PILGIMSVANDRING En pilgrimsvandring kan innebära sökande efter en kraftkälla. Kraftkällan har traditionellt ofta varit knuten till ett helgon. Man tillbad inte helgonen, men de hyllades och åkallades för att de skulle förrätta förbön inför Gud. Det har också funnits (och finns) en tro på att kvarlevor efter döda helgon kan ha en helande verkan, ge speciella krafter eller åstadkomma andra under. Många pilgrimer har varit sjuka eller funktionshindrade och andra följde med svagare vandrare för att hjälpa dem under vägen. För många har pilgrimsvandringen haft en botgöringsfunktion. De har vandrat i tron på att helgonen kunde be till Gud för dem. Andra blev dömda till att ge sig ut på pilgrimsvandring för att gottgöra någon oförätt som de hade begått. Några vandrade helt frivilligt, som en tacksägelsehandling. De gav sig iväg för att infria ett löfte som de hade gett till Gud i en bön om hjälp. När deras bön blev hörd och hjälpen kom, blev vandringen en tacksägelseakt. Andra känner en dragning till det heliga och gav sig av för att söka efter en yttre kraftkälla. Några pilgrimer har drivits av ren äventyrslusta och har rest till kända platser i sitt eget land eller till någon plats långt borta. Men de flesta gick för att de trodde på Gud. Religionen var en naturlig del av livet på medeltiden. Pilgrimens tre faser är uppbrott, vandring och mål. Att vara pilgrim betyder att man gör ett uppbrott. De ger sig ut på vandring för att söka något, tacka för något, eller driven av en längtan. Med dig har du det som du själv kan bära: en enkel väska, lite pengar, ett brev som ber att du ska få resa tryggt och att alla du möter ska ta väl emot dig. Men det viktigaste bagaget är ditt sökande efter Gud. Pilgrimer reser sällan ensamma. Man vandrar tillsammans i grupp och tog hand om varandra under vägen. Det är alltid tryggt att resa tillsammans. Även om man kan föreställa sig att pilgrimer hade bråttom att komma fram, så behövde de svaga många vilopauser. Som pilgrim färdas man långsamt! Pilgrimer hade privilegier. Alla de mötte skulle ge dem den hjälp de behövde och det var belagt med stränga straff att utnyttja dem, göra dem illa eller hindra dem på vägen. Med sig på vägen hade pilgrimerna ofta en primstav. Primstaven var en medeltida evighetskalender med uppgift att hjälpa människor att hålla reda på dagarna. Ett kort streck markerar dagarna, ett långt veckorna. Om vintersolståndet infaller på en tisdag, markerar veckostrecket tisdagarna under det året. I vårt närområde har vi S:t Olofsleden, som sträcker sig från Selånger i Medelpad till Nidaros i Norge. På medeltiden kallades Trondheim för Nidaros. S:t Olavsleden går 580 km från Bottenhavet till Atlanten. Den svensknorska leden startar utanför Sundsvall, i Selånger, där Olav Haraldsson i början av juli 1030 landsteg efter några år i landsflykt. Han gick med sin här till Norge för att kristna landet och ta tillbaka kungatronen men stupade. Leden utsågs 2010 till "Cultural Route of the Council of Europe". S:t Olofsleden återinvigs 1 – 7 september I år! http://www.stolavsleden.com/
Text, Mats Hägglund mhstres@hotmail.com
Bild, Sv Kyrkan/Pilgrim i Sverige.