Nära rekord i förklädd tomhet

FORSKNINGSSTRATEGI. Mina år som anställd vid flera svenska och utländska universitet har gjort mig ganska luttrad när det gäller mångordiga och yviga strategidokument. Förr var de oftare författade på den för myndigheter och ämbetsverk så karakteristiska kanslisvenskan, ett styltigt och preciöst språk. Numera går språket mer i rosa och är fluffigt och tryfferat med modetermer och vad som ibland kallas politisk korrekthet. Ett rekord i förklädd tomhet är nu nära att slås av den nya forskningsstrategi för 2023–2026 som Lunds universitet nyligen fattat beslutat om.

Med sedvanlig ordrikedom formuleras tankar om framtiden med nutidens typiska ordval. Vi presenteras ”målbilder”, ”kärnvärden” och vikten av ”kurage”, vilka ska präglas av excellens och att bredd och spetskompetens samtidigt ska bära den framtida forskningen. Vilka organisationer och myndigheter, inte minst universitet, strävar inte efter excellent forskning och undervisning eller ”dynamiska och kompletta miljöer”? Det inte helt oväntade, men likväl beklagliga snömoset. Men svårast blir det när de så kallade profilområdena ska presenteras. Jag uppreper dem: ”Mänskliga rättigheter”, ”Ljus och material”, ”Naturlig och artificiell kognition”, ”Proaktivt åldrande” och ”Naturbaserade framtidslösningar”. Vad ska förstås med dessa nebulösa och intetsägande etiketter, var ska jag fästa blicken? Med god vilja och vid gott humör kan jag möjligen dechiffrera de mänskliga rättigheterna och kognitionsproblemet, men de övriga kan jag inte ens skönja konturerna av. Vad värre är, profilområdena ska ”utgöra en naturlig del av arbetet på fakulteter och institutioner”. Hur ljus och material och

Vicerektor Per Mickwitz svarar: proaktivt åldrande ska bli naturliga delar av mitt arbete vid Biologiska institutionen är lika gåtfullt som utmanande.

Vår samtid vänjer oss alltmer vid vidlyftiga visioner och hjärtknipande goda intentioner. De korrumperar akademin.

Mina invändningar är måhända dragna till sin spets och jag har tagit mig an forskningsstrategin som fan läser Bibeln. Men det hela är en del av det av floskler, tomhet, och välklingande godhetssignalering så fullmatade värdegrundsindustriella komplex som numera karakteriserar företag, organisationer och myndigheter, inklusive våra lärosäten. Hur har ett av de främsta universiteten i världen hamnat här? Kanske för att ingen har ”kurage” att säga ifrån?

PER LUNDBERG PROFESSOR I TEORETISK EKOLOGI BIOLOGISKA INSTITUTIONEN