PÅ JAKT EFTER STORABBORRE!

STORABBORRE

Garnkroken pendlar till när jag gör ett litet lockryck med pimpelspöet. Direkt känner jag en liten darrning i spötoppen och drar till – motståndet är stumt. Jag misstänker att en av sjöns grövre abborrar sugit in min fluffiga garnkrok i munnen... Häng med ut på isen för att söka efter de riktigt stora abborrarna.

PÄR LINDBERG PÄR LINDBERG, KAJSA VÄLIMÄKI OCH MATS CARLSEN

Kajsa och jag älskar att pimpla abborre. Det är underbart att komma ut på isen en dag då solens strålning värmer skönt på kinderna. Solens strålar når även ner genom isen om inte snötäcket är för tjockt. Det gör att de vintertrötta abborrarna vaknar till liv, och i synnerhet de större individerna. Är lufttrycket stabilt, eller stigande – ja då vet vi nästan säkert att vi kommer att bli belönade… Abborrarna är känsliga mot fallande lufttryck och kan vara väldigt kinkiga vid lågtryck och mulet väder. Men lika pigga och nappvilliga är de vid vackert väder och högtryck. Kajsa och jag har ett litet specialknep som ger oss extra många napp. Vi använder små garnkrokar som attraktorkrok istället för limkrok, som annars är det vanligaste valet bland pimpelfiskare. Vi har märkt att garnkrokarna ger extra bra resultat på de grövre abborrarna. För att ”krydda” krokarna sätter vi även på små ”silikonkluttar” i kontrastfärger på krokböjarna. Ibland sätter vi även på en eller två maggots på kroken om fisket är trögt. Då kommer även doftfaktorn in och gör kroken ännu mer oemotståndlig för abborrarna.

En dag i slutet av februari blir omständigheterna äntligen perfekta efter en lång tid med sämre vinterväder. Vi läser på Klart.se att solen skall visa sig mest hela dagen och att lufttrycket dessutom skall öka under dagen. De är precis vad de svårflörtade abborrarna i sjön gillar. Det finns riktigt grov abborre i sjön men de är ganska få. De är gamla och erfarna, och låter sig inte överlistas var dag. Men när vi krokat en av dem så väger de nästan alltid över kilot, och ibland betydligt mer än så.

Spänningen är på topp hos Kajsa och mig när vi slänger in skryllor och isborr i bilen och drar iväg. Det rister härligt i borren när de nyligen vässade skären på 155-millimetersborren gör var sitt stöddigt hål åt oss. De stora abborrarna i sjön är så höga i formen att de inte går upp i ett 110-millimetershål, det är annars det vanligaste valet av diameter på skären för abborrpimplarna. I skryllorna sitter det rader med pimpelspön laddade med färsk lina och ny-polerade pirkar som är knutna till linorna. Att polera pirk och pyssla med utrustningen är en perfekt syssla under vinterkvällarna. Dagarna är korta under högvintern, så det gäller att utnyttja dem på bästa vis. Och det gör man genom att vara väl förberedd. Isen är cirka femton centimeter tjock och snölagret är bara på några få centimeter. Det innebär, att i alla fall en del av solljuset når ner till abborrarna.

Kajsa släpper ner sin pirk först. Hon fiskar med en Jensapirk från Fladen Fishing med garnkroken monterad på deras original kedjelänk. Den är bättre än man kan tro för det låga priset. Jag fiskar med en Svempa-Pirk på 45 mm som Mikael Boettge rekommenderat mig. Den skär ut bra och

Attraktorkrok är ett måste till pimpelfisket.

attraherar större abborre genom sina ”simmande” egenskaper. Jag har en dubbel panglänk av något grövre modell som min smaskiga garnkrok hänger i. Den grövre panglänken går att köpa hos Sportfiskeboden i Täby, som låter specialtillverka dessa för just storabborrfiske. Kajsa har redan känt en liten darrning i linan innan min pirk når ner till botten. Det konstiga i sjön är, att det är många mindre abborrar men nästan inga i mellanstorlek. Men däremot simmar det några riktiga grisabborrar i sjön. Vi får aldrig många av dessa men har vi tur får vi en – eller i bästa fall några stycken på en hel dag. Men vissa dagar bommar vi de stora helt. Men det är så fisket skall vara. Är det för enkelt så är det ingen sport.

Snart har Kajsa napp men det är en av småabborrarna som nappat. De väger inte ens femtio gram men dessa småttingar brukar ändå lyckas fastna

Det gäller att ha tålamod och inte byta hål för snabbt.

Både små och stora gäddor fattar tycke för pirken.

på våra garnkrokar i storlek 8 eller 10. Även jag känner ett ”litet pet” på pirken och tillslut sprattlar det lätt i spötoppen. Vi fiskar kring en undervattensrygg som löper ut från en udde. Den har hård och stenig botten som abborrarna gilla att jaga över. Efter ytterligare ett antal småabborrar stramar det till lite hårdare i linan för mig. Men jag känner på knyckarna att det är en gädda. Jag släpper tillbaka gäddan som väger dryga kilot och byter hål. Det tar för lång tid att sitta kvar i ett hål man fått gädda i innan abborrarna börjar nappa igen, så det är bäst att byta hål direkt. Vi sitter betydligt längre i var hål än vad tävlingsfiskarna gör. Det kan ta upp emot tio minuter innan de stora kommer fram och nappar. Jag vet inte vad det beror på med de har någon slags beslutsångest ibland. Då gäller det att ha tålamod. Det är något som min käresta lider brist på. Nappar det inte första kvarten blir hon rastlös och byter hål och färg på kroken om vart annat. Jag försöker dock lugna henne och det har väl i alla fall en viss verka på henne. Men till slut utbrister hon: - Kan vi inte gå över till den andra sidan av sjön? - Jo, det kan vi väl, säger jag lite motvilligt…

HUGG AV MONSTERFISK

Jag vet ju att vi sitter på en het plats och att de stora abborrarna rör sig i små stim i sina födosök en sådan här dag. Men å andra sidan kan de ju lika bra simma förbi våra pirkar på den andra sidan sjön där vi också har en het fiskeplats. Den ligger utanför ett vegetationsbälte som löper ut cirka femtio meter ut från en vass. De stora abborrarna brukar kryssa förbi precis i kanten av detta och prickar man rätt så kan det nappa. Jag får ganska omgående en mindre gädda som står och lurar i vegetationen. Jag släpper i den igen och går bort en bit lite längre inåt vassen och borrar ett nytt hål. När jag släpper ner min pirk märker jag att jag borrat för långt in. Jag får genast gammal nate på kroken. Jag drar upp pirken och tar bort naten men ger hålet en chans till. Plötsligt fastnar jag i någonting stumt. Men snart märker jag att det ”stumma” rör på sig. Det är en jättegädda som tagit min lilla pirk. Den rusar iväg med pirken in i naten och snor in sig i den. Jag gör vad jag kan för att fajta den. Jag uppskattar vikten till över åtta kilo, kanske över tio kilo. Jag hinner se ryggtavlan en gång när

“DET FINNS RIKTIGT GROV ABBORRE I SJÖN”

En skrylla är mycket bra att ha med sig ut på isen. den simmar förbi direkt under hålet men snart går den helt fast och linan går av. Jag är riktigt darrig och är besviken. Jag kunde säkert ha fått upp den om det varit fritt vatten även om det hade tagit sin tid. Men nu var omständigheterna inte så. Jag går ut till Kajsa och borrar ett hål och tar fram ett nytt och färdigriggat spö ur skryllan. Hon har bara fått mindre abborrar och är nu riktigt otålig och börjar prata om vad vi skall äta till middag och om att de behöver städas hemma och liknande saker. Jag stänger av hörseln ett tag, tills hon tystnat och hon märker att mitt ”mycket lilla” intresse för städning är mindre än någonsin just nu…

DUBBELHUGG

Vi äter några äggmackor till lunch. Jag dricker kaffe till mina mackor och Kajsa, som trots ”mogen ålder” inte lärt sig att dricka kaffe ännu, tar sitt vanliga Söderte. Jag vet att lite mat i magen ger henne bättre tålamod och så blir det även i dag. Skönt tänker jag, för nu kan vi pimpla i minst ett par timmar till. Men det tar inte lång stund innan Kajsa skriker till: - Nu har jag en baddare på! - Härligt älsklig! ropar jag. - Fa..ken – den lossnade, säger hon innan jag hunnit resa mig från skryllan för att hjälpa henne. - Skit också, säger jag. - Nu har jag en igen, ropar hon! I nästan samma ögonblick nappar de för mig. En stor abborre har inhalerat min cerise-röda garnkrok med limegrön tofs och silikonkluttar i kontrastfärger. Nu handdrillar vi varsin rejäl abborre med linorna mellan våra fingrar. De rusar ena stunden hit, och andra dit. Vi har fullt sjå att hålla koll på våra linor som vi lägger på isen när vi fått in några meter, för att sedan bromsa linan mellan fingerspetsarna vid nästa rusning. Tillslut ger sig abborrarna och vår vän Mats Carlsen, som också är ute och pimplar den här dagen, kommer rusande för att hjälpa oss. Abborrarna går precis upp genom

Praktabborre från isen.

hålet. Först kommer Kajsas upp. Hon lägger den i en vattenfylld hink som vi har med oss för just sådana här situationer. Sedan springer hon mot mig. Min abborre är riktigt stor och vill inte komma upp ur hålet. Jag ser hur den krumbuktar precis under iskanten och jag är rädd att linan skall gå av mot den vassa iskanten. Men det gör den inte. Snart får jag grepp med handen om en riktig praktabborre. Vi stoppar också i min abborre i hinken en kort stund för att pusta ut. Sedan hjälper Mats oss att ta några foton. Innan vi släpper ner abborrarna i sjön igen väger vi dem. Kajsas abborre väger strax över kilot och min väger 1280 gram. Under eftermiddagen får vi några abborrar ytterligare, men ingen av rang. Men vi är mer än nöjda med varsin kiloplus abborre. Jag är dessutom extra glad att vi fick en var. Det är bäst för husfriden som ni säkert förstår…