6 minute read
De letar spår under
De letar spår under ytan
Polisens dykare letar efter kroppar och bevisföremål under vattenytan. Nu utvecklas verksamheten och dykarna ska bli ännu bättre på att säkra forensiska spår.
Advertisement
— Det är jätteviktigt för att öka lagföringen, säger Rolf Bergström, sjöpolis och dykare.
Foto: Ricard Sievertz
Efter några timmars metodiskt sökande på botten av en sjö utanför Örebro ligger kniven plötsligt där. Sikten är riktigt dålig, bara några decimeter. Polisens dykare får sträcka fram handen och försiktigt peta på föremålet med sina handskar för att vara säker på att det är en kniv som ligger där på botten.
Kriminalteknikern i det aktuella ärendet som står på stranden och följer sökandet, drar en lättnadens suck när dykaren berättar om fyndet via telekomutrustning.
– Det här är en ovärderlig hjälp för utredningen. Nu får vi möjlighet att söka dna och fingeravtryck på kniven även fast den har legat en bra stund i vattnet, säger Sven Rosberg, kriminaltekniker i Örebro.
Han diskuterar med både dykarna och NFC:s beredskap om hur kniven ska förvaras för att spåren ska påverkas så lite som möjligt innan den transporteras till NFC i Linköping. Det är många faktorer som påverkar hur materialet förändras när det ligger i vatten. Oftast används ett kärl där föremålet förvaras tillsammans med vatten från fyndplatsen för att påverka fyndets kringliggande miljö så lite som möjligt.
— Det finns ganska begränsat med vetenskapliga studier inom forensisk spårsäkring under vatten och därför är det svårt att säga exakt vad som gäller. Varje ärende är unikt och varje vatten har särskilda förhållanden och det måste vi förhålla oss till. Hur påverkas dna och fingeravtryck av havsvatten respektive sötvatten? Av solljus? Hur lyfter vi föremål på bästa sätt? Vi har samlat på oss mycket erfarenhet genom åren men området behöver studeras ännu mer på ett vetenskapligt sätt, säger Ricard Sievertz, sjöpolis och dykare.
Just nu tas därför flera steg för att utveckla metodiken, utrustningen och vetenskapen kring forensisk dykning. Förra året genomfördes ett projekt i samarbete mellan polisen och Uppsala universitet, då en student på masternivå undersökte hur spår som legat under vatten påverkas av olika förutsättningar och hantering. I studien placerades 56 knivar och lika många mobiltelefoner och tejper med en bestämd mängd dna och fingeravtryck i Mälaren. Vissa föremål togs upp direkt medan andra fick ligga i två dagar, sju dagar eller tre veckor och när de togs upp förvarades de på fyra olika sätt – traditionsenlig förvaring i vatten, lufttorkning i kontaminationsfria lådor, nedfrysning till -30 grader samt nedfrysning/torkning med kvävgas och därefter förvaring i rumstemperatur.
– Det blev ganska tydliga resultat. Nedfrysning är generellt en bra metod för att bevara dna och det visade sig i den här studien också vara den bästa metoden för föremål som har legat under vatten. När föremålet hamnar i vatten påbörjas en nedbrytningsprocess av dna:t och i teorin stoppas den processen, eller åtminstone saktas ned, vid nedfrysning, säger Martina Nilsson, strategisk forensisk koordinator i polisregion Stockholm.
Innan det kan bli aktuellt att ändra några rutiner för hanteringen krävs ytterligare studier. NFC:s bedömning i nuläget är att fingeravtryck bevaras bättre i vatten, då det minskar risken att föremålet börjar rosta och därmed försvårar säkring av fingeravtryck. En annan aspekt att ta hänsyn till är hur möjligheten att få fram data från exempelvis en mobiltelefon som har legat under vatten påverkas av olika hanteringssätt.
– Allt detta måste undersökas vidare. Hur som helst känns det lovande och åtminstone för dna kan vi se preliminära data som visar att en förändring av dagens tillvägagångssätt är att föredra, säger Martina Nilsson.
Helt klart är att ju snabbare dykarna kan vara på plats och dyka efter ett föremål desto större är sannolikheten att det finns spår att arbeta vidare med på laboratoriet.
I samarbete mellan polisen och Uppsala universitet har en student undersökt hur spår som legat under vatten påverkas av olika förutsättningar och hantering.
Foto: Minna Ridderstolpe.
Foto: Minna Ridderstolpe.
– Både dna och fingeravtryck sköljs bort med tiden men det är komplext. Om det är dybotten så påverkar det på annat sätt än om det är sand, surt vatten påverkar på annat sätt än basiskt och så vidare, säger dykaren Rolf Bergström. – För oss är dykningen ett sätt för att ta oss till jobbet. Sedan ska vi ta hand om fyndet och ge möjlighet till spårsäkring, fortsätter han.
Dykarna åker på drygt 60-talet uppdrag varje år och det handlar nästan uteslutande om dyk i sötvatten i ärenden med rubriceringen mord eller försök till mord. De flesta av polisens dykare tillhör rent organisatoriskt sjöpolisen i region Stockholm, men gör ändå majoriteten av alla sina dyk i andra delar av landet. I polisregion Nord finns också en dykgrupp – den är relativt nystartad och utför majoriteten av alla dykuppdrag inom region Nord. Vid behov hjälper de båda grupperna varandra och utbyter både resurser och kunskap.
Förhoppningen är att svensk polis redan i höst ska få en utbildning inom forensisk dykning. Idag har de flesta dykarna genomgått sjöpolisutbildningen och utbildningen för lokala brottsplatsundersökare.
– På samma sätt som kriminaltekniker behöver sin grundutbildning behöver dykarna något motsvarande som är anpassat för deras uppdrag. Vi planerar just nu för en åtta veckor lång utbildning där dykarna ska få en ökad medvetenhet kring säkring av forensiska spår rent allmänt men också en specifik utbildning kring forensiskt arbete under vattenytan, säger kriminaltekniker Kjell Ryderling som ansvarar för att planera den nya utbildningen.
Utbildningen är en del i att harmonisera och kvalitetssäkra det kriminaltekniska arbetet inom Polismyndigheten.
– Även om vi inte har någon specifik dykutbildning än så har det hänt mycket de senaste 10–15 åren. Tidigare lyftes kroppar ofta bara upp ur vattnet och sedan kunde det vara rättsläkaren som upptäckte kraftigt våld mot huvudet i samband med obduktionen. Idag dokumenteras och undersöks platsen väldigt noggrant innan kroppen flyttas, precis som om polisen hittar en kropp på land. Vi spärrar av och ”fryser” platsen, säger Kjell Ryderling.
Utbildningen blir också viktig för att dykarna ska få lära sig att använda den utrustning som finns tillgänglig. Bland möjliga redskap har dykarna bland annat metalldetektorer, olika undervattenskameror, UAS/drönare samt sonar, en form av ekolod som med hjälp av ljudvågor kan upptäcka kroppar under vattnet. Förhoppningen är att framöver kunna ta fram markradarutrustning för undervattensarbete som ska kunna upptäcka objekt i metertjockt sediment.
I ärendet vid sjön utanför Örebro behövdes inte någon teknisk utrustning för att hitta kniven. Uppspända kättingar delade upp sökområdet i sektorer som söktes igenom av en dykare i taget för att inte röra runt botten mer än nödvändigt. Platsen var tydligt avgränsad utifrån en vallning med den misstänkta gärningsmannen, där personen också fick provkasta ett föremål från strandkanten.
– Vallningen får stor betydelse för vårt arbete, det blir oftast ett bättre resultat om vi har möjlighet till det. Sedan tar vi tillsammans med utredarna ett beslut om var vi ska söka, säger Ricard Sievertz.
När polisens dykare sökte efter en kniv på botten av en sjö utanför Örebro användes långa kättingar för att dela upp sökområdet i sektorer.
Foto: Ricard Sievertz
Trots att kniven hade legat i sjön i flera veckor hittade NFC dna på knivens spets och egg och skrev i sitt utlåtande att resultatet talade extremt starkt för att dna:t kom från brottsoffret, resultatvärde +4.
Genom åren har Ricard och Rolf med kollegor deltagit i sökarbetet i många uppmärksammade ärenden, bland annat med den försvunna journalisten Kim Wall som försvann i samband med en reportageresa med en dansk u-båt.
Varje år söker dykarna efter 10–20 kroppar och ofta tar de över efter räddningstjänstens dykare som har till uppgift att rädda liv i det initiala, akuta skedet med en försvunnen person.
– Det är en speciell miljö att utföra polisarbete i, inte minst när det är dålig sikt och vi söker efter kroppar. Men det känns bra när vi i någon mening kan hjälpa anhöriga att bearbeta och komma vidare eller när vi kan hjälpa till i en utredning. Det är en stor tillfredsställelse, säger Ricard Sievertz.
Text: Viktor Högberg
Foto: Ricard Sievertz
