RASKRIGAREN
Av Mattias Gardell på Leopard förlag: Islamofobi, 2010 Tortyrens återkomst, 2008 bin Ladin i våra hjärtan, 2005 På annat förlag: Rasrisk, 2003 Gods of the Blood, 2003 In the Name of Elijah Muhammad, 1996 Countdown to Armageddon, 1995
Mattias Gardell: Raskrigaren Leopard förlag S:t Paulsgatan 11 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se © Mattias Gardell 2015 omslag Rasmus Kellerman sättning RPform, Köping karta Stig Söderlind tryck ScandBook, Falun 2015 isbn 978-91-7343-381-5
RASKRIGAREN Seriemรถrdaren Peter Mangs
MATTIAS GARDELL
Leopard fรถrlag Stockholm 2015
1. Debut 7 2. Kooros 11 3. Hjälten 20 4. Uppväxt 27 5. Drömmarnas land 37 6. Fadern 43 7. Rätten att bära vapen 53 8. Hemma igen 62 9. Malmö 65 10. Upptakt 78 11. Raskrigaren 91 12. Firas 114 13. Gånglåtsmorden 126 14. Dammfri 135
15. Hakim 149 16. Dirlewanger 163 17. Alla dessa kvinnor 175 18. Asfaltera Rosengård 186 19. Trez 199 20. Den vita döden 212 21. Den Vakne 229 22. Lasermannen II 244 23. Skräddaren och laserturken 265 24. Blåljus 280 25. Brott och straff 301 26. Vänd blad 323 27. Rasismens inbyggda våldsamhet 344 28. Om boken 372 Referenser 378
1 DEBUT Idag skulle det ske. Peter Mangs var entusiastisk. Han hade drömt om det länge, i flera år. Planerat. Skaffat vapen. Tränat. Han skulle göra det andra bara talade om. Uppror. Likt Charles Bronson i Death Wish skulle han städa undan skräpet. Följa en högre lag. Han skulle bli hjälte. Veckan innan hade Peter underkänts på sjuksköterskeutbildningen. Han hade klarat alla kurser det första året. Alla utom en. Fått godkänt på teorin. Det var inget fel på hans tekniska kunskaper. Han visste hur allt fungerade. Vad som förväntades av honom. Sätta kateter, ta blodprov, dela ut medicin. Han kunde följa regelverket. Inte heller brast det i hans förmåga att bemöta patienter. I alla fall tyckte han inte det själv. Ändå var det på praktiken han fått underkänt. Han hade inte varit tillräckligt social. Inte suttit med de andra runt fikabordet. Haft svårt att se sig själv som en del av ett lag där patienten är i centrum, runt vilken läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster och anhöriga samspelar. Han var för udda. Ingen team player, sa de. Det hade de rätt i. Han tillhörde inte deras lag. Orkade inte höra deras pladder. Peter tog beskedet med jämnmod. Det var lika bra. Nu var han fri att påbörja verksamheten. Nu skulle han sätta igång. I en vecka hade han rekognoserat på allvar. Studerat terrängen. Cykelvägar, buskage, parkeringsplatser. Flyktvägar. Memorerat kritiska passager, hur han skulle göra för att inte bli sedd, inte väcka uppmärksamhet. Han hade undersökt höghusområden i 7
raskrigaren
Kroksbäck och Lindängen. Noterat trasiga lås, bakdörrar, brandtrappor. Granskat namnskyltar i portarna. Det skulle helst bara finnas araber, muslimer, afrikaner på de översta våningsplanen. Främlingar. De som kallades nysvenskar, fast de inte hade här att göra. Det här var hans land. Hans stad. De hade ingen rätt att vara här. Ändå fanns de överallt. Planen var att slå till i Kroksbäck. Där rörde han sig aldrig. Kände ingen. Ingen kände honom. Exakt enligt manualen. Polisen skulle leta i offrets bekantskapskrets. Söka efter en anledning. Misstänka andra araber. Andra nysvenskar. De skulle aldrig misstänka honom, en prydlig, skötsam, vanlig svensk. En riktig svensk. En som de själva. En vit svensk. Han skulle slå till på översta våningen. Ta första bästa som öppnade dörren. Tvinga sig in. Döda alla som fanns där. Gömma undan liken. Under sängar. I garderober. Ta deras pengar, kontokort, bilnycklar. Studera trapphuset genom titthålet i lägenhetsdörren. Fortsätta nedåt när kusten var klar. Döda alla som kom i vägen. Dagsverket var rånmord, att skörda pengar, att få medel till verksamheten. Då dög det inte att åka fast. Peter tänkte inte överila sig. Gick något snett, kändes det inte rätt, skulle han avbryta innan det första tillslaget och komma tillbaka en annan dag. * Fredagen den 13 juni 2003 började med att Peter försov sig. Han hade varit så uppspelt att han hade haft svårt att somna. Idén hade varit att vara på plats tidigt på morgonen. Ligga på lur i trapphuset innan dagen riktigt börjat, efter att tidningsbudet varit där. Ta den första morgontidiga nysvensk som öppnade lägenhetsdörren för att gå ut. Man som kvinna, gammal som ung. Vem som helst. Vem som än öppnade dörren skulle möta döden. Det var inget personligt. Livbåten var full, en tankefigur som upptagit honom länge nu och bidragit till att han bestämt sig för att handla. Är livbåten full, så är den. Då spelade det ingen roll vem det var som försökte ta sig ombord. Han eller hon ville förstås leva, men inte 8
1. debut
heller det spelade roll. Peter kunde inte ta hänsyn till det. Båten var full. Den var hans. Eller borde vara det. Han gjorde anspråk på den. Ingen hade frågat om han ville låta andra få plats. Han tänkte inte släppa på fler. I alla fall inte sådana där. Han tänkte tvärtom kasta några överbord. Men bara dem. Inte deras pengar. Även om han försovit sig fick han inte slarva med förberedelserna. Han valde en jeansjacka och ett par byxor han aldrig annars använde. Valde bland kepsarna han skaffat för ändamålet. Kontrollerade glocken en extra gång. Den fabrikstillverkade ammunitionen han köpt kontant. Han monterade på ljuddämparen och placerade vapnet i hölstret. Den satt som den skulle, med dämparen i en egentillverkad hållare fäst vid nederkanten av hölstret. Mynningen pekade nedåt, vilade mot höftens vänstra sida. Nu skulle han kunna sätta sig, sitta, resa sig, gå och springa med den. Han tog fram de vita tunna bomullshandskarna han köpt på Apoteket och färgat lite svagt med thé så att det inte omedelbart skulle synas att han bar handskar. Slutligen valde han solglasögon. Tur att det inte regnade som igår. Himlen var blå om än lite disig, med enstaka moln. På med solglasögonen. Ut genom porten. Han var på väg. Peter cyklade från bostaden i Almgården, bort mot Kroksbäck, bakom Bilprovningen och Mio möbler. Han undvek alla övervakningskameror redan nu, genom att täcka för ansiktet med handen eller titta åt sidan utanför de bevakade butiksentréer han passerar. På vägen ändrade han sig. Han var redan sen. Han vek av mot Kastanjegården och cyklade till kvarteret Vårsången i Lindängen som ligger närmare, på vägen. Det var inte helt idealiskt, eftersom han bodde där som barn på 1980-talet. Faktiskt på samma gata där han nu skulle slå till, men det var länge sedan. Han kände ingen där längre. Ingen kände honom. Dessutom hade han ju rekat här också och lagt märke till att portarna sällan var i bästa skick. Hade porten på Gånglåtsvägen 47 inte varit så tillbucklad hade han gått vidare till nästa uppgång. Det gjorde ju ändå detsamma. Vem som dog var inte viktigt. Det var funktionen som var betydelsefull.1 Väl inne tog sig Peter högst upp, till åttonde våningen. Han 9
raskrigaren
noterade att det på en av våningsplanets tre lägenhetsdörrar stod ett svenskt och ett asiatiskt namn. Kommen så långt var det för sent att vända. Det var bara att hoppas att den dörr som öppnades inte skulle vara svenskens. Peter satte sig i den dunkla trappavsatsen, bakom dörren som ledde upp till vindsförråden, och väntade. Det tog sin tid. Han lyssnade till ljuden av hissen som ibland åkte upp och ner, hörde in sig på var den stannade. Det kunde ju vara en svensk brevbärare. Då hade han tagit sig högre upp i mörkret, bara för säkerhets skull. Ibland kände han oro. Skulle han avbryta? Men han behövde pengarna och hade ett uppdrag. Verksamheten. Upproret. Så hörde han hur en ytterdörr öppnades på våningsplanet. Någon gick ut ur sin lägenhet och öppnade sopnedkastet. Peter reste sig upp. Drog sitt vapen. Tog ett djupt andetag och tryckte upp branddörren. Där stod en äldre man. Uppenbarligen från Mellanöstern. Säkert muslim. Bingo.2
10
2 KOOROS Kooros Effatian hatade islam. Han hade inte mycket till övers för andra religioner heller, men han avskydde verkligen islam, den religion han kände bäst, den som varit majoritetsreligion i hans hemland, Iran. För honom var islam bakåtsträvande. Omodernt. En vidskepelse som lockat fram det sämsta hos hans landsfränder, som dragit olycka över landet och till slut bidragit till att han lämnade det för gott. Under exilen i Sverige skrev Kooros en roman inspirerad av Salman Rushdie, som handlade om livet i en by på den iranska landsbygden och där byns mulla, som visste att dra nytta av bybornas vidskeplighet, spelade en nyckelroll. Mullan höll byborna under tukt och förmaning, samtidigt som han själv jagade efter unga kjolstycken. Romanen skulle lyfta fram mullornas hycklande skenhelighet och det sexuella utnyttjande som frodades där makt och moralism löpte samman i mötet med byns unga blommor. Kooros hade litterära ambitioner. Han var väl bevandrad i världslitteraturen, inte minst persisk poesi och lyrik, och briljerade i konsten att citera exakt rätt verser av Hafez, Rumi, Khayyam eller Hedayat i rätt sammanhang under middagskonversationer i bildade sällskap. Romanen skulle bli hans skönlitterära debut, ett sätt att bli någon i hans nya hemland, Sverige, som han älskade, men funnit det svårt att ta sig fram i. Ännu låg manuset i byrå lådan, men han började bli nöjd med det och hade redan sonderat lite bland olika förlag och översättare. Kooros föddes den 16 augusti 1937 och växte upp i centrala 11
raskrigaren
Teheran i en välbeställd övre medelklassfamilj med modernistiska värderingar. Åtminstone på faderns sida, där fadern och farbröderna byggde land och framtid som ingenjörer och industrimän. På moderns sida var släkten lägre medelklass, mer konservativa och religiösa, men dem såg han inte så mycket av och det var faderns familj som satte tonen under hans uppväxt. I tjugoårsåldern tillhörde han det unga Teherans jetset, rörde sig obehindrat bland det modemedvetna innefolket i Zaferaniyeh, Teherans Östermalm, gick på alla fester, teaterpremiärer, musikkonserter, alltid välklädd, med designerkostymer av bästa kvalitet och snitt. Kooros sinne för klass och stil skulle stå sig också sedan han i trettioårsåldern stadgat sig med sin vackra hustru Ashraf, som skulle ge honom barnen Kiarash och Roksana, och påbörjat karriären inom den iranska tullmyndigheten, först som tjänsteman och därefter tullchef i olika gränsstäder mot Pakistan, Afghanistan, Sovjetunionen och Turkiet. Att vara tullchef i Iran på 1960- och 1970-talen var något helt annat än att inneha motsvarande position i det svenska systemet. Med tjänsten följde prestige, rymliga tjänstebostäder, privatchaufför och tjänstefolk. Kooros blev en betydelsefull man och trivdes väl i rollen. Han stod självklart i centrum för uppmärksamheten. Det var till honom man vände sig för att söka råd, en rekommendation för en position, eller vägar att komma ur en knipa. Det sades att han var omutbar, ett rykte som mycket väl kan vara sant, vilket förklarar hans exiltillvaro i en hyresrätt i miljonprogrammet Lindängen, Malmö, istället för i en villa på en flott adress i Tehrangeles, exiliraniernas Los Angeles, i Orange County, Beverly Hills och Santa Monica, som så många av hans forna kollegor. Ändå räckte inkomsten till att bygga en garderob inköpt på Harrods i London, eller Paris modehus. I mitten av 1970-talet tog Kooros tjänstledigt för att studera engelska vid universitetet i Brighton, där han lade sig till med brittisk accent och brittiska gentlemannamanér, tweedkavajer, hatt och paraply för utomhusbruk, loafers och morgonrock för inomhusbruk.3 Om kläderna skulle vara brittiska eller franska, skulle bilarna vara tyska. Kooros företog flera resor till Tyskland där han köpte 12
2. kooros
en ny BMW, sällan Mercedes, någon gång en Opel, och bilade hem till Iran, en resa som var betydligt mer äventyrlig då än vad den skulle vara idag. Det enda undantaget i hans bilpark var en brittisk Land Rover, som han ofta packade in familjen i för en helgtur i de iranska bergen, eller en weekend vid en ski resort där sonen Kiarash lärde sig åka slalom. Efter hemkomsten från Brighton började motståndet mot shahen bli alltmer kännbart, vilket för Kooros medförde stigande oro.4 Inflytelserika män på höga poster i shahens administration började inse vart vinden blåste och Kooros fick rådet att lämna landet, då allt fler insåg att shahens fall var nära förestående. Under inledningen av generalstrejken hösten 1978, ett knappt halvår innan shahen flydde till USA och direkt efter Svarta fredagen då iransk militär massakrerade demonstranter som trotsat utegångsförbudet i Teheran, flyttade Kooros med familj tillbaka till England. Kooros påbörjade genast en ny karriär, som manager och sedan delägare i ett hotell i London, skaffade bostad i Brighton och sände Kiarash till en internatskola i Seaford, där elitens barn gick. De bodde i England under två år, innan de återvände. Det var inte det att de vantrivdes, eller att Kooros politiska sympatier svängde. Han förblev hängiven rojalist under hela sitt liv och fotografiet där han poserar tillsammans med Shah Reza Pahlavi och drottning Farah Diba var en av hans mest värderade tillhörigheter. Men de saknade livet i Iran, färgerna, dofterna, caféerna, musiken, maten, våningen, vännerna. När revolutionen stabiliserat sig 1980 och hotet från kommunisterna – som Kooros om möjligt avskydde mer än den islamiska regimen – var undanröjt undersökte han möjligheterna att få komma tillbaka.5 I Iran konfiskerade regimen Kooros tillgångar och beslagtog hans pass. Inte heller fick han sin gamla tjänst tillbaka. Utan pass och startkapital blev Kooros tvungen att börja om från början. Som tidigare tulltjänsteman kunde han de byråkratiska labyrinterna och hade ett upparbetat kontaktnät inom statsadministrationen där revolutionen endast undanröjt cheferna, om ens det, vilket möjliggjorde en karriär som konsult åt importföretag som 13
raskrigaren
snabbt ville få sina varor genom tullen och ut på marknaden. Verksamheten utvecklades till ett import/export-företag och inom några år var han på fötter igen. Samtidigt som familjens materiella standard förbättrades, blev den sociala och politiska situationen gradvis sämre. Revolutionsgardisterna retade sig på Kooros yttre. Där han spatserade i västerländska kostymer och med renrakad haka såg han ut som en kolonialagent, som en sinnebild för amerikansk kulturimperialism. Vid ett tillfälle klippte moralpolisen sönder hans slips. Atmosfären förvärrades av det pågående kriget mellan Iran och Irak, under en tid då Saddam Hussein stöddes av USA och Frankrike, som rustade hans militär med de biologiska och kemiska massförstörelsevapen de senare, år 2003, skulle anklaga honom för, när förråden sinat eller förstörts. Kriget mellan Iran och Irak var 1900-talets längsta konventionella krig och utkämpades likt det första världskriget mellan massmobiliserade arméer som förskansade i skyttegravar avancerade genom rusningar över minfält som måltavlor för den andra sidans skyttevärn. När det väl var över efter åtta år hade gränsen mellan länderna inte flyttats en meter och kostat en miljon iranska och en halv miljon irakiska soldaters liv. Kooros var förvisso patriot, men inte beredd att låta sin son offra livet för den islamiska regimen. 1987, då Kiarash fyllde 17 år och allt fler klasskamrater anslöt sig till fronten, utnyttjade Kooros sina kontakter och fick hustru och barn ut ur landet, till Sverige, ett land han endast hade vaga uppfattningar om som tryggt och fredligt. Ett år senare lyckades Kooros ta sig ut och förenades med familjen, som då flyttade från flyktingförläggningen i Laxå till Nossebro i Västergötland, dit de blivit kommunplacerade. För Roksana, som då började i första klass, var Nossebro en idyll av prunkande villatomter och glada kamrater, men den världsvane Kooros fann sig inte riktigt till rätta i den stillastående byn där han kände sig apart bland ortens vänliga men skygga invånare som inte drog sig för att bege sig ut på byn i träskor, T-shirts och gymnastikbyxor. Kiarash minns ett föräldramöte, där läraren skulle träffa föräldrarna till klassens flyktingbarn. Det föreföll inte 14
2. kooros
som att den medkännande lärarens mentala bild av den stackars flyktingen stämde in på mannen som uppenbarade sig i dörren i finaste kostym, sidenskjorta, matchande slips, blankputsade skor, hatt och paraply och tilltalade honom på felfri brittisk engelska för att höra sig för om sonens akademiska utveckling.6 Kooros som ännu hade ambitionen att ta sig fram i livet lånade ihop ett startkapital, flyttade familjen till Bergsjön i Göteborg och grundade Kooros Export & Import. Sverige var fint, tyckte Kooros, och nog skulle svenskarna uppskatta riktigt ris och riktiga pistagenötter av bästa sort och kvalitet. Kanske var han före sin tid. Kanske handlade det om oturlig timing, då företaget etablerades 1990–1991, under inledningen av den fastighetskris som skulle dra med sig banker och finansbolag i fallet, få Riksbanken att chockhöja marginalräntan till 500 procent, orsaka massarbetslöshet, sjunkande BNP och vikande konsumtion, samtidigt som statsminister Carl Bildt sjösatte ”Den enda vägen”, det systemskifte som ledde bort från den svenska välfärdsmodellen och som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar sedan dess sökt administrera genom ytterligare liberaliseringar och utförsäljning av offentlig egendom, inklusive skolor, vårdinrättningar och kollektivtrafik. Kanske handlade det om att Kooros perfekta engelska men haltande svenska inte räckte till som förtroendeingivande affärsspråk när han sökte sälja in riset och pistagenötterna till Icahandlare och Konsumföreståndare. Kanske handlade det om att den svenska marknaden inte var riktigt redo än, i en tid då få kunde skilja mellan pistagenötter och pistagenötter, ris av olika sorter och skiftande kvalitet. Än var Uncle Ben’s marknadsledande och ingen kunde förutse dagens hipsterkultur. Bara fem år senare hade matkulturen exploderat och det gavs ut en kokbok om dagen. Kanske var det helt enkelt en dålig affärsidé. Han hade kunnat köpa in pistagenötter och ris av sämre kvalitet, sälja det billigt med god vinstmarginal och ingen hade ändå förstått skillnaden. Efter tre år av hårt men fruktlöst arbete gick Kooros firma i konkurs, med nära en miljon i skulder. Han sa aldrig något till familjen. Han var inte den sortens människa som kunde 15
raskrigaren
erkänna för andra, eller ens för sig själv, att han hade problem, att han behövde hjälp. Ashraf förstod att Kooros brottades med ekonomiska bekymmer, men oroade sig inte. Hennes man hade ju alltid ordnat allting, allt skulle bli bra. Det blev det ju jämt. Kiarash märkte inget. Han hade fått jobb i Alingsås och flyttat hemifrån. Roksana anade heller inte oråd. Föräldrarna bråkade aldrig. Talade inte ens högt till varandra. Om något märktes var det möjligen att tystnaden lägrade sig i familjen. Det, och faktum att det var Roksana som fick tolka åt Kooros om det var någon som inte kunde tala engelska, eller om det kom ett brev från skolan. Det gjorde henne otrygg. Hon hade alltid sett sin far som sin hjälte. Som en stor man. Att rollerna nu blev ombytta ibland, att det var hon som fick förklara för honom, kändes konstigt. Hennes far som alltid kunde allt. En dag reste sig Kooros från matbordet och förklarade att han skulle gå. Packade en väska med fotot på sig och kungafamiljen, sitt handgjorda backgammon och sina kläder, sa adjö, nickade och gick.7 * Att byta land vid äldre ålder är inte att börja om på nytt. Man är inte ny när man närmar sig de sextio. Inte direkt ett oskrivet blad. Tvärtom ett blad fullklottrat av erfarenheter, kunskaper, vanor, möten, relationer och minnen. Det är bara det att det som ingraverats inte längre gäller, har förlorat sin relevans. De speglingar man möter i andra människors ögon berättar om en person man inte nödvändigtvis känner igen som sig själv, men ändå tvingas förhålla sig till. Att gå i exil vid äldre ålder kan liknas vid att bli så gammal att alla de som en gång kände en har gått bort. Vem är man om ingen minns en? Kooros visste inte vad han skulle göra. Han hade arbetat i hela sitt liv. Alltid varit stark, en stor och respekterad man, aldrig arbetslös, aldrig bankrutt, aldrig villrådig. Han var för stolt för att ta emot bidrag, för stolt för att erkänna sitt nederlag, för stolt för att sätta sig på skolbänken som vore han omyndig, för stolt för att möta andras speglingar som inte reflekterade hans sanning. 16
2. kooros
Han hade alltid varit någon. Han vägrade vara en stackare. Han isolerade sig Kiarashs etta i Alingsås, när sonen fick en studentlägenhet i Göteborg. Kooros berättade inte om sina bekymmer för någon. Inte ens när han fick hjärtproblem och lades in för en bypassoperation. Kiarash fick reda på det först efter operationen. Roksana först ett par år senare. Han ville inte göra dem oroliga. Inte visa sig svag. Han gick knappt utanför dörren. Umgicks inte med någon. Ingen. Uteslöt alla, oavsett om det var mammans eller hans vänner. Talade inte med grannarna, skaffade inga vänner. De enda han hade någon kontakt med förutom barnen var två, tre barndomsvänner från Teheran, som nu bodde i Frankrike och England. De enda som mindes vem han var. Det tog några år. Kiarash, som studerat vid Chalmers, fortsatte till Lunds universitet. Kooros ville bo i närheten, så Kiarash hittade en lägenhet åt honom i Lindängen. Kooros hade alltid betonat vikten av att göra rätt för sig, vara hederlig, arbeta, betala för sig, stå för sitt ord. Det var inte lätt för honom att svälja faktum att hans ekonomi inte gjorde honom betrodd att ensam stå på kontraktet. Han fick inte ens ha en telefon. Kiarash fick teckna kontraktet åt sin far. I Lindängen började livet långsamt återvända. Som ålderspensionär fick Kooros som alla andra en pension som frukten av ett långt liv av arbete. I hemlighet sökte han skuldsanering. Även om tillgångarna inte räckte för att förnya garderoben, eller ens ett vardagsförråd av favoritparfymen Kouros, en Yves Saint Laurent, som bar hans namn, kunde han lyfta på huvudet igen. Han gick ut, alltid oklanderligt klädd, i slitna, men välskötta kostymer, blankputsade skor, med välrakat ansikte som till vardags doftade Adidas, och satte sig på gården, eller tog en promenad i omgivningen. Av en slump fick Kooros kontakt med Tomasnätverket i Fosie församling och poesi- och kulturföreningen Parnassen som höll till på Tomasgården, som låg på promenadavstånd från det alltid välstädade hemmet. ”Jag har inte talat med någon på fyra år”, berättade Kooros när han första gången slog sig ner i caféet tillsammans med kulturföreningens vänner. Kooros översåg med att församlingen var 17
raskrigaren
kristen, liksom diakonen översåg med att Kooros måste vara muslim, eftersom han var från Iran. De var ändå alla Abrahams barn. Själv talade Kooros aldrig om Gud. Däremot läste han dikter. Kooros blev återigen någon. Den välklädde, artige och belevade Kooros imponerade stort på poesi- och kulturföreningens medlemmar. Inte minst de äldre damerna, vars ögon glittrade av förtjusning då han delade med sig ur sitt outtömliga förråd av den persiska lyriktraditionens skatter. Föreningen blev hans andra hem. Han lärde sig svenska, visade medlemmarna hur man hanterade datorer och lärde dem spela backgammon, på vackra bräden han börjat tillverka i hemmet och kunde ge bort som gåvor. Han skötte kulturföreningens datornätverk, tryckte egendesignade visitkort och almanackor, översatte texter från arabiska och persiska och kom som skicklig amatörfotograf att bli den som dokumenterade föreningens verksamhet, lyrikaftnarna och resorna över sundet till vänföreningen i Abedøre kyrkoförsamling. Han öppnade åter sitt hem för besök. Njöt av att kunna bjuda sina nya vänner på riktigt thé och sockerdrypande baklava. Dagarna fylldes med mening. Han gick som alltid upp tidigt, duschade, rakade sig och satte sig påklädd vid frukostbordet för en enkel måltid, thé, bröd, fetaost, oliver. Diskade noggrant och tillbringade ett ögonblick vid spegeln för att kontrollera att allt satt rätt. Vid nio var han på församlingen, åtminstone en tre, fyra dagar i veckan. På eftermiddagarna skrev han på sin roman. Intresserade sig åter för nyheter. Kooros började helt enkelt trivas med tillvaron, försonade sig långsamt med sig själv. Han kände sig stundtals lycklig. Kooros var stolt den dag då Roksana gästade kulturföreningen. Hon var en duktig pianist och hade en fantastisk röst. Det tyckte de alla. Relationen till barnen var god, men även stundtals påfrestande. I alla fall i Kiarashs ögon. Särskilt när de talade politik. De var förvisso båda mot Bushadministrationens angreppskrig mot Irak våren 2003, men annars kunde faderns politiska åsikter reta upp honom rejält. Inte minst faderns rojalism och okritiska hyllningar av det svenska samhället och allting svenskt. För Kia18
2. kooros
rash var monarkin för länge sedan passé. Inget kunde bli bättre av att monarkin kom tillbaka i Iran och att man skulle födas till ett ämbete som statschef i en annars demokratisk ordning som den svenska föreföll honom rent barockt. Men Kooros älskade det svenska kungahuset. Kiarash såg en rad problem i det svenska samhället och fann Kooros odrägligt Sverigevänlig. Som vore det svenska samhället, svenskar och Sverige höjt över all kritik. Kooros viftade bort sonens invändningar. Han älskade Sverige. Han var lojal. En patriot.8
19