Klas Gustafson: Lyssnarens guide till Cornelis by Leopard forlag

allt du inte visste om 216 sånger av cornelis vreeswijk

En unik inblick i Cornelis musikaliska KÄLLOR och personliga livsöde

Lyssnarens guide till

VREESWIJK ger bakgrunden till de sånger Cornelis skrev och själv spelade in på skiva. Här visas hur Cornelis gav musiken färg av folkvisa och medeltidsballad, jazz och blues och hur han som sångdiktare hämtade inspiration från föregångare som Catullus, Villon och Brassens. Hans litterära förebilder var Carl M ichael Bellman och Nils Ferlin, men Cornelis tog också intryck av Karl G erhard och Povel Ramel.

av författaren till »ett bluesliv – berättelsen om cornelis vreeswijk«

Lyssnarens guide till

CORNELIS KLAS GUSTAFSON

Cornelis klas gustafson allt du inte visste om 216 sånger av cornelis vreeswijk

isbn 978-91-7343-424-9

leopard förlag

art direction & design: johannes molin illustration: original design by tusch-andy 2013

leopard förlag

Lyssnarens guide till Cornelis

Klas Gustafson Lyssnarens guide till Cornelis Leopard fรถrlag Stockholm 2013

Böcker av Klas Gustafson utgivna på Leopard förlag: Ett Bluesliv. Berättelsen om Cornelis Vreeswijk, 2006 Enkel, vacker, öm. Boken om Monica Zetterlund, 2009 Gösta Ekman. Farbrorn som inte vill va’ stor, 2010 www.klasgustafson.se Lyssnarens guide till Cornelis Leopard förlag, S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se © Klas Gustafson 2013 Omslag: Johannes Molin Grafisk form & inlaga: Niklas Lindblad/Mystical Garden Design Omslagets illustrationer: Original design by Tusch-Andy 2013 Repro: 1001bild.se Tryck och bind: Livonia Print, Lettland 2013 ISBN 978-91-7343-424-9

”Jag har bara gjort en del friska och kanske fräna visor om olika ämnen och så tror folk att jag är precis som mina visfigurer.” Cornelis i Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 1967 ”Vägen från vaggan till graven behandlas i visorna – dom finns det gott om.” Cornelis i dikten Tillvägagångar, 1985

Ur ett brev fr책n Ulf Lundell till Cornelis, daterat Santa Ponsa p책 Mallorca den 27 september 1986. (Publiceras med tillst책nd av Ulf Lundell.)

Innehåll Låtlistan 8 Om guiden 16 Sånger A-Ö 20 Tack så mycket! 544 Diskografi 545 Titelregister 549 Förstaradsregister 561

Låtlistan Bland Cornelis Vreeswijks efterlämnade papper finns en förteckning över hans repertoar. Den är inte daterad, men verkar vara skriven 1964, året då han fick sitt genombrott som professionell artist och textförfattare. Listan innehåller 41 titlar. 13 av dem fanns med på debut-LP:n, några skulle Cornelis avfärda som ungdomssynder, andra skulle han göra inspelningar av under de kommande åren. Tre är andra poeters dikter som han brukade sjunga till egna melodier: Lasse Lucidors I män av höga sinnen, Nils Ferlins Klättergroda och Helmer Grundströms Milan. En handfull titlar är okända för mig. Låtlistan visar att Cornelis tidigt hade en stor egen repertoar. Den visar också att han motsvarade kravet som Gösta Cervin ställde på den som ville framträda på vispråmen Storken i Stockholm: ”Du måste kunna fyrtio låtar!” När Cornelis kom till Storken i maj 1964 förde Cervin befälet ombord. Han kallades ”Skepparn”, fast de sjömansmässiga meriterna inskränkte sig till ett sommarjobb som servitör på en Amerikabåt. Han var arbetarunge från Stockholm som redan i späd ålder upptagits i den fina släkten Cervin, full av rådmän, godsägare, bankirer och fabrikörer. Skepparn var årsbarn med Cornelis, hade etablerat sig som vistolkare och utövade programledarskapet på Storken med stor pondus. Förhoppningsfulla nykomlingar kunde bli bryskt hemskickade, med uppmaningen att inte komma tillbaka förrän de övat ordentligt. I Fred Åkerström såg Skepparn Cervin en konkurrent, men Cornelis förbarmade han sig över. Han lär ha haft publiken i sin hand, men på skiva verkar Skepparn blek. Hos Cornelis måtte han ha sett och uppskattat allt det han själv saknade; charmen, det personliga tilltalet och inte minst förmågan att fånga tidens strömningar i egna sångtexter. Den erfarne Skepparn blev en vägvisare, till både musikbranschen och den dunkla halvvärld där Cornelis fann tacksamt stoff till sina sånger. Snart nog var Cornelis lika rund och rusig som förebilden. Hösten 1969 dog Skepparn, bara

32 år gammal. Då var Cornelis etablerad som en av Sveriges mest omskrivna och publikdragande musikartister. Han tänkte bli journalist, tillfälligheterna gjorde honom till sångdiktare. Han hade reporterns blick: återgav verkliga händelser och porträtterade människor han mött. Tillfrågad om han styrdes av fantasi eller verklighet, svarade Cornelis: ”I den mån visorna skildrar ett händelseförlopp, har de reell bakgrund. Kompisarna ville ju veta vad man sjöng om.” Även om han inte var en poet med huvudet bland molnen har hans sångdiktning inte nödvändigtvis dokumentära anspråk. Han var rotad i sin tid och sin miljö, utgick från det förnimbara, men med diktarens rätt tog han sig också poetiska friheter. Cornelis kunde nog se den vackra Saskia gå mellan ölkaféets bord, men interiören från hennes sovalkov och väckarklockans tidiga signal skildrar snarast historiens möjliga fortsättning. Han mönstrade mycket riktigt av i Narvik en svinkall vinterdag, men Santos, Panama och S:t Louis besökte den unge sjömannen Cornelis inte; betrakta det som en alternativ sanning. ”Jag sjunger om verkligheten så som jag ser och upplever den”, sa han. Diktarens uppdrag hade Evert Taube formulerat 1946 i den programmatiska Så talade Rönnerdahl: ”Är du poet så gyckla ej med orden / men bruka folkligt språk i dina dikter! / Det språk som talas man och man emellan / skall du ge konstens prägel i din sång.” Utmaningen var enligt Taube att skriva tillgängligt och fattbart, och samtidigt berika och förnya själva språket: ”Den uppgiften är svår. Att dikta konstlat / och obegripligt kräver mindre möda / och varken snille eller smak dessutom – / men ack, hur många dikta inte så!” Förebilderna var bibliska berättelser, epos, sägner, sagor och sånger som återgivits genom tiderna: ”Det är den sanna diktens kännemärken / att den är språkligt klar och lätt att minnas, / hur djupt dess tanke än i grunden syftar, / i bilden, formen, är den alltid klar.” Det där kunde Cornelis skriva under på, intill minsta skiljetecken. Jag antar att han hade tagit del av Taubes anvisningar, i alla händelser följde han dem efter 10

förmåga. Han fann tidigt sina motiv och sitt uttryck, där sirlig ålderdomlighet samsas med slang. Jag har länge misstänkt att den där drastiska föreningen av höglitterära vändningar och vardagliga uttryck var en följd av att den trettonårige holländaren på egen hand lärde sig det nya språket så rasande snabbt: efter bara tio månader i Sverige kunde Cornelis obehindrat uttrycka sig på svenska i både tal och skrift. Hade han verkligen hunnit tillägna sig skillnaden mellan högt och lågt i språket? Säkert hade han det! Med sitt goda språköra kunde han både uppfatta och uppskatta effekten: ”Törhända ni jagar standard? / Ja, jäklar vilket skämt!” En språklig förebild fann han i diktaren Nils Ferlin, det är uppenbart. Kanske tog Cornelis också intryck av Gustaf Lindblom? Han kallades Topsy och styrde på femtiotalet enväldigt danspalatset Nalen på Regeringsgatan 74 i Stockholm, den svenska jazzens inofficiella nationalscen. Jazzdiggaren Cornelis var där och säkert läste han dagspressens Nalen-annonser, där Topsy Lindblom briljerade som språkmedveten nydanare, med egen satsbyggnad och ljudhärmande stavning. Denna stilblandningarnas mästare förenade gamla verbformer med uttryck direkt från gatan. Så kunde man alltså göra! I början av november 1950 kom Cornelis tillsammans med sin familj från Nederländerna till Sverige. Några dagar efter ankomsten började han sjunde klass i Träkvista folkskola på Ekerö. I slöjden snickrade han ett bokställ. Se det symboliskt: han var en läsande människa. Agnar Mykles beskrivning av romangestalten Ask Burlefot i Sången om den röda rubinen kunde gälla Cornelis: ”Han läste böcker som en häst äter havre, men mycket mindre systematiskt.” Under ett liv med ständiga uppbrott kunde han inte skapa en egen boksamling. Cornelis använde folkbiblioteken, till dess han fick råd att gå till bokhandeln. Det blev några kassar inför varje turné. De utlästa böckerna gav han bort. Nu står de hemma hos gamla vänner, kärlekspartner och turnéchaufförer. Naturligtvis har författarna lämnat spår i sångerna. ”Jag gillar att förmedla mina läsupplevelser och att göra enkla, litterära visor”, sa Cornelis. Ferlin gör sig ofta påmind, och här och där även andra favoriter från skilda tider: Catullus, 11

Sandemose, Ekelöf, Villon, Hemingway, Lucidor, Baudelaire, Fröding. Bellman, förstås. Och Taube. Och de gamla balladerna. Och de slitstarka sagorna. År 1975 var Gunilla Mosén knappt trettio, en skribent som ville bli poet. Hon var drabbad av diktaren Cornelis Vreeswijk och ville veta hur han bar sig åt för att få språket att kränga och skimra. Från jobbet på Byrån för bostadslösa män mindes hon lukten av T-sprit och kattpiss och den deformerande socialnämndsprosa som kunde beskriva människor som vårdresistent restklientel. Hon säger att Cornelis texter återskapade den värdighet som höll på att gå förlorad, han gav den sociala misärens anonyma ansikten liv och levande historia. Språket svängde, fraseringen skärpte hörseln. Han var en räddare i nöden. En bättre vägledare till poesin kunde hon inte tänka sig. Genom gemensamma vänner fick hon kontakt. Cornelis bemötte henne med genuin misstro: vad var hon egentligen ute efter? Det är klart att han var på sin vakt; den sortens intresse hade han nog aldrig tidigare mött. Cornelis var sedan tio år etablerad sångdiktare och författare till två diktsamlingar som fått goda recensioner. Som diktare omnämndes han sällan. Om skrivandets konst tillfrågades han aldrig. Kvinnor brukade närma sig honom med helt andra avsikter. Långt om länge förstod Cornelis att Gunilla Mosén varken var lycksökare eller utsänd av kroatiska fascister. Först skickade han en stor bukett rosor för att sona sin avvisande attityd, sedan gav han henne tre lektioner. Han talade om språket, berättelsen och berättaren. Cornelis var ingen vältalig pedagog, men hade uppenbarligen noga tänkt igenom det litterära uppdraget: Den som vill låta språket klinga väl och erövra dess dolda innebörder måste läsa de gamla sagorna och göra sig förtrogen med ordspråk, talesätt och fasta uttryck. De gör språket melodiskt och ger orden form och djup. Han tog med sin vetgiriga elev för att se Pier Paolo Pasolinis sagofilm Tusen och en natt, som just haft Stockholmspremiär. Han gav henne Breakfast of Champions (på svenska: Morgonmål för mästare), där författaren Kurt Vonnegut leker metalitterärt med sina romanfigurer, hävdar sin rätt att enväldigt forma deras öden och till och med skriver in sin egen person i handlingen. Cornelis 12

talade varmt om en annan metaroman: Miguel Cervantes klassiker Don Qui jote; grundläggande läsning för att kunna förstå Spanien och landets litteratur. Som diktare levde Cornelis som han lärde. Ordspråken och talesätten dansar genom hans verk. Han skrev själv metalitterärt i några sånger där lyssnaren får ta del i själva skapelseprocessen. I en sångsamling med arbetsnamnet Don Quiottes äventyr och bravader tänkte sig Cornelis att riddaren av den sorgliga skepnaden en dag i februari 1975 dimper ner på Kungsgatan i Stockholm och, som han kommer från en annan tid, genast hamnar i trubbel. Sångerna, sa Cornelis, ”handlar till stor del om mig själv.” Bara två av dem blev inspelade, den ena skildrar Cornelis omskrivna möte med två transvestiter: Ballad om hurusom Don Quijote gick på en blåsning. Att han gjorde en språkvårdande insats var Cornelis förvissad om. Under en period funderade han allvarligt på att bli lärare, ansökte och blev antagen vid en utbildning: ”Jag sökte med en ambition att lära ungarna upptäcka ordet”, berättade han. Planerna fullföljdes aldrig, Gunilla Mosén var nog hans första och sista elev. Poet blev hon inte, men har ägnat skrivandet sitt yrkesliv. Cornelis må ha varit sagoberättare och balladsångare i medeltida mening och samtidigt så väl förankrad i sin samtid. Han var Palme-erans bard; Olof Palmes tid som framträdande politiker sammanfaller på året när med Cornelis artistkarriär. Händelser och strömningar från ett kvarts sekel flyter genom sångproduktionen: kapprustning, statusjakt, Vietnamkrig, gruvarbetarstrejk, fångrevolt, almstrid, knarkepidemi, åsiktskontroll, datorisering, nyliberalism. ”Han hade alltid något på gång, han köpte tidningar och läste, blev förbannad, började tänka och skriva. Hörde på radio. Han var alltid på bettet”, säger basisten och mångårige turnékamraten Ove Gustafsson. ”Som visartist vill man ju gärna se sig själv som något av en samtidskrönikör. Inte som nån jäkla pausunderhållare eller parentes”, sa Cornelis själv i slutet av sitt liv. Han förstod ju att Hönan Agda knappast skulle bli hyllad som kulturgärning och kunde känna sig som sin egen framgångs fånge. Det är han kanske ännu? Cornelis är långt ifrån glömd, han får ständigt 13

nya lyssnare och uttolkare. Fast han varit död i över 25 år tillhör han de tio mest spelade svenska upphovsmännen, i samma liga som Georg Riedel, Benny Andersson, Ulf Lundell och Per Gessle. Enligt 2009 års statistik från upphovsrättsorganisationen Stim är de fem populäraste Cornelissångerna Somliga går med trasiga skor, Turistens klagan, Veronica, Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind och Felicia, adjö. Trots uppmärksamheten anser jag att Cornelis är underskattad som sångdiktare. Produktionen är bred och rik. Han har 733 verk registrerade hos Stim; där finns mycket att upptäcka, vid sidan av de hits hans minne främst vilar på. Försök med Vals för ingens hundar, Blues för Macbeth och En inskription. Framgången kittlade hans fåfänga. Cornelis tyckte om att ha pengar på fickan, men föraktade rikedom. I detta som i så mycket annat liknade han sin litterära förebild, Nils Ferlin. På 1930-talet hade den unge poeten Olof Lagercrantz lärt känna Ferlin. Som erkänd diktare distanserar han sig tio år senare från sin forne vän. Ferlin hade blivit en dömande kverulant, konstaterade Lagercrantz: ”Den som lyckas, som blir rik, som blir berömd blir därmed också en skurk och en bedragare. […] En slusk är en fin karl. Det kan man se på kläderna, tycks han mena. En välklädd däremot en bedragare.” Också Cornelis misstrodde all yttre glans. Säkert hade aristokraten Lagercrantz även funnit vissa delar av hans sällskap just så ohyggligt som det han den gången såg i Ferlins närhet: ”Hans umgänge består till största delen av halvkriminella element.” Rikedomen skänkte inte frihet, i stället isolerade den Cornelis från allt det som gav honom konstnärlig näring. Pengar erbjöd honom blott friheten att slösa. Han ville leva borgerligt, men visste att i den stund han satte sig tillrätta i en Bruno Mathsson-fåtölj skulle han vara död som diktare. Med svek, flykt och förnekelse straffade Cornelis ständigt ut sig från den välordnade vardagen. Han idealiserade friheten hos dem som av vilja eller nödtvång levde utanför den påbjudna samhällsnormen; de må ha varit romer eller fria konstnärer, förbrytare 14

eller missbrukare. Eller musiker stadda på ständig turné. Fredrik Åkare finner friheten först när han mist familj, hem och försörjning. Lasse Liten betalar friheten med sitt liv. Nyckelorden i den blues som var Cornelis Vreeswijks liv finns i tolkningen av Me and Bobby McGee: ”Frihet kostar allt du har min vän.” Från den dikt som sånär hade kostat Lasse Lucidor friheten lånade Cornelis titeln: Giljarens kval. På fyra koncentrerade rader sammanfattar han där sin längtan efter frid och tvånget att ständigt skynda vidare: Jag önskar bli ett klot: att vara sluten är min högsta önskan. Men jag har en mara på ryggen och ett spjut i min nacke.

Om guiden Hösten 2006 utkom min biografi Ett bluesliv: Berättelsen om Cornelis Vrees wijk. Under arbetet med den samlade jag ett rikt källmaterial; lyssnade på alla Cornelis-inspelningar, läste allt jag kom över om honom och intervjuade ett sjuttiotal personer i Sverige, Norge, Danmark, Finland och Nederländerna; släkt, vänner och kolleger. Cornelis äventyrliga livshistoria fyllde bokens sidor, om verket skrev jag den gången bara knapphändigt. Det kompenserar jag nu. Cornelis betraktade sig själv som vispoet och brukade kallas vissångare, men tyckte att etiketten var bedräglig: ”Därför att en visa i det här landet är något som sjungs till gitarr. En kille som står med gitarr på magen och sjunger. Men det är inte nödvändigt.” Han bidrog själv till att vidga begreppet, så att det idag kan verka meningslöst att tillämpa det på delar av hans egen produktion. Det tar emot att beskriva Hopplös blues och Knegarsamba som visor. Jag har valt att använda det generösare begreppet sånger, som rymmer både visor, sambor och blues. Jag var 14 år när Cornelis debuterade och hade fyllt 37 när han dog. Jag hörde sångerna när de var nya. För mig är det självklart att relatera dem till specifika händelser och stämningar i tiden. Plötsligt inser jag att det är länge sedan! Den som är bara några år yngre har bara delvis samma referensramar. För den som tillhör senare generationer är detta historia. I de fall sångerna utgår från verkliga händelser och skildrar riktiga människor har det varit min ambition att teckna bakgrunden. Jag gör alltså inga texttolkningar i akademisk mening, det är inte mitt område. Jag skriver vad jag vet om sångernas ursprung, eller vad jag på goda grunder tror mig veta. Cornelis är ämne för två litteraturvetenskapliga avhandlingar: Barbara Strand-Blomströms och Siv Wiiks ’Om döden vet man bara att den inte är livet’ : Förgänglighetstematik i Cornelis Vreeswijks diktning, från 1994, och Ulf Carlssons Cornelis Vreeswijk : artist – vispoet – lyriker, från 1996. I de fall jag hämtat information från dem, finns hänvisningar i texten. 16

Cornelislyssnare i min generation kopplar gärna sångerna till LP-skivorna där vi först hörde dem. Vi säger sambaskivan och dubbelalbumet och menar Tio vackra visor och Personliga Person och Poem, ballader och lite blues. Numera möter musiklyssnare ofta Cornelis sånger i andra sammanhang; på samlingsskivor eller som enstaka ljudfiler. Därför har jag valt att inte presentera sångerna kronologiskt, album för album, utan enskilt och i alfabetisk ordning. Den som läser Lyssnarens guide till Cornelis från pärm till pärm kommer att hitta upprepningar. De är ofrånkomliga, då texterna ska kunna förstås var för sig och vara begripliga också för den som gör sporadiska nedslag. Jag beskriver 216 sånger som har svensk text av Cornelis och som han själv sjöng in på skiva. Jag anger den första inspelningen av varje sång, vilket inte nödvändigtvis är den först utgivna versionen. De egna dikter Cornelis deklamerar till musik ingår inte i mitt urval. Det gör inte heller hans tolkningar av Taube, Bellman, Forssell och Ramel. Jag har inte tagit med Victor Jaras sånger och de finska sångerna från skivan En spjutkastares visor. Där står Cornelis visserligen för de svenska texterna, men i båda fallen skrevs de på beställning, med förutsättningen att innehållsmässigt överensstämma med förlagorna och är alltså snarast översättningar. Inkonsekvent nog skriver jag däremot om enstaka texttrogna överföringar, till exempel Billet d’amour till J.M. (Le Tourbillon) och Getinghonung à la Flamande (De Koopmanszoon). Jag har bortsett från tre sångtexter där Cornelis delar upphovsmannaskapet med Östen Warnerbring: Köp min skatt, Rosetta och Två käcka glada gossar. Urvalskriterierna medför att guiden saknar information om sånger som har andra upphovsmän, men som många tror att Cornelis har skrivit, därför att han sjöng dem så övertygande. Leta alltså inte efter Babyland (Jan Ero Olsen), En fattig trubadur (Arne Pärson), Ett gammalt bergtroll (Gustaf Fröding), Märk hur vår skugga (Carl Michael Bellman), Sjuttonde balladen (Evert Taube) och Sommarkort (Peter R Ericson). Titlarna på Cornelis egna sånger är i många fall helt omöjliga att hålla reda på, även för den som studerat dem länge och noga. Samma sång kan förekomma under olika titlar på skilda inspelningar. Vem kan på rak arm skilja Pamflett 17

53 från Pamflett 62? Jag har valt att i huvudsak återge titlarna på samma sätt som Jan Erik Vold, redaktör för Cornelis Skrifter. Den som erinrar sig att Cornelis har sjungit om ”hästhandlare Wallenberg” men glömt sångens titel kan knappast gissa sig till om den heter Samba för Wallenberg, Hästhandlarblues eller Ballad om en kapitalist. Ingetdera, visar det sig. Den är i själva verket ett av vykorten och heter Till Riksbanken. Alla känner till sången om Cecilia Lind, men kanske inte att den fullständiga titeln lyder Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind. Blues för Inga-Maj hade lika gärna kunnat kallas telegram eller grimasch. För att göra det möjligt för läsaren att hitta den sökta sången finns ett titelregister med flera ingångar. Uppslagsorden Wallenberg, Cecilia Lind och Inga-Maj leder vidare till rätt sång. Dessutom finns ett förstaradsregister, till gagn för den som exempelvis minns inledningsorden ”Från Öckerö loge hörs dragspel och bas”.

50-öres blues LP: Mannen som älskade träd (Slager HLP 77021). Inspelad i Aurora Lydstudio i Tromsø, Norge, årsskiftet 1984–1985. Utgiven i april 1985. Producerad av Aleksandar Stojanovic och Jan Ero Olsen.

Jag är en femtiöring i var mans portmonnä. Rent ekonomiskt kunde jag lika gärna va’ av trä. Snart randas säkert dagen då jag är ett minne blott. Men en sak har jag ännu inte förstått och inte för att jag har lagt mig till med några snobbfasoner: Men 50 öre hit och 50 öre dit, det blir en jädra massa kroner! Cornelis ville ha fickorna fulla av sedlar, växelpengar hade han inte mycket till övers för. I 50-öres blues besjöng han ändå det dödsdömda myntet och avslöjade samtidigt en påverkan från oväntat håll. Revykupletternas mästare Karl Gerhard (1891–1964) är sannerligen inte det första namn som dyker upp bland Cornelis troliga inspiratörer. Av naturliga skäl fanns det mer att hämta hos Karl Gerhards främste konkurrent om publikens gunst och medias uppmärksamhet: visdiktaren Evert Taube (1890–1976). Under det svenska femtiotalet kunde ingen människa undgå någon av dem, trots att båda hade storhetstiden bakom sig. De var institutioner i kulturlivet, framträdde på de stora estraderna och hördes ofta i radio. Det är mycket möjligt att Cornelis fick tillfälle att se Karl Gerhard på scenen, om inte annat så under sommaren 1958. Då var Karl Gerhard affischnamn för Knäppupps resande tältrevy. Vid samma tid åkte den unge och okände Cornelis runt i Sverige som scenarbetare och utropare på tivoli. I Helsingborg korsades de bådas turnévägar. Samma år som Karl Gerhard dog gjorde Cornelis artistdebut med en avspänd scenstil som drastiskt bröt mot den frackklädde kuplettsångarens elegans. Ändå 20

Karl Gerhard poserar som tältresare under Knäppupp-turnén Karl Gerhards eriksgata somma ren 1958, tillsammans med Martin Ljung, Yngve Gamlin, Gunwer Bergkvist, Brita Borg och Clara Vertes. Samma sommar reste Cornelis runt i Sverige med ett holländskt tivoli, där det ingick i hans arbetsuppgifter att resa och riva föreställningstältet. (Foto: Sjöberg Bildbyrå.)

går det att hitta likheter mellan dem: Anti-nazisten Karl Gerhard hade naturligtvis Cornelis sympati, liksom samtidsskildraren som älskvärt leende spred giftiga sarkasmer till höger och vänster. Det var faktiskt Karl Gerhard som redan 1952 introducerade den franske sångpoeten och blivande Cornelis-favoriten Georges Brassens i Sverige. Likt Karl Gerhard skulle Cornelis måna om en diktion så tydlig att inte en enda konsonant går förlorad. I sitt Sommar-program 1983 spelade Cornelis Gungorna och karusellen, Karl Gerhards kuplett från 1948. Då hade Cornelis nyligen skrivit en egen text till samma melodi, som han också framförde i direktsändning. Med rent karlgerhardsk mångordighet och rimflätning förutspådde han femtioöringens sorti. Den inträffade först hösten 2010. När det näst intill värdelösa myntet blev ogiltigt som betalningsmedel fanns det femtioöringar för 197 miljoner kronor i omlopp. Så sant som det var sjunget: ”50 öre hit och 50 öre dit, det blir en jädra massa kroner!” Cornelis sjöng in 50-öres blues 1981, men då kom den inte med på den färdiga skivan. Vid årsskiftet 1984–1985 gjorde han ett nytt försök. Att den inspelningen saknar Karl Gerhards spiritualitet kan bero på att Cornelis befann sig 25 mil norr om polcirkeln, omgiven av arktisk kyla och dygnslångt mörker. Efter en turné i Nordnorge i december 1984 valde han att stanna i Tromsø. Där spelades LP:n Mannen som älskade träd in. När Cornelis framförde den från scenen fick 50-öres blues en helt annan lätthet och elegans, det framgår av flera konsertinspelningar. Då brukade han inleda med att sjunga första versen av Gungorna och karusellen. Den någorlunda träffsäkra imitationen av Karl Gerhard visade att den gamle revykungen hade satt spår.

allt du inte visste om 216 sånger av cornelis vreeswijk

En unik inblick i Cornelis musikaliska KÄLLOR och personliga livsöde

Lyssnarens guide till

av författaren till »ett bluesliv – berättelsen om cornelis vreeswijk«

Lyssnarens guide till

CORNELIS KLAS GUSTAFSON

Cornelis klas gustafson allt du inte visste om 216 sånger av cornelis vreeswijk

isbn 978-91-7343-424-9

leopard förlag

art direction & design: johannes molin illustration: original design by tusch-andy 2013

leopard förlag