Stad nr 14 by Mediarum

STAD TIDSKRIFTE N

Debatt och reflexion om urbana landskap 14

SEPTEMBER 2016 Pris 185 sek

Lager på lager Vårt moderna kulturarv

Årets arkitekt bygger inga hus | Jakten på det autentiska | Kulturarvet som måste bort

GATUBELYSNINGENS PEAK

Peak är vårt senaste lykthuvud när det gäller väg- och gatuarmaturer och tillverkas för montage på stolpe eller arm. De moderna och klassiska formspråken är förenade i Peak, där den cirkulära nedre delen ger lykthuvudet ett subtilt, klassiskt utseende.

498

114

380

114

Design: AART architects Material: Gjuten aluminium, härdat glas Ytbehandling: Pulverlackerade svart RAL 9005, grafitgrå Akzo Nobel SW302G eller silvergrå Akzo Nobel MW300D Vikt: 6-7 kg Ljuskälla: LED med olika linser, även för övergångsställe Livslängd: Min 80.000 timmar vid max 25º, L80B10 Montering: På stolpe, Ø 60 eller 76 mm. Eller på arm, Ø 60 mm Anslutning: Levereras med monterad kabel 6,5 eller 8,5 meter

tel: 08– 440 85 40 info@foxdesign.se www.foxdesign.se

Foto: Janek Rubeš

S TA D – DE B AT T O CH R E F L E X ION OM U R B A NA L A N DSK A P n r 1 4 2 016

Innehåll Tema: Lager på lager ................................................................. 22

Med blicken mot framtiden ............................................................. 24 Hotat kulturarv när industrier ska bli stad ........................ 28 Konsten att värdera träd .................................................................... 36 Debatt: Riv mer! ........................................................................................ 37 Kulturarvet som måste bort ........................................................... 38 Möte mellan industri och konst ...................................................42 Med ett drag av Näs .............................................................................. 47 En fläkt av verkligheten ......................................................................48 Svensk standard? ...................................................................................... 52 Staden speglar livet ................................................................................ 56 Reflexion: Hur värnas minnen? .................................................. 60

s 18 Adam Gebrian

Han brinner för offentliga rum

s 64

Konstverket: Mot en fond av förgänglighet ........................ 62 Reportage: Urbaniserad öken ....................................................... 64 Stadsbruk vill odla livskvalitet .................................................... 68 Energi i det tillfälliga ............................................................................ 72 Hej Emma Paulsson! ............................................................................. 76 Recensioner .................................................................................................... 78 Reflexion: Dags för ny syn på lek ................................................. 82

Tindouf i Västsahara Urbaniserad öken efter 40 år

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

Foto: Fredrika Lönnaeus

Ledare: Lager på lager .............................................................................6 Notiser .................................................................................................................. 8 Hej Johan Folkesson! ............................................................................ 13 Oenighet om bostadsbyggandet .................................................. 16 Samtalet: Adam Gebrian .................................................................... 18

Lager på lager Tema:

CHEFREDAKTÖR

Titti Olsson, 040-41 52 13 titti.olsson@slu.se ANSVARIG U TGIVARE

Caroline Dahl caroline.dahl@slu.se REDAKTION

Karin Andersson Caroline Dahl Kolbjörn Guwallius Anna Lenninger OMSLAGSILLUSTR ATION

Anna Olsson GR AFISK FORM OCH PRODUKTION

Spektra och Caroline Bjurman Holgersson ANNONSER

Mediarum Sverige AB 08-644 79 60 annons@mediarum.se PRENUMER ATION

www.movium.slu.se, klicka vidare till Tidskriften Stad, eller mejla movium-prenumeration@slu.se eller ring 040-41 52 11 HELÅRSPRENUMER ATION:

590 kr exkl moms, utlandsprenumeration Europa: 790 kr ADRESS

Tankesmedjan Movium Box 54, 230 53 Alnarp TRYCK

TMG Öresund, Malmö 2016 ISSN

2001-631x M

EDJ

AN M O

TA N K

•

TA N K

•

EDJ

AN M O

s 22

I L L U S T R AT I O N E R : A N N A O L S S O N

Vårt moderna kulturarv

Tidskriften stad – debatt och reflexion om urbana landskap fångar upp trenderna, speglar utvecklingen och lyfter fram forskningen om hållbar stads utveckling. Tidskriften Stad ges ut av Tankesmedjan Movium som arbetar med stadsutvecklings frågor och finns vid slu. www.movium.slu.se

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

LEDARE

Lager på lager

agomheten är en dygd hos en svensk myndighet, skriver författaren Qaisar Mahmood i sin bok Jakten på svenskheten (Natur & Kultur 2012), där han åker Sverige runt på motorcykel för att försöka utröna vad det innebär att vara svensk. Han arbetar själv på en svensk myndighet, och där, fortsätter han, gäller det att vara lagom kritisk, lagom positiv och lagom analytisk. ”Är man inte lagom är man inte nyanserad. Och det är det värsta man kan vara på en myndighet. Att tydligt ta ställning för eller emot något och inte balansera å ena sidan med andra sidan är en dödssynd bland byråkrater.”

bakgrund, upplever att de kan göra anspråk på det kulturarv som format Sverige. Eftersom det är en vision formulerad av en myndighet, måste den vara lagom, varken säga det ena eller andra. Det är helt enkelt upp till dem som ska omsätta visionen i praktiken att tolka den och handla därefter. Det är självklart att det blir stora variationer i tolkningen av en sådan vision. Det är som om allt vore möjligt att kalla kulturarv. Men det är ju en omöjlighet att alla, oavsett bakgrund, ska kunna uppleva att deras kulturarv tas till vara. Eller? Qaisar Mahmood, som åker 900 mil innan boken är slut, har inte kommit mer än till första anhalten, Karlstad – där svenskheten ska vara som störst, enligt en person han möter på en middag – innan han konstaterar att svenskheten knappast kan liknas vid en kokosnöt. Det finns inte en kärna som ligger dold innanför ett hårt och oätligt skal, snarare måste man ”se på svenskheten som en lök, någonting mångskiktat där lager lagts till existerande lager”.

Riksantikvarieämbetet (RAÄ) har på uppdrag av regeringen formulerat en vision för kulturmiljöarbetet till 2030 då målet bland annat är att alla, oavsett

Illustration: Anna Olsson

Lager på lager är vad jag själv tänker på när jag tänker på kulturarv – och inte bara när det gäller svenskhet utan alla kulturer, allt kulturarv, överallt i världen. Ingenting är statiskt, allt förändras konstant. Får nya årsringar. Kultur är något pågående, något som finns där, som vi är en del av, men som just därför är svårt att överblicka, svårt att fånga. Kulturarv är allt det som är djupt mänskligt, handlingar som uttrycker drömmar, tro, förhoppningar, svagheter, brister och tillkortakommanden. Under andra halvan av förra århundradet revs många stadskärnor för att utplåna en förgången tid och ge utrymme för en ny modernitet. Byar har dränkts efter beslut om att älvar ska fördämmas för utvinning av energi, gruvor får samhällen att rasa ner i underjorden. Människor förlorar hem och platser som härbärgerar minnen vid miljökatastrofer och krig. Men även när platsen försvinner finns minnet kvar. Minnen är också kulturarv. Några kollektiva minnen kan man knappast tala om. Minnen är subjektiva. Var och en bär – och är – kanske när allt kommer till kritan helt enkelt sitt eget kulturarv.

T I T T I O L S S O N , C H E F R E D A K T Ö R S TA D S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

DESIGN TANK PHOTO CHARLOTTE SVERDRUP

Enjoying the outdoors since 1947 vestre.se

Vestre April Sun Design: Espen Voll, Tore Borgersen & Michael Olofsson

NOTISER

Film som verktyg

Foto: Titti Olsson

Barns lek och lärande kräver utrymme.

Dags för arkitekturfilmfestivalen i Lund

Botkyrka skapar utrymme

film Den 6–9 oktober kan man se film med koppling till arkitektur på flera platser i Lund. En av dem som uppmärksammas för sitt sätt att filmiskt använda staden och dess arkitektur är den tyska filmaren Tom Tykwer. Över 70 filmer anmäldes till festivalen, av dem har 17 accepterats för visning och kan sammanfattas under temarubriker som Filmen som verktyg, Urbana utmaningar, Staden och ljuset, Art of Recovery, Den offentliga konsten i staden samt ett för Lund lokalt tema: den hett debatterade och numera planerade spårvägen. Festivalen invigs med en utställning och film om megastäder i Kina i ett samarbete med urbanisten Niels Bjørn och Within Walls, som även gästade släppminglet för STAD nr 13 på Form/Design Center i Malmö den 31 maj. Arkitekturfilmfestivalen arrangeras för sjunde året i rad av dess initiativtagare arkitekten Elzbieta Jazinska Brunnberg, som fram till förra året var ensam i Sverige om att arrangera en filmfestival där arkitektur står i centrum. Läs mer om henne i nästa nummer av STAD!

stadsplanering Boverkets allmänna råd och riktvärden om friytor från 2015 har påverkat beställningen av nya förskolor från Utbildningsförvaltningen i Botkyrka, genom att man ställt konkreta krav på friyta. – Barnens perspektiv i samhällsplaneringen är helt i linje med Botkyrkas vilja och all forskning visar att grunden för människans goda vanor läggs tidigt i livet, säger Emanuel Ksiazkiewicz (S), ordförande i Botkyrkas utbildningsnämnd. Planenheten har därför lagt ner extra stora ansträngningar på att öka tomtstorleken för att uppnå målet om 35–40 kvadratmeter friyta per barn. I sommar har samråd pågått om ändrade detaljplaner för de tre första av 13 förskolor som ska rivas och byggas upp igen. Detaljplanerna har utökat tomtytan. Där föreslås generellt placering av byggnaden närmast gatan så att outnyttjad tomtyta minskar och en stor överskådlig sammanhängande friyta utan onödiga staket

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

Rekommendationer om friyta får genomslag kan skapas. Ytan för parkeringar och lastintag har minimerats. Kommunens arkitekter tittar även på byggnadsform och möjlighet till två våningar för att ge maximal friyta som är direkt tillgänglig för barnen, berättar Annelie Svanold, fastighetsförvaltare i Botkyrka kommun. Hon tycker att kommunen lyckats i sin strävan att nå upp till rekommendationerna. – Det är också en konkret framgång för nätverket Barn och byggd miljö, BuB, Skolhusgruppen, Tankesmedjan Movium med flera, vars långsiktiga arbete resulterat i att Boverkets allmänna råd angående friyta för förskola och skola togs fram. Även om råden inte är tvingande så är de ett gott stöd för de tjänstemän och politiker som vill värna om barnens långsiktiga hälsa vid förtätning och stadsbyggande, säger Annelie Svanold. Kommunfullmäktige fattar enligt planerna beslut i februari 2017. TITTI OLSSON

Foto: Fredrik Jergmo

NOTISER

Sant eller falskt? Länsstyrelsen i Stockholm avlivar planeringsmyter. stadsplanering Enligt Kjell Haglund, chefsanalytiker på Tillväxtavdelningen, florerar en mängd ogrundade eller rent falska påståenden om kommunernas bristande bostadsplanering – bland riksdagsledamöter, journalister och även inom planerarkåren. Länsstyrelsen i Stockholm har formulerat ett antal myter om bostadsplaneringen i regionen. Myt nummer ett är att kommunerna underlåter att planera för bostäder. Myt nummer två är att alla detaljplaner överklagas. Myt nummer tre är att överklagandeprocessen kan förkortas med upp till fyra månader genom ändrad instansordning. Myt nummer

fyra är att alla planer stoppas av Länsstyrelsen eller domstolarna. Den femte myten är att olika intresseorganisationer stoppar bostadsbyggandet. I Länsstyrelsens nyhetsbrev Nutid & Framtid går det att läsa mer om dessa påståenden och de slutsatser som Länsstyrelsen gör utifrån statistik från faktisk planering och överklaganden. En slutsats är att den helt dominerande orsaken till överklaganden av detaljplaner kommer från privatpersoner och den försämring av närmiljön som de upplever blir följden av ny, ofta högre, bebyggelse eller av ökad trafik. A N NA L E N N I NGE R

Friare cykling i Stockholm Inte längre fel att cykla i fel riktning.

cykel I juni införde Stockholms stad möjligheten att cykla mot körriktningen på enkelriktade gator i 50 kvarter på Kungsholmen. I Sverige får inte de vägmärken som styr enkelriktning ha tilläggstavlor, men staden kringgår problemet med en linjedragning i gatan. Enkelriktningsskylten ersätts vidare med en symbol som visar att trafiken är dubbelriktad för cyklister medan skylten om förbjuden infart byts ut mot förbjuden infart med motorfordon. De gator som har valts har en maxhastighet på 30 km i timmen och anses vara tillräckligt breda för att rymma mötande cyklar och bilar. Staden har sedan tidigare sex gator som redan är utformade på detta sätt och där har ingen ökning i olycksstatistiken noterats till följd av förändringen. Under hösten följer dubbelriktad cykeltrafik i ytterligare 200 kvarter, främst i innerstaden. S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

NOTISER

Välkommen in!

Foto: Fredrik Jergmo

Fortsatt ont om bostäder Byggandet ökar men bostadsbristen kvarstår. bostad 240 av landets kommuner har ett bostadsunderskott enligt Boverkets senaste bostadsmarknadsenkät. Men byggandet ökar. Förra året påbörjades 48 600 bostäder och i år förväntas 57 000 bostäder påbörjas. Nästa år ökar antalet ytterligare till 61 500. Boverket ser dock några orosmoln: dels bygg

sektorns kapacitet, dels kommunernas plankapacitet. På längre sikt ser man en risk att ökande boräntor kan leda till minskat byggande. Enligt Boverkets byggbehovsanalys måste 75 000 bostäder färdigställas årligen de närmaste fem åren, ett mål som ser ut att bli svårt att nå.

urban grönska Ogenomträngliga naturlika planteringar från 1970- och 80-talen som med åren breder ut sig i våra villasamhällen. En vanlig syn, och inget fel i det. Hellre grönska än inte, i de flesta fall. Men efter många år av ”låt gå-förvaltning” kan den okontrollerade grönskan istället ge stora kvaliteter för de boende i området. Med inspiration från forskning på SLU har Lomma kommun med hjälp av sågar och barkflis skapat entréer och vindlande stigar i sina planteringar. Väl där inne får man en känsla av att vara i skogen, på riktigt. Hus och vägar känns långt borta och grönskan omsluter som skydd mot vind, sol eller regn. Perfekt för hundägaren, flanören eller motionären. Naturens positiva hälsoeffekter kommer på köpet. PS. Om du blir inspirerad att sätta igång med era egna planteringar – glöm inte att små gläntor här och där kan ge naturliga platser för lek och samling för skolor och dagis. FREDRIK JERGMO

Försök med elväg i Sandviken trafik I juni invigdes en försökssträcka med elväg på E16 i Sandviken, där tunga fordon kan drivas på samma sätt som spårvagnar tack vare kontaktledningar och fordon med strömavtagare. Trafikverket genomför försöket i samarbete med Vinnova och Energimyndigheten. Även utanför Arlanda testas elvägar, men där ska istället en strömskena ligga i körbanan. S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

– Elvägar tar oss ett steg närmare fossilfria transporter och har en potential att nå nollutsläpp av koldioxid. Det är ett sätt att utveckla miljösmarta transporter i det befintliga vägnätet. Det kan bli ett bra komplement till dagens vägoch järnvägstrafik, säger Lena Erixon, generaldirektör vid Trafik verket i ett pressmeddelande. Testerna på den 2 kilometer långa sträckan ska pågå fram till 2018.

Foto: Fredrik Jergmo

Ett industriellt hantverk för nästa århundrade. Och nästa. GR AND PUBLIC FOTO SA M SYLVÉN

På Byarums Bruk ser vi saker på lite längre sikt. Det gäller såväl våra produkters framtid som vår tillverknings historia. Vi gjuter enbart i återvunnen aluminium – ett material som kan återanvändas gång på gång, generation efter generation. Tidsrymder som ger perspektiv på tillvaron och sätter sin prägel på våra produkter.

C Y K EL POLLARE AR KUS

F O R M G I VA R E

Mårten Cyrén

www.byarumsbruk.se

Foto: Fredrik Jergmo

NOTISER

Storebror ser dig

Foto: Titti Olsson

Kvitter i butiken Fågelkvitter stimulerar män att handla ekologiskt. ljudmiljö En doktorsavhandling av hortonom Sara Spendrup, SLU i Alnarp, visar att fågelkvitter i butikens grönsaksavdelning påverkar mäns vilja att köpa ekologiskt. Kvinnorna påverkas dock inte på samma sätt av kvittret, enligt studien. – Det fanns till och med en tendens till att kvinnor blev något mindre benägna att köpa ekologiska morötter när de hörde ljudet av fågelkvitter. Några kvinnor reagerade till och med negativt på att de trodde att det fanns levande fåglar i affären, säger Sara Spendrup. Forskarna tror att skillnaderna S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

kan bero på att män generellt inte i samma utsträckning anammat ”ekologiskt beteende” som kvinnor, men fågelkvittret kanske fungerar som en katalysator som väcker dem till handling. Undersökningen visade också att beroende på konsumenternas ”upplevda närhet till naturen” kunde information antingen öka eller minska männens vilja att köpa ekologiska eller klimatvänliga produkter. Avhandlingen heter Climate mitigating information to consumers by food retailers. Hämta den här: pub.epsilon.slu.se. JOHAN ASCARD

solskydd Som vakande ögon, tre meter över marken i den portugisiska staden Bejas gränder, hänger vita badbollar i tusental för att skydda flanerande turister mot solen. Gränderna är många och variationen på bollarna likaså, såsom färgglatt och transparent portugisiskt kakel, men med samma funktion. När termometern närmar sig 40 grader gör skuggan det möjligt för turisterna att röra sig i hettan. Bejas invånare visar sig inte på gatorna mitt på dagen trots de vackra solskydden. För varmt! FREDRIK JERGMO

Utsatt gata gaturum Påminnelse om Leningrads belägring – den vita texten på blå botten varnar för att denna del av gatan var extra utsatt för tyska arméns granatattacker.

Hej Johan Folkesson!

– Förtätning av städer har länge varit en planeringsstrategi för att minska vårt bilberoende, exploatering av jordbruksmark och resursanvändning. Begreppet är en tydlig trend inom stadsplanering och får ofta stå som synonym till hållbarhet. Diskussionen kring förtätning tenderar däremot att kretsa kring ett visst mått av bostadstäthet men vi måste fråga oss om det är bostäder eller stad vi vill bygga. Det var inte så länge sedan människor flyttade ut från städerna på grund av trångboddhet och ohälsa. En tät stad handlar därför också om att skapa möjligheter till hälsosam livsstil, möten mellan människor och gestaltandet av en attraktiv livsmiljö där människor väljer att bo och leva sina liv. Vilka frågor är mest aktuella för mindre och medelstora städer? – Eftersom förtätning ofta diskuteras genom storstadens lins anser vi att det finns ett stort behov av att stödja en diskussion som problematiserar förtätningen ur en annan vinkel. Mindre kommuner kan exempelvis ha svårt att ställa kvalitativa krav på exploateringen vilket påverkar resultatet negativt. Även om temat är specifikt intressant för Växjö som plats tror vi att de aktuella frågeställningarna riktar sig till ett stort antal av Sveriges

Foto: Karin Johansson

Som medlem i Akademin för landskapsarkitektur är du med och arrangerar ett seminarium i Växjö den 4:e oktober med titeln Tätt intill. Underrubriken lyder: Om förtätning med kvalitet i den växande medelstora staden. Varför har ni valt det temat?

Johan Folkesson är landskapsarkitekt med egen verksamhet i Göteborg.

städer. I Växjö pågår det just nu en intressant diskussion – där är närheten till skogen paradoxalt nog ett hot mot stadens gröna rum. Man menar att den stadsnära skogens värden i form av natur, gröna rum och rekreation kan ersätta stadens och den enskildes behov av bostadsnära parker. En tät stad måste innehålla olika typer av grönstruktur som skapar mervärden i form av exempelvis ekosystemtjänster, dagvattenhantering och olika typer av sociala mötesplatser.

Varför tror du att fokus mest riktas mot storstadsregionerna?

– Efter de senaste decenniernas kraftiga befolkningsutveckling har storstadsregionerna stora fördelar jämfört med mindre städer. Storstäderna är ekonomiska nav med stora resurser och tydliga mål. Därför tror jag mycket på ökad samverkan mellan mindre städer och orter. Att gemensamt träffas och diskutera frågor som är aktuella och tillsammans stärka varandra. TITTI OLSSON

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

NOTISER

Foto: Anna Lenninger

Mona Lisa som gatsopare gatukonst I St Petersburg finns denna version av Mona Lisa, skapad av den kaukasiske konstnären Pasha Cas.

Foto: Jadwiga Kurowska

Staden som natur

Våra städer är friluftsmuseer, de berättar inget om dagens miljöhot.

Gummi alstrar värme lekplats Gummiklädda ytor i barns lekmiljöer saknar ofta solskydd. I USA pågår undersökningar som visar att det på solexponerade mörka gummiytor avsedda för lek kan vara plus 63 grader Celsius även om lufttemperaturen inte är högre än drygt 20 grader i skuggan. Källa: Movium Fakta nr 4 2016 S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

stadsgrönska Det här huset, beläget mitt inne i Visby, skulle glädja den tyska stadsplaneraren Helga Fassbinder, som är verksam i stiftelsen Biotope City. I STAD:s föregångare Movium Magasin nr 2, beskrev hon våra storstäder som främmande kroppar i den organiska världen. Utvecklingen har stagnerat, menade hon: dagens arkitektur speglar inte på det sätt den borde den tid vi lever i och de problem vi brottas med i form av olika miljöhot. Trots att tekniken finns går utvecklingen för långsamt, och alla initiativ till grön arkitektur ska därför uppmuntras, menar hon –

våra städer är idag som friluftsmuseer över en svunnen tid. Eftersom städer är som klippiga ökenzoner med stor värmeutstrålning måste vi börja omgestalta de urbana stenöknarna till natur. Vi måste, menar Fassbinder, se städerna som en speciell typ av natur, där människor, växter och djur delar ett gemensamt utrymme. Det är ett viktigt steg på vägen mot ett synsätt som väver in oss och våra städer i det stora gemensamma kretsloppet av allt levande. Först då kan vi komma åt alla miljöproblem på ett hållbart sätt, anser Fassbinder. TITTI OLSSON

Vill du veta mer om vĂĽra produkter? Ring: 0171-270 80, skicka ett mail till sverige@lappset.com eller besĂśk www.lappset.se

Oenighet om bostadsbyggandet Planprocessutredningen har varit ute på remiss. Det är svårt att säga hur dess förslag kommer att landa när kraven på snabba politiska beslut är lika stor som oenigheten. T E X T: K O L B J Ö R N G U WA L L I U S

Det går fort just nu när det gäller bostadspolitiken. I början av sommaren bröt de blocköverskridande samtalen samman och regeringen lade fram sitt eget förslag. I juni aviserades att förslag om förenklade byggregler, begränsade krav på detaljplaner och tillgängliggörande av mer byggbar mark kommer. Allianspartierna har aviserat att deras motförslag kommer under hösten. Under våren har dessutom en statlig utredning, ”Bättre samarbete mellan stat och kommun vid planering för byggande”, varit ute på remiss. Planprocessutredningen föreslår ett flertal förenklade regler i plan- och bygglagen (PBL) som alla syftar till att öka takten i bostadsbyggandet. Utredaren föreslår bland annat att länsstyrelsernas yttranden ska komma in tidigt i processen, så kallade planeringsbesked, och ges en kort remisstid för att undvika att kommuner planerar i onödan. Byggtekniska detaljer och utformningsdetaljer flyttas från detaljplan till bygglov så att planer inte behöver göras om när förhållanden har ändrats om ett projekt har dragit ut på tiden. Staten ska bidra med kompetensutveckling till kommunerna. Remissinstanserna är kritiska till mycket, och störst enighet finns i frågan om kompetensutveckling, visar STAD:s genomgång.

Tidiga yttranden

Mark- och miljööverdomstolen ser risker med att länsstyrelserna ska yttra sig tidigt. Den mindre konkreta information som finns tillgänglig tidigt i processen kan göra att länsstyrelserna kommer att ge negativa eller villkorade planeringsbesked för att inte riskera att ha sagt ja till för mycket. I praktiken innebär det enligt domstolen knappast kortare och bättre planeringsprocesser än idag. Länsstyrelsens tillsynsfunktion kan också sättas ur spel. Mark- och miljööverdomstolen anser också att förlusten av utformningsdetaljer i detaljplaneringen riskerar att urholka kommunernas möjligheter att ställa krav på god arkitektonisk kvalitet. Detta anses gå emot ambitioS TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

17 … kortade tidsfrister vid överklagande riskerar att generera dåligt underbyggda beslut … nen i den nya arkitekturutredningen. Dessutom minskar det förutsägbarheten när det gäller vad som krävs för att faktiskt få bygglov, menar man. Man anser också att kortade tidsfrister vid överklagande riskerar att generera dåligt underbyggda beslut och påverka den långsiktiga kvaliteten i samhällsbyggandet.

Ser problem

Även Boverket ser vissa problem med planeringsbeskeden men anser att fördelarna med det föreslagna systemet överväger. Däremot motsätter sig Boverket precis som Mark- och miljööverdomstolen förslaget att ta bort möjligheten att reglera utformning på detaljplanenivå. Anledningen är att om prövningen endast sker på bygglovsnivå försvinner möjligheten att ta hänsyn till helheten i ett område. Ett bygglov gäller bara för ett enskilt projekt medan en detaljplan ofta gäller ett större område. Enligt Boverket är det bättre att motverka de problem som kan uppstå med nuvarande ordning genom tydligare vägledning. Riksantikvarieämbetet menar att redan genomförda förändringar på området bör utvärderas innan ytterligare förändringar görs. Myndigheten vill att systemet med planeringsbesked inte ska gälla fall där riksintressen påverkas. Man menar också att de fall där länsstyrelserna upphäver detaljplaner i själva verket är få och hänvisar till att endast tio av 1 800 detaljplaner upphävs varje år.

Ökat bostadsbyggande

Riksrevisionen anser att förslagen kan leda till ökat bostadsbyggande men att det även sannolikt finns ännu fler åtgärder som kan effektivisera planprocessen. Samtidigt vill man inte se alltför frekventa ändringar av regelverket eftersom långsiktiga spelregler är viktiga. Bland länsstyrelserna råder delade meningar om förslagen. Medan några tillstyrker förslaget om planeringsbesked avstyrks det av andra. Någon menar att ett generellt system med planeringsbesked riskerar att urholka översiktsplaneringens legitimitet och därför endast bör användas i undantagsfall. Flera ser också en risk att planeringsprocessen kompliceras ytterligare, tvärt emot ambitionen, om ett nytt steg i processen införs. Sveriges kommuner och landsting, SKL, tillstyrker huvuddragen i utredningen men är kritisk till att kommunen skulle förlora möjligheten att ställa utformningskrav på detaljplanenivå. Istället föreslår man att mindre förändringar som görs mellan detaljplan och bygglov och som är förenliga med detaljplanens syfte ska kunna släppas igenom vid bygglovsprövningen.

Bättre samarbete

Flera remissinstanser ställer sig tveksamma till om regelförändringar är avgörande för att öka takten i bostadsbyggandet och betonar vikten av att instanserna samarbetar bättre. Det är sannolikt också därför så gott som samtliga remissinstanser ställer sig bakom utredningens förslag att staten ska bidra till kompetensutveckling i kommunerna. Remissvaren ska nu granskas av näringsdepartementet, dessutom finns alltså sommarens politiska utspel att jämka utredarens förslag med. S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

SAMTALET: ADAM GEBRIAN

Han lyfter fram det offentliga rummet 2015 utsågs Adam Gebrian till Årets arkitekt i Tjeckien. Hans mission är att tala med allmänheten om de offentliga rummens betydelse. Caroline Dahl möter honom i ett samtal. T E X T: C A R O L I N E D A H L

Du är krönikör i en av de största dagstidningarna i Prag och har särskilt intresserat dig för offentliga platser. Hur kommer det sig? – Jag har under de senaste åren regelbundet skrivit för flera olika tidskrifter, bland annat dagstidningen Lidové noviny, som är Tjeckiens äldsta dagstidning, veckomagasinet Respekt och Hospodářské noviny som är en välansedd tidning i huvudsak fokuserad kring ekonomi. – Det hela började – som nästan alltid är fallet i Tjeckien – via personliga kontakter när jag blev tillfrågad av Dalibor Balšínek, chefredaktören för Lidové noviny, att skriva en sida i veckan om arkitektur och offentliga rum. Balšínek S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

höll just på att renovera sin lägenhet och det var min vän och tidigare chef, Boris Redčenkov från A69 Architects, som var ansvarig arkitekt för ombyggnaden. Min gissning är att Dalibor Balšínek under det pågående renoveringsarbetet insåg att arkitektur faktiskt är ett intressant ämne som man kan närma sig på väldigt många olika sätt, och som det faktiskt skulle vara intressant att förmedla till läsarna. Så, det är hur det startade. Vad driver dig att fortsätta skriva? – Drivkraften som jag haft redan från början och som finns kvar än idag är att informera en intresserad allmänhet om att det finns en arkitekturdisciplin, att det finns ett yrke som heter arkitekt, och att

arkitekter faktiskt kan en hel del om de blir ombedda av en kund att visa sin yrkesskicklighet – och att kunden faktiskt också har ett starkt inflytande på resultatet. Efter kommunismens fall råder det fortfarande en stor misstänksamhet mot att samverka med arkitekter eftersom de anses vara ansvariga för massproducerade, standardiserade och prefabricerade bostäder. Människor förknippar arkitekter med förstörelsen av historiska miljöer i staden. Du undviker medvetet att skriva för arkitektkåren och skriver istället för en bredare publik. Vad ligger bakom ett sådant ställningstagande och vad tror du att du uppnår med det? – Från en allmän synpunkt sett

Foto: Janek Rubeš

Adam Gebrian utsågs till Årets arkitekt i Tjeckien 2015.

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

Foto: Remi Pavlovská

SAMTALET: ADAM GEBRIAN

Adam Gebrian vill få människor att förstå att det offentliga rummet är en plats där all mänsklig aktivitet kan äga rum.

har arkitekter i Tjeckien en ganska god utbildning i arkitektur och jag tycker inte att jag primärt har några djupa insikter att förmedla till dem. I Tjeckien finns det också en ganska stor mängd arkitekter, 4000 licenserade och troligtvis ytterligare det dubbla utan licens. Därutöver finns cirka 30 000 civilingenjörer, som enligt rådande lagstiftning kan utföra precis samma uppdrag som arkitekter. Slutsatsen är att merparten, kanske 90 procent, av alla nya konstruktioner inte är gestaltade av arkitekter. Tjeckien har också en lång tradition av do-it-yourself. Det gör att det finns en djup skepticism mot att samarbeta med andra yrkesgrupper. Genom att berätta om inspirerande samarbeten mellan arkitekt och kund, eller mellan olika yrkesgrupper, hoppas jag långsamt kunna förändra oviljan att anlita arkitekter. S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

– Jag försöker också förmedla att arkitekter kan mer än att gestalta nya märkesbyggnader, vilket är en väldigt inbiten föreställning. Jag vill visa att arkitekter också kan arbeta med uppdrag relaterade till vardagen och en större allmänhet. Det offentliga rummet är i fokus för ditt skrivande. Vad händer just nu i den frågan i Prag och i Tjeckien? Varför är det av särskilt intresse för dig? – Jag är egentligen mer intresserad av det publika livet, av vad som faktiskt sker i det offentliga rummet, än av själva platsen i sig. Vad kan vi göra där och vad är vi beredda att dela med andra? Än så länge är dock diskussionen om offentligt rum mycket mer levande än den om det publika livet. Vi diskuterar snarare form än innehåll och vi diskuterar hellre hur saker ser ut än vad de gör, det vill säga

hur de påverkar vårt beteende. – Jag tror att vi bara är i början av en debatt om det offentliga rummet. Många av oss bortser helt, eller glömmer bort, att det offentliga rummet faktiskt tillhör oss alla. Må det vara hemlösa och turister – eller i andra ändan av spektrumet – politiker och exploatörer. Ett arv från den kommunistiska tiden, som i Tjeckien varade 1948–89, är att man under den tiden hade en påtvingad ideologi som föreskrev att allt ägdes av alla. Detta ledde efter 1989 till en nästan kollektiv aversion mot det gemensamma som idé. Man började måna om sig själv och sin familj och det offentliga rummet blev byte för intressen som enbart såg den ekonomiska potentialen. På det centrala torget i gamla stan, till exempel, huserade hundratals kommersiella och politiska event– reklamjippon för bilar, mobiltele-

Efter kommunismens fall råder det fortfarande en stor misstänksamhet mot att samverka med arkitekter. foner et cetera – med resultatet att bara ett fåtal dagar blev över för ”vanligt” stadsliv. Vilka framtida frågeställningar tycker du finns kring offentliga rum och platser? – Jag tror helt enkelt att man måste börja med en grundläggande förståelse för att det offentliga rummet inte bara är en plats som man passerar mellan hemmet och arbetsplatsen. Det är inte heller en plats att bara passivt betrakta eller bara ha kul på. Det är en plats där i princip all mänsklig aktivitet har potential att äga rum. Människor måste förstå att det också är en plats där oförutsedda och ibland negativa händelser kan ske, men att det trots det är värdefullt. Prag är en stad med oerhört många turister och det är stadens gator och torg som är huvudattraktion. Påverkar detta hur invånarna i staden förhåller sig till och använder offentliga rum? – Turisternas huvudsakliga intresse fokuseras kring den gamla staden, vilket faktiskt inte är mer än en procent av Prags hela utbredning. Detta område är proppfullt av turister, vilket också innebär att det är helt övergivet av Pragborna. Jag bor i den här delen. Främst för att jag tycker att det är den arkitektoniskt vackraste delen av staden, men också för att det just nu finns bostäder där med rimliga hyror eftersom lokalbefolkningen

skyr stadsdelen. Turisttätheten påverkar den lokala opinionen och de flesta Pragbor väljer att också vistas, alltså inte bara bo, på andra platser än de i centrala staden. Dessa platser är enligt min mening inte lika omsorgsfullt gestaltade eller utförda med samma arkitektoniskt skickliga hantverk som stadens centrala delar – och det för vårt samtal tillbaka till frågan om form och innehåll. De rum och platser som historiskt sett har gestaltats för människor att mötas och leva i är övergivna av lokalbefolkningen som istället befolkar ytor som har blivit över mellan och kring skilda byggnader. Det är beklagansvärt och som en personlig reaktion mot det har jag valt att bosätta mig i centrum. Förra året, 2015, fick du motta pris som Årets arkitekt i Tjeckien. I motiveringen lyftes dina insatser i det skrivna och talade ordet fram. Vad tror du att det innebär för den arkitektoniska disciplinen och för praktiken att

du fick priset, trots att du som arkitekt inte bygger? – Jag tror att det speglar en förändring i yrket och en framväxande insikt om att det finns annat du kan använda din arkitektutbildning till än att gestalta byggnader. Så har det förvisso alltid varit. Men under lång tid har det varit förknippat med misslyckande att inte bygga. Som student uppfattade jag att det fanns tre alternativa vägar att gå som arkitekt, i princip gick det ut på att du antingen började jobba för en mer erfaren arkitekt eller startade din egen verksamhet. Det tredje alternativet var en kombination: först jobba för andra och därefter starta eget. Med mitt agerande har jag velat visa att det finns andra alternativ och att man faktiskt medvetet kan välja andra vägar. Att besluta sig för att inte gestalta byggnader för att få mer tid till att öka kunskapen och medvetandet om vikten av arkitektur och offentliga rum.

Mer om Adam Gebrian Adam Gebrian är ett arkitekturfan och utbildad arkitekt i bland annat Liberec i Tjeckien och vid SCI-Arc i Los Angeles, USA. Han har verkat som arkitekt i flertalet europeiska städer och arbetar för närvarande som lärare vid North Carolina State Universitys Prague Institute. Han skriver och publicerar flitigt i flertalet magasin och

journaler samt har sin egen radioshow Bourani (Radio Wave) och stream, Gebrian vs., där det offentliga rummet kommenteras och diskuteras (stream. cz/porady/gebrianvs). Därutöver verkar han återkommande i olika sammanhang med juryarbete och utställningsarbete. 2015 fick han motta pris som Årets arkitekt i Tjeckien.

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

Tema: Lager på lager

– hur formas ett kulturarv?

Vad som menas med kulturmiljö respektive kulturarv är en definitionsfråga. Hur fattas de avgörande besluten när staden förändras och lager läggs till redan existerande lager? T E M A I L L U S T R AT I O N E R : A N N A O L S S O N

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

Tema: Lager på lager ................................................................. 22

Med blicken mot framtiden ............................................................. 24 Hotat kulturarv när industrier ska bli stad ....................... 28 Konsten att värdera träd .................................................................... 36 Debatt: Riv mer!......................................................................................... 37 Kulturarvet som måste bort ........................................................... 38 Möte mellan industri och konst ...................................................42 Med ett drag av Näs .............................................................................. 47 En fläkt av verkligheten.......................................................................48 Svensk standard? ...................................................................................... 52 Staden speglar livet ............................................................................... 56 Reflexion: Hur värnas minnen?.................................................... 60 S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

TEMA: LAGER PÅ LAGER

Med blicken Riksantikvarieämbetet (RAÄ) har på uppdrag av regeringen formulerat en vision för kulturmiljöarbetet till 2030 då målet bland annat är att alla, oavsett bakgrund, upplever att de kan göra anspråk på det kulturarv som format Sverige. T E X T: A N N A L E N N I N G E R

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

mot framtiden Syftet med visionen för kulturmiljöarbetet till 2030 är att underlätta uppfyllelsen av politiska mål vad gäller kulturmiljöarbete och att öka medvetenheten om kulturmiljö och kulturarv. Vad som menas med dessa båda ord – kulturmiljö respektive kulturarv – blir en fråga om definition. Ordet kulturmiljö, som slog igenom på 1980-talet, syftade då till att vidga synen på historia och bevarande från ett fokus på enstaka objekt (minnen) till landskap och fysisk planering. Kulturmiljölagen från 1988 är ett exempel på detta. Begreppet kulturarv är av yngre datum och inbegriper, förutom mänskliga aktiviteters fysiska spår, även immateriella uttryck som berättelser och traditioner. Gränsdragningen mellan uttrycken är otydlig. Kulturarvsbegreppet slog delvis igenom under tidigt 1990-tal efter en kritisk vetenskaplig och politisk diskussion kring det ökande historiebruket i samtiden – en medvetenhet om att kulturarv inte var detsamma som historia, vilket antyddes av ord som kulturminne eller kulturmiljö. Kulturarv var något som skapades i samtiden genom att människor utnyttjade referenser till

I fokus för diskussionen stod inte minst framgången för Unescos World Heritage.

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

TEMA: LAGER PÅ LAGER

historien på olika sätt, och kulturarvet var inte bara något positivt. I fokus för diskussionen stod inte minst framgången för Unescos World Heritage, som speglade en bred internationell trend där historia och historiska miljöer blev allt viktigare, både i identitetspolitik och som ekonomisk drivkraft och turistmagnet.

Intensiv diskussion

I kulturmiljöpropositionen 1997 byttes ordet kulturmiljövård ut mot kulturarvsarbete, och en intensiv diskussion om kulturarvsinstitutionernas roll och arbetssätt vidtog. Frågan om förnyelse och tradition inom de professionella organisationerna har alltsedan dess varit omstridd och omdiskuterad. Politiskt sattes under 2000-talet nytt fokus på kulturarvsfrågorna bland annat genom Sverigedemokraternas framgångar, nu med helt andra förtecken än i den kritiska diskussionen tio år tidigare. Almedalsveckans återkommande till svenska värderingar, utan närmare innehållsanalys, speglar också hur historiebruket och den nationella identiteten blivit högaktuell. Utvecklingen är inte på något sätt begränsad till Sverige, och internationellt finns en allt starkare debatt och vidare ström av litteratur som analyserar olika professionella och politiska institutioners bruk av historia och kulturarv. Det har också resulterat i ett helt nytt forskningsfält.

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

27 Skapas i samtiden

RAÄ:s vision kan ses som ett försök att utgå från en syn på kultur och kulturarv som något föränderligt och något som skapas i samtiden, och samtidigt svara upp mot politiska mål om allas lika värde och rätt till kulturarvet. Inte minst ligger häri en svårighet att å ena sidan respektera olika gruppers anspråk på att själva tolka kulturarvet, och å andra sidan verka för att dessa anspråk inte i den professionella praktiken underbygger och stärker identitetspolitik och motsättningar. RAÄ:s vision utgår alltså från att de människor som finns i det svenska samhället oavsett bakgrund är aktörer och har en röst i formandet av samhället och därmed i skapandet av det som lämnas över till kommande generationer. Och att en mångfald av kulturella avtryck är nödvändig i strävan mot ett inkluderande samhälle. Visionen kan ses som en i viss mån motsägelsefull kompromiss i ett försök att fånga upp en samtida diskussion om både möjligheter och problem med kulturarvet. Hur visionen ska tolkas och samordnas med gällande lagstiftning för att omsättas till praktisk handling lämnas åt andra, företrädesvis handläggare på länsstyrelserna.

Visionen kan ses som en i viss mån motsägelsefull kompromiss.

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

TEMA: LAGER PÅ LAGER

Hotat kulturarv när industrier ska bli stad Jönköping är en industristad med få bevarade spår av sin äldsta historia. Här råder det delade meningar om vad som menas med ett bevarat kulturarv. T E X T & F O T O : K O L B J Ö R N G U WA L L I U S

Den här historien tar sin början 1844 i och med att bröderna Johan och Carl Lundström inleder industriell tillverkning av fosfortändstickor. Platsen de väljer för sin fabrik tre år senare ligger nära Jönköpings dåtida stadskärna, alldeles vid Vätterns södra strand. Ytterligare 15 år senare ska en ny, tung industri börja sätta sin prägel på staden när en av bröderna etablerar Munksjö pappersbruk vid en annan strand en knapp kilometer bort, strax söder om stadskärnan. Jönköping var länge en stad med fabriker i centrum, även när staden gott och väl hade växt för att omsluta de bägge industrierna. Tändsticksfabriken lade ner produktionen i den centrala staden på 1940-talet, men Munksjö pappersbruk håller fortfarande igång en högspecialiserad produktion i stadskärnan, även om stora delar av pappersbruket har tagits ur drift. De gamla klassiska tegelfabrikerna är en del av stadsbilden, men det har inte varit någon självklarhet att de ska bevaras eller ens vara något att förhålla sig till. Snarare har Jönköping en lång tradition av bränd jord, där kulturarvet ödeläggs. Jönköpings gamla slott, byggt på 1500-talet kring ett ombyggt, beslagtaget kloster som gav Munksjön dess namn, revs i sin tur efter en brand. De sista delarna av den tidigare försvarsbastionen demolerades på 1840-talet och användes till utfyllnad.

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

29 Vissa av byggnaderna som ska bevaras kräver omfattande reparationer för att hålla långsiktigt.

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

TEMA: LAGER PÅ LAGER Pappersbruksområdet, där det första detaljplaneområdet ligger i förgrunden. Den rivna påsfabriken låg mitt i bilden. Alla gamla byggnader i den här delen av området har rivits och inte heller någon kvartersstruktur bevaras. De flesta byggnader var av enklare modell och uppförda under senare delen av 1900-talet.

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

31 Länsstyrelsen uttrycker oro över kommunens sätt att se på sitt kulturarv. Uttrycker oro

Länsantikvarie Mattias Sörensen på länsstyrelsen uttrycker oro över kommunens sätt att se på sitt kulturarv. Stora delar av centrala Jönköping räknas som riksintresse för kulturmiljövård, men ändå har man gång på gång låtit bli att ta hänsyn till kulturarvet. – Det är en medeltida stad med väldigt lite medeltid. Det ingår i en stad att det nya tar plats, men det gör det ännu viktigare att titta på de rester som finns kvar, säger han. Enligt Mattias Sörensen har länsstyrelsen snarast brukat föra dialog kring olika förslag än att säga ifrån på skarpen när det är någonting den är kritisk till. Men idag tror han att avsaknaden av tydliga besked redan i startskedet istället kan slå tillbaka i överklagandeprocesser. Tändsticksfabriken blev sedermera stommen i Ivar Kreugers imperium och utgör en central del av Sveriges industrihistoria. Det har nu inte fredat det ännu hyfsat intakta området, vars öde har varit omdebatterat allt sedan tillverkningen lades ner. Kommunen tog över området 1975, och allt från rivningar till varsam omvandling till bostäder har föreslagits.

Saknar stadsarkitekt

Jönköpings kommun har ingen antikvarisk personal anställd och saknar även stadsarkitekt sedan den siste gick i pension för ett antal år sedan. De senaste årens stadsbyggnadsdirektörer har ingen arkitektbakgrund. Det finns planhandläggare med antikvarisk utbildning, men de har ingen arbetsbeskrivning om att använda den. Situationen oroar Britt-Marie Börjesgård, byggnadsantikvarie på länsmuseet och specialist på industriminnen. Tidigare anlitade kommunen museet för att utreda antikvariska frågor, då kommunen är en av museets huvudmän. Men sedan museet började debitera sin nedlagda tid har samarbetet minskat avsevärt. Länsmuseet föreslog att man skulle teckna ett avtal, men kommunen tackade nej. Istället upphandlar kommunen utredningar styckvis vilket har påverkat kontinuiteten. – Vi svarade på många remisser men tog inte betalt för det. Vi lade kanske ner 400–600 obetalda arbetstimmar per år åt kommunen. Sedan har vi fått högre debiteringskrav och har inte möjlighet att vara så beredvilliga. Det har gjort att vi inte får så många detaljplaner och liknande som har betydelse för stadens framtida utformning, säger hon.

Förblir intakt

Tändsticksområdet ser idag ut att bli kvar intakt. Härom året var kommunen på väg att sälja det till en exploatör som ville göra bostäder av byggnaderna, men nu har politikerna enats om fortsatta satsningar på kultur- och restaurangverksamheter samt att en mindre andel av området omvandlas till bostäder. Men det är inte hela historien. Inom kort börjar nämligen sannolikt det så S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

TEMA: LAGER PÅ LAGER

Den stora påsfabriken som revs häromåret sågs som en portalbyggnad både för området och för Jönköping.

Lars Johansson, projektledare på Lustgården

kallade höghushotellet byggas vid entrén till området, ett 18 våningar högt glashus som kommer att dominera stadsbilden. Flera instanser har varit kritiska och projektet har försenats i sex år på grund av överklaganden. Även om länsstyrelsen godkände hotellbygget har bland andra dess kulturmiljöenhet riktat stark kritik mot projektet. Mattias Sörensen menar att det inte tillför staden så mycket mer än symbolvärdet av att ha ett högt hus. – Hade man inte haft politikernas goda vilja hade det här aldrig kommit så långt. I det här fallet kan jag tycka att vi redan när vi hörde talas om att man ville etablera någonting borde ha sagt att det är högst olämpligt, säger han.

Staden växer

Mattias Sörensen, länsantikvarie på länsstyrelsen

Lite längre söderut händer det också grejer. Allt sedan Munksjö pappersbruk etablerades har innerstadssjöns södra halva omgivits av industrier, men när staden nu växer är tanken att omvandla såväl pappersbruket som annan småskalig industri till tät blandstad. Just nu påbörjas ett nytt kvarter i kvartalet. Det är blandade upplåtelseformer, och alla lägenheter som har släppts hittills är uthyrda eller sålda. Ambitionen är att på sikt ta över och exploatera hela det tidigare pappersbruket, men ännu har Munksjö AB viss produktion igång. – Det är sju kvarter i detaljplaneområde 1. All gammal industri är riven här, säger Lars Johansson, projektledare på Lustgården som bebygger området i samarbete med Tosito. Han sveper med handen över den djupt pålade byggarbetsplatsen. Marken är sanerad, Munksjö pappersbruk har varit omskrivet i decennier för sin miljöförstöring. Munksjön har fortfarande en förorenad botten med bland annat kvicksilver från pappersindustrin, men vattenkvaliteten är idag god och kontrolleras fortlöpande.

Attraktivt läge

Närheten till vattnet är slående. Områdets kajkant ligger bara omkring en meter över Munksjön, som för övrigt har ett stabilt vattenstånd. De karaktärsfulla industribyggnaderna ligger även vackert, och det är inte svårt att se att det här blir ett attraktivt bostadsområde. Lars Johansson bedyrar att det industriella kulturarvet ska synas i området. – För Jönköping är Munksjö en etikett, och den vill vi ha kvar. Det måste synas att det har varit ett industriområde och att Munksjö har varit här, det vill vi inte tumma på. Det finns en väldigt hög ambition hos oss och hos kommunen att göra någonting bra av det här. Det ger mer liv åt området S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

och man vill bevara lite historia, det blir ett mervärde som är hållbart, säger Lars Johansson. Kritikerna tvivlar. 2012 revs ett av områdets mest skyddsvärda byggnader trots att någon detaljplan för den delen av fabriksområdet inte var klar. Enligt en inventering hade den stora påsfabriken som revs häromåret högsta kulturhistoriska värde och den sågs som en portalbyggnad både för området och för Jönköping, viktig både för upplevelsen och förståelsen av området.

Klassisk neonskylt

Britt-Marie Börjesgård, antikvarie på länsmuseet

En klassisk neonskylt som syntes på flera mils avstånd togs ner. Samtidigt som kommunen vill att den på något sätt kommer upp igen har exploatörens vd Gunnar Järvhammar kallat skylten för skrot i en intervju med Jönköpings-Posten. Lars Johansson menar att rivningen av fabriksbyggnaden dock var något alla parter samtyckte till. – Man har från vår sida, från kommunen och från länsstyrelsen kommit överens om en gemensam hållning. Man var helt överens om att den skulle bort, det gjordes i samråd, säger han. Mattias Sörensen håller inte med om den beskrivningen. Länsstyrelsens skriftliga uttalande inför rivningen motsätter sig tvärtom kraftfullt att byggnaden försvinner. Ursäkten för att riva byggnaden var att den låg i vägen för en tänkt förlängning av en befintlig väg och att dess grundläggning konkurrerade med tänkta förändringar av marknivån. Mattias Sörensen tror att problemet snarare var att byggnaden var stor och störde den uttänkta rutnätsstrukturen i bostadsområdet. – Man hade kanske inte fått in lika många hus. Jag tror att exploatören ville ha ett visst exploateringstal, och kommunen å sin sida vill väl också få in så många bostäder som möjligt. Men det hade varit mer renhårigt och demokratiskt att säga att man vet att byggnaden har ett högt kulturhistoriskt värde, men att konsekvenserna av ett bevarande innebär att man får skippa ett par hundra bostäder vilket man då tycker är ett för högt pris, säger Mattias Sörensen.

Delade meningar

Det råder alltså delade meningar om vad ett bevarat kulturarv innebär. Både länsstyrelsen och länsmuseet anser att rutnätsplanen med bostäder i nyfunkisstil bryter för mycket mot platsens historia. Kritiken går bland annat ut på att det inte kommer att gå att läsa av hur platsen har sett ut. S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

TEMA: LAGER PÅ LAGER

Exploatören kan vara på väg att omvärdera industribyggnaderna. Mattias Sörensen tycker att den historiska strukturen kunde ha tagits till vara bättre. Nu raderas till exempel sträckningen av en historiskt betydelsefull industrijärnväg helt. Britt-Marie Börjesgård på länsmuseet är kritisk till hur personer utan specialkompetens har bedömt värdet av kulturarvet. Länsmuseet och kommuntjänstemännen var till exempel emot rivningen av ett magasin, men politikerna gav rivningslov med motiveringen att det inte var tillräckligt kulturhistoriskt värdefullt. – Man gör sig till tolk över vad som har ett kulturhistoriskt värde. Istället för att vara ärlig och säga att någonting annat är viktigare så går man in och tar på sig rollen av att kunna bedöma vad som är kulturhistoriskt viktigt och inte, säger hon.

Käppar i hjulet

Enligt Mattias Sörensen vaknade intresset för att bevara delar av pappersbruket delvis för att man insåg att länsstyrelsen skulle kunna sätta käppar i hjulen och försena processen genom överklaganden. – Det fanns ingen drivkraft från varken kommunen eller exploatören att förhålla sig till kulturmiljön överhuvudtaget. Det blev mer eller mindre intvingat, delvis från oss. Min tolkning är att man ville blidka kulturmiljöintressena genom att ta fram ett underlag. Men även då saknades drivkraft. Påsfabriken var dömd från början. Den knäckte hela den tänkta rutnätsplanen för området. Några idéer för vad som ska hända i de gamla fabriksbyggnader som står kvar har exploatören inte ännu. Lars Johansson visar runt bland ett par gamla magasinsbyggnader i tegel från första halvan av 1900-talet som just nu ligger omgivna av grus och sly. De kommer att kräva omfattande restaureringar för att inte förfalla. Han konstaterar att de inte duger till bostäder eftersom det skulle bli alldeles för kostsamt. Men det är först när projektet Munksjöstaden fortsätter norrut som man kommer att behöva ta ställning till de historiskt mer intressanta tegelbyggnaderna.

Ska bevaras

– Det här ska man göra någonting med, det ska bevaras. Det finns en massa idéer, det kan vara någonting med konst, ateljéer, lite blandat. Det ska vara en levande stad med blandad bebyggelse. Där mellan husen ska det bli en ganska stor torgyta, säger Lars Johansson och pekar ut platsen. Mattias Sörensen är trots allt hoppfull inför framtiden. Han berättar att det de senaste åren har skett något av ett generationsskifte i kommunen och nu tycker han sig se ett större intresse för kulturmiljöfrågor hos planarkitekter och bygglovshandläggare än för några år sedan. Han tror också att exploatören kan vara på väg att omvärdera industribyggnaderna. – De är inte glada för det här, de får byggnader som är svåranvända i deras ögon. Men jag tror att de har börjat inse att gamla industribyggnader är S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

35 En magasinsbyggnad från tidigt 1900tal som idag används för diverse tillfälliga evenemang. Kajkanten ligger bara omkring en meter över sjöns nivå, men Munksjön har ett stabilt vattenstånd.

roliga att ha, att man får in luft och man får ett brott i strukturen. Samtidigt kan jag tänka mig att de försöker tänja rivningsvågen lite extra för att minimera det som är svårt att hantera. Britt-Marie Börjesgård hoppas att den fortsatta exploateringen av området kring Munksjön sker med mer respekt för det som har funnits på platsen tidigare. – Det handlar om förståelsen av ett område. Förutom att det berättar en historia kan det ha arkitektoniska kvaliteter. Det handlar också om att man får en stad som har fler djup än samtiden, att man i stadsrummen kan förstå att vi bara är en liten del av det som har varit tidigare liksom av det som kommer i framtiden, säger hon. S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

TEMA: LAGER PÅ LAGER

Konsten att värdera träd Att avgöra vad som är och inte är ett kulturarv värt att värna är ingen lätt uppgift. När det kommer till värdering av träd finns konkreta dokument att luta sig mot. T E X T: A N N A L E N N I N G E R

Foto: Johan Östberg

Knuthamlad lindallé på Östra kyrkogården i Lund. Symmetri, siktlinjer och likformighet är viktiga delar av det kulturhistoriska värdet.

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

Fria eller fälla. En vägledning vid hantering av träd i offentliga miljöer strävar efter att samla skilda kompetensområden inom olika yrkesgrupper till ett gemensamt synsätt kring arbete med träd i offentliga miljöer. Målet är att öka kunskapen och förståelsen för trädens olika värden och stärka samarbetet över sektors- och förvaltningsgränser som kan företräda ibland motsatta ståndpunkter. Parterna ska först göra en gemensam beskrivning av samtliga identifierade värden, intressen och praktiska förutsättningar, därefter göra avvägningar för att sedan välja den mest lämpliga åtgärden. I Fria eller fälla ges förslag på hur den stegvisa processen kan utformas. Vägledningen värderar träd utifrån tre huvudkategorier: natur, sociala och kulturhistoriska värden. Gamla träd och död ved är viktiga att bevara i miljöer med höga naturvärden. Säkerhet, symbolik, estetiska upplevelser och användbarhet är betydelsefullt för miljöer med höga sociala värden. I miljöer med högt kulturhistoriskt värde är kännedom om det historiska sammanhanget och kunskaper om syftet för miljöns tillkomst avgörande. Och för den som har kunskap att läsa spåren: ”Ett enda träd kan förmedla information från flera hundra år.” Fria eller fälla. En vägledning vid hantering av träd i offentliga miljöer. Riksantikvarieämbetet i samverkan med Naturvårdsverket, Trafikverket, Länsstyrelserna, Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation, Föreningen Sveriges Stadsträdgårdsmästare, Föreningen Sveriges Kyrkogårdschefer och SLU. 2014.

37 DEBATT

Riv mer!

Det rivs för lite idag och framför allt rivs fel byggnader. Våga riva mer i stadskärnan, uppmanar Lotta Lindstam, stadsbyggnadsdirektör i Västerås.

Ekonomiska värden

När jag arbetade som stadsarkitekt i Södertälje ville jag riva den så kallade McDonalds-byggnaden vid

Maren. Men byggnaden var nyligen renoverad, det fanns för stora inbyggda ekonomiska värden och redan tecknade långa hyreskontrakt. Innan ombyggnaden genomfördes hade det sett förskräckligt ut och det hade efter ombyggnad blivit bättre. Men inte bra. Nu när jag arbetar som stadsbyggnadsdirektör i Västerås, önskade jag riva en central shoppinggalleria, ”Sigmahuset”. Jag hade flera kontakter med ägarna i London. Men de vågade inte satsa på rivning och nybyggnation – trots utökad byggrätt som lockmedel. De såg sig inte som långsiktiga ägare. Nu är gallerian ombyggd. Den har blivit mycket bättre. Men inte bra.

Bygga vackert

Vågar vi tro att vi idag kan bygga vackert? I så fall skulle vi kunna försköna många städer. Det finns flera mediokra byggnader som skulle kunna ersättas med en vacker byggnad från 2000-talet. Själv kan jag peka på ett antal platser i Västerås. Vad är det då som hindrar rivningar i våra städer? Kortsiktiga ägare med korta ekonomiska perspektiv. Gemene mans rädsla för rivningar. Minnet av och resterna efter den stora rivningsvågen på 50-, 60- och 70-talen, där många värdefulla och karaktärsfulla byggnader försvann.

Vågar vi tro på att vi kan bygga vackert nytt?

Vågar vi tro att det som kommer ska ge mervärde? Ett bygge får varken ta tid eller kosta. Exploateringen ska hela tiden öka. Tidsperspektivet är så kort. Få nya parker tillskapas. Vi skriver inte om kommande generationer, även om det nämns i PBL:s portalparagraf, i våra detaljplaner idag på det sätt som var vanligt i äldre stadsplaner. I en gammal stadsplan för söder i Växjö står det till exempel att träd ska planteras till glädje för kommande generation. Vi kan inte fortsätta förädla det som aldrig kan bli bra! Vi kan bygga bra även idag. Och vi kan tillskapa nya gröna oaser! Riv mer, riv rätt och bygg nytt av högsta kvalité för framtiden i våra städer!

Foto: Jeanette Hägglund.

et kan vara svårt att i omvandlingsområden bevara äldre industribyggnader som saknar kulturhistorisk klassning. Dessa byggnader skulle kunna ge stora mervärden genom att bryta den monokultur både i gestaltning och i annan användning som så lätt uppstår med vårt rationella stadsbyggande. En annan form av felaktig rivning, som jag ser det, är iordningställandet av ny exploateringsmark, framförallt verksamhetsområden, där kullar, berg, träd och annan vegetation jämnas med marken. Små naturområden i nya exploateringsområden skulle kunna bli värdefulla oaser. Men var ska vi riva? Framförallt ska vi våga riva i våra stadskärnor. I de flesta städer finns någon ”köplada”, som exempelvis gamla Tempo, Epa eller Domus. Kommersen går bra och köpladorna fräschas upp. Istället skulle köpladorna kunna rivas och ersättas med ett modernt stadsmässigt hus; en ny byggnad från 2000-talet som blir framtidens kulturbyggnad. För visst kan vi även idag bygga hus med kvalité och gestaltning värd att bevara för framtiden?

LOTTA LINDSTAM Stadsbyggnadsdirektör i Västerås och ledamot av Tankesmedjan Moviums ledningsråd. S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

TEMA: LAGER PÅ LAGER

Kulturarvet som måste bort

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

Idag är det knäpptyst i den gigantiska turbinhallen i Barsebäcks kärnkraftverk. Symbolen för en politiskt laddad era försvinner. Vad händer nu med platsen? T E X T O C H F O T O : K O L B J Ö R N G U WA L L I U S

Tystnaden är påtaglig inne i den stora, öde betongbunkern som förr var i centrum för en intensiv politisk debatt. Vi går genom ett öde korridorslandskap, i ekande, höga trapphus och åker industrihissar. Reaktortanken ligger sval i sin bassäng, dess lock som tidigare skyddade mot livsfarlig strålning ligger upplyft på bassängkanten. För att få komma in hit har jag fått ikläda mig specialkläder och tofflor. En dosimeter hänger tyst i bröstfickan, strålningsrisken är bara teoretisk. Maria Taranger, kommunikationsansvarig på Barsebäcksverket, påpekar att hennes mätare aldrig har gett utslag sedan hon började arbeta här ett par år efter att den första reaktorn stängdes 1999. – Dosimetern är så känslig att den kan ge utslag utomhus på grund av kosmisk strålning, men här inne skyddas vi av betongen, säger Joel Aronsson, informatör på Barsebäcksverket. En ny besökare utan guide hade lätt kunnat gå vilse, men Maria Taranger och Joel Aronsson rör sig vant i det nedlagda kärnkraftverket. Eller, nästan nedlagda. För även om Barsebäcksverket inte längre producerar utan snarare köper in el sysselsätter det ett 50-tal personer. De arbetar med att avveckla verksamheten och med att visa besökare runt. Det sista förbrukade kärnbränslet lämnade Barsebäck efter att verket togs ur drift 2005, men just nu byggs ett mellanlager i betong för radioaktivt kontaminerade interndelar som plockas bort ur byggnaderna. Syftet är att komma vidare med demonteringen i väntan på att ett slutförvar blir färdigt i Forsmark. Sedan ska alla byggnader rivas.

Friköpt mark

Barsebäcksverket ligger på delvis utfylld mark längs en kustremsa friköpt från släkten Hamiltons fideikommiss. Det byggdes i början av 1970-talet som ett av de första svenska kärnkraftverken på den svenska udde som ligger absolut närmast centrala Köpenhamn. Avståndet är bara två mil, men bygget påhejades entusiastiskt av Danmark som då var på gång med egen kärnkraft. Senare föll kärnkraften i onåd och fokus flyttade till riskerna S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

TEMA: LAGER PÅ LAGER

Maria Taranger, kommunikations ansvarig, Barsebäcksverket.

– verket var ett potentiellt hot mot den danska huvudstaden. ”Tack, ni svenska vakttorn. Med plutonium tvingar vi dansken på knä”, säger ErnstHugo Järegårds karaktär i tv-serien Riket i en ikonisk replik som sammanfattar hur laddad debatten var. Idag är hotet borta, men verket står som ett monument över en tid när Sverige växte sig starkt som välfärdssamhälle och industrination och behoven av billig energi tycktes oändliga. Från början planerades för fyra reaktorer. Nu stängs istället de svenska kärnkraftverken ett efter ett. Men vad ska hända med dem? Verken måste enligt reglerna bokstavligen jämnas med marken för att den ska kunna friklassas. Ett alternativ som skulle innebära ett bevarande av byggnaderna finns alltså inte. Idéer om energimuseum, konsthallar med mera göre sig icke besvär. Ingen motsvarighet till Tate Modern, alltså, det gamla oljekraftverket i London som byggts om till konstmuseum.

Attraktiv mark

Idéer om energimuseum, konsthallar med mera göre sig icke besvär.

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

Men eftersom den kilometerlånga kustremsan i Barsebäck inte omfattas av strandskydd har kommunpolitikerna siktat in sig på anläggningsområdet. Det är sällan så här attraktiv mark tillgängliggörs för ny bebyggelse. Att bygga längs andra delar av den skånska kusten är otänkbart. Hela kusten räknas som ett riksintresse där nya tätorter inte får etableras. Platsen för Barsebäcksverket liknar andra före detta industriområden som omvandlats till bostadsområden. En plan, låglänt yta, attraktivt belägen precis vid havet. Här finns dessutom natursköna områden direkt inpå knuten och goda pendlingsmöjligheter inom en expansiv storstadsregion samtidigt som exploaterbara ytor precis vid kusten kan räknas till fåtal. Lysande utsikter, alltså? Enligt den fördjupade översiktsplanen finns plats för ca 3 000 bostäder på dagens tomt. Ambitionen är att göra sjöstaden till ett internationellt föredöme i att visa hur man kan omvandla en plats för kärnkraftsproduktion till attraktiv stadsmiljö. Sjöstaden är tänkt att bli självförsörjande på förnyelsebar energi och bygga på innovativa idéer för energi och klimatanpassning.

Vill bevara

Kommunen vill bevara den befintliga djuphamnen och göra om den till en småbåtshamn. En grävd kanal från Öresund som leder 350 meter in i området och har använts för intag av kylvatten är också tänkt att bevaras. Närmaste ort är Barsebäckshamn, en by med flera hundra år gamla anor, belägen cirka 1 km bort och med drygt 400 invånare. Avståndet till den större orten Löddeköpinge och E6:an är 4,5 km. Löddeköpinge har drygt 6 000 invånare. Barsebäcks Sjöstad är tänkt att rymma ungefär lika många. Men vägen från kärnkraftverk till sjöstad kantas av problem och det är osäkert om planerna någonsin blir verklighet. Länsstyrelsen är emot planerna. Myndigheten anser att riksintresset för kusten ska gälla även den gamla industritomten och man vill inte se några nya sjöstäder. Dessutom räknas tomten som ytterligare ett riksintresse – för energidistribution. Remissinstanser, inklusive de nuvarande ägarna, ser möjligheter att enkelt koppla till exempel havsbaserad vindkraft på den redan befintliga elinfrastrukturen. Som om det inte vore nog saknas idag politisk majoritet i kommunen för att genomföra de hyfsat konkretiserade idéerna. Moderaterna har varit drivande bakom utvecklingen av sjöstaden men Liberalerna, Centern, Miljöpartiet och Socialdemokraterna vill hellre att området används för till exempel energiforskning i framtiden.

Illustration: Fojab arkitekter

Mats Rosén, näringslivschef i Kävlinge kommun.

Visionsbild över Barsebäcks sjöstad. I bilden syns bland annat hamnen som idag används för transport av avfall och kanalen som användes för intag av kylvatten.

Inget nytt

Om 20 år är Barsebäcksverket hursomhelst helt rivet. Men någonting nytt har då troligen ännu inte hänt på platsen. Det menar Mats Rosén, näringslivschef i Kävlinge kommun, som tidigare hoppades att sjöstaden skulle kunna bli verklighet. – Nej, jag tror inte det. Det är så långa processer. Vi hade hoppats att man om tio år skulle kunna anmäla sig till bostadskön. Men signalerna från Barsebäcks kraft är att det är rivet, men lämnat som ett brownfield (det vill säga en industririvningstomt, red. anm.). En rapport som Riksantikvarieämbetet gjorde efter stängningen visar att flera såväl närboende som tjänstemän och politiker betraktar Barsebäcksverket som en del av Sveriges industriella kulturarv, men att de inte nödvändigtvis förknippar det med att verket borde bevaras som ett monument. Nedläggningen av Barsebäck är fortfarande en känslig fråga i Kävlinge. Många ville bevara kärnkraftverket, men när det nu är avstängt är det lite av ett öppet sår som man vill sluta. – Nuvarande politikergeneration känner en bitterhet. Vi blev av med ganska många jobb och mycket högutbildat folk med unika kompetenser, som genererade näringslivsaktiviteter runt omkring, säger Mats Rosén.

Kävlinge identifierar sig fortfarande som en kärnkraftskommun.

Troligen minnesmärke

Mats Rosén tror att det trots allt blir någon form av minnesmärke på platsen. – Jag tror att man kommer att vilja markera det på något sätt. Kävlinge identifierar sig fortfarande som en kärnkraftskommun, säger han. Maria Taranger säger att hon kommer att sakna Barsebäcksverket. För henne är det självklart att verket har ett kulturhistoriskt värde även om det är praktiskt omöjligt att bevara byggnaderna. – Det är historia som försvinner, en nutidshistoria som är väldigt politisk, som är intressant och som sedan plötsligt inte finns längre. Det handlar om industrihistoria och teknik, hur man har sett på det och vad det har gjort för Sverige. Hur kontroversiellt det än har varit för andra människor så gillar folk häromkring Barsebäck. Det gör någonting med bygden när man först blir tvångsstängda och sedan måste riva det och landmärket försvinner, säger Maria Taranger.

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

TEMA: LAGER PÅ LAGER

Foto: Labin Art Express

Invigningstal av curator Lucrezia De Domizio Durini, tillsammans med Dean Zahtila och Damir Stojnić från Labin Art Express.

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

Möte mellan industri och konst I den kroatiska gruvstaden Labin blir en ny konstbiennal till en plattform för forskning och debatt kring relationen mellan industri och konst. Man planerar också för en underjordisk stad i den nedlagda gruvan. T E X T: P E R - J O H A N D A H L

En ny internationell konstbiennal invigdes under våren i Labin, Kroatien. Under benämningen Industrial Art Biennial – eller IAB – samlar den mer än 80 konstnärer från Europa, Nordamerika, Afrika, Asien och Mellanamerika. Flera verk av den tyska konstnären Joseph Beuys utgör biennalens centrala del. Utställningarna, som man kan besöka under ännu några dagar – den pågår till den 30 september – tar Labins pittoreska men politiskt laddade stadsrum i anspråk och använder sig av både privata och offentliga lokaler samt gator och parker som utställningsplats för konst. Målsättningen är att instifta en ny plattform för forskning och debatt kring relationen mellan industri och konst. IAB:s arrangörer vill använda sig av konst för att omtolka eller lägga ett nytt lager av mening över det industriella kulturarvet som präglar Labin. Men inte bara det – de socioekonomiska och politiska omstruktureringar som på olika sätt förknippas med den industriella epoken har också skapat en specifik inriktning inom konst- och kultursektorn.

Industrial Art Biennial Den första upplagan av Industrial Art Biennial (IAB) pågår i den kroatiska staden Labin 2 mars–30 september 2016. Biennalens curatorer är den kroatiska konsthistorikern Branko Franceschi samt den italienska baronessan och konstsamlaren Lucrezia De Domizio Durini. Utställningarna visas i offentliga utrymmen och i privata gallerier, samt i parker och längs stadsgator. Kulturcentrumet Lamparna fungerar som en samlingspunkt för IAB. Läs mer: industrialartbiennale.eu

Omfattande gruvindustri

Labin, med sina knappt 7 000 invånare, är vackert belägen vid Istrahalvöns östra kustremsa. Staden växte fram ur den romerska befästningen Albona, och förvaltades under renässansen och upplysningstiden av Venedig. År 1785 började man bryta stenkol i Labin, vilket lade grunden för en omfattande gruvindustri. År 1798 övergick stadens förvaltning till Österrike samtidigt som handeln med stenkol ökade kraftigt under överinseende av Napoleons styvson Eugène de Beauharnais. Med stenkolsproduktion som huvudnäring under industrialismens framväxt blev Labin en viktig nod i Europa, både vad det gällde teknisk utveckling av gruvdrift S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

TEMA: LAGER PÅ LAGER

Foto: Labin Art Express

Övergivna industribyggnader står som monument över Labins kulturarv. Skyltningar och logotyper skapar ett nytt lager av symbolik genom material och formspråk.

samt instiftande av fackföreningar. Industriarbetarnas ställning stärktes och den 2 mars 1921 utlystes en omfattande strejk som utvecklades till ett uppror mot undertrycka rättigheter och växande fascism – ett uppror som idag betecknas som väldens första anti-fascistiska revolt. Arbetarna övertog gruvdriften och inrättade därefter det självständiga styret Labinska republika, vilket varade knappt en månad. Därefter slog italiensk militär ner revolten och tog kontroll över staden. Gruvindustrin fortsatte dock att expandera och nådde sin topp under de första åren av andra världskriget. Då sysselsatte gruvnäringen mer än 11 000 personer och producerade över en miljon ton stenkol per år. Gruvindustrin i Labin var viktig för Jugoslaviens ekonomi också efter andra världskrigets slut, då Istraregionen återförenats med Kroatien. Men i början av 1960-talet började kolreserverna sina och gruvdriften blev successivt olönsam. År 1989 stängde den sista gruvan i Istraregionen och det omfattande gruvsystemet, med sitt högkvarter i Labin, övergavs.

Ny identitet

De historiska banden till gruvindustrin fortsätter att prägla Labin och man arbetar idag med olika åtgärder för att skapa en ny identitet utifrån sitt kulturarv. Att restaurera och omprogrammera beståndet av industribyggnader S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

Foto: Labin Art Express

Industrikomplexet Lamparna har fått en ny mening som högkvarter för kulturorganisationen Labin Art Express samt kulturcenter för den kroatiska staden Labin. Området används som en samlingspunkt för den första Industrial Art Biennial.

och monument är, enligt stadens borgmästare Tulio Demetlika, ett politiskt beslut och därmed också en av de viktigaste katalysatorerna för näringsutveckling i regionen. Satsningen på IAB ligger i linje med den målsättningen. Initiativtagare till den nya konstbiennalen är Labin Art Express, en kulturorganisation som startades 1991 i syfte att omvandla det övergivna gruvsystemet till en underjordisk stad och ett centrum för kultur. Eftersom organsationen själv har sina rötter i den experimentella och gränsöverskridande musikscenen, som under 1980-talet förknippades med post-punk och industrisynth, ville man stötta alternativa konströrelser. Idén om en underjordisk stad var dels symbolisk – en referens till Labins historia – och dels ett mer pragmatiskt förslag på hur man kan omvandla de övergivna gruvschakten. Genom att bygga en ny stadsdel i underjorden vill man inte bara ge det industriella kulturarvet en ny mening utan också skapa en ny rumstypologi som skulle kunna profilera Labin på den internationella arkitektur- och stadsbyggnadsscenen.

Konstens roll

Industrikomplex blev kulturcentrum Labin Art Express startades 1991 i samarbete mellan de två kulturradikalerna Dean Zahtila och Krešimir Farkaš. Mellan 1993 och 1996 drev kulturorganisationen sin egen radiostation och år 1998 påbörjade man restaureringen av det övergivna industrikomplexet Lamparna, vilket idag fungerar både som organisationens högkvarter och som Labins kulturcentrum. Arbetet med att omvandla de övergivna gruvschakten till en underjordisk stad och ett kulturcentrum pågår sedan 1990-talet under benämningen Underground City XXI. Labin Art Express drivs idag av Zahtila och Damir Stojnić. Läs mer: lae.hr

Tanken på en ny konstbiennal växte fram under 2000-talet som en kritik mot konstens roll i den neoliberala marknadsekonomi som tog fart efter Berlinmurens fall. Labin Art Express reagerade mot den manipulation av demokratiska processer, ägande och kontroll, som under de senaste decennierna varit föremål för flertalet granskningar. Men man formulerade också en mer specifik kritik som handlade om konstens roll i det neoliberala samhällsklimatet. Kulturorganisationens verksamhetsledare Dean Zahtila beskriver förhållandet som en industrialisering av själva konsten och kulturen, där S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

TEMA: LAGER PÅ LAGER

Med stenkolsproduktion som huvudnäring under industrialismens framväxt blev Labin en viktig nod i Europa. Litteraturtips: För en övergripande orientering om neoliberalism, läs A Brief History of Neoliberalism av David Harvey (2005). Två böcker som på olika sätt belyser manipulation av demokratiska processer, ägande och kontroll är PostDemocracy av Colin Crouch (2004) och Disposable Futures: The Seduction of Violence in the Age of Spectacle av Brad Evans och Henny A. Giroux (2015).

konstnärens investering inte enbart ska återgäldas utan även generera profit. Problemet med denna utveckling, menar Zahtila, är inte profiten i sig, utan att en sådan industrialiseringsprocess ofta inskränker den konstnärliga friheten – vilket i sin tur försvagar kreativitet och nytänkande. – Idag har konsten svårt att agera gentemot de ekonomiska intressen och regelverk som instiftas av kapitalet och multinationella korporationer, säger han och jämför med hur flera konstinriktningar under 1900-talets första hälft verkade för demokrati och mänskliga rättigheter och tog strid mot statligt förtryck och politisk kontroll.

Skapar handlingsutrymme

Zahtila tror att en samverkan mellan aktörer i globala nätverk och lokalt verksamma och engagerade personer kan skapa handlingsutrymme för dagens verksamma konstnärer, och han betraktar IAB som en sådan plattform. Konstnärerna som finns representerade på den första IAB är utvalda tack vare sina olika sätt att kritiskt diskutera relationen mellan industri och konst. Ett exempel är Gordon Matta-Clarks halvtimmes långa videoverk Substrait som problematiserar rumslig komplexitet genom en kartläggning av underjordiska kloaksystem. Andra exempel är Moment of Silence av Nadija Mustapić och Toni Meštrović, där olika projektionsytor används för att personifiera skalförhållanden och produktion inom den kroatiska varvsindustrin. Där finns också Das Kapital/Die Kunst av Marijan Molnar, som använder sig av gula regnrockar och Karl Marx välkända bok för att reflektera över biennalens ideologiska ståndpunkt. Med dessa verk, och andra, har Labin lyckats skapa sig en plats på den internationella konstkartan där politiska visioner om nya näringar på olika sätt samverkar med kritiska reflektioner kring det egna kulturarvet. Per-Johan Dahl är arkitekt och gästforskare vid Columbia GSAPP Columbia University.

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

Med ett drag av Näs Ölkonnässören på uteserveringen vid en av stadens kajer lyfter upp solglasögonen i pannan, drar in dryckesdoften i näsan, tar en klunk och ger ett utlåtande: mest Cascade. Om några år kanske hen säger: Tydlig karaktär av Korsta med ett drag av Näs. T E X T: A N N A L E N N I N G E R

Korsta, Näs och även Hulla Norrgård är nya namn på gamla grödor, tre olika sorter av humleplantan som sannolikt odlats av bönder under de närmare 400 år (till 1860) som humleodling var reglerad i lag. Humlets funktion var att konservera öl. Öl var en förhållandevis ren dryck men också ett livsmedel, ett sätt att förädla och bevara korn. Med hjälp av bland annat Riksarkivets unika samling av kartor över gårdar och jordbruksmark från helt tillbaka till 1600-talet, har agrarhistoriker i markerna hittat förvildad humle som med stor sannolikhet stammar från gamla humlegårdar. Efter provodlingar och analys av ämnen i humlekottarna med avseende på smaksättning av öl, har tre funna kloner bedömts som odlingsvärda och förökas för försäljning från Hulla Norrgård i Sörmland, Korsta i Medelpad och Näs i Uppland. Jakten på inhemskt odlad humle har letts av Nordiska museets filial Julita gård och finns med på listan för grönt kulturarv. Grönt kulturarv® är ett varumärke registrerat av POM, programmet för odlad mångfald. POM, som finns vid SLU, har tillkommit på statligt initiativ för att bevara äldre tiders kulturväxter. Gamla sorter med god anpassning till lokala växtbetingelser trängs ut av modernare, mer högavkastande sorter, men kan bära på egenskaper som vinner i längden och som därför sparas i en genbank. Kulturväxter omfattas av konventionen för biologisk mångfald men utgör också levande länkar till kulturhistorien. Under hösten 2016 visar Nordiska museet en liten utställning om humle och ölbryggning. I Humle – Det gröna guldet (Nordiska Museets Förlag 2015) skriver Else-Marie Strese, biolog och genetiker, och kulturgeograf Clas Tollin om humlets historia och om arbetet med att hitta och värdera humlegårdar och humlesorter. Mer om POM och Grönt kulturarv se www.slu.se/pom S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

TEMA: LAGER PÅ LAGER

En fläkt av verkligheten Känslan av autenticitet är en eftertraktad faktor i stadsbyggandet. Vad är det vi söker? T E X T: M A R I F E R R I N G

Några hundra meter från Melodifestivalens Globen ligger ett område där det fram till 1991 slaktades kor, grisar och får. Kärnan är den ursprungliga anläggningen från 1912, byggd under en tid då Stockholm skulle komma ikapp städerna på kontinenten med en hygienisk och rationell slakt i moderna lokaler. I Slakthusområdet finns idag en klubb som heter just Slakthuset – en populär destination för den som söker dagens urbana liv med köttmat, drinkar och en välbesökt takterrass. Härifrån har man utsikt över ett industriområde som alltsedan 1900-talets början fått nya tillägg i blandade former och med blandat innehåll. Själva huset där klubben huserar är en charkuterifabrik från 1937 och den ombyggda interiören är robust och enkel, med betongväggar och plastförhängen som ska minna om dess blodiga verksamhet.

Känt slakthusområde

Ett annat före detta slakthusområde, Meat Packing District i New York, är idag känt för de flesta. Detta beror framför allt på High Line, en upphöjd järnvägsräls för tåg som fram till 1980 transporterade gods upp och ner S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

Foto: Benjamin Beytekin/DPA/TT

för Manhattan, och som nu har omvandlats till en attraktiv promenadpark. Promenaden på High Line kompletteras gärna med ett besök på det nya Whitney Museum of Contemporary American Art i en byggnad ritad av Renzo Piano, eller boende på det 1950-talsinspirerade Standard Hotel. Från High Line, och från nästan alla rum på Standard Hotel, är det möjligt att se ut över Hudsonfloden som skiljer Manhattan från New Jersey. Mellan dessa byggnader och under High Line ligger det enda kvarvarande kvarteret som fungerar i enlighet med det som var Meat Packing District. Livs-

The High Line – den gamla järnvägen i New York som blivit attraktivt promenadstråk.

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

TEMA: LAGER PÅ LAGER

Det bullrar en del – som det gör i en verkligt stor stad – och det kanske till och med luktar.

medelshanteringen finns kvar, med styckning, hängning och packning av fläsk, kyckling och nöt. Lastbilarna bullrar och män i blodiga rockar arbetar med de tunga slaktkropparna. För besökaren uppe på High Line kan denna syn upplevas som en sorts performance som kan ge en känsla av autenticitet, en fläkt av verkligheten, såsom den alltid ser ut i början av kedjan innan steken eller biffen så småningom hamnar på tallriken. Det bullrar en del – som det gör i en verkligt stor stad – och det kanske till och med luktar. Lastbilar anländer regelbundet och lastar slaktavfall eller packar färdigt kött. Men besökarna på museet, i hotellets skybar eller på High Line behöver inte komma nära eller beblanda sig med dem som jobbar i slakthuskvarteret. De befinner sig helt enkelt på olika nivåer; jobbarna är på gatunivå, promenadparken är på High Line och drinkarna serveras på hotellets takterrass.

Blir bostäder

I takt med att Meat Packing District har utvecklats har stora multi nationella IT-företag flyttat in i området. Det handlar till exempel om Apple, Google och YouTube. Nu börjar också de äldre industribyggnaderna tas i anspråk för boende, inte minst för personalen vid dessa företag. För att boende ska accepteras måste dock varje köpare och hyresgäst skriva under ett avtal där slakthuskvarterets eventuella olägenheter ska tolereras, samt att det inte är möjligt att klaga. Så trots att boende och kontor ligger alldeles intill ett slakthuskvarter, där blod bildar pölar på gatan och oljud förekommer tidigt på morgonen, väljer de stora företagen att etablera sig just här. Vad beror det på? Och har det någon generell bäring på hur vi ser på ett verkligt urbant liv? När Sixten, 16 år, svarar på den frågan säger han att ”vi behöver ta med oss något på vår resa ut i rymden”. Rymden antas vara cyberrymden och det vi ”tar med”, eller har kontakt med, är autentiska, historiska miljöer, eller för den delen, autentiska fysiska människor, ting och material som omger oss i vardagen. Och det är klart, om man hela dagarna arbetar i en virtuell värld behöver sinnet aktiveras på flera sätt. Behovet av det som är ”på riktigt”, eller tillgången till bland annat autentiska, kulturhistoriskt intressanta miljöer, blir då ett behov för att fötterna ska ställas stadigt på jorden. Minnet av de sinnliga, kroppsliga upplevelserna av fysiska material, ljud och lukter kan då återanvändas i kreativa kontruktioner, till exempel i cybervärlden.

Särskilda premisser

Det kroppsliga varandet i miljön är dock underkastat särskilda premisser, där livsstilen visserligen kräver variation, men utan att gränser korsas på alltför påtagliga sätt. Detta för i sin tur med sig en viss fysisk åtskillnad mellan olika grupper av människor och livsstilar, där High Line är ett gott exempel. Förmodligen är även tjänsteföretagens vilja att visa på kopplingar till tecken på förändring en betydelsefull komponent. Meat Packing District är, liksom Slakthusområdet, stadsomvandlingsprojekt där nya saker händer med utgångspunkt från en befintlig, autentisk historia. Här har förändring nyligen inträffat och det ska ständigt hända mer inom en inte alltför lång tidsrymd. Det är stadsdelar i rörelse, och det kan vara själva rörelsen, the change, som är attraktiv i valet av de globala företagens image. I heta Meat Packing District i New York, och till viss del i Slakthusområdet i Stockholm, är det möjligt att identifiera ingående delar som kan kal-

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

51 las autentiska och som tillsammans skapar en miljö som lockar såväl världsledande företag som besökare och boende. Det handlar om viktiga komponenter som etnologen Klas Ramberg sammanfattar i sin avhandling Konstruktionen av framtidens stad; nämligen de gröna och blå värdena, det vill säga tillgång till grönska och vatten, kulturhistoriskt intressanta miljöer samt ett gott läge i staden. Men som vi sett ovan består ”byggstenarna” i Meat Packing District även av andra och tämligen oväntade immateriella värden. Förutom parken som skapats på det gamla upphöjda spåret (gröna värden), närheten till Hudsonfloden (blå värden), den robusta industribebyggelsen i rutnätsstad (kulturhistoriska värden) samt det goda läget på Manhattan nära tunnelbanan (läget i staden), finns fler aspekter på temat autenticitet.

En jämförelse

En jämförelse kan göras med ett något äldre exempel i förvandlingen av Meat Packing District. Chelsea Market öppnades 1997. Denna saluhall med bland annat restauranger är inrymd i en gammal tegelbyggnad med bevarade gamla fönster, exponerade autentiska rör och ventilationstrummor. Men utformningen har också nya specialdesignade detaljer med en industriell touch, olika typer av dekorer och väggmaterial, nya hissar, vattenskulptur och specialtillverkade, nya lampor. På vissa ställen har putsen medvetet tagits bort och lämnat tegelväggen i ett ”grovt” men konstgjort tillstånd. Detta sätt att berätta en historia om industrial cool med hjälp av fysiska material i en iscensatt autenticitet i en tämligen standardiserad miljö kan idag demaskeras av den medvetna konsumenten. Det är helt enkelt inte ”på riktigt”. Vad vi kan lära från Meat Packing District, som en av de mest refererade stadsomvandlingarna i världen, är att kravet på en så kallat ”autentisk miljö” har höjts sedan Chelsea Market. En sådan kan nu innefatta pågående verksamheter i nyare industribebyggelse. Husen behöver inte vara särskilt gamla, eller kulturhistoriskt värdefulla, utan det viktiga är att levande människor gör och skapar platser. Förutsättningar finns att ta behovet av autenticitet på allvar genom att undersöka platsens karaktär, människor och övriga värden först – och komma med visioner för stadsomvandlingen sedan. De här reflektionerna om behovet av autenticitet i stadsmiljön kan ses som spekulationer, men en forskningsfråga ska följa. För behovet av det som är ”äkta” och på riktigt för vissa grupper är onekligen intressant som ett tecken i samtiden. En hypotes är att det till viss del handlar om att 1900-talets byggande har förändrat förmågan att ta hand om materiell autenticitet. Men nu när vi har lärt oss att känna igen den (åldrat trä, rostat stål, kalk och puts) så blir det den levande immateriella autenticiteten något som vi vill smaka på därnäst. Varför? Och hur får vi fatt i den? Det är också intressant hur vi möjligen kan se förklaringar till hur stadsmiljön formas med hjälp av stadsbyggnadshistorien. Hur kan vi bli som konstnärerna och kulturarbetarna som smyger sig in och nästan blir accepterade i dessa immateriellt autentiska miljöer? Kanske är vi dömda att stanna vid sidan av, för att endast få tillgång till autenticitet i t ex museer eller på restauranger och klubbar som skapar scenografi? Detta är frågor som ska belysas i ett kommande forskningsprojekt. Mari Ferring är bebyggelseantikvarie och verksam som forskare och konsult vid WSP Samhällsbyggnad. Ett tack riktas till Riksbyggens jubileumsfond som bidragit till framställandet av artikeln.

Pågående forskningsprojekt För närvarande undersöker Mari Ferring tillsammans med Gabriella Olshammar (projektledare) och Eva Dahlström Rittsél hur visioner i bild och ord används och påverkar olika aktörer i stadsbyggnadsprocesser. Forskningsprojektet heter Visionens makt. Industrimiljöer, integrerade kulturarv och stadens omvandling och finansieras av RAÄ. Gruppen ska utökas med etnologen Klas Ramberg i syfte att studera behovet av autenticitet i levnadsmiljöer av olika slag, speciellt i koppling till människors bruk av kulturarv. Preciseringen av ansökans frågeställningar och ramar pågår och en ansökan ska skickas under hösten.

TEMA: LAGER PÅ LAGER

Svensk standard? Organisk arkitektur med influenser från Schweiz och stora villor som för tankarna till USA i det sörmländska landskapet. Ett svenskt kulturarv? TEXT & FOTO: ANNA LENNINGER

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

53 Den antroposofiskt inspirerade byggnadsstilen i Ytterjärna samspelar med landskapet, klassat som riksmiljöintresse för kulturmiljövård.

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

TEMA: LAGER PÅ LAGER

Här är det människor med referenser till andra kulturer än den svenska som fått möjlighet att bygga.

I de södra delarna av Södertälje kommun finns kanske landets mest konsekvent genomförda alternativa arkitektur. Med Kulturcentrum Järna (tidigare kallat Rudolf Steinerseminariet) i Ytterjärna som kraftcentrum finns inom någon mils radie byggnader som avviker från de gängse ramar för hur hus normalt utformas i Sverige. Byggnadsstilen utgår från den estetik som grundaren Rudolf Steiner utvecklade vid förra sekelskiftet, med influenser från jugendstilen och med kulturhuset Goetheanum i Schweiz som centrum. Arkitekturen beskrivs som organisk, inte antroposofisk. Men antroposofins syn på människan och hennes välbefinnande är central för hur husen utformas både interiört och exteriört. Goda ljusförhållanden, sunda byggmaterial och kretsloppstänkande är viktiga funktioner. För byggnadsstilens förespråkare är det självklart att bebyggelsen utgår från platsen, och att naturens förutsättningar både utnyttjas och respekteras, att eftersträva att leva i samklang med naturen är en del av rörelsens filosofi. Erik Asmussen och Asmussens Arkitektgrupp är den arkitekt och det kontor som särskilt förknippas med arkitekturen i Ytterjärna. Många typiska byggnader i trakten har kontoret som avsändare, men det finns även fler arkitektkontor med ett delvis annat formspråk representerade i området.

Historiskt landskap

Landskapet runt Ytterjärna är klassat som riksmiljöintresse för kulturmiljövård, bland annat för landskapets historiska betydelse som länk mellan Östersjön och Mälaren, och för partier av småskaligt jordbruk med anor från 1800-talet. Även byggnaderna vid Kulturcentrum Järna har uppmärksammats av länsstyrelsen på grund av sin ”särpräglade arkitektur från 1970-talet”. Också arkitektkåren har visat Asmussens arkitektur sin uppskattning, kulturhuset tilldelades Kasper Sahlinpriset 1977. – Det är en unik och högkvalitativ arkitektur – och som saknar koppling till svensk byggnadstradition, säger Emma Tibblin, stadsantikvarie i Södertälje kommun. Hon pekar bland annat på färgskalor och fönstersättningar liksom på att många byggnader har avhuggna hörn, de är inte strängt rektangulära som landskapets traditionella röda stugor är. Många byggnader har dessutom en lätt asymmetrisk uppbyggnad. – Trots avvikelserna harmonierar bebyggelsen med landskapet, säger Emma Tibblin.

Nytt område

I stadsdelen Lina i norra delen av Södertälje stad växer det fram ett bostadsområde som också det avS TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

55 viker från svensk standard – men på ett närmast diametralt motsatt sätt jämfört med byggnaderna i Ytterjärna. Stora enfamiljsvillor växer fram på plansprängda tomter eller får suterrängvåningar och omfattande terrasseringar med murar, hårdgjorda uppfarter med plats för flera bilar, tujor och stora gräsmattor. Arkitekturen är inte unik i sig, den beskrivs lite vagt som medelhavsinspirerad, referenser görs också till villaområden i USA. Men omfattningen var unik i Sverige när området började bebyggas några år in på 00-talet, enligt Emma Tibblin. – Jag utesluter inte att miljön kan komma att ses som skyddsvärd i framtiden eftersom den berättar något om vår samtid, säger hon.

Andra drivkrafter

Som stadsantikvarie är hon fascinerad av området och av de drivkrafter som på detta sätt tar sig ett arkitektoniskt uttryck. Här är det människor med referenser till andra kulturer än den svenska som fått möjlighet att bygga. Det kan vara svenskar som rest eller bott utomlands eller södertäljebor med invandrarbakgrund – som har råd och som inte blygs det storslagna, som vill ta plats och ha utrymme för fest och många gäster.

I stadsområdet Lina växer det fram ett bostadsområde som också avviker från svensk standard. Stadsantikvarie Emma Tibblin utesluter inte att miljön kan komma att ses som skyddsvärd i framtiden eftersom det berättar något om vår samtid.

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

TEMA: LAGER PÅ LAGER

Staden speglar livet Staden som en spegling av livet självt är temat i landskapsarkitekten Ellen Braaes bok Beauty Redeemed. Recycling Post-Industrial Landscapes. T E X T: M I K A E L A N D E R S S O N

Staden är i konstant förändring: hus uppförs, renoveras, överges, förfaller eller rivs. Fabriker stängs igen medan andra, ofta kreativt inriktade verksamheter öppnas upp i gamla, övergivna industrilokaler. Villamattor läggs ut över angränsande åkermark samtidigt som städerna förtätas: en våning tillkommer, ett tomrum täpps igen, en ödetomt försvinner, ett grönområde exploateras. Som arkitekten Gunnar Asplund (1885–1940) skriver i funktionalismens bibel Acceptera från 1931 är staden en spegelbild av livet självt: ”Staden är ett uttryck för rörelse, arbete, liv i tusen olika former, den är en levande organism. Som allt levande har alla dess delar sin utveckling från tillkomst till bortgång. Miljön är och måste vara ett föränderligt ting.” Dessa tankar är lika relevanta i dagens postmoderna värld som på 1930-talet: Stadens föränderliga karaktär har på senaste tiden uppmärksammats såväl på utställningar som i tidskrifter och böcker. Temat binder också ihop landskapsarkitekten Ellen Braaes (f. 1965) Beauty Redeemed. Recycling Post-Industrial Landscapes (Ikaros Press/ Birkhäuser, 335 s), som gavs ut i början av året. Som forskare har Braae, professor vid Köpenhamns universitet, intresserat sig för bland annat landskapsarkitekturens teori och metod, historiska perspektiv och kulturarvsfrågor, och här flätas alla dessa trådar samman.

Tematiska kapitel

Resultatet är en uppslagsrik och läsvärd studie som presenteras i form av några tematiska kapitel (om bland annat förvandlingen från industriella till postindustriella landskap, landskapsarkitekturens estetik och atmosfär, ruinromantikens historia) och koncentrerade fallstudier av bland annat IBA Emscher Park i Ruhrområdet, GR®2013 i Marseille, Parc del Clot i Barcelona och – Landschaftspark Duisburg-Nord i Duisburg, modellen för många andra postindustriella parker.

Skissbild av Åke E:son Lindman Foto: Åke E:son Lindman

Genom att teoretiska tankegångar blandas med historiska utblickar, olika tidsperioder möts och ställs tätt mot varandra, arkitektur diskuteras sida vid sida med landskapsarkitektur och konst uppkommer en stimulerande dialog, som också är utmärkande för bokens gränsöverskridande karaktär. Braae uppmärksammar inga svenska postindustriella landskap, men hennes resonemang kan överföras till ett svenskt sammanhang. Landskapsarkitekten Anders Kling skriver i Guide till svensk landskapsarkitektur (Arkitektur Förlag AB) från 2013 att dagens stad ofta växer fram ”på utrangerad industrimark, inte sällan i vattennära lägen och nästan alltid i städers centralare delar.” Denna tendens går att upptäcka över hela landet,

Industrilandskapet i Norrköping.

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

TEMA: LAGER PÅ LAGER

Foto: ©Latz + Partner

Landschaftspark Duisburg-Nord.

och ett välkänt och etablerat exempel är Västra hamnen i Malmö, som i samband med bomässan Bo01 förvandlades från industri- till bostadsområde – en förvandlingsprocess som än i dag pågår och nu också inkluderar angränsande delar som Dockan och Varvsstaden.

Sluten plats öppnas

Västra hamnen har utvecklats i en positiv riktning, med en blandning av bostäder, butiker, skolor och andra verksamheter och aktivitetsområden. Dessutom har det, framför allt på sommaren, blivit en plats dit många malmöbor kommer för att promenera längs havet eller bada. Ett område som tidigare har varit slutet, precis som många av Braaes exempel, har med andra ord öppnats upp – och inte bara för en liten grupp välbeställda människor, som vissa inledningsvis befarade. Men historien är ändå inte särskilt närvarande i Västra hamnen. På platserna som Braae undersöker har det industriella landskapet i högre utsträckning bevarats, men fått andra egenskaper eller funktioner. I Västra hamnen har många spår raderats ut – undantag finns givetvis – och det industriella landskapet är här mest en fond som är omöjlig att se, liksom i Londons Docklands. Men i det kommande arbetet med Varvsstaden finns kanske en annan målsättning. Den befintliga arkitekturen kan med fördel användas, vilket inte minst Juul Frost med Media Evolution City visar. Ett exempel som kanske bättre harmonierar med Braaes modell är Industrilandskapet i Norrköping. Det som tidigare till stora delar var centrum för papperstillverkning och textilproduktion har sedan 1980-talet gradvis S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

När det inte finns några platser kvar i staden för ikonarkitekturen att inta, måste intresset riktas mot det som redan existerar. förvandlats och består i dag av bland annat universitet, företag, museum, konsertlokaler och promenadstråk. Landskapsarkitekten Thorbjörn Andersson har i arbetet med områdets utemiljö utgått från platsens historia och genius loci. Spåren från industriepoken är med andra ord inte utsuddade, utan förstärks snarare genom områdets känsliga gestaltning med ”platser, prång och gränder”, som Kling noterar.

Centralt begrepp

I inledningen till ett kapitel formuleras en av Braaes viktigaste iakttagelser: ”It is surprising that theoretical reflection on transformation is so sparse and inadequate, considering that in the future the majority of assignments for the architectural profession will involve with restructring what already exists.” Det engelska begreppet ”transformation” är centralt i hennes teori om arbetet med befintliga miljöer, som enkelt kan sammanfattas så här: ”Utgå från det som finns”. Det är en inställning som i dag sprids allt mer. Stjärnarkitekten Rem Koolhaas, som precis har färdigställt konstkomplexet Fondazione Prada i ett tidigare industriområde i Milano, uttryckte det kort och koncist i en intervju med Der Spiegel tidigare i år: ”We shouldn’t tear down buildings that still are usable.” I framtiden kommer arkitektens och landskapsarkitektens roll att förändras. När det inte finns några platser kvar i staden för ikonarkitekturen att inta måste intresset riktas mot det som redan existerar, det som finns runt omkring oss. Förutom uppenbara förtjänster kopplade till ekologi och hållbarhet bär det också på en estetisk potential. Utmaningen är att upptäcka och förvalta den. Med Ellen Braaes studie har en central pusselbit tillkommit som förtydligar hur arbetet med framtidens urbana miljöer kan gå till samtidigt som ett utvidgat landskapsbegrepp presenteras. Helt i linje med samhällets och livets förändring.

PUBLICUS

HÅLLBAR DESIGN GER URBAN TRIVSEL

saferoadsmekab.se Saferoad Smekab AB Box 12160, 291 12 ÖNNESTAD

Mikael Andersson är kritiker och doktorand i konstvetenskap vid Åbo Akademi. S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

TEMA: LAGER PÅ LAGER

AV T I T T I O L S S O N

Platser kan lagra och framkalla minnen. När platsen försvinner kan den som minns bli vilsen.

Hur värnas minnen? Staden Kiruna riktar sig mot gruvan, den rinner ner mot den, eller springer upp ur den, skulle man kanske kunna säga om man uttrycker sig bildligt. Utan gruva, ingen stad. Statliga LKAB och Kiruna kommun har alltid levt i stark symbios, vetskapen om att ingen kan leva utan den andre vilar tung över platsen. Och nu, när gruvan också blir stadens undergång? Alla vet att det inte finns något alternativ. Alla ska med när staden ska flytta, lyder devisen – alla människor ja, men flyttar gör inte platserna, träden, gårdarna och torgen, inte utrymmet mellan husen, de där ställena som minner om människors vardag, som framkallar och lagrar minnena av det vanliga livet. Det är endast ett fåtal byggnader som kommer att följa med stadsflytten och dyka upp här och var i den nya stadsbilden, så att man känner igen sig, så är det tänkt. Men det mesta försvinner. Det är inte första gången. Det fanns minnespräglade platser här också innan staden byggdes i början av förra seklet. Hur värnades det arvet, då? Vem brydde sig om vardagsminnena den gången? I Kiruna kyrka knäfaller samer vid korset i Christian Erikssons skulptur framme på altaret. Här skulle minsann människor omformas i takt med den kultur som kom och dominerade. Och nu är det dags igen. Kirunaborna får foga sig. Vardagsplatserna raderas ut, minnena blir kvar i vars och ens eget inre, i samtalen människor emellan. Det går att skapa förutsättningar för nya mötesplatser men de blir inte till förrän människor tar dem i anspråk. ”Det kommer att vara hemskt i tjugo år framöver”, säger Kirunabon Birgitta inför den stundande stadsflytten, ”den nya staden ligger ju på en plats där ingen någonsin velat lägga en stad förr. Men det blir nog bra till S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

slut”. Dödens dal kallas den av kritikerna, platsen där Kiruna nu växer fram. Göran Cars, som håller ihop trådarna i detta förflyttningsmaskineri, han är redan där, han talar i presens när han presenterar den nya staden. Men alla gör inte det. Konstnären Liselotte Wajstedt har sett Ullspiran, bostadsområdet från 1970-talet där hon växte upp, försvinna. Nu växer Gruvstadsparken fram där som ett nytt lager ovanpå det som en gång var, med stiliserade husgrunder likt ett modernt Pompeji. Hon gör en film om det som händer. Hon är besviken: vem bryr sig om vardagsmänniskornas minnen? Hon är arg på staden som hon upplever egentligen aldrig velat ge henne plats, hon fann inte den kultur hon sökte som ung, hon flydde därifrån, men nu är hon här igen, och följer det som sker med sin kamera. Det som händer blir kvar i hennes film. Det blir också ett kulturlager. Jag går omkring och söker upp min mammas olika hem. Jag fotograferar dem. Hon växte upp i Kiruna och har bott på flera platser i staden. Morfar och mormor sökte sig till detta Klondyke 1920 – då skulle alla norrut. Det var framtiden. Morfar satt i byggnadsnämnden, jag har hittat hans namn på en och annan ombyggnadsritning. Det tog tid innan jag for hit, det finns ingen släkt kvar: morfar gick i pension från LKAB 1950, han och mormor – båda från södra Sverige – flyttade till Stockholm och kom aldrig mer tillbaka. Men det finns några slags starka minnen kvar i Kiruna, de svävar där, de pockar och kallar och drar mig dit, fast jag själv aldrig bott där. De får väl lägga sig till ro i mitt inre, jag får vårda dem som ett alldeles eget kulturlager.

Nästa nummer av STAD kommer ut den 5 december. Vi frågar oss: Kan man tala om den hälsosamma staden?

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

KONSTVERKET

Dansföreställningen Nya vinklar vill illustrera övergången från industri till bostäder.

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

Mot en fond av förgänglighet

Dansföreställningen Nya vinklar framfördes en enda kväll i juni på gamla Kockumsvarvet i Malmö. T E X T: K O L B J Ö R N G U WA L L I U S F O T O : N I N A WA R N O L F

Det började med Bo01, sedan har Västra Hamnen växt sig allt närmare Malmös stadskärna. Den här sista barriären, den tätbebyggda äldsta delen av Kockumsvarvet påbörjar inom kort sin omvandling från industriområde till tät blandstad under namnet Varvsstaden. Den befintliga arkitekturen är spännande. Här finns de äldsta tegelbyggnaderna från en tid när industrier ritades med estetiska förtecken, men också nyare gigantiska lador av betong och plåt. Sådana här platser har allmänheten sällan tillträde till. När de är i drift är de ofta endast tillgängliga för industriarbetarna och deras storhet upplevs inte på samma sätt när de används i produktion. När de tas ur drift rivs de för att ersättas med annat. En del renoveras och fylls med nytt innehåll. Men det finns en mellantid när allmänheten skulle kunna uppleva städers industrihistoria medan smutsen fortfarande sitter i väggarna och man ännu kan få en känsla för hur rummen har använts. Att fylla de dömda rummen med kultur i väntan på nästa steg är ett utmärkt sätt att tillgängliggöra dem. Om det sedan är rummen, kulturen eller ett samspel däremellan som utgör attraktionen avgör varje besökare själv. Den enorma Hall 327 öppnas en kväll i juni för vad som sägs vara sista gången. Bara dess mellersta

rum är på 12 000 kvadratmeter och har en takhöjd på 30 meter. I ett av de ursprungliga förslagen skulle det skalas av och förvandlas till ett stålskelett runt ett torg. Men byggnaden kommer att jämnas med marken och lämna plats för flerfamiljshus och en park. Dansföreställningen Nya vinklar är lågmäld och vill illustrera övergången från industri till bostäder. De två dansarnas inledningsvis stela och långsamma rörelser var för sig utvecklas mot slutet till en allt vildare dans i allt mer samspel. Som konstnärligt uttryck är dansen dock inte övertygande, den står inte på egna ben utan lutar sig alltför mycket mot inramningen. Den har svårt att mäta sig med byggnadens storhet, som inte heller utnyttjas i någon större grad annat än för scenografin. Scenografin är också den mest intressanta delen av verket. Här utnyttjas rummets fulla höjd genom att rader av resårband har spänts från golv till tak och bildar ett fascinerande mönster som förstärker upplevelsen av rummets annars svårgripbara omfång. När dansen väl är över återgår publiken till att ta en sista titt på den speciella industrilokalen. Kanske var detta anledningen för de flesta att komma hit, och definitivt den största behållningen från besöket. Det räcker långt. S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

REPORTAGE: VÄSTSAHARA

Foto: Fredrika Lönnaeus

Många av barnen i flyktinglägret har aldrig sett sitt ”hemland”, Västsahara.

Urbaniserad öken Ett flyktingläger är till sin natur tillfälligt. Trots det liknar det i Tindouf efter 40 år en bestående stad. Fredrika Lönnaeus har besökt bosättningar i Algeriet. T E X T: F R E D R I K A L Ö N N A E U S

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

Foto: Emma Elneus

Salamo Hamad vill inte att det västsahariska samhället ska byggas på lånad mark.

gången på vatten är anledningen att de fem lägren, varav Smara är det största, placerades i just den här delen av Saharaöknen under kriget mot Marocko 1975–1991. Vattnet används till småskalig odling och plantagerna som ständigt blir fler visar på långsiktig planering. När vi närmar oss Smaras utkant urskiljer sig småskalig bebyggelse av sand.

Traditioner och drömmar

Platsen utstrålar en balans mellan det permanenta, bofasta och det temporära, flyktiga. Här finns skolor, sjukhus, fängelser, moskéer, basketplaner och tvstationer. Invånarna slits mellan behovet av urbana bekvämligheter – och rädsla för att fastna för alltid. Höga torn reser sig ur öknen där vatten pumpas upp. De liknar grova telemaster vid horisonten. Från jeepen syns de långt innan vi passerat checkpointen vid lägrets infart. Tornen signalerar att människor etablerat sig på platsen. Till-

Solljuset spelar mot tältets fladdrande takdukar. Vi ligger på röda kuddar i värmen, mätta på dadlar och sött te. När en tygbit dras åt sidan syns det rödgula ökenlandskapet i ett dis av sand. Guiden Salamo Hamad, 26 år, bär en mörkgrön turban som ramar in ansiktet. Han berättar att tält ofta används som komplement till husen eftersom det fläktar genom väggarna. Tältet har även en politisk funktion och sätts gärna upp för att visa på det kortsiktiga. – Västsaharierna har alltid varit nomader. Tältet betyder att man är fri att röra sig. Människorna här vet att de kan behöva ge sig av när som helst, säger Salamo. Salamo menar att vikten av att bygga ett västsahariskt samhälle måste balanseras mot den politiska förlust det innebär att bygga det i exil istället för i hemlandet. Han tuggar i sig en näve nötter och berättar att han laddat ner ArchiCad och börjat skissa på ett megaprojekt. – Jag ritar en helt ny stad i de

befriade delarna av Västsahara. Vi borde bygga i vårt eget land, istället för att låta flyktinglägren på Algeriets mark bli städer.

Livet i sanden

Jag vaknar till sjungande böneutrop med det bländande skenet från en lågt placerad fönsterglugg i ansiktet. Sanden vittrar kring öppningen. Huset är byggt med soltorkade tegelstenar av sand, vatten och fårens avföring. Cement och kalk är för dyrt. Varje höst rasar husen när regnen kommer. Människor flyr upp på sanddynerna utanför lägren för att undkomma översvämningarna. Överallt i Smara syns rester av raserade hus, övergivna och sönderfallna. Ruinerna påminner ständigt om det ohållbara i situationen. Förutom att signalera temporalitet skapar ruinerna öppna ytor och siktlinjer över låga murar. Mellan dem breder sandytor ut sig. Det blåsiga klimatet gör att landskapet förändras när ny sand sveper in. Istället för att skapa ett fast gatunät köper man robusta bilar som kan ta nya vägar över terrängen när en sträcka blockerats av dyner som blåst in över natten. Man försöker inte tämja naturen som i en permanent stad, utan anpassar sina rörelser efter landskapet. Ingen äger marken och nya hus placeras utan strukturerad stadsplan. Frånvaron av gatunät manifesterar det tillfälliga, och människors rätt att återvända till Västsahara. S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

REPORTAGE: VÄSTSAHARA

I lägren har samhällen utvecklats utan egen produktion. Invånarna lever på bistånd utifrån.

Foto: Aisha Warsame

Överst: Hareira Muhammed Sayr driver ett ungdomscenter för flickor. Underst: Infrastrukturminister Brahim Mukhtar.

Tält i fast form

Invånarnas förnekelse av det permanenta genomsyrar allt. I huset vi bor i är det mesta flexibelt och hopfällbart. Benen på de runda borden viks in så att möblerna kan placeras mot väggen efter middagen. Utöver låga bord och lösa sittdynor saknas inventarier. Familjemedlemmarna har inga egna sovplatser utan lägger sig där det finns utrymme. Varje morgon viker vi ihop våra fleecefiltar så att rummet kan fyllas med gäster. Det finns inga dörrar att stänga S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

om sig, bara tyger som avgränsar. Hemmet utgör inte en privat sfär här, utan upplåts att tjäna ”saken” genom att vara ständigt redo för offentlig representation. Kanske är det flexibla även en rest av nomadtraditioner som handlar om att röra sig lätt från plats till plats. El till hushållet genereras via en solpanel som står lutad mot lerväggen – en flyttbar lösning som inte kräver stor investering i platsen. Snart kommer ett samordnat elnät dras in till Smara. Infrastrukturministern i SADR,

Brahim Mukhtar, är kluven. – Det symboliserar att vi ska stanna här, och det är ett problem. Men vi behöver el. Även om vi bygger upp ett helt system nu så kommer vi inte tveka en sekund att lämna allt när vi får vårt land.

Internationella band

Hareira Muhammed Sayr, 27 år, bär en gul klänning som rör sig i vinden när hon går längs marknadsgatan. Bebyggelsen ligger tätt i Smaras mitt, med kontinuerligt sammanlänkade fasader. Hareiras

Foto: Fredrika Lönnaeus

Kvinnorna i lägret firar bröllop – medan männen har sin egen fest.

och väninnornas mönstrade tyger blir lysande färgkluster mot den annars sandfärgade omgivningen när vi går mellan butiker. Här går det att köpa kamelkött, coca-cola, dadlar, blöjor, hudkrämer och tyger. Avlönade arbeten är sällsynta, och butikerna finansieras med pengar skickade från släkt utom-

lands samt mikrolån. Invånarna lever fortfarande till viss del på bistånd från FN, men handeln har ökat på senare år. Hareira är ledare för ungdomscentret Ujsario. Hon menar att de unga är frustrerade över att status quo accepteras i takt med att bekvämligheterna blir fler. Den äldre

Ett sargat folk Spanien lämnade Västsahara 1975. En folkomröstning i enlighet med avkolonialiseringens principer planerades av FN, men uteblev när Marocko ockuperade området. Ett 16 år långt krig bröt ut mellan Marocko och den västsahariska frihetsrörelsen Polisario (1975–1991). Under kriget flydde västsaharier till Tindouf i Algeriet där lägren ligger än idag. Andra delen av den västsahariska befolkningen bor kvar under ockupationen i Västsahara. En 220 mil lång mur avgränsar de befriade delarna av Västsahara från de

ockuperade längs kusten, där naturresurser (fisk och fosfor) finns. Flyktinglägren i Tindouf styrs och organiseras av den västsahariska staten SADR i nära samarbete med Polisario. Politiska val hålls centralt och lokalt i stadsdelarna. Mat kommer från FN:s bistånd och andra hjälporganisationer, och består i huvudsak av kolhydrater. Invånarna lider av undernäring samt synskador och andningsproblem orsakade av klimatet. Cirka 165 000 personer bor i de fem lägren enligt Polisario.

generationen ser mer pragmatiskt på nya materiella förutsättningar. – Vi kan inte acceptera att vi ska stanna här för alltid. Då är det bättre att vi går i krig. Om de så skänkte oss guld och paradis skulle vi inte vilja bo här. Ändå har Hareira återvänt efter två års studier i Alger. Många västsahariska ungdomar bor betydligt längre utomlands, i Skandinavien, Italien, Spanien och på Kuba, för att lära sig språk och utbilda sig. Att de återvänder är en förutsättning för stadsutveckling, och gör lägren till internationella noder med band till andra delar av världen. Inflödet av pengar från familjemedlemmar utomlands har ökat. – Det är inte lyx vi vill ha. Inte större utbud av varor, säkrare el eller stabilare hus. Det är möjligheten att försörja oss själva i vårt eget land, säger Hareira. Fredrika Lönnaeus är frilansjournalist bosatt i Malmö. S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

Stadsbruk vill odla livskvalitet Intresset för odling i staden växer. Syftena är flera och intentionerna goda, men det finns också hinder på vägen. Anders Rasmusson berättar om erfarenheter från projektet Stadsbruk. T E X T: A N D E R S R A S M U S S O N

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

69 ta i den med tång, gör inte uppgiften lättare. Är det över huvud taget möjligt för en person som Rizhak att förverkliga sin önskan? Att hitta rätt affärsmodell är A och O. Bulkprodukter är inte att tänka på, men finare restauranger kan vara beredda att betala lite mer för lokalproducerade och unika grödor. Detsamma kan gälla vid direktförsäljning i form av torghandel och försäljning till mindre, specialiserade ekobutiker. Olika kringtjänster kan ofta vara lika viktiga inkomstkällor som

själva grödorna. Det kan till exempel handla om tjänster inom rehabilitering, terapi, arbetsträning, utbildning eller andra aktiviteter kopplade till odling, förädling och matlagning.

Syssla bredvid

Men ofta är det rimligare att tänka sig att odling under de här premisserna är en deltidssysselsättning, vid sidan av annat arbete. En del i ett mikroekonomiskt pussel, som förhoppningsvis kan växa med tiden. I Malmö har det formats en

Trettio år som gräsvall och bygg reserv, nu odlingsmark. Skrävlinge fältet vid Rosengård, Malmö.

Foto:: Johan Ascard

I Växjö kontaktade Rizhak, en tidigare bonde från Bosnien, det sociala företaget Macken. Han fick bara städjobb i Sverige, och han var så trött på att städa. Han ville bara odla. Han var som gjord för att odla. Det satt i ryggmärgen, i fingrarna, i hjärtat. Det är inte lätt att konkurrera med dagens intensiva, ofta massproducerande, trädgårdsproduktion med en småskalig ekologisk odling. Att det dessutom ska ske på stadsmark, som i utgångsläget ofta har så låg odlingskvalitet att professionella odlare inte skulle

S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

grupp av tjänstemän från miljöförvaltningen, gatukontoret, fastighetskontoret, serviceförvaltningen, stadsbyggnadskontoret, och stadsområden norr, öster och väster för att diskutera stadsodlingsfrågor. Gruppen utvecklades för att resonera kring frågorna på ett förvaltningsövergripande, kommunalt plan. Odling i staden berör alla de förvaltningar som på något sätt har ansvar för mark. Om förvaltningarna samverkar kan det vara en styrka. Annars innebär det snarare en risk för att ärendena hamnar mellan stolarna. Samtidigt kan den kommunala strukturen vara förvirrande och avskräckande för engagerade odlare som vill dra igång något nytt. Odlingsintresserade som är beredda att satsa ordentligt på sitt projekt avskräcks ofta av att kommunerna bara är beredda att ge arrenden på ett eller två år. På så kort tid är det omöjligt att få tillbaka sina investeringar. I Göteborg är avtalstidens längd kopplad till vad man har för planer för marken.

Göteborg långt framme

Göteborg ligger långt fram i arbetet med att skapa förutsättningar för att arbeta långsiktigt med odling i staden (STAD nr 11/2015). Fastighetskontoret i Göteborg fick

Så skapades Stadsbruk I en utredning 2013 identifierade fastighetskontoret i Malmö över 600 obrukade ytor, bland annat områden reserverade för framtida byggnation. Håkan Sandin, dåvarande verksamhetsledare vid plattformen S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

Foto:: Johan Ascard

Skrävlingefältet vid Rosengård, Malmö.

2014 ett utökat jordbruksuppdrag som innebär att de strategiskt ska utveckla jordbruksmarken och dess byggnader för mer ekologisk matproduktion. Inför detta inventerade fastighetskontoret all

jordbruksmark, som förvaltas av staden, och delade upp den i fyra zoner. Om marken kategoriseras i zon ett eller två, kan fastighetskontoret göra långsiktiga investeringar i mark och byggnader.

Tillväxt Trädgård vid SLU, satt på sitt håll med en färsk utredning som visade stora behov av framtida arbetskraft inom trädgårdsnäringen. Samtidigt diskuterade Göran Larsson vid Odla i stan och Lena Friblick vid Xenofilia, båda företag i Malmö med fokus på socialt entreprenörskap, hur stadsodling i lite större skala skulle kunna ge mötesplatser och ingångar på arbetsmarknaden för människor i utanförskap och bidra till integration och socialt sammanhang. Resultatet blev Vinnova-projektet Stadsbruk. Projektets övergripande mål har varit att ta fram modeller för att skapa jobb och höja livskvaliteten genom odling i städer för att gör dessa ekologiskt,

ekonomiskt och socialt hållbara. Fas 2 av projektet, som startade i maj 2014 och avslutades i augusti 2016, hade en total budget, inklusive partners finansiering, på cirka 20 miljoner kronor. I denna fas har SLU, genom Institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning, koordinerat projektet, vilket har involverat medarbetare från både institutionen och Tankesmedjan Movium. Utöver SLU, Xenofilia och Malmö stad har Göteborg, Växjö, Kristianstad, Livsmedelsakademin, Hushållningssällskapet och Judiska församlingens förskola varit parter. En ansökan om fas 3 har lämnats in, beslut fattas senare i höst.

Odling i staden berör alla de förvaltningar som på något sätt har ansvar för mark. Man kan också säkra möjligheterna till odlingsaktiviteter redan i detaljplaneskedet. Under 2016 färdigställs det första detaljplanerade odlingsområdet i samband med nyproduktion av bostäder, i Gårdsten i nordöstra Göteborg. Tillgången till odling har använts som försäljningsargument i samband med exploateringen av området.

Många hinder

Det är uppenbart att det är många hinder på vägen som gör det svårt för odlare att hitta ekonomiskt hållbara långsiktiga lösningar. En förutsättning är att kommunen engagerar sig och ser värdet i medborgarengagemang, gröna rum i staden och olika aktiviteter som befolkar det offentliga rummet. Hur gick det för Rizhak? Det sociala företaget Macken ordnade en liten plätt åt honom. Med tiden växte den där plätten och engagerade allt fler. Idag drivs Ekobacken, mitt i stan, med stöd av Växjö kommun. En handfull anställda ordnar kollektivodling, stadsodlingsfestival, försäljning av grönsaker och blommor och hyr ut odlingslotter till lokala företag. Mer om Stadsbruk Läs mer på movium.slu.se om Stadsbruksprojektet och de lärdomar som gjorts i projektets fyra inblandade städer: Malmö, Göteborg, Kristianstad och Växjö. Här finns bland annat en vägledning, en guide för att välja rätt platser för stadsbruk, en typologi som beskriver terminologi och fenomen, best practice med exempel från runt om i Europa och filmer från de fyra städerna.

www.kulturjern.se Kulturjern AB

Fruviksvägen 40, 139 34 Värmdö 08 - 26 79 30 info@kulturjern.se

Energi i det tillfälliga I det tillfälliga uppstår en energi som inte kan upprätthållas vid ett mer permanent tillstånd. TEXT OCH FOTO: ANNA LENNINGER

I början av juli förvandlades ett alldeles vanligt skogsparti i stadsdelen Råby i Västerås till den helt speciella Dungen för att bara ett par dagar senare återgå till ett vanligt parti blockig blåbärsskog. Ung som gammal kom travande upp för en höjd i skogen för att måla, gunga eller med hjälp av spänger klättra högt i träden, för att själva bygga och konstruera tillfälliga installationer – och för att ingå i den gemenskap som uppstod just där och då. En mormor stödd mot en krycka diskuterade med barnbarnen om hur en trädkojas golv skulle bli stabilt nog. En pojke fick hjälp att resa sig ur sin rullstol för att vila i en hängmatta tillsammans med sin mamma. En flicka vågade efter ett tag själv ta sig runt banan som förde henne högt upp bland träden. En annars så noggrann mamma log och viftade bort dotterns oro över att ha fått färg på klänningen. Blodvite uppstod när en av de medverkande konstnärerna skulle hacka ingefära till den gemensamma kvällsmåltiden. S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

Kommunens krav

Inga spår fick finnas kvar på platsen efter allt det skapande som ägt rum från morgon till sen kväll under projektet, det var ett krav som kommunen ställt för att upplåta marken. – Men spår finns kvar hos alla de människor som deltagit och som ingick i den atmosfär av tillit och gemenskap som rådde i Dungen, säger konstnären Ruben Wätte och tillägger: – Den som var med kommer inte att glömma. Tillsammans med kaospiloten Lucas Grind är han initiativtagare till Dungen. En rad vänner fanns också med under projektets fyra dagar för att bjuda in besökare i gemenskapen, vägleda den som i förstone kände sig rådvill, men också för att själva skapa och bygga. – Ingenting var byggt på platsen i förväg, säger Ruben Wätte, Dungen fick växa fram allteftersom, vi byggde och belevade platsen tillsammans. Däremot fanns det material och verktyg på plats, till stora delar

En hinderbana lĂśpte hĂśgt upp i tallarna och testades under konstruktionen av de modiga.

S TA D â&#x20AC;&#x160; 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

Under dagarna med Dungen blev uppdelningen mellan vad som var ämnat för barn respektive vuxna irrelevant.

ditburna av sommarjobbande ungdomar bosatta i Råby. En mycket speciell stämning rådde, skapad av Ruben, Lukas och deras medverkande vänner. Den bidrog till ett lugn och en slags ordning även när det vid något tillfälle var upp mot 80 personer samtidigt på plats.

Rätt att riva

– Visst var det med ett stygn av sorg i hjärtat som hela Dungen revs den sista dagen, men samtidigt helt riktigt, säger Ruben Wätte. Han jämför med den starka upplevelse som kan uppstå när en cirkus dimper ner i det vardagliga för att kort därpå försvinna. I det tillfälliga uppstår en energi som inte kan upprätthållas vid ett mer permanent tillstånd, en festival kan vara fantastisk, men den kan aldrig bli vardag. Men, tillägger S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

Ruben Wätte, det permanenta värderas oftast högre. Dungen ingår som en del av ett tvåårigt projekt med kopplingar till området Råby som Västerås konstmuseum, Västmanlands läns museum, Konstfrämjandet Västmanland och Folkrörelsernas Konstfrämjande, Knytpunkten på Råby med flera driver under namnet Ballongen – lek på riktigt. Namnet Ballongen refererar till en konstnärlig aktion vintern 1969 och det gigantiska uppblåsbara tält som fylldes av barn från det då nybyggda Råby. I tältet fanns en stor bygglekplats med material som hade ingått i utställningen Modellen – en modell för ett kvalitativt samhälle på Moderna Museet i Stockholm hösten 1968.

Interaktiv konst

Museet hade upplåtit den stora exercissalen till den danske konstnären

och aktivisten Palle Nielsen (inte att förväxla med grafikern med samma namn) som bjöd in besökare till en interaktiv konsthändelse som utgick från, och skapades av lek – främst barns lek. Med få undantag stod de vuxna 1968 bredvid och tittade på. I Dungen var vuxna i alla åldrar aktiva tillsammans med yngre barn och ungdomar. Uppdelningen mellan vad som är ämnat för barn och vad som är ämnat för vuxna blev snabbt irrelevant. – Det borde finnas platser där den vanliga ordningen tar några steg tillbaka och vågar låta en större ovisshet råda, därför borde varje kommun i detaljplanen avsätta mark för konstnärliga experiment. Tänk dig en plats där regler om bygglov och andra förordningar kan underordnas kreativa processer och djärva försök, säger Ruben Wätte.

www.tmi-produkter.se

Tel. 08-530 668 05

Møblering av offentlige rom

Victor Stanley Durbanis

Nyhet fra Durbanis! Liwe® kolleksjon i rotasjonsstøpt polyetylen. 5 forskjellige produkter.

Tel. +47 67 17 75 00

www.wesp.no

post@wesp.no

Hej Emma Paulsson!

– Avhandlingen utvecklar en fördjupad förståelse av hur platser formas genom interaktionen mellan brukarnas aktiviteter och de kommunala tjänstemännens praktiska handlande. Ofta betraktar man de här grupperna och deras agerande som åtskilda och varandras motsatser. Jag har studerat graffiti- och gatukonstutövande i Malmö och hur kommunen bemöter och hanterar denna icke-sanktionerade användning. Avhandlingen pekar dels på att det ”tillåtande” förhållningssätt som tjänstemännen på gatukontoret i Malmö har utvecklat rymmer en romantisering av brukarnas ”fria” användning av platser, dels på att tjänstemännen ser den kommunala styrningen som ett redskap som de själva fördömer. De försöker därför undvika att styra brukarna. Jag visar att dessa båda grupper påverkar och formar varandras handlande.

Kan du ge exempel på det?

– Malmö stad har upplåtit ett lagligt graffitiplank men valt att inte lägga sig i hur det ska användas. Min studie pekar på att tjänstemännen då riskerar att bekräfta och legitimera den grabbiga kultur som ofta råder bland graffitiutövare. Många av de icke-sanktionerade användningar som idag ges utrymme i det offentliga rummet som graffiti, skejt och parkour S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

Foto: Kolbjörn Guwallius

Du är landskapsarkitekt och började i augusti som strategisamordnare med fokus på social hållbarhet i Malmö stad. I juni lade du fram din avhandling Göra plats: Graffiti, kommunal förvalt ning och plats som relationell effekt. Vad handlar den om?

Emma Paulsson är landskapsarkitekt och strategisamordnare i Malmö.

kretsar ofta kring risktagande och hänger nära samman med manligt identitetsskapande.

Hur skulle man då kunna tänka och agera i kommunal förvaltning?

– Att skapa utrymme utan att lägga sig i hur platsen används innebär inte en avsaknad av styrning. Tvärtom har kommunernas saneringar och avsaknad av lagliga väggar förstärkt de grabbiga dragen i graffitikulturen. Ser man att tjänstemännens och brukarnas handlande formar varandra förstår man att vissa grupper exklu-

deras utan styrning. Exkluderingen är alltså en effekt av samspelet mellan tjänstemännens handlande och brukarnas aktiviteter. Ett annat samspel hade kunnat utvecklas om kommunen till exempel regelbundet målat över ett lagligt plank – ”nollställningar” som gör det möjligt för fler att använda planket utan att behöva måla över etablerade graffitiutövares verk. Detta hade kunnat underlätta för kvinnliga utövare, nybörjare eller dem som inte passar in i den grabbiga kulturen. TITTI OLSSON

FRÅN IDÉ TILL FÄRDIG HANDLING

BVK Bevattningskonsult AB Kontakta oss på telefon 08-522 778 79 eller via e-mail info@bvkab.se

Framtidens trafik börjar här. Cyklos LIGHT Finns både som cykeltak och väderskydd för (el-)bilar. Med eller utan solcellsanläggning

www.cyklos.se

Vasakronans laddplats vid Garnisonen, Stockholm

08-684 050 60

RECENSIONER

PLATS FÖR LEK. SVENSKA LEKPLATSER FÖRR OCH NU Märit Jansson och Åsa Klintborg Ahlklo (red.) Svensk Byggtjänst 2016

Välkommen skildring av lekplatsens historia Perfekt tajming att ge ut en bok där lekplatsens historia lyfts fram, men visionerna saknas, tycker Lena Jungmark. T E X T: L E N A J U N G M A R K

Barns lekutrymme är ett aktuellt debattämne i media och redaktörerna Jansson och Klintborg Ahlklo vill med boken Plats för lek. Svenska lekplatser förr och nu sprida kunskap om dess historia och utveckling. Bakom den sakliga boktiteln döljer sig en mångfasetterad antologi skriven av nio svenska forskare. Redaktörerna vill belysa den svenska lekplatsens utveckling ur såväl kulturhistoriska och arkitektoniska som sociala perspektiv. Det lyckas de bra med. Antologin visar hur synen på barns lek förändrats och hur reglering av planprocesser påverkat lekplatsen under de senaste hundra åren. Med förvåning som snart övergår i förtjusning läser jag Eva Norén-Björns kapitel ”Barn väljer med sina fötter”. Begrepp och metoder som lanseras i lekplatssammanhang idag visar sig sprungna ur det breda och fördjupade forskningsarbete om barns lek, lekar och användning av lekplatser som Lekmiljörådet, senare Barnmiljörådet, utförde på 70-talet. Personlig inblick Glädjande nog ges Norén-Björn tillfälle att återkomma med ytterligare ett kapitel i slutet av boken. Här ger hon på ett personligt sätt inblick i hur forskning och kunskapsspridning bedrevs på 70- och 80-talen: med brinnande lust, kreativitet och en ordentlig budget. Att idag avsätta motsvarande medel till motsvarande insats vore en mindre revolution. Särskilt intressanta finner jag också kapitlen ”Fri lek och fasta normer – om lekplatsens reglering” av Jansson, Bucht och Bodelius och ”Bostadsgården – en hotad lekmiljö när staden förtätas” av Kristensson. S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

Här beskrivs de komplexa och ibland motsägelsefulla skeenden som blir normgivande, och som påverkar lagstiftning och senare även avreglering. Flera av antologins författare ser lekplatsens framtid som osäker och hotad. Trots det ger kapitlet ”Lekplatser idag och i framtiden – tankar om hållbar utveckling” inga visioner för lekplatsens framtida roll och betydelse. Hur lekplatsen skulle kunna vara en positiv pusselbit i vårt mångkulturella samhälle med dess utmaningar förs exempelvis inte på tal. Behövs lekplatser? Behöver samhället lekplatserna? frågar sig Catharina Nolin. Svaret skulle kunna bli ja – om lekplatsen åter kan bli en arena för social utjämning, en plats för integration, samvaro, lek, trygghet och delaktighet för både barn och föräldrar. En annan fråga är om barnen behöver lekplatsen. Barn leker visserligen överallt, men lekplatsen har en speciell status som frirum och mötesplats. Kanske är den speciellt viktig för de barn som inte har möjlighet att delta i organiserade aktiviteter. Tankar om lekplatsens framtid saknas i antologin. Bokens styrka ligger istället i det historiska perspektivet, där man som läsare blir serverad bakgrundsanalys och viktiga hållpunkter på den väg som lett oss fram till dagens bortrationaliseringar. Det historiska perspektivet utmanar oss samtidigt att fortsätta kämpa för barns rätt till utvecklande och lustfylld lek. Här framstår 70-talet i skarp kontrast till vår tids bakvända logik där lekplatssäkerhet tycks viktigare än lusten att leka.

Både säkert och vackert! Ett staket ska fylla två funktioner: – det ska dels vara en dekoration i miljön och dessutom skapa säkerhet för de som passerar! Titta in på vår hemsida och beundra alla våra vackra staketalternativ – både vackra och säkra! Välkommen!

www.jom.se

Telefon: 08 687 00 10

Prenumerera på Tidskriften

STAD

Debatt och reflexion om urbana landskap Fyra nummer om året i din brevlåda

movium.slu.se

Prenumerera-2016.indd 1

040-41 52 11

movium@slu.se

2016-04-27 16:25

RECENSIONER

URBANISMER DAGENS STADSBYGGANDE I RETORIK OCH PRAKTIK Krister Olsson, Daniel Nilsson och Tigran Haas (red.) Nordic Academic Press

Stoff till diskussion om stadsbyggande Det är inte alltid lätt att som läsare skapa sig en begriplig helhet utifrån läsning av en antologi – men varför ska det vara enkelt, frågar sig Anna Lenninger som läst Urbanismer. T E X T: A N N A L E N N I N G E R

Urbanismer. Dagens stadsbyggande i retorik och praktik är sammansatt av 13 olika kapitel skrivna av forskare, planerare och arkitekter. Flertalet är verksamma i Sverige, men här finns även bidrag från personer med bas i USA och Australien. Resonemangen utgår från ett västerländskt perspektiv och med den ”europeiska” staden som grund. Antologins redaktörer skriver i inledningen att bokens syfte är att bidra till en diskussion om stadsbyggnadsidéer genom att belysa olika faktorer som direkt eller indirekt påverkar stadsplanering och formgivning av dagens städer. De vill bidra till en diskussion om hur samtidens idealstad uttrycks i retorik och praktik mot bakgrund av de utmaningar som den pågående övergripande ekonomiska, sociala och rumsliga strukturomvandlingen medför. Fem definitioner Fem definitioner av urbanism används som strukturell ryggrad i antologin: ny-urbanism, post-urbanism, vardagsurbanism, grön urbanism samt re-urbanism. Till detta inflikas kapitel som på olika vis belyser delar av den bredare diskussionen om ”stad”, som till exempel en ökad e-handels effekt på stadslandskapet, brottsprevention kopplad till byggd form, eller värden av den på 1970-talet påbörjade men ännu inte ianspråktagna tunnelbanestationen Kymlinge i nordvästra Stockholm. Hur olika syn företrädare för de olika urbanismteorierna verkligen har framgår inte helt tydligt av de korta bidrag som ingår i antologin, men bidragen uttrycker delvis motsägelsefulla åsikter. Och, som S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

lätt sker vid läsning av studier av samhällsfenomen, går det att se både alternativa frågeställningar och slutsatser. Konsument och producent Precis som redaktörerna önskar ger läsningen stoff till vidare diskussioner både utifrån innehåll och utifrån det som saknas. Många – men inte alla – stadsbor är förvisso konsumenter av platser, varor och upplevelser, men också själva – men inte alla – producenter av tjänster och varor i vardagens stad. Ett kapitel om arbetets roll i relation till föreställningar om det urbana hade varit givande för min läsning, andra läsare kommer säkert att föra fler önskade ämnen till listan. Urbanismer. Dagens stadsbyggande i retorik och praktik fungerar med andra ord väl som incitament för fortsatta samtal, och skulle i sig kunna utgöra basen för en kurs inom arkitekt- och planerarutbildningar. Förenklad läsning Och det går faktiskt att förenkla läsningen genom att börja med Marcus Adolphssons avslutande text ”Vad talar vi om när vi talar om urbanism?” Adolphsson, verksam vid Avdelningen för urbana och regionala studier vid KTH, betonar komplexiteten och svårigheter behäftade med begreppet urbanism. Han tar bland annat upp sociopolitiska ståndpunkter som fungerar som ideologisk bas för olika analyser av urbanism, och resonerar kring modeller för hur dessa kan kopplas till processer för planering och urban formgivning.

Mร BELSERIEN

BOTAN Design: Torbjรถrn Eliasson & Andreas Sture / White

www.blidsbergs.se

#blidsbergs

REFLEXION

AV A N N A L E N N I N G E R

Anna Lenninger inspireras av den danska konstnären Palle Nielsens tankar kring lek. Kan de inspirera även idag?

Dags för ny syn på lek Gunga här, rutscha där, hoppa här, klättra där – en lekplats är ett av de allra mest programmerade elementen inom dagens stadsbyggnad. Tillrättalagd, prydligt paketerad och ofta anpassad efter små barn och deras föräldrar. Från idé, skiss, planarbete, konstruktion av föremål, till anläggning och förvaltning är processen systematiserad och kostnadsberäknad. Form och färg må variera men funktionen ”lekplats” är i stort sett statisk, och en i många avseenden mycket vuxen angelägenhet. Uppsåtet är gott, anläggningarna välbesökta och många fungerar som uppskattade träffpunkter – ändå är det något som skaver. Lek kan vara det mest kreativa och det minst formella av människans aktiviteter, men hur ska detta sant anarkistiska uttryck få utlopp när en viss yttre ordning är så starkt normerande? Nog måste det finnas utrymme för platser öppna för fler alternativ än standardiserad lekutrustning för de små och utegym för de stora? Den Magiska Trädgården är ingen vanlig lekplats. I väntan på att hela före detta industriområdet på Kvarnholmen i Nacka byggs om till bostadsområde används disponentvillan och tomten runt villan till en mängd kreativa verksamheter. I ett brant parti med naturmark leker barn i växtlighet och med det som återstår av mer eller mindre tillfälliga byggprojekt. Odlingslådor brukas av familjer som redan flyttat in i de lägenheter som står klara. Och på en plan yta ligger något som har drag av både festplats och bygglekplats. Under sommaren har Folkets park i Malmö varit värd åt Kojornas land där barn fått bygga och odla tillsammans med personer från den ideella föreningen Växtvärk. Organisationen arbetar för att få tillstånd till en permanent bygg- och odlingslekplats på Gullängen i Malmö. S TA D 14 S E P T E M B E R 2 0 1 6

Den Magiska Trädgården är till stor del ett resultat av en persons, Amanda Larssons, initiativ och drivkraft. I arbetet med Kojornas land och bygglekplatsen i Malmö finns bland annat Sara Stiber som gått utbildningen Child Culture Design vid Högskolan för design och konsthantverk (HDK) i Göteborg. Kanske finns det krafter i rörelse som styr bort från det statiska för att även ge utrymme åt något annat? Och kanske kan vi vuxna släppa kontrollen och lämna över mer tid och plats för den som vill leka. Palle Nielsen skapade 1968 en av Moderna Museet i Stockholms mest uppskattade utställningar med Modellen – en modell för ett kvalitativt samhälle, (se sid 74). Då i slutet av 1960-talet var han full av tillförsikt om att samhällsutvecklingen var på väg bort från kapitalism och att lek i allt högre grad skulle frikopplad från konsumtion. Så här uttrycker han sig i Lars Bang Larsens bok The Mass Utopia of Art Activism: Palle Nielsen’s the Model – A Model for Qualitative Society: ”There is no need for playgrounds. There is a need to change how people behave, to change society and create a socialist world where people can communicate. What the hell are playgrounds for? I have seen children function perfectly well on asphalted yards, when they were allowed to play with whatever they liked. You can’t design anything specific, but you can give them opportunities to work with themselves, and that is when you really achieve a change of behaviour.” Drömmen om ett socialistiskt samhälle må ha förbleknat sedan 1968, men vi talar (mer eller mindre genomtänkt) om ”allas” rätt till delaktighet, inflytande, och inte minst om kommunikation. Nog finns här ett förhållningssätt som är värt att hörsamma?

Form & Karaktär

Sombrero-armaturen med det svävande ljusskenet som ger form & karaktär till den upplysta ytan. Vacker armatur som passar perfekt till torg, gångvägar och villavägar. Vi ger 5 års produktgaranti.

Ring redan idag och beställ dina Sombrero armaturer på tel: 08 1213 0499

Design: Cubo Arkitekter

www.vekso.com

Nola möblerar Nord Skateparks i Västerås Produkter i projektet är LowBed, LowChair, LowChair pall och HighChair 2 i oljad ek med turkosa stativ. Design Mats Aldén. Turkosa Four Seasons parasoll, design av Thomas Bernstrand ingår också i projektet. Nola Industrier AB Huvudkontor/press/design: Repslagargatan 15b Box 17701 118 93 Stockholm T:08 702 19 60 Fax: 08 702 19 62, headoffice@nola.se Order/offert/showroom/export: Skeppsbron 3 211 20 Malmö T:040 17 11 90, order@nola.se, offert@nola.se, Orderfax: 040 12 75 45 www.nola.se