SVART KOD Utdrag ur boken AV

Magnus Carling

Sofo Stockholm Oktober 2021

000001

Stefan Malm stirrade på de blanka hissdörrarna.

Det kommer aldrig funka, tänkte han och magen drog ihop sig till en stenhård knut.

Tungan klibbade mot gommen och han svalde hårt. Varenda nerv var på helspänn och han ryckte till när hissen plingade. Dörrarna gled upp med ett svagt skrapande och Stefan steg in. Han lade sitt passerkort mot den kontaktlösa läsaren och tryckte på knappen märkt med -10.

Dörrarna gled igen.

Hissen sjönk och en sval luftström från fläkten sköljde över honom. Det luktade gammal våt betong och någonting citrondoftande. Rengöringsmedel kanske. Stefan torkade handsvetten mot jeansen. Han grep hårt om väskan med laptopen och försökte att inte tänka på vad han planerade att göra.

Gör det inte! skrek hans medvetande. De kommer att upptäcka dig och …

Stefan knep ihop ögonen som om det på något vis kunde tränga bort verkligheten. Han svalde och strupen var raspigt torr. Hjärtat dunkade och en iskall svettdroppe irrade ner längs hans heta tinning. Svetten innanför kragen på hans ljusblå tenniströja klibbade och kliade.

Du måste göra det här! intalade han sig. Det gäller inte bara ditt liv!

Han öppnade ögonen och såg de röda digitalsiffrorna ovanför hissdörren räkna ner plågsamt sävligt, som om världen vävt in honom i en kokong av sirap. Hissen hade aldrig känts så långsam som nu.

No shit, Sherlock!

Han hade alltid älskat Doyles berättelser om Sherlock Holmes. Kanske var det därför han hade fått smeknamnet Sherlock i skolan. Nu önskade han att han inte hade haft sådan fallenhet för matematik och logisk analys. Det var såklart avundsjukan som låg i botten. Syskonrivaliteten blandat med hjältedyrkan. Vilken löjlig ursäkt! Om han bara inte velat bli som sin bror. Det var hans kunskaper, hans snille, som skapat den här situationen. Stefan skakade på huvudet så svettpärlorna stänkte. Han var ingen agent, ingen hjälte.

”Bara en vanlig sketen tekniker”, mumlade han. Hissen stannade, dörrarna gled upp.

Stefan klev ut ur hissen, rakt in i inskrivningen. Bakom den grå receptionsdisken fanns skärmen och desktopen kvar, men det hade inte suttit någon vakt på den slitna blå stolen under det senaste året. Det handlade inte om besparingar, bara effektiviseringar. En handfull vakter delade på skiften och fanns mindre än fem minuter bort. Kameror, rörelsesensorer, viktplattor – alla var delar av automatiseringen.

Längre in fanns slussen. Bara en person kunde passera åt gången och det berodde inte bara på att utrymmet mellan de två cirkulära, roterande glasdörrarna, var trångt. En platta i golvet registrerade teknikerns vikt och en avvikelse på mer än fem kilo förhindrade att den inre dörren öppnades. Alla som arbetade i hallen vägdes när de anställdes och vid den kvartalsmässiga kontrollen uppdaterades värdet.

Stefan ställde sig framför dörren, lade högerhanden på glasplattan bredvid ingången och väntade. Plattan var sval, men lite oljigt kladdig. Han såg hur de fyra dioderna ovanför plattan började tändas en efter en. Han stod stilla, andades långsamt och stirrade rakt fram. I slussen satt en IR-kamera som i samma ögonblick tolkade hans ansikte. Ansiktsigenkänningen var säkrare än handskannern. Inga ansikten var lika varandra; kameran kunde registrera benstruktur, djup och yta. En gång i tiden hade han älskat tekniken, varit imponerad av allt den kunde göra.

Sedan tre månader skrämde den skiten ur honom och det var Elisif som hade väckt hans rädsla.

Den fjärde dioden tändes och slussen öppnades med ett svagt, susande ljud. Han klev in och väntade medan dörren stängdes. Den fräna gummilukten i slussen fick magen att knyta sig ännu hårdare. Han försökte se så lugn ut som möjligt. Övervakningskameran som satt bara några meter efter slussen blinkade. Kanske någon av vakterna i operationscentralen tittade just nu, kanske inte. Han ville se ut som vanligt; en tekniker ute på beredskapsärende. Att klockan bara var fem i sex var inget konstigt. Beredskapsteknikerna fick rycka ut dygnet runt, året runt.

Efter ett lågmält pip gled den inre dörren upp. I samma ögonblick slog det dånande suset från tusen- tals servrar emot honom. De fanns där inne, körde outtröttligt dygnet runt och varje server hade dubbla aggregat för strömförsörjningen, dubbla kopplingar, dubbla av allt. Inget fick gå ner, allt skulle alltid fungera. Om hela hallen skulle explodera kunde en annan hall ta över.

Stefan gick över det kala, vita datorgolvet och hämtade gula öronproppar ur en genomskinlig behållare. Han knep ihop de mjuka propparna i ena änden och stoppade en i varje öra. Ljudet dämpades och han gick med tom blick vidare in i hallen.

Verka så normal som möjligt, tänkte han, men kunde inte låta bli att gå raskt. Inget konstigt med det egentligen, han kunde vara stressad över att för många diskar hade gått sönder samtidigt eller att han måste vidare till nästa uppdrag. Ingen skulle rimligtvis reagera, men nervositeten kröp som tusen myror nerför ryggraden och han kände sig övertygad om att allt han gjorde skulle väcka misstänksamhet.

Det iskalla lysrörsljuset lyste upp varenda vrå. Tack vare luftfiltreringen fanns här nästan inget damm. Svettdropparna på Stefans panna kändes som isbitar; här nere var temperaturen alltid satt på tjugotvå grader, men luften som strömmade ur fläktarna var iskall. Det behövdes mycket kyla för att lyckas hålla servrarna tillräckligt svala.

Han hade passerat de första tolv raderna, när han snabbt vek av. Raden han gick ner längs täcktes av en ensam kamera. Han blickade uppåt och såg att dioden var släckt. Skriptet han tidsinställt för att stänga av kameran hade fungerat. Nu rusade han fram mellan serverracken och han såg blinkandet innanför de svarta nätdörrarna av metall. Här behövde han inte tveka längre. Han läste snabbt av siffrorna som satt på varje rack, hittade rätt och låste upp.

Innanför dörren var racket fyllt med servrar och disklådor. Servern han letade efter satt i mitten. En vit etikett med serverns identifikationsnummer satt klistrad på fronten. 73:75:70:65:72:76:69:72:75:73.

Stefan satte ner sin väska, fick fram laptopen och öppnade locket. Han loggade in med sitt fingeravtryck och startade DE-CIPH. Programmet frågade efter kryptonyckeln, han letade reda på den och pluggade in USB-kabeln. DE-CIPH anslöt till servern, han bläddrade och hittade rätt arkiv. Dekrypteringen skulle ske samtidigt som överföringen, men det var nästan 10 gigabyte. Han startade genast filkopieringen och upptäckte att han ofrivilligt börjat bita på höger tumnagel. genialitet trängdes i de väldiga bokhyllorna. Deras blotta närvaro skänkte honom en sällsam frid.

Han stirrade på procenträknaren som dykt upp. En procent … två. Han blinkade. Luften var torr och ögonen kändes grusiga. Hjärtat hade slutat spränga och han hade fått tillbaka saliven. Allt skulle gå bra. Ingen hade upptäckt honom. Servern var inte ens uppkopplad – det var anledningen till att han var tvungen att vara på plats – och inga larm skulle kunna skickas. Om någon skulle granska loggarna måste det göras där, vid en konsolplats.

Plötsligt stelnade han till. Axlarna frös fast i en plågsam ställning och hans anus drogs ihop. Hans sinnen hade uppfattat något hans hjärna inte hade hunnit tolka. Ett ljud kanske, något som överröstat fläktarna. Han såg sig omkring, satte ner laptopen och såg att den hade nått elva procent. Inget rörde sig, men känslan av att något var fel växte sig starkare. Magen verkade vara på väg att släppa ifrån sig allt den hade. Han reste sig och började gå längs racket. Långsamt knöt han nävarna och önskade att han hade tagit med sig ett vapen. En kniv, vad som helst. Om han måste skulle han försvara sig, försöka fly eller slå ner en vakt var inte otänkbart. Han drog en hand genom det blonda, tjocka håret och undrade vad han skulle säga om det var någon av vakterna.

Försiktigt kikade han fram runt hörnet på racken. Ingen var där.

Inga rörelser, ingenting. Bara tomma ytor. Stefan snurrade runt för att gå tillbaka. En snabb, svart skugga skymtade i ögonvrån samtidigt som han vände sig. Han såg ett blixtrande knivblad, fick en smäll över huvudet och det brände till i halsen. Stefan föll och hörde hur han gurglade sitt eget blod.

Men det som fick hans hjärta att slå frivolter varje gång han lät blicken glida över det ljusgrå metallskåpet, var texten ”CONTROL COMPUTER”. Orden var som en bekräftelse av universums mirakel, och det faktum att han – Edward Robbins – hade fått vara del av detta projekt var en skräckblandad salighet, stor som Saharas öken.

Tystnaden i rummet var påtaglig. De skulle snart starta TITAN, vars kapacitet vida överträffade allt annat.

Professorn drog en hand över en fyrkantig panel, täckt med stora knappar i olika färger. Han rättade till sina svarta, runda glasögon och såg på Edward med en allvarlig blick. Deras arbete hade pågått i två år och äntligen var stunden kommen. Datorn, byggd med germaniumtransistorer, hade testats i mindre delar men det var först nu allt skulle samköras.

Edward nickade. Det kändes som om han befann sig med en fot i två olika världar. Bakom honom fanns allt det gamla och vedertagna. Framför honom skymtade han horisonten av en helt ny värld. Han hade varit med och skapat den. Trots att han var yngst bland forskarna hade Thomson handplockat honom. Den gamle mannen hade utan omsvep talat om för Edward att han aldrig sett sådana resultat hos någon elev, och troligen skulle de aldrig få se något liknande igen. Robbins var ett underbarn enligt professorn, och visst hade det smickrat honom. Nu vältrade sig dock ett oroande illamående genom hela hans väsen, en äckelkänsla som var svår att sätta fingret på.

Thomson tryckte på strömknappen och rummet fylldes genast av ett vibrerande surr. Som om själva luften hade blivit elektrisk.

John Thomson viftade med pappret och det prasslade ljudligt. Nya rader spottades ut medan TITAN körde sina initiala diagnosprogram.

”Nonsens!” sade Thomson. ”Om alla länder har atomvapen kan ingen spränga någon annan.”

Lampor började blinka på kontrollpanelen. Det var dags att mata in det första programmet. Edward tog ett steg tillbaka, lutade ryggen mot en av bokhyllorna.

Det var inte atomvapnen jag menade, tänkte han och blundade.

Sj N Anten Nordv St Om Alings S Oktober 2021

000011

Carl Leonard blickade ut över sjön. Morgonsolen glittrade i vattnet och en svag bris drog in över verandan. Vinden bar med sig en doft av multnande löv. Björkarna nere vid strandkanten hade börjat skifta färg, men eken som växte ett par meter från huset, och skuggade halva verandan, var fortfarande smaragdgrön. Carl tog en klunk kaffe, njöt av den bittra smaken och höjde blicken.

Himlen var klarblå och bara några enstaka flygplansstreck bröt helheten. På andra sidan sjön såg han en smal, gråvit rökpelare. Museijärnvägen användes långt in på hösten och det gamla lokomotivet som drog vagnarna blev synligt mellan träden. Ändhållplatsen låg tvärs över sjön från Carls stuga och på somrarna kunde han höra barn leka nere vid vattnet.

Manchester

UNIVERSITY OF MANCHESTER NOVEMBER 1962

000010

Eftermiddagssolen fick de solkiga fönstren att se ut som om någon hällt riktigt tjock mjölk över dem. Det gick knappt att se ut. Dammet seglade genom luften och allt var tyst. Edward Robbins strök händerna över sina nakna underarmar. Han hade kavlat upp den vita skjortans långa ärmar och lossat på slipsen. Ändå svettades han och kände de fuktiga ringarna under armarna.

Bara ett par meter bort stod hans mentor, lärare och förebild. Sir John Thomson. Flinten blänkte. Thomson kliade sig i det silvergrå, vältrimmade skägget. De båda betraktade universitetets stolthet.

Edward bytte fot och trägolvet knarrade. Doften av trä, papper och metall var vid det här laget så hemtam att det kändes som om något fattades honom de få tillfällen han tvingades ut genom dörrarna. Raderna av böcker fyllda med världens mest briljanta hjärnors

Bredvid kontrollpanelen stod en radskrivare. Med ett knäppande ljud började den skriva. Edward kände rysningarna längs nacken när hans mentor grep tag i pappret, rev av det och började läsa.

”Vi är igång”, sade han. ”Inga felkoder, systemet är uppe!”

Edward såg ögonen lysa på professorn. Den gamle mannens läppar darrade när han fortsatte.

”Vi måste köra testprogrammen förstås, det kommer att ta ett tag, men … Nu är det dags att boka in fakulteten för en ceremoni och … Tänk dig Edward! Tänk vad den här maskinen kommer att göra för vårt atomprogram! Storbritannien behöver den här sortens kapacitet!”

Edward blundade och fuktade läpparna. Illamåendet fick ett övertag och han tvingades greppa skrivbordskanten för att inte ramla ihop. Utan förvarning sköljde plötsligt minnen av hans upprörda far över honom. Edward hade vägrat följa släktens gedigna tradition att låta sönerna göra militärtjänst och stiga i graderna som yrkesmilitär. Till hans fars stora förtret var Edward en övertygad pacifist som trodde på Gandhis ord. Nu började han inse att TITAN inte var en maskin i mänsklighetens tjänst. Det var ett vapen.

”Det kan också innebära världens undergång”, sade Edward långsamt.

Han drog filten tätare runt sig. Det skulle bli varmare framåt lunch och hösten hade varit ovanligt behaglig. Han älskade att sitta ute och gjorde det gärna året runt. Det påminde honom om hur fri han var, hur mycket han njöt av sin frihet, trots att han inte hade sett någon vidare framtid på mycket länge.

Carl blundade och tänkte på uppbrottet.

Fyra år hade gått sedan han kopplade ner. Gav upp all kontakt med omvärlden, avslutade alla konton på sociala medier. Facebook, Instagram, Linkedin, Youtube, Twitter. Han hade sagt upp sina mobiltelefonabonnemang, avslutat alla TV-kanaler och varenda strömmande mediatjänst.

Carl hällde i sig den sista slurken kaffe och gick in för att fylla på.

Köket luktade av både kaffe och ved. Bara en rubinröd glöd mötte Carl när han öppnade luckan till vedspisen. Han slängde in två klabbar till. Idag skulle han stanna i stugan, sitta på verandan, läsa och dricka kaffe. Elden i vedspisen tänkte han hålla vid liv, som han alltid gjorde på vinterhalvåret när han var hemma. Ibland kom någon granne förbi, ville skvallra om allt och inget, och en eld som brann kortade ner tiden för att koka nytt kaffe.

Han gav sin mugg en rykande påfyllning. En gång i tiden hade han ratat vanligt svart kaffe. Det skulle