Tidningen Mind. #3 2016. by Mind Sweden

2016:3 / Årgång 57 / 99 kr

För psykisk hälsa

Niklas Ekdal om att överleva ett självmordsförsök Mind – 85-åring som ger järnet

Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

Innehåll 06 Hur jag dog – En hjärnskakning på fotbollsplanen slutade med en överdos sömntabletter. Niklas Ekdal var nära att dö i självmord, men återhämtade sig och har nu skrivit en bok om sina erfarenheter.

10 Hårdrocken räddade Emelies liv

03 Förord. Folkrörelsernas nygamla roll. 06 Niklas Ekdal. Hur jag dog – och fick klart för mig hur allt hänger ihop. 10 Sofia Bergström. Hårdrocken räddade Emelies liv. 14 Linnéa Rosenberg. Inte som andra mammor. 18 Thérèse Eriksson. Vårdutlöst PTSD kan förebyggas. 24 Caroline Jonsson. Unga in i Norden. 30 Inga Gustafsson och Carl von Essen. Mind – 85-åring som ger järnet.

14 Inte som andra mammor Attentions mammagrupp

36 Lisa Ringström. Tio år av nätverkande har gett brukarrörelsen starkare röst. 42 Susanne Rolfner Suvanto. Spelar roll? Föreningslivet kan främja den psykiska hälsan hos äldre. 46 Malin Holm. Barn i behov. Ett nytt föräldranätverk som arbetar för att barn med särskilda behov ska få rätt stöd. 50 Selene Cortes. Rätt till rätt förutsättningar för arbete? 54 Maria Ljungström. Man måste vara friskför att orka vara sjuk.

Mind ges ut av föreningen Mind www.mind.se Utkommer med 4 nr/år. Årgång 57 ISSN: 0033-3212 Copyright © Mind (Föreningen Psykisk Hälsa) 2016 Mind, Wollmar Yxkullsgatan 14, 118 50 Stockholm Ansvarig utgivare: Carl von Essen Carl von Essen Redaktör

Redaktionskommitté: Sven Bremberg, docent i socialmedicin; Siv Fischbein, professor emerita, specialpedagog; Lovisa Sandberg, kommunikatör, Mind; Ann-Charlotte Smedler, professor i psykologi; Carl von Essen, generalsekreterare Mind och Marie Åsberg, seniorprofessor i psykiatri. Manus till Mind: info@mind.se Form & produktion: Pelle Isaksson Omslagsfoto: Casia Bromberg Tryck: Exakta Denna tidskrift är tryckt på miljövänligt papper. Mångfaldigande av innehållet i denna tidskrift, helt eller delvis, är enligt lag om upphovsrätt den 30 december 1960 förbjudet utan medgivande.

Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

Folkrörelsernas nygamla roll – för den psykiska hälsan

Carl von Essen Generalsekreterare, Mind

En av de roligaste aspekterna av mitt jobb är att vara ute och missionera. Häromdan presenterade jag Mind för en förening som nästan bara bestod av män. Dessa herrar – flertalet i övre medelåldern – träffades varannan vecka och verkade ha mycket trevligt. Jag var ombedd att prata om Minds kärnfrågor: psykisk ohälsa och självmord. Ett av mina budskap var att deras träffar var en av de bästa suicidpreventiva åtgärderna man kan göra. Männen var både roade och lite undrande: På vilket sätt förebygger deras förening självmord? I detta nummer tittar vi på hur föreningar kan verka för den psykiska hälsan. Traditionellt sett har folkrörel serna primärt sett haft två roller: som röst för att åstadkomma samhällsför ändring, och som utförare av samhälls tjänster. Folkrörelsernas roll som en del av det svenska demokratibygget framgår tydligt av flera statliga utredningar, och folkrörelserna får bidrag i miljard klassen. I den diskussionen framhålls oftast föreningslivets roll i demokrati termer som inflytande och delaktighet.

En roll som inte lyfts fram lika ofta är hur folkrörelserna kan engagera människor på ett hälsosamt sätt. Flera trender talar för att denna uppgift kommer att bli allt viktigare: Många ekonomer anser att det i längden är omöjligt att erbjuda avlönade jobb till alla människor i framtiden. Detta bör jar bli särskilt tydligt för unga personer med vissa funktionsnedsättningar. Parallellt blir det allt tydligare – be visat genom flera studier – att en av de främsta faktorerna för att främja den psykiska hälsan är att känna sig behövd och ha sociala nätverk. Ideella organisationer kan erbjuda ett sammanhang där man träffar lika sinnade och samtidigt utför en viktig syssla. Detta märks bland Minds volon tärer, men även i de andra tusentals ideella organisationerna i Sverige. Denna roll för föreningslivet – att främja hälsan –skulle jag vilja att det offentliga Sverige oftare framhöll: I ett samhälle där det kanske inte finns be talt arbete för alla, så kan alla göra en viktig (och ofta rolig!) syssla genom att till exempel stödja sina medmänniskor.

Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

Hur jag dog – och fick klart för mig hur allt hänger ihop Foto: Michael Brannäs

För fem år sedan råkade Niklas Ekdal ut för en olycka på fotbollsplanen. En rejäl hjärnskakning bet sig fast så att han var utslagen i ett helt år. Det blev riktigt illa, och slutade med en överdos sömntabletter i ett förvirrat tillstånd. Den erfarenheten, att vara ytterst nära att dö av självmord, beskriver Niklas i sin nya bok. Vi träffade honom och bad att få höra mer. Vem är Niklas Ekdal?

»Det viktigaste budskapet

Jag är en trebarnsfar, femtio plus, som bor på Södermalm i Stockholm, uppvuxen i Östergötland. I nästan tjugo år var jag politisk redaktör på Expressen och Dagens Nyheter, sedan 2009 frilans som gör allt möjligt: skriver böcker och artiklar, gör teveprogram, föreläser och modererar. Längre tillbaka har jag ett förflutet i det militära, gjorde bland annat FN-tjänst i Mellanöstern flera gånger. Det kom sig av ett intresse för världen och för historia. I dag sysslar jag med alla typer av samhällsfrågor och reser en stor del av året.

är att man aldrig ska ta sitt liv, det finns alltid

Vad heter boken, när kommer den ut?

lindring och nya chanser

Tidigare har jag skrivit böcker om politik och historia, bland annat två thrillers. Den här är däremot personlig och heter ”Hur jag dog och fick klart

även om det kan vara svårt att se när man är under isen.«

för mig hur allt hänger ihop” (Brom bergs). Varför har du skrivit boken?

För fem år sedan råkade jag ut för en olycka på fotbollsplanen. En rejäl hjärnskakning bet sig fast så att jag var utslagen i ett helt år. Det var riktigt illa, och slutade med att jag i ett förvirrat tillstånd tog en överdos sömntabletter. Den erfarenheten, att vara ytterst nära att dö av självmord, gav mig insikter som jag inte hade förut. I boken för söker jag gå på djupet med suicid som fenomen, och koppla min egen berättel se till större frågor om den både bipolära och självmordsbenägna värld vi lever i. Det viktigaste budskapet är att man ald rig ska ta sitt liv, det finns alltid lindring och nya chanser även om det kan vara svårt att se när man är under isen. Dina personliga erfarenheter?

Inom loppet av ett par år gjorde jag en resa från toppen till botten och tillbaka igen. Det kändes som en skyldighet att berätta om den upplevelsen, för att påminna friska människor om vilket fantastiskt liv de har, för att visa hur liten marginal det kan vara mellan liv och död, och förhoppningsvis för att påminna någon som mår dåligt om att Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

08 »Inom loppet av ett par år gjorde jag en resa från toppen till botten och tillbaka igen.« det finns hopp. Vi lever ju så skyddade och privilegie rade liv i Sverige att vi nästan måste skakas om av en motgång för att inse rikedomen. Det finns också ett hårt klasstänkande idag, där psykiska problem och många sjukdomar uppfattas som stigmatiserande. Men stora folkhälsohot som depressioner och självmord är mer demokratiska än folk tror. Vi måste få bort skamstämpeln. Hur ska man få fler män att våga prata om psykisk ohälsa?

Det går helt klart åt rätt håll, när mansrollen får ett bredare register. Det är stor skillnad för killar som växer upp idag jämfört med när jag var liten. Nu är det okej att gråta och prata om känslor och vi ser allvarligare på mobbning, till exempel. Samtidigt har ju samhället blivit mer komplicerat, det kan vara svårt att hantera friheten, pressen, konkurrensen, alla val och krav. Att till synes framgångsrika personer som jag själv berättar om svaghet tror jag kan bidra till ett öppnare klimat. I grund och botten handlar det om att erkänna vårt beroende av varandra och släppa lite på prestigen. Det klagas så mycket på den unga generationen, på problemen med mångkulturen, på brister i välfärden och så vidare. Jag tycker att vi lever i ett helt enastå ende samhälle och en fantastisk tid, men det måste bli mer accepterat att erkänna hur tufft det är att vara människa. Vad hjälpte dig?

Den lösning som kom till sist var lika fysisk som själva olyckan. Jag fick ECT-behandling (elbehandling eller Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

elektrokonvulsiv behandling) som gjorde att jag kunde sova igen, och då började läkningen. Det satt långt inne, för varken jag eller läkarna hade en tanke på ECT som ett behandlingsalternativ. Varken antidepressiv medicin eller psykologhjälp hade någon effekt. Mina symtom stämde inte med läroboken, när jag var fysiskt utslagen, inte tålde ljus och ljud, samtidigt som jag ändå kunde rycka upp mig och verka ”normal”. Men så snart man kan sova, motionera och intressera sig för omvärlden och andra människor har man inga problem. Vilka tips har du?

Fördomarna kring ECT måste försvinna, så att man kan bredda kriterierna för behandlingen. Jag fick inga bestående biverkningar över huvud taget. Men idag är man försiktig med att ordinera detta, just för att det finns en skräckbild från populärkulturen, och många är rädda för minnesluckor och personlighetsförändringar. I övrigt kan jag bara rekommendera samma saker som filosofer har gjort i tusentals år: gå ut i friska luften, för sök jobba och vara kreativ även om det är i liten skala, var generös mot andra och tänk mindre på dig själv. Vi är onödigt upptagna av konsumtion och status. Inse att gränsen mellan friskt och sjukt är högst flytande. Vad skulle du göra om en vän mår dåligt?

Det kan vara en svår balansgång mellan att finnas till hands och att respektera folks integritet. Det är ju väl digt individuellt om man vill ha stöd eller om man vill bli lämnad i fred, det kan också variera för samma män niska i olika situationer. Man kan alltid visa att man finns till hands, men helst utan att bli alltför hurtfrisk.

Utdrag ur boken ”Hur jag dog och fick klart för mig hur allt hänger ihop” av Niklas Ekdal (Brombergs förlag) En mulen höstdag tar jag hissen från vinds våningen på Södermalm ner till källaren. I handen: datorväska med en liter naturell yoghurt av utgånget datum och något dussin pillerburkar, allt giftigt som går att hitta i medicinskåpet. Sju trappor upp har jag ett liv, visserligen femtio år gammalt men bättre än något jag kunde drömma om som liten. Jag har tre sköna barn med en kvinna som fortfarande älskar mig. Jag har hållit hjärtat och hjärnan igång under ett långt yrkesliv, från Vimmerby Tidning till Dagens Nyheter, från manuell skrivmaskin till teve och internet. Jag har sett nästan hela världen. Skakat hand med tiggare och presidenter. Tagit stora risker men haft mer tur än otur, skrapat ihop mer pengar än jag kan göra av med, har fler vänner än jag hinner träffa. Mitt liv står på topp. Nu ska jag dö. Först några klunkar yoghurt, en mejeriprodukt som jag aldrig förstått mig på. Varför konservera mjölken med bakterier när den ändå står i kylskåpet? Ska det vara min sista tanke? Kan jag inte komma på något bättre? Djupt andetag i källarförrådets dammiga luft. Första burken: Propavan, femtio stycken. Tabletterna slinker ner utan motstånd. Ett

Att lyssna är förstås viktigt, liksom att hjälpa till med praktiska saker ifall någon har tappat sugen. Varför behövs ideellt engagemang/ verksamheter för psykisk hälsa?

Mind gör ett fantastiskt jobb, liksom exempelvis jour havande präst och anhörigorganisationer. Den psykiska ohälsan är ett så grundläggande problem att det måste tacklas på alla nivåer: forskningen och psykiatrin

ögonblick rätar jag på ryggen N IK L A S och ser mig omkring: skidor, EKDAL cyklar, fotoalbum, tidningsklipp, kartonger med böcker som jag skrivit och sparat för att dela med mig av. Till och med här under jorden finns ett liv av glädje, triumfer och tragedier. Vad är viktigast när man har en minut på sig att se tillbaka? Kanske inte allt det tafatta och fåfänga man gjorde utan det som man inte gjorde. Att aldrig ha skadat eller förnedrat någon, det är bra, det är tur. Men idag är det inte försoningen jag söker utan sömnen. Så mycket att leva för men inget krut kvar. Vad som helst blir bättre än huvudvärken. Högsta fart med pillren nu så att allt kickar in samtidigt. Stilnoct, Oxascand, Flunitrazepam, Zopiklon, Mirtazapin, Theralen och Gud vet allt vad det heter. Näve efter näve, rena middagen. När burkarna ligger tomma på golvet känner jag den första välsignade yrseln. Stressen lättar. Amen, kom, Herre Jesus – eller vem som har jouren på andra sidan i kväll, om det finns en andra sida. Jag har gett upp, jag är färdig, och lägger mig ner på betongen. BROMBERGS

måste få bättre resurser, regeringen måste göra allvar av nollvisionen när det gäller självmord som funnits sedan 2008, massmedierna behöver större kunskap och förståelse för de här frågorna, alla måste göra sitt bästa för att prata om det som är svårt och försöka hjälpa dem i närheten som drabbas. Det ideella engagemanget är på sätt och vis viktigast, för det finns i centrum av allt detta både som medmänsklig hjälp och skapare av mening.

Hårdrocken räddade Emelies liv Emelie Drapers liv har varit en enda lång bergoch dalbana. Många stunder har hon känt att hon inte orkat fortsätta leva. Men när det har varit som jobbigast har hårdrocken räddat henne. Text: Sofia Tema: Ideella krafterBergström för psykisk hälsa

Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

I en etta söder om Stockholm bor 25-åriga Emelie Draper tillsammans med sambon Victor. I deras gemensamma lägenhet är Emelie antingen överlycklig eller vrålförbannad. Ena veckan är hon sängliggandes, oförmögen att handla mat eller klä på sig. För att andra veckan vara hyperaktiv och extremt produktiv, med kreativitet i outsinliga mängder. Så länge Emelie kan minnas har tillvaron kantats av extrema ytterligheter ur människans känslospektrum. ADHD och bipolär sjukdom

Under uppväxten i skånska Perstorp var det svårt att hantera livet och känslorna. Ovetskapen om vad som orsakade Emelies beteen de ledde ofta till problem i skolan, ångest, ihärdiga depressioner, återkommande mardrömmar och panik ångestattacker. Först vid 18 års ålder sökte Emelie psykiatrisk vård för första gången. Ganska snabbt fick hon diagnoserna ADHD och bipolär sjukdom. Någon ordentlig förkla ring till vad diagnoserna innebar, hur de påverkade hennes liv eller hur hon skulle hantera dem fick hon däremot inte. – Det kändes som att det bara gick ut på att pumpa mig med antidepressiva och ångestdämpande piller. Men medicinerna, trots att de kom i stora doser, gav inga märkbara resultat. – Jag kände mig som en zombie på autopilot. Det var inget liv att leva. Så jag slutade med min medicine ring efter drygt två år.

För att ta sig igenom dagarna och dämpa sin dagliga ångest började Emelie konsumera stora mängder alkohol. – Jag ville egentligen inte dö, men jag pallade inte heller att leva. Alkoholen var ett sätt att fly, men utan att försvinna helt. Avtrubbad och isolerad från omvärlden, och med dämpad livsgnista, gick Emelie runt i den gemensamma lägenheten i Kristianstad. Pojkvännen tillät inte Emelie att ta sina mediciner eller gå i terapi. ”Skit” kallade han alltsammans. ”Det handlar om inställning”, blev Emelie tillsagd. ”Har alltid ont”

I samma veva fick Emelie diagnosen Ehlers-Danlos syndrom, EDS. Sjukdomen innebär att kroppens kolla gen, ett av kroppens grundläggande byggnadsmaterial, har en förändrad struktur som gör att hållfastheten i vävnaderna blir sämre. I praktiken betyder sjukdomen en vardag med mus kelsvaghet, muskelinflammationer och kronisk värk. – Jag har alltid ont någonstans, mer eller mindre, konstaterar Emelie med märkbar tyngd i rösten. När jag var yngre förväxlades min värk med lathet, vilket gjorde mig otroligt ledsen. Att behöva tackla sjukdomen och det destruktiva sambolivet samtidigt var allt annat än lätt. Sakta men säkert kände Emelie att hon tynade bort, i en dimma av alkohol, värk och ångest. Efter drygt två år av hot och mental misshandel lyckades Emelie till slut fly till föräldrarna hemma i Perstorp, där hon sakta men säkert återhämtade sig.

Avtrubbad och isolerad

Utan medicinering, och utan att ha bearbetat sina dia gnoser, fortsatte Emelie att tackla sin psykiska ohälsa på egen hand. Det dröjde inte länge innan nästa emo tionella svacka slog henne av banan; en våldsam och kontrollerande sambo drev Emelie till ruinens brant. Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

Hårdrocken tillflykt

Under Emelies turbulenta resa, från den kaotiska barndomen fram till i dag, har hårdrocken alltid varit hennes stöttepelare och tillflykt. Och i slutändan: räddning.

– Om jag inte hade haft hårdrocken vid min sida så hade jag troligtvis supit ihjäl mig. Hårdrock är hela min identitet och det jag lever för. Musiken hjälper mig i vardagen och ger mig styrka att fortsätta kämpa, med alla mina diagnoser i bagaget, berättar Emelie. – När jag vet att en schysst spelning är runt hörnet så får jag kraft att fortsätta kämpa. Jag behöver kon serter och festivaler att se fram emot, annars mår jag hemskt dåligt, fortsätter hon. Hårdrock mot rasism

Sedan två år tillbaka driver Emelie projektet Hårdrock mot rasism, HMR, ett nätverk som jobbar för att bekäm pa rasism, sexism och homofobi inom hårdrocksvärlden. HMR började som en blogg och Facebook-sida där Emelie lyfte problematik inom subkulturen. I dag har HMR över 5 000 följare på Facebook och otaliga samarbeten med festival- och konsertarrangörer som vill visa att deras verksamhet är, eller vill vara, fri från rasism, sexism och homofobi. Och Emelie, under namnet DJ Pussydevil, blir ofta bokad för att spela ”minoritetsdominerad rock”, en term som hon har myntat själv. Så fort Emelie får tid över planerar hon spelningar, designar merchandise och publicerar inlägg på HMR-bloggen. Den aktiva kampen för en mer jämställd och inklu derande hårdrocksscen ger Emelie extra bränsle: – Diskriminering och sexism är tyvärr vanligt före kommande, och det hindrar många, inklusive mig själv, från att njuta av musiken till fullo. Jag vill bara kunna lyssna på hårdrock ifred, däri ligger min drivkraft. Letar efter rätt diagnos

Det sägs att det som inte dödar härdar. Gång på gång har Emelie tagit sig ur de mörkaste och djupaste svackorna, dammat av skinnjackan och fortsatt gå med bestämda steg.

Hon kämpar dagligen för att finna en balans och harmoni i sitt liv och letar sig fortfarande fram till rätt vård – och diagnos. Nyligen avfärdades Emelie som bipolär och utreds i stället för borderline och posttraumatiskt stressyn drom, PTSD. – Jag känner att vården äntligen tar mig på allvar och det känns som att jag till slut kommer få rätt hjälp. Tills dess försöker Emelie hantera sina känslostor mar på egen hand. – Ibland kan jag inte riktigt tolka mina känslor. Men jag har hyfsade kunskaper om hur jag fungerar, vilket har underlättat min vardag. Jag vet oftast hur jag ska tackla mina hinder, berättar Emelie. Även sambon Victor, som Emelie har bott tillsam mans med i snart ett år, spelar en viktig roll för Emelies välbefinnande. – Victor hjälper mig att förstå mig själv. Jag har behövt rannsaka mig själv och reflektera kring mitt beteende för förhållandets skull. Hela jag är som en känsloorkan, men Victor hjälper mig att hålla båda fötterna på jorden så gott det går. Ämnad för stordåd

Så länge Emelie har sambon och favoritbandet Judas Priest vid sin sida känner hon sig skottsäker och ämnad för stordåd. – En Judas Priest-platta får en alltid på skitbra humör. Om så för stunden. I framtiden har Emelie en idé om att arrangera en hårdrockskonsert till förmån för Suicide Zero, en ideell organisation som arbetar för att radikalt minska antalet självmord i Sverige. – Hårdrocken har alltid hjälpt mig när det har varit som svårast i livet och det hade varit coolt att dela den glädjen med andra — för en god sak.

Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

Inte som andra mammor Föreningen Attention har startat en mammagrupp för mammor med neuropsykiatriska funktions nedsättningar. Här får mammorna vara i fokus, inte barnen. Text: Linnéa Rosenberg

Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

Foto: Agnes Stuber

Attentions mammagrupp drivs av Attention Nacka/Värmdö och Attention Stockholm. När artikeln skrevs höll gruppen till i Nacka, men sedan våren 2016 är det Attention Stockholms lokaler Kungsholmen som gäller. Just nu har gruppen uppehåll, men de hoppas komma igång igen senare i höst. Kontakta angelica@attention-stockholm.se om du vill veta mer. Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

16 »Här stärker vi varandra istället för att tävla med varandra om vems bebis som är bäst.« – Man får rensa tankarna, prata av sig och tanka ny energi. Det är så viktigt att få komma hit och bli stärkt, säger bebis Bastians mamma Emilia som är en av deltagarna i Attention Stockholms samtalsgrupp för mammor med NPF. Det är fredag förmiddag i början av oktober och mammorna träffas för sjunde gången av nio i ett om möblerat mötesrum på Handikappforum i Nacka. Bord och stolar trängs längs väggarna och golvet täcks av färgglada filtar där Bastian och kompisarna Loa, Juni och Ted ålar, babblar och smakar på leksaker medan deras mammor diskuterar livet som småbarnsföräldrar och de ofta orimliga kraven på mammor. – Det är mycket begärt av vilken kvinna som helst att hon ska vara familjens projektledare och för oss med ADHD är det nästan omöjligt. Man kämpar med att hålla ordning på sin egen vardag och plötsligt behöver man se till att inte bara en utan tre, fyra eller fler personer har mat på bordet, rena kläder och tvät tat hår, säger Teds mamma Lena och de andra nickar instämmande. Det är mammorna och inte bebisarna som är i fokus under samtalen och det har varit målsättningen från början. Mammorna ska få möjlighet att ventilera och sätta ord på sina egna känslor och behov, oavsett om de är relaterade till barnen och mammarollen eller inte, berättar Loas mamma Angelica och Teds mamma Lena som är initiativtagare och ledare för gruppen. – Vi pratar mest om hur vi själva mår. Men att ta hand om oss själva och våra behov gynnar ju även barnen eftersom deras välmående hänger så mycket på oss, säger Sofie som är mamma till Stephanie som just börjat på förskolan och inte är med idag. Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

På den punkten skiljer sig Attentions mammagrupp från de traditionella mammagrupperna som arrangeras på barnavårdscentralerna (BVC). Där står ofta bebisarna och deras framsteg i fokus och ingen i den här gruppen har känt sig hemma där. Några har till och med gått gråtande därifrån. – Det var präktigt, jag kände mig som ett troll och vill aldrig gå tillbaka, säger Angelica och får skratt blandat medhåll från Emilia som kände sig som ett som en heffaklump och Junis mamma Linda som kände sig som ett ufo. Behovet av igenkänning och stöd från andra, som vet hur det är gör det mödan värt att med bebis och vagn ta sig från Stockholms kranskommuner, genom stan och ut till Nacka för att träffa varandra. – Här stärker vi varandra i stället för att tävla om vems bebis som är bäst. Om jag har en jobbig vecka kan jag komma hit och träffa andra som förstår mig, säger Angelica medan Emilia tar över Loa så att hon får prata klart. Varje träff har ett särskilt tema. I början av hösten har de diskuterat bland annat relationer, kroppen och stress. Den här gången ska de prata om kaos. Mammorna sitter i en cirkel och alla får i tur och ordning berätta vad som är kaos i deras liv just nu. De nämner barn som vägrar sova, barn som bara bråkar och tvättkorgar som svämmar över. Linda har haft det jobbigt med Juni som varit förkyld och krävt att bli buren dygnet runt och Angelica har insett att hon bokat upp sig mer än hon mäktar med: – Jag har alldeles för mycket inplanerat. Kurser som jag ska gå på och kurser som jag ska föreläsa på, säger hon och tillägger med ett leende att hon i alla fall blivit

Riksförbundet Attention är en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) så som ADHD, Aspergers syndrom/ Autismspektrumtillstånd (ASD), språkstörning och Tourettes syndrom. Läs mer på www.attention-riks.se

lite klokare. Nu vet hon vilken sits hon inte ska sätta sig i under nästa föräldra ledighet. Några av dem tycker det känns konstigt att deras föräldraledigheter snart är slut, men samtidigt skönt att papporna ska ta över och få insikt i hur det är. De har bara två träffar kvar, men de har kommit varandra nära på kort tid och är övertygade om att de kommer att fortsätta träffas även när de börjar jobba igen. – Vi kan ses hemma hos mig kanske, säger Lena som bor i ett hus i närheten, för chansen att det blir av är större om jag inte behöver ta mig någonstans. Hon förklarar att det har varit

ansträngande att organisera träffarna – boka lokal, hålla koll på nycklar och planera innehåll – men att det framför allt har varit kul och gått långt över förväntan. Hon tycker att hon har växt med ansvaret och motbevisat en del fördomar om sig själva. – Jag har insett att jag faktiskt kan komma ihåg nyckel och fika varje gång och dessutom fixa påminnelse-sms så att ingen annan glömmer. Det trodde jag inte om mig själv och det visar att man aldrig ska döma ut varken sig själv eller någon annan på förhand bara på grund av en diagnos. Vi mammor med ADHD kan uppenbarligen mer än vi tror, fastslår Lena. Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

Vårdutlöst PTSD kan förebyggas

Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

Thérèse Eriksson är beteendevetare och författare som arbetar med psykiatrifrågor. Hon är särskilt intresserad av självskadebeteende och psykiatrisk tvångsvård.

Det behövs en ökad medvetenhet om risken för traumatiska händelser relaterade till psykiatrisk vård. Psykiatrin måste i högre utsträckning identifiera patienter som lider av PTSD i anslutning till psykiatrisk vård, och arbeta för att förebygga traumatiska händelser i anslutning till psykiatrisk vård. PTSD

”Att leva är att lida” sa den tyske filosofen Schopenhauer. Och även om inte hela livet är ett lidande, kommer de flesta av oss att uppleva svåra händel ser under vår livstid. Rån, misshan del, sexuella övergrepp, olyckor och naturkatastrofer kallas för potentiellt traumatiska händelser. De flesta som drab bas återhämtar sig på egen hand. Men om problemen blir långvariga kallas den utlösande händelsen istället för traumatisk. Då finns risken att utveckla post-traumatiskt stressyndrom, PTSD. Symtomen på PTSD består av

återupplevande av traumat (flashbacks) i form av påträngande minnesbilder, undvikande av allt som påminner om traumat, minnesförlust, samt en överdriven vaksamhet. Majoriteten av dem som drabbas av en potentiellt traumatisk händelse utvecklar inte PTSD. Trots att män generellt drabbas av fler sådana händelser än kvinnor, utvecklar kvinnor oftare PTSD än män gör. En svensk avhandling uppskattar livstidsprevalensen till 5,6 procent. Potentiellt traumatiska händelser kan utlösa känslor av skuld och skam. Särskilt gäller detta övergrepp i hem met och i nära relationer, men även långvarig mobbning i skolan eller på arbetsplatsen. Effekterna av våldet blir större när det utövas på platser där vi förväntas vara trygga. Samsjukligheten är hög vid PTSD där depression, fobier, ångest, disso ciativa och somatoforma tillstånd är bland de vanligaste tillstånden. Mycket tyder på att patienter som söker sig Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

20 »Internationella studier visar att patienter som vårdats på en psykiatrisk avdelning, frivilligt eller med tvång, kan utveckla PTSD som ett resultat av vården.« till psykiatrin bär på trauman som inte identifieras av vården, varför PTSD sannolikt är underdiagnostiserat i barn-, ungdoms- och vuxenpsykiatrin. Majoriteten av psykiatrins patienter har varit med om ett trauma, och de flesta har upplevt multipla trauman under en längre tidsperiod. Patienter med PTSD löper ökad risk för att drabbas av självmordsbeteende i form av självmords tankar, -planer och -handlingar.

KOMPLEX TRAUMATISERING

Diagnosen PTSD utgår ifrån att det finns en avgrän sad händelse som har orsakat traumatiseringen hos offret. Men ibland är traumatiseringen mer komplex. Upprepade och långvariga trauman inträffar när offret befinner sig i någon slags fångenskap. Sådana omstän digheter kan uppstå i ett fängelse, i en sluten religiös sekt eller i vissa familjer där någon form av våld brukas. Personer som utsatts för flera traumatiska händelser och dessutom varit begränsade i sin frihet, löper större risk att drabbas av mer komplexa sjukdomsbilder. I dessa och liknande fall har det anförts att diagnosen PTSD är otillräcklig, varför begreppet komplex PTSD (C-PTSD) har tillkommit. C-PTSD finns i dagsläget inte i diagnosmanualerna (ICD-10 och DSM-5) men begreppet blir allt mer veder taget inom forskningen. I korthet innebär C-PTSD att patienten har symtom som vid PTSD, men därutöver finns ytterligare åtta symtomkluster som bland annat Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

innefattar dissociation (dvs att man avskärmar sig från sina upplevelser), interpersonella svårigheter och nedsatt förmåga att reglera känslor. Mycket tyder på att de behandlingsmetoder som är effektiva vid PTSD har mindre effekt vid C-PTSD.

VÅRDUTLÖST PTSD

Det finns en relativt god förståelse för att patienter som vårdats i somatisk intensivvård kan drabbas av PTSD. Intensivvårdsavdelningar arbetar därför före byggande på olika sätt, bland annat genom att föra dagbok åt patienterna. Att svåra händelser under psykiatrisk (intensiv) vård skulle kunna leda till PTSD är mer okänt. Svenska psykiatriska föreningen skriver i sina kliniska riktlinjer för psykiatrisk tvångsvård att patienter kan ”ha traumatiska upplevelser av tidigare tvångsvård eller tvångsvårdsupplevelser som till exempel övergrepp av olika slag som kan bidra till oro och rädsla." Tyvärr fördjupas inte resonemanget. Varken orsakerna till eller förebyggande av traumatisering i vården, risken för retraumatisering under en ny vårdtid, eller behand ling av patientens trauman berörs.

INTERNATIONELLA STUDIER

Internationella studier visar att patienter som vårdats på en psykiatrisk avdelning, frivilligt eller med tvång,

21 kan utveckla PTSD som ett resultat av vården. Personer som redan lider av en psykisk sjukdom löper högre risk att drabbas av PTSD, vilket gör patienter i den psykiatriska vården särskilt utsatta. Förenklat verkar symtomen på vårdutlöst PTSD antingen vara kopplade till potentiellt traumatiska händelser riktade mot den egna personen (att bli bälteslagd, fasthållen, avskild eller förd till kliniken med polis), eller till att ha bevitt nat potentiellt traumatiska händelser (att se en patient brottas ner eller bli mycket våldsam). Samma patient kan traumatiseras genom händelser riktade mot dem själva, och genom att bevittna potentiellt traumatiska händelser riktade mot andra. En fransk studie visar att ungefär var tredje patient i psykiatrisk slutenvård var med om minst en potentiellt traumatisk händelse under sin vårdtid. Bland dem som var med om minst en potentiellt traumatisk händelse under sjukhustiden, uppfyllde 12 procent kriterierna för PTSD fem veckor efter vårdtiden. I en amerikansk studie var 47 procent av deltagarna med om en potentiellt traumatisk händelse under sin vårdtid på en psykiatrisk avdelning. Att bevittna eller bli utsatt för fysiskt våld var de vanligaste formerna. Nästan alla patienter (96 procent) hade varit med om någon traumatisk händelse tidigare i livet, och 27 pro cent av patienterna uppfyllde kriterierna för PTSD. De patienter som upplevt många trauman tidigare i livet, eller som blivit utsatta för fysiskt eller psykiskt våld, for också mer illa av upplevelserna på avdelningen.

RÖSTER FRÅN SVERIGE

Under arbetet med den här artikeln har jag intervjuat ett tiotal patienter som alla har upplevt traumatiska händelser i psykiatrisk vård. Flera av dem har en konsta terad PTSD eller C-PTSD. Gemensamt för alla patienter är att de inte kan lyfta fram en enskild traumatisk händelse, utan de berättar om många händelser som går i varandra. Den psykiatriska slutenvården har likheter med de omständigheter som ovan beskrivits vara koppla

de till komplex traumatisering, på grund av patientens begränsade frihet. När jag ber Dorota berätta om vad hon upplevt som traumatiskt i vården blir svaret att ”det blir rörigt när det snarare är många händelser än en specifik som gör att man bryts ner och får alltmer ångest.” Sara är inne på samma spår och säger: ”Det är inte en sak, som hänt en gång, på ett ställe. Det är upprepade saker, som hänt flertalet gånger, på flera olika vårdenheter. Hur ska jag någonsin våga lita på någon igen? Och jag är beroende av vården.” Att lida av en sjukdom som kräver vård och behand ling, men samtidigt vara så rädd för vården, beskriver flera av mina intervjupersoner som särskilt svårt och något som leder till att de väntar längre än de borde med att söka hjälp. I och med det ökar risken för ett tvångsomhändertagande, som i sin tur innebär en ökad risk för nya traumatiska erfarenheter av polishand räckning, tvångsåtgärder och åsidosatt autonomi. Men det är inte bara tvångsvård som traumatiserar. Det kan också vara erfarenheter av att bli ifrågasatt och inte bli tagen på allvar, något som Dorota berättar om. Hon tror att hennes uppväxt i ett hem med psy kisk misshandel gjort henne särskilt känslig för att bli fråntagen rätten till sina egna känslor. Liv berättar om hur hon, på grund av att hennes mamma manipulerat vårdgivarna, betraktades som en mytoman i psykiatrin och därmed aldrig fick hjälp för de traumatiska upp levelser hon varit med om i hemmet. Dorota vill aldrig mer sätta sin fot innanför dörrarna på akutpsyk, och Liv valde att bryta med psykiatrin och istället ta hjälp från en privat terapeut specialiserad på trauman. Även Vanessa berättar hur hon efter en skräm mande vårdtid på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning ”gjorde slut” med psykiatrin. Hon var livrädd för vården. Uppbrottet fungerade eftersom hon hade stöd från sin församling och andra människor i sin omgiv ning, men hon vet inte vad hon hade gjort om hon faktiskt hade behövt vård igen. Parallellt med önskan att inte behöva ha kontakt med psykiatrin, uttrycker flera av intervjupersonerna också en längtan efter tillit. Sara önskar att hon kunde Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

22 sluta vara så rädd, och istället kunna lita på att hon kan vara trygg i vården: ”Jag är livrädd. För vården. För dom som ska hjälpa mig. Hur blev det så fel?”

ALTERNATIVA VÄGAR

Christer Nilsson är skötare i Psykiatri Södra i Stock holm. Han är också koordinator för Bergenmodellen, som arbetar med att förebygga och bemöta våld och hot på psykiatriska avdelningar. Bland annat lär man kursdeltagarna att säkerställa att någon ur personalen tar hand om övriga patienter vid en tvångsåtgärd. Det är lätt att all personal hamnar i den akuta situationen, därför är det viktigt att snabbt besluta vem som tar ansvar för övriga patienter. Därigenom minskar risken att någon tvingas bevittna hur en medpatient utsätts för en tvångsåtgärd eller blir utagerande, något som kan vara traumatiserande. Andra metoder som lärs ut är uppföljningssamtal efter tvångsåtgärd, en möjlighet för patienten att ventilera sin upplevelse med någon ur personalen. Syftet med samtalen är att gemensamt hitta sätt att undvika fler tvångsåtgärder, och att låta patienten ”blåsa ur systemet” utan att få sina upplevel ser ifrågasatta. Thomas Gustavsson är psykolog och arbetar på Segesholms behandlingshem som bland annat arbetar med självskadebeteende med eller utan komplex PTSD och olika funktionshinder. Kvinnor med självskadebete ende är en grupp patienter som procentuellt sett utsätts för mycket tvångsvård och tvångsåtgärder. Thomas Gustavsson menar att vården är bristfällig i att upptäcka PTSD, trots att många patienter med självskadebeteende också lider av PTSD. Vanligen överfokuserar vården på självskadandet och inte varför personen skadar sig. För att hjälpa sina patienter arbetar han bland annat med beteendeterapier och exponeringsterapier av olika slag. Patienter som har svåra erfarenheter av bältesläggning kan i en trygg terapisituation få ett vanligt läderskärp lagt runt sin handled, gång på gång, för att stegvis minska de konsekvenser som minnena Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

av bältesläggningen skapar. Vid komplex PTSD är det viktigt att tillägna sig färdigheter i att reglera känslor, och att använda sin omgivning som stöd, innan man påbörjar exponeringsbehandlingen. De former av expo neringsbehandling som är utvecklade för PTSD adresse rar inte de symtom som tillkommer vid komplex PTSD. Thomas Gustavsson understryker att exponering trots allt kan vara effektivt vid C-PTSD, men att det krävs att patienten först kan använda nu nämnda färdigheter. Maja berättar om en avdelningsläkare som var lyhörd inför de skador hon fått av psykiatrin och var mån om att det behövde ställas till rätta. Hon fick träffa en kurator och målet var att hon skulle återfå sitt förtroende för vården. Flera gånger hade Maja und vikit eller dröjt för länge med att söka livsavgörande vård, på grund av hennes erfarenheter av att felbehand las. Tack vare kuratorskontakten kunde hon långsamt bygga upp tilltron till vården, och säger att hon idag har en fungerande vårdkejda med fantastiska läkare i både öppen- och slutenvård.

AVSLUTNING

Den här artikeln vill genom forskning och exempel på patient- och vårdgivarerfarenheter visa på behovet av ökad medvetenhet om risken för traumatiska händel ser, PTSD och C-PTSD relaterad till psykiatrisk vård. Möjligen kan erfarenheter från den somatiska vårdens preventiva arbete mot PTSD vara till hjälp. Psykiatrin måste i högre utsträckning identifiera patienter som lider av eller utvecklar C-/PTSD i anslutning till psykia trisk vård, samt arbeta för att förebygga traumatiska händelser i vårdsammanhang. Detta är särskilt viktigt då personer som redan lider av en psykisk sjukdom löper en förhöjd risk att utveckla PTSD. Dessutom behövs strategier för hur drabbade patienter ska behandlas, då det inte är självklart att samma organisa tion som orsakat en sådan typ av skada också är bäst lämpad att hjälpa till att läka den. Ett första nödvändigt steg är att erkänna och

23 »Psykiatrin måste i högre utsträckning identifiera patienter som lider av PTSD och arbeta för att förebygga traumatiska händelser i vårdsammanhang.« validera patienternas traumatiska erfarenheter. Denna förmåga visade Majas läkare och kurator prov på, som beskrivet ovan. Även om vårdens avsikt alltid är att göra gott, så går det inte att bortse från att den ibland gör ont. Vissa gånger beror vårdskador på oundvikliga faktorer, medan det i andra situationer funnits saker som kunnat göras annorlunda. Kanske behöver det understrykas att syftet inte är att skuldbelägga vården, utan att uppmana till ansvar för situationer som inte blivit så bra som de hade kun nat bli. Bara så kan patienternas förtroende för vården återupprättas, och psykologiska trauman få möjlighet att läka.

D’Andrea, Ford, Stolbach, Spinazzola & van der Kolk (2012). Understanding interpersonal trauma in children: why we need a developmental appropriate trauma diagnosis, American Journal of Orthopsychiatry, vol 82, no 2, pp 187–200.

Frans (2003). Post traumatic stress disorder (PTSD) in the general population. Doktorsavhandling, Uppsala.

Frueh, Knapp, Cusack, Grubaugh, Sauvageot, Cousins, Yim, Robins, Monnier & Hiers (2005). Patient’s reports of traumatic or harmful experiences within the psychiatric setting. Psychiatric services, vol 56, issue 9, pp 1123–1133.

Havens, Gudiño, Biggs, Diamond, Weis & Cloitre (2012). Identification of trauma exposure and PTSD in adolescent psychiatric inpatients: an exploratory study. Journal of traumatic stress, vol 25, issue 2, pp 171–178.

REFERENSER 1.

stress, vol 5, no 3, pp 377–391. 10.

Yersin & Stiefel (2012). Screening for post-traumatic stress

issue 12, pp 580–585.

disorder (PTSD) in a psychiatric emergency setting. The European journal of psychiatry, vol 26, no 3, pp 159–168.

Borgå & Al-Saffar (2012). Viktig diagnos för följderna av 11.

van der Kolk, Roth, Pelcovitz, Sunday & Spinazzola (2005).

Läkartidningen, vol 109, nr 47, pp 2152–2154.

Disorders of extreme stress: the empirical foundation of a

Cusack, Frueh & Brady (2004). Trauma history screening in a

complex adaption to trauma. Journal of traumatic stress,

community mental health center. Psychiatric services, vol 55, no 2, pp 157–162. 4.

Ivanov, Weber, Gholam-Rezaee, Weber, Reeves, Benharrats,

Social psychiatry and psychiatric epidemiology, vol 37,

trauma och våld i vardagen. Posttraumatiskt stressyndrom. 3.

of prolonged and repeated trauma. Journal of traumatic

Al-Saffar, Borgå & Hällström (2002). Long-term consequences of unrecognised PTSD in general outpatient psychiatry.

Herman (1992). Complex PTSD: A syndrome in survivors

vol 18, no 5, pp 389–399. 12.

Ladois-Do Pilar Rei, Bui, Bousquet, Simon, Rieu, Schmitt,

Cusack, Frueh, Hiers, Suffoletta-Maierle & Bennett (2003).

Billard, Rodgers &Birmes (2011). Peritraumatic reactions and

Trauma within the psychiatric setting: a preliminary empirical

posttraumatic stress disorder symtoms after psychiatric

report. Administration and policy in mental health, vol 30,

admission. The journal of nervous and mental disease, vol

no 5, pp 453–460.

200, pp 88–90.

Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

Unga in i Norden Om civilsamhällets roll för unga nordbor som mår dåligt

Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

Caroline Jonsson är frilansjournalist med fokus på sociala frågor, vård och omsorg.

Projektet ”Unga in i Norden” kartlägger bland annat civilsamhällets roll för unga nordbor som mår dåligt. I Danmark samverkar offentlig sektor och frivilligsektorn i verksamheten Headspace, som erbjuder lättillgänglig hjälp för unga. ”Unga som resurs i arbetslivet”, som drivs av Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, ger svenska ungdomar en andra chans att slutföra sin utbildning. Barnkonventionen bör antas som svensk lag, föreslog en statlig utred ning nyligen. Inget tvivel kan råda om att den rekommendationen kommer att bli hörsammad. Ledande politiker från bägge blocken har redan visat tummen upp. Norden ska vara den bästa platsen i världen för barn och unga. Det står i Nordiska ministerrådets strategi för barn och unga, där samverkan och stöd till civilsamhället är ett prioriterat

område. Lidija Kolouh-Söderlund är projektledare för “Unga in i Norden – psykisk hälsa, arbete, utbildning” som drivs av Nordens Välfärdscenter, en institution under Nordiska minister rådet. Syftet är att konkretisera för beslutsfattare vad de ska investera i för att förbättra stödet för unga med psy kisk ohälsa. Projektet har bland annat tittat på civilsamhällets roll. – Vi har mycket att vinna på sam arbete där offentlig sektor och civil samhället tillsammans hjälper unga som mår dåligt, säger Kolouh-Söder lund. Samverkan kräver dock tid och resurser. Frivilliga kan inte bara bjudas in i förhoppning om att lösa problem som stat och kommun ansvarar för. Vi måste reflektera och diskutera. Hur skapar volontärer och kommuner tillsammans bästa stödet? Ingen väntan till Headspace

I Danmark samarbetar offentlig sektor och civilsamhället i den hybrida Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

26 verksamheten Headspace som drivs av föreningen Det Sociale Netværk. De erbjuder gratis och anonym rådgivning till unga mellan 12–25 år. Inga problem är för stora eller små. Här erbjuds låga trösklar till hjälp – ingen diagnos krävs. Väntetid existerar inte. – Mötet med volontärer som engagerar sig ideellt öppnar upp för en jämlik relation. Det finns ingen agenda för samtalet. Volontären erbjuder ett lyss nande öra. Inom psykiatrin står diagnosen i fokus. På arbetsförmedlingen vill de få ut dig i arbetslivet. Vi på Headspace finns här för alla unga, säger Agnete Neidel, analys och forskningschef. Unga kan ringa, chatta, maila eller besöka närmaste kontor för samtal. Headspace vägleder och slussar vidare till andra instanser vid behov. Fyrahundra volontärer samarbetar med socionomer och psykolo ger. En ung besökare på Headspace berättar: ”Jag har i samtal med psykolog tidigare fått höra att 'ja, men det ska vi inte prata om nu.' Jag har lite svårt för auktoriteter. Det är bättre att prata med unga volontärer. De ger aldrig intryck av att veta bättre än mig. De kan relatera till egna upplevelser och samtalet är avslappnat. Det är inget förhör, som det annars kan vara.” Låga trösklar saknas i Sverige

BUP, ungdomsmottagningar och elevhälsan gör oerhört bra insatser, menar Lidija Kolouh-Söderlund. Dock saknas lågtröskelverksamhet som Headspace i Sverige: – Danmark har erbjudit enkla vägar till samtal med en vuxen. I Sverige ska du valsa runt i välfärdsappara ten länge för att få stöd från exempelvis samordnings förbund, där bland andra arbetsförmedling, kommun och försäkringskassa samarbetar. Lägre trösklar behövs. Stödet kommer för sent. Agnete Neidel på Headspace menar att en gemen sam arena måste skapas där volontärer och anställda har olika uppgifter för att lyckas. Civilsamhället måste dela vardag med skola och vård. – Vi har kommunanställda som arbetar halvtid på Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

uppdrag av Headspace. De agerar brobyggare, och utför samma insatser som volontärerna när de är hos oss. Det har varit en vinst för båda parter. Kommunen kan erbjuda tidiga insatser, samtidigt som unga i samtal med volontärer fått tid att formulera sitt hjälpbehov. Därmed är de motiverade till stödinsatser från pro fessionella. Låt samarbetet mellan civilsamhället och offentlig sektor äga rum på en plats bortom makthierarkier, exempelvis i en ideell organisation, uppmanar Agnete Neidel. För långsiktigt samarbete mellan offentlig sektor och civilsamhälle, grundad på kontinuitet och tydlighet, krävs även enstaka avlönade medarbetare som backar upp vid behov. Problem som inte passar in

Vården vet ibland inte vart de ska hänvisa unga som mår dåligt, säger Agnete Neidel: – För att få hjälp måste du ofta ha ett konkret problem, så du passar för rätt stödinsats, som i sin tur fokuserar på problemet. Det kan vara svårt att på riktigt lyssna om du fokuserar på exempelvis missbruk eller diagnoser. Genom att lyssna på unga, på deras premisser, och arbeta med frågor de anser vara viktiga, bygger individen styrka till förändring. Volontärer på Headspace utbildas i att lyssna och fråga, om och om igen. En individ med missbruks problem har kanske behov av annan hjälp än mot själva missbruket, berättar Neidel. Alla problem kvalar in och antalet samtal är obegränsade: Jag känner att jag, liksom många unga tjejer idag, har höga krav på mig själv. Det är mycket jag vill och förväntas göra, som att skaffa mig en universitetsutbildning och familj före jag fyllt 25 år. Det är tungt att leva upp till alla mina krav. Headspace har gett mig känslan av att det är ”ok att vara mig”. Jag har haft stort behov av det. Generellt tror jag alla unga skulle ha nytta av de samtal som äger rum inom Headspace. Anna-Sofia – besökare på Headspace

Agnete Neidel på danska Headspace, Annika Bostedt på svenska RSMH och Lidija Kolouh-Söderlund, projektledare för Unga in i Norden.

Tidigt är billigt – sent är dyrt

Lidija Kolouh-Söderlund fokuserar i projektet ”Unga in i Norden” på unga nordbor mellan 16 och 29 år. Barn och ungas självupplevda psykiska ohälsa ökar i hela Norden, konstaterar hon. Samtidigt har vi stor kunskap om unga i riskzonen för psykisk ohälsa och om vilka insatser som fungerar: – Förebyggande arbete och samverkan ger resultat. Tidiga insatser är billiga och bra. Sena insatser är dyra och innebär stort personligt lidande. Det krävs gene rella förebyggande insatser, men även särskilda insatser riktade till unga i riskzonen för utanförskap, säger hon. Barn och unga med föräldrar som lider av psykisk ohälsa, barn i fosterhem, unga med föräldrar från andra kulturer, unga HBTQ-personer, barn som växer upp under fattiga förhållanden, unga till föräldrar som är långtidsarbetslösa – dessa barn och unga löper större risk för att utveckla psykisk ohälsa. – Vi kan ta oss till månen idag. Hur svårt kan det vara att hitta en struktur på kommunal, regional och nationell nivå där tidiga insatser belönas? När man samarbetar över förvaltningsgränser sker mirakel, och vi måste alltid fråga unga om lösningarna. De vill ha

låga trösklar till hjälp. Alla behöver inte psykologer. Många behöver bara vuxna som har tid att lyssna och bry sig. Samordnar och skapar strategier

Annika Bostedt är projektledare för ”Unga som resurs i arbetslivet” med verksamhet i Västerås, Sundsvall och Backe i Jämtland med stöd från Arvsfonden. Projektet ger unga en andra chans att slutföra utbildningar som avbrutits på grund av psykisk ohälsa. Verksamheten drivs av Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH). Bostedt anser att civilsamhället bör få mycket större roll i stödet till unga som har det svårt i skolan. – Låt civilsamhället bli del av ett team omkring alla unga. När du kommer från en ideell förening bryts maktobalansen som finns mellan lärare och elev. Alla samtal där unga synliggörs och känner att de duger får dem att våga lite mer. Vi måste hjälpas åt utan konkur rens. Ju tidigare en ung person säger ”jag mår dåligt”, desto bättre. Fånga fort! Frivilligrörelsen står bortom skolan och politiken, betonar hon. Det skapar jämlikhet. I projektet står studieteknik, minnesträning och drömmar i fokus. Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

28 Bostedt frågar eleven: Varför går du i skolan? Vad är meningen med studierna? Hur sover du? Hon hjälper dem att skapa struktur i vardagen, är nyfiken och stäl ler massa frågor. – Vår kunskap om psykisk ohälsa och stress behövs i skolan. Den ideella sektorn kan utföra stordåd. Civil samhället strävar inte efter vinst eller att verkställa politiska beslut. Vi måste skapa en skola för alla. Unga måste tro att de kan lyckas. Är du del av skolan är du en del av lösningen – men även del av problemet, säger hon. Bostedt talar om elever med panikångest som blir sjuka varje gång en muntlig redovisning ska genom föras. Hon beskriver hemförhållanden där många saknar stöd med läxläsning och om hur stress skapar tunnelseende. Unga med kognitiva svårigheter behöver information både muntligt och skriftligt. Läraren behöver anpassa pedagogik efter varje elev, säger hon. – Vi samarbetar med skolan och ger stöd i samord ningen av insatser. Ungdomen tar själv kontakt, via sin handläggare eller via elevhälsan, skolhälsovården eller ungdomsrådgivningen. En andra chans

Annika Bostedt berättar om elever som suttit hemma i åratal som börjat att träna, drömma och är på väg att slutföra gymnasiet. Samarbetet med föräldrar och skola har fått ta tid. Hon har suttit tillsammans med elever till sju på kvällen, gett dem frukt, stöttat och fokuserat på drömmen. – De vill knappt gå hem, säger hon. Lärarna undrar vad som har hänt. Eleven lämnar in tre uppgifter på en vecka. Civilsamhället kan komplettera skolan och fokusera på unga som rasar ur systemet, erbjuda större urval av stöd. Jag förespråkar en skola som inte är läsårsbunden. Låt sommaren bli ett tillfälle att ta igen. Ge alltid unga en andra chans! Annika Bostedt ifrågasätter hur unga ges betyget F – Icke Godkänt, och möts av lärarens instruktion att börja om med hela kursen. Ungdomar kapitulerar. Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

Självförtroendet rasar. De orkar inte och stänger dör ren till skolan, säger hon: – Som brukarorganisation vet vi vad unga sliter med. Medicinen gör kanske att de sover till lunch men är pigga på eftermiddagen. Skulle studietiden anpassas, då kanske de skulle klara betygen. Den stora massan är normen. Skolan har inte resurser för individuella anpassningar. Civilsamhället tillför eleverna sociala relationer och vardagliga samtal. Vi firar framgångar med restaurangbesök. I varje diagnos finns en styrka som måste ges utrymme i skolan. Civilsamhället – en del av verktygslådan

Handplockad personal med olika kompetenser, en stor verktygslåda och flexibelt förhållningssätt är generella framgångsfaktorer, menar Lidija Kolouh-Söderlund. I projektet ”Unga in i Norden” har ungdomar från elva verksamheter berättat vad som är viktigast i samband med hjälpinsatser. – Att bli sedd som en resurs och inte ett problem, bli respekterad, att få hjälp med struktur, att bli bemött av vuxna som lyssnar och visar att man duger. De vill mötas på sina villkor utan att bli stämplade utifrån välfärdsstatliga kategorier. De ogillar starkt etiketter som långtidsarbetslös eller utifrån en diagnos. Förebyggande arbete vinner i längden, konstaterar Kolouh-Söderlund återigen. Istället satsar vi ofta på dyra och sena insatser till elever som inte klarar skolan med fullständiga betyg, i hopp om att väcka motiva tionen som släckts i skolans värld. Även hon vill se att skolan öppnar dörrar och skapar multikompetenta arbetsgrupper för att hjälpa unga som mår dåligt. Insatser från civilsamhället kan vara en del av verktygs lådan: – Skolan behöver bjuda in människor från civilsam hället som kan prata om psykisk ohälsa, avdramatisera ämnet och tala om hur man är en bra kompis. Det krävs multiprofessionell sammansättning av människor med olika kunskaper som jobbar med eleverna. Lärarna ska ges möjlighet att fokusera på att lära ut sitt ämne.

29 »Individuella faktorer som leder till psykisk ohälsa kartläggs också i projektet Unga in i Norden. Unga har fått besvara frågan – Varför tror du att du mår dåligt? Ensamhet, en vardag utan vänner, otrygga hemförhållanden och bristande förtroende till vuxenvärlden är svaren.«

Varför mår du dåligt?

Individuella faktorer som leder till psykisk ohälsa kart läggs också i projektet ”Unga in i Norden”. Unga har fått besvara frågan – Varför tror du att du mår dåligt? Ensamhet, en vardag utan vänner, otrygga hemförhål landen och bristande förtroende till vuxenvärlden är svaren. Många lider av stress och prestationsångest, en känsla av att inte passa in, att känna sig annorlunda. Mobbning och trakasserier är ofta bakomliggande faktorer till avhopp från utbildning. – Brödet måste gå före moralen, vi måste se hel heten. Basbehoven måste komma först. Har hon någonstans att bo? Finns det någon inkomst? Hur visualiserar hon de närmsta två åren i sitt liv? Vi berör

mängder med politikområden. På grund av komplexite ten måste alla politikområden föra en dialog. Kom plexiteten får aldrig vila på ungas axlar. Unga måste få hjälp att hitta i välfärdsapparaten, menar Kolouh-Söderlund. När de funnit rätt insats, kanske porten är låst på grund av väntetider eller för att man inte uppfyller kriterierna. – Låga trösklar till hjälp gör att du kan hjälpa en ung person innan den psykiska ohälsan gått för långt. Headspace, där offentlig sektor och civilsamhället sam verkar, kräver ingen tidigare kontakt med myndigheter. Det är en del av deras framgång.

Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

Mind – 85-åring som ger järnet Den 23 november 2016 är det 85 år sedan Mind bildades. Föreningen har genom alla år arbetat för ett samhällsperspektiv på psykisk hälsa. Text: Inga Gustafsson & Carl von Essen

Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

31 Viktor Wigert, professor i psykiatri vid Karolinska Institutet och en av föreningens förgrundsfigurer.

FÖRENINGENS

ORGANISATIONEN SKAPAS

ORDFÖRANDEN

Mind har sedan 1931 arbetat för att främja den psykiska hälsan. En av förgrundsfigurerna i starten var Viktor Wigert, professor i psykiatri vid Karo linska Institutet. Han åkte i maj 1930 till Washington där den första internationella kon gressen om mental hygiene ägde rum. Viktor Wigert blev mycket inspirerad av sina upplevelser och försökte fånga så mycket som möjligt av den mäktiga mental health-rörelsen som växt fram i USA, och den moderna psykiatrin utan för sjukhusmurarna. Den 23 april 1931 hölls på Läkarsäll skapet i Stockholm ett upplysnings- och diskussionsmöte om psykisk hälsovård. Viktor Wigert var den drivande kraften bakom inbjudan. Dessutom står 31 per soner bakom mötet: statsråd, borgarråd, riksdagsledamöter, generaldirektörer, läkare och pedagoger. Det är ett samhällsperspektiv på psykisk hälsa och ohälsa som kommer

GENOM ÅREN 1931–1938: Sam Larsson, socialminister (l). 1938–1954: Kerstin Hesselgren, Riksdagsledamot (s) Fogelstadgruppen. 1954–1980: Björn Kjellin, Statssekreterare justitiedepartementet. 1980–1983: Tor Sverne, Justitieombudsman. 1983–2006: Tom T:son Thyblad, Rådman, Kanslichef Riksdagen. 2006–2012: Per-Anders Rydelius, Professor i barnoch ungdomspsykiatri. 2012–2016: Cecilia Modig; Socionom, författare. 2016– Lina Axelsson Kihlblom; Skolchef, författare.

till uttryck i inbjudan. Det talas om förebyggande åtgärder på den psykiska folkhälsans område. Kunskapsspridning anses som viktigt, och inbjudan andas en tilltro till samhällsorgan som i tid kan ingripa när någon hotas av psykisk ohälsa. Den 23 november 1931 samlas 225 personer och lyssnar till anföranden av Viktor Wigert, Emilia Fogelklou, Kerstin Hesselgren med flera, som alla belyser psykisk hälsovård ur olika synvink lar. Därefter förklaras Svenska föreningen för psykisk hälsovård bildad (Sfph). Föreningens uppgift blir enligt stadgarna: att främja den psykiska hälsovården, till bevarande av psykisk jämvikt och hälsa hos friska personer, till förebyggande av nervösa och psykiska sjukdomstillstånd hos därav hotade personer samt till förbättrande genom ändamålsenliga vårdåtaganden av dem som drabbats av sådana sjukdomar. Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

Sfph börjar ge ut skrifter, ordna föredrag, skriva remissyttranden och engagera oss internationellt.

1931

1932

Den 23 november 1931 bildas Svenska Föreningen för Psykisk Hälsovård (Spfh), som Mind då hette. En av grundarna är feministen Kerstin Hesselgren, som 1938 blir föreningens första kvinnliga ordförande.

Sfph, som främst varit en förening för yrkesverksamma, vill se en ökad roll för patienter och anhöriga. Vi för diskussioner om samarbete och även samgående med Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH). Det förverkligas dock inte.

+ =?

1950 1947

RATIONALITET OCH HUMANITET

1968 1960

Föreningen startar psykologisk och familjeterapeutisk råd givning i Västmanland, under ledning av författaren Emilia Fogelklou. Ester Bomans stiftelse startas och knyts till föreningen.

Sfph:s första år sammanfaller med den tid då Per Albin Hanssons folkhemstanke tar form. Det goda hemmet var förebilden för visionen om det goda samhället. Ett nyckelbegrepp var hygien. Det stod inte bara för frånvaro av smuts, utan för ordning och rationalitet i samhället. Denna inställning kunde få som följd en hård inställning till individer eller grupper som inte förmådde inordna sig i samhällslivet. Rationalitet fick gå före humanitet. Spänningen Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

Den första av tre radiohjälpinsamlingar på 1950-talet genomförs för att finansiera föreningens ”mentalhygieniska” arbete, dvs stöd till personer med psykisk ohälsa.

Första numret av vår tidning Psykisk Hälsa ges ut. I detta nummer problematiseras förskrivningen av ”lyckopiller”.

mellan humanitet och rationalitet fanns också med i den färgstarka krets av föreningens grundare. I för eningens program finns bredden, mångfacetteringen, samarbetet över gränserna som kärntanke – en mot vikt till en alltför långt driven samhällsrationalism. Föreningen koncentrerade sig under den första tiden på upplysnings- och opinionsbildande verksam het: föreläsningar, småskrifter och remissyttranden. Under dessa första år kommer många förfrågningar från enskilda personer om råd och upplysningar. Dessa

33 Vi startar kurser för skol psykologer och skolkuratorer, en del i föreningens fortbildning för olika personalgrupper.

TA BARN PÅ ALLVAR

I september lanseras webbtjänsten Självmordsupplysningen (föregångaren till Självmordslinjen) och i december startas Äldretelefonen.

2012

1987

SVENSKA FÖRENING

EN FÖR PSYKISK HÄLSA

FORUM

till äldre som mår Vår stödtelefon riktar sig att ringa när du psykiskt dåligt. Välkomna Äldretelefonen är vill prata om dina problem. vardagar. öppen kl 10.00–15.00 alla

– vad händer med barnen?

Under flera år ger vi ut broschyrer, bland annat serien Ta Barn på allvar. Vi startar 3-åriga kurser samt seminarier i familjeterapi. Dessa blir mycket populära och pågår i ett tiotal år.

2015

2016

isk hälsa EningEn Psyk En d El av f ö r

Sorg i familjen

1976

Självmords linjen startas, Sveriges första suicidpreventiva stödlinje som har öppet dygnet runt.

1996 Föräldratelefonen startas av svarare med professionell erfarenhet som bland annat terapeuter och socionomer. Sedan dess har vi erbjudit över 20.000 samtal till föräldrar. En av svararna i telefonen Ann-mari Orrenius, är fortfarande aktiv.

besvarades av sakkunniga personer, oftast av professor Wigert. De internationella förbindelserna är ett område som låg Sfph varmt om hjärtat, och föreningen kan tack vare olika bidragsgivare, vara representerad vid flera europeiska kongresser. 1938 väljs Kerstin Hesselgren till sfph:s ordförande. Hon var en av de första kvinnorna i riksdagen, interna tionellt engagerad i Nationernas Förbund och medlem i kvinnogruppen Fogelstadsgruppen.

2013 Vi byter namn till Mind, inspirerade av vår brittiska samarbetsorganisation Mind UK. Vi lanserar Mind-index.

Mind påbörjar planeringen av ett stödforum på nätet för personer med psykisk ohälsa. Stödforumet lanseras 2017.

EFTERKRIGSÅREN

Under efterkrigsåren fram till 1950-talet blir mental hygienisk rådgivning en betydelsefull pionjärinsats av Sfph. Föreningen framstår som framgångsrik banbry tare åt kommuner och landsting som var kloka nog att ta tillvara dessa möjligheter. Under denna tid inleds också Sfph:s uppskattade bro schyrverksamhet. Folderserien Ta barn på allvar som rör barn och unga ser dagens ljus. Ambitionen är att sprida dem till alla barnavårdscentraler runt om i Sverige. Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

34 »I valet av nytt namn övervägdes många olika alternativ. Anledningen till att det blev 'Mind' är att vi har en brittisk samarbetsorganisation som heter Mind.« Under 1950-talet är Sfph mycket aktiv i starten av World Federation for Mental Health (WFMH) och medverkar i kongresser världen över. Under hela 1950-talet finns en vision om en tidskrift som är förenlig med föreningens uppgift: att upplysa och informera. 1960 ges första numret av Psykisk Hälsa ut. Tidskriften ges fortfarande ut 4 gånger per år. Under 60-talet arrangerades också sociala klubbar för tidigare psykiatripatienter. Clarence Crafoord och Marianne Cederblad är under de första åren psykia triska konsulter för klubbarna. I takt med att patientens roll lyfts fram mer och mer diskuteras hur patientinflytandet kan utökas i för eningen (som huvudsakligen har organiserat yrkesverk samma inom psykisk hälsa). En diskussion förs med Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) om ett samgående, men den genomförs aldrig.

FÖRÄLDRASKAPET OCH SKOLAN

Under 1970–80 talet introducerar Sfph familjeterapin i Sverige genom seminarier och utbildningar. 1971 startade Sfph en serie skrifter (monografier) som ges ut till 2010 med totalt 50 nummer. Under 1980-talet börjar föreningen diskutera vad som kan göras inom förskola och skolan. Därefter genomförs föreläsningar och utbildningar för per sonalgrupper. Under 1990-talet fortsätter Sfph att arrangera föreläsningar och kurser och att ge ut olika publikationer. Fortbildningen av personal utvidgas till Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

personal inom dagvård, hemsjukvård och hemtjänst. Vi fortsätter också med det internationella arbetet, och är med och bildar Mental Health Europe – en europeisk samarbetsorganisation för organisationer inom psykisk hälsa, med säte i Bryssel. Föräldratelefonen startar 1996. Den är unik i sitt slag eftersom den bemannas av yrkesutbildade psykologer och socionomer med mångårig erfarenhet. Tusentals föräldrar har fått råd och hjälp genom åren. Under 2000-talet har kunskapsspridningen fortsatt i form av publikationer och konferenser. 2003 genomförs kampanjen Rätten till psykoterapi.

SJÄLVMORDET PÅ FLASHBACK

I oktober 2010 inträffade en händelse som fick stor uppmärksamhet i landet och även konsekvenser för föreningen. En 21-årig pojke begick självmord via sajten Flashback, där han möttes av sarkastiska kommentarer. Hela Sverige chockerades av att en ung människa verkade ha blivit hetsad till att fullfölja ett självmord på nätet. För eningen genomförde inom två veckor ett seminarium om självmord och internet, och styrelsen beslöt så småningom att intensifiera föreningens suicidpreventiva arbete. Ett halvår senare – våren 2011 – började vi planera en ny stödverksamhet: Självmordsupplysningen – en webbplats där unga kunde chatta kvällstid 19–22 med specialutbildade volontärer och få mer information och stöd om psykisk ohälsa och självmord. Hösten 2012 lan serades tjänsten, med stöd av bland annat Arvsfonden.

35 Ytterligare några månader senare, i december 2012, startade vi en ytterligare verksamhet – Äldretelefo nen – en stödtelefon för äldre med psykisk ohälsa, finansierad till stor del av Stockholm stads äldreför valtning.

Mind har också betonat vikten av att den allmänna toleransen i synen på psykiska sjukdomar måste höjas. Ett led i den satsningen är vårt nästa större utveck lingsprojekt – ett stödforum på nätet för personer med psykisk ohälsa. Forumet lanseras våren 2017, med stöd av Arvsfonden.

NYTT NAMN 2013

De nya aktiviteterna innebar en vitalisering av fören ingen, men också att kommunikationen och bilden av föreningen blev lite spretig. Under 2012–2013 genomför des ett arbete för att skapa en enhetlig kommunikativ identitet under ett nytt namn som är lättare att kom municera: Mind. I valet av nytt namn övervägdes många olika alternativ. Anledningen till att namnet blev “Mind” är att vi har en brittisk samarbetsorganisation som heter Mind, se www.mind.org.uk, som vi samarbetar med inom ramen för Mental Health Europe. Under åren 2012–2014, i takt med att vi engagerade oss mer i självmordsfrågan, såg vi att det fanns ett behov av en suicidpreventiv stödlinje som var öppen dygnet-runt. Så småningom började föreningen planera för en utvidgning av Självmordsupplysningen. Detta ledde till att vi i oktober 2015 lanserade Självmords linjen, till vilken personer med självmordstankar kan ringa, chatta, eller mejla till någon av de 300 volontärer vi har utbildat för uppdraget.

• Stigma/diskriminering av personer med psykisk ohälsa • Självmordsfrågan • Levnadsvillkor för personer med psykisk ohälsa • Psykisk ohälsa på arbetsplatsen • Medmänsklighet och stödverksamhet

MINSKAT STIGMA

Mål 3. Vi ökar kunskapen i samhället om psykisk ohälsa.

Mind har under hela sin historia på olika sätt yttrat sig om psykiatrin och den psykiska hälsan i samhället. För eningen har gång på gång framhållit att mentalsjukvår den/psykiatrin ska utvecklas till samma standard som landets övriga sjukvård. Dessutom har föreningen fört fram hur viktigt det är att det finns ett intimt samarbete mellan psykiatri, medicin och övriga ”människovårdande” yrken – som främjar en helhetssyn på människan.

STRATEGI 2016–2020

Vid årsmötet 2016 antog föreningen en strategisk plan för åren 2016–2020 där vi slår fast fyra målområden: Mål 1. Vi bygger ut vårt medmänskliga stöd.

Vi ska tredubbla antalet stödjande kontakter i våra stödverksamheter från dagens 20.000 kontakter/år till 60.000 år 2020, och vi ska lansera ett stödforum på nätet. Mål 2. Vi ska utveckla vårt påverkansarbete för personer med psykisk ohälsa inom dessa fem områden:

Vi ska bygga upp en utbildningsverksamhet, och vi ska i ökad utsträckning samarbeta med företag för att främja den psykiska hälsan på arbetsplatser. Mål 4. Vi är en stark och ansvarstagande organisation

För att kunna finansiera utbyggnaden av vår verksam het ska vi fram till 2020 öka våra intäkter från 8 till 20 mkr/år, och bygga upp lokalföreningar på fler orter. Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

Tio år av nätverkande har gett brukarrörelsen starkare röst

Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

Lisa Ringström är kommunikatör på NSPH (Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa).

Lagom till sitt tioårsjubileum tar NSPH steget från att vara ett nätverk till att bli en ideell förening. Men målet för NSPH kommer fortsatt vara detsamma: att bidra till den psykiatriska vårdens utveckling genom att stödja patienter, brukare och anhöriga och främja deras inflytande på alla nivåer i samhället. I mars 2017 är det tio år sedan Natio nell Samverkan för Psykisk Hälsa, NSPH, skapades. Men historien om NSPH börjar redan hösten 2004. Då sammanstrålade representanter för femton organisationer på psykiatri området för första gången hos Psykia trisamordningen på regeringskansliet. Många i organisationerna kände inte varandra sedan tidigare. För varje gång som de träffades växte sig dock insikten om att de hade många gemen samma beröringspunkter allt starkare. Eldprovet kom när samordningen bad dem ge sin vision av framtidens vård och omsorg i ett gemensamt doku ment. Resultatet blev skriften ”Så vill vi ha det”. Här grundlades det arbets sätt som sedan blivit NSPH:s signum: öppenhet, allas aktiva medverkan och

största möjliga konsensus utan att budskapet blir utslätat. Nätverket var tänkt som en tillfällig konstellation som skulle upphöra med den nationella psykiatrisamordningen. Men under arbetets gång hade det gått upp för representanterna att de nu utövade brukarinflytande på riktigt. Och de hade kommit fram till insikten om att de gemensamma intressena vägde tyngre än olikheterna. Ett formellt nätverk bildades därför i mars 2007, finansierat av Socialdepar tementet. Syftet var att få en gemen sam stark röst för organisationerna inom det psykiatriska området, med uppdrag från regeringen att utveckla och utvärdera metoder för samverkan och inflytande. – Ganska snart kunde vi se att vi faktiskt lyckades samla oss till att tala med en gemensam röst, och märkte dessutom att vi lyckades få större gen svar för våra synpunkter när vi gjorde så, säger Kjell Broström. Han har under många år verkat som intresse politisk ombudsman för NSPH, och är en av dem som har varit med från för sta början och kunnat följa nätverkets utveckling under åren som gått. Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

Samverkan är svårt på alla samhällsnivåer. Inom det psykiatriska området så är det en rad olika aktö rer som är involverade; departement, myndigheter, landsting och kommuner. Och de måste dessutom kunna interagera tvärfackligt och på olika nivåer samtidigt. – Därför var det nog inte alla som förväntade sig att patienter och brukare skulle lyckas med att skapa en fungerande samverkan inom psykiatrin, men faktum är att brukarrörelsen är allra först? med att lyckas med detta, säger Kjell Broström. Budskapet att patienter, brukare och anhöriga bör bli mer delaktiga i vård och stöd har bidragit till att brukarperspektivet allt mer är en självklar del av de evidensbaserade insatser som sker inom hälso- och sjukvård samt socialtjänsten. NSPH har idag ett nära samarbete med centrala aktörer som SKL och Social styrelsen. Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

NSPH ombildas till ideell förening

Nu är NSPH redo för nästa steg i utvecklingen. Under nästa år kommer NSPH att upphöra vara ett nätverk och istället bli en egen organisation, en ideell förening? Alla tolv medlemsorganisationer ställer sig bakom beslutet, vilket gläder NSPH:s samordnare Anki Sandberg. – Det har fungerat att samarbeta som ett nätverk men verksamheten har utvecklats och idag är NSPH så mycket mer än en dialog mellan organisationer: vi har ett kansli, vi driver egna projekt, vi samarbetar och för dialog med många olika aktörer som har förväntningar och förhoppningar på vårt deltagande. Nu tycker vi det är dags att bilda ett gemensamt förbund, säger Anki Sandberg. Processen för ombildandet är inledd. Tidsplanen är inte helt klar, men Anki Sandberg bedömer att arbetet bör kunna ros i land under nästa år.

39 – De principer vi arbetat utifrån inom NSPH hittills ligger kvar. Vi ser fram emot att ha en stark röst även i framtiden, säger hon. Viktigt att lyssna inåt för att kunna påverka utåt

Den som vill skaffa en starkare röst för att nå ut kan inte underskatta den interna dialogen, konstaterar Mårten Jansson, mobiliseringsansvarig för NSPH och som har tät kontakt med nätverkets regionala och lokala verksamheter. – Vi i de olika organisationerna känner varandra bättre idag. Vi har bättre förståelse för varandras olika specialfrågor och målgrupper – och vi har tack vare det kunnat identifiera och driva våra gemensamma frågor bättre, säger Mårten Jansson. Vilka frågor som visat sig vara gemensamma för medlemsorganisationerna och därmed relevanta för NSPH att driva avspeglar sig i de olika projekt som NSPH genomfört eller fortfarande driver.

De handlar om: • att stärka enskildas egenmakt och att minska själv stigmatisering (projektet Utbildning för inflytande) • att ta fram modeller för hur personal och patienter, brukare och anhöriga tillsammans kan höja kvalitén i de verksamheter där man möts (Kvalitetsprojektet) • att genomföra brukarstyrda revisioner av verksamheter (Brukarrevisionsprojektet) • att utbilda själverfarna att arbeta inom vård och omsorg med den egna erfarenheten som specialkompetens (PEER Support-projektet) • stöd till anhöriga (Anhörigprojektet) • diskrimineringsfrågor (projektet Din Rätt) Allt detta syftar till att öka inflytandet och delaktig heten på alla nivåer i samhället för oss med egna erfarenheter av psykisk ohälsa; som enskilda, som grupp och som organisationer oavsett vilken diagnos eller problematik vi har med oss i bagaget.

Nätverket består av tolv medlemsorganisationer Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, NSPH, består av tolv patient-, brukar- och anhörigorganisationer: • Riksförbundet Attention • RSMH, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa • Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar • Schizofreniförbundet • RFHL, Riksförbundet för Rättigheter, Frigörelse, Hälsa och Likabehandling • SPES – Riksförbundet för Suicidprevention och Efterlevandes Stöd • Svenska OCD-förbundet • Svenska Ångestsyndromsällskapet • Sveriges Fontänhus Riksförbund • FMN – Föräldraföreningen Mot Narkotika • Riksförbundet Balans • SHEDO

Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

40 Hjärnkoll förändrar attityder

Kronan på verket under det gångna decenniet bland NSPHs satsningar är kampanjen Hjärnkoll, som sedan 2015 lever vidare som ett riksförbund. Regeringen tog 2009 initiativ till och finansierade kampanjen som drevs av NSPH och Handisam (senare Myndigheten för delaktighet). Det är faktiskt den enda statliga insats inom psykisk hälsa efter Miltonutredningen (psykiatrisamordningen 2005-2007) som fått dokumenterad effekt ända ut på medborgarnivå. Attityderna till psykisk ohälsa för bättrades mer i de län där Hjärnkoll drev sin kampanj intensivast jämfört med övriga län. Hjärnkoll har utbildat nära 400 Hjärnkollambassa dörer, personer med egen erfarenhet som är ute i samhället och utbildar samt föreläser utifrån sin egen erfarenhet av psykisk ohälsa med den egna berättelsen som verktyg. De ökar kunskapen och öppenheten hos åhörarna, vilka får möjlighet att utmana sina fördomar och förändra sina attityder. Ambassadörerna möter människor verksamma i skolor, företag, massmedia, myndigheter samt vård och omsorg. Mer kunskaper kring brukarinflytande behövs

Med erfarenheten från våra mångfacetterade projekt har vi blivit än mer trygga i uppfattningen att samhäl let behöver mer delaktighet och större inflytande från dem som drabbas av psykisk ohälsa. På individuell nivå jobbar vi för att var och en som behöver hjälp ska känna sig delaktig i hur man utformar och följer upp ens insatser. Vi arbetar även för att grupper av brukare och lokalföreningar ska kunna få en bra dialog med kommuner och landsting om vad de bör göra mer eller mindre av. På nationell

Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

nivå behöver vi allt detta som underlag för att kunna vara det kreativa bollplank som regeringen och andra vill ha oss till. I dagsläget har NSPH dock ganska liten möjlighet att samla in och sammanställa det som själverfarna upplever, lär sig och formulerar ute i landet. Och vi får tyvärr väldigt lite hjälp av sådant som kommuner, landsting och myndigheter samlar och systematiserar. Vi vill kunna vara mer ute i verkligheten och lyssna till vad enskilda och hela verksamheter har för erfaren heter att dela med sig av – detta för att i högre grad kunna föra fram kunskaper kring betydelsen av bruka rinflytande istället för att som i nuläget vara hänvisade till att framföra åsikter. Nytt fokus på vård ur ett patientperspektiv

Nu verkar nya möjligheter öppna sig. Psykiatrin befinner sig i strålkastarljuset och de ansvariga idkar självkritik över utvecklingen. Vård och omsorg ropar ”vi behöver personcentrering!” – och i nästa andetag – ”vad menar vi med det?”. En radikal sak vore att i denna omställning inte bara lyssna till vad vi tycker utan också låta patien ter, brukare och anhöriga vara med och skapa de nya arbetssätt, utvärderingar och analyser som behövs för att ”personcentrering” får ett innehåll som på allvar kan förändra vården och omsorgen. – Nu finns en möjlighet för brukarrörelsen att se till att bli bättre företrädare för våra målgrupper. Och visa att vi kan stödja andra aktörer att ställa om till en patientcentrerad vård. Så här tydliga och rättframma skulle vi inte kunna vara om vi inte kände att vi är många som vill detta och att vi vet vad vi pratar om, säger Mårten Jansson.

180 KR EX. MOMS

DU BEHÖVS SOM VUXEN! Du som vuxen kan bidra till förändring och utveckling hos barn och unga. Det är en tydlig erfarenhet av tusentals samtal till Bris, som också bekräftas av forskning. Ändå är många vuxna osäkra och rädda för att göra fel. Den här boken vill underätta vardagens relationer. Petter Iwarsson är socialpedagog med vidareutbildning inom handledning, familjebehandling och barnoch ungdomspsykoterapi, sakkunnig på Bris samt som skolkurator.

LÄS MER & BESTÄLL PÅ GOTHIAFORTBILDNING.SE

Spelar roll? Föreningslivet kan främja den psykiska hälsan hos äldre

Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

Susanne Rolfner Suvanto är Särskild Utredare Nationell kvalitetsplan – äldre. Hon har tidigare varit utredare på Socialstyrelsen, kvalitetsuppföljare och vårdchef.

De ideella organisationerna är ovärderliga för att skapa sociala sammanhang och minska isolering. Föreningslivet kan därmed främja den psykiska hälsan, skriver S usanne Rolfner Suvanto, regeringens särskilda utredare för den nationella kvalitetsplanen för äldreomsorgen. Gammal och ensam. Gammal och ledsen. Gammal och skör … Listan skulle kunna göras längre. Det handlar om några av våra vanligaste omdömen om ”äldre” människor. De två första – gammal, ensam och ledsen är det jag oftast möter när jag pratar om äldre och psykisk ohälsa. Förvisso sanna till viss del men ofta en kommentar som anar något sorts förklaring till ”äldre” människors led senhet. ”Det är väl inte så konstigt, för hur kul kan det vara att bli gam mal?” – som en något yngre åhörare kommenterade min föreläsning om äldres psykiska ohälsa.

Men hur är det då? Nej, lika lite som i andra åldrar är depression och ensamhet något naturligt i livet. För ”äldre” så är situationen emellertid den att risken för förluster i sitt sociala nätverk är större än för andra åldersgrupper. Men det är skillnad mellan att vara ensam och att vara själv. Det blir särskilt tydligt när ”äldre” uppfattar sig vara mer ensam ma på ett äldreboende än i det egna hemmet. Socialt liv och gemenskap blir inte till bara för att det finns fler fysiska personer i närheten. Kort och gott, vi trivs inte tillsammans med alla och ensamhet är långt mycket mer än avsaknaden av människor. Depression, som man löper högre risk att drabbas av som ”äldre”, ingår i ett samspel med ensamhet. En ofrivil lig ensamhet ökar risken att drabbas av depression. Vid depression är ett symtom att uppleva sig som ensam och ibland med stora svårigheter för sociala kontakter. Dra sig tillbaka och Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

44 »I Sverige har vi en stolt tradition av folkrörelse. Vi sjunger i kör, vi är volontärer, vi motionerar och är frivilliga i diverse idrottsklubbar. Men trots det så finns det ensamhet och upplevelse av att inte vara behövd. Hur går det ihop?«

inte vilja delta i det sociala livet är inte ovanligt. Det är lätt att vi tar miste – om den "äldre" drar sig tillbaka och inte längre vill delta i tidigare socialt liv, så kanske vi tror att det är en naturlig del av åldrandet. Många av oss är drabbade av den vanföreställningen. Det är inte bara depressioner som kan drabba äldre. Även den som levt med en långvarig svår psykisk ohälsa blir också äldre. I de äldre generationerna idag så finns inte få som lever utan ett socialt nätverk. Man har växt upp i tiden då vården innebar en isolering och få hade möjlighet till att skaffa familj, partner och arbetskam rater. För många är det fortfarande så att de som har en sysselsättning får avsluta den när man fyller 65 år. En god tanke om pensionering men det är kanske den verksamhet som utgör det sociala livet. I en avhandling från Karolinska Institutet visade det sig i intervjuer med äldre som levt med svår psykisk sjukdom att man saknade en livskamrat och man uppfattade det som svårt att alltid vara hänvisad till personal som stöd vid olika aktiviteter. Jag brukar själv tänka att oavsett hur bra personalen än är så skulle det kännas konstigt att gå på bio med någon som har betalt för det, till skillnad mot att jag går på bio med någon som vill göra det för att vi är vänner. Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

I Danmark startades 2015 ett nationellt arbete för att halvera ensamheten. Ett synliggörande av ensam het i bemärkelsen en upplevd ensamhet som inte motsvarar ditt sociala behov. Kampanjens berättelser hade ofta rubriker som ”Ingen behövde mig längre”, ”Plötsligt blev det ett tomrum”. Och för dig som läser detta kanske det är förvånande att kampanjen om fattar alla, oavsett ålder. Men i de studier som gjorts i Danmark är det de yngsta och de äldsta som upplever sig som mest ensamma. Utifrån min egen erfarenhet är jag inte förvånad. Ensamhet kan bli livsfarlig och vi vet att de flesta självmord i Sverige utförs av äldre män och att självmordsförsöken är höga bland de yngsta. Ensamhet är oavsett ålder något mycket allvarligt för den psykiska hälsan. Är lösningen på ensamhetens problem glada tillrop om alla de aktiviteter som står oss till buds? Nej, det tror jag skulle vara direkt kontraproduktivt. Ensam heten är ett resultat av något ofrivilligt, något jag inte kan bemästra och som hänger samman med en ned värderande upplevelse av mig själv. Jag tror nämligen att en stor del av ensamheten handlar om att inte uppleva sig att ha ett värde. Det räcker inte med att någon säger det till dig om du inte erfar det i prak

45 tiken. Pysselsättning är inte bra för någon. Vi behövs för viktiga uppgifter, var och en av oss. Därför är det så märkligt att vi ställer en så stor del av befolkningen utanför samhällets olika behov. Om vi ser på gruppen ”äldre” så är det cirka 2 miljoner människor, kvinnor och män, en femtedel av Sveriges befolkning. I Sverige har vi en stolt tradition av folkrörelse. Vi sjunger i kör, vi är volontärer, vi motionerar och är frivilliga i diverse idrottsklubbar. Men trots det så finns det ensamhet och upplevelse av att inte vara behövd. Hur går det ihop? Som vid så många andra paradoxer så finns det skillnader i förmåga och resurser för att kunna delta. Den ensamstående, lågbetalda föräldern som inte har råd att skjutsa barnen till olika aktiviteter och än mindre själv ställa upp som frivillig i klubben. Äldre kvinnor och män med låga pensioner, ett utanförskap, där priset på en kopp kaffe kan vara oöverstiglig, avstår med motiveringen ”jag har ingen lust” istället för att säga att man inte har råd. Vi har därför som organisation en utmaning och en möjlig

het att skapa en ökad jämlikhet och jämställdhet. Men ingen vill vara föremål för välgörenhet. Så svaret är alltid – meningsfullhet, meningsfulla uppgifter som rena lyckopillret. Minds stödverksamheter som Äldretelefonen och webbforum för människor som inte mår bra är därför så spännande. Jag har ibland lekt med tanken att de yngsta och de äldsta borde samverka med varandra. De som delar upplevelsen av att stå utanför samhället, inte vara behövda, inte efterfrågas på arbetsmarknaden och rent av betraktas som en samhällsutgift. De skulle ha mycket att lära av varandra och kanske kunde de starta ett gemensamt uppror. Tänk om de yngre satt i Äldretelefonen och omvänt? Min slutsats är kort och gott: Vi är viktiga oavsett ålder och funktionsvariationer. Allt som motverkar det är livsfarligt och slöseri med resurser. I vår organisa tionsvärld med föreningar och ideella verksamheter kan vi göra verklig skillnad, Inte imorgon utan nu!

Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

Barn i behov Ett nytt föräldranätverk som arbetar för att barn med särskilda behov ska få rätt stöd

Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

Malin Holm är medgrundare av föräldranätverket Barn i behov.

2013 bildades nätverket Barn i Behov, av föräldrar till barn med särskilda behov. Nätverkets 3000 medlemmar arbetar huvudsakligen via Facebook, och har ett 30-tal lokala grupper runt om i landet. Snart tre år har gått sedan en enig nämnd i Stockholm beslutade att styra bort medel från särlösningar i skolan till förmån för ”inkludering”. Tilläggsbelopp för barn med omfattan de behov av särskilt stöd skulle nu inte heller gälla själva undervisningssitua tionen. De hade upplevt ”skenande kostnader”. Utan vidare antogs att det helt enkelt måste handla om friskolor som ville sko sig och föräldrar som ville skaffa sig fördelar. I själva verket fanns flera tydligt drivande faktorer: den kommunala resursskolan hade monterats ner med stöd i den nya skol lagen, enligt nya regler från 2011 tillhör ingen särskolan som tester visar en begåvning på över 70 IK, oavsett andra kognitiva funktionsnedsättningar. En stor satsning hade också gjorts på tidig upptäckt och på att minska de fleråriga utredningsköerna.

Själv hörde jag för första gången ordet inkludering när min son skulle börja förskoleklass. Det som skäl för att hans skola inte hade några mindre undervisningsgrupper. Och vi ville väl att vår son skulle inkluderas? Jo det ville vi ju så klart – det vill en ju som förälder. Eftersom inget särskilt stöd erbjöds och vår son har autism, så fungerande det naturligtvis inte. Vi fick så småningom plats på en fan tastisk resursskola. Varje dag tackade jag min lyckliga stjärna för att de räddat oss. Där gick vi alltså när vi vid skolstarten 2013 fick veta att skolan i princip skulle förlora ¾ av sin budget. I chock rusade vi ut och demon strerade och fick i ett slag också syn på varandra. Stärkta av likheten i våra historier vågade vi tro att vi kanske inte var världens sämsta föräldrar och att vi måste kämpa mot den struktu rella orättvisa som drabbar våra barn. Det var oerhört sorgligt och starkt på samma gång. Vi organiserade oss i ett föräldranätverk som fick namnet Barn i Behov. Tillsammans har vi idag den mest sammansatta och heltäckande bilden av situationen för barn med Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

48 »Barnkonventionen införlivas nu med svensk lag och förändringen måste därför komma. Det är inte förenligt med barnkonventionens skrivningar att fortsätta försöka anpassa landskapet efter kartan.«

neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i Sverige. Samma faktorer som drev utvecklingen i Stockholm har visat sig gälla oavsett kommun. Det vi ser är en obegriplig paradox. Personer med kognitiva, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är överrepresenterade i alla utsatta grupper och allt utanförskap. Det är ett känt faktum. Men trots att forskningsfältet neuropsykiatri är expansivt och fram gångsrikt så påverkas skola, vård och omsorg mycket lite. Ett adekvat stöd är beroende av att ett flertal instanser skall samordnas, och det fungerar inte. Bara den närmast ofattbara mängden improduktiva möten och samtal innebär en stor samhällskostnad både faktiskt, och i uteblivna adekvata insatser. En kamp pågår om att slippa betala och en annan maktkamp pågår också fortfarande tydligt mellan olika traditioner och synsätt. Kunskaperna är fortsatt dåliga, och det är fullt möjligt för myndigheter som BUP, socialtjänst och skola, att basera sina insatser på ideologi och på vad de tror, och fortfarande legitimt förhålla sig generellt skeptisk till diagnoser och tillstånd. Som en mamma uttryckte det: Jag kämpade med Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

min son, som föddes 1977, och upplevde exakt samma problem. Det är skrämmande att just ingenting har förändrats på dessa 30 år, varken när det gäller förut fattade meningar, okunskap med de som ska jobba med barnen, skolans krav och rigiditet i det plus att man fortfarande tänker kortsiktigt och använder bristande resurser och medel som ett argument. Barnkonventionen införlivas nu med svensk lag och förändringen måste därför komma. Det är inte förenligt med barnkonventionens skrivningar att fort sätta försöka anpassa landskapet efter kartan. Vi kan inte längre först bestämma oss för hur vi vill att skola, vård och omsorg skall arbeta baserat på vad vi tror och tycker, för att sedan bli frustrerade och anklaga barnen när det inte fungerar. Kunskaperna finns nu om hur neuropsykiatriska funktionssätt ser ut och hur vi skall arbeta för att samhället skall rymma också den tiondel av befolkningen som inte är neurotypisk. Jag avslutar med att citera nationella samordnaren Ing-Marie Wieselgren, denna 2000-talets Florence Nightingale: ”Vi kan ju vara överens om att det inte längre är svårt – det är bara jobbigt!”

Hur är det att leva som vuxen med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning? författare: Paula Tilli pris: 191 kr art.nr: 88099334 sidor: 192

paula tilli beskriver på ett personligt och levande sätt livet med Aspergers syndrom. Det största problemet är sällan diagnosen i sig utan det är förväntningarna och kraven från omgivningen som skapar stress och tar energi. Får du ett adekvat bemötande och respekt är mycket vunnet.

I boken utgår hon från sina egna erfarenheter och möten med andra i liknande situationer och ger många konkreta exempel och råd. Paula Tilli gick 2008 informatörslinjen på Ågesta folkhögskola och har sedan dess föreläst om Aspergers syndrom.

Se hela vårt utbud och beställ på www.gothiafortbildning.se

Rätt till rätt förutsättningar för arbete? Vilka rättigheter har vi till arbete år 2016 i ett i-land som Sverige?

Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

Selene Cortes är utbildningsansvarig och projektledare på Mind.

Rättigheter kanske du tänker nu, med ett frågetecken efter. Rättigheter? Är det inte en skyldighet att arbeta? Politiska riktlinjer presenteras nu och då och arbetslinjen både ifrågasätts och påhejas med debatt från alla möjliga håll. Fas tre var dyrt och föga framgångsrikt och man kommer med nya idéer om hur vi kommer till botten med bidragsfusket och hur många dagar man max skall få vara sjukskriven innan du tvingas bli frisk. Mitt emot allt detta står arbetet i sig. Det arbete man blivit sjuk på, det som gjort en sjuk, det man blivit av med, men framför allt, det jobb man både behöver och vill ha. Och som man i många fall man också skulle kunna klara av, om bara rätt förutsätt ningar fanns. Jag vill således ta upp rätten till arbete och med det också rätten till rätt förutsättningar till arbete. Vad är det rimligt att kräva för förut sättningar i Sverige 2016? Mot bakgrund av att sjukskrivningar na på grund av psykisk ohälsa ökar, och med det både människors individuella lidande och samhällskostnader, borde vi verkligen fundera över problemets storlek och art. Psykisk ohälsa är mångbottnat.

Ibland är det svårt att skilja på hönan och ägget. Ibland är det inte ens rele vant. För faktum kvarstår. Den psykiska ohälsan ökar, samhällets krav blir flera och arbetsmarknadens förutsättningar förändras. Det gör att psykisk ohälsa relaterat till arbetsliv blir både extremt aktuellt, svårt och oerhört komplext. Hur skapar man en bra och hållbar psykosocial arbetsmiljö? Går det ens? Spelar det någon roll om man gör det eftersom samhället ändå snurrar utan för och skapar grogrund för ohälsa? Hur mycket av den psykiska ohälsan måste och kan vi ta ansvar över på arbetsplat sen? Hur ska man som chef agera om medarbetarens psykiska ohälsa handlar om något som ligger helt utanför jobbet och som det är helt omöjligt att ens göra något åt på arbetsplatsen? Till exempel en anhörigs sjukdom eller en dysfunktionell nära relation? Har vi som företag råd att arbeta med psykisk hälsa och psykosocial arbetsmiljö? Är det ens lönt att tänka i termer av att persona lens psykosociala arbetsmiljö är relevant eftersom man som arbetsgivare betalar lön och förväntar sig en viss prestation och man som arbetstagare förväntas Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

52 sköta det som inte är direkt knutet till arbetet på sin kammare? Jag skall försöka svara på alla dessa frågor och fler därtill. Arbetsmiljöverket släppte en ny arbetsmiljöföre skrift som började gälla den 31 mars 2016: Organisatorisk och social arbetsmiljö (AFS 2015:4). Det innebär att arbetsgivare i större utsträckning kan bli straff rättsligt ansvariga för arbetsmiljöbrott baserade på psykosociala orsaker. Det är bra att samhället tydligt markerar att man som arbetsgivare även har ett psyko socialt arbetsmiljöansvar. I Sverige har vi ett uppmärksammat fall nyligen som blivit prövat i rätten, fallet i Krokom, där en man tog sitt liv efter en lång tids mobbning av sina två närmaste chefer. Domen blev fällande i tingsrätt men friande i hovrätt. Det säger något om att saker är på väg att hända rent juridiskt, och att man som arbetsgivare får andra krav på sig när det kan bli rättsliga påföljder efter brister i den psykosociala arbetsmiljön. Det säger också något om hur oerhört svårt bevisläget kommer att vara. Hur kan vi med säkerhet veta att de här två mellan cheferna verkligen var orsaken till att mannen tog sitt liv? Han kanske hade andra problem? Han kanske skulle ha tagit sitt liv i alla fall? Och så vidare. Min gissning är att det kommer att bli förhållandevis få rättsfall kring psykosocial arbetsmiljö. Men det är bra att lagen finns. Det sänder signaler om att det är viktigt. Och det är viktigt. Man behöver se över stress och kränkande särbehandling, kanske de två största farorna när det gäller psykosocial arbetsmiljö. Man skall upprätta riskanalyser och det finns checklistor att tillgå som exempel. Men det finns ingen absolut ”gör det här så kan du inte bli anmäld för arbetsmiljöbrottlista”. Och det frustrerar en hel del. Man behöver göra riskanalyser och åtgärdsplaner efter den specifika organisationens art och situation. Och det säger ju väldigt lite. Saker kan hända ändå. För den psykosociala arbets miljön styrs och byggs på mellanmänskliga faktorer och aktiviteter, och inga medarbetarenkäter i världen Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

kommer att kunna fånga upp eller förebygga psykisk ohälsa bättre än vårt mellanmänskliga samarbete. Vi måste plötsligt börja både använda och särskåda oss själva. Det sätter både ledarskap och medarbetar skap i nytt ljus. För psykisk ohälsa är skamfyllt, stig matiserande och fyllt med mängder av skuld. Personer med psykisk ohälsa diskrimineras ofta i arbetslivet. Och trots att man vet att öppenhet utan tabu och fördomar ger större förutsättningar att ha ett bra arbetsklimat är det komplicerat med just öppenheten. För hur skall jag kunna berätta för min chef att jag inte får iväg ett mail längre för jag kan inte koncentrera mig på vad det står? Att jag inte hittar hem på kvällen och att diska en vanlig middagsdisk numera tar tre timmar och sedan skall jag ha ett lönesamtal om två veckor med samma chef ? Vad behöver ha hänt på en arbetsplats för att det samtalet skall vara möjligt, utan att jag ska riskera att drabbas negativt efteråt? Hur skapar man den kulturen? För det är det vi pratar om här, att skapa en kultur som gör det möjligt att arbeta proaktivt med psykisk ohälsa, att fånga upp i ett tidigt skede, att premiera rätt saker och att ge alla medarbetare samma förutsättningar till stöd, före, under och efter sjukskrivning. Att göra psykisk ohälsa pratbart överlag på organisationen så att det är så enkelt som möjligt när en medarbetare behöver ha det där samtalet med sin chef. För handen på hjärtat. Med vem pratar man om det mest intima eller mest skamfyllda med? Med en person man är trygg med. Hur ser man som chef till att medarbetarna är trygga med att prata om psykisk ohälsa? Genom att se till att det pratas om det ofta, systematiskt och på olika nivåer. Genom att föregå med gott exempel och själv visa vägen. Märk väl. Det här betyder inte att man behöver fläka upp sitt innersta och ge intima detaljer om sin depression. Det är en stor skillnad mellan att vara personlig och privat. Men trots att det verkar luddigt finns det gott

53 om hopp. Det finns utomordentligt goda exempel på extremt framgångsrika företag som har lyckats och på ledare som klarar av den typen av ledarskap. Och nej, man behöver inte vara varken psykiater eller psykolog för att lyckas med det, det räcker att vara medmänniska, att inte vara rädd för att ta den här typen av samtal och att ha skapat bra och tydliga policys och strukturer för hanteringen av sjukdomsfall. Det är varken särskilt svårt och det behöver inte vara kostsamt. Dock. Det tar tid. Hur lång tid tar det att bygga en kultur? Ett framgångsrikt systematiskt psykosocialt miljöarbete börjar med ett tydligt mandat från chefen och genomsyrar samtliga i organisationen, såväl chefer som medarbetare i alla organisationsnivåer. Det måste ske varje dag, och följas upp och utvärderas kontinuerligt. Alla bär ansvaret för en psyko socialt god arbetsmiljö, men ansvaret kan se olika ut beroende på chefs-eller medarbetarskap. Nu kanske någon hävdar att tid också är pengar. Det är det verkligen. Och är du intresserad av pengar skall du verkligen läsa detta. Det kan hända att det kostar en slant i början att initiera arbetet, och man behöver sätta av tid. Men att inte arbeta med den psykosociala hälsan på en arbetsplats kostar enorma summor för arbetsgivaren. Och då pratar vi varken korttidsfrånvaro, rekryteringskostnader eller de två första veckorna på en långtidssjukskrivning arbets givaren behöver betala innan Försäkringskassan tar vid. Då pratar vi bara produktionsbortfall. Och inte heller det produktionsbortfall man som organisation drabbas av när någon medarbetare blir sjukskriven, utan det enorma produktionsbortfall som sker under den långa period man generellt går och är sjuk på jobbet, men gör sitt bästa för att både dölja och att komma ikapp. Ofta kan den vara ett år eller mer. innan man till slut blir sjukskriven eller kanske till och med säger upp sig. Man lägger ofta skulden på sig själv som person och ser inte att det är en del i ett sjukdomsförlopp. Dessutom ett mycket vanligt sådant.

AFS 2015:4 började gälla den 31 mars 2016 och omfattar bland annat regler om arbetsbelastning, arbetstider och kränkande särbehandling. Målet är att minska den arbetsrelaterade ohälsan. Om reglerna inte följs kan Arbetsmiljöverket ställa krav på arbetsgivaren och utfärda vitesföreläggande.

Och psykisk ohälsa på jobbet stannar inte nödvän digtvis vid en sjukskrivning. I april i år publicerade den ansedda medicintidskriften The Lancet en studie som visar att personer som har drabbats av utmattnings syndrom löper sju gånger större risk att begå självmord, jämfört med befolkningen i övrigt. Det betyder att du som chef egentligen kan strunta fullständigt i dina medarbetares psykiska välbefinnande på jobbet. Du kan bara tänka pengar och ändå behöva arbeta med precis samma sak, eftersom ohälsa = kostnader. Idag när vi i allt större utsträckning använder våra hjärnor som vårt främsta arbetsverktyg fungerar det inte med morot och piska för att få den att prestera bättre. Man måste arbeta med andra metoder. Den goda nyheten är att om du gör det får du en stab med medarbetare som presterar på maxnivå, samtidigt som de håller sig friska och trivs på jobbet. Det här är fullt möjligt att göra, även om samhäl let snurrar fort och man ligger i skilsmässa hemma, vilket ju också påverkar den psykiska hälsan, eller om man blivit begåvad med ett antal funktionsvariationer. Det handlar om att skapa rätt förutsättningar, trots att livet drabbar oss utanför, på vilket sätt det nu än är. Och då är vi tillbaka till den här artikelns början. Rätten till rätt förutsättningar för att arbeta och för ett hållbart arbetsliv. För det är en rättighetsfråga som berör allt fler. Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk

Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

Maria Ljungström är volontärsamordnare på Mind. Hon berättar här om sin egen erfarenhet av psykisk ohälsa, och hur man kan återhämta sig.

Jag minns inte omvärlden under den tiden, jag minns prestationen… Att jag var så duktig som varje morgon, lite tidigare än jag behövde, slängde mig på cykeln och cyklade mot jobbet. Jag var en typisk duktig flicka som lät omvärlden bestämma mitt eget värde genom mina prestationer och ge nom att vara alla till lags. Stanna upp och känna efter, fylla på med energi var ingenting som stått på min lista på flera år. Allt handlade om att göra alla andra nöjda. Att se till så att alla andra mådde bra och att de tyckte jag gjorde ett utmärkt jobb både i och utanför hemmet. Det knasiga i kråksången var att ”alla andra” inte hade någon aning om vilka de här kraven var och ens att de fanns. Den glada, lojala och roliga tjejen fick helt plötsligt tunnelseende och tappade stundtals minnet. Jag glömde bort att jag redan gjort mina arbets uppgifter och därför gjorde jag dem igen, och igen… En dag fick jag syn på att företags

hälsans mottagning var öppen följande eftermiddag. Att komma till företags läkaren och bryta ihop totalt och inte veta varför jag är där överhuvudtaget, det är en skam som är svår att förklara, jag har ju inga öppna sår, i alla fall inga som syns. Jag fick gå och prata med en psykolog via företaget vid tre tillfällen och innan jag hann blinka eller fatta vad som hände i min ”hålla-skenetuppe-period” var gångerna slut och det fanns ingen möjlighet för fler. Hela den här perioden är ett töcken, men jag kommer ihåg att jag satte mig i trappan utanför psykologen och gråtandes ringde Vårdcentralen i panik. Jag fick en tid samma dag och husläkaren skickade mig till öppna psykmottagningen i Danderyd när jag sa att jag inte ville leva längre. Medi ciner var det jag blev erbjuden och så hem och vila, rör på dig, sov ordentligt och ät bra mat. Det var min födelsedag, allt var fixat, allt var perfekt, gästerna var på plats och jag minns inte ett dugg, var inte ens glad att de var på plats, det var bara viktigt ”att” de var på plats för då Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

56 var jag omtyckt. Hade ingen som helst lust att umgås med mina vänner, men det var så det skulle vara. Den kvällen stannade två av mina vänner kvar och tvingade mig att vara hemma från jobbet dagen efter. Va? Varför då, det är inget ”fel” på mig, tänkte jag. Jag är bara väldigt ledsen, allt är meningslöst och jag vill inte leva längre. Jag kommer ihåg samtalet hem till mamma. Och hon minns än idag var exakt hon stod när hon fick telefonsamtalet där jag sa att det här går inte längre. Jag fattade ju ingenting av vad som hände, varför kände jag såhär? Skulle allt bli bra bara genom tablet ter och ynka tre gånger hos företagskuratorn? Det tog mig flera dagar innan jag till slut med hjälp av min kusin och vänner tillät mig själv att släppa taget och acceptera att jag inte mådde bra. Den dagen föll jag… Dagen efter sjukanmälde jag mig från det jobbet jag aldrig kom tillbaka till. Anmälan på försäkrings kassan, återbesök hos läkare, nytt recept, papper som inte var rätt ifyllt hos försäkringskassan, möte med chef och personalavdelningen, ny psykolog, nya pap per att fylla i… Andas, andas, ingen press. Nio månader senare tog jag klivet in på ett nytt jobb och det tog mig lika lång tid att njuta av en cykeltur igen. Vid flera tillfällen har jag snabbt kommit in i gamla mönster, kör på som vanligt och faller ner igen och ljuger om min hälsa på grund av skam och skuld. Jag har varit hos så många psykologer, coacher och gurus, behandlats med akupunktur, kroppsbehandlingar, meditation så jag tappat räkningen. Ofta har jag tyckt att det räckt efter tre gångers behandling hos samma person. För då börjar det kännas skrämmande och då är det dags att fly vidare i livet istället för att möta mig själv. Jag har gått från sjukskrivning till arbete, till sjuk skrivning och alltid är det samma visa… Lika bra att trycka undan allt och inte riktigt visa hur jag mår på grund av skam och skuld. Denna energi som går åt till Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

att dölja sin sjukdom, att våga säga nej och sedan ha ångest för att ha sagt nej, den tar på krafterna. Det är inte förrän jag faller den senaste gången som jag förstår att jag har haft samma mönster hela tiden. Att jag överhuvudtaget inte lyssnat inåt och satt mig själv främst. Att sätta gränser och stå upp för mig själv, istället för att vara andra till lags och vrida mig så att jag till slut fastnar. Att det är nu det är dags att bygga det där staketet som behövts så länge, ett staket där jag själv bestämmer höjd och material. Där jag själv bestämmer vem som får komma in och vattna min trädgård, spela fotboll på min gräsmatta och gå in genom dörren till mitt hus. Att se mina behov och presentera dom för mig själva och andra. Det är inte förrän då som jag förstår att jag inte har en aning om hur jag är sann mot mig själv. Att det är det som är grejen: att lyssna inåt och vara upp märksam, ärlig och sann i min kommunikation med mig själv… och inte bara med andra. Den sista resan tog mig till läkare som var förstå ende och en KBT-terapeut som fick upp mina ögon, så det finns hopp om att bra hjälp finns, men det är inte alltid så lätt och vägen dit är inte alltid rak. Denna gång fick jag avslag från försäkringskassan som övergick i en överklagan som även den avslogs. Jag var enligt försäkringskassan frisk nog för att söka nytt jobb, även om min läkare skrev på sjukintyget att min arbetsförmåga var helt nedsatt. Att jag sedan låg i fosterställning i flera månader och inte ville fin nas till, det tyckte försäkringskassan var oviktigt. Jag sökte inte jobb där och då… För dig som läser detta och kanske inte mår så bra: Jag hoppas att det för dig, som för mig, kommer en dag när du hittar dina egna vägar och där du förhopp ningsvis känner mod, styrka och stolthet för vem du är. Utan min resa hade jag inte suttit där jag sitter idag. Jag är så oerhört tacksam att det är just min bakgrund som är min styrka. Var rädda om er och våga vara sanna mot er själva, våga prata om det som gör ont och lyssna inåt.

Ge bort ett livsviktigt samtal “Självmordslinjen räddar liv. Det är inte farligt att må dåligt, men det kan vara farligt att inte prata om det” Kajsa Grytt För 190 kr kan vi genomföra en chatt eller ett telefonsamtal med någon som har tankar på att ta sitt liv. • SMS:a mind190 till 72980 • Swisha till 900 85 33 • Eller gå in på mind.se Ett stort tack för din gåva!

Tema: Ideella krafter för psykisk hälsa

MIND är en ideell förening som främjar den psykiska hälsan. Vi erbjuder medmänskligt stöd, sprider kunskap och bildar opinion. Wollmar Yxkullsgatan 14 ∙ 118 50 Stockholm www.mind.se ∙ info@mind.se Tel 08-34 70 65

Om man inte längre vill leva ser man världen med andra ögon. På Mind jobbar vi aktivt med att sprida kunskap om psykisk ohälsa och att stödja personer som funderar på självmord. Vill du hjälpa oss? Läs mer på mind.se eller ge en gåva redan idag. SMS:a MIND100 till 72 980 för att ge 100 kr eller swisha valfritt belopp till 1239008533.