mahskara 74

MALMÖ HÖGSKOLA STUDENTTIDNING NUMMER 74

ÅNGESTEN

T e x t: Nik l a s l iN derot h il lust r at ion: a NNa bjรถrck

08 Brevfilmarna EX-IT

24 Skalbaggen 34 Det hade k채nts bra om ni hade skrattat nu

12 LLOJD

32 Inte utan

min kyckling

43 Matkollektivet

74

No.

Signerat Lin Mellgard Kära läsare, Först och främst vill jag hälsa välkomna två nya redaktionsmedlemmar: Elin Kurtsdotter och Sofia Johansson.

Elin axlar ansvaret som ny bildredaktör och Sofia briljerar med språkliga färdigheter i rollen som textredaktör.

Framtiden ser ljus ut med er! Ännu en person har trätt in i Mahskara: Jim Kollevik. Jim har, från grunden, skapat vår nya fina hemsida mahskara.se och profilerar även i detta numrets Studentfokus.

Nu vidare till ångesten.

Hösten hade, vid första redaktionsmötet för detta nummer, precis tagit ett stort kliv in i våra liv och det talades om stress inför diverse ting: mörkare dagar, ökad press i skolan och den ovissa framtiden. Varför inte gräva djupare i detta tänkte vi, omfamna och destillera känslorna för att sedan komma ut som bättre och gladare människor? Vi ville helt enkelt definiera ångesten och belysa hur vanligt det är. För det är vanligt. Otroligt vanligt.

Efter Mahskaras besök på Studenthälsan (läs artikeln "Studenthälsan, hur mår du egentligen?") där vi talade med kuratorn Jessica Wastring, visade det sig att den största orsaken till att studenter söker hjälp är just på grund av ångest. Detta bekräftade våra aningar om att ångest tillhör vardagen samt hur steget från tonåring till ung vuxen för med sig nya metafysiska tankar som stundtals kan vara svåra att hantera på egen hand.

Vidare har Mahskara tagit reda på mer om hur man bemästrar sin ängslan kring att tala inför publik. I texten "Det hade känts bra om ni hade skrattat nu" har Maria

Brännström, lärare i bland annat retorik, ställt upp på en intervju. Hon ger flera goda exempel på hur det är möjligt att bota sin nervositet i situationer där man ensam ska framföra ett tal inför en skara människor.

Skribenterna i detta nummer har berört åtskilliga aspekter av ångest och det framgår tydligt att den enas ångest inte är den andras lik. Här behandlas bland annat tentaångest, kulinarisk ångest och den ångest som infinner sig när man flyttar till ett helt nytt land, utan att kunna språket.

Slutligen, de 52 sidor som Mahskara har till sitt förfogande fylldes detta kvartal i rasande fart! Vi är barnsligt stolta över alla som har bidragit med material och ni ska veta att ni är guld värda som lägger ner den tid och omsorg det tar att färdigställa material inför en deadline. Idag är för övrigt första riktiga vinterdagen här i Malmö: ett tjockt, vackert, vitt snötäcke har lagt sig över vår stad och får gatorna att lysa upp medan stadsbullret tonas ner. Ta dig tid att äta en pepparkaka, pussa någon du tycker om, säg till personen att du tycker om den och fundera sedan över om det här med ångest faktiskt behöver vara en så stor del av våra liv.

Lin Mellgard

Annonser: Annonsbyrån Tomat, Tel: 046-137400 // Hemsida: www.tomat.se Studentmagasinet Mahskara ges ut av Studentkåren Malmö och når ut till alla studenter vid Malmö Högskola. Åsikter som kommer fram i tidningen är studenternas och inte nödvändigtvis Mahskaras. För insänt material ansvaras ej. Mahskara har i viss mån modifierat vissa bilder och texter. Mahskara trycks på svanengodkänt papper.

04

Chefredaktör

Textredaktör

Art Director

Lin Mellgard chefred@karen.mah.se

Sofia Johansson textred@karen.mah.se

Victor Nilsson artdirector@karen.mah.se

Bildredaktör

Webbutvecklare

Foto

Elin Kurtsdotter bildred@karen.mah.se

Jim Kollevik jim.kollevik@gmail.com

Texter

Illustrationer

Elin Kurtsdotter Joachim Hedberg Lin Mellgard Pontus Blom Victor Nilsson

Agnes Almquist Andreas Knutsson Emilia Sahlin Eric Wright Gustav Eklund Ivan Bengtsson Leo Nord Lina Billing Line Hansson Lin Mellgard Madelen Arnesdotter Nathalie Pawlak Niklas Linderoth Oscar Lövgren Pontus Blom Rasmus Jinnestrand Samina Ul Alam Lindström Sofia Johansson Victor Nilsson

Anna Björck Elisabeth Rafstedt Emilia Bongilaj Marta Peris Perez Louise Lundvall Marie Herzog Rodrigo Jimenez Sara Glans Ylva Karlsson Ylva Svensson Borg

Redaktionen 05

Studentfokus: Jim Kollevik Vi möter Jim Kollevik som studerar Medieproduktion och processdesign på Teknik och Samhälle.

Utöver studier och praktik driver han även ett företag inom webbutveckling.

Jim är aktuell då han har designat och utvecklat vår webbsida mahskara.se.

T e x t: re da k t ionen BIL D: v ic tor nilsson Var befinner du dig i din utbildning?

– Jag ska precis avsluta min näst sista termin inom programmet.

Du borde ha fått en bra överblick över vad utbildningen innefattar, berätta för den icke-insatta om Medieproduktion och processdesign.

– Du lär dig produktionsflödet inom tryckbranschen, alltså hur hela processen från idé till färdig produkt ser ut. I programmet lär vi oss lite mer av det tekniska än vad de på parallellprogrammet Produktionsledare media gör.

Vi lär oss dessutom kodspråk, alltså HTML, CSS, PHP och databashantering (MySQL). Anledningen till att vi lär oss så många olika saker är för att vi ska kunna arbeta med tillexempel enbart webbutveckling som i mitt fall. Främst syftar programmet till att ge ett helhetsperspektiv på tryck och reklambranschen, om jag har förstått det rätt. Men det känns som att man formar sitt eget program efter några terminer, beroende på vad man blir intresserad av. Jag fastnade för webb och den digitala biten, vilket gjorde att jag självmant lärde mig mer om det utanför skolan. Jag startade även ett företag med inriktning på webbutveckling som jag fortfarande driver.

Var befinner du dig i din karriär just nu?

– Jag har precis avslutat min praktikperiod på Eight, en kommunikationsbyrå i Malmö. Under vårterminen kommer jag att sitta kvar på Eight, dels för att jobba och dels för att skriva mitt examensarbete mot byrån. Utöver det

06

är jag webbansvarig för mahskara.se och webbredaktör för medieteknikmalmo.se vilket är institutionens egen kanal.

Dessutom är jag egen företagare inom webbutveckling.

Har utbildningen levt upp till de förväntningar du hade?

– Ja, överlag. Främst med tanke på att den öppnade upp den digitala världen för mig, något som jag kanske inte visste att jag ville arbeta med innan.

Har du några bra tips till nya studenter?

– Ja, några tips som jag kan tänka på; känner du att du är bra på någonting, starta ett företag inom det eller försök utveckla dina talanger på något sätt. Försök välja de bitar som du tycker är roligast och mest intressant. Du kan bli bra på mycket, men jag tror att det gynnar en, både privat och karriärmässigt, att syssla med något man tycker är kul. Och även; försök lära dig så mycket som möjligt på egen hand.

Skolan ger en introduktion till mycket men det är viktigt, att fördjupa sig i de bitarna du fastnar för. Slutligen; våga fråga!

Lär dig att ge och ta kritik. Oavsett vad du gör, kan det alltid göras bättre. Det är viktigt att vara ödmjuk inför sina projekt och inse att du kan lära dig nya saker genom att söka kritik.

Ovanstående strategi innebär oftast ett hårdare arbete mer ger ett bättre resultat.

En lapplisas bekännelser T e x t: M a del en a rnesdot t er il lust r at ion: louise lun dva l l Med ett krampaktigt tag om min kalender, tapetserad med ”glöm ej”, ”gör denna vecka” och ”framtidsprojekt” – går jag in i badrummet för att borsta tänderna. Allt är prydligt uppradat på neonlappar. Organiserat för att jag ska slippa glömma bort någonting. Det måste ha hänt något i min barndom, att vara så rädd för att missa något är fan inte normalt. Jag sätter mig på toaletten för att gå igenom allt inför morgondagen. Håller tillbaka en kräkreflex när jag slinter med borsten ner i halsen. Ett sting av ångest, jag har inte hunnit träna, eller läsa inför morgondagens föreläsning. Jag stryker ett streck över båda och flyttar över dem till morgondagens göromål.

En del dövar ångesten med vildsint festande eller shopping. Jag själv drar streck som guilty pleasure. Rasp. Rasp.

Det bekanta ljudet av mig själv som krafsar med bläck och blyerts. Skriver ner vad som inte bör glömmas bort. Jag glömmer att spotta. Ett vattenfall av skummande tandkräm rinner mot kalendern. Mitt på allt jag ska göra. Är det ett tecken? En syndaflod för det jag inte gjort?

Tar upp mobilen. ”Renskriva att höra”.

Ett nummer dyker upp på skärmen. Vän jag inte besökt sedan flytt. Dåligt samvete plus skummande mun får mig att trycka av ljudet. Mobilen slutar kurra. Återgår till mina anteckningar Rättar ”höra” till ”göra” och lägger till ”Ring E”. Pennan tvekar. Denna veckas listor är egentligen redan fullproppade med inplanerade samtal till A, B och kanske inte C men D. Jag vill inte stressa mig själv i onödan så jag sätter upp henne på framtidsprojekt. Tillsammans med ”putsa fönster” och ”måla om stol”.

Om jag la hälften så mycket tid på att planera, hade jag haft hälften så mycket att göra. Be då en rökare att köra halva ciggen från och med genast eller förklara för ett barn att det bara får äta halva glassen i fortsättningen. Just nu har jag alldeles för mycket att göra för att komma över mitt lapp-beroende. Men jag sätter upp det på framtidsprojekt.

Rasp. Rasp. De säger att första steget att bli frisk är acceptans. Är jag på god väg? Well you can have my medhåll but you can’t take my kom-ihåg-lappar ifrån mig.

08

Definition av ångest: En långvarig känsla av rädsla och oro som kan utlösas av stress. Stress kan vara situationsbetingad och uppstå exempelvis vid en skilsmässa, missbruk, livshotande sjukdom eller av okänd orsak.

Dr Pawlak presenterar: Ångest T e x t: nat h a l ie paw l a k BIL D: l in mel lga r d Det som händer när vi får ångest är att kroppens eget varningssystem aktiveras. Detta leder till typiska symptom som ökad hjärtfrekvens, muskelspänningar, darrningar, vidgning av pupill, ökad svettning, yrsel och påverkat andningsmönster. Symptomen beror bland annat på att mängden adrenalin i blodet ökar.

Vi tar det från början: Adrenalin är ett hormon som bildas i binjurarna och binder till specifika receptorer.

Receptorerna ingår i cellens struktur och har som uppgift att ta emot och vidarebefordra signaler. Adrenalin binder bland annat till receptorer i skelettmuskulaturens och hjärtats blodkärl, vilket leder till att kärlen dras ihop och därmed minskar blodflödet. Därför kan man bli blek i ansiktet när detta inträffar. Hormonet kan även binda till receptorer i hjärtmuskulaturen vilket leder till ökad hjärtaktivitet.

Kroppen försätts i ett fight-or-flight mode och prestationsförmågan ökar för stunden. Detta var framförallt fördelaktigt på stenåldern när människan blev jagad av diverse rovdjur.

Om man utsätts för en pressad situation och får avreagera

sig genom någon form av fysisk ansträngning får kroppen utlopp för stressreaktionen, spänningarna minskar och adrenalinmängden återgår till normal nivå. Om man däremot inte aktivt gör något för att minska halten av adrenalin kan de ovan beskrivna symptomen kvarstå. När den stressade situationen härstammar från en psykisk oro kan denna oftast inte springas ifrån och symptomen kan istället eskalera.

Vårt nervsystem kan indelas i ett viljestyrt samt ett icke viljestyrt system. Kroppens fight-or-flightrespons styrs av det icke viljestyrda systemet och kan alltså inte styras av rationellt tänkande.

Avslutningsvis: Det är naturligt för människan att bli stressad. Men för att minska risken att få långvariga besvär på grund av stress är fysisk aktivitet och ett gott humör en bra lösning.

09

Brevfilmare lägger ångest på hyllan ”Det är inte hen i filmen som har skrivit brevet”.

Den gamla hederliga brevfilmen, kanske mest känd från tv-programmet Bullen, har återupplivats och fått ett nytt ansikte på filmbloggen EX-IT.

historierna, eftersom det är i tragedin som publiken främst kan se sitt eget liv i ett annat ljus.

– Många gånger i sitt liv har man gått med på vissa situationer, alltså att någon har varit ganska dum mot en, förklarar Annamia. När man har befunnit sig i en destruktiv relation är det i efterhand lätt att vara efterklok och undra: varför gjorde jag så? Vi kan kanske se det sunt utifrån – jag skulle aldrig ha gått med på att min bästa vän blev utsatt för det – men när det kommer till en själv är man ofta mer benägen att bryta mot sin inneboende moraliska kompass, fortsätter Annamia.

Det var i samma veva som Annamia läste praktisk film på Malmö högskola som idén föddes. Vid sidan av har Annamia sedan många år tillbaka varit aktiv i Teater Papillion och därför kändes det naturligt att dessa två projekt flätades samman.

– Jag kände en frustration över att en fem minuter lång kortfilm kunde ta uppemot ett halvår att producera. Till slut tycke jag inte om vad jag hade producerat, eftersom allting skulle dissekeras och kritiseras. Det är klart att allting kan problematiseras, göras annorlunda, men du har ju gjort ett val och nästa gång kanske du gör ett annat val, förklarar Annamia och gestikulerar. Jag ville producera film i ett snabbare tempo för att lära mig mer, och framförallt – nå ut till publiken på ett mer direkt sätt, fortsätter Annamia.

Det fanns tidigt ett koncept – Annamia ville göra brevfilm för unga vuxna utan att behöva analysera sönder varje kvadratcentimeter av slutprodukten. Nu återstod bara breven, för hur får man människor att dela med sig av sina allra mest bitterljuva ex-historier?

T e x t: Sofi a joh a nsson BIL D: E X-IT Biktliknande berättelser varvas med citat och bäst av allt - varje vecka publiceras en ny brevfilm. Bakom produktionen står regissören Annamia Olvmyr tillsammans med den Malmöbaserade teaterföreningen Papillon. Som vanlig dödlig undrar jag såklart hur går till när man drar igång ett projekt som EX-IT. Vad är det som har gjort denna form av sekulariserade bikt så populär? Känner de någonsin prestationsångest och i så fall, vad gör de åt den? Jag bestämde mig för att knapra pepparkakor tillsammans med Annamia och skådespelerskan Sophia Lignercrona från EX-IT för att undersöka hur de ser på saken.

– Fröet till EX-IT planterades faktiskt över en fika, berättar Annamia. Jag och en kompis satt och utbytte gamla ex-historier. Det slog mig då att vi aldrig tycks bli mätta på denna typ av historier, fortsätter Annamia samtidigt som hon häller upp ett glas mineralvatten.

– Nä, jag tröttnar aldrig, trots att vi har sysslat med exhistorier i över ett år nu, instämmer Sophia och brer en pepparkaka med mögelost.

Annamia påpekar att det finns en förkärlek för de tragiska

10

– Inför första säsongen strösslade vi caféer runt om i Malmö med vykortscitat. Vi placerade även ut boxar där besökarna uppmanades att dela med sig av sina hemskaste, finaste eller mest bisarra ex-historier, minns Sophia.

Gensvaret lät sig inte väntas. Prydligt hopknycklade post-it’s där anonyma skribenter delade med sig av en liten, liten bit av sitt innersta. Kanske är det vetskapen om att min historia kan bli en brevfilm som är nyckeln till att EX-IT har fått ta del av så många kärleksöden – och missöden.

– Därefter är det jag som väljer ut ett brev och skriver manus utifrån det, förklarar Annamia. Det är väldigt viktigt för mig som regissör att återge berättelsen så korrekt som möjligt. Finns det någon replik i brevet så är det exakt den repliken som ska vara med i filmen, fortsätter Annamia.

– Likadant fungerar det när vi publicerar brev på bloggen, fyller Sophia i. Det enda vi gör är att rätta eventuella stavfel, annars publiceras breven i det skick vi får dem. Det finns en poäng i att bloggen även återspeglar det språkliga mångfald som skribenterna representerar – kände någon jävla helvetes fan i den stunden är det klart att det ska med. Det enda vi inte skulle publicera är texter som kan uppfattas som diskriminerande, fortsätter Sophia och tar en klunk mineralvatten.

Vad är det egentligen som gör denna form av sekulariserade bikt så populär?

– Igenkänning! utbrister Annamia och Sophia i kör och ler.

– Det finns ett förtroende för att vi ska ta hand om deras

“Det finns ett förtroende för att vi ska ta hand om deras ångest eller oro. Någonstans känns det kanske befriande att lämna över sitt bagage, och att det omvandlas till något fysiskt som faktiskt blir uppskattat”

Annamia Olvmyr och Sophia Lignercrona

ångest eller oro. Någonstans känns det kanske befriande att lämna över sitt bagage, och att det omvandlas till något fysiskt som faktiskt blir uppskattat, fortsätter Sophia.

Hur går det till när brevfilmerna spelas in?

– Alla tio som är involverade i EX-IT har heltidsjobb eller heltidsstudier, därför införde jag ett par arbetsregler: max två timmars inspelning, två timmars klippning och två timmars ljud. Annars svävar man ut, förklarar Annamia.

Efter att ha sett brevfilmerna förstår jag vad Annamia menar. Det är något naket och opretentiöst över brevfilmerna och kanske är det just därför som de är så enkla att ta till sig. På bloggen uppmanas läsarna att gräva ned sig i ex-träsket med glädje, humor och lite, lite ångest. Jag undrar hur Annamia och Sophia ser på kopplingen mellan ångest och humor.

– Någonting som jag en gång i tiden mådde jäkligt dåligt över kan jag idag känna distans till. Hand i hand med distansen kommer även ofta humorn, berättar Annamia. Jag tror ofta att ångest är kopplat till att man känner sig ensam och att man tror att man är själv med sina problem, liksom känner att man inte kan prata med någon om problemet, fortsätter Annamia. Det har ju även med självförtroende att göra – alla andra verkar så kaxiga och självsäkra och…

Annamia gör en paus, tar ett par klunkar mineralvatten och konstaterar sedan att vi har alla en liten människa i oss.

Bloggen kan liknas vid en vuxenvariant av Kamratpostens frågelåda Kropp & knopp. Du vet, sidan där någon på ett dussin jordsnurr skrev in och undrade ifall det var normalt att… Ja, du förstår. Plötsligt satt det en annan tonåring någonstans i vårt avlånga land och kände sig lite mindre

11

ensam. När vi ändå är inne och nosar på det där med ångest kan jag inte undgå att fråga Annamia och Sophia om de någonsin har känt prestationsångest i arbetet med EX-IT. – Jag ska inte sticka under stol med att jag kände ganska mycket prestationsångest när jag läste praktiskt film sista terminen. Till sist kände jag bara: skit i det, vi bara kör och så gör vi lite dåliga filmer, skrattar Annamia. Vissa filmer blev skitbra och det är minst lika viktigt att kunna vara stolt och tycka att saker man har gjort är fantastiskt bra, säger Annamia med eftertanke.

– Arbetsreglerna kom också till för att minska utrymmet för prestationsångesten, fortsätter Annamia. Men givetvis när det väl är premiär så kommer prestationsångesten smygandes. Jag känner mer att det är okej att göra misstag. Här är dem! Det finns något fint i att få vara sårbar, att vara i en inlärningsprocess – allt behöver inte vara perfekt, påpekar Annamia.

Det går att ana en eftersmak av EX-IT’s okonstlade inställning till produktionen som löper likt en röd tråd genom brevfilmerna. I filmerna möter vi gång på gång den trevande oskulden, de urtvättade underkläderna och de osäkra skratten som inte riktigt brast ut där de skulle. Det är vardagen som återspeglas, och i den är även prestationsångest en ingrediens.

– Jag försöker hantera min prestationsångest genom att bara göra, innan jag hinner tänka, säger Sophia. När jag väl är klar och inser att det faktiskt var ganska läskigt brukar jag få en kick och vilja göra ännu mer, berättar Sophia. I slutändan tror jag faktiskt att det handlar om att våga tro på sig själv. Har jag gått omkring och tänkt på det här projektet en viss tid utan att kunna släppa det – ja, då finns det ju något där som är värt att utforska, framhåller Sophia.

– Jag har också bölat, erkänner Annamia. Innan releasen för säsong ett satt jag och tänkte: vad i helvete håller jag på

med? Det är första gången jag regisserar och jag bokar Babel och ska lägga upp saker till allmän beskådan på Youtube – är jag helt jäkla dum i huvudet? skrattar Annamia. Jag fick panik. Fast om man vänder på det så var det ju också jäkligt tufft. Mitt råd är nog att man inte ska vara rädd, säger Annamia och gör en paus. Eller var skiträdd och acceptera det, för man kan inte vara modig om man inte rädd.

Efter ett dussin pepparkakor skiljs vi åt. Mötet med Annamia och Sophia har lämnat avtryck. Med en stor portion igenkänning idisslar jag Annamias beskrivning av den destruktiva relation där mjukvaran i din moraliska kompass attackeras av en trojansk häst och kraschar. Varför tenderar vi att betrakta andra med vänliga ögon, medan vi i granskningen av oss själv låter prestationskraven hopas på hög? Här ges två alternativa lösningar på hur du strängt men vänligt ber prestationsångesten att slänga sig i väggen.

Agera först, tänk sedan och få en kick. Eller tillåt dig själv att känna efter och omfamna rädslan. Man kan inte vara modig om man inte är rädd.

12

http://exitfilm.blogg.se/ Vill du få din ex-historia publicerad?

Du finner EX-IT:s brevlådor på: Orkanenbiblioteket Café Cosmopolitan Café Mocca Café Sorl

Finns n även so u brevfilmm !

EX-IT: Den päronformade sverigedemokraten T e x t: E X-IT il lust r at ion: m a rie herzog

cider som han köpt till mig. Jag känner mig inte jättesugen och ställer in dem i kylen. En millisekund efter det att jag stänkt kylskåpsdörren känner jag en erigerad penis mot mitt baklår. Killen står nu i tubsockar och sin grisrosa tenniströja och petar på mig med sitt kön. Hans ben är likbleka och penisen är… lite röd.

Vi börjar hångla lite. Killen kör elvispsstilen. Vi går till sängen och så sätter det igång. Han sätter igång någon form av stönkonsert medan jag funderar hur jag ska möblera när min kompis flyttar in, jag har trots allt en ganska liten lägenhet. Jag kanske ska ta bort gardinerna… de slukar mycket av dagsljuset… man skulle kunna dela av rummet med en bokhylla…

Tillslut säger jag till ett ganska svettigt päron att jag faktiskt inte orkar ha sex längre. Han undrar om det är okej att han slutför för sin egen del. Jag klär på mig, sätter mig i köket, dricker starkcider och börjar kolla på Vem vill bli miljonär. Inne i rummet, i min säng ligger päronet kvar och runkar. Jag hör hur han kommer samtidigt som publiken i rutan jublar och applåderar.

Päronet gör mig sedan sällskap i köket, i skinnsoffan, han är fortfarande naken och svettig. Han pekar mot tv-rutan på en kille med utländsk härkomst och säger: Jag röstade på Sverigedemokraterna, vilka röstade du på?

Jag öppnar starkcider nummer två. Jag säger att jag måste gå och lägga mig, att jag är trött. Efter en halvtimme ger sig päronet av, men först kör han ner tungan i halsen på mig och säger sen att han gärna vill att vi ses igen.

När han gått byter jag lakan i sängen och går sedan och lägger mig. Precis innan jag ska somna får jag tre stycken mms.

Det är päronet som har skickat tre bilder på sin röda penis.

Jag hade småpratat lite med en kille på nätet. Han såg lite halvslibbig ut, men var väldigt trevlig. Jag gillade att prata med honom. Det blev lite dirtytalk ibland, vilket roade mig.

En kväll bestämde vi att han skulle komma hem till mig.

Vi var väl båda lite sugna och nyfikna på varandra. När jag går ner till porten för att släppa in honom så möts jag av en väldigt päronformad kille med grisrosa tenniströja (uppfälld krage) och tonvis med gelé i håret. Inte precis vad jag tänder på, men ok, låt gå. Han tycker att jag ska dricka två stark-

/Anonym Publicerad på EX-IT’s filmblogg 2012-06-18.

13

LLOJD

v

Popduon Llojd består av Isak Friberg och André Carlsson från Kalmar och bildades när de båda bodde i London.

En tid senare flyttade de ned till Skåne för att plugga, hoppade av, och nu är det musik varvat med jobb som gäller. Framtiden är oviss och det är någonstans där i ovissheten vi möter dem för att prata om musiken, texterna och ångesten.

T e x t: l ine h a nsson foto: V ic tor nilsson Det är en grå och sömnig lördagsförmiddag i november som vi möter killarna på ett kafé vid Möllan, ett ställe som tycks stått stilla sedan 1970-talet. Vi dricker svart kaffe och de berättar att de har varit ute kvällen innan. Detta leder oss direkt in på spåret om musiken, för när man lyssnar på Llojd är det mycket blandade känslor som väcks till liv. Referenser till Malmögator, druckna kvällar och förälskelser är återkommande teman och det är lätt att känna igen sig i den ångestladdade poesin. Isak berättar: –Det handlar väl om att gå ut och supa och hitta någon. Man klär in det

16

i någon slags plan om livet, men det är väl så alla gör.

Det är svårt att skriva både musik och texter om man är glad, för det blir inte bra helt enkelt, säger de, eniga med varandra. Men för den sakens skull är det inte två deppiga killar vi snackar med, utan tvärtom verkar de väldigt sympatiska och inspirerande.

De berättar att det inte finns någon tanke bakom att musiken skulle vara deppig eller ångestladdad, utan det bara blir så.

–Även om man skulle göra musik när man är glad, finns det ändå något deppigt över att man är rädd att den

lyckan ska försvinna, menar André.

Många av texterna handlar om olycklig kärlek och det är från de känslorna Llojd hämtar inspiration från när de skriver sina låtar. Isak berättar att i ena sekunden kan han vara beredd att flytta vart som helst för en person men att veckan därpå är allt glömt. Han säger även att när man har skrivit en låt om en sådan sak så blir man färdig med den känslan på ett sätt och kan släppa den. Musiken blir på ett sätt en process att få uttrycka känslor och tankar. Isak tillägger att han är en sådan person som blev kal�lad bitter redan som 17-åring.

–Det är väl inget man går och skryter om att man är deppig eller blir kär på en femöring, men det är de känslorna som gör att det blir bra låtar, berättar Isak Vi undrar hur Llojd kommer att låta i framtiden, och de berättar att låtarna säkert kommer ändra innehåll till viss del och beröra andra känslor. Men de säger också att de måste vara rädda om det som gör dem speciella, och det har de givetvis rätt i. Idag handlar ju låtarna mycket om känslor som rör

nuet och samtiden.

–Säkerligen kommer man få börja få ta ifrån magasinen i framtiden, men det gör man väl till viss del redan också, berättar Isak.

Vad han antyder är alltså att det förflutna kommer spela större roll i framtiden.

Det är André som gör musiken och Isak som skriver texterna och det märks att deras musikstilar är olika.

Kanske är det de avskalade tonerna eller de raka texterna som gör det. Men stilarna möts på mitten och bildar något unikt, i den hårt konkurrerade musikvärlden. Som de själva beskriver musiken är den en blandning mellan det torra i Phoenix musik och gamla sing and songwriter-gubbar. André berättar att han tycker om när musiken är så avskalad som möjligt, nästan bara trummor medan Isak mer tycker om akustisk musik.

–För man tröttnar aldrig på något akustiskt, en gammal snubbe på gitarr liksom. Det slår an till alla. Även om det är lite av en klyscha, säger Isak.

Vi återkommer till texterna, och undrar om de känner någon form av

17

”Det handlar väl om att gå ut och supa och hitta någon. Man klär in det i någon slags plan om livet, men det är väl så alla gör”

“Även om man skulle göra musik när man är glad, finns det ändå något deppigt över att man är rädd att den lyckan ska försvinna” hatkärlek till Malmö? Men de säger att anledningen till varför Malmö finns med i många låtar är för att det är här de bor och lever och då blir det så.

André tar upp sin telefon ur fickan och visar oss en bild på en vägg där någon har klottrat ”Hipsters åk hem till Småland” – en bild som han tagit vid Möllan. Vi skrattar åt det lustiga i bilden och undrar om det varit några skåningar som tyckt att det inte är deras stad att sjunga om kärlek och hat till. Men André berättar att de inte har stött på några arga malmöiter och skrattar.

–Det är inte så många skåningar som lyssnar på oss, eller det är inte så många som lyssnar på oss alls.

Men det kanske kommer om man slår lite, säger Isak och ler.

18

Llojd har inte gjort så många spelningar, något som främst har berott på att de inte haft ett band att spela med, men det har de nu och skulle inte tacka nej om de blev tillfrågade.

De berättar att under ett gig får man en direktreaktion från publiken, vilket är väldigt kul att se. Men de berättar också att det kan vara jobbigt att spela, framförallt Isak, eftersom texterna är väldigt personliga så kan det bli påfrestande. Fast det ska vara jobbigt om det är en bra spelning invänder han sedan mot sig själv.

Eftersom texterna är ärliga och språket är på svenska förstår vi vad han menar med att spelningar kan bli väldigt personliga och utlämnande.

- Det hade inte varit privat på sam-

“Du är så söt när du ljuger när du säger vi ses snart igen på perrongen den sista gången” Ur “Simrishamnsgatan”

ma sätt om vi sjöng på engelska, men det hade å andra sidan känts falskt, eftersom man inte kan få fram samma känslor då, förklarar Isak.

På frågan om hur det skulle låta om de slog internationellt svarar André: –Då kanske det hade blivit på något låtsasspråk istället som Sigur Rós...

Trots att Llojd inte har gjort så många spelningar har musiken spridits och vanligast är nog via kompisvägen. Alla låtar finns tillgängliga som gratisnedladdning och på Spotify, där det finns inte mindre än 4 EP:s. De har även gjort en låt till Kalmar FF, som i och för sig mest blev kontraproduktiv enligt dem själva, eftersom den fick mer fokus än deras vanliga låtar, men det var ett sätt att använda uppmärk-

19

samheten som de fått av sin publik.

Vi är säkra på att med ett par fler spelningar i bagaget är det inte någon tvekan om att vi får höra mer Llojd i framtiden.

Intervjun övergick i alla möjliga samtalsämnen och vi inser knappt hur länge vi suttit där på kaféet, men vi har hunnit med minst tre påtårskaffe var. Vi går ut i ett kallt och regnigt Malmö som fortfarande inte riktigt vaknat och går några kvarter för att ta bilder. Vi fortsätter att prata om staden, framtiden och helgens planer.

Våra stegs styrs mot systemet som Isak och André planerade att gå förbi innan de skulle iväg och repa. Vi säger hejdå, önskar en trevlig kväll och hoppas på att få se dem på en scen snart!

Studentkåren Malmö Kårordförande ger sin syn på ångest T e x t: L ena Pe t ersson K å ror dför a nde 12/13 Ångest, bara ordet ger ju en speciell känsla i kroppen!

Studenttiden är ju fylld av ångest. Tentaångest, prestationsångest, kärleksångest eller ångest över att inte veta vem man är. Ja, det är helt enkelt en alldeles underbar tid. För hur hemskt det än känns ibland och hur mörkt det än ser ut så är studenttiden ändå en av de bästa tiderna i ditt liv.

Det finns stunder då jag har funderat över om jag har valt rätt utbildning, stunder då jag har undrat om jag är smart nog för att plugga, stunder då jag har funderat på om man pluggat tillräckligt till den där tentan och det finns stunder då jag har funderat på om jag inte bara borde hoppa av och göra något helt annat. Jag kan säga till er alla att det är en del av att vara både människa och student att tänka så.

Att skriva en krönika i Mahskara är ett av mina uppdrag som ordförande och första gången jag skulle skriva var ångesten total; herre Gud en krönika ska ju både vara rolig, givande och mitt i prick, hur fixar man det?! Jag vet inte hur många gånger jag skrev, slängde, skrev och slängde och ju mer tiden gick desto värre blev det, men till slut så fanns orden där och krönikan blev klar.

Självklart handlar mitt uppdrag som ordförande om så många fler saker än att skriva krönikor. För mig är det fantastiskt att få möjligheten att få jobba med det jag gör varje dag. Att få möjligheten att få arbeta med att göra er utbildning så bra som möjligt och att få vara med att påverka beslut som gör att er utbildning blir så bra som möjligt – det är en otrolig känsla. Men det ger det mig såklart prestationsångest, att vara förtroendevald av er studenter

är ett otroligt viktigt uppdrag och det går inte en dag utan att jag funderar på hur jag kunde ha gjort saker bättre.

Samtidigt är det den där känslan som driver en framåt om som får en att göra det bästa i alla situationer.

För mig har denna höst inte bara handlat om prestationsångest utan också ångest inför livet och ångest inför de val jag gör. För som precis för oss alla så kommer en del av de val vi gör nu att påverka oss för resten av livet och den vetskapen ger en ångest. Men om det är en sak jag har lärt mig genom allt detta så är det att om du inte våga chansa i livet och göra det du verkligen vill så kommer du ångra det resten av livet, vare sig det handlar om din utbildning eller ditt livs kärlek.

Så kom ihåg att ångest är en del av livet och din studietid men under hela din studietid finns vi där för dig för att hjälpa dig igenom både små och stora val här i livet.

20

Ett foto i timmen med @pontusblom

T e x t/foto: Pon t us blom

10:00

11:00

13:00

Tio var klockan då jag steg upp ur min säng! Till frukost blev det macka med ost, en några dagar gammal banan samt en liten, liten slatt apelsinjuice.

Mycket bättre än såhär blir det inte antar jag.

Klockan går så in i helvete fort på morgonen, helt sjukt! Det var lite stressigt när jag skulle göra mig i ordning till skolan, men jag hann ta en bild på mig. Det är det viktigaste ju!

Destinationen just nu är K3, på Malmö högskola! Blir man inte glad? Jag menar, spana in hur inspirerande det ser ut. Nej fy fan, trapporna upp till Mordor i Sagan om ringen ser betydligt mycket mer inbjudande ut än dessa!

15:00

18:00

20:00

Det blev en väldigt kort stund på skolan… Nästa gång ska jag kolla schemat lite extra noga, så man ser om man har lektion eller inte menar jag...

I vilken fall tog jag mig en lugn och skön lässtund med min käre vän George när jag kom hem, han är en 12taggare, det du!

Ni ser ju själva, vem vill INTE hoppa in i denna dusch för att skölja av sig?

Den är nästan helt oemotståndlig. Det bästa är att vattnet kan bli så förbannat varmt, så ibland är det som man tror att emaljen ska försvinna från karet. Otroligt!

Jag vet inte, men är det bara jag som HATAR upptinad pasta? Det tappar ju precis allting? Smak, lyster, doft... Allt försvinner! Det värsta är ju att den där "Al dente-känslan" tappas helt också.

Jag är ingen jävla Morberg direkt. Men pasta, det ska fan inte tinas upp.

21

“Anxiety disorder had long been considered a “woman’s disease” and it wasn’t until the 1980:s that it was recognized as a serious mental disorder tormenting both men and women and which required far more care than was earlier perceived”

In search of golden answers T e x t: Eric W righ t Il lust r at ion: El isa be t h r a fst e dt

Source Reference: http://www.lakartidningen. se/07engine.php?articleId=18791 http://www.healthyplace. com/anxiety-panic/articles/ history-of-anxiety-disorders/ The Depression Cure-Stephen S. Illardi (2010) Sluta älta och grubbla:lättare med kognitiv beteendeterapi-Olle Wadström (2007)

As the sun begins to be scarcer in its presence and the temperature drops, it is common for the spirit of the average person to experience a slight change as well. It is in times as these it is easy to begin to think of those who see no reason and only see the work stacking on, and to think about how the darkness affects them as well. This is an increasingly frequent theme, those who suffer from anxiety, often in silence. The feeling of not being enough is growing more usual among younger people, students in particular.

When reading about anxiety among younger people I often find that one of the more common triggers of this feeling of inadequacy and stress seems to be a lack of stimulation. A believable goal on the horizon which lures you on in opposition to the feeling of facing an impenetrable wall of demands and expectations. This results in a racing mind, thoughts going back and forth in an internal attempt to try to figure out why you are not performing, delivering. This repeating of old patterns of thought is referred to as ruminating in psychiatric terminology. Just like

22

a cow chewing grass and vomiting it back up to chew again. In the cow´s case this type of behavior has a purpose, but recycling thoughts back and forth in the human mind in search of that golden answer telling you where it all went wrong causes anxiety; lots of it.

To break this pattern help is required but it is in a lot of cases hard to get the afflicted to seek since they often believe that the ruminating serves a purpose. This believed purpose later holds them down and prevents progress in their thoughts. It is painful to see that it is often this which occupies them the most; brilliant young students spending time anxiously flipping through course literature all the while trying to silence the thoughts about not being adequate.

It is also hard for people who suffer from anxiety as a result of being under stress to shift their attention to something more constructive, since that would require large amounts of other positive impressions and to actively seek them out. This is what would be required in order to go from focusing on ruminating and to instead partici-

pate on a lot more conscious level and as a result gain more from life.

It is often perceived that people who suffer from anxiety don’t do anything or do very little, yet the fact is often that it is their high activity mentally which gives this delusion. It is both physically and mentally demanding to during almost every free hour during a day try to figure out what you could have done better in events which are no longer within your control. People who suffer from extreme depression or anxiety are often bed bound and seem to be doing nothing all day, but it is their mental over-activity which exhausts them to this point.

The Swedish Employment Office has long worked under the idea that a human being needs occupation in order to further their own happiness.

Several political parties even see this as a human right. But there is still a certain amount of taboo regarding the subject of stimulating work. “Every person in the world who is a bus driver doesn’t love being a bus driver. There is work that needs doing and not everyone can love doing it”. This puts the

person suffering from anxiety in a bit of a dilemma. Due to the tendencies of drifting into hurtful and unconstructive thought patterns during monotonous work hours which lacks any type of stimulation, ruminating becomes very easy to yet again drift into, which fuels the anxiety and heightens the stress. Often people who suffer from it speak of being stuck in a rut, not being able to break free.

Anxiety disorder had long been considered a “woman’s disease” and it wasn’t until the 1980:s that it was recognized as a serious mental disorder tormenting both men and women and which required far more care than was earlier perceived. It is today not uncommon with people getting stuck in a sort of transition between an independent life and a life in passiveness due to the social stigma surrounding parts of this illness. Especially some young people who have anxiety and fear participation in employment programs or studying since the pain of “failure” overweighs the potential benefits such an employment opportunity would offer.

It is a tricky situation since reluc-

23

tance to acquire employment early might in some cases make it harder for them getting more interesting jobs later on which furthers the thoughts of hopelessness and inadequacy which already impairs them. This is in part where the centre of the stigma is. The unemployed youth or the student who quits his/her program due to being exhausted from problems not properly cared for is exceptionally easy to pass judgments on. Comments regarding laziness are common as well as implying that these youths lack any ambition. It would be a convenient truth. But perhaps it is a high ambition which fuels their anxiety to begin with?

Skalbaggen T e x t: Osc a r lövgren Il lust r at ion: m a rta peris perez

"Du liksom strövade in på baren, utan att ens titta dig omkring. Du och jag verkar vara av samma släkte.

Vill du höra en historia?"

Jag gick till en pub häromdagen. Det var en vanlig tisdag, kall och jävlig. Eftersom det var en tisdag förväntade jag mig inte så mycket av puben. Jag kom in och möttes av rök, öl och liten doft av spya. En vanlig tisdag.

Jag gick fram till baren och satte mig, beställde det vanliga; whiskey och vatten. Jag drack den långsamt, för jag har lärt mig att spriten brukar hålla längre om man dricker den långsamt. Logik. Jag drack upp och bartendern ställde en ny whiskey framför mig.

– Herrn i hörnet köpte den till dig, meddelade bartendern.

Jag lyfte glaset mot herrn i hörnet och nickade. Kom inte hit, kom inte hit, tänkte jag. Jag gillade inte folk när jag drack. Eller jag gillade inte folk överhuvudtaget. Det var ett släkte som jag inte hade valt att födas till.

Och han kom.

– Jag såg dig från hörnet där och jag tyckte du såg intressant ut, sa herrn med släpande röst.

– Jaså? replikerade jag ointresserat.

– Ja, du liksom strövade in på baren, utan att ens titta dig omkring. Du och jag verkar vara av samma släkte. Vill du höra en historia? frågade herrn.

– Du, sa jag, jag kom inte hit för att skaffa vänner, jag ville bara sitta här och dricka min whiskey ifred.

– Okej, okej, jag ska inte störa mer, sluddrade herrn fram.

– Tack så mycket, och tack för whiskeyn, avrundade jag.

Mannen gick och satte sig i hörnet utan att ta blicken ifrån mig. Jag började känna mig illa till mods. Även när han tog en klunk av sin öl slet han inte blicken ifrån mig. Han nös en gång och höll ögonen öppna. Jag trodde inte ens att det var möjligt. Och som om det inte var nog, så tog han inte blicken ifrån mig.

Jag struntade i mannen i hörnet. Beställde en ny whiskey och vatten. Jag drack även den långsamt. En knack på axeln senare stod han där igen.

– Du… Jag kan flyga, sluddrade herrn fram.

– Kul för dig, svarade jag.

– Ja, ända sedan jag var liten har jag kunnat flyga, fortsatte herrn.

– Jaja, gamle man, det har du säkert kunnat, svarade jag utan att försöka dölja mitt hånskratt.

– Ja, du kanske vill höra om den gången jag flög för första gången, fortsatte herrn som om han inte hade uppfattat att jag hånade honom.

– Jag var på mitt rum en dag efter skolan, jag skulle plugga inför ett prov jag hade nästa dag. Men jag kunde inte koncentrera mig för att det var en äckligt stor skalbagge i rummet. Åh, vad den insekten irriterade mig, jag ville bara döda den. Av hela mitt hjärta ville jag döda den skalbaggen, sa herrn.

– Har jag inte sagt att jag vill vara ifred? frågade jag herrn.

24

– Jo, du ser att skalbaggen, han satt högt upp i taket, han satt där och retade mig, retade mig för att jag inte nådde upp till honom. Åh, vad jag ville döda den baggen. Då hände det, jag steg och steg. Jag kollade ner och insåg att jag faktiskt flög. Haha, jag flög ändå upp till taket och mosade insekten med min bara hand. Och lika långsamt som jag hade börjat sväva sjönk jag till marken igen. Herrn skrattade till samtidigt som han berättade.

– Haha, gamle man, du ljuger. Jag tror inte på ett ord av vad du säger, svarade jag.

– Ska jag bevisa det? Följ med upp på taket, uppmanade herrn.

Jag följde med upp. Jag var full och deprimerad. Det var tisdag. En helt vanlig dag. Det var fortfarande kallt och jävligt ute, men också lite friskare än innan. Uppe på taket följde jag med herrn till kanten och han började sluddra.

– Ska jag visa dig nu, eller? undrade han.

– Låt uppvisningen börja! sa jag och lät för första gången under kvällen en gnutta upprymd.

Herrn ställde sig precis på kanten och mumlade tyst

för sig själv.

– Djungelkiosk.

Herrn lyfte lite lätt ifrån marken, och sakta men säkert steg han mot himmeln. Han vände sig om mot mig och skrek: – Prova du med!

Jag kunde inte tro mina ögon. Han flög. Den här snubben kunde flyga utan motorkraft. Han gjorde ett par loopar och virvlar, för att sedan flyga och ställa sig precis framför mig.

– Kom igen nu, du måste ju prova, sa han med en lite road ton. Man märkte att han var full.

Jag ställde mig på kanten och gjorde precis som den gamle herrn i hörnet hade gjort, jag viskade tyst.

– Djungelkiosk.

Istället för att lyfta så föll jag mot marken. Jag föll inte så länge och det sista jag hann tänka innan mitt innanmäte låg utsmetat över trottoarkanten var: Jag är nog bara för full.

25

Det susar i det stora äpplet T e x t: Sa mina Ul A l a m L in dst röm Il lust r at ion: e mil i a bongil aj När vi ombeds att inte gå ut och förbereda en eventuell evakuering, måste andra lämna sina hem för trygghet i skolor och kyrkor. Som om att överleva på Manhattan inte redan är svårt nog.

Jag funderar på vad jag ska packa ned och tar i stunden det jag anser mest nödvändigt. Min dator och mina klockor. Såhär i efterhand kan det kännas löjligt prioriterat. Kanske befinner jag mig i en liten chock.

Det är snart 24 timmar sedan orkanen Sandy slog till mot oss och jag kan fortfarande känna hennes närvaro. Hela vårt kvarter är nedsläckt och marschaller har placerats ut vid korsningar och övergångställen för att undvika olyckor.

Jag sitter i ett strömlöst kloster och drömmer om varma element och torra

26

gator. Förmodligen hade inget kunnat göras annorlunda. Men i stundens hetta glömde jag att köpa det viktigaste, en ficklampa, vilket i mörkret just nu grämer mig en aning.

Grannar med bil har åkt iväg på dagen. Kanske till värmen och ljuset.

Blomkrukor och flaggor har tagits in.

De nedsuttna stolarna på gatan, likaså.

Jag är mörkrädd men kan inget göra.

För det är egentligen inte mörkret som skrämmer mig mest. Det är tystnaden.

För första gången sedan jag kom hit är det helt tyst. Någon enstaka polissiren och en hund som skäller, men annars inte ett ljud. Tunnelbanan nere på hörnet ekar tom. Den brukar annars vara fylld av stressade pendlare och högljudda gatumusikanter. Idag står den i flod och väntar på att bli ihågkommen. Efter orkanens framfart igår finns det viktigare saker att prioritera.

Vi sitter alla i våra bostäder och försöker hålla värmen. Vi spar på våra batterier och på den mat vi har bunkrat upp med. Kanske blir det såhär i några dagar, kanske en vecka.

För många här i New York är det såhär varje dag.

Men bara du själv kan stilla din oro.

Och när du hittar den där lilla mekaniken som rätteligen är ditt egna jag, överlever du vad som helst. Oavsett styrkan på stormen.

The Sound of Silence T e x t: An dre a s Knu tsson Il lust r at ion: sa r a gl a ns Ett starkt solsken lyser in genom mitt vardagsrumsfönster. Jag har precis värmt en kopp te och gjort varma mackor. Kuddarna i soffan ligger perfekt. Mjukismunderingen är på och mysfaktorn är uppskruvad till bristningsgränsen. Livet känns problemfritt och jag njuter av varje andetag. Skola och privatliv lever i perfekt symbios.

Vad mer kan en student begära?

Plötsligt får jag ett samtal. Ett samtal som sticker hål på denna bubbla jag har levt i. Massakrerar den på samma sätt som någon amerikansk actionrulle skulle behandla en gul taxibil i New York. I min kropp börjar ilskan sprida sig i varje lem. Blodet pulserar och jag vet inte var eller hur jag ska agera.

Hjärnan leder mig instinktivt in på

mitt rum. Där står skivspelaren lite smått dammig och suktar efter att bli använd.

Släng på en skiva, tänker jag. Jag vrider igång startknappen och den börjar genast lysa. Min inre Hulk börjar sakta lägga sig. Istället smyger sig ångesten sakta på. Jag börjar leta i skivbackarna. Vad ska jag egentligen lyssna på? En inre monolog förs gällande genre och text. Ska jag lyssna på något instrumentalt? För varje gång pekfingret bläddrar vidare blir jag lugnare och lugnare.

Jag dämpar ångesten med hjälp av lukten från skivorna och pekfingrets monotona rörelse. Jag slänger på WuTang Clans 36th Chamber, men märker direkt att det inte håller. Introna

27

är över minuten långa och innehåller filmcitat från gamla kung fu-filmer.

Nävar som svischar, svärdsklingor som möts och jag blir tvungen att stänga av. Lugna ner ångesten.

Söker jag en låt där jag känner igen mig för tillfället? Vill jag känna med texten? Vill jag inte vara ensam? Vill jag höra någon som känner det jag känner? Jag fortsätter bläddra. Simon and Garfunkel dyker upp. Jag ger dem en chans.

Nålen landar på skivan, det så typiska knastret hörs genom mina små danska högtalare. The Sound of Silence sätter igång. Min kropp vrider sig lite. Jag lägger mig i sängen och känner hur klumpen i min mage växer sig till en sten. Tung och smärtsam.

Låten får fortsätta fullt ut. Det finns sedan min barndom en ingrodd respekt gentemot dessa herrar, vilket gör det omöjligt att avbryta min lyssning mitt i en låt som The Sound of Silence.

Jag lyfter av nålen, lägger ned skivan i sin förpackning och stoppar tillbaka den i backen.

Jag fortsätter att bläddra tills jag slutligen hamnar på Ludovico Einaudi, vars låtar finns med i filmen och serien This is England. Det må vara det mest deprimerande som finns i min musiksamling. Kanske är detta vad jag söker? Till tonerna av piano flyr jag till ett ställe som är långt ifrån min vardag. En plats av kallaste betong och disig sol. Av någon anledning ger musiken mig tröst. Jag kan inte riktigt beskriva hur. Jag lever i symbios med känslan som efter ett tag omfamnar min ångest. Den bearbetar känslorna som jag har inom mig.

Varje stycke i musiken får mig att känna mig sårbar. Men jag bearbetar det. Jag låter känslorna lämna sina gömställen och istället blotta sig.

Förmodligen är det ett väldigt smärtsamt sätt för mig att bearbeta mina känslor, men det är rätt väg.

Det händer inte varje dag och jag måste klara det.

När skivan är genomlyssnad och jag lyfter ur den känner jag mig oerhört sårbar. Jag har tagit det första steget i min bearbetning av det där samtalet.

Musiken blev, och är, nästintill alltid första hjälpen för mig i dessa fall. Nu väntar bara att halvera studiebidraget på närmsta skivbutik.

Studenthälsan: Hur mår du, egentligen?

Mahskara bokade in ett besök på Studenthälsan på Malmö högskola för att träffa människorna som står bakom denna organisation och för att reda ut hur man går tillväga om man faktiskt mår dåligt och vill prata med någon. Vilken hjälp kan man få och hur går det till?

T e x t: l in mel lga r d foto: Joachim he dberg Vi anländer till Studenthälsan och möts av ett ljust och fräscht väntrum med färgglada stolar. Kaffe och te finns för den som ska vänta länge och medan vi smuttar på varsin het cappuccino anländer Jessica Wastring, kurator och verksamhetschef för Studenthälsan, och hälsar oss välkomna.

Inledningsvis undrar vi vad den vanligaste anledningen är till att studenter uppsöker Studenthälsan. Från sina utskrifter med statistik konstaterar Jessica att ångest hamnar som nummer ett på listan. Passande tycker vi, och inser att temat för detta nummer träffade mitt i prick. Det visar sig att fram tills i oktober i år har 1570 individuella besök gjorts på Studenthälsan under 2012.

Jessica berättar om sin syn på ångest och förklarar att många studenter känner att de står ensamma i sitt livsprojekt och att utbudet gällande vad man kan bli "när man blir stor" idag är oerhört stort.

– Tempot är mycket högre med tajta deadlines och när ångest kring den egna existensen infinner sig vill man

28

att den ska försvinna så fort som möjligt. Frasen "Jag hinner inte må dåligt!" har uttalats av många, men det är viktigt att tillåta sig själv att må dåligt.

Det är en naturlig del av livet och är ingenting konstigt, menar Jessica.

Hur går det till om man känner sig nere och vill prata med någon? Det visar sig finnas en rad olika möjligheter: antingen bokar man en tid via hemsidan, ringer för rådgivning/ tidsbokning eller kommer på drop-in.

Efter ett par samtal med en kurator görs en individuell kartläggning med en plan för hur rätt hjälp ska kunna ges. Även om man bara känner sig lite nere är man välkommen att besöka Studenthälsan. Jessica menar att det är mycket bättre att komma hit i ett tidigt skede och prata allmänt om livet och sin livsstil.

Studenthälsan utgörs av sex stycken kuratorer och en sjuksköterska.

Jessica har ett yrkesmässigt förflutet inom bland annat psykiatrin samt inom kriminal- och socialvården.

– Att vara kurator är ett ensamt jobb och man behöver kunna mycket om samhället. Alla som arbetar här önskar göra en förändring. Det är en väldigt inspirerande arbetsplats, särskilt när man känner att man kommer någon vart.

Stress, ångest och depression - dessa ord används ofta i vardagligt tal men det känns som om den ursprungliga definitionen försvann någonstans på vägen. Vi funderar kring hur ett "missbruk" av dessa termer kan påverka unga idag. Det inte är ovanligt att höra någon säga att de får ångest för ett obesvarat sms eller en dålig hårdag.

– Genom att sätta ord på saker och ting kan känslorna bearbetas och folkhälsan öka. Om man exempelvis inför sina vänner pratar om de negativa känslor man har så kan man hitta en lösning. Terminologin är mindre väsentlig, tycker Jessica.

En handlingsplan i miniatyr – Vi bad kuratorerna på Studenthälsan att skriva ned några tankar kring ångest.

Ringa in vad du känner En aspekt kring ångest handlar om att känna igen vad det egentligen är som man upplever. Det är inte lätt att identifiera, då obehaget blir påträngande och kanske något man helst vill undvika. Ofta känner man även många saker väldigt stark samtidigt. Att kunna identifiera vad man känner bidrar emellertid till en upplevelse av att man inte bara drabbas av ett obehag, utan att detta är något man kan fånga upp och ringa in.

Håll kvar och utvärdera känslan En annan aspekt kring ångest handlar om att prova på att våga hålla sig kvar i det man känner så starkt, i syfte att undersöka upplevelsen av det man känner. Det kan exempelvis vara så att den ångest vi känner så mycket påminner om tidigare upplevelser att den blir orimligt stark i det aktuella sammanhanget.

Kommunicera Slutligen tänker vi på vikten av att kunna uttrycka det man känner så att det går att kommunicera till andra. Det är svårt att hitta ord och uttryck för de känslor som ett stort obehag väcker. Med lite övning i att tala om obehaget tillsammans med exempelvis vänner, närstående eller en kurator kan det emellertid bli möjligt att förändra upplevelsen av det man känner.

Besöksadress: Studenthälsan Neptuniplan 7, 205 06 Malmö.

Kontakt och öppettider: Telefonrådgivning och tidsbokning: 040-665 71 70 Måndag-torsdag kl 09:00-10:00 (Sjuksköterska/barnmorska) Måndag-torsdag kl 10:00-11:00 (Kurator) Drop-in Måndag-torsdag kl 10:00-12:00, torsdagar 13:00-15:00 (Sjuksköterska) Måndag-torsdag kl 11:00-13:00 (Kurator)

29

Det hade känts bra om ni hade skrattat nu En blytung klump av okänd materia har campat i min mage de senaste veckorna.

Jag ska hålla ett tal. För att försöka kartlägga klumpens härkomst behöver vi vrida tillbaka klockan till sommartid. I augusti månad landade ett mail i min inkorg. "Hej Sofia! Skulle du vilja hålla en kort presentation på uppropet i september? Ett par meningar om hur du har upplevt ditt första år på högskolan?"

T e x t: sofi a joh a nsson il lust r at ion: a nna björck Jag drabbades av storhetsvansinne, kände mig som den utvalde och tackade ”ja” på studs. Dagarna tickade på. Jag resonerade att studenterna säkert skulle uppskatta ifall jag lät sådär härligt spontan och ärlig. Mot bakgrund av detta beslöt jag mig naivt för att improvisera. Nej, jag var inte vid mina sinnens fulla bruk. Jag har en fäbless för självdiagnostisering och googlar gärna diverse symptom. Mest troligt var jag drabbad av någon form av omvänt solsting, typ skörbjugg, efter en hel sommar instängd på ett jobb med

Den retoriska arbetsprocessen Intellectio – att förstå uppgiften: retorisk situation, målgrupp, syfte, taltyp samt ämne.

Inventio – att hitta uppslag: innehåll och topiker (”intellektuella utsiktsplatser”).

Dispositio – att ordna stoffet: dispositionsprinciper.

Elocutio – att utforma talet: välja stilnivå och stilfigurer (exempelvis metafor).

Memoria – att lära sig talet: inlärning, minnesanteckningar och visualisering.

Pronuntiatio och actio – att framföra talet: gester och hjälpmedel.

Hellspong, Lennart. 2004.

Konsten att tala.

dysfunktionell ventilation.

Orkanen, sal D 138, även känd som: amfiteater med plats för alldeles för många fler än vad jag hade väntat mig.

Presentationen startar. Jag inser att jag inte har någon som helst koll på vad personerna innan eller efter mig kommer att säga. Dessutom är det ytterligare en student som har fått samma uppgift som jag, och ve och fasa, tänk om vi säger exakt samma sak? Vem av oss är det som börjar? Den uppenbara svårigheten att diskutera ovanstående samtidigt som presentationen är i full gång leder till att vi klunsar en omgång sten-sax-påse. Vinnaren får äran att tala först. Min påse slukar stenen. I stunden vet jag inte ifall det bör ses som en vinst eller en förlust att vara först ut. Min lott innebär att jag har ännu mindre att efterapa. Hur länge förväntas jag tala? Jag försöker i mitt inre visualisera hur mailet var formulerat: ett par meningar.

Jag står på scenen och har ett headset med mikrofon på huvudet. Det sitter på sniskan och jag föreställer mig hur mitt hår ser ut som en tupé tillverkad av ett livs levande virvelmarsvin. I pressande situationer kan jag få nästintill tvångstankar om att jag måste vara rolig. Humor fungerar alltid avväpnande! Säg något roligt, säg något roligt.

Mantrat gör loopar i mitt hjärnkontor. Jag gör en ansats och… Säger någonting inte så roligt. 300 personer sitter tyst. Okej, att hävda att det var 300 personer i publiken är en väl tilltagen siffra. Okej, en ren och skär lögn. Men du måste ju förstå att min offerkofta känns mer bekväm desto fler personer det var som inte skrattade åt mitt taffliga skämt. De var i alla fall hundra personer i publiken, minst.

30

Det hade känts bra om ni hade skrattat nu, piper jag nervöst fram. Ridån går ned, virvelmarsvinet gör sorti och befinner sig om möjligt, ännu längre ned på näringskedjan.

Nu står jag alltså inför samma utmaning igen. Jag ska hålla ett tal. Bara tanken av all eyez on me ger mig kallsvettningar. Självförtroendet i sammanhanget har fått sig en törn (okej, cirka fjorton knivhugg i ryggen). Det största problemet tycks ändå vara att jag inte vet hur jag ska angripa detta problem. Fast besluten om att situationen i september absolut inte får upprepas bestämmer jag mig för att ta itu med mina ångestkänslor. En gång för alla är det dags att överbemästra konsten att tala, retoriken, och göra den till min vapendragare.

Jag har hört talas om att det finns kurser i retorik på Malmö högskola och bestämmer mig för att kontakta Maria Brännström som håller dessa kurser. I grunden är Maria högstadie- och gymnasielärare i svenska, retorik, historia och religion och har dessutom forskat kring muntlighet i klassrummet.

Utöver min nervositet inför det stundande talet är jag dessutom en smula nervös över att träffa Maria. Min oro suddas ut i samma stund som jag ser henne. Hon avfyrar ett varmt leende och jag känner mig genast mer avslappnad.

Hon känns välvillig, den där Maria. Över en kopp kaffe och varsin kanelbulle sätter vi oss ned för att försöka angripa detta problem. Jag tecknar den ovanstående beskrivningen av talet i sal D138 för Maria och beskriver mina ångestkänslor. Eller bör vi kalla det ångest?

– Ångest är ett starkt ord. Taloro eller talängslan är bättre

begrepp. Jag tror att det är bra att känna en viss oro inför en talsituation, men en del blir alldeles förlamade av det. Jag tycker distinktionen är viktig, för är det medicinsk ångest är det andra verktyg som ska fram om man ska upp i talarstolen, förklarar Maria.

Jag försöker rannsaka mina känslor – är det förlamning jag känner? Nej, troligen inte. Men det är ändå en oro som mal och jag är fast besluten om att göra mig kvitt denna känsla. Vad beror talängslan på?

– Om man tycker att det är jätteläbbigt att tala inför folk kan det exempelvis bero på gamla upplevelser, precis som du beskriver det. Det kan grunda sig i att någon har sagt något tokigt på högstadiet eller man har känt sig ”pushad” till någonting som man inte har varit förberedd inför. Dessutom är det är en oerhörd skillnad att stå upp och tala i jämförelse med att sitta ned. Man tittar på den som står där framme och tänker ”Vad är den orolig för? Det är inget konstigt att stå där framme.”. När man sedan reser sig själv och skiljer sig från gruppen känner man ”Oj!”. Det blir en helt annan sorts känsla fast att vi befinner oss i samma rum. Då ska vi dels skilja oss från gruppen genom att resa oss och dels stå där i hela vår gestalt, med kött och blod, inför en grupp. Det är tydligt att det även finns bakomliggande psykologiska förklaringar till talängslan. Jag tror absolut att man på en retorikkurs kan jobba bort den oron, menar Maria.

Det känns betryggande att få en psykologisk förklaring till min känsla. Samtidigt känns det bitterljuvt då jag är medveten om att jag är allt annat än ensam om att känna denna oro. Hur vanligt uppfattar du att talängslan är bland

31

studenter på kurserna i retorik?

– Hälften-hälften, ungefär. Vanligen är det två typer av studenter som söker sig till kurserna. Den första typen talar ofta och gärna, men tappar lätt tråden. Den andra typen är den talängslige som känner ”Nu eller aldrig, nu har jag varit tyst så länge, nu vill jag ha redskap för att bryta tystnaden!”, berättar Maria.

Jag är alltså inte ensam om att känna att jag saknar redskap. Det är som att jag har fått i uppgift att tälja en smörkniv (tänk träslöjden på lågstadiet) och varken har tillgång till täljkniv eller sandpapper. Allt jag har är en bit råbarkat virke. Och ja, jag känner mig tämligen ängslig till huruvida det kommer att bli en bruklig smörkniv eller inte. Jag kan inte se processen framför mig. På vilket sätt kan retoriken hjälpa mig?

– Först och främst: retoriken är ingen ”quick-fix”.

Hemligheten är förberedelse! Inom retoriken talar man om den retoriska arbetsprocessen (se rutan på föregående sida), en modell som ger dig möjlighet att skapa ordning i dina anföranden. Hur ska jag börja? Hur kan jag inventera mitt stoff? Vilken disposition ska jag ha? Det är egentligen logiskt. En inarbetad tankestruktur ger även en trygghet i form av att du vet hur du ska angripa ett problem, förklarar Maria och jämför den retoriska arbetsprocessen med de journalistiska grundfrågorna.

– Utgå från en modell, lär dig den, och först då kan du avvika från modellen och vara kreativ. Har man inte en form är det också mycket svårare att vara kreativ, för då har jag ingenting att förhålla mig gentemot. Då ger ju den här modellen stadga och sedan kan man boxa sig ur, säger Maria samtidigt som hon gestikulerar och skuggboxas. Men vet jag inte att modellen finns - vad ska jag då förhålla mig till? frågar sig Maria.

Vidare förklarar Maria att hon inte är en sådan där ”punktlistmänniska” och hoppas att jag inte hade förväntat mig svar i form av en lista på tips ”gör såhär, gör sådär”.

Tja, visst hade det varit behändigt med en punktlista, men i stunden har jag insett något viktigare. Om jag har den retoriska arbetsprocessen i huvudet kommer jag inte

"A och O är att göra ämnet till sitt – man blir bäst om man talar om någonting som man är engagerad i.

Jag tror att ett genuint engagemang gör att man kan bryta sig igenom den störtflod av nervositet som ibland sköljer över en"

kunna tänka på hur nervös jag är.

– Nej, genom att i förväg flytta fokus från sig själv till den retoriska arbetsprocessen begränsar man nervositetens spelrum. Man inser att man har betydelse som kommunikationsverktyg, det är jag som kommer att stå där framme, det är jag som tittas på. Men får du redskap för att hantera ditt stoff så blir det på något vis så att det lägger sig utanför dig själv, fortsätter Maria.

Det låter logiskt att förberedelse genererar trygghet. Dock kan jag inte låta blir att undra över just förberedelsen, memoria, att memorera talet. Hur får man till balansen mellan att vara väl förberedd och att inte låta inövad, utan spontan?

– A och O är att göra ämnet till sitt – man blir bäst om man talar om någonting som man är engagerad i. Jag tror att ett genuint engagemang gör att man kan bryta sig igenom den störtflod av nervositet som ibland sköljer över en, menar Maria och fortsätter: – Ofta låter det så präktigt i anvisningarna, ”väl förberedd” och ”akademiskt”, men vad betyder det egentligen?

Jag tror att man glömmer att man ska anlägga ett perspektiv på ämnet – ett perspektiv som väcker engagemang, poängterar Maria.

Efter en del research inom ämnet har jag stött på diverse tips på hur du botar din nervositet och peppar dig själv inför en talsituation. Bland annat såg jag en intervju med en framgångsrik advokat som alltid lyssnade på Eye of the Tiger inför sin slutplädering. Hur ställer du dig till diverse ritualer som genomförs innan man intar scenen?

– Jag tror att det kan hjälpa att man har någon ritual, vi är så pass mycket vanemänniskor. Personligen brukar jag inte framhäva dessa knep så mycket eftersom att jag själv inte vill fastna i sådana mönster. Plötsligt hinner man inte med denna ritual och då är situationen i gungning. Jag sitter ofta hemma och föreställer mig situationen som jag kommer till.

Ett sätt att dämpa sin oro är att besöka lokalen i förväg och känna in den – hur kommer åhörarna att sitta? Fungerar tekniken som den ska? Ska jag ha mikrofon? tipsar Maria med ett leende och fortsätter: – Om jag är på en okänd plats men en okänd publik och jag

32

är först på plats, då försöker jag hålla mig vid ingången för att hälsa och etablera kontakt. Det är en strategi för att skapa välvilja och visa att jag är en helt vanlig människa, säger Maria.

Ungefär här i samtalet har vi båda nått kanelbullens mitt och jag känner mig tillräckligt varm i kläderna för att avrunda vårt samtal med det mest kontroversiella tipset jag har stött på i min research. Föreställ dig publiken naken.

– Det låter lite väl drastiskt tycker jag. Dessutom vet jag inte vart jag i så fall skulle titta, skämtar Maria och ler. Alice Bah, programledaren, har sagt att hon brukar föreställa sig hur människor ser ut på morgonen. Att man är alldeles nyvaken och okammad och alla har ju de här cyklerna i sitt liv – nu sitter alla där välkammade och putsade, fortsätter Maria.

– Sen kan man också tänka – hur är jag själv som publik?

Jag är ofta välvillig och har inställningen att det är något spännande jag hör och man liksom glömmer bort personen i fråga. Många är så ängsliga över det kroppsliga, över hur man ser ut – att håret inte riktigt ligger i den svängen som jag hade tänkt imorse, fortsätter Maria.

Virvelmarsvinet hälsar och tackar för att det än en gång fick en stund i rampljuset. Jag fnissar till åt min egen fåfänga samtidigt som Maria plötsligt ställer en motfråga: – Om du sitter och lyssnar på någon som håller ett tal, tänker du då på det yttre?

Jag harklar mig och inser att svaret på frågan inte finns nedklottrat i mina talkort. Med denna cliffhanger tänkte jag avrunda med en retorisk fråga. Vad är väl värre än den framställning som avslutas med ett halvhjärtat: Det var nog allt jag hade?

33

Känner du dig förlamad av tanken att tala inför publik? ”Våga tala” arrangeras av Studenthälsan på Malmö högskola och erbjuder öppna föreläsningar samt helgkurser. Projektet vänder sig till dig som upplever att din talängslan utgör ett hinder för dina studier eller i ditt vardagliga liv.

Muffins och motljusliv T e x t: v ic tor nilsson foto: el in k u rtsdot t er

”Nuförtiden håller vi upp mobilkameran och försöker se om vi får fokus på scenen, böjer ner huvudet, väljer filter och publicerar, så alla som inte är där vet att vi är där”

Det handlar egentligen bara om att verka vara lyckad.

Vi lever i ett exponeringssamhälle där termen syns du så finns du aldrig varit mer aktuell. På Instagram, Facebook och Twitter målar vi upp den filtrerade versionen av oss själva för att ingen ska kunna missa vilka fantastiskt spännande liv vi lever. Eller ser ut att leva, i alla fall.

Förr i tiden höll man upp tändare på konserter för att skapa en stämning, en atmosfär alla som var där delade.

Nuförtiden håller vi upp mobilkameran och försöker se om vi får fokus på scenen, böjer ner huvudet, väljer filter och publicerar, så alla som inte är där vet att vi är där.

Som om det var viktigare att ha varit på konserten, än att vara på konserten.

Som att vi lever våra liv för någon annan.

Det har alltid varit åtråvärt att verka vara lyckad, att vara populär och leva ett händelserikt liv. Men problemet är att vi idag har fått för oss att vi kan mäta hur lyckade vi är och hur rika liv vi lever. Vi tror vi kan mäta lycka i retweets, likes och följare för att sedan inse att det enda som blev större var vårt behov av bekräftelse.

Sen kom prestationsångesten.

Vi såg alla andras händelserika motljusliv och trodde vi var misslyckade. Vi insåg att vi var tvungna att skärpa oss. Vi började tänka över marknadsföringen av våra liv och bestämde oss för att baka en kaka. Vi tog en bild och publicerade.

För om en kaka bakas, utan att fotas och läggs upp, har då en kaka bakats?

34

Definitionstrubbel i ångesthärvan T e x t: Agnes A l mquist Il lust r at ion: el isa be t h r a fst e dt Ångest är en skara demoner som residerar bakom navel. De vävs och matas av sinnet. De talar i ekande tonart.

Det händer, vid enstaka tillfällen, att de griper tag om lungorna, och trycker ihop dem till ynkliga knytt. Ibland är den ett svart hål i mitt mellangärde som slukar även den minsta lilla vardagsglädjen. Men mest är den nog frustrerande, för den har en tendens att göra det som är bra, och relativisera det, reformera det till något negativt.

Jag sitter på bussen en vanlig tisdagsförmiddag, och ser den där gråvita duken bre ut sig ovanför mig, den som skapar en slags osynlig dimma i hamnen där 3:an långsamt tar sig fram.

Och det finns inget annat att göra än att tycka att allting är ett uttryck av vardaglig tristess. Och jag känner det, den där stora gråa ovissheten som ligger häckande och är som en konstant ifrågasättande kraft.

Jag ska försöka mig på att konkretisera den existentiella ångesten, göra den till något greppbart. Inledningsvis kan det vara svårt att skilja mellan rädsla och ångest, vilka kan ha samma symptom, men skiljer sig i orsak.

Rädsla är uteslutande en respons på något externt av bestämt ursprung, och är oftast en reaktion på ett hot. Ångest, däremot, är en ängslan, utan ett kännbart hot eller risk som orsak.

Den kan fortfarande vara ett uttryck för en relation man har till ett ting eller en händelse, men det är oftast oberättigat. Det är en internt grundad oro. En måttstock kan vara, att när det gäller ångest, är oftast tanken på momentet värre än själva momentet.

Ungefär som när man fruktar en tenta eller en redovisning. Därefter skiljer sig också ångest och från existentiell sådan, som ligger väl utanför de kända begreppen bakisångest, eller matångest, vilka oftast är knutna till en konkret händelse eller situation.

Den existentiella ångesten kan mer liknas vid en dystopisk slöja som översköljer tillvaron. Dessa definitioner är oundvikligt relativa, och det finns säkert många som skulle hävda annorlunda. Det finns alltså fortfarande en problematik kring att fastställa vad den existentiella ångesten är, vilket beror på dess odefinierbara natur, och det faktum att det är en orsakslös

35

känsla. Men, jo visst, spekulera kan man. Och det tänker jag göra.

Kierkegaard menar att ”Den existentiella ångesten är frihetens verklighet, som möjlighet till möjligheten”, mer förenklat menar de flesta filosofer inom existentialismen att existentiell ångest är en konsekvens av vår frihet. Det kan nästan liknas vid en yrsel orsakat av de möjligheter som friheten erbjuder.

Om det är som Kierkegaard säger, att ångest har en stark relation till frihet, skulle jag då säga att den existentiella ångesten är ett modernt fenomen, i en tid då individens frihet är central. Det finns idag en betoning på att förverkliga sig själv, att skräddarsy sin identitet. För till skillnad från förr, då man generellt ärvde sina föräldrars ekonomiska och sociala ställning, har man idag nästintill alla möjligheter att utforma sitt liv som man själv önskar.

Missförstå mig inte, detta är såklart idealt. Men i denna frihet ligger en rädsla att ta det våra föregående generationer kämpade för, friheten, och göra skit av det. Ens identitet är ingen självklarhet, den är något man själv måste leta efter och hitta. Detta kan

orsaka press och förvirring för i vilken riktning man ska bege sig.

De finns de som hävdar att existentiell ångest kan vara en reaktion på skam, som amerikansk-tyska 1900tals teologen Paul Tillich. Jag kan tänka mig att det förr kunde varit så, då kyrkan styrde individens identitet och då det fanns tydliga riktlinjer gällande vad man borde och inte borde göra. Om man misslyckades med att följa den moral kyrkan predikade, förlorade man också den identitet som den gav. För kyrkan är ju på många sätt en institution som åtgärdar meningslösheten, då närvaron av en högre makt ofta avlägsnar denna känsla. Att skam skulle vara orsaken till existentiell ångest idag, är desto mer svårt att

tro, då väldigt få saker anses skamligt i dagens samhälle, åtminstone i Sverige.

Men det klart, även om det inte finns mycket att skämmas för idag, lever vi inte i ett helt tabufritt samhälle.

Därmed är det klart att människor som inte får utrymme att uttrycka sin personliga identitet i samhället, absolut kan uppleva något likt en existentiell ångest.

Avsaknaden av religion idag har definitivt spelat en stor roll för den omdefinitionen av den existentiella ångesten. Så när kyrkan inte längre är en essentiell del av vårt liv, var hittar vi då riktlinjer att följa?

Om skammen idag skulle te sig i en modern tappning i förhållande till den existentiella ångesten, skulle den

36

kanske vara överjagets kritik på vårt leverne.

Samhällets ideal och ens individuella kan framkalla en skam som har att göra med vår otillräcklighet att leva upp till förväntningarna vi har på oss själva. Religionens förväntningar på oss har byts ut mot samhällets och våra egna och därmed agerar vi tjuv och polis inom samma fysiska existens. Vi har viljan och lusten att göra en del saker hellre än andra, men överjaget förväntar sig något bättre.

Vi har för höga förväntningar på oss själva, därför når vi alltså aldrig upp till tankarna eller kraven vi har på oss själva. Alltså kan den existentiella ångesten också ha orsakats av en fundamental otillräcklighet att vara det vi vill vara.

Jag tycker dock fortfarande att paradoxen i sökandet för en definition på begreppet existentiell ångest kvarstår. Så fort vi bemöter den och konkretiserar den, har vi bearbetat den, omvandlat den till en känsla som ursprungligen var existentiell ångest, men nu övergått till att vara ”vanlig” ångest eller rädsla. Det är inte längre en relation till det ingenting, som är vår existentiella ångest. Vilket på sätt och vis gör denna spekulation mer eller mindre onödig, för ju mer jag försöker fastställa vad existentiell ångest är, ju mer omformeras det till något annat.

I ett samhälle som prisar framåtanda och individualism, blir det också svårt att mäta sig med kraften dessa karaktärsdrag genererar hos andra.

Jag, som alltid ursäktat mitt beteende, saknar förmåga att ta plats, att säga, här är jag, och skita i vad andra har att säga om det. Särskilt när man plötsligt förväntas göra just det, ta plats i samhället. Jag som alltid varit skygg och rädd, kan ibland känna mig oönskad i ute i verkligheten.

Om man pratar om hur den existentiella krisen skulle kunna ha en samhällspåverkan, skulle jag nog säga att det är i sprickan mellan skolgång och arbetsliv, som många unga faller in i ett vakuum som är svårt att ta sig ur. För arbetslösheten har en nära relation till den existentiella krisen, då man som arbetslös sällan har råd att flytta hemifrån. Och att bo hemma kan ju ha sina fördelar, men är också

inskränkande på självständigheten och självbilden. Arbetslösheten påverkar den existentiella ångesten, också för att stora delar av identiteten sitter i ens arbete, inte bara i själv ämbetet, men också i den relation man har till arbetskamrater, inkomst och social ställning.

I sprickan mellan skolgång och arbetsliv upplever man också, eller åtminstone jag, en verklighetsuppdatering. När den rutin man varit för upptagen med för att ifrågasätta under skolåren, avslutas, står man aningen förvillad kvar. För från det att man föds, och ja detta låter kanske en aning överdramatiserat, har man indoktrinerats i ett system där man helt självklart varit studenten, eleven, och insupit kunskap likt den kunskapstörstande svamp man är. När man inte längre är en del av den obligatoriska skolgången får man för första gången bemöta både sin egen orealistiska syn på framtiden och friheten, dessutom ska man nu på något sätt försöka tillämpa de kunskaper man äger till något konkret, fy fasa. Har man egentligen lärt sig hur man tillämpar den kunskap som skolan skänkt en, i en verklig situation? Jag gjorde felet att tro att slutet på obligatorisk skolgång innebar början på frihet, medan det egentligen bara är en förskjutning mellan ansvarsområden. Från villrådigt skolansvar till betungande vuxenansvar, där ordet ekonomi får en helt annan betydelse bortom de 1050 kr man fick i studiebidrag som oavkortat

"När den rutin man varit för upptagen med för att ifrågasätta under skolåren, avslutas, står man aningen förvillad kvar"

gick till kaffe och kläder.

Jo, det är klart att man får en ökad mängd frihet när man tar studenten och blir myndig. Det skrämmande med den friheten är bara den utsatthet den innebär, att om man kastar sig ut och misslyckas, vem har man att skylla på förutom sig själv? För misstolka inte, jag fördömer inte den frihet vi släpps ut i. Många, kanske de flesta, blomstrar i en sådan miljö och antar oklanderligt de möjligheter och utmaningar som ligger framför dem.

Den existentiella ångesten är det paralyserade tillstånd vi upplever i möte med frihet. Vill man bli kvitt detta passiva tillstånd, skulle jag tro att ju mindre medveten om vilken frihet man har, desto mindre existentiell ångest har man. Men om man å ena sidan inte är medveten om sina friheter, är det å andra sidan svårare att utnyttja det till sin fördel. Det skulle nästan kunna liknas vid en sorts dubbeltänk, ett uttryck som härstammar från George Orwells 1984, i vilket man måste acceptera två lika motstridiga föreställningar som korrekta. Man måste förneka den fri-

37

het som skapar ångest, samtidigt som man måste erkänna dess verklighet för att kunna utnyttja de möjligheter den erbjuder, och på så sätt kunna skapa en identitet. Kanske skulle man också kunna avlägsna den existentiella ångesten genom att tvinga sig själv till val, vare sig man är säker på huruvida det är det rätta eller inte.

När det kommer till kritan talar jag inte för alla, antagligen inte ens för majoriteten, för detta är mina högst spekulativa tankar kring livet efter 18.

För kanske är den existentiella krisen ett bortskämdhetsredskap, för den som inte finner något mer att klaga på, men samtidigt bär på en dominant gen av missnöje som måste ta sig ett uttryck. Ett bevis på vår egocentriska och narcissistiska världsbild, att vi alltid tror att vi är bättre än medel, fastän medelmåttlighet är just verkligheten. Det är möjligt att den existentiella ångesten är ett ungdomligt drag, att det är en respons på att vi inte vill bli som våra föräldrar, även om vi vet att det är en process som ändå påbörjats utan vårt samtycke.

Hemska tanke.

Var hälsad, tentaångest (allt på latin förstås) T e x t: L ina Bil l ing Il lust r at ion: rodrigo jimenez

"Jag trodde mig länge stå utanför den där bubblan och skakade moderligt på huvudet varje gång jag såg mina vänner sitta och trycka in information över fem koppar kaffe"

En natt kunde jag inte sova. Timme efter timme låg jag vaken, stirrade i taket, vred mig, räknade hoppande får, men sömnen ville inte infinna sig. Detta fortsatte i en vecka och jag började bli orolig. Jag som aldrig haft problem att sova. För att bota mina sömnsvårigheter försökte jag att träna mer, äta ”rätt”, dricka ett glas varm mjölk på kvällen, ja, precis alla husmodersknep man kan tänka sig prövades. Så en dag ringde jag och pratade med en vän. Jag berättade för henne om mitt nya sömnproblem, varpå hon frågade mig något som fick polletten att trilla ned: ”När har du din anatomitenta?” Det var då två veckor kvar till tentan. Den tenta som innefattade kunskap om alla muskler, ben, ligament och senor ¬i kroppen.

Den tenta som, trodde jag då, skulle avgöra om jag var menad att fortsätta min väg mot sjukgymnastyrket. Min sömnbrist berodde på min stress inför denna skrivning. Tentaångesten var ett faktum. Detta skulle ju aldrig drabba mig.

I skolan var jag aldrig tjejen med prestationsångest. Medan mina vän-

38

ner har jämfört betyg och gråtit över missade MVG:n, har jag glidit genom plugget nöjd med mina ganska medelmåttiga resultat. Jag har aldrig varit nervös inför prov eller läxförhör och inte heller blivit förkrossad när jag fått tillbaka ett resultat. Samtidigt har jag haft väldigt höga ambitioner när jag har idrottat, och gråtit efter förlorade handbollsmatcher och dåliga golftävlingar.

Googlar man tentaångest är det första man får upp en utförlig text från Lunds universitet där tentaångest, dess symptom och varför det infinner sig beskrivs. Definitionen lyder: ”En stark oro inför, under och/eller efter tentamen, som inte bara kan betecknas som rampfeber – vilket kan göra att man skärper sinnena och samlar sig inför uppgiften på ett konstruktivt sätt.” Hade någon presenterat detta för mig innan jag flyttade till Lund hade jag fnyst något om psykosomatiskt hittepå.

När jag började plugga i Lund visste jag att det fanns en viss betygshets (samtidigt som det paradoxalt nog ska festas på nationer tre till fyra dagar

i veckan). Jag hade dock inte kunnat föreställa mig vidden av denna betygshets. I slutet av terminen ska information pressas in på så kort tid som möjligt och man stänger in sig i en slags bubbla där det enda som är viktigt är resultatet på den kommande tentan. Jag trodde mig länge stå utanför den där bubblan och skakade moderligt på huvudet varje gång jag såg mina vänner sitta och trycka in information över fem koppar kaffe.

Utan att jag märkte det gled jag sakta in i den där bubblan och stressen grep tag om mitt liv. Det gick som sagt var så långt att sömnen blev påverkad och under den lilla sömn jag fick drömde jag om knäskålar och lårmuskler (allt på latin förstås).

Äntligen kom dagen för tentan. Jag skrev och skrev. All kunskap jag pressat in skulle nu ned på papper. Efter fyra timmar var jag färdig och lämnade lättad tentasalen. En glädje över att vara fri från bubblan infann sig ganska snabbt, samtidigt som jag insåg hur obefogad min stress hade varit.

Vad var det värsta som kunde hända?

En omtenta.

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om dessa känslor. Prestationsångest är något som drabbar de flesta många gånger i livet, vare sig det är inför en tenta, en arbetsintervju eller en idrottstävling. För mig var det väldigt svårt att ”lura” mig själv att inte ha ångest. Jag tror däremot att det är viktigt att lära sig att hantera den på ett

39

sätt som blir konstruktivt och att hitta på egna knep för att kunna koppla bort skolan då och då. Mitt sätt att komma ifrån tentahetsen är att ta mig ut på golfbanan. Där och då finns det inget annat än golf, vilket är precis vad jag behöver. De allra flesta har en sådan plats eller ett intresse som gör att man kan ta sig bort från stressen en stund.

När jag fick tillbaks det godkända tentaresultatet två veckor senare lovade jag mig själv att inte stressa upp mig så över studierna igen. Lättare sagt än gjort, nu sitter jag här, ett halvår senare, och trycker in kunskap inför den stundande fysiologitentan. Och golfbanan, den har tyvärr stängt för säsongen.

Inte utan min kyckling En berättelse om identitetskris, svett och konsten att överleva.

T e x t: Emil i a sa hl in Il lust r at ion: y lva sv ensson borg Jag står och letar efter kyckling i köttdisken på Albert Heijn. Det är första gången jag handlar i Nederländerna.

Jag är förvirrad för jag förstår inte vad som står på förpackningarna. När jag är förvirrad blir jag nervös eftersom jag inte har någon kontroll över läget och när jag inte har någon kontroll över läget svettas jag ymnigt. Jag svettas överallt, fast mest i ansiktet där det syns. Föreställ er scenariot: Förvirrad ung kvinna går in i affär, läser “kip” på ett paket och fattar ingenting, börjar därefter svettas på: överläpp, näsa och panna och det ser ut som att hon tänker kollapsa i en gråtande hög av utanförskap vilken sekund som helst.

Men det gör jag självklart inte.

Jag intalar mig själv att jag hör hemma där, precis som vilken annan människa som helst, för det här är trots allt fortfarande Tellus och jag har ingenting att frukta och jag är bäst och jag ska tänka på att andas lugnt och jag tänker inte, inte, inte svettas.

Men så kommer jag till kassan. Jag försöker betala med mitt svenska Mastercard. Terminalen piper och

40

säger ifrån. Jag förstår inte varför, för jag förstår inte vad som står i felmeddelandet. Kassörskan börjar irriterat förklara för mig på holländska varför kortet inte fungerar. Hon rycker det ur kortläsaren och börjar ingående studera det. Efter ännu en lång harang av obegripligheter lyckas jag urskilja orden “credit” och “kaart”. Jag protesterar, för jag har inget kreditkort. Tror hon att jag är gjord av pengar eller, tänker jag och känner hur en svettpärla långsamt formas i min panna.

Tiden verkar ha stannat i affären, och plötsligt är allas uppmärksamhet riktad mot mig.

– Fattar du dåligt, det går inte att betala med CREDIT CARD, väser hon nu, fast på engelska. There is a GELDAUTOMAAT in the corner over there *pekar uppfordrande mot det högra hörnet av affären*. Kön bakom suckar, byter fot och lägger armarna i kors. Jag noterar att kassörskan är en sadist av sällan skådat slag som varken tänker parkera kvittot eller betjäna nästa kund förrän jag har tagit ut pengar och förödmjukats riktigt rejält.

Jag stoppar ner kortet i min plånbok, rör mig tvekande mot uttagsautomaten och inser i samma stund som jag stoppar in kortet i maskinen att jag inte har tillräckligt med pengar för att kunna ta ut 10 euro. Senast jag kollade kontot hade jag 87 svenska kronor, och jag hade räknat ihop vad créme fraiche och kip skulle kosta för att undvika pinsamheter.

“Tiden verkar ha stannat i affären, och plötsligt är allas uppmärksamhet riktad mot mig.”

Jag inser att det är dags att fatta ett beslut. Jag känner kassörskans blick bränna i ryggen. Hela kön stirrar på mig. Tanten i grå jacka stirrar på mig.

Hunden som sitter kopplad utanför affären stirrar på mig. Hela. Världen.

Stirrar. På. Mig. Så jag springer. Halvvägs ut genom dörrarna inser jag att någon ropar på mig. Jag har glömt kortet i bankomaten. Fan, fan, fan.

Med slokande axlar går jag tillbaka och hämtar kortet, stoppar ner det i min jackficka och fortsätter ut ur affären. Bakom mig hör jag inbillade röster som ropar mig tillbaka: du måste betala dina matvaror, har du inga pengar, du är misslyckad och du hör inte hemma här, föreställer jag mig att de säger.

Jag går snabbt hem och låser dörren, sjunker utmattad ihop på golvet och önskar att jag kunde få handla på Konsum.

När jag bestämde mig för att flytta till Nederländerna för att plugga psykologi möttes jag av skepsis från min omgivning. Ingen trodde att jag skulle våga. Så jag gjorde det. I ren protest mot alla som ville definiera mig som en fegis, och mot mig själv som stod vid äventyrets rand och tvekade. Jag packade ner alla mina prylar i kartonger, tömde lägenheten i Malmö som jag flyttat in i bara fem månader tidigare och: gjorde det.

Sedan dess har det gått ett halvår.

Under detta halvår har jag lyckats genomlida säkert hundra språkkatastrofer och kulturkrockar. Maastricht är en studentstad, ungefär lika stor som Lund. Men trots alla internationella utbytesstudenter är det svårt att ta sig ur rollen som betraktare eller gästartist, trots att jag läser både holländska och franska flera gånger i veckan.

Missförstå mig inte - de flesta människor jag träffar är inte som kassörskan. De allra flesta är trevliga.

Men ändå kan jag inte skaka av mig känslan av att inte tillhöra. Behovet av att bevisa att jag duger, trots alla mina nybörjarfel.

Jag visste ju att det skulle bli tufft.

Jag var helt säker på att den förändring mitt liv skulle genomgå inte skulle likna något annat jag upplevt tidigare.

Jag hade förberett mig på det praktiska: jag skulle plugga holländska och

41

“Maastricht är en studentstad, ungefär lika stor som Lund. Men trots alla internationella utbytesstudenter är det svårt att ta sig ur rollen som betraktare eller gästartist”, franska i ett år för att sedan studera psykologiprogrammet på Maastricht University. Men i min brådska att ge mig av hade jag inte tänkt på att livsförändringen även skulle innebära en förändring i min identitet; Bekräftelsen en människa får från sin omgivning är det som avgör hur hon eller han kommer att se sig själv.

I Malmö arbetade jag som projektledare i ett kommunalt projekt mot rasism, jag var ansvarstagande och driven, kommunicerande och kreativ. I Maastricht försvann sammanhangen som gjorde mig till den jag var. Franskan kändes omöjlig och holländskan likaså. Min lätthet att kommunicera blev istället ett minfält av missuppfattningar som resulterade i att min självbild slogs i bitar. Jag insåg hur förankrat mitt språk är i min identitet - att ett jag utan språk är ett jag som famlar i blindo. Jag tvivlade över mitt val att flytta och kände mig fångad i ett löfte jag inte förstått vidden av förrän det var för sent. Varje dag var en ny kamp. Ett tag glömde jag bort vem jag var.

Det var då jag träffade Cornelia och Helen. De hade båda flyttat från sina hemländer för att plugga i Maastricht.

Ett år efter sina mastersexamina i European Studies var de tvungna att ta de jobb som fanns. Helen jobbade som städerska och Cornelia som barn-

“Jag var innerligt trött på att försöka se saker positivt för att bli positiv, när den enda framgång det resulterat i var en ännu djupare insikt i lagen om alltings jävlighet” vakt. En fredag befann vi oss i Helens och hennes pojkväns studentlägenhet och åt hemmagjord sushi. Det var då ämnet kom upp:Vi hade allihop intalat oss själva att flytten till Maastricht skulle ge oss mer än vad vi dittills fått tillbaka. Cornelia berättade om hur förödande det var att ta sin examen och sedan inse att arbetsmarknaden fortfarande var lika stängd och otillgänglig som tidigare. Helen blev efter utbildningen deprimerad. Hon berättade om hur ensam hon kände sig när alla sammanhang på universitet försvann, när hennes vänner flyttade tillbaka till sina respektive hemländer eller vidare till nya äventyr. Hon stan-

nade kvar, i lägenheten, rädd för att gå ut och rädd för att bli instängd. Men en dag kom insikten: I Tjeckien hade hon skapat sig själv varje dag. Hon formades genom sina intressen, sina vänner och sitt arbete.

Hon hade formats av valet att flytta till Maastricht. Men ingenting av det som var hon hade försvunnit för att hon råkade befinna sig på en ny plats geografiskt. Hon insåg att hon var tvungen att hitta nya kanaler för att påminna sig själv om vem hon var. Så hon började plugga holländska. Hon gick på yoga. Hon sökte efter praktikplatser.

Och en dag fick hon napp: – I januari påbörjar jag min praktik på European Institute of Public Administration, förklarade hon, och fortsatte: – Det är en början!

Den där storyn var inte ny för mig.

Jag hade hört den tusen gånger i tusen och åter tusen självhjälpsböcker, på Oprah och från Veckorevyns skitomslag som verkar förfölja mig vart jag än går. Jag var innerligt trött på att försöka se saker positivt för att bli positiv, när den enda framgång det resulterat i var en ännu djupare insikt i lagen om alltings jävlighet. (Till och med min ordbehandlares stavningskontroll försöker tvinga mig att ändra ordet ”jävlighet” till ”ljuvlighet”.)

Men jag insåg att jag var tvungen att göra något. Dessutom var jag trött på att gå runt i pyjamas dagarna i ända. Så jag bestämde mig för att sluta gnälla. Jag behövde återuppfinna mitt liv. Från scratch. Med knytnävar.

Fem veckor efter att jag nästan kis-

42

sat på mig av förödmjukelse på Albert Heijn återvände jag således, fast besluten om att gå därifrån som en segrare.

Rakryggat och med stora, självsäkra steg (jag är ganska kort, så det är svårt för mig att ta riktigt långa steg, men jag tycker om att föreställa mig att det är så jag såg ut) gick jag in i affären och raka vägen fram till köttdisken.

Denna gång hittade jag kyckling snabbt. Jag hade förberett mig genom Google Translate.

Med kip i handen ställde jag mig i kön och var noga med att se alla i ögonen och tydligt visa att ingen kör över mig och att jag inte tänkte svettas. Och den jävla kassörskan ska få se på pengar, fy fan, tänkte jag. När jag kom fram till kassan var sadistkassörskan utbytt mot en annan kvinna.

Hon var trevlig och kändes som en genuint snäll människa. Hon talade till och med om priset för mig på engelska. När hon betjänade mig kände jag för att gråta och aldrig sluta. Jag tog min påse, gick därifrån och visste inte riktigt om jag vunnit eller inte. Fast egentligen spelade det ingen roll längre.

Jag hade fått min kyckling.

Jag tror inte att någon till fullo är beredd och utrustad med allt det som behövs för att ta sig igenom förändringar. Vissa egenskaper måste man helt enkelt förvärva under tiden genom att se rädslan, ensamheten eller saknaden i vitögat och lugnt säga: Fuck you, jag överlever.

För det här är trots allt mitt eget val, med kip eller utan.

Kausalitet T e x t: LEO NORD Il lust r at ion: y lva k a rlsson Jag vet inte vad jag har för roll. Jag ger mig själv ett par men vet inte vilken som stämmer. Är jag otroligt egoistisk eller bara osäker.

Får för mig att jag ser mig själv uppifrån, ändå verkar jag inte se att alla faktiskt inte tittar på mig hela tiden. Jag kan ändå inte med mina ansiktsmuskler skulptera om mina miner. Jag kan inte gömma mig och min genomsynliga kropp, fastän jag vill och försöker.

Och jag vet inte hur jag ska göra, nu, mitt bland er alla.

För om jag går härifrån kommer ni imorgon undra vart jag tog vägen. Om jag stannar kommer jag tro att alla ser mig, därför hålla mig undan och tänka om jag går hem nu undrar de imorgon vart jag tog vägen. När jag stannar och gömmer mig kommer ni undra varför, varför gör du så?

Jag vet inte vad jag kan vara säker på. Alla roller jag tilldelas tilldelar jag mig själv. Ställer nu åter igen mig i centrum, vet fortfarande inte om det någonsin är det jag vill.

Försöker bestämma min egen tillvaro och genom att anta vad ni tänker sätter jag mig bara i en beroendeposition av er, omkring mig. Låter er ansvara för det jag tror om er. Om ni skulle närmas kring mitt gömställe skulle jag ge er ett enormt ansvar. Hej, se inte mig så som jag tror att jag ser mig själv. Hjälp mig sluta försöka hjälpa mig.

Men jag tror inte det blir bättre då. Ska sluta umgås med fler än en person samtidigt, det fungerar inte riktigt för mig. När ni låter mig vara blir jag olycklig. Allt jag fantiserat ihop stämmer plötsligt: allt jag vet att ni tänker om mig, hur mycket jag förstör för er och hur lite jag passar in.

Förlåt. Förlåt mig för det.

Jag tror nog ändå att jag är viktig för mig själv. Även då jag blir min påhittade människa, ensam och konstig. Varför är det så få människor jag trivs med? Ibland kan jag undra det; inte nu, nu känns det uppenbart. Jag ger er inte en chans.

Jag har redan bestämt precis hur ni är och hur ni tycker och tänker. Även jag är vad jag bestämmer mig för ibland. Nu är jag nog mig såhär, ett tag.

43

Ångestplågor och ljusglimtar När herr Ågren intar din livsvärld, vad passar då bättre än en stunds verklighetsflykt?

Redaktionen dukar upp till smörgåsbord och serverar sina mesta ångestfilmer som genererar panoramaperspektiv och sarkastiska skratt.

T e x t: re da k t ionen Il lust r at ion: louise lun dva l l

Into the Wild

Verklighetsbaserad film som utspelar sig i Alaska. En ambitiös kille med toppbetyg från trygga familjeförhållanden ger fingret åt samhällets förväntningar. När eftertexten rullar, till hjärtskärande musik, börjar man ifrågasätta huruvida man ska packa ihop sitt pinntält, bränna sina pengar och skjuta en älg. Riktigt bra film som ger perspektiv.

Hitta Nemo

Tänk att du lever i Stora barriärrevet och en dag blir tillfångatagen och insatt i ett akvarium på en tandläkarklinik.

Detta händer clownfisken Nemo, vilket tvingar hans pappa Marlin att ge sig ut på en farlig färd bland hajar, maneter och andra glada djur för att rädda sin son. Är du nere så blir du glad efter att blivit introducerad till Hitta Nemo. Och ja, den är tecknad.

Melancholia

Denna film av Lars von Trier fick mig att börja spontanböla dagar efter att jag sett den på bio. Den blå planeten Melancholia är på väg att kollidera med jorden, samtidigt som Justine ska gifta sig. Taskigt läge. Existentiell ångest är bara förnamnet till denna film och under tiden som bröllopstårta ska ätas och roliga tal hållas, funderar bruden på vad som är meningen med allt. Grymt bra film som dock inte passar att visas på barnkalas.

Moonrise Kingdom

Om jag vore tolv år igen så skulle alla mina kärleksbrev skickas till huvudrollsinnehavaren i denna film. Den föräldralöse scouten Sam Shakusky lämnar ett uppsägningsbrev i sitt tält och rymmer från sommarlägret på Camp Ivanhoe.

Han har nämligen funnit sitt livs kärlek i brevvännen Suzy.

Tillsammans ger de sig ut i terrängen och tvingas kämpa mot galna små pojkscouter för kärlekens skull. Efter att ha sett Moonrise Kingdom, se till att titta på alla andra filmer av Wes Anderson. Han är kung.

American Beauty

Tänk amerikansk småstad, vit medelklass, kontorsarbete, kärnfamilj och radhus. Lester Burnham representerar allt det föregående och är dessutom en ansvarstagande make och pappa. Addera en livskris med plus-meny. För vad händer när man går över alla gränser och ger blanka fan i konsekvenserna av sitt handlande? Det går att diskutera filmens mångbottnade budskap. Personligen upplever jag filmen som annorlunda varje gång jag ser den, och kanske är det just därför som jag ständigt återkommer till den. Kort och gott: samhällssatir när den är som bäst.

44

Black Swan

Psykiskt påfrestande film som blandar fantastiskt skådespeleri med smala människor i tights. Say no more.

Little Miss Sunshine

Sjuåriga Olive Hoover går till final i delstatens skönhetstävling Little Miss Sunshine. Problemet är bara att tävlingen äger rum ca 130 mil bort och det är tveksamt om de kommer att hinna fram i tid. Den dysfunktionella familjen Hoover och alla dess säregna personligheter trycker in sig i en gul folkbuss och kampen mot klockan inleds. Det är en amerikans komedi, men en mörk sådan, trots den till synes banala handlingen.

Precious

16-åriga Precious är gravid med sitt andra barn och blir därför utkastad från sin skola. Det är en brutal tillvaro med trasiga familjeförhållanden, kantad av sexuella övergrepp och fysisk och psykisk misshandel. Egentligen är detta är inte en film man vill se, men man måste. Missförstå mig rätt, Precious ger en smärtsam fingervisning om hur verkligheten kan se ut. Det är en gripande film som bör ses i sällskap av näsdukar istället för godis.

Fantastic Mr. Fox

Tecknat för vuxna! Wes Andersons fantastiska stop-motionfilm (tänk Wallace & Gromit) om den ännu mer fantastiska herr Räv och hans familj. Ett fartfyllt liv med kriminella inslag byts mot en mer stillsam Svensson-tillvaro. Uttråkad av familjelivets melankoliska lunk lockas herr Räv att göra en sista stor stöt mot tre giriga godsägare (läs: kapitalismen).

En underbar film som blandar satirisk humor med allvar. *Busvissling, klick-klick*

Crazy, Stupid, Love

Jag gillar inte romantiska komedier. Jag vill bara klargöra det, så att inga missförstånd sker. Däremot gillar jag Crazy, stupid, love! Varför? För att den på ett humoristiskt sätt illustrerar hur jag föreställer mig att vår föräldragenerations liv ser ut bakom kulisserna. Avdankade könsroller, check. Ändå skrattar jag. Kanske finns det något befriande över att insupa filmens budskap á la ta inte varandra för givet? Nej, jag vill nog faktiskt bara skratta åt det tragikomiska. Ps. Är det tillåtet att ens nämna denna film utan att kommentera Ryan Goslings bara överkropp? Svar: Ja! Filmens riktiga stjärna är helt klart Emma Stone (med kläder på).

45

Ångestfylld julstämning i matkollektivet

M atkol l ekt i v e t berstå r av: R a smus Jinnest r a n d Iva n Bengtsson Gustav Ek lun d

I studentens stressade vardag finns det ofta två överordnade krav på matlagning – det ska vara enkelt och det ska gå snabbt. Därför välkomnar vi i Matkollektivet ett par föreläsningsfria veckor då vi får tid att leva ut våra vildaste fantasier i köket. Högtider är ofta förknippade med specifik mat och knytkalas. Men vad ska man egentligen bjuda på? Våra inläggningar, långkok och hemmabak imponerar på vilka svärföräldrar som helst!

T e x t/foto: m at kol l ek t i v e t

46

Senapssill inläggning och gravning Inlagd sill är något som många förknippar med julbordet. Detta recept är lite av en tradition, görs från scratch och skapar en gedigen känsla runt vilket julbord som helst.

Du behöver (förutom en stor portion tålamod): Lag: 3 msk salt 1 l vatten ½ dl ättikssprit Gravning, senapssill: 1 dl senap ½ dl vinäger 1 dl matolja 2 msk socker 1 krm malen vitpeppar 1 dl dill Blanda salt, vatten och ättikssprit. Om sillfiléerna fortfarande har skinnet kvar så får man flå dem, vilket görs bäst med en vass kniv och ett gott omdöme. Börja med att försiktigt göra ett litet snitt vid stjärtfenan och dra sedan av skinnet. Lägg ned sillen i lagen. Den ska stå kallt över natten, annars blir sillen inte lika fast och kan lösas upp.

Såsen gör man genom att blanda senap, vinäger och socker i en skål.

Blanda sakta i matoljan under omrörning. Krydda med dill och smaka av med vitpeppar.

Sillen som nu har legat i lagen under natten tar man nu fram. Hitta bra burkar eller kärl där sillen ska ha sin 'slutförvaring'. Se gärna till att förvaringen är förslutningsbar, annars kan man förvara sillen med plastfolie över (se bara upp för smakvandring i kylen.

Nu varvar man sill och senapssås packa sillen så effektivt som möjligt så att såsen räcker. Tänk lasagne! Låt stå kallt i minst fyra dygn, gärna i kylen.

Sedan kommer den att vara klar för servering. Voilà!

Ångesttyngd fruktkaka Troligtvis den du aldrig tyckte om som liten. Much too good for children!

När det kommer till fruktkaka så kan man variera innehållet väldigt mycket. Detta gör det lätt att tycka om fruktkaka, och många skapar sin egen version. I detta recept använder vi torkade fikon, äpple, sviskon och päron.

Men man kan även använda valnötter, pumpafrön, solrosfrön och hasselnötter. Man kan variera i det oändliga.

Du behöver: 200 g blandad frukt och nötter 1 dl rom eller cognac 200 g smör 2 dl strösocker 4 ägg 4dl vetemjöl (240g) 1 tsk bakpulver 50 g syltade apelsinskal Kardemumma Gör såhär: Frukten: Hacka den torkade frukten grovt, lägg ned i en skål och häll på rom eller cognac. Låt stå i upp till sex timmar så att den torkade frukten kan suga åt sig spriten.

Smeten*: Kör igång ugnen på 175c.

Börja med att smälta smöret, häll

47

över i en skål, tillsätt socker och vispa pösigt med en elvisp. Tillsätt sedan äggen ett i taget under vispning.

Blanda vetemjöl och bakpulver i en separat skål, vänd sedan ned den torkade frukten som har legat i alkoholen. Nu blandar man alltihop, man kan i detta läget krydda med kardemumma och syltade apelsinskal** för en 'juligare' touch. Blanda nu mjölet och äggsmeten. Häll smeten i en tvålitersform som är smörad och brödad.

Låt stå i ugnen i ca 1 timme och 15 min medan du oroar dig för resultatet.

Låt kakan svalna, servera med politisk diskussion och dålig stämning.

Tips från coachen: * När det kommer till att blanda smeten så bör man följa receptet så noga det går för att få rätt konsistens på kakan. Väg gärna mjölet på hushållsvåg om det finns i hushållet. ** Istället för syltade apelsinskal kan man använda sig av apelsinmarmelad, gärna av bättre kvalitet.

Kantarellpaj En härlig paj i höstmörkret! Paj kan ju vara väldigt enkelt men kan ta lite tid då en del olika moment ingår. I vår paj har vi torkade trattkantareller och champinjoner. Det finns många sorters svamp och alla växer i skogen.

Till två pajer tager du en broccoli, två gula lökar samt en halv purjo. Hacka detta rätt fint, eller rättare sagt tänk att alla bitar ska få plats i munnen. Stek upp grönsakerna med olivolja och lite kryddor. Hacka upp 10-15 champinjoner och blötlägg ungefär 10-15 gram trattkantareller med två matskedar vatten. Stek upp champinjoner i mycket olja eller smör. Häll på kantarellerna och grönsakerna och låt det sedan ligga och mysa på låg värme. Krydda och smaka av. Äggstanning: 5 ägg 1 dl mjölk 1 dl grädde Ungefär 4 dl smaskig ost Salt och peppar efter behag Rör ned alla ingredienser i en bunke Det finns många olika sätt att göra en pajdeg. Vi gillar att göra den med gaffel och kylskåpskallt smör, det tar tid men det blir bra. 250 gram smör och 6 dl vetemjöl och en liten gnutta salt. Mixa med gaffel eller i matberedare. Kavla ut degen till tre mm och täck ett par smörade pajformer. Stick sedan pajbottnen med en gaffel och förgrädda i ugnen på 225 grader. Häll ned svamp och grönsaksröran i formerna och häll på äggstanningen. Grädda i ugnen i 30 -40 min.

Vörtbröd Vi i Sverige gillar tydligen limpor, alltså bröd som är sött, luftigt och mjukt. Vi tänker i dessa mörka tider göra en variant på vörtbröd utan russin. Till denna variant behöver du bl.a. portöl och julmust. Smält smör i en kastrull och blanda ned kryddorna i smöret, häll på musten och ölet. Blanda vätskan i en stor bunke med jäst och surdeg om det finns.

Tillsätt mörk brödsirap och en tesked mörk soja. Nu gäller det att röra med en bra slev. Tillsätt mjöl tills smeten blir en deg. Låt degen jäsa i en timme eller två under en handduk.

Baka ut degen till två limpor på en mjölad plåt och låt jäsa i ytterligare tjugo minuter. Sätt ugnen på 250 grader och baka i 45 minuter till en timme.

Du behöver: 1 paket jäst 3 dl portöl 2 dl julmust 250 gram smör 1 msk anis 1 msk brödkummin 5 st nejlikor 1 tsk ingefära 1 dl mörk brödsirap 1 tsk mörk soja 10-15 dl mjöl

Chutney Denna plommonchutney är söt, stark och en aning syrlig.

Passar utmärkt till de allra flesta grytor och i synnerhet till ovan nämnda lammgryta. Enkelt att göra och oerhört belönande att kunna servera sin egen hemgjorda!

Du behöver: 500g mogna plommon (eller äpplen, tomater, päron, mango, rabarber etc.)

1-2 röda chili 1 rödlök 6 torkade fikon 5 dl socker 1 kanelstång 0,5 msk ättika 0,75 dl vatten

Livgivande lammgryta En värmande, mustig vintergryta med indiska smaker.

Du behöver: 500g grytbitar med ben 2 burkar tomatkross 2 gula lökar 1 rotselleri 4-5 morötter 5-6 vitlöksklyftor 1 röd habanero (eller efter smak) 3 msk riven färsk ingefära 6 dl kokande vatten 3-4 lagerblad Paprikapulver En rejäl skvätt thai-fisksås En stor skopa tomatpuré Olivolja Salt och peppar

Halvera och kärna ur plommonen. Skiva löken. Koka i ca 10 min med ättika och vatten. Finhacka fikonen och chilin (ta ur kärnorna för en något mildare chutney). Tillsätt resten av ingredienserna och koka på låg till medelhög värme (beroende på spisen) i 30-60 min, tills den har tjocknat. Håll ett öga på chutneyn så att den inte bränner vid*. Låt svalna och häll på noggrant rengjorda burkar. *Placera ett mynt under kastrullen för att minska kontaktytan med värmeplattan så inte chunteyn bränner vid.

En stekpanna En stor gryta Hacka grönsaker i stora, matiga bitar. Detta då grytan skall koka länge. Hacka, mosa och riv chili, ingefära och vitlök till en pasta. Denna currypasta fräser man snabbt i grytan i rikligt med olivolja på medelhög värme i ca 10 sekunder, precis innan man tillsätter krossade tomater. Fräs alla grönsaker i stekpannan och salta och peppra ned i grytan som puttrar på vid det här laget. Tillsätt lagerblad, tomatpuré, fisksås och paprikapulver till grytan och låt sjuda vidare. Krydda och bryn grytbitarna i stekpannan och förpassa dessa sedan till sitt slutgiltiga öde. Häll på kokande vatten, lägg ett lock på sniskan, sänk värmen till lågt och låt stå i minst en, helst två till tre timmar*. Smaka av efter hand och justera efter tycke och smak. Servera med luftigt ris, chutney och yoghurt.

49

BRA ATT VETA Studentombud

Studentinflytandepolicyn

Vill du engagera dig? Eller skulle du få problem under din utbildning, då kan du vända dig till ditt studentombud på det område du pluggar. Vi är här för din skull! Du hittar kontaktinfo här till höger.

Policyn är Malmö Högskolas officiella hållning vad gäller studentinflytande och ett stöd för dig när du känner att du inte får din röst hörd. Den är framtagen i samarbete med Studentkåren Malmö och Malmö högskola. Dokumentet hittar du på www.mah.se.

FORUM - var med och bestäm!

Vill du sitta med i dina områdes- och fakultetsstyrelser och tex vara med och bestämma hur campusområdet ska se ut, vilka lärare som ska anställas, hur din utbildning ska struktureras och mycket mer. Kontakta ditt studentombud (se kontaktinfo på höger sida) för att få mer info eller gå in på malmostudenter.se/karaktiv/forum

Klassrepresentant Varje klass ska ha en klassrepresentant. Hör med din kurs eller programansvarige hur det är upplagt på din fakultet, eller vänd dig till Kåren för hjälp.

Kursutvärderingar I början av varje kurs ska läraren återkoppla vad som har ändrats sedan föregående kurs utvärdering. I slutet av varje kurs ska du också få en elektronisk utvärdering.

Studenternas rättigheter och skyldigheter Läs på om vad som gäller för dig som student!

Dokumentet hittar du på www.mah.se.

Lokala medlemsrabatter Fitness24seven - 60% rabatt Skånetrafiken - 30% rabatt Sceningång - 50% rabatt på biljettpriset Inkonst - 10% rabatt Samsøe & Samsøe - 10% rabatt per köp Solid - 10% rabatt per köp Nyanc - 20% rabatt för klippning och hårvård Hylliekrokens golfcenter - 50% rabatt Upplevelse.se - 10% rabatt Stippes - 20% rabatt Klubb Living - 50% rabatt Moriska paviljongen - 50% rabatt

Föreningar Vill du hitta en rolig aktivitet eller engagera dig så finns det ett stort utbud av föreningar inom Kåren.

Läs mer om föreningarna på ... malmostudenter.se/engagera-dig/foreningar

51

“Dagen var bra till en början, sen vaknade jag” Okänd tänkare