Upptäck din församling by Nacka Församling

upptäck din församling

Fred

om en resa från mörker till ljus

mio

Guds kallelse

mitt i livet

diakonhunden som förändrar människors liv

dopet

att välkomna

växthuset

& gröna volontärer

en lillebror 1

innehåll

vandringar

tips

växthuset & gröna volontärer

guds kallelse mitt i livet ted och jennifer

van

inte bara gudstjänst och luther

fred - om en resa från mörker till ljus

vi ställde om

guds hus

på egna ben

dopet

diakonhunden mio

pärleporten podcast

kristen djupmeditation

livet på en kyrkogård

eritreansk kaffeceremoni

händer i våra kyrkor

redaktionen:

Ansvarig utgivare: Carl Dahlbäck Redaktörer & fotografer: Alice Braun, Nadia Mitrovski & Marie-Louise Ågren Formgivning: Nadia Mitrovski

omslag:

Håkan Calmroth och diakonhunden Mio, läs mer på sida 18. Foto: Nadia Mitrovski 2

Carl Dahlbäck, kyrkoherde i församlingen, berättar om den mentala och fysiska vandring som både pilgrimarna, han och vi som är mitt uppe i en pandemi utsätts för. Det här året har vi vandrat. Vandrat runt, runt i lägenheten i karantän och väntat på att få komma ut i den friska luften. Vandrat ute för att kunna umgås med släkt och vänner i en mer Coronasäker miljö. Vandrat gamla och nya promenadstråk för att fördriva tiden när de vanliga fritidssysslorna inte gått att utföra som förr. Vi har tvingats upptäcka vandringens och naturens läkande krafter i pandemins tid. Att vandra är ju ingen ny företeelse i sig. Pilgrimsvandringar var vanliga på medeltiden och säkert är det många i församlingen som gått delar av Santiago de Compostela. Den längsta sträckan på 160 mil sträcker sig från Lyon i Frankrike söderut mot aposteln Jakobs grav i katedralen i Santiago de Compostela i Spanien. Men de flesta har nog nöjt sig med att gå de sista 10 milen. Det är den kortaste sträckan man måste gå för att få kvittera ut ett pass som intygar att man är en äkta pilgrim. Själv gjorde jag just det för några år sen efter en vandring mellan Sarria och Santiago de Compostela och det var verkligen en stor upplevelse. Jag minns mina dialoger med mig själv och min kropp under vandringen. Jag bråkade med mina värkande knän och skavande fötter och kastade mig utmattad i säng vid

ndringar dagsetappens slut. Jag bråkade med min splittrade själ om att acceptera verkligheten där hemma i Sverige och inte hålla på och störa sig på alla omständigheter.

denna helande vänskap är däremot själva vandringen i sig, rörelsen mot ett fysiskt mål. Och ansträngningen som den fysiska urladdningen innebär.

Bitvis var det en tämligen stökig historia det hela och det är väl nånstans i det stöket och böket med den konkreta verkligheten som vissa insikter börjar stiga till ytan. Kroppen påminner själen om var den befinner sig. Att själen aldrig kan vara någon annanstans än där kroppen är, här och nu. De verkligheter och bekymmer som lämnades i Sverige fick helt enkelt finna sig i att vara kvar där under vandringen, uppmärksammar kroppen mig på. På samma sätt måste själen påminna kroppen om vem den har att göra med. Detta är inte vilken själ som helst, förstår du. Det är nämligen Din själ och ditt liv. Och så utvecklas en mer ömsint dialog där jag tvingas bli vän med både utsida och insida, framsida och baksida av mitt jag.

Ett annat instrument är naturen, ljuden, dofterna, ljuset, vinden, färgerna. Allt förunderligt vi erfar med våra sinnen längs vägen. Men för många är nog tystnaden det viktigaste instrumentet som hjälper oss att få kontakt med stillheten. Dag Hammarskjöld sa vid invigningen av Stillhetens rum i FN-skrapan: ”Inom oss alla finns ett centrum av stillhet, omgivet av tystnad.”

Det är i denna acceptans som jag tror att helandet ligger. Att tillåta sig vara den man är med alla dess krämpor och ofullkomligheter. Att det gör ont ibland och att smärta inte är farligt. Jag fick under vandringen ett mer relationellt förhållande till mig själv än det vanliga instrumentella, där kroppen bara ska hålla tyst och lyda själen. Ett användbart instrument för

Det är en stillhet som alltid finns i vårt inre som en resurs mitt i det vardagliga språnget och irritationsmomenten eller som en vila från ansvaret en stund i livet. Och vägen till den inre stillheten kan med fördel göras under en tyst vandring i naturen. Längs en gammal pilgrimsled. Eller varför inte göra den längs en globala-målenled?! I församlingen ser vi mycket fram emot att få ge ett bidrag till arbetet med att senast år 2030 nå de 17 globala målen som FN beslutat om. Människor, länder, organisationer över hela vår värld arbetar i det lilla och det stora för att åstadkomma förbättringar för klimatet och planeten, fattigdomsbekämpning och

jämlikhet, rättvisa och mänskliga rättigheter och jämställdhet. Det är en hållbarhetsfråga som i slutändan är en överlevnadsfråga. Vi vill med vår globala-målenled som planeras stå färdig nästa år, binda samman dessa internationella mål under en vandring som ger ny kunskap om Nackas församlings geografiska område. Men vi hoppas också att färden längs leden ska öppna en glänta mot vår inre andliga verklighet. Vi önskar få förmedla en tanke om det som binder samman allt levande på jorden och som i stunder av klarsynthet får oss att inse att allt är ett. Allt hänger samman och är beroende av varje liten del i den ekologiska sköra och sköna helheten. Min kristna tro säger mig att denna sammanbindningsförmåga är skaparen av alltsammans. Det jag benämner Gud. Vi hoppas att läsningen av denna tidning också ska vara en vandring på sitt sätt. En vandring genom de delar av församlingens arbete som beskrivs här och en öppning mot hur ditt liv skulle kunna vara en del av det. Vi följer varandra med avstånd, men aldrig så stort att någon blir utan sällskap. • Text Carl Dahlbäck, kyrkoherde 3

Ronys foul Foul är en bönröra som är traditionell i Mellanöstern. Den äts till frukost och serveras med Libabröd. Rony Mousa, vaktmästare i Älta kyrka, ger oss här sitt bästa recept.

Text och foto Nadia Mitrovski

6-8 personer. du behöver: « 3-4 fyra solmogna tomater. « 1 gul lök « 3 pressade vitlöksklyftor (ta mer om du gillar vitlök!) « 1 knippe bladpersilja « 2 burkar Favabönor (eller dina favoritbönor.) « 1/2 dl pressad citronsaft « 1/2 dl olivolja « 0,5-1 tsk kummin « Salt « Libabröd

gör så här: « Skölj bönorna och lägg i en skål. « Hacka tomaterna och bladpersiljan och lägg dem i skålen med bönorna. « Blanda ihop citronsaften och den pressade vitlöken och häll över bönblandningen och blanda lite. « Häll olivoljan över bönblandningen och värm ca 1 minut i micron « Smaksätt med salt och kummin och servera med libabröd. tips: Lägg tomaterna gärna på ett fönsterbräde en dag innan så dom får mogna till sig av sol- och dagsljuset. •

diakonens tumvantar

Anna Hirsch, diakon, sitter alltid och stickar. Hon lärde sig sticka som sjuåring av sin mormor och för henne har det blivit avkoppling. ”Jag möter så oerhört mycket människor i jobbet och när jag kommer hem behöver jag något att göra som är lite enformigt och monotont”, berättar hon. Vantarna på bilden är ett par tovade tumvantar. Att tova ull är en gammal tradition och är perfekt att göra med för stora ullvantar. Du tvättar vantarna i 40-60 grader tillsammans med såpa och frottéhanddukar. När de kommer ut formar du dom på händerna. Sedan får de ligga och torka. Efteråt är det fritt fram för den kreativa att börja brodera. •

Jag rekommenderar att lyssna på Ya tayr av sångaren Fayros under tiden som frukosten äts. Den handlar om fåglar som får budskapet att flyga och hälsa på Fayros nära och kära. Ett fint budskap när saknaden och avståndet från dom vi älskar ibland är långt. -rony

nackas vaktmästare Vaktmästarna sköter om församlingens kulturarv i de olika kyrkorna. De ser till att oblater finns tillgängliga till varje nattvard. ”Det är vi som står på stegar och dammar av kristallkronorna i kyrkan”, säger Suren Amaryan, vaktmästare i Nacka kyrka. ”En gång om året dammar vi av votivskeppet som hänger i taket, då får vi hyra in skylift”, fortsätter han. Det gäller verkligen att ha ett par 'husglasögon' som vaktmästare. Suren har även ansvar över att fixa vattenläckor, strömavbrott och andra smärre katastofer som kan ske i församlingens lokaler. Och att putsa nattvardskalkarna i sliver från 1891. •

t e s u h t x vä I september 2019 fick Nacka församling sitt efterlängtade växthus, men det var inte förrän 2020 odlingen kunde börja där i.

Vid Nacka kyrka ligger församlingens Örtagård, en trädgård med pallkragar och ett växthus. Odlingen är ett volontärprojekt som har kommit igång ordentligt de senaste tre åren. De Gröna volontärernas arbete ligger helt i linje med Nacka församlings miljöoch hållbarhetstänktande. I september 2019 stod ett växthus färdigt, men det var inte förrän 2020 volontärera kunde börja odla i det ordentligt. Där odlas tomater, gurkor, altarblommor, squash, med mera. Det är volontärerna själva som har valt vad som ska odlas. I år fick till och med en melonplanta följa med in, men den tog sig inte ordentligt. "Varje år måste man odla något lite galet", säger en av volontärerna.

dessa två till en oas där människor, bin, humlor och fjärilar kan växa. Odlingsarbetet är inte över bara för att utomhussäsongen är över. Till allhelgona binder Gröna volontärer kransar som säljs under helgen. Till jul gör de blomarrangemang att pryda församlingens lokaler med. Här är alla välkomna, utom rådjur och mödrarsniglar, men de kommer i alla fall... Här får du Gröna Volontärers bästa tips mot de mest förödande skadedjuren i trädgården.

mot rådjur:

Det lättaste är att hitta växter som rådjuren inte äter. Blåklint, svartvinbär, kryddväxter, till exempel. Pallkragar och träd kan du klä in i trädgårdseller bärnät, då kommer de inte åt.

Skörden används i verksamheten till kyrkmackor, luncher och fika. Detta år har volontärerna gjort marmelad, syltade tomater och en otroligt god söt squashkaka som de har kunnat njuta av tillsammans under de tisdagar de har setts.

mot mördarsniglar:

I år påbörjades också en perennrabatt med bland annat svartvinbär, rosor, rabarber och jordärtskocka. Då Örtagården ligger intill utomhuskyrkan Gläntan hoppas vi kunna föra ihop

Alla sniglar är inte skadedjur! Akta så du inte förpassar en nyttosnigel till ett mörkt öde.

Mördarsniglarna är värre. Här har volontärerna försökt med koppartejp som har fungerat bra fram till en viss punkt. När sniglarna blir för många eller för hungriga hjälper inget! Titta till trädgården ofta och ta bort dem fysiskt!

Text och foto Nadia Mitrovski

foto pixabay

guds kallelse mitt i livet Här får vi träffa Ted Balkert och Jennifer Schultze, två människor som har fått Guds kallelse senare i livet. ”Vi har alla olika ingångar till den Franciskanska gemenskapen. Ingen är den andra lik, ingen är rättare än den andra. Som människor har vi olika förutsättningar och kallelser. Men för ett liv i Franciskansk gemenskap krävs en form av kallelse.” Ted tror att den som ska kunna leva ett liv som Franciskan måste ha Gud med sig på vägen. Livet som Franciskan är ingen enkel, romantisk väg, den måste vara förankrad i Gud och evangeliet. För hans egna del är han inte Franciskabroder för att han är en så ”förträfflig”, bra och god Franciskan, han är det för att han är en så dålig Franciskusföljare. Han behöver en ordning att rätta sig efter, ett rättesnöre som stakar ut vägen och som varje dag tar ut kompassriktningen för hans liv som Franciskan.

hitta vägen tillbaka När Ted ställer sig frågan hur många gånger han fallit igenom och misslyckats har han ingen aning, men en sak vet han och det är att han har gjort det. Antalet gånger har egentligen ingen betydelse, det viktiga är hur och att han har hittat vägen tillbaka.

Franciskus av Assisi var en italiensk katolsk tiggarmunk, vandrarpredikant och botpredikant. Han grundade franciskanorden, och vördas som helgon i katolska kyrkan. 6

Ted menar på att vi människor har många strider att utkämpa. Vi drabbas, faller, såras, kommer i onåd, hamnar i nöd etc. Vi klättrar och klänger oss upp för karriärstegen, ibland går det bra ibland går det sämre. När han rannsakar sig och tittar tillbaka på sitt liv ser han att skiftningarna har varit många, bergen har ibland varit branta och dalgångarna har varit oändligt djupa. Men en sak vet han och det är att även i de brantaste uppförsbackarna har han klarat sig, annars skulle han inte vara här nu. Ted är övertygad om att även de stunder när han gått sin egna väg och inte

räknat med Gud som en del av sin vandring så har han ändå funnits med och varit en följeslagare på hans vandring. Han har funnits där på armlängds avstånd, bara ett enda ord bort. Gud har skyddat och lett, styrkt och hjälpt även då jag inte följt den väg han har stakat ut för mig.

ett nytt försök År 2019 var ett år som Ted förstod att ”nu är det färdiglekt.” Gud visade milt men bestämt in honom på en annan väg, den ursprungliga vägen. ”Han har inte skjutit mig åt sidan, Han räknar fortfarande med mig. Han har uppgifter som jag ska fullborda. Han vill att jag ska leva Hans kallelse”, säger Ted. Gud har verkligen kallat honom till det fransiskanska livet och att detta liv ska han leva fullt ut. Gud hade varit mild mot honom. Han hade varsamt gått fram, men Han hade satt ner foten och nu fått Ted att vakna ur sin dvala. Nu väntade en besvärlig tid när Ted skulle ge sig ut i något som han kände var osäkert, lite läskigt och som saknade skyddsnät. En tid av otrygghet och med osäker inkomst. Hur skulle han klara sig? Hur skulle han få allt att gå ihop? Ted förstod i den stunden att Gud hade en plan för honom, men varför skulle det då vara sådan vånda? Varför ordnande inte Gud allt det svåra som plötsligt ramlade över honom?

prövningen Ted tog något som utifrån kunde se ut som en flykt. Han gick helt naturligt in i kontemplation, mycket bön och bibelläsning. Han började sätt upp regler för hur varje dag skulle se ut, inte så fast att det blev lagiskt, men så pass att jag varje dag ändå hade en plan att följa. Att bli prövad i fattigdom gav en väldans ångest till en början, men varefter såg Ted att hur illa det än såg ut så fanns det räddning precis på målsnöret. Gud grep in! Gud tog bit för bit bort rädslorna inom honom genom att visa hur det fanns lösningar som kom från olika håll, dock sällan med någon framförhållning utan alltid i sista minuten. Samtidigt som Gud prövade honom, visade Han också att räddningen fanns där. Han visade att Han hade en räddningsplan. ”Att ledas tillbaka av Gud till en väg Han vill vi ska vandra, är en sådan styrkeboost, det är så stort, känslan kan inte beskrivas. Ett liv som Franciskan är aldrig tråkigt även om det utifrån kan se ut så. Men så länge jag lever i sin kallelse är det lycka.” Säger Ted. Han menar på att självklart finns det upp och nedgångar, dalar och höjder dåliga och bra dagar. Hur det än ser ut en dag så finns hjälpen där så nära, bara ett enda ord bort. Varje dag får Ted börja i Guds, Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Teds personliga levnadsregel är klar för granskning, men den ska granskaks av en andlig rådgivare som han ännu inte hittat någon han kan tänka sig, han menar dock att det finns kandidater. • Foto Marie-Louise Ågren

När man jagat eller kanske snarare sökt någonting så länge och inte vetat vad det är man söker så är det inte konstigt att vägen blir lite krokig.

var ungefär tre år när hon kom hem till sin mamma från kyrkans barntimmar en eftermiddag och sa ”Jesus bor i mitt hjärta”. Till sin mamma ställde hon även frågan ”Bor han i min lillebror Jacobs också? Efter det så menar Jennifer att hon väldigt få gånger i sitt liv tvivlat på att Gud finns och att hon fått leva med känslan av att Gud finns har varit en trygghet i hennes liv. Jennifer har sjungit i kör från ung ålder och efter konfirmation i Svenska kyrkan så stannade hon som konfirmationsledare. Men efter det fanns det inte så mycket mer att göra i församlingen utan hon sjöng mest i körer och livet rullade på. Hon blev äldre och efter studierna startade en karriär i reklambranschen. Att jobba med marknadsföring och kommunikation var något hon verkligen trivdes med. Samtidigt kände hon att det var något som saknades, men hon hade svårt att sätta fingret på exakt vad det var. Vid en punkt i livet på en reklambyrå som Jennifer var anställd på, valde ett stort företag att avsluta sitt samarbete med byrån. Detta gjorde att Jennifer inte längre kunde vara anställd och fick lämna. ”Känslan blev ah…vad vill jag göra nu då? Jennifer fick ett erbjudande från ett produktionsbolag att jobba hos dem, men hon tackade nej och tänkte ”det är kanske nu det händer”. Hon hade känt att det saknats någonting och nu var det kanske dags att ta steget och göra något annat. Jennifer visste inte vad hon ville men hon visste att hon ville jobba med människor och möten. Möten som berörde på djupet och på ett mer innerligt sätt. Hon började plugga till sjuksköterska för att sedan bli barnmorska. Vid ett tillfälle under en praktik på Huddinge Sjukhus hamnade hon på en avdelning där patienter

genomgick olika cancerbehandlingar. Här hade hon ofta samtal med patienterna om döden och livet och mötte mycket dödsångest. Många upplevde att de inte hade pratat om dessa stora frågor innan. För Jennifer kändes det som det mest naturliga i världen att prata om dessa stora frågor, men hennes handledare höll inte med. Hon menade att Jennifer hade genomfört en godkänd praktik, men frågade ”Du har aldrig funderat på att bli kurator?” Jennifer gestikulerar och funderar. Redan här, säger hon, så borde jag ha förstått att sjuksköterska inte var ett yrke för mig, att det var någon som försökte säga mig någonting. Jennifer avslutade sina studier efter ett par år och återgick till reklambranschen. Många år senare i extremt högt arbetstempo så behövde hon en paus och och arbetsgivaren gav henne

två månader. Under denna tid var det nästan precis som att det kom till henne. Hon minns det så tydligt första gången när hon vaknade och hörde hur en röst i hennes huvud säger ”men du ska ju bli präst”. Hon tänkte, håller jag på att bli tokig ? Så här kan man väl inte tänka? Och hon minns första gången hon sa det högt. Det var som att hon var tvungen att viska det ”jo men jag skulle vilja läsa teologi så jag kan bli präst” men att säga det högt det gick inte, för det skulle ungefär vara som att säga att hon skulle bli kung. Så stort kändes det, och så ouppnåelig var känslan. Men samtidigt var det som den mest naturliga och självklara tanke som

hon någonsin tänkt. Och från den stunden blev hon mycket gladare och lugnare det var som att allting landade. När man jagat någonting så länge och inte vetat vad det är man riktigt är på jakt efter så söker man och söker och vägen blir någonstans krokig och lång. Jennifer menar på att när du då äntligen kommer i mål känns det oerhört tillfredsställande. Men sen ska man ha klart för sig att det första målet, om man vill kalla det så, inte är slutdestinationen, utan det är här resan börjar. I Jennifers fall med fem och ett halvt års studier för att sedan vigas till präst. Jennifer är jättetacksam. Tacksam för att hon lyssnade på det hon kallar för Gud. På sin inre kallelse och på den yttre kallelsen. Det var precis som att någon hade försökt säga något till henne i 20 års tid, och hon hade hört, men ändå inte hörde rätt. Men sedan fortsatte hon att höra den där rösten, och så gjorde hon sitt nästa försök men det blev inte riktigt rätt den gången heller, sen hör hon det tydligt och klart, och det var då hon förstod att hon helt plötsligt var mottaglig för det. Jennifer tycker att den kallelse som kom till henne var som en känsla av förälskelse, en känsla som är svår att förklara. Det var den känslan som bar henne genom den tuffa studietiden, den känslan, Gud och människorna runt henne. Och den känslan kan hon känna även idag, men inte på samma sätt. I dag har den mognat. Jennifer menar att i beslutet att förändra sitt liv lämnar man mycket av tryggheten bakom sig. Men man får också så mycket nytt. Att ta steget och att få förtroendet att bli präst är det bästa hon gjort. Har du en kallelse, så lyssna till den avslutar Jennifer. • Text och foto Marie-Louise Ågren

inte bara

gudstjänst och Luther

Du som är medlem i Svenska kyrkan bidrar inte bara till att vi kan hålla gudstjänst och hålla Luthers ande vid liv. Vi gör en hel del annat också.

kyrkans öppna förskola och andra aktiviteter där små barn och deras föräldrar kan mötas läger, ungdomskaféer och andra mötesplatser för ungdomar hembesök och sjukhusbesök för att stötta sjuka eller människor i kris gudstjänster, för alla i livets glädjeämnen och sorger, förtvivlan och hopp

gemenskapsträffar för äldre och ensamma

jourhavande präst som människor i krissituationer kan kontakta under den tid på dygnet då många andra resurser är stängda arbete i krissituationer med lokala kriscentrum, samtalsstöd med mera själavårdssamtal när livet känns tufft och man behöver någon att prata med gratis eller subventionerad familjerådgivning olika projekt för stöd till människor i arbetslöshet ett rikt musikliv med körer och musiker

Luther

underhållet av våra kyrkobyggnader och kulturarv stöd till människor på flykt, både i Sverige och utomlands stöd till de som sörjer stöd till människor som är nya i Sverige, för att de ska lära sig svenska och komma in i samhället stöd till svenskar som befinner sig utomlands stöd inom vård, försvar, universitet och fängelser klimatarbete i Sverige och världen act svenska kyrkan, som finns på plats vid katastrofer och kämpar för allas rätt till ett värdigt liv.

Fred

om en resa från mörker till ljus Efter många år i missbruk och kriminalitet hittade Fred sin vattenhink, en plats där han har kunnat odla kärleksfulla relationer och gemenskap. Men vägen dit gick via ett självmordsförsök på en tunnelbaneperrong. Där, på den absoluta botten började klättringen upp till ett liv i dans istället för kamp.

Foto Alice Braun

En tisdag för ett år sedan gick Fred, eller Freddan som han kallas, till Fisksätra kyrka där det serverades mat. Det kostade inget men Freddan kände att han ville ge något tillbaka så han bad om en trasa av husmor Rosita, för att torka av borden. Och där och då tog han ytterligare ett steg på sin livstrappa. Snart stod han och serverade mat, delade ut psalmböcker, hjälpte till att bära stolar och mycket mer. Och till slut blev han projektanställd i några månader. Det blev en gemenskap för Freddan som han tidigare inte varit med om. ”Det är ett unisont blixtlås, den här kåken, ler han, det är inte en mot alla utan tillsammans och jag älskar den tanken” berättar han. ”När jag blev projektanställd här svävade jag som en fågel i vinden. Jag var så stolt! Jag klarade av att ta emot kärlek också, att vara i den här fina gemenskapen”. Men 2015 och efter ett 30 årigt liv i kriminalitet och missbruk hade Fred fått nog. Det fanns inget kvar att leva för, hans barn bodde sedan länge i Australien och den 60-åriga kroppen hade tagit rejält med stryk av det hårda livet. ”Jag mådde skit och kände mig som en genomrutten looser, så jag bestämde mig för att hoppa framför tunnelbanan.” Ett litet kliv på en perrong men ett stort steg i ett liv. När tåget kom rusande tog han steget, men något försent, så han slog upp örat och slungades tillbaka på perrongen. Han vaknade upp på SöS och hamnade på psykakuten. Ännu en gång kände han sig bekräftad att vara en looser, han klarade ju inte ens av att ta livet av sig! ”Jag rannsakade mig själv och kom fram till att alla dåliga beslut handlade om att droger och alkohol drev mig till det. Stölder, vapen, våld och fängelsestraff. Jag kände att jag hade fått nog, det skulle inte få styra mig mer. Jag är en fin person i botten så jag tänkte, Nu eller aldrig!” Han tog ett nytt steg på livstrappan och kom till ett behandlingshem i tre månader följt av ett tolv-stegsprogram i ytterligare tre månader. ”Efter sex månader som drog- och alkoholfri ryckte det fortfarande i kroppen, men efter ytterligare sex månader som ’frifoting’ började det släppa. Nu behövde jag på allvar en

ny identitet fri från det gamla livet” förklarar han.

foto pixabay

Fred flyttade hem till sin mamma och tog hand om henne. Där fick han också tillbaka sin syster som för länge sedan hade gett upp hoppet om honom. ”Tänk vilken skillnad ett liv kan vara när man går från kamp till dans, för det är så det känns!” berättar Fred. ”Varför ska man kämpa om man kan dansa? Och varför ska man klösa sönder naglarna på en vägg om man kan leta reda på en stege? Det finns alltid en stege eller ett fönster”, fortsätter han. ”Det är bara att leta.” Han har alltid en bok under armen och läser mycket. Under åren i fängelset läste han både Bibeln och Koranen och fascinerades av berättelserna. Men det var först när han började träna thaiboxning som han hittade sin andliga hemvist i buddhismen. ”Jag tror inte på Gud men på den helige anden inom mig, det är dit jag söker mig” förklarar Fred. ”Att sträva efter materiella ting är meningslöst. Köpa senaste bilen ger ingen lycka. Men att gå långt efter en hink vatten, det är det stora” förklarar han. ”Att finna närvaron och tacksamhet i nuet och i en kopp kaffe är stort. Det är också skönt att få vara i ett andligt rum som kyrkan, i det livsbejakande och det som jag förnekat tidigare, det gör mig levande och ger en erfarenhet av det andliga inom mig. Här hittar vi stegar, här klöser vi inte sönder naglarna, skrattar han. ”Här kan jag verkligen uppskatta kärleken.” Vid fyra tillfällen har han åkt till sina barn i Australien och 2009 stannade han i tre månader och var med när hans första barnbarn, Grace föddes. Hennes namn står tatuerad på armen tillsammans med hans andra barnbarn Claire, sonen Rasmus och dottern Jolin. ”Idag är jag ingen looser och mina barn är så stolta över mig. Så steget på perrongen var det bästa jag har gjort! Jag och mina barns mamma är också bästa vänner trots att vi bor långt ifrån varandra.” Men det har funnits bakslag. I somras var Fred tyngd av det han kallar ”gamnacke” vilket ledde till att han gick till systemet och köpte öl som han fyllde kylen med. ”När det bara var en öl kvar tänkte jag; sista ölen! Och så drack jag upp den och sen fick det räcka”. Men droger kommer

Varför ska man kämpa om man kan dansa? Och varför ska man klösa sönder naglarna på en vägg om man kan leta reda på en stege? han aldrig att ta, det har han gjort för sista gången. ”Där går gränsen, jag vill kunna se mig i spegeln varje dag, och jag vill kunna finnas för andra, jag har mycket kvar att ge” fortsätter han. ”Jag skulle vilja hjälpa någon som står där på perrongen och som vill hoppa, jag har en erfarenhet som jag vill dela med mig av, och kan jag hjälpa någon som är på väg över kanten, räcka över en stege, så hjälper det också mig”. Freddan har något att lära, en erfarenhet att gå från kamp till dans, att odla tacksamhet och att vara tacksam över att kunna känna tacksamhet. Han har slutat söka kickarna, att söka yttre rikedom och snygga bilar. Men belöningar är hans drivkraft, att gå långt för att finna sin vattenhink. ”Den är här i Guds Hus, i Fisksätra kyrka, här är vattenhinken” avslutar han. • Text Alice Braun

utomhu

Vi lade så mycket som möjligt av vår verksamh utomhus redan i mars n pandemin började. Med kläder funkade det ok! sätra kyrka har under h sommaren träffats ute och skur. Fotboll, familj utflykter och mycket an har hjälp många.

nackaforsamling Här är några av barnen som deltagit under våra utomhusaktiviteter!

Ält rad ga tog ko Du

gläntan

Vi skapade en utomhuskyrka! Där hölls mässor och gudstjänster under sommaren. Du hittar kyrkan utanför Gula villan vid Nacka kyrka. Den öppnar lagom tills det blir varmt igen!

nackafors år 1957

sabets amling Eli

♥

konfirmati

us!

het när d rätt Fiskhela i ur jefika, nnat

livesända konfirmationer The show must go on! Vi har livesänt sex antal konfirmationsgudstjänster hittills, och fler lär det bli. Familj satt hemma i sofforna eller ute på parkeringen och väntade in konrifmanden!

I kris får man vara kreativ. I mars i år var vi tvungna att ställa om. Här ser ni ett axplock om vad vi har gjort!

minnen

ta fick besök av Elisabet. Hon konfirmedes 1957 i Nacka kyrka och visade ett ammal svartvitt fotografi av detta. Hon g även med sig sin bibel hon fick vid onrifmationen. u ser den nedan.

odling

Fisksätra, Nacka och Forumkyrkan har alla tre åtagit sig odling. Altarblommor, grönsaker till mackan och jord under naglarna har gjort det möjligt för många att ses näst intill som vanligt, fast utomhus och på avstånd.

guds hus råd och stödcenter

Guds Hus är en mötesplats för alla, oavsett religionstillhörighet. Förhoppningen är att kunna bygga en moské precis intill Fisksätra kyrka. Guds Hus startade 2009 som ett gemensamt projekt mellan olika trossamfund och religioner i Fisksätra. Man kunde se ett behov att komma samman då många olika kulturer lever nära varandra på en liten yta i Fisksätra. Projektets mål är att samla in pengar för att bygga en moské intill Fisksätra kyrka med ett inglasat rum i mitten för det som är gemensamt. Samtidigt som projektet har fortgått har människor kommit samman, oavsett religionstillhörighet eller trosuppfattning och Fisksätra kyrka har blivit en naturlig mötesplats. Här samlas människor från alla delar av Fisksätra, men också från hela Stockholm. ”Guds Hus är så mycket mer än en byggnad” säger Pia-Sophia Passmark, verksamhetsledare och präst i Fisksätra kyrka. ”Ytterst handlar det om det mänskliga mötet och att ingen, oavsett vem du är, ska känna sig exkluderad. 16

Det är vi bra på här i Fiskis” fortsätter hon. Vi försöker se alla som kommer, stora som små, rika som fattiga, behoven finns överallt. Men vi har också roligt tillsammans, det är viktigt!”

byggt en öppen och varm gemenskap som är unik i sitt slag och som idag inte är helt lätt att finna. ”Vi vill få människor att känna stolthet för sin unika person och att finna kraften inom var och en men också tillsammans. ”Alla behövs och behöver känna sig behövda, avslutar Pia-Sophia och går in i kyrkan mitt på torget. •

Vinnare:

Från hösten 2020 tar Guds Hus över Råd och stödcentret i Fisksätra kyrka. Där erbjuds språkundervisning, läxhjälp, bildterapi, fysisk aktivitet, samtal om tro men också gemenskap och fika. Under Corona sker aktiviteterna utomhus och nu när kylan smyger sig på finns det filtar som håller värmen. ”Vi möter flera hundra personer varje vecka och alla som kommer hit är en viktig pusselbit till Guds Hus mötesplats. Här delar vi livsberättelser med varandra, kultur och erfarenheter, och vi hjälps åt att vara människor, det är stort, förklarar Pia-Sophia. Hon, tillsammans med arbetslaget, kyrkoherden Carl Dahlbäck, Katolska stiftet och Muslimska föreningen i Fisksätra har

Text och foto Alice Braun

RÅD & STÖDCENTER Pia-Sophia Passmark pia.sophia.passmark@svenskakyrkan.se Magnus Helmner magnus.helmner@svenskakyrkan.se Tina Sundström tina.sundstrom@svenskakyrkan.se Susanna Walther susanna.walther@katolskakyrkan.se João Alho RÅD & STÖDCENTER joao.alho@svenskakyrkan.se

Projektet På egna ben leds av Joao och Magnus i Fisksätra kyrka. De hjälper de som behöver boende och arbete genom att bygga kontakter med de som har arbete och boende att erbjuda. Projektet På egna ben startades våren 2020 i Nacka församling och syftar till att förena det diakonala med det sociala arbetet i församlingen och att vara en länk mellan människor som söker eller erbjuder arbete eller utbildning. Det är ett sätt att stötta de människor som är både motiverade och ambitiösa att snabbare ska komma ut i arbetslivet eller få möjlighet till bostad. Magnus Helmner, diakoniassistent, och Joao Alho, projektledare, såg ett behov och en möjlighet att fylla en lucka i systemet för att hjälpa både de som behöver hjälp med boende och arbetet men också för de som söker arbetskraft och någon som vill hyra en bostad eller ett rum. ”Vi som kyrka fungerar också som en stabilitet för alla inblandande. Söker du arbetskraft eller inneboende kan du känna dig trygg med oss” berättar Magnus. ”Vi vänder oss främst till utsatta unga människor från andra länder men också människor som har svårighet med språket och att hitta rätt väg till utbildning och arbete. Hittills har 12 personer fått bostad och 8 personer fått arbete genom ”På egna ben”

”Jag kommer från Portugal och när jag kom till Sverige för 6 år sedan hade jag behövt det som vi erbjuder i På egna ben”, berättar Joao. Han är veterinär i botten men har arbetat med socialt arbete på olika sätt både i Italien och nu i Sverige. ”Det tog onödigt lång tid för mig att hitta rätt i det svenska systemet och på arbetsmarknaden. Jag ville sätta igång direkt”, förklarar han. Joao som talar sex språk är den som sköter mycket av det praktiska, han både ställer krav och coachar de sökande. ”Svenska språket är allt” förklarar han. ”De som inte kan språket coachar jag och hjälper dem till rätt undervisning, men också att ta kontakt med rätt personer och instanser.” Magnus tar mer hand om det själsliga. ”Med mig kan de prata om livet” berättar han, ”Joao tar mer hand om det praktiska, så där kompletterar vi varandra väldigt bra.” Projektet fortsätter till och med februari 2021 men med förhoppning att fortsätta under en längre tid. • Text Alice Braun

Om du har arbete eller boende att erbjuda eller om du söker arbete och boende, kontakta Joao Alho joao.alho@svenskakyrkan.se eller Magnus Helmner magnus.helmner@svenskakyrkan.se

foto unsplash

Foto Alice Braun

och många får också stödundervisning i svenska i Fisksätra kyrka.

dopet ett sätt att välkomna en människa till den här världen, den här familjen. 18

Oliver, 6 år, övar för den stora dagen då hans lillebror Elliot ska döpas. Han får veta hur han ska hälla upp dopvattnet och hur han sedan ska torka av lillebrors panna från dopvattnet. Det är en viktig uppgift och något han kommer att ha med sig hela livet. Pia-Sophia Passmark, präst i Nacka församling visar dopplatsen, en glänta som tagits fram i Coronatiden för att kunna vara kyrka utomhus. Den lyser nu av gula löv som täcker marken likt en solmatta och som skapar ett rum tillsammans med träden omkring. Hon visar Oliver hur han ska göra och får honom att förstå att han är minst lika viktig som lillebror denna stora dag. Oliver berättar att han drömmer om en Porsche när han blir stor, en grön. Och han tycker att de ska sjunga Blinka lilla stjärna på dopet som är Elliots favoritsång. Linda, mamma till pojkarna förklarar dopets betydelse för henne och för dem som familj. ”Det är ett så fint sätt att välkomna detta lilla och stora liv till den här världen och till vår familj” förklarar hon. Relationen till Pia-Sophia är viktig för familjen Bodén. Hon har funnits i både lyckliga och sorgliga stunder och även om de bor i grannförsamlingen känns det självklart att döpa Elliot här i Gläntan. ”Pia-Sophia har både begravt min pappa och ska nu döpa Elliot”. Pia-Sophia fyller i ”Det är en stor gåva att få vara medvandrare till en familj i livets viktigaste skeden. Riter och traditioner är så viktiga för oss människor, särskilt i oroliga tider. Det skapar närhet och tillit och hjälper oss att bli människor tillsammans. Jag tror inte heller att dopet är till för Gud, det är till för oss människor och att få bekräfta vår mänsklighet och vår andlighet tillsammans” fortsätter hon. I denna Coronatid var det inte helt

självklart att ha ett dop. Både farmor och mormor vill vara med men är samtidigt i riskgrupp. ”Vi vill ju att hela familjen ska kunna vara närvarande, men det har varit svårt att komma på en lösning. När Pia-Sophia berättade om Gläntan här vid Nacka kyrka kändes det rätt för oss. Alla kan komma, men på säkert avstånd förstås, säger Linda.

rösten som om det vore det mest självklara i världen. Elliot är för liten för att förstå men när Oliver börjar sjunga blinka lilla stjärna instämmer han genast med både händer och röst. Och broderskärleken går det inte att ta miste på, Elliot ger blöta kärleksbetygelser till sin storebror som

Både farfar och morfar ligger begravda på Nacka kyrkogård så det faller sig naturligt att ha dopet vid Nacka kyrka. ”De tyckte mycket om varandra när de levde och ligger också begravda så att de kan vinka till varandra” skrattar Linda. För Oliver är det viktigt att besöka gravarna när de är här, han sätter sig på huk bredvid morfars sten och lägger en blomma på graven innan han och Pia-Sophia tänder ett ljus. Det unga livet och det som har passerat möts på ett naturligt och självklart sätt på denna plats och skapar band mellan generationer. ”Berättelsen om våra liv hjälper oss att förstå hur det är att vara människa” säger Pia-Sophia. ”Därför är det också viktigt att mötas och minnas våra band till varandra, som här vid morfars och farfars gravar” förklarar hon. ”Morfar och farfar är med oss när Elliot ska döpas, det känner vi nog alla” säger Linda. Pia-Sophia sträcker fram ett ljus till Oliver med texten ”Himmelriket är inom dig”. Han tar emot gåvan och tittar med stora ögon på asken. Linda berättar att de brukar prata om att morfar är i himlen. ”Morfar är med mig hela tiden, han är i himlen inom mig, förklarar Oliver säkert i

besvarar kärleken med kramar. Han strålar av stolthet och han kommer att göra sin uppdrag på dopdagen som bara en storebror kan göra. • Text och foto Alice Braun

I januari nä sta å ett drop-in r planerar vi dop! Förd med drop elen in är att d u kommer precis som du är, inge n bokning behö vs. Vi tar ä ven emot alla åldrar.

Mio

– diakonhunden Mio och Håkan är Älta kyrkas diakonhundsteam. Busig på fritiden, lugn och metodisk på arbetet. Mio är en ljusgul Golden retriever som glatt kommer och hälsar mig välkommen i dörren när jag knackar på. På vägen utanför står en Tibetansk spaniel som börjar skälla när den ser Mio. Mio tittar nyfiket och bestämmer sig för att skälla tillbaka. ”Om du pratar så pratar jag”. Mio är en så kallad besökshund. Ett besökshundsteam, alltså hunden och hundföraren, jobbar med att ge glädje, lättnad, motivation eller sällskap genom besök på äldreboenden, stödboenden eller skolor. Men med betoning på jobb. ”Det var en av de viktigaste sakerna jag fick lära mig på utbildningen. Det här är Mios jobb, och precis som oss är de begränsade i sin ork”, säger Håkan Calmroth, Mios hundförare och diakon i Älta kyrka. Mio vet exakt vad som väntar när Håkan sätter på sig diakonskjortan, då blir han besökshunden Mio. På hemmaplan är han familjehunden Mio, som drar lite i kopplet och nosar envist överallt, men på jobbet är han hunden som snällt och lugnt går fram till alla som vill på ett äldreboende, tar godis fint och lägger huvudet i knät. Forskning visar att närhet till djur sänker blodtryck och minskar stress. De allra flesta människor har också någon gång i sitt liv haft en relation 20

med en hund. Det är där Mio, med andra besökshundar, är en naturlig väg till samtal. Folk sänker garden när de träffar en hund. I själavårdande och tunga samtal är han lättnaden i den tjocka sorgen genom att sträcka på sig sådär gulligt som bara en hund kan göra. På ett ålderdomshem för dementa väcker han ett slumrande barndomsminne hos en person som inte längre kommer ihåg så mycket. Mio kan också vara något spännande, exotiskt och häpnadsväckande för en person i livets slutskede som nästan bara är sängliggandes.

fint, lägga huvudet i knät på folk och kunna lite tricks som barn kan göra med honom. Man testar också hur hunden reagerar på skrammel, underlag och obekväm hantering. ”Mios stora svaghet är underlag” säger Håkan. ”Det har hänt att vi är på hembesök och vi går upp för en hal trappa i en villa och sen vågar han inte gå ner.” Som tur är lär sig hundar snabbt. När Mio har varit på samma ställe ett par gånger är inte den där trappan lika läskig. Att få hälsa på de människor som bor där gör att Mio glömmer den hala trappan.

Håkan berättar om resan från att få hela processen godkänd, till att få hem Mio och till all den mediala uppmärksamhet som Mio och Håkan har fått. Han berättar att de har varit med i P4 och jag skrattar till. Tanken på Mio i hörlurar i en studio gnällandes och skällandes är den första bilden jag får upp i huvudet, och det är väl det som gör att vi älskar djur så mycket. De ger oss glada och söta associationer och de dömer inte. Alla är lika mycket värda i en hunds ögon.

Så är de, hundar. De är avlade för att älska oss människor i vått och torrt. Om du en gång har lärt känna en hund så glömmer den dig inte. De har, till skillnad från vad många tror, ett otroligt minne som kan sträcka sig över en hel livstid. De associerar och lär sig hela tiden, även när vi inte vill att de ska. ’Det är ju också därför vi älskar dem. De där tokiga, fina, oskuldsfulla sinnet som ena stunden ligger bredvid oss i soffan och gosar, för att i nästa stund sno en hel kyckling från köksbänken. Det är något befriande i det som jag tror att vi alla längtar efter. Att få vara älskade för den vi är, och att få vara lite busiga och barnsliga ibland. •

Besökshundsutbildningen innebär att man träffas tolv gånger, mellan tillfällena är det eget arbete som gäller. Mio ska kunna hälsa på folk på ett lugnt och sansat sätt, ta godis

Text och foto Nadia Mitrovski

tips från hundinstruktören!

tre saker du inte visste om hundar de behöver lära sig att ta det lugnt

de behöver inte hälsa på andra hundar

göm hellre bollen än att kasta den

De allra flesta hundar är dåliga på att gå och lägga sig när de är trötta. De är vakna när vi är – och de behöver betydligt mycket mer sömn än oss. En hund ska sova 16-18 timmar per dygn, valpar ska sova ännu mer! Så träna mycket på att hunden ska kunna vila i alla möjliga situationer, hemma som ute. Använd en mjuk filt och goda ben, att tugga är lugnande.

Att hälsa på andra hundar är viktigt under valpens socialiseringsperiod, efter det räcker det med tre till fyra stabila vänner. Att ofta hälsa på andra hundar är negativt på många sätt. Smittspridning, t ex kennelhosta, öronskabb men även vinterkräksjuka och covid-19. Det är också upplagt för konfilkter mellan dig och din hund. Vad händer när hunden vill hälsa men inte du?

Att leta efter leksaker är mycket roligare och stimulerar hundens sinne. Hunden får använda nosen, synen, kanske till och med hörseln, istället för att bara springa efter. Du ber hunden att stanna och promenerar iväg med bollen, lägger den på marken och går tillbaka. Väl där får hunden ett ”varsågod” och den pinnar iväg! Göm gärna i buskar, högt gräs eller i skogen. 21

Lite mer en ett år har gått efter att Pärleporten podcast släppte sitt första avsnitt. Duon Johan Lindström och Nadia Mitrovski har ett härligt samspel och bjuder in lyssnarna till att höra dem beskriva kristendomen på pedagogiskt och ett litet finurligt sätt. Blandat med humor och självdistans gör de olika aktuella vardagsspaningar som de kan koppla till det andliga eller religiösa. Därefter bygger de en tes som de sedan vrider och vänder på, ibland allvarligt och ibland mindre allvarligt, ibland blir det rena killgissningar. Att podden startades var mer eller mindre för att båda gick i tankarna om att göra en podd med nån

slags fokus på kristendom för nybörjare. Till en början var de tre stycken, men efter avslutad anställning blev det Johan och Nadia som fortsatt driva podden. Det goda samspelet tror de kommer från att de i grunden har kul tillsammans och båda är ett fan av Nile city. Namnet Pärleporten kommer från att Johan skulle fixa en introjingel till podden och snubblade över varianten de har idag. De båda tyckte att namnet Pärleporten podcast låter bra när man säger det. Dessutom är Pärleporten en kristen referens eller myt till himmelriket. Podcastens spegling handlar om att Johan och Nadia i

Lyssna på Spotify, Apple Podcaster, Acast och där du hittar podcasts. Följ oss på Instagram @parleportenpodcast 22

grunden har en vilja att försöka förklara eller beskriva kristendomen på pedagogiskt och ett litet finurligt sätt. Det menar på att det finns så många fördomar där ute om hur en kristen är, ser ut och beter sig. Genom podden hoppas duon att de lyckas slå hål på fördomen om att kristna människor är på ett specifikt sätt; lite halvtokiga och humorlösa. De vill också avdramatisera det kristna begreppet då det är så himla laddat. Knepet de använder är humor, något de båda tror är en bidragande faktor till varför många lyssnar. • Text och foto Marie-Louise Ågren

kort meditation för sinnesro Sätt dig med korslagda ben eller en ställning som du finner bekväm. Slut ögonen och fokusera på dina andetag. Låt andningen vara naturlig men var medveten om den. Tacka och be för denna stund; I faderns, sonens och den helige andens namn. Sitt så med fokus på andningen 5-20 minuter.

Ylva Jansson, präst i Nacka församling tillämpar Kristien djupmeditation med inspiration av de Buddhistiska lärorna men med Kristus i fokus.

kristen djupmeditation Den kristna djupmeditationen vi övar på i Nacka handlar om försoning och att se och bejaka undret, oss själva, där inom oss finner vi Gud. Vi övar oss att släppa och våga se oss som hela. Det är en inre resa bortom alla gränser mot ljuset och kärleken, mot vårt högre JAG och Kristus. Samtidigt är den tydligt förankrad i vardagen och en väg till acceptans av livet som det är just nu. Dessa två rörelser blir vår väg där vi kan älska

våra liv, trots såren, och kanske tack vare såren. Två parallella rörelser inåt och utåt, mot oss själva och mot Gud. Finner vi den ena har vi även erfarit den andra, berättar Gudni Agnarsson, präst i Nacka församling som leder kristen djupmeditation. • Text och foto Alice Braun

livet på en kyrkogård

Kyrkogården intill Nacka kyrka är Nackas lilla oas för både människor och djur och är placerad mellan Värmdöleden och den trafikerade Gamla Värmdövägen. Den är till stor glädje för alla som vistas där oavsett om det är förskoleklasser, någon som besöker en grav, ett rådjur eller ekorrar och fåglar.

”Kyrkogården kan ses som en park som skänker både djur och människor glädje” säger Jessica McCarthy, arbetsledare på kyrkogårdsförvaltningen i Nacka församling. ”Vi arbetar till stor del med är att förbättra den gröna miljön. Vi har tagit bort en del buskar och träd som har blivit sjuka och ersätter dem med nya friska växter. I och med klimatförändringarna har det kommit nya sjukdomar. Almar dör både här och i hela Sverige så vi försöker ersätta dem med andra träd” berättar Jessica. Att planera en kyrkogård kräver långsiktighet, inte minst för trädplantering. Man förbättrar ekbeståndet men planterar också nya träd som inte har vuxit på kyrkogården förut för att sprida riskerna och försöka förhindra sjukdomar i framtiden. Nu har det planterats Hassel, något som ekorrarna älskar, men även buskar som Häggmispel för fåglarna som äter bären på hösten. ”Vi tänker att växtligheten inte bara ska vara för oss utan också för smådjur och insekter. När vi fäller träd lämnar vi stockar kvar för att maskar andra småkryp ska få mat. Man ska städa lagom” förklarar Jessica. På kyrkogården finns en egen bikupa sedan ett år tillbaka. Det gör att man tänker än mer på växtligheter för fjärilar, bin och andra insekter. Till exempel planteras krokuslökar med tidig blomning som bin och humlor vill ha. ”På våren är det väldigt ont om blommande växter, så lökarna är en viktig källa för dem. Vi har också planterat en annan typ av lind

som blommar senare än den vanliga linden för att förlänga blomningssäsongen”, berättar Jessica, men vi har också mycket perennrabatter vilket inte är så vanligt på kyrkogårdar.” För de som arbetar blir jobbet också roligare, det blir mer än gräsklipp och gravskötsel, det gör att alla får jobba med många vackra saker. I Nacka arbetar man mycket med att tänka långsiktigt, uppemot 150 år. ”Det är viktigt med tanke på hur vi lever idag med korta perspektiv, och det är viktigt framför allt för kommande generationer. Jag kommer aldrig få se det trädet i sin fulla prakt, kanske inte heller mina barnbarn, men så småningom kommer det bli stort och vackert och bidra till en vacker miljö som skänker skugga till de som behöver” säger Jessica. ”Långsiktighet är spännande att planera, och att utveckla de gröna ytorna. På ett flygfoto utmärker sig Nacka kyrkogård och den ska också kunna vara för alla människor oavsett om man är i sorg eller bara vill promenera till jobbet eller skolan. Jessica upplever inte att hon möter så mycket sorg som många föreställer sig, men väldigt mycket värme och ödmjukhet. ”Det är sällan jag möter en ledsen människa men det är många som återkommer vilket gör att vi bygger relation med alla åldrar. Över Allhelgonahelgen möts ofta generationer vid gravarna, då är det mycket värme och såklart sorg.” Storkällan som ligger vid Älta hör också till Nacka församling. Det är mer en skogskyrkogård med ett lugn

och en stillhet som är unik. Där pågår också ett arbete med att föryngra tallar då flera har blivit sjuka, och även där är djurlivet i fokus så att det finns växter för alla. ”Vi har satt dit en Oxel som är bra för den tidiga blomningen och som ger bär till fåglarna. På Storkällan finns också en muslimsk begravningsplats vilket gör att olika kulturer möts vilket är berikande för alla. Där finns också ett kapell där det går att ha borgliga begravningar. I arbetslaget finns det så mycket kunskap och stor kompetens, allt från att fixa maskiner till växtlighet. Det finns också en yrkesstolthet hos personalen. ”Det känns inte som att jag bara går till jobbet, det är även min lunga. Och vi är ett bra gäng där alla behövs” ler Jessica. Men det är också fysiskt tungt och stressigt emellanåt och arbetet är utomhus oavsett väder och årstid. ”Jag hoppas ändå att man njuter av platserna, att det ger något betydelsefullt”. Jessica upplever att alla har en relation till en kyrkogård oavsett ålder och bakgrund. ”Vi vill ge det fina vi kan till alla människor, att vi sköter detta kulturarv att vi sköter om alla träd och växter. I tider där många förenklar jobbar vi på att förädla. Det är också härligt med säsongerna. Vi lever verkligen med årstiderna” avslutar Jessica. •

Text & foto Alice Braun 25

eritreansk

En oktoberkväll i Älta har Kokob, Meron och Muntaza, i deras vardagsrum på golvet dukat upp med en lerkanna och koppar utan öron. Muntaza har till kvällen klätt sig i en eritreansk klänning med orange och svart mönster, så här får man inte alltid se henne men ikväll är det speciellt för syskonen har bjudit in till en eritreansk kaffecermoni. Syskonen är från Eritrea. De har bott i Sverige sen lite mer än tre år tillbaka. De har tillsammans blivit en del av de människor du känner igen när du kommer förbi i Älta kyrka och hälsar på. Det eritreanska kaffet, buna, tillreds ceremoniellt av kvinnor och har en symbolisk och religiös innebörd. Först rostar man kaffebönorna i en panna över en spisplatta, men enligt tradition över kol. Innan bönorna krossas och mals i mortel ska den rykande kaffedoften spridas i rummet. Muntaza går runt med pannan med bönorna som till en början är gröna men efter rostningen blir mörka och doftar färskt kaffe. Därefter kokas kaffet upp med vatten och får sjunka till botten en stund. Man kokar kaffet i en lerkanna, gebena, med sidopip. I processen så hälls kaffet i en annan kanna och tillbaka några gånger. När kaffet sedan serveras så silas det genom tagel i pipan för att hindra sumpen från att rinna ut. Kopparna som är öronlösa och serveras ett fat av Muntaza. När man dricker kaffet kan man uppleva att det är starkt för en som inte är van, det är en annorlunda smak till skillnad från svenskt kaffe. Kaffet dricks i tre omgångar, den första kallas för awel och är den starkaste koppen. Den andra kallas för kale’i och är svagare och den tredje är mest utspädd och heter baraka och betyder att man utbringar välsignelse över alla. Det är naturligtvis meningen att kaffeceremonin tar tid och att man umgås med varandra man pratar om livet, familjen, samhället och relationer. Det är skvaller och allvar som blandas med gemenskap. Text och foto Marie-Louise Ågren

Det är speciellt detta år och vi vet heller inte hur nästa kommer att bli. Våra verksamheter utökas och förändras efter de restriktioner som Folkhälsomyndigheten sätter. Därför håller du lättast koll på våra verksamheter i kalendern på vår hemsida. Vi följer FHMs riktlinjer för hygien och avstånd. Vi ber också våra besökare att göra detsamma. Var vänlig stanna hemma vid minsta förkylningssymptom.

nacka kyrka & kapell

fisksätra kyrka

Lunchkonserter, kvällsmässor på onsdagar, mässa på söndagar.

Öppen dörr och spis, måndagsböner, family night för barn och föräldrar, mässa på tisdagar, gudstjänst på söndagar.

Gamla Värmdövägen 14

forumkyrkan Serenadvägen 25

Nacka församling har ett nära samarbete med Equmeniakyrkan.

Öppen dörr, stickcafé (Equmeniakyrkans regi), diakonimottagning, öppen förskola, musiklek på spanska, finska och engelska, gudstjänster på söndagar.

Fisksätra torg

älta kyrka Almvägen 5

Morgonandakter, öppen kyrka, gudstjänster, öppen dörr.

kontakta oss

08-546 06 100 nacka.forsamling@svenskakyrkan.se Box 31, 131 06, Nacka svenskakyrkan.se/nacka

Bli medlem i Svenska kyrkan - fyll i och skicka in blanketten namn: personnummer: gatuadress: postadress: telefon: ort och datum: namnteckning:

Du kan läsa mer på svenskakyrkan.se/gdpr om hur vi behandlar dina personuppgifter. 27

tack

för att du, med ditt medlemskap i Svenska kyrkan gör det möjligt för oss att finnas för de mest utsatta i samhället. Vi möter människor i både glädje och sorg, själavård, dop, konfirmation, vigsel, begraving och gudstjänst. Vi har körer för alla åldrar och alla sångare. Vi har konserter och föreläsningar med dagsaktuella ämnen. Vi har öppen förskola för de allra minsta och skapar mötesplatser

över generationer. Vi hjälper människor i nöd i hela världen med vårt internationella arbete. Vi hjälper människor som är nya i Sverige med juridisk rådgivning, svenskundervisning och sammanhang. Vi har syförening och söndagsskola, skaparklubb, läxhjälp, meditiaion och mycket mer. Din hjälp gör skillnad!

fyll i talongen på andra sidan, vik och tejpa

Om du vill bli medlem i Svenska kyrkan - fyll i och skicka in blanketten

www.svenskakyrkan.se/nacka

Frankeras ej Mottagaren betalar portot

nacka församling svarspost 20113440 131 20 nacka