FEM SOM BORDE HEM

Att många svenska klassiker har lämnat Sverige för nya ägare utomlands, är det inte så mycket att säga något om. Men det finns några lite extra viktiga båtar som jag gärna skulle vilja ha tillbaka till svenska vatten med svenska ägare. Här är de fem viktigaste.

STELLA MARINA

Hon är inte bara en av de största. Stella Marina bär också på en så stor del av svensk yachting från mellankrigstiden, att den skulle fylla ett hål i den historia vi idag berättar på möten, träffar och festivaler. Hennes historia är fylld av händelser från allra första början. Vem som från start egentligen beställde den ritning som hon så småningom skulle börja byggas efter, är fortfarande lite höljt i dunkel. Den som beställde byggstarten var dock telefonsonen Gustaf LM Ericsson. Med en välfylld plånbok och ett brinnande tekniskt intresse, fanns både möjligheter och muskler att skapa en motoryacht av närapå internationell klass. Men även tjocka plånböcker tunnas ut emellanåt.

Med en i stort sett färdig exteriör, blev det paus i bygget. Och när multientreprenören och bokförläggaren Eric Åkerlund hörde sig för hos CG Pettersson om en ny yacht, som efterträdare till gamla Stormfågeln, så köptes det halvfärdiga Stella Marina-projektet på Gustafson & Anderssons varv och slutfördes till säsongen 1927.

Efter det så trampade både kungar, presidenter, näringslivsprofiler och en och annan vanlig svensk hennes däck innan hon såldes till Medelhavet i början på 1950-talet. Det sista spåret är en bild tagen på henne där hon ligger akterförtöjd i hamnen i Cannes. Därefter är alla konkreta spår försvunna.

Stella Marina under svensk flagg igen, är min önskning nummer 1.

SELMA

Få svenska båtar fascinerar mig så mycket som Selma. Hennes tillblivelse är som en saga fylld av hemlängtan, stolthet, familjeband och ungdomlig iver. Men också fylld med död, besvikelse och bekymmer. Håll i dig - här kommer hennes historia i korthet.

George Jeppsons far var en av de första som emigrerade från det lilla samhället Höganäs över till möjligheternas land USA. Hamnade så småningom i det lilla samhället Worchester några mil in i landet från kuststaden Boston. Här fanns ett litet företag som hette Norton och som drevs av en av stadens drivande män. Här fick den unge drivne svensken Jeppson anställning och det dröjde inte så många år innan han satt i toppen på företaget och snart även som ägare till det ständigt expanderade bolaget. Bolaget som hade gjort att staden växt och att mängder med skandinaver flyttat hit och tagit anställning i bolaget som mer eller mindre fungerade som en skandinavisk enklav.

Med en mycket god privat ekonomi och ett växande båtintresse, började sonen George Jeppson att planera inköpet av en motoryacht för att ha som representationsyacht för bolaget men också för familjens privata intressen. Enklast hade självklart varit att beställa en vacker commuter från något av de många välrenommerade varven i USA, men känslan och banden hem till Sverige var fortfarande så starka att han beslutade att båten skulle byggas i det gamla hemlandet och av det bästa varvet som där fanns.

Efterforskningarna pekade alla på att Jeppson skulle vända sig till AB Stockholms Båtbyggeri med den unge och mycket driftige chefen Carl Plym. Vitsorden var alla goda och snart så hade de båda herrarna enats om bygget av en ultramodern commuter byggd i ädlaste hondurasmahogny och fulladdad med alla de senaste bekvämligheterna. Bygget kom att bli ett av varvets allra mest omfattande under hela deras existens. Och budgeten som Carl så noga hade räknat på, sprack rakt av. Så den goda affären som bygget skulle bli, blev istället en ganska så medioker affär.

Sjösättning och högtidlig leverans blev det dock sommaren 1928, en sommar som också familjen Jeppson tillbringade i Stockholms skärgård ombord på Selma och den skärgårdsö som inhandlats som bas.

På hösten samma år lastades så Selma på en lastbåt i Göteborgs hamn för att skeppas över till hennes nya hemmavatten i Florida där hon landade tryggt någon månad senare. Carl Plym med unga flickvännen Elisabeth var sedan också över 1929 och tillbringade en tid ombord på Selma och passade också på att förlova sig på fördäcket en vacker afton.

Men Selma kom också att bli den indirekta anledningen till Carls alldeles för tidiga bortgång. Vid ett besök på den Jeppsonska skärgårdsön, som familjen Plym fick använda när inte The Jeppsons var på plats, halkade Carls bror Gustav allvarligt på en klippa. Och under ambulansflygtransporten därifrån, störtade planet i vattnet och Carl drunknade.

Och Selma då? Ja hennes sista lämnade spår är i en av yachtklubbarna i Washington DC i slutet av 1970-talet. Därefter är det tyst. Blir det du som hjälper till att hitta henne och hjälpa mig att åter hissa den svenska flaggan på hennes flaggspel?

SENORITA MERCEDES

Sett ur mitt egna perspektiv som älskare av klassiska runabouts, har nog ingen brygga varit vackrare efter andra världskriget, än familjens Philipsons på Ingarö under slutet av 1960-talet. Familjens stora livsnjutare och båtälskare, Anders ”Aje” Philipson, hade till sommaren 1966 köpt hem en ny Riva Super Aquarama som han dessutom överraskade alla med genom att köra Roslagsloppet med 1967.

Men vid bryggan låg också den läckert röd-orange nybyggda Boghammarracern Senorita Mercedes. En fantastiskt vacker racer, byggd på samma skrov som racerlegenden Don Aronows legendariska Magnum 28-skrov. Don hade varit i Sverige 1967 med originalbåten och kört Getingloppet som han dessutom vann. Direkt efter racet köptes båten av Tage Boghammar som använde det framgångsrika skrovet som plugg och tog med det som avstamp, fram två modeller för den svenska marknaden. Den ena en snabbgående familjebåt som fick namnet

Boghammar Magnum 28. Men den båt som Aje köpt var av den andra varianten, en renodlad racerbåt som utrustades med dubbla Daytona Scarab V8:or på dryga 600 hk styck. Motorerna var bland det vassaste som då gick att uppbringa på marknaden och båten gick, när den gick, över 70 knop. Aje ställde upp 1969 och 1970 i Roslagsloppet med Senoritan, och var nära att vinna ett år, då han kom först upp till Öregrund men missade att göra avslutningsvarvet på fjärden och tappade förstaplatsen.

När allt fungerade var båten underbar. Men bekymret var bara att de hypertrimmade maskinerna strulade mest hela tiden, så till slut tröttnade Aje och båten såldes.

Ryktet säger till Spanien för att där användas som smuggelbåt, men detta är som sagt bara rykten.

Du som är boende i Spanien - håll ögonen öppna är du snäll. Denna läckra båt borde få plöja skärgårdsvatten igen under svensk flagg.