte i kroppen. Jag måste resa mig och sträcka på benen, tänkte hon. Hon steg upp ur stolen. Hon fick akta så att hon inte stötte till medpassagerarna som satt hopkrupna och sov med öppen mun eller med näsan mot grannens axel. Armar stack upp ur filtarna som stela lemmar på i hast svepta lik. Hon svajade där hon gick med blicken riktad mot ljuset i änden av gången. En flygvärdinna städade undan matbrickor. Hon gjorde ett flertal avslappningsrörelser bak i kabinen utan att lyckas övervinna stelheten i lederna. Det kändes som om flygresan aldrig skulle ta slut. Det var inte bara kroppen som svek henne utan även tankeförmågan. Ett svart hav, lika kompakt som mörkret. 8
Långt ifrån min far inlaga.indd 8
2013-06-13 18.36
Hon kände hur hon tappade fotfästet: Har jag verkligen förlorat mitt land? Kanske var det hennes eget fel, kanske var det hon som avsiktligt hade tagit avstånd från de andra? Snart skulle hon stå öga mot öga med alla dem som hon hade lämnat för många år sedan. Hur skulle de se på henne? När hennes far blev sjuk ville Nina vara hos honom. – Jag kommer snart hem, pappa, det lovar jag. – Vänta lite, kriget är inte över, hade han svarat med bestämd röst, du har ingen chans att få arbete här. Dina fastrar tar så väl hand om mig.Var inte orolig för mig utan stanna där du är. Då hade hon tänkt: Livet blir bekymmersamt. Varför ska jag vara så långt borta från honom? – Ingen vet vart det här barkar hän. Tonen har hårdnat, folk blir mer radikala och fastlåsta vid sina ståndpunkter. Alla talar i munnen på varandra och ingen lyssnar. Ansiktena är slutna. Ingen litar på någon annan. Det blev tyst en stund, och Nina trodde att samtalet hade brutits, men så tillade han: – Alla måste positionera sig och öppet visa sina lojaliteter. Det har blivit omöjligt att vara neutral. Landet är splittrat, min flicka. Hon hade känt en stor uppgivenhet hos honom, vreden hade släckts av alltför många svikna förhoppningar. Ingen rädsla, bara känslan av att ha misslyckats med det som han hade föresatt sig. 9
Långt ifrån min far inlaga.indd 9
2013-06-13 18.36
Nina vaggade hit och dit med huvudet. Hon hade trott att hon äntligen skulle falla i en stärkande sömn, men grannens läslampa spred ett skarpt ljus som irriterade henne. Han tittade på en film som hon redan hade sett, en historia om ett passagerarfartyg som går till botten mitt ute på havet, ungefär som Titanic. En liten grupp passagerare bestämmer sig för att lämna det trettiotal överlevande som har tagit sin tillflykt till en salong dit vattnet ännu inte har nått. De ger sig ut i skeppets innandöme för att leta efter en väg ut. Filmen börjar så. Nina undrade varför man så ofta visar katastroffilmer på flyget. Är det för att bemästra flygrädslan? Sömnbrist och osammanhängande infall trängdes i huvudet på henne när hon tänkte på vad som väntade henne i Abidjan. Hon längtade häftigt efter att dagsljuset skulle komma tillbaka. Få slut på pinan. Sätta fötterna på fasta marken, även om hon inte skulle göra det med glatt hjärta. Solen hade just återvänt när flygplanet landade. Den tunga dörren gick upp, och trots att det var så tidigt på morgonen omgavs passagerarna plötsligt av en ström av värme som trängde in i kabinen: landets brännande andedräkt. Medan hon stod i kö vid passkontrollen funderade Nina på vem som skulle komma och möta henne. I flygplanet hade hon nogsamt undvikit att möta någons blick av rädsla för att råka på någon bekant, vilket inte alls var otroligt på ett flyg till Elfenbenskusten. Hur har du det? Vad håller du på med nuförtiden? Var bor du någonstans? Och hur står det till med din pappa? 10
Långt ifrån min far inlaga.indd 10
2013-06-13 18.36
Hon ville inte behöva uttala de där orden som talade om att han var död. Inte nu. Inte än. Militären i luckan frågade med sträng röst: – Hur många dagar tänker ni stanna? Nina ryggade en aning. – Jag är ju härifrån, så vad har det med saken att göra? – Jag ställde en fråga. – Jag vet inte, kanske en månad … Plötsligt lyste mannen upp: – Är ni dotter till doktor Kouadio Yao? frågade han där han satt med passet öppet framför sig. – Ja, svarade Nina efter en kort tvekan, för hon kunde inte begripa vart han ville komma med alla sina frågor. – Jag känner er far mycket väl! Vi kommer från samma region. Hälsa honom från mig. Korpral N’Guessan. Han satte dit en stämpel, räckte henne passet med ett brett leende av samförstånd och sa: Välkommen hem! Nina hämtade väskan och gick mot tullkontrollen, där tjänstemännen stod och pratade med varandra, för en gångs skull utan att verka intressera sig för vad som pågick runt omkring. Hon öppnade och stängde hastigt väskan innan någon av dem hann ändra sig. Svetten rann i stora droppar. Kläderna klibbade fast vid kroppen. Hon ångrade att hon hade satt på sig sockor och en tröja med långa ärmar. Framför henne låg utgången. Nu fanns det ingen återvändo.
11
Långt ifrån min far inlaga.indd 11
2013-06-13 18.36
I ankomsthallen var det proppfullt med folk. Hon såg sig omkring. Där fanns ingen som hon kände igen. I brist på annat riktmärke gick hon automatiskt mot utgången. Plötsligt dök det upp någon bredvid henne. – Taxi, damen lilla, vill du ha en taxi? Utan att vänta på svar högg den unge mannen tag i väskan. Då hörde hon Hervés röst: – Nej, släpp, jag är här för att hämta henne, jag tar bagaget själv. – Men jag har ju redan börjat, svarade pojken utan att vilja släppa taget. Tumult uppstod. Hervé drog i väskan från sitt håll och pojken från det andra. Nina visste inte vart hon skulle ta vägen. Hon hade inte ens fått tid att hälsa på sin kusin. Hon försökte gå emellan: – Det spelar ingen roll, låt honom få bära väskan … Men nu kom det fram flera släktingar. När den unge mannen fann att han var omringad gav han till sist upp sitt byte men först efter att ha frågat: – Ska inte jag få nånting då? De vände ryggen åt honom. Nina kramade dem allihop. De såg sorgsna ut och var klädda i svart. Chantal, som var yngst, började gråta. Så fort Nina hade satt sig i bilen frågade hon: – Hur står det till hemma? – Var inte orolig, svarade Hervé utan att ta ögonen från vägen. Det ordnar sig. Dina fastrar är där.Vi tar hand om allt. – Så bra, mumlade hon och försjönk i egna tankar. Ingen sa något för att inte störa henne. Det enda som bröt 12
Långt ifrån min far inlaga.indd 12
2013-06-13 18.36
tystnaden var Chantals kvävda snyftningar. Nina kunde inte hjälpa att det irriterade henne. Innerst inne hade hon kvar ett hopp om att det inte var på riktigt. Staden gled förbi utanför. Inget verkade ha förändrats. Samma folkträngsel på gatorna, samma ljud, samma hus. Allt var sig likt, men för henne skulle ingenting någonsin bli detsamma. Hur var det möjligt att de två människor som hon var mest fäst vid helt enkelt var borta nu? Staden hade varit förtrogen med dem, bevarat spåren av dem, lyssnat till deras glädje och sorg och vikt en plats åt dem i vardagslivets villervalla. Varför överge dem nu? Hur ska jag kunna leva bland så mycket likgiltighet? Hon hade hamnat på en teaterscen där huvudrollsinnehavarna var försvunna och dekoren inte liknade någonting. Solen brände redan nacken på arbetarna som vandrade utmed vägen i gåsmarsch. Vissa stannade till för att äta frukost vid vägkanten. De satt hopträngda vid bord under träden och åt, och i ansiktet syntes ännu spåren efter en för kort natt. De doppade sin brödbit i en kopp rykande kaffe medan mannen som skötte serveringen fyllde på vatten i den väldiga kitteln, rörde om i elden och diskade plastkopparna och faten. Arbetarna hade gått hemifrån redan i gryningen och lämnat sina sovande familjer i trånga sovrum med ynkliga fönstergluggar. Vid busshållplatserna stod tjänstemän tåligt väntande i sina prydliga kostymer. Där fanns skolbarn också, som pratade ivrigt och viftade med armarna. Flickorna hade vit blus och marinblå kjol, pojkarna kakiuniform. När de närmade sig Félix Houphouët-Boigny-bron saktade 13
Långt ifrån min far inlaga.indd 13
2013-06-13 18.36
Hervé in. Framför dem stod en lång rad av bilar stilla. Militärer i fältuniform genomförde en kontroll. – Legitimationen, tack, befallde en soldat med tonåringsansikte och kpisten i en rem över axeln.Alla i bilen räckte fram sina id-kort. Nina lämnade sitt pass. – Har ni inget id-kort? frågade soldaten misstänksamt. Passet duger inte. Hervé grep genast in: – Vi kommer direkt från flygplatsen. Hon är inte bosatt här. Soldaten såg ut att tveka ett ögonblick. Han kastade en blick mot sin överordnade längre bort i kön. När han såg att denne var upptagen återvände han till Nina och spände ögonen i henne. – Det får gå för den här gången, men ni måste registrera er. Sedan vände han sig till föraren och gjorde en gest med huvudet: – Visa mig registreringspapperen på bilen och öppna bakluckan. – Har det hänt något särskilt? – Nej, det är en rutinkontroll, svarade soldaten och fortsatte inspektionen. Var är ägaren till bilen? Papperen är inte utfärdade i ert namn. Hervé steg hastigt ur bilen och böjde sig fram och viskade som i förtroende: – Han har avlidit. Det är hans dotter som sitter i bilen. Hon har kommit hit för begravningen. Soldaten tittade än en gång in i bilen och stirrade på Nina. Så tog han ett steg åt sidan och slog ut med handen. – Det är bra. Ni kan fortsätta. Bakom dem började de andra bilförarna bli otåliga. De flesta 14
Långt ifrån min far inlaga.indd 14
2013-06-13 18.36
var på väg till arbetet eller körde barnen till skolan. Nu såg hela bron ut som en bussterminal. Många stod utanför sina bilar med armarna i kors och surmulen min. Alla väntade på att det skulle bli deras tur. Mammor försökte lugna barn som satt och gastade i baksätet. Ett flertal taxibilar stod mitt i vägen. När Hervé hade lyckats manövrera sig ut från bron ställde Nina den fråga som oroade henne: – Är vapnen laddade? – Det är det ingen som vet … Men det påstås det. Nina hade svårt att tro det. Var det här verkligen Abidjan, staden där hon alltid hade känt sig så säker? Hon vände blicken mot den lugna, vackra lagunen. Husen i centrum reste sig majestätiskt höga, och konturerna speglade sig i vattnet. De for genom affärsdistriktet Plateau. De flesta bankerna var fortfarande stängda, men några affärer hade redan börjat slå upp dörrarna. Hur ofta hade hon inte strövat omkring på gatorna här och tittat i skyltfönstren när hon var ung? Hon och hela kompisgänget hade gjort den stora parken till sitt högkvarter. Det var där hon hade upplevt sin första förälskelse.Vad var det han hette nu igen? Roger, just det, Roger var det. Hon försökte dra sig till minnes hur han såg ut, men bilden var suddig. Två slipsprydda herrar med svarta attachéväskor skyndade med jäktad min in i en byggnad. En elegant dam med håret i tunna flätor steg nonchalant ur sin bil medan en pojke gick fram mot henne, säkert för att be om en slant. En taxi kom farande till vänster, körde in framför näsan på dem och stannade 15
Långt ifrån min far inlaga.indd 15
2013-06-13 18.36
bredvid en kund som stod på trottoaren. En hop gatubarn med jagade blickar gick över mot rött. Sedan körde bilen förbi den himmelsblå katedralen. Den väldiga marmorstatyn som vaktade ingången anropade fortfarande Den evige. När de kom fram till den stora boulevarden insåg Nina att det inte var långt kvar. Hon skulle ha velat att Hervé vände om och körde någon annanstans, långt bort från den fruktansvärda sanning som hon måste möta. Men hennes kusin bara fortsatte rakt fram. Efter några minuter körde de in i bostadsområdet. Nu såg hon deras gata, en liten asfalterad slingerväg kantad med låga hus och träd med lummiga kronor. Två tutningar. Portvakten öppnade grinden, och bilen körde in och stannade på sin vanliga plats på gården. Fastrarna stod på tröskeln. De kramade henne länge i tur och ordning. – Var stark nu, flickan min, mumlade faster Affoué. – Upp med hakan …, tillade faster Aya. När Nina kände värmen av deras kroppar mot sin egen kunde hon inte hålla tårarna tillbaka. Hon föll i gråt i deras famn. Steg för steg ledde de två kvinnorna in henne i huset. Hela huset var fullt med folk. Från vartenda rum kom det ut människor. Kända ansikten och okända. Nina kysste den närmaste familjen på kinden och tog de andra i hand. Stora levande ljus hade satts ut överallt i sällskapsrummet. Det var inte längre samma ställe där hon hade bott. Faderns frånvaro var outhärdlig. 16
Långt ifrån min far inlaga.indd 16
2013-06-13 18.36
Efter att ha hälsat på alla bad hon att få gå till sängkammaren. Dörren var låst. Faster Affoué öppnade och lämnade henne ensam. Gardinerna var fördragna, men allting var orört. Sängen var bäddad. Det hängde fortfarande kläder över stolsryggen. Hans glasögon, armbandsklocka och portmonnä låg på nattduksbordet. Faderns doft svävade i rummet, en lukt som hon hade känt i hela sitt liv. Hon sträckte ut sig på sängen med huvudet gömt i kudden. Madrassen bar fortfarande avtryck efter faderns kropp, en grop som bildats under åren lopp. Hon försökte få ordning på känslorna. Minnena steg upp till ytan. Hon kom ihåg sista gången hon hade talat med honom. Det var i avgångshallen på en flygplats, medan hon väntade på att gå ombord för en av sina många resor. Hon hade ringt honom på mobilen. Förbindelsen var så bra att det kändes som att stå bredvid honom. – Hur är läget just nu? Kommer de snart att skriva på fredsavtalet? Inte låta oron lysa igenom. De senaste radionyheterna bådade inte gott. – Ännu inga definitiva framsteg. Regeringen kräver ovillkorlig vapennedläggelse. Rebellerna måste lämna ifrån sig sina vapen. Hon tyckte att han lät mattare än vanligt på rösten. – Hur är det, pappa? Mår du inte bra? – Det är ingenting, jag är bara lite trött. Jag har redan gått och lagt mig. Vi firar bröllop här i huset i dag, men jag fick lov att dra mig tillbaka tidigt. Det är din kusin Hortense, kommer du ihåg henne? Farbror Jacobs dotter. Det är jag som har stått för arrangemangen. 17
Långt ifrån min far inlaga.indd 17
2013-06-13 18.36
Röster på avstånd och brottstycken av musik hördes i luren. – Men själv har du inte hittat någon ny hustru efter mamma? frågade hon och försökte låta obesvärad. Hon möttes av ett skratt i andra änden: – Äsch, kvinnor, det är jag för gammal för vid det här laget … – Visst inte, du blir aldrig för gammal! hann hon precis utbrista innan hon blev avbruten av högtalaren som ropade ut hennes flyg så det ekade. Det bildades en kö av passagerare vid utgången. – Hej då, pappa! Jag ringer när jag kommer hem. Sköt om dig! Det var typiskt.Typiskt för hennes liv. För den virveldans som hennes tillvaro hade blivit. Hennes sista samtal med sin far hade ägt rum på allmän plats, en plats utan själ, bland människor som skingras för himmelens alla vindar. Hur hade hon för ett enda ögonblick kunnat tro att telefonen kunde ersätta hennes personliga närvaro?
18
Långt ifrån min far inlaga.indd 18
2013-06-13 18.36
Elfenbenskusten efter en lång tids bortovaro för att ordna med sin fars begravning. Hon omfamnas av familj, släktingar och bekanta men känner sig ändå ensam och förvirrad. Ett stort ansvar för familjens olika angelägenheter vilar nu på hennes axlar. När hon går igenom faderns tillhörigheter avslöjas livsomvälvande hemligheter och hon frågar sig: Vem var egentligen hennes far? Långt ifrån min far skildrar både med stor insikt och kärleksfullt en kvinnas smärtsamma återvändande. Det är en berättelse om dagens Afrika och på samma gång ett porträtt av uråldrig, nedärvd kultur.
Foto: Laurent Denimal
Nina återvänder till sitt hemland
Véronique Tadjo
Den här berättelsen är sann, eftersom den är förankrad i verkligheten och har sin grund i verkliga livet. Men den är också falsk, eftersom den har varit föremål för litterär bearbetning där sanningsenligheten inte är det viktigaste utan avsikten med det man skriver. Vissa saker förbigås med tystnad, medan andra har blivit förstärkta. Kort sagt: det som är kvar är en lögn, det spratt som minnet och orden spelar oss.
Véronique Tadjo
l e o pa r d f ö r l ag Omslag: Elsa Wohlfahrt Larsson Foto: Allan Jenkins/Trevillion Images, Charles & Josette Lenars/Corbis/Scanpix
isbn 978-91-7343-373-0
9 789173 433730
l e o pa r d f ö r l ag
Véronique Tadjo är född 1955 och kommer från Elfenbenskusten. Hon är professor vid universitetet Witwatersrand i Johannesburg, Sydafrika. Hon har skrivit ett flertal romaner och barnböcker samt är verksam som illustratör och konstnär.