Musikmagasinet Novell / #2-3 / vinter 2008 by Magasinet Novell

proudly presents 12.12 Sticky Fingers, Göteborg 13.12 Hamnkompaniet, Åmål

ANNA MARIA ESPINOSA

19.12 Tiki Room, Arvika 25.12 Gutekällaren, Visby 29.12 Bygget, Åre 30.12 Bygget, Åre

5.12 Raw, Eskilstuna 6.12 Debaser Medis Stockholm 18.12 Scharinska Umeå

12.12 Fängelset, Göteborg

19.12 Klubb Corazon @ Storsjöteatern, Östersund

4.12 Koriander Bar, Karlstad

30.1 Stället vid hörnet av torget, Örebro

6.12 L’Orient, Linköping

5.12 S2, Borlänge

12.12 Raw, Eskilstuna 27.12 Stället vid hörnet av torget, Örebro

13.12 MX, Allingsås 9.12 KB, Malmö 31.10 Raw, Eskilstuna 1.2 Cirkus, Stockholm

PA RK EN Fler datum tillkommer | Köp dina biljetter på LiveNation.se

JONATHAN

VAPNET

www.hybrism.com www.jonathanjohansson.se

INNEHÅLL NOVELL/VINTER 2008

Innehåll NOVELL 2–3/2008 En reportagetidning om musik

DON’T QUIT YOUR DAYJOB

KRITIKERN

ZORNMÄRKET

Det är svårt att försörja sig som musiker – har du hört den sanningen förut? Novell utreder vad som gömmer sig bakom floskeln. Vi träffar electronicaartister som delar ut post, lo-fi-musiker som säljer popcorn och popsångerskor som serverar kaffe.

Som en del av Novells serie Kritikern frågar vi ut författaren och kulturchefen Åsa Linderborg om aktuell svensk musik. Hon är inte ett dugg förtjust i det LO-fientliga Totalt Jävla Mörker.

Den svenska folkmusiken är en stockkonservativ subkultur. När Daniel Wikslund kämpar för att bli riksspelman struntar han i alla regler – och får de ålderstigna spelmännen att rysa.

SYNDENS NÄSTE

Vägen till Cheiron

ANNIE

OSKAR & VERONICA

Inga klubbkids med självrespekt åker till Berlin utan att besöka technoklubben Berghain. Med en gigantisk lokal, liberal syn på ecstasy och speciella rum för sex har klubben blivit en medelpunkt inom europeisk dansmusik. Men nu är Berlin på väg att tappa greppet – eller?

De flesta känner Dag Volle som demonproducenten Denniz Pop. Idag, tio år efter hans död, träffar Novells Henrik Lindvall flickvänner, fritidsledare och kollegor för att försöka förstå hur en obskyr DJ blev råkommersiell hitmakare.

I videon till Annies senaste singel ser hon cool ut, nästan oberörbar. För Novell talar Norges främsta popsångerska om hur hon lärde sig att alltid sträva framåt efter pojkvännens död.

Många musiker får en nära relation till sina producenter. För Veronica Maggio och Oskar Linnros blev det mer än så. Med hennes senaste skiva föddes en kärlekshistoria.

SID 4

LEDARE NOVELL/VINTER 2008

Ledare NOVELL 2–3/2008 www.magasinetnovell.se

Chefredaktör: Anton Gustavsson Redaktion: Niklas Alicki, Björn Berglund, Alice Eggers, Frida Färlin, David Hylander, Jonas Lennermo, Kim Nordberg, Daniel Strand, Maggie Strömberg, Adam Svanell. Bildredaktör: Sannah Kvist Form och design: Kalle Magnusson / STUDIO1982.com Redigering: Fredrik Lyreskog Text: Tor Billgren, Sam Carlshamre, Katja Ekman, Hanna Fahl, Karin Grahn Wetter, Linn Hansén, Jonas Holmberg, Helena Ingelsten, Henrik Lindvall, Märta Myrstener, Annamaria Olsson, Eric Schüldt. Bild: Ruanne Abou-Rahme, Mikael Almehag, Fredrik Berglund, Erik Betshammar, Karin Cyrén, Martim Guerra Silva, Viktor Gårdsäter, David Johansson, Tor Rauden Källstigen, Ida Nyström, Christoph Schemel, Torbjörn Selander, Märta Thisner, Andreas Till, Johanna Wallin. Omslag: Annie fotograferades av Andreas Till. Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm Papper: Arctic Gloss 130/250 g. Distribution: Interpress Annonser: Mattias Lövkvist, annons@magasinetnovell.se Post: Magasinet Novell, Bondegatan 64C, 11633 Stockholm Ansvarig utgivare: Anton Gustavsson ISSN: 1654-8922 SID 6

slutet av sommaren, mitt i strömmen av larm om den annalkande lågkonjunkturen, fick Novell tips om en undersökning med den löftesrika titeln Trust Index. Undersökningen visade att musiktidningar har spelat ut sin roll som guide till ny, bra musik. Den konstaterade också att de flesta som konsumerar musik idag struntar i vad kritikerna har sagt, i stället är det vänner och familjer som kommer med rekommendationer. Om det överhuvudtaget finns några medier inblandade så är det sociala nätverksmedier. I klarspråk: musikkritiken är död. Till skillnad från de flesta andra musiktidningar tyckte vi att det var uppmuntrande läsning. Det bekräftade vad vi skrev i vår första ledare i våras – att modern musikjournalistik inte kan kretsa kring skivutgivning. Den måste handla om bra berättelser. Därför försöker Novell inte påverka vad du ska lyssna på, inte ens vägleda dig genom djungeln av ny musik. I det här numret möter vi svenska popmusiker på deras jobb, från Posten till spårvägsmuseet. Vi talar med Denniz Pops exflickvän om vem han var innan åren som stjärnproducent. Dessutom berättar Veronica Maggio och Oskar Linnros om den kärleksaffär som kom att lyfta dem båda som artister. Det är de historierna som ska få dig att vilja läsa tidningen. Om du sedan tar våra kritikers åsikter som grund för att gå och köpa musik är det en bonus. Sedan första numret kom ut har det förresten hunnit hända en del. I april hyllades tidningen som »storartad journalistik« av Sydsvenskan och i oktober vann vi pris på Tidskriftsgalan. Däremellan utnämndes vi av livsstilsmagasinet Rodeo till »den osexigaste tidning som någonsin har gjorts«. Frågan är vad vi ska vara mest stolta över. Novellredaktionen

»I klarspråk: musikkritiken är död.«

www INTERNET På Novells webbplats säger vi med jämna mellanrum emot oss själva, eller åtminstone emot innehållet i ledaren till vänster. I redaktionens blogg försöker vi faktiskt, ibland, tipsa dig om bra musik som du kanske har missat. magasinetnovell.se

www.galatea.se

Äntligen på burk!

Art. nr 1640, 50 cl returburk, 5 % vol. Pris 12:50

Att börja dricka i tidig ålder ökar risken för alkoholproblem.

KRITIKERN NOVELL/VINTER 2008

»Jag älskar Kens senaste! DEN HANDLAR OM Hur han har fuckat upp allting och ber om ursäkt.« Författaren och biträdande kulturchefen Åsa Linderborg älskas av alla, även sina fiender. Novell träffade henne för att prata musik, men det blev mest politik. TEXT: KIM NORDBERG FOTO: VIKTOR GÅRDSÄTER FAKTA Åsa Linderborg är född och uppvuxen i Västerås. Hon har en bakgrund i Vänsterpartiet och en doktorsexamen i historia från Uppsala universitet. Förra året debuterade Linderborg som skönlitterär författare, med den självbiografiska barndomsskildringen »Mig äger ingen«. Boken, som kretsar runt Linderborgs uppväxt i Västerås med en alkoholiserad far, blev en försäljningssuccé och nominerades till Augustpriset. Sedan i mars i år är Åsa Linderborg biträdande kulturchef på Aftonbladet.

SID 8

sa Linderborg har en stor, röd plaststjärna runt halsen när hon tar emot i sin nya övernattningslägenhet på Mariaberget i Stockholm. Hon bjuder på smågodislunch och kaffe med skummad mjölk. Inredningen känns nyköpt. Och det är den. Barndomsskildringen »Mig äger ingen« togs inte bara emot med kärlek av svenska folket. Den gjorde också Åsa Linderborg till miljonär. I skrivande stund har den sålt 260 000 exemplar, och 2010 ska den bli film, i regi av Kjell-Åke Andersson. Lägenheten har kostat 2,9 miljoner, det är nästan det första Åsa Linderborg berättar när vi kommer in. Meningen är att vi ska lyssna på några låtar tillsammans och höra vad hon tycker om dem. Efter att ha övertygats om att detta inte är ett test för att se om hon har koll på den senaste musiken lyssnar hon noga på varje låt. Hon får höra att Novell i förra numret gjorde samma sak med den nyliberale före detta kulturrådsledamoten Johan Staël von Holstein. – Jag har fått höra att han gillade min bok, säger hon. Det var otroligt rörande. Jag hörde att han grät när hans fru läste den för honom. Kulturetablissemanget har vänt sig

mot Holstein för att han inte delar deras kultursyn. Det är föraktfullt. Man måste skilja på människan och ideologin. Jag tillhör i allra högsta grad dem som hånat honom. Jag tycker fortfarande att han var inkompetent för Kulturrådet, men därmed inte sagt att han inte kan uppskatta kultur. LÅT #1:

Florence Valentin »UPP PÅ SOCIALA OCH NER PÅ SYSTEMET«

– Är de allvarliga i sitt budskap? Att man ska utnyttja socialen alltså? Det tycker ju inte jag, va. Jag tycker att alla utifrån sina förutsättningar ska bidra till samhället för att alla ska ha det lika bra, som Karl Marx sa. Hur fan skulle det se ut om alla levde så där? Det är jävligt provocerande faktiskt. Om det här inte är gjort med glimten i ögat. Men det var rolig musik! Trallvänlig.

KRITIKERN NOVELL/VINTER 2008

– Jag tjänar 45 000 i månaden som biträdande kulturchef på Aftonbladet. Sen har jag tjänat fyra miljoner kronor på »Mig äger ingen«. Utöver min månadslön så tjänar jag pengar på att åka runt och prata om min bok, så min årsinkomst är säkert 800 000 kronor. Det är hur mycket pengar som helst!

»Min pappa dog med arton spänn på fickan och tio dagar kvar till nästa a-kassa. Samtidigt fick jag själv enorma skattelättnader«

LÅT #2:

ABBA »Mamma Mia«

– Jag blir glad när jag hör ABBA! Jag mimade mycket till ABBA när jag var liten. Jag fick alltid vara Anni-Frid fast jag ville vara Agnetha. De sötare tjejerna fick vara Agneta. Vad tycker du om Björn Ulvaeus och Humanisterna?

– Det är bra när kulturutövare som har en enorm publik vill säga något viktigt och går ut som samhällsdebattörer. Jag är ateist som han, men han är fanatisk, tycker jag. Han har inte riktigt förståelse för att människor kan behöva en tro. Hans uttalanden andas en lätt islamofobi. LÅT #3:

Gnarls Barkley »Charity Case«

– Det här tycker jag är tråkigt. Det är inte tillräckligt tungt, det är inga melodier. Jag kan gilla monoton musik som engagerar mig, som en del dub. Men det här var trist, riktigt trist. LÅT #4:

Jojje Wadenius »Mitt lilla barn«

– Den här musiken tycker jag om. Just de här raderna (»Akta dig för eld och djupa vatten, spring aldrig, aldrig bort från mig«) är så dubbla. Man måste låta sina barn få väldigt mycket frihet och ansvar. Sån är min uppfostran. Jag har väldigt få regler. Men barnen får inte skrika. Du talar ofta om klass. Journalisten Anneli Jordahl skriver om hur hennes klassresa har gett ett »dubbelt seende«: förmågan att kunna betrakta sig som inte tillhörande kulturetablissemanget, men samtidigt se att man faktiskt befinner sig där, som kulturjournalist i Stockholm. Jag läser in ett självförakt i det där.

– Visst! Min pappa dog med arton spänn på fickan och tio dagar kvar till nästa a-kassa. Samtidigt fick jag själv enorma skattelättnader som gjorde att jag kunde byta upp mig till en sexrumslägenhet i Uppsala, sommarställe och bil. Han var arbetslös metallarbetare och jag… kunde inte ens förklara för honom vad jag gjorde på universitetet. Det är klart att jag skämdes. Folk tycker det är pinsamt att prata lön. Vill man förstöra en middag ska man prata om klass. För mig är lönen ingen privatsak. Om man inte pratar om lön och vet vad andra tjänar så kan man inte heller förändra orättvisorna. Vad tjänar du då?

Nu växer dina barn upp i det ganska akademiska medelklassområdet Luthagen i Uppsala. Vilken klass kommer de att tillhöra?

– Väldigt mycket medelklass. De tillhör den bildade medelklassen och är väldigt politiskt medvetna. 17 och 9 år är de, Amanda är ordförande i Ung Vänster, som jag en gång var. – Hon gick med utan att jag visste om det. De tillhör en medelklass med starkt socialt patos, och de har fått det från mig eftersom jag har berättat om deras morfar. Annars skulle de vara ganska blinda för klassorättvisor, tror jag, för de lever i ett medelklassghetto. Du har mycket Stefan Sundström i din skivsamling!

– Jag lyssnar mycket på svenska visor, Cornelis och Stefan Sundström. Jag tycker han är väldigt melodiös och har bra texter. Han är en sådan där man som både män och kvinnor förälskar sig i. Här är mer jazz… Bob Dylan… Den här lyssnar SID 9

KRITIKERN NOVELL/VINTER 2008

»Jag är aktivist, jag är född in i en familj där man är aktivist, där man för söker göra vad man kan. För mig är ett sätt att förändra världen att jobba som kultur journalist.«

jag väldigt mycket på: »Pugh 69«. Sen är det Doris, Nina Simone. Det är mest män?

– Nja… Kanske det. Nina Ramsby! Rapparen Ken Ring har ju gjort en hit av »Mitt lilla barn«. Har du hört den?

– Det har jag inte. Vilken skiva är den på? Jag älskar Kens senaste! Jag blir väldigt berörd av hans musik. Den är så uppriktig, den handlar om honom själv på det där raka sättet. Låtarna som handlar om hans barn, och hur han kämpar för sina ungar. Hur han har fuckat upp allting och ber om ursäkt. Han har det inte alltid så lätt i det offentliga.

– Ha ha! Han är ingen gullegris. Men jag gillar verkligen män som är underdogs. Jag är intresserad av män som tar plats men som är spruckna, som har en resonansbotten. Som Stefan Sundström?

– Han är ingen underdog riktigt. Adam Tensta (som också finns i skivsamlingen)?

– Inte riktigt. Han är så hyllad nu.

SID 10

Slutar man vara en underdog när man blir hyllad?

– Jag tycker att jag inte alls är lika intressant sen jag blev etablerad. Jag måste väl på något vis fucka till det. Jag skulle inte vilja vara som Leif Zern, som med självklar grandessa bara: »lyssna på mig«. Den dagen måste jag göra något annat. Du sa att det är viktigt att kulturpersonligheter tar ställning. Hur mycket känner du att du kan påverka som kulturjournalist?

– Om jag kände att jag inte kunde påverka alls så skulle jag sluta skriva. Jag är aktivist, jag är född in i en familj där man är aktivist, där man försöker göra vad man kan. För mig är ett sätt att förändra världen att jobba som kulturjournalist. Jag skäms de dagar då jag går och lägger mig och tänker: idag har jag inte försökt gör någonting till det bättre. Jag har enormt höga krav på mig själv. Vem är det du skriver för?

– Det är roligt att jobba på kvällstidning, det gör att jag når läsare som kanske köper tidningen för sporten och snubblar över en artikel om Ulf Lundells klassmedvetande eller om Irak. Man måste ha ett annat tilltal. Tänker du mycket på det?

– Ja, jag testar ofta på min moster som har jobbat på Asea. Om hon inte blir engagerad eller förstår har jag misslyckats. En typisk Aftonbladetläsare är ju en mamma-pappa-barn-familj i Avesta där pappan är medlem i LO och mamman jobbar i offentlig sektor. Apropå LO-kollektivet...

KRITIKERN NOVELL/VINTER 2008

Låt #5:

Totalt Jävla Mörker »Hederlig svensk arbetsmoral« – Vad är det här?

Totalt Jävla Mörker.

– Nej. Det här lyssnar inte jag på. Jag tycker inte om aggressiv musik. Jag tycker inte om aggressiva människor. Fast nu blev det lite lugnare. Texten är »Som LO-medlem går jag upp klockan fem, varje morgon«, om och om igen.

– Ha ha! Det är en rad som ger perspektiv. Det är jävligt bra. Min pappa jobbade på metallverken som härdare. Han började klockan sju. Jag tror att den typen av tidiga morgnar ger arbetarklassen en viss identitet, en exklusivitet, lite av ett martyrskap också. Du som är historiker. Hur har LOkollektivet utvecklats? Vilken makt har LO idag?

»Jag är ju svag för Obama, i den meningen att han kan dra igång en svart folkrörelse igen. Men jag är rädd att många människor kommer bli besvikna.«

tillbaka. Det är inte för att arbetarklassen är mindre nu än förut, fortfarande är halva befolkningen med i LO-kollektivet. Sen tror jag också att facket är väldigt hierarkiskt. Om man har en LOordförande som tjänar 130 000 i månaden så är det väldigt svårt för henne att sätta sig in i hur det är att vara lågavlönad. Låt #6:

Will.I.Am »Yes We Can«

– Barack Obama! Jag är ju svag för Obama, i den meningen att han kan dra igång en svart folkrörelse igen. Men jag är rädd att många människor kommer bli besvikna, för man vet ju inte vad han står för, egentligen. Han talar om att han vill stoppa kriget i Irak, men vill bomba skiten ur Afghanistan istället, han vinglar i Iranfrågan och så vidare. Låten är gripande just för att det är så många kändisar som tar ställning och som inte är rädda att smutsa ner sina händer med politik. Den här typen av symbolmänniskor behövs. Det som händer i USA för tillfället är otroligt spännande. Det kan bli väldigt bra men det kan också bli en fruktansvärd backlash.

– LO har aldrig varit så svagt som nu. De är pressade av det här nyliberala samhället som socialdemokratin var med och förvaltade. Hela arbetarklassen har pressats

SID 11

UTBLICK NOVELL/VINTER 2008

TEXT: SAM CARLSHAMRE FOTO: Ruanne Abou-Rahme

RAPPORT FRÅN PALESTINA

FAKTA Ramallah Underground är en hiphoptrio bestående av rapparna Boikutt, Stormtrap och Aswatt. Staden Ramallah, som de kommer ifrån, är sedan 2002 den palestinska myndighetens informella huvudstad.

ör den nyanlände bekräftar Ramallah alla orientalistiska fördomar: runt marknaden ligger en tung doft av exotiska kryddor, burarna med höns sprider en nästan outhärdlig stank av avföring. I det tryckande solskenet försöker poliser, inte sällan med maskingeväret dinglande vid höften, desperat orkestrera ett öronbedövande trafikkaos. Men skenet bedrar: Ramallah är Palestinas i särklass mest västerländska, kosmopolitiska stad, och en ansenlig del av trafikkaoset utgörs av vräkiga stadsjeepar. Miljonerna som återigen strömmar till den palestinska

»Visst görs det mycket hiphop i Palestina nuförtiden, men 90 procent av rapparna kopierar bara amerikansk mainstreamhiphop. De rappar bara om pengar, brudar och vapen.«

SID 12

myndigheten, som har sitt säte här, försörjer en välmående tjänstemannaklass. Den återuppväckta nationella elitens relativa överflöd manifesteras i barnvagnsaffärer och modeboutiquer. Beläget 900 meter över havet är Ramallah till och med känt för sin behagliga sommartemperatur. Boikutt och Stormtrap, två tredjedelar av hiphopkollektivet Ramallah Underground, möter upp vid rondellen al-Manara som markerar stadens centrum. Mellan bankkontoren och höghusen som omger den löper linor med solblekta palestinska fanor som påminner om 90-talets nationalistiska förhoppningar. Rondellkonsten utgörs av en kvartett respektingivande marmorlejon, som upphittade i Europas heraldiska skräpkammare. Som så många andra i dagens Ramallah är Stormtrap och Boikutt födda och delvis uppvuxna utomlands och hitflyttade under fredsprocessens 90-tal. – Ramallah är helt olik alla andra städer i Palestina, säger Boikutt. I de flesta andra städer tillhör alla någon av ett fåtal stora familjer. Alla vet vem du är. I Ramallah är det inte så, de allra flesta har flyttat hit för att arbeta. Titta, för femtio år sedan var det här inget mer än en by, säger han och pekar på ett gammalt svartvitt fotografi av al-Manara. På bilden omges rondellen av lummiga träd och en- och tvåvåningshus i stället för kontorsbyggnader och affärscentrum. Det råder inget tvivel om att Ramallah Undergrounds musik är

UTBLICK NOVELL/VINTER 2008

politisk, det är det mesta i det genompolitiserade palestin»Ärligt talat skulle jag gär- ska samhället. Men det är inte bara överna sluta med grepp, checkpoints musiken, om och murbyggen som det var vad driver gruppen. Lika som krävdes mycket är det en för att Palesvilja att skapa ett tina skulle bli eget, arabiskt, mufritt.« sikaliskt uttryck, att bidra till en nahda, återuppväckelse, av en alternativ arabisk musikalisk tradition. Gång på gång återkommer vi till arabiska artister de inspirerats av och samplat, som den libanesiska superstjärnan Feirouz och den socialistiske ‘oud-trubaduren Sheikh Imam. Domen över dagens arabiska musik är däremot hård: – Den mesta arabiska musiken idag är helt ointressant, totalt genomkommersialiserad, säger Stormtrap. Visst görs det mycket hiphop i Palestina nuförtiden, men 90 procent av rapparna kopierar bara amerikansk mainstreamhiphop. De rappar bara om pengar, brudar och vapen. Ockupationen gör sig ständigt påmind: trots att Ramallah Undergorund existerat i snart fem år och ligger i startgroparna för en italienturné har de ännu inte spelat i några andra palestinska städer än Ramallah. Sedan den andra intifadan tog sin början år 2000 har traditionella kulturella centrum som Nablus i norr sakta men säkert strypts, inbundna i ett nät av checkpoints. Den politiska situationen är en ständig, ofrånkomlig referenspunkt, på gott och på ont. – Ibland när vi pratar med europeiska rappare låter det nästan som om de avundas vår situation. Tänk att alltid ha något att skriva om! Och visst, på ett sätt är det klart att ockupationen gör det lättare att skriva, att göra musik, säger Boikutt fundersamt. Men ärligt talat skulle jag gärna sluta med musiken helt och hållet, om det var vad som krävdes för att Palestina skulle bli fritt.

PLAYLIST HIPHOP PÅ ARABISKA Palestine är med i det arabiska hiphopkollektivet ARAP, med medlemmar från Marocko, Sverige, Holland och London. Själv bor han i Göteborg. Här tipsar han om de fem bästa hiphoplåtarna på arabiska. TEXT: KIM NORDBERG

tt rappa på arabiska är inte samma sak som att rappa på engelska. Hiphop på arabiska har ingen tradition att luta sig mot, ingen etablerad slang, inga mallar. Den generation som är verksam idag är den arabiska hiphopens pionjärer. Palestine är en del i ett europeiskt nätverk av artister med bakgrund i mellanöstern som har arabiskan som sammanhållande nav. – Jag vill göra positiv musik, för att visa all den glädje som finns. De som lyssnar på min musik är så omgivna av negativa känslor hela tiden – krig och politik. Jag ville skapa ett litet kryphål där man kan komma bort ifrån det där ett litet tag.

Eslam Jawaad featuring Shadia Mansour: »Beirut« – Detta var den första låten jag hörde som verkligen fick mig att känna att det går att göra grym hiphop på arabiska. Jag hade hört innan, men inte tyckt att kvaliteten var tillräckligt bra. Det här är riktig kvalitetshiphop på arabiska.

Salah Edin featuring Eslam Jawaad & Palestine: »Siasa« – Ordet »siasa« betyder politik på arabiska, låten är väldigt ärlig och tar upp ämnen som många vägrar tala om, som korruption och spioneri. Låten finns på Salah Edins arabiska album »Horr«, och var också med i Hollywoodfilmen »Rendition«.

Shadia Mansour: »Assalam Alaikum« – På denna låt rappar Shadia otroligt bra, hennes flow visar att arabisk rap kan låta väldigt olika. Det finns inte så många tjejer som rappar på arabiska. Shadia bor i London.

MC Palestine

DAM: »Sayidati« – DAM betyder blod på arabiska och hebreiska, och är en hiphopgrupp med tre medlemmar. De är palestinier och bor i Lid i Israel. Det här är en mycket fin låt om kärlek.

Fnaire: »Yed el henna« – Fnaire har blivit väldigt populära i Marocko. »Yed el henna« var första singeln från deras debutalbum. Det är en väldigt bra låt med nordafrikanska rytmer.

FOTO: ERIK BETSHAMMAR

SID 13

BILDEN/SKIVOMSLAGET NOVELL/VINTER 2008

FOTO: TOR RAUDEN KÄLLSTIGEN

BILDEN NORDKOREA

CMY

Sommaren 2008. Skymningen faller över fjärrtåget mellan Beijing och Pyongyang. På väg tillbaka till världens mest slutna nation spelar fyra nordkoreanska ungdomar en av sina favoritlåtar: Celine Dions »My Heart Will Go On«.

SKIVOMSLAGET »PORTRAIT OF MY PALS«

ars Gullin var en av Sveriges största jazzstjärnor och spelade med Chet Baker och Stan Getz. »Portrait of My Pals« (1964) blev hans comebackalbum efter flera år av drogmissbruk och negativ publicitet. Bo Trenter tog den smått klassiska omslagsbilden. – Att fotografera jazzmusiker var inte särskilt kul. De var oerhört introverta eller också way out, så att säga. – Lars Gullin var dålig när jag fotograferade honom. Man närmade sig inte. Vi hade ingen personlig kontakt och jag vet inte ens om han kände igen mig. – Jag brukade alltid vara med under SID 14

inspelningarna, och fotografera i skarvarna mellan olika tagningar. Men i det här fallet kom Gullin upp till min studio och jag fotograferade honom där. Jag har för mig att han hade fått nya tänder just då och han mådde riktigt dåligt. – Det är en jäkla dum bild, tycker jag i dag. Det där notstället var den rekvisita man hade, och så fick han sitta och titta på sina pals. Mer långsökt var det inte. På den tiden var kraven bara att ta en bild att sätta på omslaget. De kreativa omslagsbilderna kom senare, på 70- och 80-talen. TEXT: DAVID HYLANDER

CMY

INBLICK NOVELL/VINTER 2008

TEXT: DAVID HYLANDER FOTO: DAVID JOHANSSON

SÅ FUNKAR... EN MOSHPIT

Rekyler och kratrar framför scenen

december spelar hardcoreveteranerna Biohazard i Sverige. Deras konserter är kända (eller ökända) för att ge upphov till vildsinta moshpits i publikhavet. Andreas Meimermondt har arbetat med konsertsäkerhet på festivaler som Arvika och Peace & Love, och sett moshpits med över hundra deltagare. Han förklarar hur moshandet fungerar, och hur det kan slå fel. 1. »Det är ett mindre säkert sätt att njuta av sin konsertupplevelse.« – En moshpit uppstår när någon eller några i publiken aktivt börjar dansa in i varandra. Det uppstår en rekyleffekt så att de studsar mot andra som står runt omkring. De som moshar håller ner armarna och dansar med axlarna eller bröstet mot varandra. Det är väldigt sällan moshpiten är ett bekymmer, men vi uppmanar inte folk att mosha. Det är ett mindre säkert sätt att njuta av sin konsertupplevelse. SID 16

»Det riktigt farliga är om det är så tätt i publiken att de som står runt omkring kratern knuffar tillbaka.«

2. »...med utslagna tänder eller krossade näsor som följd.« – Det finns de som använder moshpiten mer aggressivt, som en ursäkt för att bråka. De använder armarna eller håller till och med upp armbågarna. Det är då det kan bli ett bekymmer, med utslagna tänder eller krossade näsor som följd. Det bevakar vi noga. Vi har »scouter« med överblick över publikmassan som står och spanar efter farliga situationer. 3. »Oftast kan de som ramlar ta sig upp igen.« – En annan risk med moshandet är att det kan uppstå vad vi kallar för en krater. Det händer när någon faller på någon annan som inte kan hålla emot. Då uppstår en dominoeffekt och allt från tre till tjugo personer kan dras med ner i kratern. Kratrar är relativt vanliga, men oftast kan de som ramlar ta sig upp igen. 4. »...I ett sådant läge pausar vi konserten.« – Det riktigt farliga är om det är så tätt i publiken att de som står runt omkring kratern knuffar tillbaka. Då sluts publiken över de som har ramlat och de riskerar att bli nedtrampade. I ett sådant läge pausar vi konserten och ber alla i publiken att ta steg tillbaka och skapa utrymme.

novell-annons.pdf

08-09-23

15.34.47

CMY

SKIVA PROMOTION AB I DROTTNINGGATAN 52 I 41107 GÖTEBORG I +46(0)31-7001200 www.skiva.se I info@skiva.se

OASIS - MONEYBROTHER - ANNA JÄRVINEN - DIVISON OF LAURA LEE - MILLENCOLIN - CAESARS - TIGER LOU - FEVER RAY THE (INTERNATIONAL) NOISE CONSPIRACY - TOM WAITS - SPOON - MAVIS STAPLES - JOLIE HOLLAND - SAGE FRANCIS - dEUS FIRST FLOOR POWER - PACIFIC! - TRAVIS - PARK HOTELL - KLAXONS - ONE DAY AS A LION - NEKO CASE - AUTISTERNA ETC.

FRÅGOR OCH SVAR NOVELL/VINTER 2008

TEXT: NIKLAS ALICKI FOTO: FREDRIK BERGLUND

EBBOT LUNDBERG OM UNIVERSUM FAKTA The Soundtrack of Our Lives släppte den 26 november nya albumet »Communion« tillsammans med singeln »Thrill Me«. Mayaindianernas stora årscykel, »era«, startade 3114 f kr och slutar den 21 december 2012.

usikvideon till The Soundtrack of Our Lives singel »Instant Repeater '99« spelades in på Naturhistoriska museet i Göteborg. Tolv år senare tar Novell med sångaren Ebbot Lundberg tillbaka för att tala om livets stora frågor. Du verkar gilla stora frågor om universum. Varför?

– Jag är fascinerad av att det inte är någon skillnad på det lilla och det stora. Alla mönster går igen. Det handlar ju om det här fraktala universumet. Min åsikt är att allt är en enda stor tanke, och att vi själva är en separerad tanke i den tanken. Egentligen är allt en illusion. Funderar du mycket på sånt här?

– Det är klart att man undrade så fort man damp ner på jorden att »vad fan gör jag här?«. Det enda svaret är att »jag är en tanke, en idé«. Gillar du science-fiction också?

– Jag älskar det. Inte så mycket film och serier utan mer böcker. Jag läser till exempel om varför planeten ser ut som den gör nu, vart den är på väg och vilken position den har i universum. Något håller ju på att hända. Solens magnetfält har ökat med 230 procent sedan 1850. Det går hand i hand med det vi kallar utveckling. Vi har glömt bort krafterna bakom allting. Vi har tagit åt oss äran, men det vi kallar utveckling är egentligen bara en förändring i var jorden befinner sig i universum. Så menar du att solen har påverkat till exempel industrialiseringen?

– Ja exakt, fast det är större än så. De

närmaste åren kommer det hända otroligt mycket. Om fyra år kommer solen att ligga i vintergatans ekvator, och det är ingen som vet vad som händer då. Jag la märke till det redan för 15 år sedan, att solen sken annorlunda än vad den gjorde tidigare. Det har hänt någonting. Om fyra år, är inte det då Mayaindianernas kalender tar slut?

– Exakt, 2012 är det. Och jag vet att folk kommer säga att »nu är det undergången«. Det finns ju krafter runt om oss som vill sätta mänskligheten i skräck, men jag tror inte på det. Jag tror att man mentalt kan styra sig bort från det. Men om år 2012 inte blir undergången, tror du i stället att det blir någon nystart?

– Ja det sjunger jag till och med i början av »Firmament Vacation«, att nu kommer vi in i en ny dimension. Jag säger inte att det är så, men jag har en aning.

»Nu kommer vi in i en ny dimension. Jag säger inte att det är så, men jag har en aning.«

Jag läste att man bara vet vad fyra procent av universum består av. Resten har man ingen aning om vad det är.

– Jag har en djärv tanke om det. Jag tror att vattenmängden i universum är lika stor som vattenmängden inne i vår kropp. Är det 30 procent som är ben och kött och sånt i våra kroppar, resten vatten? Jag tror att det är så i resten av universum. På planeter och så, menar du?

– Nej, överhuvudtaget. Jag tror att det är samma mönster överallt. Hur tar sig ditt eget intresse uttryck?

– Min världsbild är den inne i musiken. Speciellt på den här plattan. Inte för att jag försöker ha någon lektion, det är målandet av bilder jag är intresserad av, inte att skriva någon på näsan. Vi försöker inte göra intellektuell musik. Det är nästan som ett barn som upplever något för första gången. Vad handlar då er nya skiva »Communion« om?

– Den behandlar någon sorts masspsykos som impregnerar hela vår civilisation. Masspsykos på vilket sätt?

– Den här bilden om vad vi egentligen strävar efter, vad det är för självbilder vi har. Vad är till exempel en familj egentligen? Vad är en lycklig person? Jag vill inte utveckla det mer, det får varje person som köper plattan tolka på sitt eget sätt. Brukar du prata med dina bandkamrater om dina tankar och idéer?

– Nej, det är jävligt svårt. Jag brukar alltid ta det när jag är lite full, och då tycker de att jag är helt dum i huvudet. Jag måste prata med någon som är intresserad av det, för då kan man gå in i det. Man får verkligen inte ha några spärrar. SID 18

FRÅGOR OCH SVAR NOVELL/VINTER 2008

SID 19

FRÅGOR OCH SVAR NOVELL/VINTER 2008

TEXT: ANTON GUSTAVSSON

KIMYA DAWSON OM BARNMUSIK FAKTA Kimya Dawson är 36 år och slog slog igenom 2001 som ena hälften av The Moldy Peaches. Hon bor i Seattle med sin man Angelo och sin dotter Panda.

fter framgången med soundtracket till filmen »Juno« ger Kimya Dawson ut ett album fullt av ordvitsar, prutthumor och gulliga små djur. Men hon ser ingenting fånigt i det.

Är »Alphabutt« en skiva för barn eller vuxna?

– Tanken var att göra en barnskiva som är rolig att lyssna på även för alla andra. Det där är lustigt, inget av mina tidigare album spelades in med barn i åtanke men barn har ändå alltid gillat mina låtar. Många föräldrar har sagt att min röst får deras barn att slappna av. Är barn är en krävande publik?

– Ja, det är de. Musik för barn måste vara antingen rolig eller rogivande, annars blir de uttråkade direkt. Så jag har försökt att spela alla låtar antingen som skojlåtar eller vaggvisor. Hur gick inspelningen till? Hade du en referensgrupp av barn som bedömde låtarna?

– Min dotter Panda är två år nu. Min kompis Jason har en son, Nico, som är ungefär lika gammal. När vi skulle göra den här skivan var de med och spelade in låtar hemma hos Jason. Så ja, på ett sätt hade vi en referensgrupp, vi kunde se vad våra barn tyckte.

Jag tycker att den barnmusik som ges ut idag känns slätstruken jämfört med alla knäppa grejer som gavs ut på 60- och 70-talen. Håller du med?

– Ja. Vi tittade på en DVD med gamla Sesame Street-avsnitt häromdagen, det var verkligen vilt! Helt skruvat och jätteroligt. Den sortens barnunderhållning finns inte längre, man har slutat att göra intelligenta, knäppa saker för barn. Man underskattar barns sinne för humor. Vilken är den största förändringen i ditt liv sedan du själv fick barn?

– Det där var nog lite annorlunda för mig, eftersom min familj drev ett dagis när jag växte upp. Jag har alltid varit omgiven av barn, så det var inga större överraskningar när jag skulle börja ta hand mitt eget. Det blev förstås helt annorlunda att turnera, men vi tog henne med oss helt enkelt. När Panda är med förändrar det hur omgivningen beter sig. Det är mindre risk att folk blir fulla och spårar ur.

»Folk har kommit fram och frågat: Varför gör du en barnskiva just när du har din stora chans?«

Blev du förvånad över att »Juno« blev en sådan stor succé?

– Jag gillade filmen väldigt mycket själv, men jag hade inte trott att den skulle bli en så stor kommersiell framgång i resten av USA. Ungdomars sexualitet är ett känsligt ämne i det här landet. Se bara hur nedlåtande alla var mot Britney Spears lillasyster när hon blev gravid.

Hade du själv gillat din musik när du var fem år?

Filmens soundtrack hamnade etta på iTunes försäljningslista. Påverkade det arbetet med den här skivan på något sätt?

– Ja, antagligen. När jag var liten lyssnade jag mest på folkmusik, Pete Seegers barnskivor bland annat. Jag lyssnade på »Sesame Street« och sånt också, men det mesta var ganska folkinspirerat.

– Nej. Jag var nästan färdig med den här skivan när Juno kom ut. Men folk har kommit fram och frågat: »Varför gör du en barnskiva just när du har din stora chans?«. För att jag vill göra en barnskiva! Jag hade aldrig planerat att toppa några listor. Jag var nöjd med mitt liv innan soundtracket blev en försäljningsframgång och jag kommer säkert att vara nöjd efter det också.

Vad tycker din dotter om skivan?

– Vi lyssnar på den hela tiden! Hon ber till och med om att få sätta på den i bilen. Det är ju extra kul för henne eftersom hon är med själv. Texterna på skivan är ganska naiva. Tror du att vissa lyssnare kommer att tycka att de är fåniga?

– Det bryr jag mig inte ett dugg om. Jag håller inte ens med om att de är naiva. Där min familj bor finns det en hund som vi alla älskar väldigt mycket. Om jag skriver en text om det så blir det SID 20

direkt. Inte naivt. Jag behöver inga metaforer för att beskriva den kärleken. Folk är alltid extremt poetiska när de skriver låtar, och det kan jag också vara ibland. Men på den här skivan är det mer »hey, this is it!«.

FRÅGOR OCH SVAR NOVELL/VINTER 2008

SID 21

FRÅGOR OCH SVAR NOVELL/VINTER 2008

SID 22

FRÅGOR OCH SVAR NOVELL/VINTER 2008

TEXT: Jonas Holmberg FOTO: MÄRTA THISNER

MATTI BYE OM STUMFILMSMUSIK FAKTA Matti Bye är 42 år och bor i Stockholm. Under hösten har han ackompanjerat filmer av den danske regissören Carl Th. Dreyer på Cinemateket. Han är också aktuell med skivan »Drömt« samt med filmmusiken till »Maria Larssons eviga ögonblick«.

an uppträder inför tusentals personer. Men publiken tittar på något annat – duken. Som stumfilspianist måste Matti Bye improvisera dramatisk musik till filmer han kanske aldrig ens har sett. I modern filmmusik används mest stråkinstrument. Varför spelar man alltid piano till stumfilm?

– Ett piano är en miniorkester. Många kompositörer utgår ifrån pianot när de skriver musik, eftersom det har ett stort och brett register och man kan spela ackord och melodi samtidigt. Men jag tycker att det lätt blir tråkigt att höra pianoklanger för länge, så jag har börjat komplettera med ett litet klockspel bredvid. Och så spelar jag mindre och mindre. Jag är inte rädd för att låta det vara tyst ett tag. Varför gillar du stumfilm?

– Jag gick på Cinemateket nästan varje dag i tonåren, och när deras pianist dog ringde de och frågade om jag kunde spela till Fritz Lang. Då hade jag aldrig ens sett en stumfilm. Men jag övade till Pansarkryssaren Potemkin på min gymnasieskola och åkte dit. Det var 1989. Jag har spelat till stumfilm sedan dess, och det blir bara roligare och roligare. På 10- och 20-talet var stumfilmen mer i kulturens centrum. Skulle du hellre ha spelat då i stället?

– Nej, det var fruktansvärt slitsamt för pianisterna på den tiden. De spelade non stop i vansinniga tolvtimmarspass. Efter en tvåtimmarsfilm är jag helt uttömd och måste vara själv. Stumfilmen vinner dessutom mer och mer respekt. När jag spelade för 20 år sedan var det inte ovanligt att publiken skrattade, bara för att det var svartvitt och stumt. Det händer sällan idag, och utomlands är intresset ännu större. Jag uppträder på festivaler över hela Europa. En sensommarkväll för ett par år sedan spelade jag till Victor Sjöströms »Körkarlen« för 5 000 personer på torget i Bologna.

Hur var det?

– Det är såklart väldigt annorlunda mot att improvisera till någon film jag aldrig sett förut. Till Körkarlen gjorde jag genomkomponerad musik för nio musiker. När vi spelade in musiken till »Häxan« improviserade vi tillsammans i stället. Vilket är ditt bästa knep för att skapa spänning?

– Ja, spelar man tremolo på en cello så blir det ju spännande. Det handlar mycket om instrumentval. Men jag försöker använda lite mer udda instrument som banjo, luta och oud. Även fast jag egentligen inte kan spela på dem. När jag spelar hackbräde brukar jag bara växla mellan två toner.

»När Cinematekets pianist dog ringde de och frågade om jag kunde spela till Fritz Lang.«

På åttiotalet gjorde Queen musik till »Metropolis«, och häromåret släppte Pet Shop Boys ett »Pansarkryssaren Potemkin«-soundtrack. Gillar du dem?

– Vissa tycker att man ska spela exakt som de gjorde förr i tiden, men jag tycker att det är tråkigt att göra museal musik. Dessutom är det omöjligt, eftersom man inte vet hur det egentligen lät då. Det var olika vid varje visning. Och publiken blir lätt distanserad om pianisten spelar en ragtime, eller vad vi inbillar oss att de spelade då. För mig är utmaningen att få dagens publik att bli fångad av 100 år gamla filmer, och det går ju att göra på tusentals olika sätt. Problemet med att vara för modern är att musiken snabbt blir daterad. Även om det passar med något hårt och syntetiskt till Metropolis, så låter Queens version ganska omodern idag. Du spelar ofta sorgligt till scener som egentligen ska vara roliga. Varför?

– Det finns så många möjligheter i stumfilm. I ljudfilmer blir allt uppenbart i dialogen, men i stumfilmer finns det ett stort tolkningsutrymme för mig som pianist. Jag kan lyfta fram ett psykologiskt lager i karaktärernas inre eller bara spegla miljön. Ibland är det långa dialogpartier utan textskyltar, då måste jag spela dialogen. Det gäller att öva upp en fingertoppskänslighet för bilden.

Du har komponerat och spelat in ny musik till just Körkarlen och andra svenska klassiker. SID 23

FRÅGOR OCH SVAR NOVELL/VINTER 2008

SID 24

FRÅGOR OCH SVAR NOVELL/VINTER 2008

TEXT: HELENA INGELSTEN FOTO: MIKAEL ALMEHAG

MATILDA NORBERG OM INDIESTIL FAKTA Matilda Norberg är 22 år och bor i Stockholm. Hon är stylist och driver ett eget företag i en källarlokal intill Mosebacke i Stockholm. Jens Lekman är än så länge den enda artist som hon har stylat.

n indiepopmusiker förväntas göra allting själv, från låtarna till kläderna. Men när Jens Lekman skulle släppa sin andra skiva kontaktade han stylisten Matilda Norberg och bad om att bli stylad efter tema svenskt.

stilen just då, och jag har nog fortfarande inte kunnat släppa det helt. Är det något särskilt man bör tänka på när man stylar en popmusiker?

– Det är extra viktigt att stilen är väl genomtänkt och matchar personligheten. Att det inte blir någon yta. Finns det några måsten för den här sortens stil?

Är det inte lite konstigt att styla en indieartist när många inom genren lägger stor vikt vid autenticitet?

– Jag tycker att det är samma sak som om någon ritar ditt skivomslag. Varför kan du inte ta in en person som är engagerad och som hjälper till att ge dig och ditt band ett helhetsintryck? Folk är bra på olika saker. Det kan lika gärna vara en stylist som letar efter någon trasa på secondhand, eller hittar en fin tröja på en efterfest, som artisten själv. Och det är inte så att Jens ringer mig och frågar vad han ska ha på sig en vanlig dag. Men var det Jens Lekmans eller din stil som var på scenen?

– För en stylist är det väldigt viktigt att inte göra om personer efter sig själv, men jag tror samtidigt att det är oundvikligt. Ens egen stämning, silhuett och identitet finns där i botten. Det får bara inte synas. För självklart ska Jens känna sig bekväm och inspirerad och att det är hans grej. Tror du att det här är lite pinsamt för Jens, något han undviker att prata om?

– Poängen är att det inte ska finnas några måsten. Självklart finns trender, och precis som alla andra så påverkas man av olika stilar. Någon som inte är insatt i stilen skulle matcha stuprörsjeans, en scarf, Converseskor och randig tröja. Jag skulle i stället försöka gå in i personens karaktär. Jag skulle be att få titta i personens garderob och leta efter en historia. Alla utmärker sig på något sätt och har saker eller kläder som berättar något. I en vindjacka finns det kanske något som är värt att bygga vidare på. Så det finns inte heller något som en indieartist inte kan ha, som en Blümchen-t-shirt?

– Just en t-shirt med Blümchen skulle en indieperson kunna ha. Jag kan inte komma på något plagg som aldrig skulle fungera. Finns det någon artist vars stil du skulle vilja ändra på?

– De enda jag kommer på är The Pipettes, de har ju rosa femtiotalsklänningar och det känns väldigt fel. Lite påklistrat.

»...och det är inte så att Jens Lekman ringer mig och frågar vad han ska ha på sig en vanlig dag.«

– Vi har pratat om det mer som scenkostym och det har han inte haft något problem med. Han är i stället väldigt duktig på att överlåta saker till andra. Han är bäst på att göra musiken. Jag har inte känt att han inte har velat prata om det. Du har tidigare stylat för film, tv och reklam. Hur var det att arbeta med en artist?

– Jens gav mig fria händer. Det enda jag visste var att jag skulle hålla mig kring ett svenskt tema. Men inte som svensk design, inte stilrent och avskalat. I höstas sydde jag hela hans bands outfit. Hattar, jackor och byxor som jag broderade. Jag inspirerades av folkdräkter och blev nog nästan lite besatt. Kanske var jag själv särskilt intresserad av den SID 25

ANNIE NOVELL/VINTER 2008

»Jag kommer alltid att bära på något slags sorg«

SID 26

ANNIE NOVELL/VINTER 2008

TEXT: FRIDA FÄRLIN

FOTO: ANDREAS TILL

Annies karriär hade precis börjat ta fart när hennes PRODUCENT OCH pojkvän Tore gick bort. För Novells Frida Färlin talar hon för första gången ut på allvar om förlusten av sitt livs kärlek. FAKTA

i slussas mellan radiointervjuerna. Anne Lilia Berge Strand, Annie, svarar gång på gång på samma frågor om sitt andra album, »Don’t Stop«, som släpps i Sverige i april 2009. Om vad det var som egentligen hände när Girls Alouds körpålägg på »My Love is Better« togs bort från skivan, om hur det var att jobba med producenterna Richard X och Xenomania, vad hon tycker om sin nya hemstad Berlin, om Madonna, eller vem av henne och Robyn som skulle vinna en match i gyttjebrottning med lesbiska inslag. På den återkommande frågan om vem som är tjejen i singeln »I Know Your Girlfriend Hates Me« svarar hon ibland att det är hon själv, ibland att det är en snygg kompis. Ibland tillägger hon att hon inte gärna slåss om saken, hon skriver hellre en låt om det. Och så skrattar hon, ofta, inte alltid lika hjärtligt. Allt fokus ligger på att promota skivan. Annie fick en undergroundhit 1999 med den Madonnasamplade »Greatest Hit« som hon skrivit tillsammans med sin pojkvän Tore »Erot« Kroknes. De inspirerades av varandras musiksmak, och påbörjade ett samarbete där Annies förkärlek till elektropop och Tores intresse för dansmusik smälte samman till något skulle komma att ta sig högt upp på musikkritikernas listor några år senare. Den inflytelserika nättidningen Pitchfork utnämnde sockervaddsspröda »Heartbeat« till årets singel 2004, hitten »Chewing Gum« hamnade på elfte plats. Debutalbumet »Anniemal« fick rakt igenom strålande recensioner. Men dessa framgångar skulle Tore aldrig hinna uppleva. I januari i år blev Annie utsparkad från sin lägenhet i Bergen när ägarna bestämde sig för att sälja huset. Trött på de höga priserna i Norge hittade hon en billig lägenhet i området Mitte i Berlin. Trots att hon inte hade några vänner där och inte kunde tyska beslutade hon sig för att flytta dit. I det fattiga och föränderliga Berlin började hon trivas. De många och billiga lokalerna var fyllda av människor som ville skapa något nytt, och folk som var med när det begav sig jämförde Berlin med 80-talets New York. – Att flytta var väldigt spännande och samtidigt läskigt. När man bor i den lilla staden Bergen där alla känner alla så har man en trygghet som kan vara väldigt sund för en viss typ Annie är född 1978 och uppvuxen i Bergen i Norge. Hon fick först uppmärksamhet för electropoplåten ”The Greatest Hit” 1999, men blev verkligt stor med albumet ”Anniemal” 2004, som samma år fick det norska Spellemannpriset för bästa album. Annie bor idag i Berlin.

av människor. Men jag tror att det är viktigt med viss otrygghet när man håller på med konst och musik. Materialism är förödande i kultursammanhang, folk blir lata när de är väldigt rika. Jag ser det hos många norrmän, när de blir äldre drunknar de i lathet utan att de ens märker det själva. Hur menar du?

– I Berlin ser jag folk som inte har några pengar alls men som, om man ser till det de har, är extremt kreativa. Jag tänker inte prata om den fantastiska fattiga människan och hur underbart det är att vara fattig för jag har inte varit det, men jag tror definitivt man måste tänka på ett annorlunda sätt. Nu pratar jag inte om hur det är att vara extremt fattig utan om att vara fattig med norska mått mätt, när man inte kan köpa sig ännu en tröja eller äta ute. Jag kan se det hos mig själv, när jag får klädsponsring och plötsligt har jättemycket kläder så brukar jag tycka att det är så ointressant. Det är inte bra för skapandet att ha för mycket saker. Hur känner du inför idén om den lidande artisten?

– Jag har alltid tyckt att den är lite patetisk. Jag ser många som lever det livet mer än de egentligen skapar något, de lider så mycket, men man undrar vad de gör förutom det. Det är så både i Berlin och Bergen. De lidande konstnärerna, som lider mer än de utövar sin konst, finns överallt. I videon till »I Know Your Girlfriend Hates Me« är Annies look knivskarp. Dyr och stylad, klackar och fodral. På skivbolagets jättekontor är hon en tunt byggd norska med vän röst som sminkar sig själv före fotograferingen. Hon verkar ständigt medveten om hur hon framstår. Kanske har hennes indiestämpel legat henne i fatet förut och den här gången är siktet inställt på världserövring. Samtidigt vill hon inte sälja ut sig och tycker att det är viktigt att folk förstår att hon inte är en skivbolagsprodukt. – Jag vill bli tagen på allvar och samtidigt bli omtyckt. Nu är jag inte ett jättestort fan, men jag gillar artister som Bruce Springsteen, som är som vilken kille på puben som helst. Han är visserligen extremt smart och begåvad, men samtidigt alldaglig. Han gillar att stanna hemma och skriva låtar, det gör jag också. Jag tror att gemene man gillar artister de kan förstå. Jag kan tänka mig att folk har tyckt att jag har varit lite för cool förut.

nnie växte upp med sin mamma efter att hennes pappa, organisten som alltid spelade piano hemma, gick bort när hon var sju år gammal. Mamman, som Annie beskriver som otroligt snäll och beskyddande, SID 27

ANNIE NOVELL/VINTER 2008

respekterade Annies önskan om att få hålla på med musik. Hon tyckte att det viktigaste för en människa var att få utvecklas så att man verkligen blev den man ville vara. Vilka karaktärsdrag tycker du är viktiga?

– Jag gillar när någon verkligen vet vad de håller på med, är bra på det de gör och har en tanke om hur de vill göra saker. Det är intressant, attraktivt. Jag antar att man kan säga att det funkar så med de flesta män jag gillar, att vi har ett gemensamt intresse i musiken. Nu säger jag inte att det är jättemånga, jag har inte relationer med alla mina producenter. Men de som jag träffar kanske jag även råkar jobba med vid något tillfälle. Träffar du någon nu?

– Kanske. Jag är inte säker på hur saker ligger till just nu, jag är mitt i någonting, men jag flyttade inte på grund av någon tysk eller så, det var inte det som drog mig hit. Han är britt, en underbar man. Det är svårt med förhållanden när man reser hela tiden. Utan att man vill vara egoistisk så blir man det. Varför det?

– Jag jobbar så hårt jag kan för att marknadsföra skivan så mycket som möjligt, det finns alltid något som jag hade kunnat göra bättre. När jag vaknar på morgonen har jag en ny idé om vad jag vill göra. Att jag alltid tänker på mig själv och mina projekt får mig att känna en viss skuld. Jag får dåligt samvete om jag inte jobbar och jag får dåligt samvete när jag inte koncentrerar mig på den andra personen. Det skulle vara svårt för mig att vara med någon som inte förstår att även om man har lämnat jobbet så tänker man fortfarande på det. Men att ha ett vanligt nio till fyra-jobb har alltid känts fullkomligt skräckinjagande för mig. Är det de tider ni jobbar i Norge? Vi jobbar nio till sex.

– Ni är bättre än vi! Kanske är ni bara snabbare än vi. Eller rikare.

– Så är det nog. Jag kunde inte förstå hur människor kunde gå till ett ställe och sedan stanna där från nio till fyra. Bara sitta där och göra samma sak om och om igen. Nu förstår jag det bättre, jag kan se det rimliga med det. När Tore Kroknes föddes sa läkarna till hans föräldrar att han skulle dö innan han hunnit bli tre år, men han opererades och överlevde mirakulöst. Som musiker, producent och dj visade Tore tidigt prov på unik talang. Han började göra musik redan när han var femton, hittade sitt eget sound när han var sjutton och släppte sina första skivor när han var arton. Förutom att Tore livnärde sig som designer och dj så var han också lite av en nörd. Han visste massor om sådant som andra inte brydde sig om. Han kunde allt om flygplan, var bra på att laga mat. Han var samtidigt rolig, varm och full av liv. När Annie träffade Tore var han redan etablerad som artist och producent, anordnade klubbkvällar och hade släppt skivor. Annie hade precis börjat dj:a och det dröjde inte SID 28

ANNIE NOVELL/VINTER 2008

SID 29

ANNIE NOVELL/VINTER 2008

länge innan hon drog igång den i Bergen legendariska klubben Pop Till You Drop. Tore lyssnade på house, techno och disco. Annie var inne på Chicks On Speed, Peaches, tidiga Madonna, New Order. Hon började spela låtar för honom utan att berätta vad det var bara för att få hans reaktion. ”Tyckte du att det där var bra? Tycker du det? Då gillar du New Order ändå!”. Han började gilla elektronisk popmusik och hon lärde sig mer om disco och house från honom. De flesta runt Tore visste om att han var sjuk, men det var inget man pratade om, och det märktes sällan. Han visste att han inte fick gå ut och dansa mer än tre timmar i sträck, men ibland gjorde han det ändå. Hans tillstånd avslöjades endast av ett stort ärr som gick över hela bröstet. Första gången han öppnade sin skjorta för Annie blev hon djupt tagen.

gå bra, han kommer inte att dö”. Han opererades och det var som ett mirakel, alla läkare sa att det i princip skulle vara omöjligt att överleva den sortens operation. Han blev bättre, även om han fortfarande var väldigt illa däran. Ibland kunde han inte komma ihåg vem jag var och han var så mager att det var sinnessjukt. Sedan gick det fyra månader och så dog han. Jag dj:ade i Lillehammer, när de ringde visste jag på en gång att något var fel. Hur var det efteråt? Var du förberedd?

– Någon påpekade att jag borde ha varit det eftersom min pappa dog när jag var liten, men jag tror inte att man kan förbereda sig för något sådant. Man tänker att det inte kan hända, man fortsätter att tänka positivt. Jag var väldigt deprimerad i några månader. Samtidigt var jag också lite arg eftersom jag inte hade gjort någon musik på länge. Hur lever du med förlusterna idag?

å Tore vid 21 års ålder blev inlagd på – Jag låter inte folk komma nära mig så sjukhus blev diagnosen lunginflamlätt, jag vill inte bli sårad. Det har varit svårt mation. Han hade väldigt ont. Han för mig att ha förhållanden. Men det jag har fick medicin och blev utskriven, men blev gått igenom har också gett mig insikt och »Jag kommer ihåg inte bättre. De var tvungna att åka in med en förståelse inför andra som jag inte hade att jag stod där och innan. Det har gjort mig starkare och mer honom igen. Då förstod läkarna att det som spelade skivor. såg ut som lunginflammation faktiskt var medveten. På det sättet är det till och med blodproppar. Han blev åter inlagd och de Hur kunde jag göra positivt. När jag vill någonting så satsar jag provade olika typer av antibiotika men han 120 procent, det finns inga mellanting. Jag det? När jag visste blev alltid immun. Efter det blev allt bara gör vad jag måste för att lyckas. att han kunde dö.« värre. Tror du att du värderar livet högre än andra? – Det är klart att jag var medveten om att – Det tror jag absolut. I alla fall vissa hans hjärtsjukdom var allvarlig. Samtidigt aspekter av det. Jag tycker att det är irtror jag inte att det är realistiskt som mänriterande att lyssna på folk som lever rika liv niska att gå omkring och tänka att någon som gnäller över hur svårt det är och att de man älskar ska dö. Vi tänkte inte på det, vi fokuserade på att inte klarar av saker. Jag kan tycka att om det är något man han skulle bli bättre. Jag fortsatte hälsa på, ta med mat, sånt. verkligen vill och man har chans att göra, så ska man sträva Sen blev han mycket sämre. Det var så konstigt för vi hade efter det. Det kanske är en kliché, men det är sant. precis släppt »Greatest Hit«, det började gå rätt bra och så Hur känner du inför Tore nu? var jag tvungen att åka till sjukhuset varje dag. Vi kunde inte – Om man har någon som man har varit så nära så kommer göra någon musik alls, allt var på paus. man alltid att bära på något slags sorg, men sorgen förändras Hur utvecklades ert förhållande under tiden Tore låg på sjukhus? också hela tiden. En person jag känner som hade förlorat någon hon precis skulle gifta sig med beskrev det som att hon – Ett tag så var det verkligen… det var bra! Jag hälsade på har olika rum med sorg inom sig som alltid kommer att finnas varje dag. Jag kände mig samtidigt ivrig att ta upp musiken där, men kan se olika ut och utvecklas under tidens gång. Så igen. En dag sa han åt mig att jag borde fundera på att jobba känns det. med någon annan, så vi pratade om vem jag borde jobba med. Men egentligen ville jag inte det. Jag tyckte verkligen att hans Du har kommit ganska långt? produktion, hans sound, passade mig. Så jag fortsatte vänta. – Det kan fortfarande göra jätteont. Men i säkert två år nu Han blev ännu sämre och började gå ned i vikt. Han fördes till har jag kunnat minnas Tore och bara känna lycka. Oslo i ambulanshelikopter. Det var galet, de berättade att han Kan du idag känna en andlig närvaro av Tore och din pappa? kanske inte skulle överleva natten. Jag jobbade den kvällen – Jag skulle inte säga att jag är religiös men jag tror på och jag kommer ihåg att jag stod där och spelade skivor. Hur något större. Jag tror inte att de bara är borta. Inte så att jag kunde jag göra det? När jag visste att han kunde dö. Dagen nödvändigtvis känner att de är här, det är mer som att de därpå flög jag till Oslo. finns med mig. Ibland när jag är själv kan det hända att jag pratar med dem. Vad tänkte du då? – Jag kommer ihåg att jag tänkte ”nej, det här kommer att SID 30

ANNIE NOVELL/VINTER 2008

SID 31

DE NN IZ

DENNIZ POP NOVELL/VINTER 2008

SID 32

DENNIZ POP NOVELL/VINTER 2008

vall d in

N e g

till

L rik C heiron n e T: H TEX

NO Vä HI V SV STO ELL H I E R I R I BE TP GE EN R Ä RO S B T DU STÖAK TAR CE R OM NT STA

SID 33

DENNIZ POP NOVELL/VINTER 2008

För tio år sedan dog Denniz Pop, en av Sveriges mest framgångsrika producenter någonsin. Innan åren som hitmakare var han en obskyr DJ i silvertajts och smink. Läs om den krokiga vägen fram till Cheironstudion.

amma höst som Berlinmuren föll ringde telefonen hemma hos Alban Nwapa, legitimerad tandläkare från Oguta, Nigeria. Han hade nyligen öppnat egen praktik i Uppsala, men samtalet gällde något helt annat. Dag Volle – mannen på andra sidan luren – hade under namnet Denniz Pop gjort sig känd som en av de hetaste producenterna på skivbolaget SweMix, och han ville höra Alban rappa. Dag hade länge letat efter en värdig rappare till ett Afrika-inspirerat beat som han arbetade med, och det var hans SweMix-kollega René Hedemyr, lite berusad över en telefonlina från London, som hade kommit med förslaget: »du borde prova med den där galne afrikanen.« Alban drev och spelade skivor på en nattklubb som hette Alphabet Street och var känd för att liva upp publiken genom att toasta över de senaste singlarna från Jamaica. Han hade aldrig satt sin fot i en studio men tyckte att Dags förslag lät som en kul idé. Han skrev ihop en text, stegade in i SweMix studio och gick loss över Dags rytmmattor. Texten var en egendomlig blandning av skrävel, samhälleligt patos och smygreklam för hans nyöppnade klädbutik: »My name is Alban / mi is a dentist / mi DJ here / mi DJ there … Mi have a shop on Slöjdgatan / Alphabet Street is da name« Sten Hallström, känd under artistnamnet Stonebridge, var en av flera SweMix-medlemmar som var skeptisk till resultatet: – Den här jävla låten kommer inte ut på den här labeln – över min döda kropp. Det här är fullständig dynga. Trött på gnället kontaktade Dag i stället det lilla skivbolaget B-Tech – som gav Albans »hip-hop reggae inna dancehall style« tummen upp – och började bearbeta sina dj- och radiokontakter. Lyssnarna var som tokiga i den nigerianske tandläkaren: radiostationerna blev nerringda med önskningar, och helt plötsligt hade skivan sålt i flera tusen exemplar. – Det ska vara enkelt, så att folk förstår, förklarade Alban. Sen ska orden rimma när man rappar också. SweMix hade gjort bort sig. Nu satt ett litet hål-i-väggenbolag och drog in grova pengar på en produkt som SweMix, de facto om än inte de jure, var ägare till. – Helt plötsligt började den där skiten sälja som fan, minns FAKTA

Cheironstudion drevs av Denniz Pop och kollegan Max Martin. På 90-talet producerade de hitlåtar åt popstjärnor som Ace of Base, Britney Spears, E-Type och Backstreet Boys. Denniz Pop dog på hösten 1998 i magcancer, 35 år gammal.

SID 34

Sten. Vi hade krismöte. Någon tittade på kontraktet, och det var typ en servett, så vi körde över B-Tech: »ni har ingen legal ground här – dra åt helvete!« Och så var Alban vår igen. »Hello Afrika«, som låten hette, gavs ut på nytt, den här gången genom SweMix, och tillsammans med uppföljaren »No Coke« toppade den de svenska listorna hösten 1990. Kombinationen av Dags hitkänsla och Albans näsa för skandalomsusade uttalanden visade sig oslagbar. Dag Volle hade hittat sin första stjärna.

slutet av 1950-talet blev Tullinge det första området i stockholmsförorten Botkyrka att bebyggas på allvar. Betongkolosserna som i miljonprogrammets spår skulle följa i områdena omkring var ännu några år i antågande och kommunens norra delar täcktes ännu av urskog och bonnamark. Familjen Volle – Jarl, ingenjör på Alfa Laval i närliggande Tumba, Anna, frisör, och deras ettåriga dotter Anne Catrine – flyttade till området 1960, in i en lägenhet i ett vitt tvåvåningshus på Tullingebergsvägen. Den 26 april 1963 föddes sonen Dag, och i lägenheten inkvarterades då också Irene, en barnflicka som kom från Tromsø i nordligaste Norge. Eftersom båda föräldrarna hade norskt påbrå talades det ofta norska i hemmet – en norska som barnen till släktingarnas förtjusning uttalade med svensk prosodi. Lägenheten var alltid överfylld med musik. Var det inte mamma Anna som nynnade på någon brittisk poplåt kunde det vara pappa Jarl som spelade elorgel eller Anne Catrine som bänkade sig framför skivspelaren. Men när Dag var fem år gammal sprack idyllen. – Våra föräldrar skildes, och då tog min pappa en utlandstjänst. Han var en sån som åkte iväg till olika länder och startade upp nya projekt: först i Australien, och efter det Frankrike; sedan Brasilien, sedan Kuba, och sedan Portugal, berättar Anne Catrine Volle. Med sig tog Jarl alla husets musikinstrument, men Dag sattes i den kommunala musikskolan. – Jag ville spela piano, men var tvungen att börja spela blockflöjt, berättade Dag senare i en intervju. Jag tror jag var där tre gånger. Det var fruktansvärt tråkigt, som rastlös sjuåring att sitta i skolan och blåsa »köööp vaaarm kooorv«. Det gick bort. Han lärde sig aldrig att spela något instrument. I stället blev han en ivrig skivsamlare. Han gillade allt från glamrock till ABBA, vars singel »He Is Your Brother«, han

DENNIZ POP NOVELL/VINTER 2008

Foto: Torbjรถrn Selander

SID 35

DENNIZ POP NOVELL/VINTER 2008

leende brukade spela för sin syster. »Treat him well, he is your brother / You might need his help one day / We depend on one another / Love him, that’s the only way.« Dag brukade göra blandband som spelades i bakgrunden när kunderna i mamma Annas salong fick sina frisyrer fixade och fönade. Det var skojigt, tyckte han, men tillsammans med barndomsvännen Miklos Ersek skulle han snart få visa upp sig inför en mindre stillasittande publik. Filmen »Saturday Night Fever« hade tagit Sverige med storm, och rockkonserterna på Tullingeungdomarnas fritidsgård Berget började likna rena rama likvakorna. Det bestämdes att man skulle locka ungdomarna genom att några gånger i månaden göra om fritidsgården till ett glittrigt danspalats, och det var nu Dag och Miklos fick sin chans. – Först hade vi stått hemma och nött, men 78-79 fick vi äntligen börja spela på Berget, berättar Miklos. När det var dags för fredagsdisco flyttade man på pingpongbordet och plyschsofforna, mörklade fönstren med tyger och öppnade vikväggen som delade lokalen i hälften. Sedan fylldes källaren med ungdomar – nyktra och mindre nyktra (det var mellanölstider, och skogen utanför lokalen var den ultimata skattgömmeplatsen). Runt 300 besökare trängdes i lokalen – tjejerna i v-jeans och träskor; killarna i polyester-t-shirts och vildväxt hår – och på en liten mobil scen stod Dag och Miklos och spelade de senaste discohitsen: »Hot Stuff«, »In Zaire«, »Born to Be Alive« … Det var någonstans här som Dag bestämde sig för att satsa på en karriär inom musiken. Här fick han lära sig vad som fick folk att stampa takten med fötterna – eller att avvika till läskbaren – vilket kunde vara nyttigt att veta för en blivande världsproducent. – Han var alltid fokuserad. Han visste inte vad han skulle bli, men han visste att han skulle bli – kanske inte riktigt vad, men han visste att han skulle hålla på med musik och han visste att han skulle bli bäst. Det var hans fokus, berättar Maria Hjalmunge, senare en av Dags flickvänner.

ags syster Anne Catrine vantrivdes i Tullinge. 1977, samma år som hon fyllde arton, flyttade hon därifrån. – Jag tyckte det var ett obehagligt ställe att bo på. Väldigt trångsynt. Man skulle vara på ett visst sätt, eller så skulle man inte vara alls. Man skulle lyssna på samma musik som alla andra gjorde, man skulle klä sig som alla andra gjorde, man skulle tycka som alla andra gjorde, man skulle tänka som alla andra gjorde. Man fick inte gå utanför – då fick man stryk, berättar hon. Hon flyttade till en lägenhet vid Jutas backe, på Norrmalm, och hennes bror kom ofta och hälsade på. – Jag tog bland annat med honom till Alexandra’s, som låg på Döbelnsgatan vid Johannes kyrka. Jag hade en kompis som kände killarna i dörren där. SID 36

Under den här tiden extraknäckte Dag som vårdbiträde på akuten vid Huddinge sjukhus, samtidigt som han tillsammans med Miklos fortsatte att spela på Berget och diverse hemmafester, fast besluten att ta sig uppåt i hierarkierna. Pappa Jarl tyckte inte att musik var något som en välskapt ung man med framtiden för sig borde satsa på. Men mamma Anna stödde Dag, och med en kombination av tur och hantverkskunnande skapade han sig snart en chans. Dag och Miklos brukade spela in sina hemmagjorda mixar på kassettband och en kväll gav de ett sådant band till Sydney Onayemi – den mytomspunne ägaren till nattklubben Big Brother på Grev Turegatan – med hopp om att få visa honom vad de gick för. Sydney gillade vad han hörde och lät dem efter en tid börja spela på Big Brothers knattedisco, en alkoholfri tillställning som vände sig till stans omyndiga rumlare. Snart fick de också börja spela på vuxenkvällarna, där det var Sydneys musikaliska budord som gällde – när Dag och Miklos försökte smyga in svåra funklåtar blev Sydney vansinnig. Han var en kolerisk chef: – Han kunde få tokspel och hota med att avskeda hela personalen. För att sen återvända dagen efter, leende och skrattande. Han var jävligt lynnig, säger Miklos. Några månader senare bytte Big Brother helt plötsligt namn och inriktning. Discon var död, eller i vart fall under insomnande, och Sydney – en ärkeentreprenör med känsla för tidens stämningar – skrotade oceremoniöst discomusiken, satsade stort på det rockiga new-wave-soundet som trängde in i dess ställe och bytte namn på nattklubben till 1984. Den nya nattklubben blev snabbt en given mötesplats för den modemedvetna alternativpubliken, som i mintröken från rökmaskinen partade loss till Cabaret Voltaire, Visage och en och annan funklåt. Besökarna klädde sig efter devisen »ju galnare, dess bättre«, och Dag och Miklos var inga undantag. – Vi fixade skumma kläder från maskeradbutiker. Gamla tsarunifomer och sånt – och så svart läppstift och kajal. Det var lagom kul att ha på sig när man satt på pendeltåget till stan kan jag säga, berättar Miklos. Dag pudrade ansiktet kritvitt à la fransk Ancien Régimearistokrat och hade kolsvart ögonskugga. Han färgade skorna själv – guld, silver – och lät mamma Anna sy upp kläder som han själv designade. – Han jobbade hela nätterna på Big Brother med full sminkning. Sedan sov han två timmar och åkte direkt till Huddinge sjukhus – fortfarande med en massa smink i ansiktet, berättar Anne Catrine. Våren 1981 var det slut på pendlandet. Dag fick överta pappa Jarls övernattningslägenhet på Kungsholmen, och även Miklos flyttade in. Snart följde också Maria, som under sina kvällar på 1984 förälskat sig i Dag, diskjockeyn med den självsäkra men ödmjuka attityden. Nu var de tre som skulle dela på de 26 kvadratmetrarna på Kungsholmen. När Maria flyttade in var lägenheten något av ett ungkarlskyffe.

DENNIZ POP NOVELL/VINTER 2008

»Han var ingen som anpassade sig. Han gav aldrig vika. När folk kom och önskade en låt och han vägrade att spela den var han stenhård.« Maria, före detta flickvän till Dag Volle.

– På ena sidan rummet stod en stereoanläggning med två enorma högtalare, två skivspelare, och fullt med vinylskivor, och sedan var det en likadan uppsättning även på andra sidan rummet. Det var ungefär det som fanns där. Det fanns inte ens en säng, utan vi sov tre stycken i en bäddsoffa, berättar hon. Parallellt med arbetspassen på 1984 arbetade Dag bland annat på svartklubben 88:an, som drevs av en albansk familj med ett utbrett kontaktnät i såväl den övre som den undre världen. 88:an var en av få klubbar i Stockholm som hade öppet in på småtimmarna och drog därför till sig nattlivets mer ljusskygga element – men också stora delar av Stockholms partyelit, som uppskattade de generösa öppettiderna. Klubben hade inget danstillstånd, men här slapp Dag vara vingklippt av Sydneys strikta regler och kunde för första gången i sitt liv spela precis vad han ville. Han spelade mycket smal musik – tidig 80-talsfunk såsom Gap Band och Zapp – och den som misstyckte fick finna sig i hans envälde. – Han var ingen som anpassade sig. Han gav aldrig vika. När folk kom och önskade en låt och han vägrade att spela den var han stenhård, berättar Maria. De här åren såg en mängd nattklubbar och spelningar passera revy. När gayklubben After Dark på Hasselbacken ute på Djurgården bommade igen vädrade Sydney snabba rosa cash och gjorde om 1984 till en gayklubb vid namn Confetti. Under spelningarna på 1984 och 88:an hade Dag redan skaffat sig en »svans« – en trogen skara människor som följde honom var han än spelade – och efter en kort tid på Confetti sökte han lyckan på annat håll. – Sydney gnällde på Dagge när folk inte dansade – att han bara spelade konstig skitmusik. Han var grinig för det men var ju tvungen att ge med sig eftersom Sydney var chef. Kanske var det därför han slutade där, säger Anne Catrine. I Dags »svans« ingick ett gäng andra diskjockeyer. En av dem var Sten Hallström, som på bara ett halvår hade gått från att spela på lillasysterns studentskiva till nattklubben Fellini på Kungsgatan. En annan var Robert Broman, som börjat som rallyförare hemma i Skärholmen men sedan fått smak för att spela skivor och via enträget bönande fått ett eget dansgolv på klubben Taurus. Sten och Robert lärde

känna Dag när han under de här åren spelade på en nattklubb som hette Wavel. – Vi gick dit för att spionera på honom eftersom hans kvällar drog så mycket folk, och så blev vi kompisar. Man såg upp till Dagge. Sån otrolig karisma. Alla ville vara med Dagge och göra grejer med honom. Han var skitrolig, hittade på fester och idéer. Det var en fascinerande människa, säger Sten.

n eftermiddag i december 1985 sammanstrålade Dag, Sten och Robert och ett knappt tiotal andra diskjockeyer på ett café som hette Waikiki för en intervju med en reporter från Aftonbladet. Waikiki var ett nattöppet fik som låg på Malmskillnadsgatan och det fungerade för Stockholms diskjockeyer nästan som ett andra hem. Det var ganska nedgånget, men de brukade samlas där efter att de grävt i skivbackarna i skivbutiken på andra sidan gatan, och på natten – efter sina spelningar – för att över en kaffe med några påtår diskutera hur kvällen förflutit. Två av de närvarande diskjockeyerna på mötet var René Hedemyr och Emil Hellman. René Hedemyr var Stockholms obestridlige dj-kung, med ett imponerande cv, en lysande teknik och kontakter från Djursholm till Danvikstull. Han var också en av få personer i Stockholm som ägde en egen studio. Det var så han kom i kontakt med Emil Hellman – hälsingen som under sin prao-tid på Sveriges Radio i Östersund hade fått lära sig att fixa och trixa med band, fortsatt med att spela sina egna remixar på Statt hemma i Ljusdal, blivit upptäckt av Christer Sandelin och flyttat till Stockholm för att satsa på musiken. Sommaren 1985 hade Emil kontaktat René med anledning av en bandare som René hade och Emil ville ha. När de lärt känna varandra hade de börjat tala om att det saknades en svensk remixservice för diskjockeyer. En service som, likt amerikanska Hot Tracks och brittiska DMC, erbjöd utvalda diskjockeyer dagens och morgondagens hittar, remixade och smakfullt presenterade, på en månatlig vinylskiva. Efter att reportern lämnat Waikiki tog Emil och René upp vad de hade diskuterat tidigare under sommaren. Sten, Robert, Dag och några andra av de närvarande hörde vad de talade om och satte sig bredvid för att lyssna. – Vi blev fler och fler runt bordet. Till slut kom vi på det: »vi startar en svensk remixservice!« berättar Emil Hellman. De som inte ansågs hålla måttet sållades snabbt bort, och snart återstod bara de som skulle komma att bli SweMix fem founding fathers: Robert Broman, Sten Hallström, René Hedemyr, Emil Hellman och Dag Volle. De bestämde sig för att kalla bolaget SweMix och ge remixskivorna namnet »Remixed Records«. Under den kommande månaden samlade de snabbt ihop en ansenlig mängd utrustning. Det var som ett knytkalas: René bidrog med en 4-kanalsbandare SID 37

DENNIZ POP NOVELL/VINTER 2008

och en hörlursförstärkare, Emil med ett mixerbord, Sten med en synt … Dessutom åtog sig varje medlem att investera en viss summa pengar i verksamheten. De hyrde en lokal på Kocksgatan på Södermalm och satte igång. – Samtliga som var där jobbade dubbelt. Man såg ju ut som ett jävla russin, berättade Dag senare. – Alla hade lite olika musiksmak. Stene och Robban gjorde bara funkgrejer; Dagge gjorde mest gamla godingar; René och jag gjorde housegrejer. Jag och Dagge ville att så många som möjligt skulle spela skiten. Vi tog in lite mer kommersiella grejer, säger Emil. De andra i SweMix retade Dag för hans publikfriande låtval, och under den här tiden förändrades gradvis hans förhållande till musik. Under åren från att han började som diskjockey fram till »Hello Afrika« 1990 gick han från att spela smal och avancerad musik bakom skivspelarna till att göra bred och enkel musik när han hamnade i producentstolen. Han började mer och mer argumentera för det folkligas förträfflighet och mot de självutnämnda förståsigpåarnas inskränkthet. Kanske berodde det på att han blev äldre och självsäkrare, eller på att han hade komplex för att han till skillnad från de andra SweMix-medlemmarna inte kunde spela något instrument. Eller så låg en anpassning till massans smak helt enkelt i linje med hans ambition att bli framgångsrik och uppskattad. – Dag var lite mer driven än de andra i SweMix-gänget. Lite mer sugen på att tjäna pengar också tror jag. Han kollade väldigt mycket på vad flest människor lyssnade på, vad som gick hem hos många. Men jag tror att han mest såg pengar som en förutsättning för att han skulle kunna få ägna sig åt musik, berättar Anne Catrine. Han må ha varit driven, men han var också en mästare i konsten att ta det lugnt. – Dagge var latast av alla. Så var det bara, säger Robert Broman och ler. – Visst, han kunde vara skitlat, och vi kunde ligga i soffan i två dygn. Men han jobbade otroligt hårt: han stod hemma och övade, hittade nya grejer att pröva och lyssnade igenom alla låtar som kom till Sverige, berättar Maria. Han var också en mästare på allt som rörde teknik. – Han var tidig med allt, och han var jävligt tekniskt begåvad. Som när vi fick en ny sampler. Ingen fattade nånting. Dagge lekte med den i fem minuter och sen kunde han den utan och innan, säger Sten.

edan i början av 1986 hade SweMix sjösatt sin första remixskiva. De började blygsamt, utan några tillstånd från skivbolag och med ett hundratal prenumeranter vars geografiska spridning inte sträckte sig utanför Norden. Men på fondkommissionen Hägglöfs kontor satt en företagsam italienare vid namn Giovanni Sconfienza och höll ett öga

SID 38

på SweMix-killarna. Han tyckte att deras verksamhet var pinsam i sin anspråkslöshet. – Jag tänkte: »kommers – här ska vi göra business!« berättar Giovanni. Eftersom Giovanni hade kontakter längs den adriatiska rivieran – Rimini, Riccione – såg han potential att tjäna en hacka på att sälja bootlegs av SweMix-skivorna till sina vänner i södern. Han kopierade den första SweMix-skivan, »Remixed Records 01«, och lät pressa upp några hundra exemplar av den. Det hela var om inte olagligt så åtminstone anstötligt. Giovanni – en vän av försiktighet – lät därför en amerikansk kontakt sköta hanteringen av dyrgriparna. Men Stockholm var en liten stad och skumrasket uppdagades snart. René fick tag på Giovanni och skällde ut honom efter noter. Osäker på sin juridiska situation vände sig Giovanni till advokaterna på Hägglöfs. ”Inga problem, de där knäcker vi på nolltid”, hälsade de. »SweMix har inget case: ska de stämma dig för att ha gjort en bootleg på en bootleg?« Med lite mer råg i ryggen steg så Giovanni in på kontoret på Kocksgatan och föreslog en överenskommelse. Han kunde fixa så att skivorna såldes på kontinenten, och detta utan att SweMix behövde göra mycket mer än att trycka upp några tusen exemplar extra av varje skiva. SweMix-medlemmarna kunde inte låta bli att charmas av italienarens kombination av fräckhet och munvighet, och dessutom verkade förslaget förmånligt för alla inblandade. De tackade ja. – Killarna var duktiga på alla sätt och vis, men de drog åt olika håll. Robert var väl den ende som inte hade betalningsanmärkningar, han var ju ingenjör och lärare på KTH. De andra var lite tjolahopp tjolahej, säger Giovanni. I takt med att remixskivorna sålde bättre och bättre kunde SweMix uppgradera studion på Kocksgatan. Remixerna blev mer och mer avancerade och omredigeringarna av originalmusiken djärvare. – Till slut hade man gjort om originalmusiken så mycket att man gjort en egen låt. Och bara lagt på vokalerna från originalet. Därav idén att, »nu kan vi fan göra en egen låt«, berättade Dag senare. En av de första testballongerna var Dags egen låt »Gimme Some Mo’ (Bass on Me)«. Men han behövde ett artistnamn – Dag Volle lät inte så kul. Han valde namnet Denniz Pop. Förnamnet tog han från serietidningen Dennis – men med s:et ersatt med ett gangsta-zäta. Efternamnet Pop tog han spjuveraktigt eftersom han tyckte att ordet ”pop” nästan var en svordom: – På den tiden skulle allt heta »hiphop« och »break« och ballt, berättade han senare. När nu medlemmarna börjat släppa sina egna låtar på SweMix var ett naturligt nästa steg att börja signera och producera låtar åt riktiga artister, men då krävdes det studioutrustning som SweMix inte hade råd med. Återstod att söka sig om efter finansiärer. Flera av medlemmarna

DENNIZ POP NOVELL/VINTER 2008

»Dag var lite mer driven än de andra i SweMix-gänget. Han kollade väldigt mycket på vad som gick hem hos många.« Anne Catrine, syster till Dag Volle.

SID 39

DENNIZ POP NOVELL/VINTER 2008

Foto: Torbjรถrn Selander

SID 40

DENNIZ POP NOVELL/VINTER 2008

spelade vid det här laget skivor på nattklubben Ritz, och Dag insisterade på att ställets ägare Tom Talomaa skulle få köpa in sig i bolaget. Talomaa var älskvärd som en giljotin, men SweMix behövde pengar. – Det var början till slutet. Tom är en sån där människa som går in med pengar, tar över, söndrar och drar. Han manipulerade Dagge, säger Emil Hellman i dag. Sten Hallström: – Tom är supertrevlig. Men han visar inga känslor alls. Om något är roligt kan man på sin höjd få ett halvleende av honom. Det är i mångt och mycket en businesstrategi, tror jag, för blir man kompis med folk kostar det pengar – man tycker synd om dem. Därför var han en väldigt bra affärsman: totalt pokerface och aldrig emotionell. Dagge var precis tvärtom – de var som ett pussel som passade ihop. De hade ett perfekt samarbete på det sättet. Dagge hade den där magiska förmågan att veta vad folk ville ha, och Tom var jävligt duktig på att förhandla – stenhård. Med hjälp av pengarna från Talomaa kunde nu SweMixmedlemmarna uppgradera sin studio. Men det saknades färgstarka artister. De signerade och fick smärre framgångar med Rita Marleys halvsystrar i gruppen DaYeene, och hjälptes åt att producera Kayos första lp-skiva, vars mest framgångsrika singel, »Another Mother«, var signerad Denniz Pop – Dags då största framgång. SweMix sågs på den här tiden som en del i den nya våg av nordisk urban musik som kallades Nordik Beat, dit förutom SweMix-anknytna akter som DaYeene och Kayo bland andra också Titiyo, Leila K och Eric Gadd brukade räknas. Men störst av alla dessa akter skulle en nigeriansk tandläkare bli.

et var höst och året var 1990. Hello Afrika-skivan sålde vansinnigt bra. Försäljningen bara ökade av Albans ständiga kontroverser, som gjorde honom till ett hett omdebatterat ämne i svenska medier. Hans texter var infantila, rasistiska och homofoba, tyckte vissa, men Alban själv ryckte på axlarna åt det hela. Samtidigt använde Dag försäljningssiffrorna för att passa på att racka ned på alla kreddiga tyckare. – Om låten sågas av kritiker är den en publikfavorit. Det brukar vara likadant i filmbranschen: en konstig rysk tänkarfilm där de säger ett ord i hela filmen får bra kritik. Men alla andra går och ser »Terminator 2«, sa han. Inkomsterna delades dock lika mellan SweMixmedlemmarna, och Dag fick vackert dela med sig av det som han hade dragit in. Än så länge var Alban bara en svensk succé. Men den utomnordiska spridningen av SweMix remixskivor fungerade som ett utmärkt promotionverktyg – SweMix-medlemmarna kunde ju smyga in sina egna låtar mellan remixarna. På en av

»En konstig rysk tänkarfilm där de säger ett ord i hela filmen får bra kritik. Men alla andra går och ser Terminator 2.« Dag Volle om kritikers funktion

dessa skivor placerades »Hello Afrika«. – På remixskivan kom det med en filur som hette Dr. Alban. Och när jag distribuerade ut den till Europa, och lirare började lira … klart som fan att det hände grejer. Varje skiva gick till trendiga, coola diskjockeys och ryktet spreds till labelansvariga, promotionansvariga och chefer, berättar Giovanni. Tyskland, i synnerhet, visade sig vara fertil jord. Skivbolaget Logic licensierade låten för den tyska, österrikiska och schweiziska marknaden, och fick en dunderhit. De ville höra mer material från svenskarna bakom Alban, och i januari 1991 – samma vecka som Kuwaitkriget gick in i sitt avgörande skede – åkte SweMix-gänget till Midem, som sedan 1967 hade varit den handelsplats på vilken nästkommande års hitlåtar torgfördes och bytte ägare. Logic representerades av bolagets A&R-ansvarige Markus Löffel – känd för sin sällsamma förmåga att hitta kassakor. Ett förväntansfullt SweMix begav sig till mötet med tysken. De spelade upp låt efter låt, allt de hade med sig, men Löffel var inte imponerad. »This is not dance music – this is shit«, upprepade han gång på gång. »This is not dance music – this is shit.« Tillbaka i Stockholm samlade Sten Hallström ihop alla på Kocksgatan och sa: ”det vi håller på med är skit.” – Det är bara att lägga ner, sa jag. »Vadå, vafan snackar du om?« sa nån. Nä, det här är skit: nu är det en ny stil som gäller, svarade jag. Vi började göra house – ganska hårda grejer också – och då blev separationen ännu större mellan Dagge och resten av gänget, för han gick mer åt pop. – Vi retade Dagge för hans grejer, och han blev mer och mer trött på oss. Till slut hade han fått nog. Jag stod på knäna: »Dagge, du får inte dra, du måste vara kvar!« Dag lät sig övertalas av Sten, men först sedan de andra gått med på att anpassa sina arbetsscheman efter hans önskemål. Verksamheten fortsatte ett tag, men stämningen medlemmarna emellan blev kyligare och kyligare. Flera av dem tog projekt vid sidan om, som de producerade i SweMix-studion men gav ut på andra bolag. Samtidigt började Giovanni anmärka på remixarnas kvalitet och till råga på allt började grannarna till studion klaga på bastrummorna som dunkade genom väggarna dag som natt. SID 41

DENNIZ POP NOVELL/VINTER 2008

slutet av 1991 hade Dag definitivt fått nog. – Tom och han hade haft hemliga möten. Tom ringde upp mig och ville ta ett snack. Jag och René åkte ut till hans landställe och satt i en eka och snackade. Han berättade att de skulle starta ett nytt superbolag, säger Sten. Några veckor senare ringde det hemma hos Giovanni. Det var Dag. »Fan, vi måste ha ett möte«, sa han. »Visst«, sa Giovanni, »klart vi ska ha möte.« De bestämde sig för att träffas på Hannas krog, som låg på Skånegatan. Dag hade tagit med sig Tom Talomaa. »Vi ska starta ett nytt företag«, berättade Tom. »Det ska heta Cheiron, och vi vill ha med dig.« De berättade att de hade tagit namnet efter en stjärna – troligen asteroiden »2060 Chiron«, som hade upptäckts 1977 och var döpt efter Keiron, en kentaur i grekisk mytologi som avsade sig sin odödlighet sedan han fått ett obotligt sår som annars skulle plåga honom för evigt. Affären som Dag planerade tillsammans med Tom innebar bland annat att tyska BMG köpte upp SweMix skivbolagsverksamhet med alla bolagets artister, men inte studion eller remixverksamheten (som Giovanni ägde efter ett uppköp året innan). Samtidigt skulle det nya produktionsbolaget Cheiron bildas, och det ingick i avtalet med BMG att den store Denniz Pop genom detta skulle producera Dr. Albans andra skiva – en given kassasuccé efter den första skivans framgångar. Ägarförhållandena i SweMix innebar att Dag och Tom, som tillsammans ägde över 50 procent av andelarna i bolaget, hade röstmajoritet. Det spelade ingen roll vad de andra delägarna tyckte om affären. De fick en viss summa pengar för köpet, men bara en struntsumma med tanke på vad en sådan som Alban var värd. Det tog Giovanni en stund att begrunda det förslag som Dag och Tom lagt fram. Så småningom skulle deras planer leda till att Dag hittade sin egen bana bortom kompromisser

»'Vi ska starta ett nytt företag', berättade Tom. 'Det ska heta Cheiron, och vi vill ha med dig.'«

och kredd. I den nya studion vid Fridhemsplan skulle nya kontakter skapas, en hårdrockssångare som kom att kalla sig Max Martin kontrakteras, och under några omtumlande framgångsrika år skulle svensk musikhistoria skrivas. Men Giovanni ville inte vara med: – Det lilla jag känner till om affären, det är inte riktigt rumsrent. Ni slänger bort de andra boysen för att inte de ska kunna ta del av framgången med Dr. Alban, svarade han Dag och Tom. När SweMix köptes upp gick Sverige miste om möjligheten att husera ett skivbolag i världsklass, säger Giovanni idag. Cheiron, som Dag Volle snart gick vidare till, blev världskänt som ett produktionsbolag – inte som ett skivbolag. Därför drog Cheiron bara in en spottstyver av de pengar som artisterna verkligen genererade. – Tänk på allt som Cheiron producerade. Britney Spears, Backstreet Boys, E-Type… Giovanni Sconfienza är tyst en stund. Sedan fortsätter han: – Om de inte hade sålt kontrollen av SweMix, om de hade lyckats hålla ordning sinsemellan – genom nån form av vd som styrde upp och sa att »nu får ni fan hålla sams!«… Då hade SweMix utan tvekan blivit ett av Europas största skivbolag.

Ny singel: Hör dåligt fattar trögt Från albumet: Emil Jensen

WWW.ADRIANRECORDINGS.COM WWW.EMILJENSEN.SE

SID 42

PÅ TURNÉ MED BAND 7/10: Nyhetsmorgon - TV4 7/10: Södra teatern - Stockholm 10/10: Kulturnatten - Landskrona 16/10: Fängelset - Göteborg 27/11: Babel (fd Jeriko) - Malmö 3/12: Norrköping 11/12: Växjö 12/12: Visby 13/12: Visby

EMIL JENSEN

bonjour recordings :

presenterar: host/vinter 08/09 pats "nevadaflickan" "allt som fanns" -

bye bye bicycle "compass"

Portrait Painters "betray o sunshine"

OSKAR & VERONICA NOVELL/VINTER 2008

OSKAR& VERONICA EN

K ÄRLEKSHISTORIA

Veronica Maggios skiva »Och vinnaren är...« gav ett viktigt erkännande åt både henne själv och producenten Oskar Linnros. Förutom framgången fann de dessutom varandra. TEXT: HANNA FAHL

SID 44

FOTO: Martim Guerra Silva

OSKAR & VERONICA NOVELL/VINTER 2008

SID 45

OSKAR & VERONICA NOVELL/VINTER 2008

FAKTA Veronica Maggio slog igenom för två år sedan med singeln »Dumpa mig«. Oskar »Kihlen« Linnros är med i hiphopgrupperna Snook och Maskinen. De bor båda i Stockholm.

SID 46

Vad gör ni, får jag vara med?« Året är 1988, och platsen är en semestercamping i Italien. Veronica Maggio är sju år gammal och står och tittar på en scen, där en grupp barn sitter med campingplatsens fritidsledare, och hon är inte det minsta nervös över att gå fram till dem. Någon dag senare står hon på samma scen och gör sitt första framträdande någonsin inför en riktig publik. Sången hon sjunger handlar om en italiensk hora. Samtidigt i Sundbyberg är Oskar Linnros fem, och har just lärt sig beatboxa. Han har ett par år kvar till sin publika debut. Men den blir

desto pampigare: med trumma på magen och blågul uniform marscherar han med andra små barn i en orkesterparad på Valborgsmässoafton. Trumma eftersom musikskolelärarna sagt att han är för liten för saxofon. Det ska dröja ungefär femton år innan Oskar sitter hemma hos en kompis och dricker bärs, och hör Veronicas debutsingel »Dumpa mig« på radion för första gången. »Shit, hon låter skitsnygg«, säger han högt. Ytterligare ett par år senare har Oskar producerat Veronicas andra album och de är ihop. Men vi backar bandet igen. Veronica vet redan i lågstadiet vad hon vill göra. Sjunga. I Uppsala finns musikklasser, antagningsprovet sker inför jury, och oräddheten från campingplatsen är som bortblåst. Nu är det på allvar, och hon övar och övar på sången om horan från Milano så att den ska sitta perfekt. – Jag heter Veronica och är nio år gammal. Framför juryn kan Veronica inte sluta presentera sig, om och om igen talar hon om vad hon heter, trots att juryn säger att hon bara behöver sjunga.

OSKAR & VERONICA NOVELL/VINTER 2008

– Jag heter Veronica. Efteråt, när hon väntar på beskedet, är detta presentationsfiasko allt hon kan tänka på. Den unge Oskar bor i Sundbyberg, och han sportar. Han springer, friidrottar, spelar tennis och fotboll – märkligt, eftersom han inte tycker det är särskilt kul att göra mål. Så småningom blir han högerytter. Han får ut mer av att passa bollen än att jaga den där drömmen om att ligga längst ner i högen av shortsklädda killar efter att ha satt den i krysset. Idag, långt senare, när sporten försvunnit ur Oskars liv, ser han ett mönster i bristen på vinnarinstinkt. Han tycker helt enkelt inte att det är spännande med öppet mål – varken i bokstavlig eller bildlig mening. När hans band Snook och Maskinen står där längst fram på planen och det bara är att kicka in den metaforiska bollen, då finns det ingen strävan kvar; ingen utmaning. – Jag och Veronica är väldigt olika på det sättet. Hon har den där viljan att vinna. Den nioåriga Veronica och sången om Milanohoran segrar

över musikklassjuryn. Antagningsbrevet kommer på posten och de närmsta åren lär hon sig sjunga; faktum är att hon blir jävligt grym. Men musikklasserna slipar också bort individualitet, och exakt vad Veronica vill sjunga är länge ganska oklart. Hon sjunger i jazzband. Spelar drum’n’bass med en kompis. Sjunger hiphoprefränger. Och får till slut en demo inspelning i studio av sin mamma i födelsedagspresent. Det är den demon, där Veronica sjunger jazzstandards och till slut har börjat skriva egna låtar, som leder henne från kontakt till kontakt, till studio efter studio, tills en ytligt bekant vid namn Stefan Gräslund en dag ringer och vill träffas. Han har skrivit låtar på svenska, men behöver en sångerska till sitt projekt. – Jag blev intresserad eftersom han skrev på svenska. Jag har alltid tyckt att engelska kan bli lite förljuget, säger Veronica. Stefan skriver, Veronica sjunger, och de första trevande demoinspelningarna blir småningom Veronica Maggios debutalbum »Vatten och bröd« som släpps 2006. För Veronica SID 47

OSKAR & VERONICA NOVELL/VINTER 2008

»Jag var som matadoren i Tjuren Ferdinand, jag ville visa hur tapper jag var med min cape och mitt svärd!« Veronica om inspelningen av sitt andra album.

blir det en triumf, men kanske inte en hundraprocentig. Hon kan inte riktigt skaka av sig känslan av att det inte är henne skivbolaget har signat – det är Stefan. – Stefan bestämde mycket själv. Det var ju hans låtar och hans texter. Jag satt i en soffa och hade tråkigt medan han producerade. Jag fick nöja mig med att sjunga fint och la istället ner all energi på hur konvolutet skulle se ut. Det blev en fin skiva. Men jag kunde inte riktigt känna att den var min. För Oskar börjar saker och ting för första gången falla på plats när han får en hiphopskiva med av sin syrra på mellanstadiet. Allt han gjort – beatboxandet som femåring, trummorna, intresset för rytmer – hänger ihop. – I gymnasiet träffade jag Danne. Danne var grym, han kunde rappa på engelska. Vår allra första låt spelade vi in i sovrummet, den hette »Living On My Own«. Så småningom blir Oskar och Danne Snook, och på Oskars nittonårsdag blir de signade av ett skivbolag. I maj 2004 släpps »Vi vet inte vart vi ska men vi ska komma dit«. Singeln »Mister Cool« blir en radiohit och vinner P3:s pris för bästa låt. – Vi hade fått så sjukt mycket uppskattning redan innan skivan. Jag tyckte att vi var bättre än allt. Tidningar som Nöjesguiden hypade oss. Och sedan fick vi en hit... Och jag fick ångest, säger Oskar.

nook blir älskade, men också hatade. De trötta äkthetsidealen inom svensk hiphop har inte dött ut, för vissa handlar det fortfarande om att komma från rätt förort och rappa om rätt grejer. Och om att inte vara för pop. »Fuck Snook. Deras beats e pop, deras refränger e pop, vart har hiphopen tagit vägen«, skriver någon på hiphopforumet Whoa. »Fan haru inte sett hur dom klär sig fan halsdukar å skit«, »dom har läppstift, kompis kom igen«. Ändå går det lätt för Snook. De har den perfekta mixen av störiga texter och hooks som inte går att värja sig från. Det går lite för lätt. – Första skivan var kul, det lät nytt och det gjorde folk förvirrade. Men ibland handlade det mer om att distansera sig från normen med kläder och livsstil än att försöka göra sån musik som vi hade lyssnat på, som Wu-Tang Clan och Curtis Mayfield. Med »Är« närmade jag mig den musik som jag själv skulle lyssnat på. Men eftersom både jag och Danne har

SID 48

OSKAR & VERONICA NOVELL/VINTER 2008

SID 49

OSKAR & VERONICA NOVELL/VINTER 2008

SID 50

OSKAR & VERONICA NOVELL/VINTER 2008

SID 51

OSKAR & VERONICA NOVELL/VINTER 2008

väldigt höga krav på oss själva kan jag ibland känna att vi inte förtjänade framgången. Att vi inte kunde förverkliga den musik vi egentligen hade inom oss. Vi borde kanske ha väntat med debuten trots att vi fick chansen. Men vilken 19-åring gör det? Veronicas Maggios första singel »Dumpa mig« är en bitterljuv historia med en na-na-na-refräng som klister, och den ger Veronica spelningar. Hon sjunger i tv, på scener, inför mängder av människor. På scenen är hon livrädd för att göra fel, i stället gör hon ingenting alls. Hon står paralyserad vid sitt mikrofonstativ och tar sig igenom låtarna besatt av att sjunga rätt. Inombords är hon Veronica Maggio, hon som åtta år gammal skamlöst sjöng om milanesiska horor och visste att hon skulle bli artist, men i intervjuer förstår man inte mycket av vem den anonyma blonda sångerskan är. Den Veronica som sjunger hemma i duschen, den hon är när hon sitter och snackar med polare, den personen får vi inte lära känna. »Kvinnor med stål-ass, superfitta, rör din stjärt gumman, mm, du ser ut som Cat Woman!« Veronica hör Snook för första gången i en studio på Lidingö. Det är en av alla producenter hon jobbar med som spelar upp »Superfitta«, en Snooklåt som aldrig kommer att ges ut. Hon gillar den. Och långsamt börjar Veronicas väg korsa Oskars. En dag hyr Veronicas producent in sig i Oskar och Dannes studio. Snook håller just på att spela in singeln »Kommer ifrån«, och Danne behöver extra sångpålägg. I soffan utanför sitter Veronica. – Kom igen, du behöver bara säga »berätta vart du kommer ifrån«, tjatar Danne, och till slut går Veronica med på att göra det. När Oskar några dagar senare får höra tagningarna tror han först att Veronica är en nioårig liten kille.

nooks andra skiva »Är« har släppts, och 2006 är ett upptaget år för Oskar. Veronicas första singel snurrar på radio, och det är ungefär nu Oskar börjar bli medveten om henne; ungefär nu han hör henne på radio och tycker att hon låter snygg. Och när Petter-remixen av »Inga problem« ska spelas in tipsar Petter om att Veronica skulle passa för refrängen. Oskar och Veronica träffas för allra första gången i studion när Veronica ska sjunga. Flera år senare minns Oskar hur det var. – Jag var egentligen inte så jättetaggad inför att Veronica skulle vara med. Visst, okej, tänkte jag. Men så sågs vi, och jag tyckte otroligt mycket om henne som person. Och de där första tagningarna... Wow. Shit. Vokaler står ofta i vägen för låten, kan jag tycka, men den här gången drabbades jag verkligen av hur bra det skulle kunna bli. Båda två har redan flick- respektive pojkvän, och från början umgås de som polare. De går på samma fester, hänger med gemensamma kompisar, hänger på baren Annakhan. Och det är där, bland Stockholms åldrande hiphopskallar,

SID 52

som Oskar till slut droppar frågan. Vill hon testa att jobba ihop? Veronica behöver inte tänka mer än några sekunder innan hon svarar ja. Hon sjunger om att vara tonåring med randiga kinder, och om att vara trött på sig själv och sitt eviga festande. Hon sjunger om att knulla i hallen utan att orka ta av sig skorna. Veronica är trött på allt det snälla och flickiga från »Vatten och bröd«. Oskar har ingen regi att ge, han låter henne ta sin plats, och Veronica är revanschsugen. – Jag var som matadoren i Tjuren Ferdinand, jag ville visa hur tapper jag var med min cape och mitt svärd!, säger Veronica. Oskar hör Veronica, och ser pusselbiten som saknas, ser riktningen hon måste ta, ser det Veronica själv inte kan. Oskar är också vid en vändpunkt. För första gången har han en tydlig vision som han kan förverkliga fullt ut. Till Veronica uppfinner han en ny musikalisk värld, från början. Och Veronica känner sig för första gången helt

OSKAR & VERONICA NOVELL/VINTER 2008

»Vi hade fått så sjukt mycket uppskattning redan innan skivan. Och sedan fick vi en hit... Och jag fick ångest.« Oskar om Snooks genombrott.

Så var det inte bara för att han var snygg som jag ville göra musik med honom. Det är svårt att separera beståndsdelarna från varandra, men jag visste också att det skulle bli bra, att det skulle bli en bra skiva. Kanske är nyckeln snarare att de vill imponera på varandra. All den energi vi alla lägger på att visa oss smarta, snygga, fantastiska, för någon vi just blivit förälskade i, den energin lägger Oskar och Veronica på att göra musik. »Och vinnaren är« släpps och recensionerna droppar in. På något ställe beskrivs skivan som »tunn och blek« – men i andra tidningar som »en svensk soulklassiker« och »sensationell«.

hemma. Under de kommande månaderna skapar de »Och vinnaren är«, Veronicas andra album. Hennes röst flyter och slingrar sig bland stråkar och metalliska pianon. Fortfarande mjuk, men med en ny tyngd. Under bråkdelen av en sekund låter hon den skära sig, raspigt, i »Måndagsbarn«. I »Inget kan ändra på det« släpar den självsäkert. I Oskars studio tillbringar de all tid tillsammans. Till och med när han sysslar med de tråkigaste klippjobben ligger hon i soffan och hör varje ton. Varje låt är deras, gemensamma. Och efter ett tag blir de kära. Hade de blivit kära om de inte jobbade ihop? Eller, den relevanta frågan kanske är huruvida de hade kunnat jobba ihop om de inte blivit kära? – Veronica är väldigt osäker. Och jag har världens sämsta humör. Ärligt talat... Hur skulle vi ha stått ut med varandra annars? – Men osäker som jag är. Och dåligt humör som Oskar har.

en 22 juli 2008 står Veronica Maggio på allsångsscenen på Skansen och funderar över om det finns en blomkruka hon kan kräkas i om hon nervositetsspyr. På andra sidan kamerorna finns två miljoner tittare. Det är lite av en kröning: hon har legat på Trackslistan stora delar av våren med »Måndagsbarn«, nya singeln »Stopp« spelas i radio, och det här är det folkliga beviset på att hon är en av sommarens största svenska artister. I tv syns ingenting av kräkrädslan, hon är obeskrivligt snygg och självklar i kornblått linne och blommig kjol, och bakom henne gör Allsångens gråsprängda husband sitt bästa för att skapa någon sorts sväng. Hon har spelat hela sommaren. Överallt, från stora festivaler till en sunkig Folkets Park i Lidköping. Oskar Linnros har under våren och sommaren varit en del av projektet Maskinen tillsammans med SlagsmålsklubbenFrej och Afasi & Filthy, som haft internethiten »Alla som inte dansar«. Han har också gjort beats till bland andra Petter. Singeln »Min click« kommer att släppas några veckor senare, med medföljande video där Oskar har på sig fatsuit. Men Veronicas skiva, den är nu ur hans händer, och helt i hennes. – Jag kan bli avundsjuk på Veronica. Vi har jobbat så jävla hårt tillsammans med den här skivan, och det är det första jag gjort som blivit exakt som jag ville från början. Det första jag är helt nöjd med. Och nu är det hon som får stå där och prata om den, det är hon som cashar in. Jag får inte bekräftelsen, säger Oskar. Veronica, däremot, kan drömma om Oskars liv. SID 53

OSKAR & VERONICA NOVELL/VINTER 2008

– Ju längre bort jag kommer från musikskapandet, desto längre är jag från kärnan. Oskar har tid att hänga i studion hela tiden och hålla på med musik på riktigt. Veronicas nästa projekt är en inre kamp, hon är själv sin största fiende. Att hon kan sjunga fattade hon redan när hon var sju, men beståndsdelarna i en artist, en låt, en skiva, är så många fler. Att fatta besluten: vad vill hon, varför vill hon det, hur ska hon låta. Att bli mer självförsörjande. Snook ligger på is sedan något år tillbaka, och framåt slutet av sommaren bestämmer sig Oskar för att hoppa av Maskinen. Det är dags att göra något eget. Under namnet Kihlen planerar han att släppa en soloskiva där han för första gången sjunger. I intervjuer nämner han John Legend och Kaah som förebilder. Det handlar delvis om bekräftelsen han avundas Veronica, om att han vill fronta något själv, stå för något han själv gjort och är helt nöjd med. Kanske göra det där målet, till slut. Men det handlar också om att nå en annan typ av publik. Med Snook har han varit den unga och fräscha, den både hajpade och dissade. – Jag har redan gjort hela den grejen. Jag skiter faktiskt i den typen av uppskattning nu, jag låter hellre någon annan vara den artisten. Jag hoppas verkligen att det finns en annan sorts producent där inne i mig som är bra, och som inte fått komma fram ordentligt än. Jag vill göra något som inte slår brett, utan djupt, som betyder något för folk på riktigt, säger han.

r 2008 har Veronica Maggio börjat skaka av sig sin tyglande musikskolebakgrund. Någonting starkt och eget har fått fäste därinne i henne, något som inte handlar om att sjunga fint, att göra rätt, utan om att göra Veronica rättvisa. Den riktiga Veronica. Samtidigt har Oskar Linnros hittat något som det där halvlyckade marschtrummisbarnet inte ens hade vett att fantisera om – en identitet som musiker, en identitet som producent, som inte bara handlar om att ha kul, utan en ny sorts professionalitet. Kanske har Veronica och Oskar på något vis närmat sig varandra, blivit varandra. Veronica mer vildvuxen. Oskar proffsigare och med ett tydligare fokus. – Såna tänkte jag köpa! Veronica pekar på ett par solglasögon i ett skyltfönster, och Oskar skrattar och säger att han har nästan likadana. De har en av sina ganska få gemensamma helt lediga dagar sommaren 2008. En lunch på ett café nära Jarlaplan. Oskar strosar i en inredningsbutik och tittar på rektangulära hyllor att sätta på väggen. Oskar och Veronica bor i varsin etta i Vasastan, de har just byggt varsin loftsäng. Oskar ler snett. – Snart kommer vi att gå omkring i matchande tracksuits.

SID 54

OSKAR & VERONICA NOVELL/VINTER 2008

SID 55

SPELMANNEN NOVELL/VINTER 2008

DRÖMMEN O M Z O R N MÄ R KE T Daniel Wikslund är Norrlands okrönte fiolkung. Men är det tillräckligT för att imponera på den konservativa folkmusikjuryn och göra honom till riksspelman? TEXT: Karin Grahn Wetter

SID 56

FOTO: Johanna Wallin

SPELMANNEN NOVELL/VINTER 2008

aniel Wikslund badar i FAKTA Sördellen och byter om till Varje sommar delar folkdräkt på ett kontor. Det en spelmansjury ut är en het julidag som ska Zornmärket, den komma att följas av ösregn. Över 100 finaste utmärkelse en svensk folkmusiker personer har anmält sig för att få spela kan få. För de tiotalet upp inför Zornmärkesjuryn. Daniel, musiker som får märsom har fått en tid den sista dagen, går ket varje år innebär ut och ställer sig med fiolen på taket det förutom titeln för att värma upp. Nedanför honom riksspelman även en ligger Delsbo som en oljemålning på de ekonomiskt säkrare gröna kullarna väster om Hudiksvall. tillvaro. Precis under honom ligger konferensanläggningen som en platt tegelsten på marken. Daniel har en väst med broderade hjortron och lingon och en linneskjorta på sig. Och ett par röda dambyxor. Han känner sig hoppfull. I dag kan han få ett silvermärke, om inte det borde han i alla fall få brons. Han får en blankett att fylla i och eskorteras till ett kontor. De hade kunnat hyra en vacker gård för de pengar som lagts på all den här administrationen, tänker han. Han får en ny blankett och eskorteras vidare mellan kontoren. Utanför en stängd dörr får han vänta på sin tur. Daniel får vänta länge på att få komma in, men han känner sig inte nervös. Han har tio minuter på sig att genomföra ett nummer som juryn aldrig ska glömma. Han ska överraska dem genom att spela ukulele på fiolen och blanda fiolspelandet med att sjunga på tornedalsfinska, något som går tvärt emot alla folkmusiktraditioner. Något sådant här har de nog aldrig varit med om tidigare, dessa jurymedlemmar som följer sina traditioner så strikt, tänker han. Han ska visa dem hur man följer en tradition som inte finns. Det allra mest förbjudna kommer de att upptäcka i samma stund som han stiger in genom dörren: att han har designat sin folkdräkt själv. Rummet är spartanskt inrett. Han hittar ingenting att fästa blicken på. Inget inspirerande, färgglatt eller vackert, allt är matt och vitt, och bakom ett bord sitter en trött jury som har lyssnat till uppspelningar i över 60 timmar. Han får ställa sig under en mick och konstaterar att det inte finns någonstans att lägga stråken när han ska spela ukulele. Han frågar efter ett litet bord och får som svar att det behöver han inte. Första låten går bra. Han spelar »Circojen tanssi«, syrsorna dansar, en tornedalsk låt. När den är klar är han övertygad om att han har vunnit juryns respekt genom att spela något som de förväntat sig. Då lägger han ner stråken på golvet och börjar sjunga. Juryn höjer på ögonbrynen. Daniel vet att det är fel att sjunga på en uppspelning där han ska spela fiol, men han vill testa dem. Juryns miner förändras. De tycker att han är svårbedömd. Daniel blir nervös. Nu måste han övertyga dem om att han är duktig nog, tillräckligt skicklig för att få bli riksspelman. SID 57

SPELMANNEN NOVELL/VINTER 2008

Stråken darrar till när han spelar sin sista låt, ett mästarprov som egentligen är skrivet för dragspel och som ska gå ohyggligt snabbt. Stråken känns tyngre och tyngre, Daniel vill att sista låten ska sitta som en piska, kdsch!, men tonerna blir smetiga, armarna vill inte dansa. Han avslutar grandiost och frustrerat. Det är tyst i rummet under ett par sekunder. Daniel tittar på micken, stråken och sina skor. Ska han gå ut nu? Är de imponerade? Juryn plockar lite förstrött med sina anteckningar och ber honom spela ett extra stycke. Daniel spelar »Pikku valssi«, liten vals, sedan tar han ner fiolen och tackar för sig.

Daniel Wikslund värmer upp före sitt framträdande inför spelmansjuryn

»Daniel avslutar grandiost och frustrerat. Det är tyst i rummet under ett par sekunder. Han tittar på micken, stråken och sina skor. Ska han gå ut nu? Är de imponerade?«

SID 58

FOTO: Ida Nyström

r 1872 kom folkskolläraren Arthur Hazelius till Dalarna för att leta grejer. Han rotade runt i fäbodarna och försökte samla ihop resterna av den svenska allmogen. Bönderna gav honom sitt skräp med förvånade blickar. Vad skulle en akademiker från storstaden ha ett gammalt förkläde till? Varför ville han ha med sig en vanlig yllekjol till Stockholm? Museiintendenter som studerade ekonomisk historia hade gripits av panik för att en hel livsstil var på väg att dö ut. Allmogekulturen höll på att ätas upp av industrialismen! De såg hur bondgårdarna tömdes på bondsöner, hur de unga pojkarna lämnade sitt arv och flyttade till städerna. Där försvann de in i stora fabriker för att bli stearintvättare eller kartongstaplare. Ivrigt samlande och arkiverande försökte museiintendenterna rädda de minnen som fanns kvar. Arthur Hazelius grundade Nordiska museet i Stockholm, där de gamla träskorna och yllekjolen hamnade tillsammans med husgeråd och redskap från hela landet. En norrländsk same ställdes bredvid en dalmas, en skånepåg bredvid en gotlandssork. När saker från Sveriges alla hörn radades upp bredvid varandra på detta sätt blev likheterna och skillnaderna tydliga, och det tyckte museiintendenterna var intressant. Ett par år senare började Hazelius bygga Sveriges största turistattraktion, Skansen. Där utsågs den förste

riksspelmannen. Vid en spelmansstämma i Gesunda år 1906, i närheten av Mora, plockades de mest framträdande spelmännen i varje landskap ut. Dessa spelmän skickades till Skansen för att representera sitt landskap och spela sin bygds speciella musik. De togs emot av konstnären med de gula mustascherna, Anders Zorn. Han var en inflytelserik och förmögen man som hade ett stort intresse för den svenska allmogen. Han målade blanka sjöar, dansande par i folkdräkt och eftertänksamma bönder med blicken full av skogsfärger. De uttagna spelmännen tilldelades ett silversmycke i form av en fiol, formgivet av den store konstnären. Dessa spelmän hade därmed blivit utsedda till traditionsbärare och det var genom dem som folkmusiken skulle leva vidare. De spelade de rätta låtarna på rätt sätt, med rätt karaktär och traditionsenligt sväng. Silvermärket som de fick kallades Zornmärket och är än i dag den främsta officiella utmärkelsen en spelman kan få. Silvermärket gör spelmannen till riksspelman. En ny kultur uppstod i bevarandets namn, där det genuina i det gamla bondesamhället hade dubbats till finkultur. Klassisk musik komponerades med majestätiskt glittrande sjöar som förebild, och melodislingor inspirerades av gamla melankoliska vallvisor. Polskorna dansade ut ur böndernas logar och in i konserthusen. Den legendariske fiolmannen Pekkos Per Olsson från Bingsjö fick sina låtar nedtecknade i noter för att de skulle räddas från glömska och förvrängning. Han och andra spelmäns låtar hade levt sitt eget liv i sekel men blev nu analyserade och sorterade av forskare och

SPELMANNEN NOVELL/VINTER 2008

intendenter. Plötsligt kunde en akademiker avgöra vilket sätt att spela fiol på som var rätt. Därmed kunde de även avgöra vad som var fel.

aniel Wikslund föddes 1973 och växte upp i Västerås. Han spelade gitarr och fiol och längtade ut i världen. När han var 16 år gammal liftade han med en lastbilschaufför till Italien. Där började han sälja Rolexklockor, äkta vara, och tjänade pengar. Han hade snabbt arbetat ihop till en ny resa och åkte till Mexico, där han startade en firma som sålde glasfigurer. Daniel tyckte om glas som material, det lyste så vackert när solen låg på. Han skapade små frukter, djur och figurer som var lätta att sälja i stora antal. Firman gick bra och Daniel arbetade effektivt. Han rörde sig otvunget mellan kunder och medarbetare, pratade både italienska och spanska och hade snabbt byggt upp ett vidsträckt kontaktnät. När intresset för mexikanska möbler under 1990-talet växte

i Stockholm utvecklade Daniel ett par modeller som han sålde till Sverige. Bara ett par stolar och bord i mörkt och robust trä, inga chansningar eller stora sortiment. De sålde som smör. Vid 23 års ålder hade Daniel skaffat sig familj, hus och ett företag med massproduktion av snickerier och glasbruk. Han hade ett hundratal anställda under sig, körde BMW och var inställd på ett liv som exportproffs i Mexico. Varje sommar åkte Daniel till Sverige för att hälsa på sina föräldrar och bröder. Tornedalen kändes mer exotiskt än Mexico, och Norrbottens sjöar och berg kunde han aldrig få nog av, där hade han sin släkt och sina rötter. Han började spela på den gamla fiol som hans mamma haft med sig när hon hälsade på honom i Mexico. Firman gick fortfarande bra, men när familjen splittrades stod Daniel inför ett val. Han kände sig för ung för att fortsätta i samma spår i Mexico, och efter att ha tillverkat möbler och glasfigurer i ett par år behövde han hitta någonting nytt. Att spela fiol var svårt, men den mexikanska folkmusiken lockade honom: eldig, rytmisk och stark. Daniel övade för att kunna spela SID 59

SPELMANNEN NOVELL/VINTER 2008

»Ungdomarna sökte upp gamla spelmän för att få lära sig hur man spelade folkmusik på riktigt. De tog med sig mormors fiol och startade rockband, och på landsbygden krockade rockbandens minibussar med den levande folkmusiken.«

musiken så som den skulle spelas. Med samma okonstlade rörelser som han erövrat möbelexporten till Stockholms innerstad, började han segla vidare mot Stockholms folkmusikscener. Det var som mexikansk utbytesstudent som Daniel kom att återvända till Sverige. På egen hand grundade han ett nytt utbytesprogram på ett mexikanskt universitet för att kunna läsa en kurs i företagsekonomi i Stockholm. Tillbaka i Sverige år 2003 ställde han upp i en tävling om att bli årets Näcken. Utan ett löv på kroppen, sittandes på en sten i en jämtländsk bäck, framförde han en egenkomponerad låt för publik och TV-kameror. Han vann. Det blev intervjuer och en turné till Sydamerika, där Daniel fick presentera sig som Sveriges Näcken. Det var då han bestämde sig – han skulle bli en riktig spelman.

är 1970-talet närmade sig fick Pekkos Pers polskor inte längre ligga i fred på Nordiska museet. Ett halvt sekel efter att de lagts ner i ett prydligt paket kom någon och frågade om det verkligen gick att skriva ner folkmusik i noter. Var det inte folkmusikens död att sortera in den i arkiv sådär? Sedan Hazelius och Zorn sopat snuset under mattan och placerat originalen i en glasmonter hade musiken utanför murarna förvandlats. Där ute virvlade jazzen och popen och rocken förbi. Sedan hade 1970-talets improvisationsmusik trängt sig på och vildar i jeans med långt hår kommit och hämtat ut folkmusiken från de fina salongerna. De mixade in Pekkos Per i massiva ljudanläggningar. ”Visa från Utanmyra” blandades med trummor och bas och slängpolskorna sjöngs baklänges. Allt plockades fram, packades upp och begrundades. Delsbo, folkmusikens centralort, invaderades av barnfamiljer. Människor som varken trodde på ekonomisk tillväxt, åt korv eller drack amerikanska drycker flyttade in i de förfallna gårdarna. De odlade morötter och potatis på ett sätt som bönderna själva hade glömt. Ungdomarna sökte upp gamla spelmän för att få lära sig hur man spelade folkmusik på SID 60

riktigt. De tog med sig mormors fiol och startade rockband, och på landsbygden krockade rockbandens minibussar med den levande folkmusiken. Spelmännen var skröpliga gubbar i skogen som krävde pengar för att ställa upp och spela Pekkos Per, eller åtminstone en sup. De hade redan tejpat fast en mick på fiolen, spelade lika gärna tango som polska och uppträdde på företagsledningarnas middagar, konferenser och syföreningsmöten. De klagade på att de hade ont i ryggen, ville ha mer betalt, eller i alla fall en sup till, och åkte mellan gårdarna i vanliga Volvobilar. De hade aldrig haft på sig någon folkdräkt, de fick inte vara med på midsommarafton i Delsbo och de hade aldrig spelat efter noterna på Nordiska museet.

SPELMANNEN NOVELL/VINTER 2008

»Kring honom står hans medmusiker, riksspelmän allihop. De har skägg och hatt, och på fiolfodralen har de klistermärken från Sveriges alla spelmansstämmor. – Om du har hoppat på det här tåget måste du fullfölja det, säger Markus.«

folkdansringen känner till. Den som har titeln är en skicklig musiker som vet vad han kan och vad han pratar om. Daniel menar att riksspelmän ofta spelar bra men är dåliga på att underhålla. – Vem vill höra en traditionsbärare? Det är tråkigt. Folk vill ha underhållning, säger han. När han sålde glasfigurer i Mexico lärde sig Daniel betydelsen av att veta vad folket vill ha. Om man vill tjäna pengar på sin musik måste någon vilja ha den. Han har inget behov av att spela en viss sorts låtar, han vill ge publiken vad de vill ha. Och i Norrbotten är Daniel kungen på fiol, ensam på täppan mellan Kiruna och Pajala. Han spelar och sjunger på alla språk han kan – spanska, italienska, franska, portugisiska, samiska, meänkieli och svenska. Här behöver han inte ta hänsyn till några begränsningar. Han spelar gärna själv, bryter in i andras spel och tar de översta stämmorna eller ackompanjerar som en gitarr. Det låter spanskt, finskt, starkt och överväldigande. När han spelar rör sig hela hans kropp, det rycker mungiporna och gungar i knäna. Han sparkar och slänger, griper efter leenden från sin publik och slänger ut ögonkast som om han såg på dem över en solfjäder.

aniels pappa är gammal fotbollsspelare. De träffas ofta nu när Daniel har flyttat till Norrbotten. Klockan sex om morgnarna ringer han och väcker Daniel och frågar hur vädret är. Han tycker att Daniel ska skaffa sig ett ordentligt jobb. Livet som spelman skrämmer honom mer än det skrämmer Daniel själv. Det är en osäker och flytande tillvaro med lika stor frihet som ensamhet. Själv är Daniel mest rädd för att han inte ska få tillräckligt med spelningar. Vartannat jobb Daniel gör får han frågan: Är du riksspelman? Han vill så gärna svara ja. Ja, jag kan mitt jobb. Ja, jag kan spela fiol. Ja, jag är bra. Bara svara ja och så hade det inte varit mer med det. Titeln riksspelman står för kvalitet, och det är den enda utmärkelsen för en spelman som människor utanför svenska

kymningen faller och åkrarna ligger tunga och blöta mellan stugorna. Det är sista dagen på den hundrade Delsbostämman, där 101 personer under de senaste dagarna har spelat upp för att bli riksspelmän. 16 stycken klarade det. Daniel Wikslund var inte en av dem. Han fick ett diplom som kändes som en förolämpning. Han trodde att han skulle få silver, eller i alla fall brons, men fick i stället en besvikelse. Daniel har packat upp fiolen på en uteservering i Delsbo och sitter som Näcken med bäcken skvalande nedanför fötterna. Han är trött och besviken. – Jag är spelman, jag lever som en riktig spelman. De flesta som får det där Zornmärket försörjer sig inte ens på sin musik, säger han. Han berättar att han fick tacka nej till en festival i Italien för att kunna åka till Delsbo, att han betalade 600 kronor för att få spela upp. SID 61

SPELMANNEN NOVELL/VINTER 2008

»Daniel tänker på flotten som han bygger på i sjön Tjautjasjaure i Norrbotten. Där ska han bo. Han säger att han ska såga ett hål i golvet i vinter, så att han kan fiska utan att huset blir utkylt, så att han kan leva som han vill.«

– De flesta spelar upp både tre och fyra gånger. Det blir mycket pengar till Svenska folkdansringen, fortsätter han. En äldre man ställer sig framför Daniel och lyssnar. – Min pappa var spelman. Han spelade jämt, så en annan tycker ju inte att det är nåt särskilt, säger mannen. En bekant kommer fram och avslöjar att han just klarat uppspelningen. Grattis, säger Daniel. Den nyblivne riksspelmannen packar upp sin säckpipa och slår sig ner bredvid. De river av ett par gotländska grodda-polskor under parasollet. Regnet plaskar mot plastduken, gästerna sjunger med i refrängen. Daniel tänker på flotten som han bygger på i sjön Tjautjasjaure i Norrbotten. Där ska han bo. Han säger att han ska såga ett hål i golvet i vinter, så att han kan fiska utan att huset blir utkylt, så att han kan leva som han vill. En flotte för att han vill bo nära vattnet. Tjaujasjaure för att det är den vackraste platsen han vet. Fiol för att det är roligt. Musiker för att det gör honom fri som människa. På kvällen möter han Markus Falk som är riksspelman med rötterna i samma norrbottniska by som han själv. Markus dunkar Daniel i hårt ryggen. Kring honom står hans medmusiker, riksspelmän allihop. De har skägg och hatt, och på fiolfodralen har de klistermärken från Sveriges alla spelmansstämmor. – Om du har hoppat på det här tåget måste du fullfölja det, säger Markus. Daniel nickar och ber om några råd inför nästa års uppspelning. De andra säger åt honom att välja de enkla och dansanta låtarna, och att inte göra några överdrivna dragningar. Att absolut inte prata för mycket. De råder honom att följa reglerna och inte försöka med några överraskningar. Gubbarna nickar och kliar sig i skägget. När de har gått säger Daniel att han skulle vilja instifta ett nytt pris för spelmän. Ett pris där folkets spelman utses. Den spelman som är den skickligaste underhållaren, utvecklaren och förnyaren. En spelman som håller folkmusiken levande. SID 62

SPELMANNEN NOVELL/VINTER 2008

SID 63

Don’t quit your dayjob NOVELL/VINTER 2008

Du har hört dem på Emmabodafestivalen. Du har sett dem på Debaser. Men har du sett dem på caféet, i biosalongen eller på postrundan? Novells sannah Kvist träffar indiemusiker på jobbet. F OTO

SID 64

SA N N A H

K V I S T

Don’t quit your dayjob NOVELL/VINTER 2008

»Förut jobbade jag i en korvkiosk. Man kan inte tro det, men folk som beställer korv har oerhört höga krav. Det ska gå jättesnabbt, moset ska vara i runda kulor och man får inte grilla för mycket eller för lite. Cafét jag jobbar på nu är mycket trevligare. Kunderna här är mer empatiska.« Maria Eriksson sjunger och spelar gitarr i The Concretes och jobbar på café.

SID 65

SID 66

Erik de Vahl är musiker och brevbärare.

»Det är mycket otrevligare att vara brevbärare på vintern än på sommaren. Kylan är inte det största problemet. Man blir glad på sommaren när det kommer in sommarjobbare och gamla bekanta ansikten. Sedan försvinner alla på vintern. Det blir kargt både ute och inne.«

Don’t quit your dayjob NOVELL/VINTER 2008

Anna-Karin Brus spelar i Differnet och är konstpedagog och konstnär.

»På konstskolorna för barn pratar vi om konst och tittar på bilder, sen får de skapa själva. Vi brukar ta inspiration i samlingarna. Nationalmuseum är ju byggt som ett slags tempel för konsten, allt är väldigt... fint. Men jag tycker inte att barnen ska ha för stor respekt för det.«

Don’t quit your dayjob NOVELL/VINTER 2008

SID 67

SID 68

Jonna Lee är musiker och jobbar på biograf.

Vilken är besökarnas vanligaste fråga? » ›Vad handlar alla filmer om‹ är en favorit. Då måste man berätta om alla filmer. Men det är väldigt sällan de som frågar så egentligen vill se något. Alla som är intresserade vet ju redan vad de vill se.«

Karl-Jonas Winqvist jobbar på biograf och spelar i First Floor Power och Blood Music.

» ›Har du sett filmen?‹ Men för det första förstår man aldrig vilken film de åsyftar, det går flera samtidigt. Sedan har jag aldrig sett filmen heller. Mitt mål när jag började här var att se mycket film, men man går helst inte till sitt jobb på fritiden. Men ibland läser jag på.«

Vilken är besökarnas vanligaste fråga?

Don’t quit your dayjob NOVELL/VINTER 2008

Johan Risberg spelar trummor i Hell on wheels och jobbar på spårvägsmuseum.

»Det här är det fjärde muséet jag jobbar på. Jag hamnar alltid på olika museum, men jag trivs bra med det. Tack vare det här jobbet har jag fått köra ett ånglok på sextio ton. Det var lite läskigt – hur ska man få stopp på skiten? – men det var en rolig arbetsförmån.«

Don’t quit your dayjob NOVELL/VINTER 2008

SID 69

SYNDENS NÄSTE NOVELL/VINTER 2008

T E X T

A N N A M A R I A

O L S S O N

SYNDENS Klubben Berghain – känd för droger, techno och offentligt sex – har varit en viktig del av myten om Berlin som Europas kreativa huvudstad. Men är klubbturisterna på väg att beröva Berlin och Berghain deras egenart? F O T O

SID 70

A D A M

L U N D B E R G

C h r i s to p h

Sc h emel

SYNDENS NÄSTE NOVELL/VINTER 2008

SID 71

SYNDENS NÄSTE NOVELL/VINTER 2008

One can’t really FAKTA go to the Berghain Berghain ligger i ett anymore. It’s gotten gammalt elkraftverk too commercial.« mellan stadsdeFrank Naumann är larna Kreuzberg klädd i helsvart, har och Friedrichshain i Berlin. Klubben är, ring i örat och helsnaggat hår förutom enligt nättidskriften en liten svartfärgad helikopterplatta Pitchfork, känd för tre på huvudet. Sedan 1989 har han saker: lokalen, den ockuperat hus, levt på socialbidrag, öppna inställningen langat droger, varit i opposition mot till sex och att den precis allt och alla och sett Berlins är technovärldens kultur- och klubbliv utvecklas. Han medelpunkt. »tror inte på ålder« men säger att han är runt sextio år. Han rör sig flitigt i det hedonistiska berlinska utelivet. Tidigare betraktade Frank sig själv som Berghain-stammis men nu vet han inte längre. Klubben, nej förresten, hela staden Berlin, har förlorat sin själ på grund av anstormningen av turister. För att förklara berättar han om hur han hängde med någon vid namn Magic Martha i San Fransisco på 60-talet, om hur Goa exploaterades till oigenkännlighet på 70-talet och om det tidiga 90-talets berlinska punkkultur. Hur som helst var allt bättre förr. Högen med fimpar i askfatet blir allt större. På tyskt manér har han inte frågat om det var okej att röka inomhus. – Jag ska väl dit ändå ikväll. Man kanske träffar några kompisar från förr, några riktiga stammisar, säger Frank med en suck. Det är ju Christopher Street Day idag och turisterna kommer förhoppningsvis ändå inte in för alla inresta tyska bögar. Christopher Street Day är en av många gayhögtidsdagar som firas i den tyska huvudstaden. På folkfesten finns thaimassagestånd, politiska ballonger, bokbord, regnbågsbarn och biergartens fyllda med flator i Pink-frisyrer och gamla bögar som är tillräckligt gamla för att ha överlevt nazisternas koncentrationsläger för homosexuella. Hela dagen har paraden rört sig mellan Brandenburger Tor och Siegessäule, samma rutt som världens största och första Love Parade. Tunga beats pumpar från kortegerna som är till brädden fyllda med festande, extravaganta queers. I Berlin har technokulturen och

»Allt började med lite sporadiska sexfester i mitten av 90-talet...« Boris, resident-DJ på Berghain och Panorama Bar

SID 72

den manliga homokulturen länge gått hand i hand. Stadens liberala syn på homosexualitet, droger och alternativa livsstilar sträcker sig långt tillbaka. Under 1920-talet kom Berlin att bli ett tillhåll för konstnärer och politiska radikaler från hela Europa. Staden sjöd av hemliga nätverk, barer, kabaréer och danspalats. Efter andra världskrigets fasor och förföljelser av oliktänkande byggdes den alternativa kulturen snabbt upp igen. Trots att staden delades av Berlinmuren förblev stämningen tolerant gentemot alternativa livsstilar. Radikala öst- och västtyskar slog sig ned på varsin sida om muren. När muren till slut föll ställdes berlinarna inför en rad sociala problem. Östberlin stod på ruinens brant, och en veritabel folkvandring inleddes till det hägrande Västtyskland. Vissa områden i Berlin avfolkades nästan helt på bara några veckor. Till de nedgångna gamla arbetarområdena i Östberlin, som Mitte, Prenzlauerberg, Friedrischain och Kreuzberg, flyttade i stället punkare och konstnärliga typer. Hyrorna var löjligt låga, och hade man inte råd var det bara att ockupera. – Det var en väldigt speciell stämning, säger Frank. Det fanns en känsla av att allt var möjligt, samtidigt som sociala spänningar mellan ossies och wessies fanns kvar. Arbetslösheten var hög, och folk behövde verklighetsflykt. Med kreativa människor på plats, och näst intill gratis lokaler, utvecklades ett sjudande kulturliv i det gamla Östberlin. Idag arbetar bara 40 procent av Berlins invånare heltid, och de kreativa mångsysslarna behöver inte gå och lägga sig på kvällen. Berghain har blivit en symbol för deras sätt att leva. Med en timme kvar till öppning ringlar kön utanför klubben lång. Frank pratar med ett paneuropeiskt böggäng som har hört mycket gott om klubben och är förväntansfulla inför sitt första besök. Frank berättar världsvant hur saker och ting ligger till. Han verkar acceptera dem även om de är turister. – Gaykillarna är ändå de som håller klubben flytande, säger han med spelad livströtthet i rösten och tittar på deras svenniga t-shirts med tryck. Byggnaden som tornar upp sig framför kön är en enda, men rymmer två klubbar: Berghain och Panorama Bar. De har varsitt elektroniskt sound, klientel och stämning. – Allt började med lite sporadiska sexfester i mitten av 90-talet, säger DJ Boris, som är resident på Panorama Bar sedan 1999. Festerna var en reaktion på en kommersialiserad bögkultur med »riktigt dålig musik«. I början hade arrangörerna ingen egen lokal utan hyrde in sig på olika ställen, men de tröttnade på att flacka runt och fick tag på en stor gammal industrilokal. Den egna lokalen blev en förutsättning för mer regelbundna fester och Berghains föregångare Ostgut var ett faktum. – Stället var inte särskilt hajpat, som legendariska technoklubbar som E-werk och Tresór var. Det var våra

SYNDENS NÄSTE NOVELL/VINTER 2008

SID 73

SYNDENS NÄSTE NOVELL/VINTER 2008

sexpartyn som var hajpade, men när vi ändå hade köpt stället kunde vi börja experimentera mer, säger DJ Boris. Vissa kvällar började de att spela mjukare house och minimaltechno. Det utvecklades till ett eget dansgolv som blev en egen klubb: Panorama Bar. Det var genom Panorama som folk utanför den innersta kretsen började hitta till klubben. – Minimaltechnon började bli riktigt stor runt år 2000. Ett av scenens största bolag, Perlon, körde kvällar hos oss, och folk började strömma till utifrån, säger Boris. År 2003 sålde de lokalen och stängde Ostgut med en trettio timmar lång avskedsfest, för att öppna på nytt året efter på den nuvarande adressen mellan Kreuzberg och Friedrichshain. Efter en och en halv timmes köande börjar Frank och hans sällskap närma sig dörren. De skämtar och skrattar, men det ligger en viss nervositet i luften runt omkring dem. I kön talas många olika språk. Några svenska tjejer i högklackat säger att de blivit tipsade om klubben i Cosmopolitan, och att killarna kanske inte är riktigt vad de hade tänkt sig. I dörren står en stor, svartklädd man med piercingar och tatueringar i ansiktet och tjejerna fnittrar nervöst över hans lätt skräckinjagande uppenbarelse. Hur han väljer vilka som får komma in är det ingen som vet säkert. – Jag vet faktiskt inte hur han gör, säger DJ Boris, men han har öga för att släppa in dem som fattar grejen. Och det är inte elitistiskt. Tvärtom, det är väldigt demokratiskt. Ingen bryr sig om vem du är. Alla kan komma in! En anledning till det hårda urvalet i dörren är att man vill bevara en tolerant atmosfär inne på klubben. Folk blir nedslagna på grund av sin sexualitet även i Berlin, och därför är många klubbar med samma inriktning som Berghain segregerade efter kön eller sexualitet. Andra är rena medlemsklubbar. På Berghain har alla en chans att bli insläppta, och däri ligger det demokratiska, resonerar DJ Boris. Demokratiskt eller inte, Frank glider med lätthet in medan de andra får vända i dörren. Han går direkt in på toaletten och packar om lite bland sina saker. Han har en praktisk magväska för förnödenheter som droger, småpengar och samma sorts energichoklad som de amerikanska piloterna åt när de flög över Berlin under andra världskriget. – Knappt några turister här ikväll! Och jag träffade stans bästa LSD-langare på toaletten! Det kan bli en bra kväll, säger Frank och placerar magväskan på höften. Utanför toaletterna breder det enorma grå betongkomplexet ut sig. Taket är högt som på en flygplats, musiken dundrar aggressivt genom hela byggnaden och ljuset spelar från dansgolvet, dit en lång trappa leder. Det ligger något katolskt över huset – all världens dekadens och synd tycks rymmas här, och ingen luthersk morgondag med plikter och arbete finns i sikte. Morgondagen är i stället den tidpunkt då alla synder kan förlåtas och allt förhoppningsvis är som vanligt igen. Men klockan är bara två på natten, och kvällen har just SID 74

börjat för Frank. Han beställer en flaska vatten och försvinner in på dansgolvet, som är ett hav att kött denna speciella högtidskväll. Kortsnaggade skallar och gympumpade nakna överkroppar glänser nyvaxade och svettiga i ljuset från stroboskopet. Längre in finns ett av de darkrooms där man kan gå in, med eller utan sällskap, och komma ut igen utan vetskap om hur många personers händer som faktiskt varit på ens kropp. En dag som denna är rummen fulla, men folk förnekar sig inte – de har oblygt sex lite varstans. Ecstasyn, »the love drug«, gör dock att många michelingubbe-män bara står och håller händerna, pussas och tittar varandra djupt i ögonen som nykära 16-åringar. Det öppna knullandet är inte särskilt extremt i jämförelse med vad som försiggår nere i källaren. Där huserar Lab. Oratory – en renodlad sexklubb med temakvällar som Friday Fuck, Athletes och Fausthouse. Den är dock inte unik i sitt slag. I Berlin finns fetish- och sexklubbar för varje möjlig och omöjlig smakinriktning. Tidningarna annonserar om bondagekvällar och swingersklubbar som om de vore popkonserter. Musikaliskt regerar två olika skolor på klubben. Panorama Bars musikaliska universum är en blandning av minimaltechno och mer själfull house. Berghainsoundet är en råare och mer renodlad techno som kallas »purist techno«. Flera av dansmusikvärldens största hits de senaste åren har kommit från producenter knutna till klubben, och dess egna skivbolag Ostgut Ton som också varit involverat i en rad musikaliska samarbeten. I det mest uppmärksammade sammanförde man Berlins stadsbalett med producenterna Amê och Luciano, vilket resulterade i balettuppsättningen »Shut Up and Dance«. Technoscenens största skivbolag har speciella label-kvällar här, och det är svårt att komma på en enda namnkunnig dj som inte har spelat eller spelar regelbundet på Berghain.

ansgolvet på Berghain har dundrat på i flera timmar och Frank har fått sällskap. – Jag träffade en fantastisk 23-årig israelisk tjej som gav mig en avsugning på toaletten. Sen satt vi och upptäckte nya dimensioner av Wolfgang Tillmans-tavlan uppe på Panorama, säger han. Det spritter i benen på honom av alla substanser han har i kroppen och han dansar medan han pratar. – Du borde träffa henne, ni skulle ha hur mycket som helst att prata om. Frank tycker att det är en bra idé att gå och leta efter henne bland alla hundratals människor. Han tränger sig igenom de heta bastulika utrymmena för att komma tillbaka upp till Panorama. Där blandas de gymmade bögarna med medelålders musikfreaks, autentiska afrohår, plastsolglasögon, förortskids med magväska och trendiga turister i genomblöta American Apparel-linnen och bortångat smink.

SYNDENS NÄSTE NOVELL/VINTER 2008

Panorama har många kvinnliga dj:s om man jämför med en i övrigt väldigt mansdominerad dansmusikkultur. Dinky, Steffi, Margaret Dygas, Tama Sumo och Monika Kruse är några av dem som spelar här flera gånger i månaden. Den kanske största är Cassy, vars speciella dj-sound blivit en symbol för klubben efter hennes Panorama-mix på Ostgut Ton. – Jag kunde inte bry mig mindre om vilket kön dj:n har, säger hon. På Panorama är dj:erna bögar och flator, från olika delar av Europa och världen, de har olika ingångar till musiken, och hälften av barpersonalen är ju transvestiter, skrattar hon. Blandningen tycks vara påtaglig även för gästerna. Julie är en 45-årig fotograf som bott i Berlin i tjugo år. Hon går ofta till Panorama Bar på söndagsförmiddagar som den här, när festen fortfarande är i full gång. – Jag lämnar min nioåriga son till pappan, träffar kompisar och dansar till stängning. Panorama är det enda stället där det känns tillåtet att gå ut ibland trots att man passerat 30-strecket, säger hon. – Usch, det är lätt att glömma att det inte är så överallt säger Cassy. DJ Boris håller med: – Folk klagar på att billiga Easy Jet-flyg slussar in en massa turister, men varför skulle vi inte göra oss tillgängliga? Världen behöver mer sådant här, inte mindre. Kan vi sprida det vi gör så är det jättebra. Folk kommer hit och går härifrån som lite öppnare individer. I denna fria men också skyddade miljö är allt tillåtet så länge man inte skadar någon. – Någon kanske kommer ut med krossat hjärta, de flesta med lite större, säger DJ Boris och skrattar. – Men friheten har också ett pris, inflikar Cassy. Det är lätt att tappa bort sig i en miljö som Berghain och Berlin. Man ska inte sticka under stol med att en del inte kan hantera drogerna. Man måste ha något att hänga upp sitt liv på. Drogerna kan ta över ens liv och förstöra det. Man måste ha balans. Frank har dragit i sig tre linor amfetamin och lite LSD och jagat omkring efter den 23-åriga israeliskan. Till slut ger han upp och sugs in på Panorama-dansgolvet som är så samspelt att det liknar en organism. Basen i låten tunnas ut, vrids upp igen, och jalusierna framför fönstrena vinklas upp. Morgonen har blivit dag därutanför i den verkliga världen, och solljuset strömmar in. Folk blir som tokiga, sträcker händerna i luften och kramar den som råkar stå bredvid. En trendig ung kille bredvid Frank tar tag i honom och kramar honom hårt. – Alltså vi är så jävla coola du och jag, skriker han genom musiken. Vi skriver musikhistoria när vi är här! Det här är så jävla coolt! Fan vad bra det här är, säger han och petar upp sina Ray-Bans på näsan för att undkomma solstrålarna. Klockan är två på dagen och medan vissa ger upp och går hem fylls stället på med nytillkomna. Det är en vanligt ovanlig söndagsförmiddag på Panorama Bar och festen

»Knappt några turister här ikväll! Och jag träffade stans bästa LSD-langare på toaletten! Det kan bli en bra kväll.« Frank, Berghainstammis

kommer att fortsätta till minst klockan åtta på kvällen. Det är många som har glömt uppmaningen »Don’t forget to go home« som står skriven på fasaden utanför.

ågra dagar senare träffar jag Cassy på en bar nära Checkpoint Charlie, på gränsen mellan det forna Öst- och Västberlin. Cassy har precis kommit hem från Ibiza där hon spelat på Pacha, en annan av världens mest kända nattklubbar. Hon pratar om Ibiza, som likt Berlin är ett resmål för hårdfestande partyturister. Sedan år 2007 har politikerna på ön börjat ta i med hårdhandskarna mot fest- och drogkulturen, som de är rädda kommer att utplåna det ”autentiska” Ibiza, och ge ön ett dåligt rykte bland äldre resenärer. Bland annat har de infört regleringar av klubbarnas öppettider, något som ännu inte finns i Berlin. – Ibiza är ett väldigt konstigt ställe. Jag har full förståelse för att lokalbefolkningen är trött på säsongsfestandet där. Om det ändå vore så att pengarna för turismen gick ner i lokalbefolkningens fickor, men det är en handfull familjer som äger allt, och multinationella företag håvar in storvinster medan skattebetalarna betalar för vägbyggen till superklubbar, och skador på naturen. Samtidigt behövs ställen dit folk kan åka och bara leva ut. Jag berättar om Franks avoga inställning till turisterna och hans starka övertygelse om att det snart är slut på Berghain och på epoken Berlin. Cassy skrattar hjärtligt. – Det är så typiskt berlinare att klaga på allt! Man får komma ihåg att festturisterna också bidrar till den galna och speciella stämningen på klubben. Cassy är inte orolig för att staden går en framtid lik Ibizas till mötes. – Stan är så pass stor att den kan sluka stora skaror människor utan att det påverkar i någon större utsträckning. Dessutom är staden Berlin totalt bankrutt, och fick nyligen avslag om skuldavskrivning från den tyska riksdagen. Politikerna är medvetna om hur viktig turismen är och hur stor inverkan klubb- och musikscenen har på den, säger Cassy. SID 75

SYNDENS NÄSTE NOVELL/VINTER 2008

Berlins socialdemokratiske borgmästare Klaus Wowereit har kallat staden »Poor but sexy«. Berlins alternativkulturer då, är de inte ett känsligt ekosystem som skadas av hårt tryck utifrån? Nej, tror Cassy: Så länge lokalerna är billiga och människorna kreativa kommer man alltid att hitta sätt att hålla olika alternativscener vid liv. Berlins kulturradikaler har hanterat större problem än turisterna som passerar på gatan utanför baren, med överdimensionerade Starbucksmuggar och fyllda souvenirpåsar i händerna.

n postfestad och postspeedad Frank sitter i soffan i sin skralt möblerade lägenhet i Friedrischain. På bordet framför honom ligger tre bananskal. – Bananer är bra när man har tagit mycket speed, säger Frank. Han förklarar hur det fungerar med vitaminsammansättningar, serotoninhalter och upptagningen av antioxidanter i hjärnan, men det är inte helt sammanhängande. Hans händer är nervöst spattiga och hyn hänger i påsar under ögonen. Frank har inte sovit sedan han var på Berghain senast. Jo, det var bra erkänner han motvilligt. Men har jag sett de nya reklamannonserna för Berlins stad? De med en sexig kvinnlig dj och festande människor? Klubbkulturen har blivit så kommersialiserad. Han skall flytta härifrån snart. Kanske till Sydamerika. Där är människor öppna, där vet de hur man festar. Där finns plats för en sådan som han.

Boris är resident-DJ på Berghain.

Fotnot: Frank heter egentligen något annat.

DOMINO Publikationer om pop besök dominozine.blogspot.com SID 76

SMAK NOVELL/VINTER 2008

ERIC SCHÜLDT

Popkulturens mest fundamentala logik »Jag trodde att jag sökte mig till dansgolvet för att hitta mig själv, men upptäckte att lockelsen var att förlora mig i andra.«

SID 78

ag är tanke, inte kropp. Hämmad, ja kanske. Ändå har jag alltid dragits till klubblivet. Jag har velat känna basmullret flimra genom mig från pol till pol. Just nu rasar en debatt mellan den gamla tidens åskådarkultur och framtidens deltagarkultur. Det gamla är: modernism, konstnärssjäl, geni och artist. Det nya är: karnevalism, interaktiv teater och jagets uppluckring. Med andra ord: dansgolv. Jag har varit en del av det gamla. Stått bakom skiljelinjen och låtsas utföra en svår rit. Att byta låt i takt är inte något som kräver gudomlig inspiration, inte ens när du mixar i tonart. Ändå blir du projektionsyta för summan av en grupp människors förväntningar. Sådan är den gamla åskådarkulturens logik. Den gjorde mig till slut obekväm. Trots mitt omfattande behov av uppskattning trivdes jag inte i dansgolvets blickfång. Jag var ju där av en annan orsak: att känna basen flimra genom mig från pol till pol. För i kollektivet fanns ett löfte, det löfte som är deltagarkulturens stora lockelse: kom till oss, till oss som inte tror på någonting och bestäm själv vem du vill vara. Det är min fullaste övertygelse att vi är på väg mot en ny tid och att det nya kommer att handla om deltagarkulturen. »Jaget i centrum« är inte en narcissism påbjuden av medierna. Det är en konsekvens av postmodernismens brutna hierarkier. För att vara extremt konkret: färre cd-skivor, mer Guitar Hero. Du. Vill. Vara. Huvudpersonen. Jag tror på deltagarkulturen, för den har hjälpt mig att bli en annan människa. När basen flimrat från pol till pol har jag förändrats, blivit mer än en tanke. Men en sak fattas. I den gamla åskådarkulturen finns alltid en underkastelse inbyggd. Du ger någon på en scen din fulla uppmärksamhet. Det här vill deltagarkulturens ideologer bryta ned. Men för mig handlar det om något befriande. Att för en stund lägga sitt liv åt sidan. När jag går ut idag är jag i periferin. Bakom skivspelarna på Stockholms bästa klubb blickar framtiden ut över dansgolvet under blonderad lugg. En gång stod jag också där, men den tiden är förbi. Nu ser jag det jag inte såg tidigare. Hur livet blir större för alla som vill sno åt sig blicken som skymtar under den där luggen. Hur de vill lägga sina liv bland örhängena på hennes nattduksbord för att hon av misstag ska plocka upp deras längtan. Och fastsatta under det blonderade håret hoppas de bli bortförda till en okänd plats. Det handlar om popkulturens mest fundamentala logik. Utan dyrkan, ingen spänning. Jag har alltid velat känna basen flimra genom mig från pol till pol. Jag trodde att jag sökte mig till dansgolvet för att hitta mig själv, men upptäckte att lockelsen var att förlora mig i andra.

SMAK NOVELL/VINTER 2008

Pryda

Patrice Baumel

»Evouh« från Evouh (12”) (Pryda Recordings) Jag var spådd, spådd att utan minsta eftertanke falla i Eric Prydz utsträckta armar. Hans progressiva epik till dansmusik är silverkulan i den trendmedvetna musikbloggarens kommentatorsfält. Men vad gör det? Jag var ju spådd att falla för allt som får storvuxna män att röras till tårar. För gråter, det gör de tveklöst när de hör »Evouh«, Prydz senaste låt under namnet Pryda. Om några minuter Ibizasynt ska tecknas i bild kommer vi inte närmre än så här: Tänk dig män, moderna gladiatorer. De skulle aldrig nyttja ett enda av språkets alla mjuka ord. De är besatta av sin egen hårdhet. Tills de hör »Evouh«, vill säga. Då faller tårarna ned från

»Roar« från Roar (12”) (Get Physical Music) kinderna och tvättar bröstet rent från tatueringar. Plötsligt är de nakna inför varandra, så nakna de någonsin kan bli. De kramar varandra och gråter igen. Och skrålar »det här är episkt som Femhäradsslaget vid Ensamma Berget!«. De studsar som bollar, som de barn de en gång var. Ja, jag har verkligen sett det här hända.

Maren Sextro & Holger Wick We Call It Techno! (film) (Sense Music & Media) Ibland får jag lust att lägga till ett ytterligare »T« i förkortningen HBT. HBTT skulle stå för »homo-, bi-, trans- och trancepersoner«. Finns det någon subkultur som är mer diskriminerad och osynliggjord än alla de horder av människor som älskar att dansa till trance? Kanske kan den tyska filmen »We Call It Techno!« bli en upprättelse. Den visar att det fanns en tid när den enklaste ljusstavdans kunde vara ett subversivt och framtidsorienterat uttryck för en ungdomsrörelse med ambition att omforma en hel generation. Maren Sextro och Holger Wick går tillbaka till den tyska technons rötter, till de smutsiga skyddsrummen i Berlin där trancen föddes. Det var de

På samma sätt som det sedan länge finns en film utan bild var det bara en tidsfråga innan det skulle komma en technohit utan bas. Filmen är inspelad i Sydkorea och heter Jukeodo Joha. Låten kommer från det ständigt spetskompetenta skivbolaget Get Physical och heter »Roar«. Hur den låter? Jag ska illustrera det med en liten historia. En gång när jag var med i scouterna beställde vi pizza till vår källarlokal. Loggpräntaren fick gå och köpa, vi andra fortsatte att kasta livlina och surra trefötter. Beställningslistan var lång. Pizza med ananas och kebabsås, kött och fisk om vartannat. Peter, från patrull Saltätarna, ville ha »bara ost och skinka«. Loggpräntaren antecknade noggrant och gick

till syltan runt hörnet. En kvart senare var han tillbaka. Peter öppnade sin kartong sist av alla. Däri låg en sorglig uppenbarelse. Pizzan var blekt kissgul med några skinkbitar slumpmässigt utspridda. På den här pizzerian tog man kunderna på orden. Sa man »bara ost och skinka« fick man ingen tomatsås. Som att öppna Peters pizzakartong känns det att höra »Roar«. Allt det man trodde var fundamentet i dansmusiken är borttaget. Det finns dock en liten, avgörande skillnad. »Roar« är ett mästerverk; ingen oaptitlig bit gul deg, utan ett bevis på att ny musik bara kan skapas av den som inte känner till att några regler existerar.

Radio Slave Bell Clap Dance (Remixes) (Rekids)

här billiga syntharna som rev Berlinmuren, som gav en sargad nation sin första ungdomskultur. Allt var ungt, allt var nytt. Framtiden var framtid på riktigt. Ljusstavar, orange hår och gula acidgubbar andades ett nu, inte nostalgi. Kanske är popkulturens största ok att den åldras med en sådan hastighet. I »We Call it Techno!« figurerar grånande män, iklädda de gröna militärjackor som var ett måste i dj-båset 1991. De minns en tid som är förlorad. Idag är det ingen som längre minns alla de kablar de drog, alla illegala fester de arrangerade. Kvar finns bara ljusstavarna. Och dem skrattar vi åt.

Det har kommit nya remixer på Radio Slaves »Bell Clap Dance«. Den bästa är gjord av Simon Baker, den är luftig, osäker i kanterna, modern. En annan är gjord av Slam, den är tyngre, mer minimal – omodern alltså. Radio Slave (eller Matthew Edwards) är oklanderlig. Han är en sådan där som alla gillar. En sådan där som alla gillar att du gillar. Säg »Bell Clap Dance« och ingen kommer att kritisera dig. Säg »Bell Clap Dance-remixen« och du ligger steget före. Den är lite svår att hantera, den här Bell Clap Dancedoktrinen. Ett annat namn för den är »kritikerkonsensus«. Hur kul är det att tycka som alla andra? Ska man ändra åsikt

bara för att positionera sig? Det finns bara en utväg. Att lyssna. Att lyssna och övertygas. Jag är övertygad. Allt handlar om en fallande liten skala. En fallande liten skala i loop. En liten loop som faller i tio minuter. Så enkelt kan det vara. Rättare sagt: så enkelt är det alltid.

SID 79

SMAK NOVELL/VINTER 2008

MÄRTA MYRSTENER

De gjorde revolutionen möjlig »Bakom honom visas en bild av Obama. Publiken jublar. Inte i Illinois. I Globen.«

SID 80

slutet av juli förra sommaren fick jag översätta en konstig nyhet från the Guardians nätupplaga. De dåvarande amerikanska presidentkandidaterna, bland andra Hillary Clinton och Barack Obama, skulle låta sig utfrågas av väljarna som fick ladda upp sina frågor i form av YouTube-klipp. Hela utfrågningen direktsändes på YouTube och CNN. Jag hade aldrig hört talas om Obama. Känns som hundra år sedan. Jag var lite efter där naturligtvis. För att förstå vad som väntade hade jag behövt lyssna mer på en annan Chicagoman, nämligen Common. Han må vara småfjantig som rappare, men är alltid en säker indikator på vilka producenter som gäller – eller i det här fallet vilken presidentkandidat som kommer att förändra förutsättningarna för hur en valkampanj drivs. För gott. På singeln »The People«, som släpptes i maj 2007 rappade Common: »My raps ignite the people like Obama«. Medvetna kollegan Talib Kweli hängde på, och sedan gick det snabbt. I september satte tidningen Vibe Obama på omslaget och döpte honom till »B-Rock«. Nu var inte bara hiphop-communityt enat bakom senatorn, utan hela kändisvärlden. Ett år senare kommer vi inte längre ihåg hur många sångare och Hollywoodskådisar som slöt upp. Till slut handlade det knappast om att göra ett aktivt ställningstagande för Obama. Om man som Angelina Jolie inte kunde bestämma sig för vilken kandidat man ville stötta, skapade det rubriker. Och inte i Variety, nota bene, utan i Expressen. För människor världen över följer kanske inte amerikansk inrikespolitik, men de lyssnar på Common och Scarlett Johansson. Och det ska bli än mer konkret än rubriker i Expressen. I juni står jag på Berns och ser en konsert med Rick Ross. »I’d love to see Barack Obama as president« säger han på scenen. Publiken jublar. Veckan därpå är jag i Globen och ser Jay-Z på en betydligt mer påkostad konsert. Bakom honom visas en bild av Obama. Publiken jublar. Inte i Illinois. I Globen. Och när Nas en månad senare släpper sin skiva »Untitled« handlar det i svensk media mest om huruvida han stöttar Obama eller inte. Det gör han naturligtvis. John McCain har jämfört Barack Obama med Britney Spears på grund av hans stjärnstatus. I så fall är vi Britney Spears-generationen, som nås genom Facebook och Will.i.am. Men att Obama lyckas engagera vår generation måste vara underordnat det sätt som han gjorde det på. Det som de höll emot oss, det som de sade var ett opium för oss – r’n’b och kabel-tv – gjorde revolutionen möjlig.

SMAK NOVELL/VINTER 2008

Diverse artister

The Game

Calypsoul 70 – Caribbean soul & calypso crossover 1969-1979 (cd) (Strut)

L.A.X. (cd) (Geffen)

En del historiker menar ju att Jesus blev till när jungfru Maria blev våldtagen av en romersk soldat. Men trots att Jesus i så fall kom till under vidriga omständigheter verkar han ha varit god. Ungefär så får man se på karibisk musik: fantastisk, men hade inte blivit till utan kolonialiseringen av Västindien och slavhandeln som följde. Tvärtom ligger naturligtvis sprängkraften i calypson, salsan och reggaen just i kampen mot förtrycket. »Calypsoul 70« är en introduktion till det musikliv som spirade på de karibiska öarna och i Västindien under slutet av 60-talet och 70-talet när kolonierna blivit självständiga.

Skivan kommer med en tjock booklet med bakgrundshistorier till musiken och intervjuer med artisterna. Lyssna på »Calypsoul 70« om du vill veta var soca och reggaeton kommer ifrån, men lyssna framför allt på »Independent Bahamas« med Biosis Now samtidigt som du läser Sven Lindqvists uppgörelse med kolonialismen i »Utrota varenda jävel«, eller senaste Junot Diaz-boken.

Såpan om den uppmärksamhetstörstande sonen The Game och hans negligerande föräldrar Dr Dre och 50 Cent rullar vidare. Första singeln från The Games tredje skiva heter »Game’s pain« och refrängen går »I just wanna let you know/I’m payin’ homage/’cause you’ve paved the way for me« innan The Game ännu en gång redogör för sitt förhållade till Biggie, 2 Pac, Ice Cube, Nas, N.W.A, Public Enemy, Mary J Blige och så vidare. I evighet. Om vi nu skulle ha lyckats glömma att han älskar dem och att de betydde allt för honom när han växte upp. Under inspelningen av L.A.X har The Game, precis som inför

Terrence Dean

Thugfiction.net

Hiding in Hip Hop: On the Down Low in the Entertainment Industry (Atria Books)

(webbplats)

Just nu sitter du antagligen och grunnar på varför man aldrig hör talas om några bögrappare, när RFSL uppskattar att en av tio har homo- eller bisexuell läggning. De finns såklart, och deras hemliga värld beskrivs i Terrence Deans självbiografi Hiding in Hip Hop. Dean kommer från fattiga förhållanden i Detroit och åker till Los Angeles för att jobba sig upp i showbiz. Han börjar arbeta som produktionsassistent på tv och film och hamnar till slut i på MTV i New York. Han är en ung svart man som är uppfödd på hiphop, jobbar med rappare – och är gay. En no-nokombination naturligtvis. Det här är hans komma ut-bok och handlar om författarens inre

kamp för att acceptera sin läggning och livet som en down low brother. Dean förklarar redan i förordet att han inte kommer att outa någon och inte avslöja några namn på personerna som förekommer i boken. Vissa signalement beskrivs dock, och på internetforumen spekuleras naturligtvis i om det handlar om LL Cool J, Usher, Will Smith och Ludacris. Själv hoppas jag mest på 50 Cent, som också har nämnts i diskussionen. Kom ut nu!

Ett av de ihärdigaste ryktena kring en scen i Hiding in Hip Hop gäller Usher och P. Diddy, som signade Usher till sitt skivbolag under slutet av 90-talet. En klart fantasieggande situation där en ung begåvad r’n’b-sångare med osannolikt vältrimmat sexpack och hiphop-världens mäktigaste talangscout träffas på tu man hand. Usher och P. Diddys eventuella äventyr har fått en helt egen sektion på Thugfiction.net, en fanfictionsajt där man kan lägga upp sina egna sexiga noveller om rappare och r’n’b-stjärnor och rösta på hetaste bilden på Marquez Houston. Man kan kolla paparazzibilder av Kanye West på badstranden och

förra skivan, hunnit hävda att den kommer att innehålla produktioner av Dr Dre och sedan fått medge att det inte var sant. Han har även deklarerat att han kommer att sluta göra skivor om Dr Dre och 50 Cent inte tar honom tillbaka. Och sedan ändrat sig. Från Dr Dres sida är det som vanligt tyst. The Game är antagligen psykopat, det är vad jag tror. Är det bra då? Ofta bättre än det ser ut, även om inga produktioner går upp mot debuten »The Documentary«:s bästa låtar. Det här är egentligen kuriosa. Bästa låten: »Touchdown«, med Raheem Devaughn på sång.

diskutera varför han har blivit så tjock på sistone. Favoritobjekt på Thugfiction är förutom ständigt omsvärmade Usher och årets störste rappare Lil’ Wayne de allra yngsta stjärnskotten som Soulja Boy, Lil’ Romeo, Rich Kid och Bow Wow. Och naturligtvis blivande presidenten Barack Obama.

SID 81

SMAK NOVELL/VINTER 2008

KATJA EKMAN

Visioner ersätter yttre lyx »Han vänder sig till blommorna: Jag tog över västra flygeln, strödde rosenblad och lavendel överallt och tände ljus.«

SID 82

n passage i Alex James självbiografi om sina år som musiker, »Bit of a Blur«, är fåfäng på ett sätt som resten av boken inte är. Den handlar om hur James försöker väcka rätt vibbar när Blur spelar in sin x:te skiva i en kasbah i Marocko. Underförstått: hur väcka vibbar utan yttre (kemisk) stimulans? Efter ett drygt decennium präglat av olika droger tycks James inte ha en aning. När han nyligen tillnyktrad finner sig vid inspelningarna i Marocko, måste han söka annan input. Han vänder sig till blommorna: »Jag tog över västra flygeln, strödde rosenblad och lavendel överallt och tände ljus.« Han gör detta med en tilltro till sambandet mellan lugnande aromer och det abstrakta begreppet »vår bästa skiva någonsin«. Det hela visar på en uppenbar brist i skapandeprocessen – en brist på eftertanke. De bästa delarna av »Bit of a Blur« är däremot uppmuntrande. Den ljusa sidan av Alex James tuta och kör-mentalitet är just hans orädsla inför att göra saker; både i sitt liv och i diverse projekt. Om han vill genomföra en sak gör han det, utan att oroa sig för slutresultatet. Så länge »Bit of a Blur« går in på James själv, grundar boken sig huvudsakligen på klyschor om hur illa han behandlar sin kvinna och hur sweet han är mot sin bas. Den personlighet som skymtar igenom är ändå inte otrevlig. Det är bara det att den inte är djupare än ett vattenglas. Den moderna artist som förmodligen lagt mest omsorg på både tanke och form, om man vill jämföra, är Arthur Russell. Han stångades med att få musiken att låta exakt som sina visioner. De som kände honom visste det alltför väl. Hans vän och bandkamrat Ernie Brooks erkänner i filmporträttet ”Wild Combination” att det var frustrerande att samarbeta med Russell, men medger att detta »berodde på att Arthur var ute efter något som var så svårt.« Han höll på med låten »That’s Us/Wild Combination« i fem år. Han hade massor av inspelat material som han inte var klar med. Det han åstadkom var, i eftervärldens ögon, just den brygga mellan populärt och seriöst som han drömde om. Det Arthur Russell strävade efter var helt enkelt bortom det stadium där man behöver tillföra yttre lyx för att lysa upp tankarna. I sammanhanget blir jag glad av ryktet om att det experimentella västkustbandet Studio influerats av algerisk raï och The Cure på sina nya alster. Det slår mig att riktiga inspelningar kan ha varit inblandade, som bandet kanske till och med har lyssnat på. Inga doftoljor, med andra ord, men förhoppningsvis mottagliga sinnen. Det ska tilläggas att man gärna får ha esoteriska inspirationskällor, men då bör man vara beredd på att sjunka djupare in i intrycksvärlden. Kanske blanda flaskor man importerat långväga ifrån, vältra sig i doft tills migränen greppar taget, göra något man är osäker på. Kort sagt: experimentera.

SMAK NOVELL/VINTER 2008

Matt Wolf

Daniel Radosh

Wild Combination: A Portrait of Arthur Russell (film)

Vad mycket en film rymmer i händerna på rätt person. Denna Matt Wolfs tredje film har plats för hela det pussel som behövs för att visa vem Arthur Russell – avantgardecellist från Iowa, folksångare i San Francisco, discoproducent i New York – var. Russells alla enastående »musician/friends« lägger varsin bit, och något i Wolfs sätt att möta dem – och något i vännernas minnen av Russell – tar fram deras bästa sidor. Den ständigt kreative Russell, som aldrig slutade göra musik (och tillbringade dagar med rull bandspelaren och köksmixerns drone) möter vi i musiken. Den Russell som bodde i kollektiv,

sökte upp andra konstnärer och gick på klubbar fast han var svårt sjuk kommer också fram, och med honom många stora personligheter. Allen Ginsberg, när han kommer ihåg ett gräl om huruvida Russells texter var för allmängiltiga eller undanglidande. Pojkvännen Tom Lee, som hängivet förvaltar den stora skatten av kassetter. Lola Love, (sångare och dansare bakom James Brown) som inte kunde tro vad hon hörde i grunden till »Go Bang«: »That little strange white boy made this funky beat?«

Frida Hyvönen

I sin låt »Ich Heisse Don« varnade Don Lennon folk från östkusten för att köra genom landet: »I could not believe the things I saw/when I drove to California«. Daniel Radosh vet vad som menas. Sedan han hamnat på en festival där banden bedöms efter hur ofta de ber, ger han sig ut på långa resor till USAs mest gudsförgätna, Jesus Junk-fyllda hörn. Jesus Junk är småskräp och tröjor med kristna slogans. Evangeliker som väntar på The Rapture – när Kristus kommer och hämtar dem – är kända för att bära dem. »Jesus Loves You«-tröjan finns i ena änden av skalan, »Conceived in Rape: A Blessing«-flyern i andra.

Det mest intressanta med Radoshs upptäckter är att se så olika grupper inom den kristna bubblan. Några band vill tilltala både evangeliker och sekulära, men ingen verkar gå på deras »Jesus is my girlfriend«-texter. Kampen står mellan dem som tänker att Jesus kunde vara bra för alla och investerare bakom temaparker som ska lära barn att sky evolutionen. Musiker som äter vad andra har slängt (»What would Jesus have done?«) kontra lobbygrupper som siktar på lagar och skolplaner, uppeldade av böcker där demoner (läkare, feminister och »people believing in tolerance«) bekämpas av snubbar med heliga vapen.

Vivian Girls

Silence Is Wild (cd) (Licking Fingers) Hur jag än tänker på Silence Is Wild ter den sig mer som en teaterföreställning än en skiva. Musiken är inte särskilt central. Föreställningen skulle däremot kunna bli snygg, med olika scenografier till varje nummer. I inledande »Dirty Dancing« passar Hyvönen på att vinna publikens välvilja, på trappan till ett hus med skorsten och flygel. Hon har blivit sångerska, hennes barndomskärlek har blivit sotare och nu är han på besök. De tar en dans i vitt och svart, med pianofingrar mot en smutsig arm. När vi förflyttar oss till »London!« kryper Hyvönen runt i Sherlock Holmes-rock i dimman. Några fler tablåer följer innan pjäsens kris äger rum och teaterns svarta

Rapture Ready – Adventures in the Parallel Universe of Christian Pop Culture (cd, Scribner)

Vivian Girls (bok) (In the Red) ytor fylls av en sjukhussal med bländande ljus. I »Birds« framträder kören i korpdräkter av tungt tyg i konstiga skärningar. Deras röster tillför ett harmoniskt lager som åskådarna väntat på. För några i bänkarna skulle illusionen kunna brytas om de ser orkestern och märker att orgelspelaren bär hatt. Andra skulle kunna uppleva det som tvingande att sitta kvar hela tiden och lyssna tills den tragiska hjältinnans sista ord klingat ut.

»The Story of the Vivian Girls«, Comet Gains svävande spin off på boken med samma namn, är bara ett av många bra ekon som Brooklyn-bandet Vivian Girls väcker. Fragment dyker upp i minnet av låtar som jag inte hade kunnat titlarna på om det inte hade varit så snillrikt ordnat att dessa titlar varit refrängens ord. Angelägna unga röster, både punkiga och väna, inspelade så att de verkar komma från ingenstans. Skälet, skulle jag tro, är att Vivian Girls har spelat in på samma sätt som tidigare band och brytt sig om liknande ämnen. Mest kärlek och hat. En av texterna på Vivian Girls utgörs bara av ett bestämt (och ganska

ostämt) »No«. Men bandet verkar även ha vissa glädjeämnen, exempelvis Henry Dargers science fiction-saga »The Story of the Vivian Girls, in What is known as the Realms of the Unreal, of the Glandeco-Angelinnian War Storm, Caused by the Child Slave Rebellion«. En uppradning av Vivian Girls möjliga musikstilar blir nästan lika lång. Surf, shoegaze, Riot Grrl, girlgroup och några till. Det är inget ointressant sammanhang och jag gillar bandets uppsåt, trots att mitt hjärta inte förmår slå i kapp med baskaggen.

SID 83

SMAK NOVELL/VINTER 2008

TOR BILLGREN

Att samla sig för det avgörande ögonblicket »På sistone har jag till min förskräckelse noterat att den koncentrationsflykt som de digitala verktygen erbjuder, sakta men säkert håller på att övergå i ett märkligt tillstånd av vuxenDamp.«

SID 84

ag får kalla kårar av vällust när jag läser om stämningen i studion när Fred Åkerström sjungit in sitt sista »Hålln med fioln, gonatt, gonatt« i »Glimmande Nymf« från 1974. Berättelsen finns i Håkan Lahgers och Lasse Ermalms praktverk om det klassiska skivbolaget Metronome, »De legendariska åren« – en bok som för övrigt är obligatorisk kurslitteratur för alla analog-nostalgiker. »När något är så där bra sitter man och håller andan under hela tagningen för att inget tekniskt ska gå sönder eller haka upp sig«, berättar teknikern Janne Hansson som var med vid inspelningen. »Jag glömmer aldrig den där intensiva stämningen, det där oerhörda allvaret. Han laddade ur sig allt.« Den här typen av urladdningar förekommer mer sällan idag. De är helt enkelt inte lika nödvändiga. Numera skapas inte musikalisk perfektion genom koncentration och fokus, utan genom omtagningar, klippning och redigering. Pro Tools-tänkandet har gjort musik- och radioproduktion till ett pusselhantverk, där man klipper ut användbara bitar ur ett material och fogar samman dem till en helhet som uppstår i efterhand. Detta kan självklart vara befriande och kännas enklare än att ha en helhetstanke klar för sig från början. Jag säger inte heller att pusseltänkandet är sämre. Bara annorlunda. När människor tidigare arbetade analogt ingick koncentrationen som en självklar del av arbetet. Man övade undermedvetet hela tiden, eftersom varje rullband kostade hundratals spänn, eftersom man var tvungen att doppa varje fotopapper i tre kemikaliebad för att få fram minsta lilla bild. Det var nödvändigt att ha förmåga och tålamod att samla sig för det »avgörande ögonblicket«, som fotografen Henri Cartier Bresson talade om. Att stå med kameran framför ena ögat, stabilt vilande i händerna och ta en bild i rätt ögonblick, istället för att ta hundra med en digitalkamera hållen med utsträckta och rangliga armar. Självklart finns det inget som säger att det måste bli så här när man jobbar digitalt, men eftersom koncentration är jobbigt avstår vi gärna. Detta märker jag i mitt eget arbete som radioman. I stället för att lägga en extra timme på förberedelser och lite extra krut på koncentration, kastar jag mig ofta in i intervjuer med föreställningen att »det ju alltid går att klippa ihop i efterhand«. På sistone har jag till min förskräckelse noterat att den koncentrationsflykt som de digitala verktygen erbjuder, sakta men säkert håller på att övergå i ett märkligt tillstånd av vuxen-Damp. Sjukdomsinsikten har gjort att jag börjat självmedicinera, och hittills har behandlingen bestått av just Fred Åkerströms vokala koncentrationsexplosioner. Tänk att de satte det mesta live där i studion. I DVD-spelaren ligger Aleksandr Sokurovs film »Den ryska arken« från 2002. Nittiosex minuter lång och filmad i en enda tagning. I det ögonblick sista rutan är fotograferad är filmen färdig. Det är frihet!

SMAK NOVELL/VINTER 2008

Edward Quist

Rumpistol

Pan Sonic: Kuvaputki (film) Jag erkänner härmed att jag kan sitta och stirra in i de visuella effekterna i Real och Windows Media Player hur länge som helst och förhäxas av hur det snurrar, strålar, byter färg och böljar i takt med musiken. Trots det faller jag inte för den amerikanske filmaren och konstnären Edward Quists Pan Sonic-film Kuvaputki, som – om man vill vara elak – inte är mycket mer än så. Quist har tagit den dokumentär han gjorde om de finska klicktechnopionjärerna under världsturnén 1999-2000 och remixat den till ett konstfilmsartat collage där musiken styr visuella mönster i bilden. Och

Dynamo (cd) (Rump Recordings) visst är det snyggt med pulserande sinusvågor, blixtrar och sprak i stroboskopiska flöden. Visst är det häftigt med de förbiflimrande bilderna av Pan Sonic-männens händer i knapparnas, reglarnas och rattarnas landskap. Men som helhet är filmen rätt tråkig. Den utvecklar sig inte på något sätt, varken vad gäller intensiteten eller dramaturgin, utan är mest som en samling musikvideor gjorda efter samma koncept.

Paul D. Miller (red.) Sound Unbound (bok) (MIT Press) »Gimme two records and I'll make you a universe«. Citatet brukar tillskrivas DJ Spooky (Paul D. Miller), och ringar in DJ:andets oändliga möjligheter – men också DJ:ns roll i den samtida ljudkultur som präglas av samplingar, återbruk och collage. I Sound Unbound har Miller bjudit in ett trettiotal musiker, akademiker och författare som skildrar remix- och samplingskulturen ur olika perspektiv. Boken är något av en uppföljare till Audio Culture från 2004, som tog ett ordentligt grepp om 1900-talets ljudkulturer med både nya och gamla texter. Sound Unbound innehåller framför allt nyskrivet material och är mindre akademisk – men också mindre struktu-

Ja! Det var så här det skulle ha låtit på elektronikastjärnan Murcofs senaste skiva. Vad jag älskade hans Martes från 2002. Vad jag hatade förra årets astronomiska pekoral Cosmos. Med första låten på nya skivan Dynamo plockar Rumpistol upp den stafettpinne som Murcof emottog av sina elektroniska föregångare, men så klumpigt tappade bort. Basen knockar mig, och de speldoseliknande klangerna skapar en mystisk och mörk stämning. Dynamo är den tredje plattan som danske Jens Berents Christiansen ger ut under namnet Rumpistol sedan 2003. Den består av åtta mycket genom

komponerade och välproducerade låtar med obstinata beats, melankoli och eftertänksamma melodier. Samarbetet med de klassiska musikerna är något av det mest lyckade jag har hört i elektronikasammanhang. Stråksektionen finns med för att den behövs – inte för att, som så ofta, ge ett konstnärligt alibi. Kontrabasens mörka melodi i avslutande »Dynamo« förenar sig med den elektroniska basgången och blommar ut i en solfjäder av stråkar som ledsagar låten till ett lågmält vänthallssorl. Sedan är det bara att börja om från början.

Van der Papen Majestic (EP) (Parvoart)

rerad. Det hade exempelvis inte skadat med presentationer av skribenterna. På den CD som bifogas demonstrerar DJ Spooky sin estetik – röster ur det förflutna mixas med musik, ljud och beats. Jag har alltid varit svag för den här typen av kalejdoskopiska ljudbilder – men måste samtidigt medge att det känns en smula obsolet. Var det inte så här Frispel i P3 lät kring sekelskiftet? Borde det inte snart vara dags för något annat – kanske rentav något nytt?

Det finns inget som får mig att kapitulera så ovillkorligt som en smygande bastrumma. Först hör man bara knaster och feta stråkar, men långt där framme i mörkret börjar något så smått ta form – lätta markeringar, som successivt materialiseras till ett kompromisslöst och bottenlöst dunkande. Det kommer närmare och närmare, och till slut ser man det framför sig som en mäktig kraft – som strålkastaren längst framme på ett diesellok på en raksträcka i ödemarken. Nästa ögonblick står man framme på loket och känner hur vinden svider i ansiktet. Ögonen tåras, håret fladdrar och framför flimrar den strålkastarbelysta rälsen

förbi som ett stroboskop hela vägen fram till Mordor. Tyska tvillingarna Ronald och Christophe Lonkowskys förstlingsverk Majestic är en fullträff av ondskefull, mörk och mycket vacker techno. En del kommer säkert att tycka att det liknar Wolfgang Voigts (a.k.a. GAS) likaledes mörka musik – och visst, soundet är onekligen besläktat. Men Van der Papen visar med Majestic att det inte på något sätt är förbrukat.

SID 85

FIKTION NOVELL/VINTER 2008

Alltid sist i Novell: Nyskriven litteratur/POESI om musik

The flowers she said she sent ILLUSTRATION: Karin Cyrén

TEXT: Linn Hansén

et är svårt att veta exakt vem det är som gått förlorad. The flowers she sent and the flowers she said she sent / Det finns ögonblick då ingen känner igen sig eller förstår. Man har nytta av att vara vid liv. Nästan vad som helst kan sägas vara skickat. Först kom tvåsamheten, sedan kom synthen. Efter århundranden av romantik / I saw you standing in the airport / With your Chihuahua in your hand / Kom detta Man kan citera nästan vad som helst är det citatets kvalitet. Blommorna hon skickade och blommorna hon sa att hon skickat / Are all equally dead Flera saker är sorgliga samtidigt nu. Nästan vad som helst kan sägas vara avgörande. Öppnar bröstkorgen för ballader. Efter århundraden av regn och taxibilar / I saw you closing your antique shop / Och verkligt intelligenta sätt att organisera sig / On your way to Disneyland / Bensinstationer / Och det som ligger och glittrar / Efter århundraden av plastdukar och motorväg / Man har nytta av att känna till historien / she sent and she said she sent / Vilket hela tiden upprepar sig, som om vi tyckte om det / dansbanor, verandor / Filosofihistorien, kärlekshistorien, den mer allmänna historien och hur den kan sägas sluta. Liksom i sången är blommorna av plast, vilket gör att alltihop kan upprepas i bättre och bättre versioner. Liksom i verkligheten är det just nu mycket verkligt. Först kom avstånden, sedan kom flygplatserna. Nationsgränser, nattöppna blomsterbud, det allt snabbare tåget och sekunden innan det lämnar stationen. And the books she read and the books that she said she read / Efter århundranden av små barer och hockeyfinaler / Are all spread on the floor / Alla böcker SID 86

»Först kom avstånden, sedan kom flygplatserna. Nationsgränser, nattöppna blomsterbud, det allt snabbare tåget och sekunden innan det lämnar stationen.«

som viker ut sig för mänskligheten / Alla hotellrum på västkusten / You don’t get out of bed anymore Ögonkast och nylon som viskar. Hon säger att hon skickat blommor och jag säger att de kommit fram. Nattöppna körskolor, den mycket väl använda scenen där bilen försvinner i kvällsljuset, den mycket väl etablerade vetskapen om vad som händer sen. Likheten mellan att läsa en bok och att säga att man läser en bok. Alla chanser man har att släta ut samtiden. Först kom synthen, sedan kom tvåsamheten. Ett fång doftande blommor i plast. Den amerikanska idén om att ses på ett nöjesfält. I din strutsfjäderboa. Hon sa att hon Efter oändliga epoker av längtan och skrynkliga skjortor och sockervadd / den vedertagna berättelsen om en mycket långsam sista låt. En mening som påminner om den vi sa när vi menade det. And you trembled like an ostrich Man kan mena nästan vad som helst är det ögonblickets kvalitet. In your ostrich feather coat. Linn Hansén är född 1983 och bor i Göteborg. Hon ingår i litteraturkollektiven SHARKS och G=T=B=R=G. Hennes debutbok »Ta i trä« är utgiven på Pequod Press.

Läs redaktionens blogg. Beställ prenumeration. Köp lösnummer. magasinetnovell.se

www.galatea.se

Tänk grönt. Tänk burk.

Art. nr 1640, 50 cl returburk, 5 % vol. Pris 12:50

Alkohol i samband med arbete ökar risken för olyckor.