INLEDNING Hjärtats öga

maria 1:1

Maria Magdalenas evangelium, eller Mariaevangeliet, börjar med saknade sidor. Det är ord som aldrig går att få tillbaka – visdom, Kristus röst från en kvinnas hjärta, som slets ut och sannolikt blev förstörda innan resten av hennes evangelium begravdes. Det fanns någonting så brännbart på dessa första sex sidor att evangeliet börjar först på sidan sju.

Och det är något poetiskt med det, eftersom sju enligt Mariaevangeliet är det antal stadier vi måste gå igenom, eller krafter vi måste möta inom oss, för att nå den klarhet eller enhet i hjärtat som gör att vi kan se bortom egot och våra egna små liv till det som är verkligare, oändligt och redan finns inom oss.

Man har hittat tre exemplar av Mariaevangeliet: två på grekiska och ett på koptiska. Alla tre saknar de första sex sidorna, och dessutom fyra sidor i mitten. De fyra sidorna i mitten innehöll svaret på vad jag tror är en av de viktigaste frågorna vi någonsin kan ställa. Maria frågar Jesus:

”Så, herre – när man ser en vision, ser man den med själen eller med anden?”

Och allt vi kan läsa av svaret är dess provocerande men också kryptiska början:

”Han svarade: Man ser den varken med själen eller anden. Nej, sinnet, som existerar mellan dessa två, ser visionen, och det är det som …”

Ordet ”sinne” har inte vår moderna, dualistiska betydelse här. Det är inte ”sinnet” som i någonting skilt från kroppen. Det är ett ord som är svårt att översätta från grekiska. Det bästa är faktiskt att låta det grekiska originalordet stå kvar – fast första gången jag stötte på det trodde jag att det var franska. Ordet är nous. Nous betyder ”vi” på franska. På grekiska betyder det ”hjärtats öga”. Det är själens syn, eller varseblivning.

Hur vi ser någonting förändrar allt. Och eftersom så mycket står på spel här, måste vi själva besvara hennes fråga. Det kanske var därför någon rev ut just det svaret: för att det skulle ha avslöjat för oss hur man kan få en direktupplevelse av det gudomliga inom sig.

Det som står på spel är den andliga auktoriteten. Och med det menar jag både problemet att avgöra vem som får återge Maria Magdalenas berättelse och vem som, som konsekvens av det, har auktoriteten att återge sanningen om vår egen berättelse.

Om vår förmåga att verkligen se inte sitter i ögonen utan i en vision, en sorts andlig varseblivning som gör det möjligt att avgöra vad som är verkligt och evigt, vad som är sant på riktigt, och om den förmågan kommer inifrån – då är det ingen som har makt över oss.

Det är ganska självklart, eller hur?

Ja. Och lika självklart revolutionerande.

För mig fungerar de sju krafterna i Mariaevangeliet som en mall över vad det innebär att vara människa. Det är som att få en vägkarta över hur det ser ut inuti oss. Här är de sju vägar egot kan ta

(och högst sannolikt också tar) medan du lever i en mänsklig kropp. Det här är de ställen som människor kör fast på; de inre klimat och sinnestillstånd som kan få oss att bete oss på ett sätt som inte stämmer överens med den vi egentligen är. De är krafter som kan tysta oss inifrån.

Jag förmodar att den historia jag står i begrepp att berätta är vad de religiösa skolorna skulle kalla en omvändelse. Och ja, Mariaevangeliet fick mig verkligen att vända om – eller snarare förklarade det för mig varför jag aldrig har känt mig hemma i en kristendom som uteslöt det.

Utifrån ett teologiskt perspektiv ser man Mariaevangeliet som en ”berättelse om uppstigning”, vilket innebär att det beskriver ett sätt för oss att befria själen – inte när vi dör, utan medan vi fortfarande lever. Men ordet uppstigning är missvisande eftersom vi omedelbart associerar uppåt och tänker oss att vi ska gå bortom någonting. Enligt Mariaevangeliet handlar vår resa snarare om att sjunka ner i hjärtat, så att ha kommit längre betyder egentligen att man är ”längre in” – inte ”högre upp”.

Att hitta Maria Magdalenas röst har för mig inneburit att återfinna min egen. Det är skälet till att jag ägnat största delen av mitt liv hittills åt att studera hennes evangelium och följa legenden om henne genom historien. Jag hoppas att jag genom att göra plats för hennes röst i den här boken gör det möjligt även för dig att höra din egen själs röst. (Och ja, det kanske låter högtravande och lite skrämmande, men det är bara kärlekens klara, lugna och opretentiösa röst inom dig.)

Jag vill också göra tydligt redan nu att resan slutar på samma sätt som den började. Det blir som T S Eliots Fyra kvartetter: ”Och slutet på alla våra efterforskningar/blir att återkomma till början/och för första gången känna igen oss.” Det handlar inte om att komma någonstans, eller nå fram till ett mål. Men jag ska berätta om hur jag kom att ligga hjälplös som en nyfödd get i yogakläder på en klippavsats i södra Frankrike på jakt efter Maria Magdalenas grotta

– La grotte aux œufs”, eller ”Äggens grotta”.

Poängen med Mariaevangeliet är inte att vi måste vara någon annan, någon bättre. Det finns ingen aum-resonant version av dig som du i slutet av boken kommer att ha hittat – eller av mig, som jag blivit genom mitt sökande.

Det handlar snarare om att utveckla en vision som gör att vi kan se det som alltid har funnits här, inom oss. Det handlar om tonen och intensiteten i själva vår existens. Det handlar om möjligheten att vara närvarande, på riktigt, i stället för att, utan att inse det, leva intrasslade i egots ständiga och oändliga berättelser, som skiljer oss från det som redan finns här, från varandra och oss själva, från det vi betraktar som gott, eller som gud. Det handlar om att verkligen vakna upp inför det faktum att det system genom vilket vi förstår världen inte längre fungerar.

Det är så min ”omvändelse” har gått till. Jag vaknar upp inför hur jag har levt i världen, den värld mitt ego har skapat åt mig. Jag ser det lidande som detta ger upphov till. Och jag ser att det finns ett annat sätt att leva.

Och det sättet innefattar inte att leta rätt på någon snygg, sexig älskare som är min andra halva eller att hitta ett recept på garanterad, oavbruten glädje. Eller berömmelse. Eller framgång. Det finns inget mål, inget förutbestämt tillstånd som betyder att jag är framme. Det finns ingen mästar- eller gurustatus. Det är bara alfa, sedan omega, om och om och om igen, i oändlighet. Det är det jag försöker förklara. Det finns inget X som markerar ett särskilt mål.

Det är enklare än så – och mycket svårare.

Det är mer som en rad ständiga ögonblick där vi minns att vi inte måste känna oss åtskilda från kärleken, om vi inte specifikt vill. Även mitt i det värsta vi kan säga om oss själva, även när den vi älskar mest i hela världen inte ens ser oss, kan vi leva på ett sätt som gör oss ödmjuka, som bryter egots dominans, som gör det möjligt för oss att återvända, med lätthet (ja, så småningom till och med lättsinne), till kärleken.

Men samtidigt är alltihop mycket lågmält och opretentiöst. Det är inte spännande eller flådigt. Det är mer som det här citatet från