STAD 29 – Tema: Stad i rörelse

from STAD 29 – Stad i rörelse

by Tidskriften STAD

Rörelserikedom är ett nytt begrepp i stadsutvecklingen. Det är en försvenskning av physical literacy, som kan översättas med ”förmågan att kunna rörelsernas eget alfabet”. Men vems kropp utgår man ifrån i planeringen? Vems rörelsemönster?

TEMAILLUSTRATIONER: CAROLINE AXELBLOM

Rörelseglädje

Genomtänkt planering sägs kunna främja rörelse. Men vems kropp och vilka rörelser handlar det om?

TEXT: ANNA LENNINGER

Hjärtat slår, blodet pulserar, bröstkorgen hävs och sänks vid varje andetag, celler föds och dör, tankar flödar – och stillnar. Hur stilla vi än tycker oss vara är kroppen i ständig rörelse, från det finstämt subtila till det tydligt märkbara.

Och detta utan att vi ens med viljans hjälp satt igång de stora och kraftfulla musklerna.

Entusiasmen är den mäktiga kraft som får ungdomen att klättra upp i träden – de vet inte varför, de bara gör det.

Läkaren och hjärnforskaren Matti Bergström lånade detta citat från Goethe som en illustration över hur barnets förhöjda medvetandekraft tar sig fysiskt uttryck.

Det lilla barnet har samma kraft i sina viljeyttringar som den vuxna men kan inte rikta viljan mot speciella mål. Ihärdig och långvarig träning krävs för att med entusiasmens hjälp samordna rörelser och utveckla jämviktsorgan och muskulatur, för att bli stark, stadig och behärska finmotoriken, men också kognitiva förmågor och begreppsuppfattning.

Matti Bergström använde i sina populärvetenskapliga framställningar begreppsparet kaos och ordning för att skildra skeenden under hjärnans utveckling från spädbarn till vuxen.

Kaos betecknar de impulser som från hjärnans evolutionärt äldsta delar väcker och driver medvetandet. Det betecknar människans kreativa ådra, förmågan att föreställa sig det tidigare otänkta, att se oändliga möjligheter. Ordning stammar ur yngre delar av hjärnan. Det bidrar med kunskaper hämtade från förmågan att anpassa sig till yttre omständigheter. I mötet mellan kaos och ordning uppstår leken.

Enligt Matti Bergström kommer medvetandekraften bäst fram i de lekar som driver barnet att själv finna kreativa lösningar (som i vuxnas ögon ofta är stökiga och allt för kaotiska).

Barn behöver kunna springa, hoppa, snurra, rulla, åla, gunga, slå kullerbyttor och dansa. Då mognar de delar av hjärnan bäst som orienterar oss i det tredimensionella rummet, som ger uppfattning om höjd, djup och rymd. Vi får ett sinne för jämvikt i kroppsställningar och rörelser. Även talorganen utvecklas under fysiskt aktiv lek. Mer och mer medvetet lär sig barnet att använda rösten för att styra rörelser och riktningar i lekar och för att beskriva karaktärer i rollekar.

Det finns tillstånd, känslor och verklighetsuppfattningar som barn besitter men som de allra flesta vuxna inte längre kan uppleva eller ens minnas. De har normalt förmågan att se oändligt många möjligheter. Det barn som drar sig undan i en vrå kan vara någon helt annanstans och alls inte ensam. Fantasins rörelse är oändlig.

Matti Bergström uttryckte inga åsikter om lekmiljöns utformning, det överlät han åt andra. Hans budskap till vuxenvärlden var att förstå hur livsviktigt det är för barn att leka – och att acceptera den oordning som det kreativa lekandet för med sig. >

Det finns de som behåller ett utforskande förhållningssätt till kropp och rörelse livet igenom – och som för den icke initierade kan tyckas ha en dragning åt det extrema.

Ulf Rönnell ägnade sig åt gymnastik som liten. Med åren kom han att lockas allt mer av den mångfald av uttryck som ryms inom cirkuskonsten. Detta ledde vidare till en treårig cirkusutbildning. På Stockholms konstnärliga högskola (SKH) undervisar han studenter inom mim och teater i rörelse och akrobatik.

Rörelse tar sig olika uttryck och tillmäts olika betydelse beroende på konstform. Mycket förenklat beskriver Ulf Rönnell det så att inom cirkusen har den komplicerade rörelsen – tricket – ett egenvärde. Inom dans arbetas det med rörelsens form, och inom teatern förmedlar eller förstärker rörelser en berättelse. Mimen kan sägas röra sig över och mellan alla dessa fält.

Bland skådespelare finns de som likt flertalet vuxna utanför scenkonstens värld säger: Jag är inte en sådan som är fysiskt utlevande, jag står stilla och talar. Ulf Rönnells uppgift är då att få den personen att få syn på sin verkliga potential i stället för att låta sig begränsas av rädslor eller falska föreställningar om vad kroppen inte kan.

Ute på stan noterar han sceniska förlopp snarare än enskildas rörelser. Han noterar hur människor följer vissa mönster – när någon tydligt tittar på någonting gör de som går förbi likadant. Han uppmärksammar hur vi på olika vis passerar tiggare – somliga gör en cirkelformad rörelse för att öka avståndet, andra går demonstrativt och närmast aggressivt rakt förbi och vissa går generat fram och ger en slant. Och det är tydligt hur lätt eller svårt det är att behålla en bekväm sfär runt sin integritet vid trängsel i kollektivtrafiken.

Han lägger också märke till hur vi med olika åtgärder försöker stoppa oönskade rörelsemönster, som när staket sätts upp för att hindra spontant uppkomna men oönskade genvägar. Eller när människor inte följer anvisningar om att byta sida vid tillfälligt avspärrade trottoarer utan hellre traskar på rad i körfältet. Att de konstigaste platser duger att sitta på när vårsolen äntligen värmer.

Det är en blick på människors beteende och rörelsemönster i relation till en given plats, en blick som präglas av arbetet med scenisk gestaltning där rummet inte får ställa sig i vägen för samspelet mellan skådespel och publik.

Det kroppsliga och fysiskt spektakulära har en förmåga att fängsla där ord inte förmår väcka intresse. Ulf Rönnell berättar om en föreställning som gjordes på demensboenden. Initialt var den sjuka publiken ofokuserad och rummet fyllt av prat. Allt eftersom föreställningen blev mer spektakulär tystnade sorlet. När akrobaterna stod på varandras axlar i en levande pyramid blev det helt tyst. Artisterna fångade dem vars uppmärksamhet i vanligt fall är så svår att nå.

Den gamla kvinnan på bänken i New Delhi drar smidigt och till synes obesvärat upp sina ben och sätter sig i skräddarställning. Kanske är hon en av alla de människor som behåller sin rörlighet upp i hög ålder tack vare sitt sätt att leva sitt vardagsliv. Som de mytomspunna japanska åldringarna på Okinawa. Kost, sociala sammanhang och låg stressnivå är några faktorer som framhålls för att uppnå en hög ålder med god livskvalitet – samt att vara i rörelse på ett sådant sätt att det inte sliter ut eller skadar kroppen.

Irene Stegell är lärare i friskvård, psykologi och filosofi och leder vandringskurser genom PRO:s folkhögskola i Gysinge och PRO Solna. Under 15 tillfällen möts grupper med deltagare mellan 60 och 90 år för vandring och upplevelser i och av natur. Eftersom vissa deltagare är spänstiga medan andra rör sig med svårighet erbjuds separata kurser för raska och långsamma. Social gemenskap och att bryta isolering är minst lika viktigt som att stärka fysiken.

Den med smärtande höfter och knän kan inte gå fort och långt eller i utmanande terräng; plats och aktivitet anpassas efter deltagarna. Men alla behöver annat än stadsmiljöns hårda underlag. Att vandra i natur är att möta olika former av underlag och lutningar som stärker motorik och balans. Irene Stegell uppmanar dessutom deltagarna att bli uppmärksamma på mängden av sinnesförnimmelser som skog och vattendrag

erbjuder, det är i sig hälsofrämjande. Hon ser sinnesförnimmelserna som gåvor vi fått, men att dessa också tas ifrån oss en dag. Att skärpa uppmärksamheten förlänger den tid då vi klarar oss utan hjälpmedel.

Den som av någon anledning ramlat eller upplevt balansrubbningar blir oerhört försiktig och rädd för att röra sig. En sådan person börjar lätt stirra på sina fötter i stället för att rikta blicken framåt och då blir balansen sämre – rädslan biter sig fast. Men det går att hjälpa den drabbade med detta. Irene Stegell ser hur stöd och enkla rörelser får effekt under kursens gång.

Kanske är samhället allt för snabbt med att erbjuda hjälpmedel, till exempel i form av rollatorer? Personligen är hon övertygad om att så ofta är fallet, men påpekar att den tid och det tålamod som krävs för att återskapa kraft och självförtroende inte ses som värd att uppmärksamma eller lägga resurser på.

Att ha en god hållning gynnar balansen, att släppa axlarna minskar spänningar och att andas rätt påverkar orken. Det är enkel kroppskännedom som inte enbart gynnar den som är gammal. Irene Stegell ser dock hur många unga idag tyvärr bäddar för framtida problem.

Den friheten det innebär att kunna röra sig på egen hand är en stark drivkraft. Irene Stegell konstaterar att den också finns hos många med starka smärtor.

Och hon som dansat i hela sitt liv ställer sig frågan: Vilka är vi annars, om vi inte rör oss?

Till fots

Trafikplaneringen styr inte enbart var och hur fort fordon kör – den påverkar hur staden upplevs. Snabb eller långsam? Vem känner sig prioriterad?

TEXT: ANNA LENNINGER

Transportsystemets ökade hastighet under 1900-talet bidrog till att stora bostadsområden byggdes långt utanför stadskärnorna. Med bil blir avståndet kort, med kollektivtrafik acceptabelt. Att betrakta gående som ett sätt att transportera sig fanns inte riktigt på kartan. På övergripande nivå anpassades stadsutvecklingen definitivt till bilismens behov.

Historiskt sett har trafikplaneringen ofta utförts av väg- och vatteningenjörer, men detta är på väg att förändras när samhällsplaneringen ställs inför nya uppgifter som anpassningar till miljömål, ny teknik eller skiftande stadsbyggnadsideal. Yrkesgrupper med andra metoder och synsätt deltar i trafikplaneringen, något som uppskattas av David Lindelöw, trafikplanerare på Sweco i Göteborg och dessutom styrelseledamot i Fotgängarnas förening, en ideell medlemsförening som startades på 1980talet för att tillvarata gåendes intressen inom planeringen. Paralleller finns till det mer kända Cykelfrämjandet.

Visar intresse

Hans doktorsavhandling från 2016, Walking as a transport mode: Examining the role of preconditions, planning aspects and personal traits for the urban pedestrian, visar hans intresse för gående. David Lindelöw har medverkat i arbetet med att ta fram ett fotgängarprogram för Göteborgs stad. Motsvarande planeringsunderlag har tagits, och tas, fram i flera svenska städer för att inte tappa bort fotgängarna i processen. – När vi börjar tala om vad det innebär att tusentals fotgängare förlorar tid vid dåligt anpassade trafikljus, eller i närheten av stationer och hållplatser, är det ett sätt att visa att även gående företar resor jämförbara med de som sker med bil eller kollektivtrafik, till exempel till och från arbetet, säger David Lindelöw.

Skilda beteendemönster

Även om gång är ett långsamt sätt att ta sig fram jämfört med cykel och motoriserade fordon finns inom fotgängarkollektivet många skilda hastigheter och beteendemönster. I ett uppdrag för Stockholms stad studerade han ett parti av stadens tätt befolkade trottoarer. Snabba personer sicksackade sig ledigt fram mellan de långsammare. Barn, föräldrar med barnvagn, äldre med eller utan gånghjälpmedel navigerade mellan träd, uteserveringar, skyltar, människor och varor på väg in i eller ut ur entréer, eller människor som gör halt >

»Gående människor uppvisar med andra ord ett elegant sätt att förhålla sig till trängsel.

för telefonens skull. Gående människor uppvisar med andra ord ett elegant sätt att förhålla sig till trängsel.

Gatans balett kallade den amerikanska arkitekturkritikern Jane Jacobs människors befolkande av trottoarer (och betonade att de ska vara breda för att rymma mångt och mycket). Att rikta uppmärksamheten mot fotgängare är att rikta uppmärksamheten mot en stor och uppskattad arena för mellanmänskligt samspel.

Påverkar samspelet

Införandet av teknik påverkar detta samspel. David Lindelöw tar elsparkcykeln som ett aktuellt exempel på hur ett nytt, tyst men snabbt redskap blandas med fotgängare. Nya produkter kommer att lanseras och myndigheterna behöver ta fram strategier för styrning.

Utvecklingen mot självkörande bilar ser dock David Lindelöw som ett långt större orosmoment. Helautomatiska system som i hög grad överlåter ansvaret till tekniken minskar det sociala samspelet radikalt. Det bidrar till en mindre civiliserad stad.

Att lära sig att gå är en av den lilla människans stora erövringar och det är en stor förlust att förlora förmågan senare i livet. Att ta sig fram till fots är så fundamentalt för oss som tvåbenta varelser att det inte skulle behövas särskilda planeringsdokument för att uppmärksamma möjligheterna. – Visst är det så, instämmer David Lindelöw, men vi ska absolut inte ta det för givet att samhällsplaneringen tar hänsyn till detta.

Levande folkliv

Fotgängarvänlighet kan ses som ett slags lackmustest på hur bra en byggd miljö är, menar han. Att planera för dem som tar sig fram till fots stimulerar ett levande folkliv.

I modernistisk trafikplanering har dock fotgängare framför allt betraktats ur en säkerhetsaspekt. Bilistens hastighet och smidiga framkomlighet prioriterades. Fotgängare skyddades med hjälp av övergångsställen, under- respektive övergångar, eller med trafikljus, metoder som i mycket stammar ur ett ingenjörstekniskt sätt att lösa problem på. Hur lösningarna påverkar gåendes tid, bekvämlighet eller trivsel var i detta sammanhang underordnat.

Separation av olika trafikslag är användbart på sträckor där olika trafikslags hastighet blir tydliga, enligt David Lindelöw. Han betonar vikten av att separera fotgängare och cyklister från varandra eftersom färdsätten har så skilda rörelsemönster och hastighet. Eftersom separering av trafikslag traditionellt har gynnat högre hastigheter bör planeringen för kvarters- eller stadsdelsnivå utgå från gående eller cyklister.

Tveksamt begrepp

David Lindelöw tvekar dock inför begreppet shared space, det vill säga trafikytor utan gängse markeringar mellan körfält och trottoar och där samma villkor gäller för alla trafikantslag. Om de är väl gestaltade kan de fungera, men fortfarande är många grupper av fotgängare beroende av tydlig zonering för orientering och för att behärska trafiksituationen. – Jag skulle föredra planeringsfilosofin shared speed eftersom hastigheten är så pass viktig för möjligheten till samspel.

Peak utegym

TEXT: KARIN ANDERSSON

De har poppat upp som svampar ur jorden – och fått ny aktualitet under våren. Men vad är utegymmet för en plats egentligen? >

De har poppat upp som svampar ur jorden de senaste åren. Plötsligt ligger de där längs promenadslingan och lyser i olika primärfärger. Utegymmen har haft medvind under 2010-talet. Både medborgarförslag och tjänstemän verkar positiva. De är ett synligt statement som signalerar att kommunen gör en insats för bättre folkhälsa. Men hur påverkar utegymmen egentligen stadslivet? Vad är det för fenomen som byggs in i våra stadsrum?

Anna Krook, landskapsarkitekt, idag processledare på White, jobbade tidigare på gatukontoret, Malmö stad. Som en del av ett långsiktigt strategiskt arbete med att skapa platser för fysisk aktivitet i staden ritade hon Malmös första specialdesignade utegym. Det var 2013. Då såg Anna Krook och hennes kollegor gymmens potential för att locka en bred

målgrupp användare, till skillnad från de spontanidrottsplatser som staden tidigare anlagt, dit mest killar och unga män går. De ville skapa aktivitetsplatser som attraherade ett brett spektrum vad gäller kön och ålder. För att göra det insåg de att de måste rita egna gym, inte använda dem som fanns att tillgå hos vanliga produktleverantörer.

Gedigen dialog

Ett gediget dialogarbete med befintliga motionärer, allt från löpare och gymfantaster till folk som går promenader med hunden, ledde till en förståelse för vilka behov som fanns. De gjorde också en analys av Pildammsparken i Malmö för att förstå var gymmen bäst skulle kunna byggas. – Vi insåg att det är bra att placera utegym nära en plats där människor redan är fysiskt aktiva. Då ser man andra människor som rör på sig och gymmet får ett sammanhang, säger Anna Krook.

Men hon understryker också att det handlar om fysisk aktivitet i ett väldigt brett perspektiv, som även inkluderar bland annat odling och lekplatser. – Ett utegym precis bredvid en fotbollsplan skulle troligtvis bara användas av dem som redan är vana vid att träna

på den platsen; det kommer att domineras av unga killar. Men om vi la gymmet vid en lekplats skulle gruppen som använder gymmet breddas. De unga killarna skulle också vara där, men de skulle samsas med småbarnsföräldrar.

För Anna Krook och hennes kollegor var utegymmet ett verktyg för att skapa en mer jämlik stad.

Ökat snabbt

Under de senaste åren har antalet utegym i Sverige ökat snabbt. Marianne Hansson är landskapsarkitekt på Liljewall arkitekter och har gestaltat ett flertal offentliga platser som innehåller träningsutrustning. Hon menar att den största utmaningen för en gestaltande landskapsarkitekt som ska rita ett nytt gym är att få det att rent estetiskt bli en del av platsen och sammanhanget – precis som alla andra element som ritas in. >

»Idag verkar få ha problem med att svettas offentligt och träna utan att bry sig om hur man ser ut.

»Ofta har det inte ens varit en landskapsarkitekt med i dialogerna.

– De kräver lika mycket analys av en plats som vilken annan funktion som helst som vi placerar i våra offentliga rum. Men tyvärr ser processen inte alltid ut så.

Marianne Hansson menar att utvecklingen av utegym har varit produktdriven. Beställare har hört av sig till en produktleverantör och helt enkelt fått ett gym levererat och monterat på plats. – Ofta har det inte ens varit en landskapsarkitekt med i dialogerna. Utegymmet har ju väldigt länge varit, och kanske fortfarande är, en funktionsinriktad plats. Man har i princip grusat eller gjort en gummiasfaltyta och ställt produkter på den. Det har inte handlat om gestaltning.

Hög tröskel

Prototyp-gymmen har ofta en hög tröskel som den som vill använda dem måste ta sig över. Gymmaskinerna utstrålar att du måste vara van gymmare eller så ser de väldigt tunga och otympliga ut. Marianne Hansson påpekar också att de inte har haft ett estetiskt uttryck som varit lätt att integrera i stadsmiljön – det klassiska friluftsgymmet med stockar och stenar utstrålar ju knappast urban miljö. Men att det har ändrats de senaste åren. Utbudet har märkbart breddats.

Det har alltså hänt mycket på 20 år. Väldigt få människor skulle då fått för sig att träna utomhus i ett stadsrum där andra personer har picknick eller sitter och vilar på en närliggande bänk. Då var det på sin höjd Friskis&Svettis som anordnade gratisjympa i parken. Idag verkar få ha problem med att svettas offentligt och träna utan att bry sig om hur man ser ut. Men visst finns det olika typer av användare på utegymmen. Anna Krook pratar om att uppvisningsträna och menar de personer som gärna tar av sig tröjan och inte räds att vänligt berätta för andra hur man egentligen ska göra den övning de håller på med.

Plats för fulträning

I Pildammsparken samarbetade Malmö stad med ett nätverk av träningsentusiaster som kallade sig ”Träna i parken” för att göra utegymmen till platser också för dem som inte är vana gymmare. De arrangerade gratis instruktionspass för alla som ville vara med. Och många ville vara med. Det första året hölls 300 gratispass av Träna i parken. – Så fort vi sätter en instruktör på plats, oavsett om det är på en basketplan eller i skateparken, så får vi mycket bredare användargrupp. Då behöver vi inte ens säga ”tjej-skate” för resultatet blir detsamma.

Sammanlagt vid instruktörstillfällena var det 60–70 procent kvinnor och ett åldersspann på 15–85 år.

Både Anna Krook och Marianne Hansson betonar vikten av att utegymmen gestaltas. Att de inte kan behandlas som ett undantag från den gestaltade livsmiljö som stadens urbana rum är.

Anna Krook ser utegymmen som ett insteg. Hon tycker att det roligaste vore om människor började träna i hela staden. Att en trappa och ett räcke mycket väl kan fungera som träningsredskap om man lär sig tänka så. – Jag har en vision om att utegymmen ska avskaffa sig själva när folk börjar våga använda stadsrummet självt som en träningsplats, säger hon.

Umeå planerar för rörelserikedom

TEXT: KOLBJÖRN GUWALLIUS

Flera stadsdelar i landet planeras i dag för fysisk aktivitet, men det är hittills bara i Umeå man har valt att så uttalat använda begreppet rörelserikedom.

Det är något med Umeå. Staden som etablerades på norra sidan av älven och växte ihop med byarna på sydsidan har en lucka i mitten som inte bara utgörs av vatten. Nära stadens centrum ligger den stora Ön, som från älvstränderna och den intillliggande Kyrkbron mestadels ser ut att vara täckt av skog, även om landskapet innanför träden är halvöppet.

Öns nästan poetiska historia är också anmärkningsvärd. Tack vare landhöjningen steg den ur älven under medeltiden. Under 1500-talet etablerades jordbruk här, senare användes den smalare delen av älven, på Öns sydsida, som skiljeställe för timmerflottning. I dag har den drygt 600 meter breda ön en befolkning på omkring 300 personer, mestadels fördelad på trähus i ett par mindre byar.

Men någon urbanisering har alltså aldrig skett, trots läget. Länge ledde endast en smal bilbro – knappt med plats för två mötande bilar – från det södra fastlandet till Ön. Sedan två decennier är E4 dragen över Öns sydspets.

När politikerna som i andra större städer har velat integrera ett hållbarhetstänkande i ny bebyggelse har blickarna fallit på Ön. Läget är perfekt eftersom alla viktiga punkter skulle kunna nås till fots eller med cykel, bara man byggde nya broar. Därmed skulle man även kunna ta fasta på frågor om folkhälsa och rörelsebehov. Inga andra lika stora ytor finns centralt och platser längre ut riskerar tvärtom att låsa fast invånarna i ett bilberoende. – Umeå växer. Staden har fördubblats i storlek de senaste 50 åren och befolkningstillväxten har legat på i genomsnitt 1 800 personer i några år nu. Varje gång vi planerar en ny stadsdel ska vi satsa på täthet och att vi ska ha tillväxt nära kollektivtrafik, säger Nelli Flores Nilsson, planarkitekt på Umeå kommun.

En av strategierna för ny bebyggelse kallas för femkilometersstaden.

Tillväxten ska i huvudsak ske inom en radie på en halvmil från stadskärnan och universitetsområdet. Kommunen ska växa från 129 000 invånare till 200 000 år 2050.

Så långt är valet att exploatera Ön enkelt. Skog, mindre jordbruk, igenväxande hagar och en brukshundsklubb får lämna plats åt 2 500–3 000 bostäder och verksamheter när stadsdelen är fullt utbyggd och blivit ”Norrlands mest eftertraktade bostadsmiljö”, för att citera den fördjupade översiktsplanen. – Ön är lite isolerad i dag. Det är nära, men ändå inte eftersom det saknas kopplingar till stadskärnan. Det är inte många som använder Ön för rekreation, till exempel, fastän den ligger strategiskt lokaliserad med närhet till centrum – det är cykelavstånd till flygplatsen, Botniabanans station och många arbetsplatser, berättar Nelli Flores Nilsson.

Kritiker har hävdat att Ön skulle kunna reserveras som en park och att den är svårbebyggd eftersom stranderosion är ett potentiellt problem. Att bevara viss växtlighet som binder jorden utmed strandlinjen anses nödvändigt.

De få befintliga anslutningarna till Ön ses som en möjlighet snarare än ett problem när det gäller fokus på hållbarhet. Alla nya broar utom en kommer nämligen att utesluta biltrafik. Närheten till övriga staden kommer därmed bara att existera i praktiken för dem som går eller cyklar. I den fördjupade översiktsplanen för Norra Ön från 2008 talas om att göra stadsdelen ”bilsnål”. Hållbarhetsplanerna har möjliggjort statlig medfinansiering via stadsmiljöavtal, där staten går in med halva kostnaden för broarna, 264 miljoner. De ska vara på plats 2026, när den första inflyttningen planeras.

De planerade broarna står i bjärt kontrast till dagens älvbroar. En saknar cykelbana, en annan har en mindre inbjudande cykelbana i mitten som därför även börjar och slutar i underfarter. Båda har smala, oskyddade trottoarer. – Det är viktigt att de vägar som är attraktiva, gynnar hållbart resande och ger det kortaste avståndet finns redan från början, säger Nelli Flores Nilsson. >

»Den mentala bilden av fysisk aktivitet är ofta att man joggar och flåsar.

Ioch med planeringen av den nya stadsdelen har idén om bilsnålhet kompletterats med ett nytt modeord: rörelserikedom. Rörelserikedom är en försvenskning av physical literacy, ett begrepp som myntats av den kanadensiske forskaren Dean Kriellaars. Det förklaras som ”förmågan att kunna rörelsernas eget alfabet”. Ju bättre man känner sin kropps förmåga till rörelser, desto större valmöjligheter har man i livet när det gäller allt från sport- och fritidsaktiviteter till yrkesval, menar Kriellaars. Man är också säkrare i olika situationer och kan undvika skador.

Rörelserikedom är även en genusfråga. Enligt Kriellaars diskrimineras flickor när det gäller fysisk aktivitet på ett sätt som gör att de tidigt börjar röra sig mindre än pojkar, vilket i förlängningen leder till både fysisk och psykisk ohälsa.

Sandrine Rivoire är mark- och exploateringsingenjör och en av projektledarna för Norra Ön. Hon och ett par kollegor har varit drivande bakom att lyfta in begreppet i planarbetet. – Det initierades för att vi är med i nätverket för nya stadsdelar som är en del av den statliga utredningen ”Samordning för bostadsbyggande”, berättar hon.

Nätverket är tänkt som ett utbyte mellan kommuner som bygger nya, hållbarhetsorienterade stadsdelar. Det är också meningen att kommunerna ska få hjälp med innovationer. – Vi började brainstorma kring innovationer och i samband med det kom vi kontakt med föreningen Change the game, som hade ett evenemang om rörelserikedom som mest var riktat till idrottslärare. De hade även ett pass om offentliga miljöer. Vi blev inspirerade och kände att vi kanske borde göra någonting av det här.

Att ett sådant tänk fungerar för idrottslärare är en sak – men inom stadsbyggnad? – Det var en del som blev förvånade först när vi hoppade på det här. Vi tyckte att det passade bra med tanke på att vi hade gång- och cykelbroarna samtidigt som vi inte kunde dra en busslinje rakt över Ön utan måste dra den i en slinga. Vi tänkte att vi kan vända det till något positivt och se hur långt vi kan ta det.

Den största förändringen efter att aspekten rörelserikedom tillkom är att det planerade vägnätet har anpassats så att det tillsammans med broarna skapar

tydligare genvägar till olika målpunkter. – Det måste verkligen bli attraktivt att gå och cykla. Vi har tittat på hur vi bygger vägnätet för att gång och cykel ska bli ännu mer prioriterat än vad som först var tänkt. Körbanorna för bilar kommer inte att bli särskilt breda och det kommer inte att bli höga hastigheter. Vi lägger ett bilstråk rakt upp från bilbron medan gång- och cykelstråken går på tvären. Bilarna kommer inte att ha så många målpunkter.

Man arbetar också med ett kvalitetsprogram för rörelserikedom. – Det handlar om att titta på vad rörelserika kvarter kan innebära, hur olika rum kan se ut. Hur man kan röra sig längs vattnet och i skogen, vilken typ av rörelser man bjuder in till. Vägarna som dras förbi skola och förskolor och kopplar till de nya gång- och cykelbroarna kommer att ha extra breda gatusektioner. Det ska finnas ett stråk som kan möbleras med olika element för att röra sig. Det kan vara allt från sådant som stubbar att hoppa på, saker att klänga i. Det ska bli så pass brett att det ska kännas säkert att leka och röra sig där.

Samtidigt som stadsdelen ska planeras för rörelse blir det höga exploateringstal och det mesta av den befintliga naturen inom planområdet kommer att försvinna. Den anses dock inte ha så höga rekreativa värden i dag eftersom den inte är särskilt tillgänglig eller utnyttjas. Det som bevaras kommer att bli mer parklikt än det är nu även om den del som anses ha högst naturvärden kommer att få behålla sin skogskaraktär.

– Det är en utmaning att ha kvar naturfunktionen. Självklart blir den mindre till ytan, det går inte att komma ifrån. Man måste få upp exploateringen ganska mycket för att projektet ska bli ekonomiskt rimligt, men vi vill i största möjliga mån ha kvar en känsla av att man är nära naturen, säger Sandrine Rivoire.

Man hoppas även kunna lyfta in konceptet rörelserikedom när markanvisningarna kommer igång om ett par år. Förhoppningen är att exploatörerna ska kunna bidra till rörelserikedom på bostadsgårdarna eller intill fasaderna. >

Visionsbild över Norra Ön sedd från söder. Den byggnation som planeras för närvarande skiljer sig något från skissen. I förgrunden på fastlandet syns stadsdelen Teg och på andra sidan älven ligger centrum. Illustration: Umeå kommun.

Fungerar det verkligen att ta ett koncept som rörelserikedom och bygga stad utifrån det? – Ser man på definitionen och försöker föra in det i stadsplanering blir det kanske inte helt lätt. Det krävs samarbetspartners som är med och pushar för det, säger Ulrika Åkerlund, landskapsarkitekt på Boverket.

Hon menar att det krävs en kombination av fysiska förutsättningar och ett socialt sammanhang som stöttar fysisk aktivitet. – Men begreppet är bra, att rörelse inte bara handlar om att vara fysiskt aktiv, att bli svettig och få upp pulsen utan också om en kroppslig kompetens, att kunna röra sig på ett visst sätt.

Ulrika Åkerlund var för sju år sedan projektledare när Boverket tog fram vägledningen Planera för rörelse, en kunskapssammanställning om hur den byggda miljön kan stimulera till fysisk aktivitet i vardagen som STAD uppmärksammade (nr 2). – När vi skrev vägledningen handlade det mycket om kondition, att få upp flåset. Den mentala bilden av fysisk aktivitet är ofta att man joggar och flåsar. Men fysisk aktiv handlar även om balans, styrka och olika förmågor. Jag tycker att frågorna har tagit mer skruv sedan dess. Hur lite barn och unga rör sig har fått mer uppmärksamhet. Kroppen har ett stort register av förmågor som vi är ofta för snåla med att utveckla.

Flera stadsdelar i landet planeras i dag för fysisk aktivitet, men det är hittills bara i Umeå man har valt att så uttalat använda begreppet rörelserikedom. Ofta har fokus legat på att minska bilberoendet och gynna miljömässigt hållbart resande medan fysisk aktivitet och hälsa har följt med när frågor om utsläpp, buller och utrymme på vägarna har adresserats.

Ulrika Åkerlund tror att tankegångarna som ligger till grund för exploateringen av Ön ligger rätt i tiden. – Det finns en potential i yngre generationer. Unga skaffar körkort och bil senare, om de alls gör det.

Stadsbyggnaden kan vara ett stöd i utvecklingen, men det krävs att man tänker på flera olika sätt. Ulrika Åkerlund efterlyser en variation av möjligheter för rörelse. – Marken är i dag så värdefull att man sällan vågar ha oplanerade ytor eller parker. Jag tror att det är en förutsättning för att få rörelserikedom.

Är det då någon skillnad på att planera för rörelserikedom och att planera för rörelse? Ulrika Åkerlund tycker inte att skillnaden är så stor. – Rörelserikedom är inte så etablerat som begrepp än. Det betonar variationen i rörelser, det är lite mer utmanande och ett lustfyllt och positivt laddat ord. Fokus skiftas från folkhälsoperspektivet till att planera för fysisk aktivitet. Det är bra, för vi behöver röra på oss och få in det i vardagen på ett naturligt sätt. Och där har gaturummet en stor potential. Det kan användas på så många andra sätt än bara för transporter.

DEBATT

Idrotten behöver plats

Agenda 2030-målen innebär att vi tillsammans ska arbeta för hälsa och jämlika samhällen. Idrottsrörelsen behövs mer än någonsin, skriver Björn Eriksson, ordförande Riksidrottsförbundet och SISU Idrottsutbildarna.

Jag skriver det här någon dag före påskhelgen 2020 och Stockholm som jag bor i väntar sig stormstyrkor av coronavinden. Jag hoppas att när du läser det här att vi passerat toppen och kurvan är på väg nedåt. Det är en speciell tid. Det absolut viktigaste nu är att bekämpa pandemin. Idrottsrörelsen gör vad den kan genom att förändra sina träningar, ställa in tävlingar med mera.

Om allt hade varit som vanligt hade jag skrivit om att barn och unga behöver röra på sig mer. Det ökade stillasittandet och den ökade psykiska ohälsan måste stoppas. Vi vet att föreningsidrotten gör befolkningen mer aktiv, minskar stillasittandet och bidrar till att minska hälsoklyftorna.

Bygger broar

Föreningsidrotten skapar nätverk och bygger broar över gränser. Gemenskapen och tillhörigheten skapar ett skydd mot psykisk ohälsa. Forskaren Ola Segnestam Larsson har försökt mäta idrottsrörelsens ideella insatser i pengar. Det motsvarar mer än 20 miljarder kronor. Till det ska läggas minskade kostnader för ohälsa, brottslighet och så vidare. Men också det som kanske är allra svårast att mäta – idrotten som ett samhällskitt.

Och idrottsrörelsen behövs nu till och med mer än tidigare. Det jag ser ske runt om i landet är fantastiskt. Idrottsföreningar som har träning på annorlunda sätt utomhus eller i mindre grupper. Som fortsätter vara en trygg och fast punkt i en turbulent omvärld.

Om allt varit som vanligt hade jag skrivit om att det behövs fler idrottsanläggningar, fler idrottsytor och att staten behöver skapa en nationell anläggningsfunktion. Plats för idrott är inte bara en idrottsfråga utan en fråga om att skapa ett hållbart samhälle.

Hållbara städer

Agenda 2030-målen innebär att vi tillsammans ska arbeta för bland annat hälsa, jämlika samhällen, jämställdhet samt hållbara städer. Sverige har under flera år haft den högsta bostadsbyggnadstakten sedan 1970-talet. Vi ser en stor risk i att idrottsytor glöms bort när fokus ligger på att bygga bostäder. Det riskerar att bygga in segregation och ohälsa när vi

egentligen behöver bygga för vår hälsa. Idrotten både ger hälsa och är en gränsbrytande mötesplats som vårt samhälle behöver fler av. Därför måste idrotten komma med tidigt i kommunernas planering både kring nya idrottsytor men också i planer för upprustning av befintliga idrottsytor. Ingen idrott utan en plats att vara på. Det är på planen, i hallen, skaterampen eller spåret som idrott utövas. Det är där vi möts, kämpar, skrattar och bygger relationer. Har vi ingenstans att vara blir det ingen idrott och ingen gemenskap. Det är viktigt nu och det kommer vara än viktigare framöver.

Samtidigt som jag får alla rapporter om föreningar som lägger om sin verksamhet under denna tid så finns där också en oro över att barnen och ungdomarna kanske inte kommer tillbaka när coronastormen har mojnat. Då behöver vi orka tänka framåt och planera långsiktigt tillsammans. För ett starkare Sverige.

BJÖRN ERIKSSON

Ordförande Riksidrottsförbundet och SISU Idrottsutbildarna

Barn i rörelse

TEXT: LENA JUNGMARK

Att barn kan röra sig tillräckligt mycket i vardagen är en fråga om jämlikhet. En jämlik stad planeras med tillräckligt utrymme för fri lek, skriver Lena Jungmark.

Skämtsamt brukar man säga att en vuxen person som försöker röra sig som en tvååring orkar hänga med i tio minuter. Att barn är i ständig rörelse och utmanar sin kropp i varje stund är uppenbart i mötet med en tvååring. Tvååringen undersöker omvärlden i samspel med den egna kroppen, rum och ting undersöks och ger impulser till nya rörelser.

Inom idrottsforskningen har man länge sökt svar på frågan varför barn orkar så mycket mer än vuxna, trots att de har kortare ben, och muskler som får jobba hårdare då de har sämre koordination. Svaret är att musklerna hos barn kan arbeta aerobt i högre grad än hos vuxna. Det ger snabbare återhämtning

och mindre energiförlust. Barns kapacitet att syresätta musklerna kan liknas vid en vältränad maratonlöpares.

Barn i Sverige rör sig generellt för lite. Det slår Folkhälsomyndigheten fast efter att ha undersökt 11-, 13- och 15-åringars aktivitetsnivåer. Alla åldersgrupperna rör sig för lite och känner samtidigt ökad stress. Anledningarna till den minskade rörelsen är flera, där skärmtid, organiserad fritid och ökad oro hos föräldrarna är viktiga faktorer.

Tillgång till spännande lekmiljöer lockar ut barn på äventyr. Lek och spring behövs i barns vardagsmiljö; på gårdar vid skola och förskola, på bostadsgårdar, längs skolvägar och i parker. Finns tillräcklig yta, variation och vegetation kommer leken av sig själv. Det är en viktig jämlikhetsfråga, vistelse i natur och grönska har enligt forskning störst betydelse för barn ur socioekonomiskt utsatta förhållanden.

I familjer med högskoleutbildning och god ekonomi uppmuntras ofta barn och unga att delta i organiserad idrott på sin fritid. I en över 20 år lång studie över flickors och pojkars idrottsutövande på fyra orter i Sverige konstateras att familjernas ekonomi och utbildningsnivå är avgörande. Bland 15-åringar med lågutbildade föräldrar är 30 procent medlemmar i en idrottsförening, jämfört med 80 procent i familjer med högutbildade föräldrar.

Men idrottsträning ger bara god rörelseförmåga i den enskilda sporten. Det är inte nog, menar Dean Kriellaars, professor vid Manitoba University i Kanada.

Han föreläser om physical literacy, ett begrepp som syftar på den repertoar av rörelser kroppen behöver för att hålla sig frisk och stark. God rörelserikedom påverkar i sin tur både hjärna och självförtroende, särskilt hos flickor. Vid 10–12 års ålder tappar flickor tilltron till förmågan att klara fysiska utmaningar, och förlorar sedan även tron på att rörelse ger glädje. En ond cirkel sluts som bidrar till ojämlikhet, och det även på lång sikt, eftersom exempelvis benstomme byggs upp tidigt. Dean Kriellaars framhåller vikten av såväl barns som vuxnas lek utomhus, att vi alla leker, busar, misslyckas och trillar. Då bidrar vi till att rörelse associeras med lust och glädje och inte med prestation.

När städerna förtätas steg för steg förvinner de där platserna som kan få vara lite rufsiga, utmanande och oplanerade – som barn uppskattar. Den täta staden ställer högre krav på ”snygghet”. Bortglömda kantzoner, obebyggda tomter, naturpartier och planteringar utan särskilt syfte hamnar i sökarljuset när staden finkammas i jakten på exploateringsbar mark. De ytor som blir kvar städas upp, för nu är de kanske plötsligt någons utsikt från vardagsrumsfönstret. Det oplanerade och igenvuxna trängs bort, och kvarterets barn förlorar sin fristad, kanske välvilligt ersatt med ett utegym eller en designad lekplats.

Den jämlika staden är planerad så att alla barn och unga erbjuds utelek och rörelse i tillräcklig mängd. Alla flickor och pojkar, oavsett familjens bättre eller sämre ekonomi, behöver mångsidig, spontan rörelse. Argumenten finns. I barns vardagsliv är skolväg, förskoleoch skolgård, bostadsgård och närmiljö viktig. Plats måste finnas, och vi bör arbeta hårt för att argumentera för alla barns rätt att växa upp till friska vuxna.

Lena Jungmark är nationell koordinator för barns och ungas utemiljö, Tankesmedjan Movium vid SLU

Nästa nummer:

I STAD 30 spanar vi efter bortglömda landskap – vem bryr sig egentligen om dem?