FRÄNSTAM TIPSAR - SKA DET VARA SNABBT OCH VICKANDE LÅNGSAMT OCH RULLANDE ELLER...

TOBIAS FRÄNSTAM

Med ett par år på nacken börjar man numera ha varit med om ett gäng vårfisken efter gädda. Många platser som jag fiskar hittade jag redan för tio-femton år sedan och sedan dess har jag återvänt år efter år för att pröva lyckan med nya tekniker och metoder.

Ju tidigare det varit på säsongen det har varit, desto slöare och långsam har jag upplevt gäddan. Är vattnet kallt upplever jag att de intryck gäddan får av ett bete som ljud och vibrationer lätt kan överstimulera fisken och få den att tappa intresset helt och hållet. Inget kan vara så viktigt som att få den där exakt magiskt rätta rörelsen på ditt bete som trycker på exakt rätt knappar för att gäddan skall hugga.

SKALL VOBBLERN VICKA ELLER SLÅ?

I början av min gäddfiskekarriär fiskade jag vårgädda så gott som enbart i Stockholms skärgårds grunda och grumliga innerskärgårdsvikar. Man visste oftast vilka vikar, kanter och fjärdsystem som höll grov gädda men trots detta var fångadet av dem en rejäl utmaning. Trots att man kunde veta vilka platser som ofta leverade grov fisk fick man kämpa för vartenda hugg och fiskade man endast lite fel fick man sällan något alls.

En beprövad taktik var ett långsamt vobblerfiske. Bäst var numera klassikers som en svävande eller sjunkande Zalt-vobbler eller en långsmal Conrad. Ofta viktade jag på betena med extra stor krok eller fler fjäderringar tills de nästan gick som pinnar i vattnet och bara vickade ytterst lite grann under hemtagningen. Förhållande mellan fångst och stel gång blev ofta motsatt desto längre våren gick och ju mer vattnet värmdes. Istället för att ha beten som rörde sig subtilt och sakta fick jag ofta mer kontakt med vobblers som hade en aggressivare gång som flytande Zalt-beten, den aktivare Bomber-vobblern eller den hetsiga Manns -1.

Just detta fenomen med att stela beten med subtil rörelse fiskar bättre i kallt vatten har upprepats många gånger under de senare åren vid besök i allt från sjö, skärgård, å och älv. De senaste åren har jag fiskat mycket med ABU Svartzonker McPike medan min fiskekompis Rasmus ofta fiskar med Svartzonker McRubber. Dessa två beten tycker jag särskiljer sig mycket i sitt rörelsemönster genom att en McPike slår hårdare och långsamLångsamt hemtagna vobblers är en

förleksklassiker! mare med stjärten medan en McRubbern rör sig snabbare och med mindre simrörelser.

Just när det gäller tidigt vårfiske vågar jag påstå att Rasmus genomgående fångar markant fler och större gäddor på McRubber jämfört med McPike. Detta förhållande förändras däremot under resten av året när vattnet värmts något och generellt fiskar min tyngre paddlande och mer hårt slående McPike bättre i de flesta situationer under resten av året.

VAD UTLÖSER HUGGET?

En gädda samlar ofta flera olika intryck av ett potentiellt byte innan den bestämmer sig för att attackera. Givetvis använder gäddan synen men till viss del använder den även lukt, hörsel och framförallt sitt sidolinjeorgan. Sidolinjeorganet är ett känselorgan hos de flesta fiskar. Sidolinjeorganet, som sitter längs fiskens sida, gör det möjligt för den att känna tryckförändringar i vattnet, till exempel rörelser från andra vattendjur i närheten.

Inom fiske överlag tror jag att det visuella i betena överskattats enormt för våra vanligaste predatorer som gädda, gös och abborre. Lika stor vikt i hur man väljer betesfärg bör egentligen läggas i att fundera kring vilka vattenströmmar som betet skapar och hur det uppfattas av våra rovfiskar.

De porer som finns under gäddans haka och på gäddans skalle är en förlängning av sidolinjen som hjälper gäddan att jaga vid dålig sikt. Jag har sett att i riktigt grumliga vatten tycks dessa porer vara större vilket skulle kunna indikera på hur viktig sidolinjen är för att lyckas med jakten.

Är den sävliga gången så framgångsrik för att gäddan skyggar beten som ger ett kraftigt stimuli på sidolinjeorganet när vattnet är kallt?

Jag tror att i grumliga vatten med usla ljusförhållanden ser gäddan inte särskilt ofta vad den verkligen hugger på eller att den ens har möjligheten att studera hur betet simmar. Det jag tror att gäddan snarare gör är att den bestämt sig ifall den ska attacker långt innan den ens sett bytet eftersom den redan då känt av det. Med hjälp av sidolinjeorganet förbereds gäddan långt innan på ifall det verkar vara något aptitligt och lättfångat som kommer simmande eller om det är något kraftfullt och svårfångat. Av någon anledning verkar köldstela gäddor vela ha beten som ger ett svagare stimuli på sidolinjeorganet medan man kan öka retningen markant desto varmare det blir i vattnet. Lyckas man trycka på rätt knappar på gäddans sidolinjeorgan så är fisken redan inställd och klar för attack när bytet verkligen dyker upp!

EXPERIMENTERA MED LJUD, LJUS OCH TRYCKVÅGOR

Så när ni nu ger er iväg på gäddfiske under vårens alla underbara äventyr, tänk på att det finns långt mer för att locka gäddan till hugg än vad den ser och hör – nämligen vad den känner. Experimentera med vilka signaler just ditt bete skickar ut när det simmar och jag lovar att du kommer hitta en extra dimension kring hur du kan tänka när du väljer bete!

13,9 kg gädda på ABU Svartzonker McPike! Ofta fiskar McPike markant mycket bättre för mig i april jämfört med i mars. Själv tror jag att det har att göra med att betet går tungt i vattnet och att gäddan främst vill ha beten som ger ett svagt stimuli på sidolinjeorganet när vattnet är kallt.