Människor i Norrbotten by Norrbottens Media

Människor i Norrbotten 100 NORRBOTTNINGAR BERÄTTAR SIN EGEN HISTORIA

År 2019 fyllde Norrländska Socialdemokraten 100 år. När idén föddes att under NSD:s jubileumsår porträttera 100 helt vanliga norrbottningar, kändes den nästan övermäktig och samtidigt högtidlig. Att få dem att öppna upp och berätta historier från deras egna liv. Smått, stort, sorg och glädje. Det som kallas livet. I dag håller ni i handen den bok på 204 sidor där vi samlat det unika material som reportern Viktoria Berglund och flera andra NSD-journalister arbetat fram under nästan ett år. Här hittar ni berättelsen om 83-årige Jan-Olov från Boden som säljer lotter på Coop och älskar ljudet av både kundvagnar och barn. Ni får ta del Andreas liv som förändrades i ett ögonblick när han skadades under en hockeymatch och hamnade i rullstol. Ibba-Ristin i Jokkmokk har levt i 103 långa år och berättar mustigt att hon ”inte hållit på med nå kärlek.” Intervjuer som griper tag, gör att du får en tår i ögonen eller bara ler brett. 100 ögonblicksbilder av ett fantastiskt län. 100 människor. 100 berättelser. Var och en helt unik. Och vem vet: Kanske får ni läsa 100 till år 2119? Men det vågar jag inte lova. PETER LINDVALL

nyhetsredaktör och ansvarig utgivare NSD

BOKEN ÄR GJORD I SAMVERKAN MELLAN:

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: HERMAN ÖBERG

TURE JÖNSSON, 91 ÅR, VIDSEL:

”Jag vet var guldet finns” Det var redan 1955 som jag och frun gick till Sarkasvare utanför Jokkmokk för att plocka hjortron. Vi hade gått i 13 kilometer när jag sa att vi måste stanna och få oss kaffe. Så vi gjorde det, och när jag tittade ner i vattnet såg jag hur det glimrade. Jag kom som aldrig ifrån det där riktigt, jag kände jag behövde titta närmare på det. Då hittade jag ett företag i Helsingborg som kunde analysera det jag hade hittat. Det visade sig att det var 20 gram guld per ton och 111 gram silver – och då var det bara ett slamprov. Det glimrade mycket där under vattnet. Men sedan fick det bara ligga. När de byggde en skogsväg där i närheten började jag söka igen och fick tillstånd. 1980 fick jag ett diplom från Norrlandsfonden och då blev jag som tänd igen. Det har alltid varit min dröm att hitta guld och få sysselsättning till den delen av kommunen. Men jag räckte aldrig riktigt fram, för jag gjorde ett fel: Jag skulle ha anlitat mer kunskap i början. Det tog för mycket tid utan att det blev något gjort.

Jag vet var guldet finns nu, tror jag. Uppe på bergskanten finns det en stor grop som påminner om ett meteoritnedslag. Jag har pratat med en som kan det där som säger att det nog är magma som har stigit upp där för väldigt länge sedan och som har sjunkit ner igen. Då brukar det bildas ädelmetaller som guld och silver och jag har hittat en sten med vulkaniskt ursprung som tyder på att det är så. Det bildas mycket vatten också. Sjön som ligger där har bildats av grundvattnet under en lång, lång tid och det har nog följt med silver och guld från berget där jag tror att fyndigheterna finns. Jag har varit och grävt i den där kallkällan många gånger och det glimrar likadant än i dag. Jag tror att det finns mycket mer. Hoppas någon annan kan ta över det där. Om någon visar intresse för att prospektera så kommer jag gärna och visar platsen. Jag är 91 år, men så pass kry är jag nog ännu.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

GUNNEL LINDSTRÖM, 56 ÅR, LULEÅ:

”Det var en befrielse att raka av håret helt och hållet” Allt började en morgon när jag var 17 år. Jag skulle dra fingrarna genom håret men en massa släppte och blev kvar i händerna. Jag sprang tillbaka till sängen för att kolla kudden och även där låg testar av mitt långa, svarta hår. I hårbotten kände jag tre fläckar, inte så stora. Men, det slutade med läkarbesök där jag ordinerades någon slags hårolja att smörja hårbotten med. Fläckarna växte så småningom igen och sedan dröjde det tio år till innan jag började tappa hår på nytt, då på bakhuvudet. Jag hade just slutat amma mitt första barn när det tog fart. Då fick jag tips om att söka mig till hälsohemmet i Svanstein och där hittade de lite brister vad gäller vitaminer och mineraler, så jag fick råd kring det. Men ingen specifik diagnos kunde ges och fläckarna växte igen även den gången. Så gick det tjugo år till, det var 2008, och jag kom hem efter att ha jobbat helg här på teatern. Jag satte mig ner, trött, och

drog händerna genom året. Då kände jag fläckar återigen. Den gången växte de aldrig igen men läkarna kunde till slut ge mig en diagnos. Jag har alopecia vilket leder till håravfall. Jag minns den dag jag bestämde mig för att på något vis försonas med det hårlösa. Jag tog beslut om att raka mig helt och hållet på huvudet, och det blev en befrielse. Nu låg inte problemet längre i mina händer, utan kanske mer i betraktarens. Det kan vara lätt för mig att säga som var rätt så gammal när håret började falla av helt och hållet. Jag hade en trygghet i mig själv och kunde se att håret verkligen inte var det centrala i livet. Egentligen har jag aldrig varit direkt intresserad av hår. Jag har inte identifierat mig så starkt med just håret. Men det är klart, kylan blir tuffare och man måste skydda sig mer. Däremot blir det lättare bära mössa när man inte har hår. Man ser ju exakt likadan ut före man haft den på sig som efter.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

LARS LINDKVIST, 69 ÅR, BENSBYN:

”Den första juli fyller mitt nya hjärta och jag sex år” Det hela började 1999. Jag fick svår hjärtsvikt och blev riktigt risig. Orken var helt slut och jag tog mig inte många meter i taget. Vi har hjärtproblem i släkten, både min far och två av mina bröder dog i det när de var 57 år gamla. Men jag fick så småningom både en pacemaker och en hjärtstartare inopererade i mig. De kom att bli min första räddning. Kardiologen i Sunderbyn är verkligen fantastisk. Hade de inte satt in dem hade jag dött i något av de hjärtstopp som kom.

otroligt. Sahlgrenska i Göteborg ringde och sa ”Vi har hittat ett kanonhjärta åt dig”. Halv åtta samma kväll åkte jag, min fru och vår son från Kallax, kvart över tolv på natten somnade jag i Göteborg och rullades in för operation. Då hade hela familjen hunnit samlas. Våra två barn som bor i Stockholm hade slängt sig i bil ner till Göteborg och hann precis fram innan jag somnade. Jag vet att jag hann tänka ”Är det här sista gången jag ser min familj?”.

Men sommaren 2013 berättade de för mig att jag var i så dålig form att transplantation var enda alternativet, annars skulle slutet komma tämligen snabbt. Vad gör man? Säger ja och hoppas det ska gå bra så klart. Men det finns ju inga garantier. Jag tror det är var tredje eller var fjärde som hinner dö för att man inte hittar någon donator. Tänk så många som går och väntar. Och värst av allt är ju alla barn som behöver nya organ. Oj oj.

I åtta timmar höll de på. Plockade ut ett hjärta lika stort som en fotboll. Kirurgen sa att det var det största han sett och att han inte kunde begripa hur det ens hade kunnat klara av att slå ett enda slag i mig. Men det nya var piggt. Att vakna upp dagen efter i en så påtagligt ny kropp som kändes skön, stark och varm var obeskrivligt. Hur är det ens möjligt?

Men jag hade turen på min sida. Bara två och en halv vecka efter att transplantation beslutats fann de en donator. Helt

I sommar, den första juli, fyller mitt nya hjärta och jag sex år. Och till jul blir jag 70.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: LENA TEGSTRÖM

ANNA GRENHOLM, 51 ÅR, BODEN:

”Jag blev inte stjärnstuderare, jag läste teologi i Uppsala” Jag är uppvuxen på Lovägen. Det var bra, tryggt. Då fanns det inget internet och vi barn umgicks med varandra. Vi lekte i lekparken och gjorde halsbrytande konster på barren. Jag fattar inte att vi vågade. Jag spelade basket och när pappa jobbade gick jag från Torpgärdan till Hildursborg, eftersom mamma inte hade körkort. Det kunde vara kolsvart och stjärnklart. Jag stannade och tittade på alla stjärnorna. Jag skulle bli stjärnstuderare när jag blev stor. Jag trodde att det hette så. Mamma hann bli i upplösningstillstånd innan jag kom hem. Då fanns det inte mobiltelefoner. Jag gick i simskola på Kläppenbadet. Sedan öppnade de Sandidan och dit for vi ett helt gäng och badade. Jag tyckte att Aldersjön var lite otäck, eftersom det ryktades att sjön var bottenlös, ändå fanns där döda hästar på botten sas det. Jag blev inte stjärnstuderare, utan läste teologi i Uppsala. Jag arbetade mitt första år som präst i Stockholm. Sedan flyttade jag hem igen. För mig var det helt rätt.

Jag är helt galen i surströmming och äter kopiösa mängder. Rekordet är 13. Man ska inte ha mjukt tunnbröd, för det mättar mer, och lite potatis. Jag slarvar med rensningen, men jag har ju en glugg mellan framtänderna och brukar säga att jag drar surströmmingen mellan tänderna där. Jag tycker om storstäder och tycker mycket om att åka på konserter i Stockholm och Göteborg. Jag och min man har varit på rockkonserter med rockrävar som Guns n’ Roses och Rolling Stones. I sommar ska vi se Metallica, men det jag är mest mallig över är att jag såg min tonårsidol Madonna. Jag stod bara sex meter från scen. Jag gillar country och är svag för dragspel. Jag kommer ihåg när jag var 14-15 år, då fick jag LP-skivan Jämmer och elände med Maritza Horn i julklapp. Hon tolkade skillingtryck. Min mamma var expert att slå in paket så att man inte såg vad det var. Skivan var inslagen i en stor box.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

ERIK GROTH, 101 ÅR, LULEÅ:

”Instrumenten är jag nog mest stolt över” Jag hade anlag för det där förstår du. Det fanns flera skolor när jag växte upp i Råneå och just det år jag skulle gå fortsättningsskola hade de snickeri som inrikting. Att jag fick gå där var ett riktigt privilegium. Du vet, mina jämnåriga de hamnade i grovarbeten i skogen eller längs vägarna medan jag fick ägna mig åt att snickra. Och jag var inte gammal när jag började i den där skolan, runt tolv tror jag. På en gång kom jag igång med projekt. Jag byggde en svängd trappa i hemgården i Melderstein till exempel. Sedan fortsatte det med jobb hos Ruben Wikström. Han var lärare på utbildningen och såg väl mitt intresse, så jag fick börja i hans firma. Snickeriet har funnits med hela livet efter det, men inte alltid som yrke. Här hemma har jag byggt både möbler, lampor, pelare, ja det mesta sedan vi flyttade in här 1963. Men det roligaste jag har gjort är det jag började med efter pensionen. Då blev det instrument ser du, och jag är så stolt över dem. De är ju så vackra. Det har blivit både gitarrer, fioler och en cello. Om jag kan spela på dem? Jo en låt har jag kunnat på fiol. Schön Rosemarie med Fritz Kreisler. En fin bit.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: ULRIKA HUHTANISKA

JONNY UDDENBERG, 49 ÅR, KIRUNA:

”Hockeyn är det jag brinner för” Hade man frågat personer i min närhet hade de sagt att hockeyn betyder allt för mig. Så är det inte riktigt, men hockeyn är vad jag brinner för.

spelat hockey själv, landhockey på sin höjd, men det är kul helt enkelt med allt runtomkring. Matcherna, gemenskapen, alla människor jag träffar och att jag blir uppskattad för det.

Jag skulle tippa att jag har bommat max 50 matcher sedan starten 1988, då var det Team Kiruna som sedan bytte namn till Kiruna IF. Jag missar dem inte frivilligt men ibland blir man sjuk och måste få vara ledig någon gång också. Senaste matchen jag var borta ringde de minst fem gånger, det hade gått åt skogen. Alla vet vad de ska göra, men när någon annan måste sköta mina uppgifter också blir det svårt. Jag sköter delar av sekretariatet, spolar gummimattan vid sargen så att grus och sten försvinner innan spelarna ska ut på isen och lite annat.

Förra årsmötet uppmärksammades jag för mitt jobb i föreningen under 30 år. Från början hade jag bara ansvar för målburarna under matcherna men sedan blev det mer och mer. Jag hjälper ju även till med juniorerna och ungdomslagen. Antalet timmar jag jobbar beror på hur många matcher det är per vecka, men det finns tid till annat också.

För Kiruna city är jag mer av en allt-i-allo där jag ansvarar för både fiket och sekretariatet. Allt jobb är ideellt. Jag har aldrig

Det är säsongsavslutning nu. Det känns både skönt och tråkigt och på ett sätt önskar jag att den nya säsongen ska starta om direkt. Nu är det några månader kvar till augusti och då drar det igång igen med hockeyskolan. Fram till dess tänkte jag besöka min brorsa och syrra som bor söderöver.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: LOTTA NILSSON

CLAUDIA ESBERG, KALIX:

”Det kändes viktigt att kunna stå på egna ben” Det har gått lite mer än 20 år sedan jag träffade Mats Esberg via nätet. Vi började kommunicera hösten 1998 och i januari 1999 reste han till mig för att hälsa på. Vi var väldigt öppna och ärliga mot varandra från första början. Det mötet slutade med ett gemensamt beslut; jag skulle komma till Kalix. Jag hade bott hela mitt liv i Rio de Janeiro och där fanns familjen, vännerna, ett bra statligt jobb och bostaden. Uppenbarligen fattades det ändå något. När jag tömde lägenheten och gick där i ekot tänkte jag ”Vad har jag gjort?” men jag hade bestämt mig för att flytta till kärleken långt upp i norra Sverige och bestämde mig för att aldrig jämföra Brasilien och Sverige, Rio och Kalix. Den 31 mars 1999 började resan till Sverige, den 1 april landade jag i Kalix. Vi gifte oss i augusti 1999. På knappt ett år hade

vi träffats första gången på nätet, jag hade flyttat och vi hade gift oss. Jag är inget bra exempel på att ta det lugnt, men efter 20 år så känns det fortfarande så bra. Jag fick börja om. Prio ett var att lära mig språket, prio två att bygga ett eget nätverk. Det var viktigt för mig att stå på egna ben. Jobbmässigt var det inledningsvis svårare än vad jag, som har flera utbildningar, hade trott. Mats har jättefina vänner, de tog emot mig med öppna famnen. Vi har nu en son som är elva år. Jag, som de första sju åren var egen företagare inom IT, jobbar sedan tio år tillbaka som affärsrådgivare vid Almi Företagspartner Nord med att hjälpa människor att starta, köpa och driva företag. En gång per år åker vi till Brasilien, men vi har inga tankar om att flytta dit, vi har ett bra liv. Det är lugnt och tryggt i Kalix. Jag har inte ångrat mitt beslut att flytta hit.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

KENNETH POHJANEN, 65 ÅR, LULEÅ:

”Det går inte att behandla bort” Jag har alltid varit en sökare. Sökt kickar, varit rastlös. Så, det blev väldigt hårt där ett tag. Det var en spiral av missbruk, fängelse och tvångsvård under många, många år. Missbruket började i högstadiet och höll på fram till sommaren 1988, när seglings-VM var i Luleå. Efter det bestämde jag mig. Det fick vara slut på drickandet. Jag var 36 år och hade nått min personliga botten. Det handlar om att välja mellan att leva och dö. Och då inte bara säga det med munnen utan verkligen mena det av hela sitt hjärta. Missbruk är inget man kan behandla bort tänker jag. Det går inte att behandla bort en vilja att supa som jag gjorde. Det är ett val man gör. Precis som man väljer att sluta. Men lätt är det inte. Det stora jobbet börjar ju när man bestämmer sig för att

sluta. Det är då du måste ta tag i havererade relationer, boende, Kronofogden. Som tur var hade jag min fru Karin vid min sida. Hon stöttade mig, och gör det ännu. Dessutom har jag funnit personlig läkning och hjälp till självhjälp genom att hjälpa andra ur sina missbruk. I 23 år har jag jobbat med det. Många av dem jag möter här på vårt rehabiliteringscenter är sådana jag en gång i tiden söp med. Så, på något vis blir man ju en vandrande reklampelare som bevisar att det går att bryta. Det här känns som mitt kall och är mer än ett jobb, det är en livsstil. Jag skulle kunna gå i döden för dem som är här.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

CHRIS KIDD, 43 ÅR, LULEÅ:

”Hon kom från Luleå, jag från London” Mitt första möte med Norrbotten? Det skedde julen 1998. Och ja, det var kärleken som förde mig hit. Vi hade träffats i Indonesien tidigare det året, Catarina och jag. Hon kom från Luleå medan jag hörde hemma i London. Men hon tyckte jag skulle komma till hennes hemstad den julen. Och så blev det. Jag minns när vi flög in över staden. Jag tittade ner och såg en del lampor där nere så jag frågade ”Är det där flygplatsen?”. Svaret blev ”Nej, det där är själva Luleå. Stan”. Så, det var mitt första intryck av Luleå. Lite mindre än Heathrow, typ. När vi steg ur var det 23 minusgrader och jag tänkte mest att det här kunde bli en udda jul. Men jag hade bestämt mig för att stanna så länge mina pengar räckte, något jag trodde skulle ta ett par veckor efter att ha hört hur dyrt allt var i Sverige. Men nej, jag blev kvar ett halvår. Läste på SFI och skottade snö. Men när sommaren kom kände jag att London lockade igen. Jag sa till Catarina att Luleå nog är en bra stad för pensionärer men jag var bara 23 år då. Så, vi for till London.

När vi gift oss 2002 kom förstås frågan om barn på tal och ja, då blev Luleå aktuellt igen. London hade allt utbud man kan tänka sig som ung, men verkligen inte någon barnvänlig miljö eller frisk luft. Så, nu bor vi här och våra barn föddes 2003 och 2005. Det har varit häftigt att se Luleå utvecklas, inte minst vad gäller mat som jag jobbat med sedan vi flyttade hit. När man gick i mataffärer här förr hade man skinka eller salami att välja på, i fiskdisken var det lax eller strömming och bland ostar smakade allt hushållsost. Nu finns massor av utbud. Så, Luleå har tagit sig. Om London lockar igen? Nja. När jag saknar London är det nog mer det unga livet jag levde där. Nu är alla mina vänner där Svenssons som jag. Eller Smiths kanske man borde kalla dem? Och då har man inte samma behov av utbud som när man var ung. Vi lever väldigt lika liv, oavsett storlek på staden vi bor i.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

AGNES MARIA RIMPI, 19 ÅR, JOKKMOKK:

”Alla vägar bär till Jokkmokk”

Japp, jag var den förstfödda norrbottniska tjejen vid millennieskiftet. Föddes den första januari år 2000 i Gällivare. Men jag är från Jokkmokk och det känns som om jag alltid kommer vilja bo där.

Just att ha den samiska kulturen i mitt liv har nog format mig rätt så starkt. Jag ser mig som same, inte som svensk. Det är inget jag funderat så mycket över, jag är det jag är och behöver inte göra någon större grej av det.

Just nu pluggar jag i Luleå för att bli sjuksköterska, men det ser jag bara som en tillfällig flytt. Jag valde ett yrke som jag vet behövs i Jokkmokk, allt för att kunna fortsätta leva där. Så fort jag blir ledig, varje helg, åker jag hem. Där finns mitt liv. Min familj, naturen, ja allt.

Det är skönt att ha en plats i världen som man vet man trivs på, som Jokkmokk för min del. En del unga vill ju mest härifrån, se världen och sånt. Själv gör jag allt för att kunna stanna kvar här. Visst kan jag tänka mig semester utomlands någon gång då och då, men en vecka räcker gott.

Vissa delar hinner jag inte ta del av på samma sätt som om jag skulle bo där. Renskiljning, kalvmärkning och sånt. Jag har starka minnen genom hela livet från renskiljningen i Skuolla och kalvmärkningen i Guorpak.

När jag tänker på Jokkmokk tänker jag direkt på ordet hem. Det är tryggheten för mig. Jag är jätteglad att jag växte upp där. Så det känns som om alla vägar bär till Jokkmokk.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

ANDREAS JOANSON, 33 ÅR, ÄLVSBYN:

”Drömmen slog in, men på ett annat sätt än jag tänkt mig” Det var egentligen ingen ful grej. Värre saker händer hela tiden på isen. Men jag var i alla fall 16 år, hade hängt i Älvåkra ishall i princip hela uppväxten och spelat hockey sedan jag var sex år. Den där dagen, det var i mitten av januari 2002, mötte vi Sunderbyn hemma. Jag minns att jag fick en knuff i ryggen, tappade balansen och for med huvudet rakt in i sargen. Jag kände direkt att något var fel, kunde inte röra mig alls men tappade aldrig medvetandet. Vet att morsan kom ner på isen. Farsan brukade alltid vara med på matcherna men just den där dagen var han med jobbet i Stockholm. Morsan följde med till Sunderbyn och där konstaterade de rakt av att det var allvarligt, så det blev helikopter till Umeå. Det visade sig att jag skadat nackkota fem och sex. När jag fick beskedet att jag inte skulle kunna gå mer i livet bara grät jag och grät och grät. Till slut somnade jag men fortsatte gråta så fort jag vaknade. Chocken var total.

Efter det följde två väldigt svåra år. Jag hade varit en ung, aktiv grabb som hamnade i rullstol och tappade livslusten totalt. Men det kom en vändpunkt där jag började resonera med mig själv. Skulle jag ha det så här resten av livet? Tycka synd om mig själv och må dåligt? Skulle jag bara ge upp eller skulle jag fortsätta kämpa och se möjligheter i livet? Som tur var valde jag det senare. Sedan dess har väl livet varit ungefär som för alla andra. Man har bättre och sämre dagar, men jag har lärt mig leva med skadan. Och jag har förstått att människan är otroligt stark. Även om det händer svåra saker i livet så finns vägar fram. Det blev dessutom hockey i livet igen tack vare att jag nu är kommunikatör sedan fyra säsonger tillbaka inom Luleå hockey. Drömmen slog in, men på ett annat sätt än jag tänkt mig.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: MONICA RANNEBERG

SERKAN GÜNES, 39 ÅR, GÄLLIVARE:

”Här fanns den finaste och bästa naturen” Jag är född och uppvuxen i Istanbul men flyttade till Stockholm som tjugoåring. Jag upptäckte vildmarken i Stockholm som är en vacker stad med mycket natur. Jag har skrivit böcker och blivit årets naturfotograf men kände att det fanns en nästa nivå, jag ville ut i riktig natur. Inget ont om naturen i Stockholm, men jag kände att det fanns något annat. Min fru och jag öppnade kartan och började titta var den finaste och bästa naturen i landet fanns, vi ville vara kvar i Sverige. Det stod mellan Gällivare och Jokkmokk – och vi valde storstan. Vi hade ingen anknytning till Gällivare, min fru är från Göteborg och hade aldrig varit här. Jag hade ätit en pizza här i väntan på tåget till Abisko men det var allt. Jag såg på kartan att här fanns naturen: älvar, sjöar och riktig naturskog.

När man bor i en storstad som Istanbul vet man att man aldrig kommer att kunna gå på alla gator i stan för tiden kommer aldrig att räcka till, och så vill jag känna. Det ska vara så mycket natur att jag måste beta av det under resten av mitt liv, men tiden kommer ändå aldrig att räcka till. När man vet det kommer ett helt annat lugn. Här finns hur mycket natur och motiv som helst, man är mer eller mindre ensam när man kommer ut i naturen. Det kan vara 30 grader kallt men det gör mig ingenting, man vänjer sig vid klimatet. Vi kunde haft hur många orsaker som helst för att banga ur men vi ville det här på riktigt. På tre månader var allt klart och vi flyttade till Gällivare. Till sommaren har vi varit här i fyra år. Nu har vi hus och barn här, det känns som att vi stannar.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

JOSEFIN JONSSON, 34 ÅR, PITEÅ:

”Det är underbart att tänja på gränserna” Jag är uppvuxen i en konstnärlig familj och började väldigt tidigt intressera mig för både spel och datorer, allt som var digitalt. Är man kreativt lagd är det underbart att tänja på gränserna, se hur långt man kan ta vissa uttryck och verktyg. Så, det hela började i programmet paint och har sedan bara fortsatt, först med digitalt foto men sedan allt mer med uttryck i tredimensionellt format. Att göra konst digitalt kräver sina timmar framför datorn. Inom den genren finns inte mycket kurser att gå så man får lov att söka svar själv på nätet, testa sig fram och se hur program funkar. Men det är med 3D som med all annan konst. På samma sätt som det finns massa tekniker för hur man målar i olja så finns det tusen sätt att forma konst digitalt. Jag ser mig inte som någon expert men jag kan leva på min konst som det är i dag, främst tack vare det digitala. Men jag gör ju även annat klassiskt som att måla, teckna och skulptera i

lera. 3D-konst har länge varit en ganska grabbig värld men nu finns ett starkt tjejgäng på nätet som stöttar och stärker varandra. För min del upptäckte jag snabbt att det var kul att göra musikvideor. Det är lite som att illustrera bilder till en bok, man får ett material att tolka. Förra året animerade jag en video till Brooke Candy och Pussy Riot och i april det här året släpptes en låt med duon Vita bergen där jag gjort allt från regi till grafik i musikvideon. Den tog en dryg månad att göra, med arbete så gott som dygnet runt. Som mitt liv ser ut i dag går det utmärkt att jobba med det jag gör och samtidigt bo kvar här uppe. Flyttar jag söderut blir det bara dyrare och mer konkurrens. Jag hörde uttrycket glocal här för ett tag sedan vilket betyder att man jobbar globalt men bor lokalt. Jag är nog en sådan. Internet gör ju att vi inte fysiskt måste träffas utan kan ha samarbeten och möten digitalt vilket är smart för både börsen och miljön. Så, att bo i Norrbotten och syssla med det här är inga problem.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: LENA LEFFLER

ULLA ÅSTRÖM, 71 ÅR, BODEN:

”Fågelkvitter gör mig lugn” Nu är det ju så att jag tillhör den äldre generationen och kan idag göra precis som jag vill. Fåglar är mitt stora intresse. Jag och min bror fick varsin undulat när vi var små. Men min fågel blev ihjälbiten. Jag minns hur ledsen jag blev då. När mina egna barn var små skaffade vi också undulater. De fick massor med ungar som vi gav bort till grannar. Sedan rann fågelintresset ut i sanden, men nu har det kommit tillbaka. 2012 köpte jag mina två första fåglar. Sedan har det blivit en fågel till och sedan ytterligare några till. I dag har jag sexton undulater. Mina vuxna barn kan bli lite stressade när de är här. Själv sitter jag gärna i mitt kök och tittar och lyssnar på mina vackra fåglar. Jag mår gott av det. För mig är undulatkvitter väldigt rogivande. Men när solen lyser ute, snöflingor faller eller när jag spolar i köket eller teven står på, då blir mina pippifåglar alldeles heltokiga. Då kvittrar de lite mer än vanligt. Så visst kan det bli lite för mycket ibland när alla går igång.

Först hade jag inte tänkt ha så många. För enligt lagen får du bara ha åtta fåglar i en stor bur. Men jag ville ha fler. Så jag köpte en bur till. Jag har gammelfolket tillsammans och ungtupparna för sig, de är ettåringarna. Det blir lugnast så. Jag har undulater i ovanliga färger och teckningar. Jag har inte försökt få dem handtama, vilket är något som jag kan sakna. Jag har några som jag brukar prata med. Då sitter de kvar på pinnen, nära mig och lyssnar. Det behövs inga ord för att vara ett sällskap. Nu ska jag nog inte skaffa fler. 16 får räcka. Undulater lever ju ett tag. Alla fåglar har namn. Om jag skulle behöva åka till veterinären så vill de veta vad fågeln heter. Jonny Cash gillar jag så en av fåglarna heter Cash. Honorna som är lite vackrare heter Garbo och Grace. Visst, det kan bli lite tungt att klämma fram nya fågelnamn. När jag köpte en hona till så visste jag inte först vad jag skulle kalla henne. Sedan upptäckte jag att hon hade ett tecknat V på ryggen. Det blev givetvis Vera.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

DIANA KOHZADI VESTERBERG, 31 ÅR, LULEÅ:

”Livet här är en dröm” Varje år den nionde december firar jag stort. Det var det datumet år 2004 som jag, mina föräldrar och mina fyra bröder kom hit till Sverige och Luleå. Det var ungefär två år efter vi flytt från krigets Irak. Jag minns den dag då min pappa sa att vi var tvungna lämna hemmet som då var omringat av både amerikanska och irakiska trupper. Han beställde en taxi där vi alla klämde in oss. Ingenting kunde vi ta med, inte ens ombyteskläder. Och jag var tvungen klä ut mig till pojke. Som ung tjej, jag var 16 år då, är man otroligt utsatt i krig. Risken för våldtäkt och död är oerhört stor. Så jag tvingades ha ett hårt bandage runt bröstkorgen, ta på en stor skjorta från mina bröder, byxor och linda in mitt hår i en turban. Sedan for vi. Vi visste inte vart, bara att vi måste bort. Så småningom nådde vi gränsen till Jordanien och där fanns ett flyktingläger. I ett år och åtta månader blev vi kvar där, i ett litet tält, där regnet rann in på de mattor vi försökte sova på. Kam-

pen om mat var brutal. Att varje dag försöka dela ett bröd på sju personer, att vara utan vatten, att höra kriget nära inpå. Chansen att överleva var mycket liten. Många dog, men FN, Röda korset och andra hjälporganisationer gjorde allt för att föra våra röster ut i världen. Utan dem hade jag inte levt. Kontrasten att komma från sandstormar och regn i ett tält i Jordanien till att kliva av planet och få en säng i Sverige var overklig. Jag kommer alltid vara tacksam över att ha hamnat just här, och framför allt här uppe där det är så lugnt och tryggt. Än i dag får jag nypa mig i armen då och då för att förstå att jag bor här. Vi hade verkligen inga alternativ att vara kvar där vi var. Att få ha kvar det liv man har, kunna leva det i ett land där man får tak över huvudet, mat på bordet och rinnande vatten i kranen är en dröm. Min man som är härifrån klagar ibland över små saker, som att snön vräker ned. Då måste jag ryta ifrån och påminna om att det bara är snö som faller ned från himlen. Det är inget man dör av, jag lovar.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: MELANIE ÅSTRÖM

JENNY BALDEMAR, 36 ÅR, KIRUNA:

”Jag ger tid att lyssna till mig själv genom det visuella” Dansen har jag haft med mig sen jag var jätteliten. Jag har alltid tyckt mycket om musik och rytmer men första gången jag dansade för en lärare var när jag var 17 år och åkte på ett dansläger. Det var min kusin som sa “Kom igen Jenny, nu gör vi det här” och jag brukade inte säga nej när någon ville hitta på något kul. Före det var jag inte säker på min förmåga, men när jag kom in i ett sammanhang där alla var likasinnade kände jag att jag var normal med sånt jag alltid hade gjort hemma själv. Jag hittade en gemenskap. Innan danslägret hade jag bara dansat hemma framför spegeln. Det har alltid varit något utloppsmässigt för mig med att röra mig och samtidigt se min egen spegelbild. Att se hur det ser ut när jag uttrycker mig och då bli påverkad av spegelbilden, av

det inre som kommer ut. Det är som att jag ger tid till att lyssna på mig själv genom det visuella, det har en terapeutisk effekt. Jag har märkt, när jag undervisat i dans, att många i början värderar skalet i spegeln när de kliver in i danssalen. Själv har jag tränat bort det. För mig är det däremot jobbigt om någon skulle sitta i rummet och titta på när jag tar fram min dans. För att få tag i och fokusera på mitt inre, min lust och inspiration behöver jag undvika all form av dömande och distraktion. Det är oftast när jag är ensam i rummet som jag känner mig mest fri. Med hjälp av kameran kan jag dock ”ta in publiken”. Betraktaren är först och främst jag själv, sedan agerar jag filter för när det är läge för familj, vänner eller kirunabor som följer mig på sociala medier att se mig och mitt inre genom dansen.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: MONICA RANNEBERG

MARIUS NILSSON, 23 ÅR, HAKKAS:

”I Hakkas är jag Marius” Jag är inte intressantare än någon annan, jag går till jobbet, kommer hem till frun och går ut med hundarna. Jag tror att folk tror att jag är intressantare än vad jag är för att jag föddes som flicka. Jag har haft en väldigt könsneutral uppväxt och alltid fått vara den jag är. Men när man kommer upp på mellanstadiet så börjar det bli väldigt könsuppdelat i skolan och jag började känna mig väldigt malplacerad. Sedan kom puberteten som ett bombnedslag och jag kände att något var fel men trodde att det är så det ska vara. Jag började googla och hittade ordet transsexuell. Så hittade jag Flashback också, och där är klimatet väldigt hårt och ganska elakt. Jag kände att nej, det är inte jag, jag är inte transsexuell, och började sminka mig väldigt mycket och ha urringat. Men det kastade mig längre ner i depressioner tills dess att jag inte orkade mer. Som tur är var min flickvän väldigt förstående, jag tror hon visste att jag var transsexuell innan jag själv förstod det. Hon har alltid funnits där och det har betytt så mycket. Som person är

jag vetenskapligt lagd och jag kunde inte ta det här med att jag känner mig som en man. Jag grävde ner mig i forskning och läste artiklar. Stora delar av hjärnan utvecklades till manlig medan kroppen utvecklades till kvinnlig och det resulterar i att hjärnan har svårt att hantera den kropp som utvecklades med hormoner, kroppsdelar och allt vad det innebär. Det var så skönt att få en medicinsk förklaring, det gjorde att jag kunde acceptera och påbörja min medicinska resa. En del undrar hur jag kan bo i en liten by, om det inte är lättare att bo i en storstad där man är mer anonym. I en mindre stad vet alla någorlunda om varandra och man blir bara en etikett. Har man då en etikett som sticker ut så sticker man ut extremt mycket. Jag har sånt stöd i Hakkas, det är en fantastisk by. Människorna i Hakkas har sett mig springa på vägarna som barn. I Gällivare är jag transexuell, i Hakkas är jag Marius och det betyder så otroligt mycket.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

SARA LINDFORS, 30 ÅR, LULEÅ:

”Man kan nog aldrig riktigt vänja sig vid en dödsolycka” Som barn vet jag att det stod mellan det här och delfinskötare. Kanske polis. Men jag minns att jag läste tidningen Kamratpostens reportage om en tjej som var brandman och det kändes lockande. Nu har jag jobbat som det i sex år och jag trivs verkligen. Jag skulle aldrig kunna ha ett jobb framför en dator utan gillar att det är ett flexibelt och fysiskt yrke. Bäst av allt är lagarbetet. Jag har hållit på mycket med lagsport och det här jobbet liknar det. Man jobbar tillsammans mot ett mål. Och sedan är det ju en bonus att man får träna och hålla

sig i god form i det här yrket. Jag har varit med om ett par stukningar när vi varit på uppdrag men annars fungerar kroppen som den ska. Enda skadan jag egentligen drabbats av skedde under en hockeyträning vilket vi kör regelbundet. Där blev det en hjärnskakning. Men det är ju ett tufft jobb mentalt. Man kan nog aldrig riktigt vänja sig vid till exempel en dödsolycka. Vi övar oss hela tiden på situationer, utsätter oss för mängder av problem och jobbar fram lösningar. Tillsammans. Men man kan aldrig bli helt ful�lärd. Ingen dag är den andra lik.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: LOTTA NILSSON

CAMILLA ENGSTRÖM DEGERLUND, KALIX:

”Det är godare att dricka ur en fin kopp med tunna kanter” Mitt intresse för porslin och glas kommer från när vi tömde mormor och morfars hus. Året var 2009 och jag stod vid porslinsskåpet och höll i en kantstött del från servisen Pigg, skapad av Kjell Blomberg, Gefle porslinsfabrik. Mormor var hemmafru, mamma är född år 1943 och hennes bror år 1941, och morfar var förman på sågen i Karlsborg. Det måste ha varit svåra tider under och efter andra världskriget. Vi sparade inte servisen Pigg, men jag slutade inte tänka på den. Då började jag samla på koppar och fat, oftast en av varje men ibland fler, men även annat fint porslin och vackert glas. Gefle, Uppsala Ekeby, Gustavsberg och Arabia samlar jag mest i dag. Vissa finns att köpa i nyskick, mycket av det gamla går inte att få tag i numera. Det är viktigt för mig att allt går att använda, och jag använder det varje dag, jag lägger gärna upp på Facebook och visar dagens kopp och jag får många positiva reaktioner.

Det är godare att dricka ur en fin kopp med tunna kanter och med fat än ur en mugg. Jag har omkring 200 koppar med fat och då har jag inte överdrivit. Jag tycker bäst om de utställda kopparna och jag gillar grafiska mönster. Min favorit nu är ett mönster som heter Gavott, Gefle porslin, formgivare Helmer Ringström. Jag är glad över min hobby, jag tycker att den är så intressant. Dels det svenska arvet och historien, dels hur mönstren och motiven förändrades. Jag lär nytt hela tiden, jag googlar och hittar ny kunskap. Hjälpsamma människor i min närhet hör av sig när de hittat något intressant och jag har fått nya vänner tack vare min hobby. Vi kommenterar varandras koppar, byter och köper mellan varandra.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: ULRIKA VALLGÅRDA

BJÖRN HELAMB, 72 ÅR, VUOGGATJÅLME, ARJEPLOGS KOMMUN:

”Jag skrev till kungen för att begära dispens” Min morfar Frans Abrahamsson bröt upp ett nybygge vid Rebnisjaure tre mil härifrån. Det var så ensligt att de bara träffade på andra människor på våren och hösten när samerna flyttade förbi. Jag brukar tänka på det när jag kör helikopter däröver med turister eller på andra flyguppdrag. I Vuoggatjålme däremot fanns en statlig fjällstuga där vägfarare fick ta in på väg till Norge, och därigenom passerade det mer människor. De for över gränsen för att handla förnödenheter som inte fanns i Sverige, särskilt vintertid då Bottenviken var frusen. När den tidigare arrendatorn dog 1922 flyttade mina morföräldrar med sina sju barn och alla husdjuren hit och började arrendera gården mot att de serverade mat och värmde upp lägenheten åt vägfararna. Här är jag uppvuxen. När jag var sju år skulle jag börja skolan i Jäckvik. Jag hade nästan aldrig varit hemifrån. Min morfar rodde mig över sjön och så gick vi ner till nästa sjö och åkte båt i ytterligare ett par timmar tills vi kom fram till gården där jag skulle inackorderas. Sedan fick jag inte åka hem förrän till jul. Det låg ju bara några

få mil bort, men det fanns ingen väg och inga snöskotrar eller andra fordon. När jag var 17 år dog min pappa och jag blev någon sorts försörjare här. Jag fick skriva till kungen och begära dispens för att få köra jeepen och snövesslan som vi hade. Vi ville köpa loss marken och börja med turism, men lantbruksnämnden var inte intresserad av turism. De enda yrkena som räknades var skogsarbetare eller gruvarbetare. Besöksnäring var något för folk som inte dög till något annat ansåg man i Arjeplog. Min mor och jag kämpade i 30 år och vi uppvaktade till och med regeringen eftersom vi trodde på turismen som enda möjligheten. 1975 invigdes vägen över till Norge och även hit drogs det väg. Då äntligen fick vi köpa marken och kunde starta turistverksamhet här. Jag trodde inte att något av mina barn skulle stanna i Vuoggatjålme. Idag driver min son stället. Jag blev ju kvar här hela livet, men jag har haft det bra.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

SMILLA LARSSON, 14 ÅR, ALVIK:

”Tanken dök upp när jag satt och spelade piano” Redan när jag var runt tre år kunde jag få ihop bokstäver till små meningar och läste böcker på egen hand från jag var fem. Sedan dess har böcker alltid fascinerat mig och jag har länge haft en dröm om att skriva en egen bok. När jag gick i tvåan skrev jag mycket tillsammans med en tjej från trean och jag minns när hon sa att hon ville bli författare. Det ville jag med! Efter det har jag funderat på olika bokidéer. Det som blev den bok jag nu har i min hand, Bortom tiden, dök upp som en tanke när jag satt vid pianot och spelade en låt av Michael Jackson. Jag drömde mig bort om hur det skulle ha varit att göra en resa tillbaka i tiden för att träffa honom. Då kom jag på att huvudpersonen Emmy skulle få göra just en sådan tidsresa för att träffa en av sina idoler. Det hela blev lite av en fantasy-bok med olika magiska inslag. Emmy fick sin dröm uppfylld och det är nog det jag vill få folk som läser boken att känna, att man kan uppnå sina drömmar. Min bok är ett annat bevis på att det går. Jag följde min inre

längtan och skrev en bok. Fler borde följa sina drömmar! Själva bokskrivandet var något jag gjorde under förra sommaren. Jag minns hur mamma var ute i trädgården och fixade och hur jag kom ut med jämna mellanrum för att bolla idéer med henne. Hon skriver också, men mest dikter. Det var jättekul att hålla på med historien och jag tänker mig en fortsättning. Det här är del ett av Bortom tiden men den slutar på så vis att det finns möjligheter till en fortsättning. Jag har runt fyra-fem bokidéer i den här serien. Tack vare ett förlag i Malmö har jag fått hjälp att lansera den, så nu finns den på nätet på olika boksidor. Mina vänner trodde först inte på mig, att jag skrivit och gett ut en bok. Så de blev helt chockade när de googlade på den och hittade mig som författare. I verkligheten heter jag Smilla Larsson men mitt författarnamn är Smilla LD Larsson. Jag tog initialerna av mina mellannamn, Lova Denize.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: KARIN SJÖBERG

MARGARETA AIDANPÄÄ, 60 ÅR, LULEÅ:

”Hockey är en sak, men det här handlar om jämställdhet” Jag är hockeymorsan med hockeyskräck. Då tänker jag på skaderisken. Men Johanna (Fällman, Luleå Hockey/ MSSK) har alltid vetat vad hon velat. Det känns otroligt att ha fått vara med på den här resan.

Så flyttade hon till Örnsköldsvik för att spela med Modo.

Min man och jag var med första gången hon vann SM-guld, när hon spelade med Luleå Hockey/MSSK. Att få se den glädjen! Jag har följt med hela vägen och är stolt över utvecklingen i Luleå. Jag måste säga att hockey är en sak, men det här har ju varit en jämställdhetskamp. Där är jag stolt att jag har uppmuntrat henne.

Hockeyn har burit oss runt i världen. Hon gick på college i USA, då åkte vi dit. Och vi har varit i Kanada, i en gammal guldgrävarstad, på VM. Jättehäftigt, hockey i en ökenstad. Vi har varit på VM i Ottawa också. Damhockeyn är jättestor ”over there”. Och när hon var med i landslaget och spelade i OS i Sydkorea. Något sådant trodde man ju aldrig att man skulle få uppleva. Det var väldigt speciellt att se 25-miljonersstaden Seoul. Man märkte att det var spänt mellan Sydkorea och Nordkorea. De hade ett gemensamt lag.

Johanna började med hockey när hon var sex år, i dag är hon 28. Jag har alltid tänkt att mina barn ska få göra vad de vill, oavsett kön. Hon tränade och spelade med killarna i många år. Sedan var vi några föräldrar som skjutsade tjejerna till Skellefteå för träning med deras damlag. Men de lade ju ner satsningen.

Det var märkligt med Nordkoreanska hejaklacken, otroligt välregisserad, runt hundra rödklädda tjejer med samma frisyrer. När jag ställde mig i toakön upptäckte jag flera av dem framför mig, med tre vakter lite diskret intill, så att de inte skulle ”hoppa av”. Där var idrott verkligen politik!

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

KATERINA EKSTRÖM, 52 ÅR, SÖDRA SUNDERBYN:

”Det är faktiskt bara 60 mil fågelvägen mellan oss” Jag föddes i Lettland men växte upp i Ryssland. För 16 år sedan fanns ett utbyte mellan ett par organisationer jag var engagerad i. En av de platser vi besökte var Sunderby folkhögskola. Där träffade jag min man, sedan tog det tre år innan jag och min dotter kunde flytta hit till honom. Jag har älskat Sverige sedan första dagen, men jag älskar även Ryssland. Tyvärr har relationen mellan våra länder inte kommit till det läge jag önskar. Jag öppnar tidningar och ser runt omkring i media olika negativa saker om Ryssland varje dag, många av dem präglade av okunskap. Det är riktigt sorgligt. Det finns en rysskräck som media, militären och politikerna håller kvar vid. Kanske även privatpersoner som besökt Ryssland under 1970- och 80-talet och tror att Ryssland är på det viset fortfarande. Dåliga hus, dåliga vägar, nästan inga matvaror. Jag tror att det enda sättet att bryta det mönstret är att skapa möten mellan människor. Jag vet en ung kille jag jobbade med som reagerade på en nyhet om Ryssland och pratade om hur aggressiva ryssar är, hur de förstör. Jag lyssnade på håll, han

visste inte att jag var från Ryssland. Men så gick jag fram och berättade det. ”Tycker du att jag är aggressiv och förstör?”. Han ändrade sig direkt. ”Nej, inte du. Aggressiv? Nej!”. Jag tänker att den yttre bilden, och minnen av kriget för 200 år sedan och hur USA påpekar att Ryssland är farligt bara är en bild av verkligheten. Folket i Ryssland, de är värda så mycket mer. Jag saknar verkligen kulturen där, hur man hjälps åt, hur man tar vara på traditioner, firar, sjunger. Där finns så mycket. Så jag hoppas vi kan mötas mer våra två länder. Det är faktiskt bara sextio mil fågelvägen mellan oss. Det som ger mig hopp är dels vår förening Sputnik i Luleå som nu funnits i 15 år och bygger många broar mellan länderna, dels de unga som visar vilja att upptäcka Ryssland inifrån. I mars var vi över med en grupp unga vuxna från Luleå som kom hem påfyllda av gemenskap, nya vänner och nya erfarenheter. Det var härligt att se!

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: MARIA UNGA

JAKOB GUNNARE, 13 ÅR, KIRUNA:

”Ju längre vi väntar desto kortare tid har vi på oss” Det började med att jag gillade att åka tåg. Jag brukade använda klimatet som ett argument mot att ta bilen eller något annat när vi skulle resa någonstans. Greta Thunberg har varit en stor inspirationskälla.

och så brukar jag ha med mig en egen vattenflaska istället för att använda plastmuggar på skolan. Ska vi ha en chans att vända på det så måste vi börja göra något nu, ju längre vi väntar desto kortare tid har vi på oss.

Om vi inte löser den här klimatkrisen så kommer det komma stora kostnader både i livskvalitet och pengar. Många arter kommer att utrotas. Både vi och djuren förlorar på det. När jag ska välja något så tänker jag på vad som är mest miljövänligt, som att ta cykeln till exempel. Jag undviker att flyga och åka bil, jag har inte flugit på några år nu. Jag försöker ta tåget istället.

Det är inte för sent ännu, men i den här takten så kommer det inte att gå. Det måste bli lättare att göra klimatsmarta val, det måste gå fler bussar, bättre cykelinfrastruktur och fler tåg. Jag försöker påverka politikerna, de kan inte bestämma vad folk ska göra men de kan göra det lättare för folk att åka buss istället för att ta bilen. Det är därför vi ses på fredagar och manifesterar utanför stadshuset. Vi hoppas att Kiruna och hela världen ska följa Parisavtalet. Läget är lite dystert men man får hoppas på att fler engagerar sig och att folk börjar tänka mer på klimatet.

Nu i sommar ska vi åka tåg ända ner till Italien har vi planerat, hela familjen. Jag har börjat fundera på att försöka minska på plast, jag försöker handla färre grejer med plastförpackningar

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: LENA LEFFLER

DUSANKA CATAK, 59 ÅR, BODEN:

”Vi som hade förlorat allt, skulle vi även förlora natten?” Det var då vi bestämde oss. När vår åttaårige son kom hem från skolan och frågade min man och mig: Vad är jag för någonting? Vi svarade du är ett barn, en pojke. Nej, svarade sonen ”Är jag muslim, serb eller kroat?”

Vårt nya hem fanns bakom ett staket och polisen väntade på oss. Vi kände oss kriminella. Vi fick lära oss borsta tänderna och använda toastolen. Men ingen berättade om tvättstugan. Bemötandet gjorde att vi kände oss som nollor.

Då kände vi att det här funkar inte. Min pappa var serb och min mamma kroat. Själv är jag född i Bosnien och gift med en muslim. Det var helt normalt före kriget i Jugoslavien. Men nu kände vi att våra barn inte var trygga längre i vår egen stad Banja Luka. Så, vi packade våra väskor i all hast innan vi flydde. En bekant frågade vart vi skulle. Jag svarade att jag inte visste men det spelade ingen roll, även om jag slutade på Nordpolen. Vi tog oss med FN:s flyktingorganisationen UNHCRs hjälp till Polen där färjan fanns. Vi var tvungna ta första bästa färja och det visade sig att den gick till Sverige.

Glädjen kom tillbaka och livet vände när vi kom till Boden. Vi lärde oss språket, fick arbeta och möta nya, fina vänner. Svenskarna såg oss som människor. I dag har vi bott 26 år i Sverige. Men jag vill inte eller kan inte sudda bort mina första 34 bosniska år. Dessa har lagt grunden till att jag är en kämpe. Jag hade kunnat lägga mig ner och säga att jag kan inte eller jag orkar inte. Men jag är inte en sådan person. Jag fick sluta som undersköterska efter min ryggskada, då utbildade jag mig till demensutvecklare. Förlorade sedan även det arbetet men blev vårdlärare istället.

Vi kom fram den 24 maj 1993. Efter några dagar satte vi oss på bussen till Luleå. Under resan försökte jag sova. Det borde vara natt. Men jag såg bara ljuset och all skog. Plötsligt började jag gråta och kände mig förbannad. Vi som hade förlorat allt, skulle vi även förlora natten? När vi kom fram kom nästa chock.

Livet styr i allt. Det är bara att hänga på. I dag kokar jag alltid starkt bosniskt kaffe, för det gör att man vaknar och spelar mitt hemlands musik varje morgon. Men när jag går till jobbet är jag svensk.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

ALEXANDER ANDERSSON, 32 ÅR, LULEÅ:

”Jag tyckte det var en kul grej, så jag hakade på” Första gången jag såg en kilt var på film. Det kan ha varit Highlander eller någon polisfilm med en begravningsscen, där är det vanligt att folk bär dem. Jag har alltid varit historieintresserad och började lirka lite i vad det var för sorts plagg. De kiltar vi ser i dag är oftast inte skotska traditionella kiltar, utan engelska. De skotska är egentligen en filt man viker som ska gå upp över ena axeln. De gjordes för att både kunna användas som plagg och som filt, allt för att ha så lite packning som möjligt med sig på färder. Kilten har i dag utvecklats så att den är bra som vardagsplagg med olika praktiska inslag, som fickor. Det var sådana kiltar jag fick syn på för fem år sedan och tyckte de verkade vara en kul grej, så jag hakade på. Nu är kilten mitt klara favoritplagg. Att inte fler män upptäckt det! Så luftigt och skönt, hur bra som helst.

Men jag skulle aldrig använda en kilt med skotskrutigt mönster. Jag har ingen koppling till Skottland och de mönster de bär är kopplade till de skotska klanerna. Inte alla, men många av dem. Jag satsar istället på enfärgade och har en sju stycken nu i svart, grått, grönt och beige. Om jag jämför nu med för fem år sedan så ser jag allt fler med kiltar här i Sverige. Inte nödvändigtvis i Norrbotten, men i Skellefteå finns en återförsäljare av kiltar och det känns ju skoj. På ett roll- och brädspelskonvent jag brukar vara på varje år i Göteborg är vi många som bär kilt. Den ska vara veckad runt om med ett förkläde fram, så att den går omlott. Sporran är också viktig, den lilla magväskan som hör ihop med kilten. Och ska man vara riktigt formell ska man ha knästrumpor och en kniv i strumpan, det hör liksom till. Men, jag nöjer mig med kilten och sporran.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: LENA LEFFLER

LOVISA LUNDSTRÖM, 33 ÅR, BRÄNNBERG:

”Är man envis som jag orkar man hålla i och lyckas” Jag blev väl känd redan under min uppväxt, kanske mest för att jag är 78 centimeter lång. Som tonåring lovade jag mig själv att aldrig plugga mer. Men jag hade fel. Jag fick nämligen en snilleblixt när jag gick konstlinjen i Sunderbyn. Plötsligt ville jag läsa juridik, kom in på LTU och tog till slut en kandidatexamen i rättsvetenskap 2016. Fast det tog mig åtta år.

och det känns som om ingen ser min kompetens. Längden är väl en sak men det gör inte saken lättare att jag är kvinna och har en funktionsnedsättning. Motgången gjorde mig väldigt deppig ett tag. I dag har jag varit arbetslös i tre år, bor hemma och är inte självständig. Så fokuset för mig är fortfarande att jag måste skaffa mig ett jobb och få en inkomst. Då kan jag gå vidare i livet som alla andra i min ålder.

När jag väl bestämmer mig för något så gör jag det klart. En tenta gjorde jag om nio gånger. Till slut gick det. Är man envis som jag är orkar man hålla i och lyckas till slut. Går det, så går det, brukar jag tänka. Jag vill alltid pröva och se om det är genomförbart. Sådan är jag. Jag kanske valde juridiken för att förbättra min egen position i samhället. För oss som har ett funktionshinder är det mycket lagar.

Under våren har jag fått praktisera på förvaltningsrätten där jag trivdes jättebra. Personalen var åtminstone ärliga och gav mig inga falska förhoppningar som vissa andra arbetsplatser gjort. Före praktiken var jag dit på en anställningsintervju, men fick inte jobbet. Jag minns speciellt frågan om hur jag löste situationen som kortväxt om jag var någonstans och behövde nå upp. Jag sa att man tager väl vad man haver. Man kan ju ta lagboken och sitta på. Så man kommer högre upp, svarade jag. Den är tjock och bred så den är perfekt. Jag fick faktiskt ett litet leende där. Den tanken hade de inte tänkt själva.

Givetvis hoppades jag väl att mitt pluggande skulle leda till ett jobb, men så har det inte blivit. Det har bara blivit arbetspraktik

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: KARIN SJÖGREN

MONICA FORSBERG OCH KARIN KLOCKARE, 62 RESPEKTIVE 60 ÅR, LULEÅ:

”Vi har en gemensam historia att vara rädd om” Vi två har alltid varit bästisar och kommer vara det hela våra liv. Våra föräldrar umgicks och våra barn är goda vänner, så det är tredje generationen. Och nu kanske våra barnbarn också blir bästa vänner. Det började med att vi växte upp som grannar i Gammelstad, nära Grönlunds orgelfabrik. Monicas mamma och Karins pappa arbetade på samma ställe, på Tvättcentralen. Monica var dagbarn i Karins familj. Men när det var dags att börja skolan blev det först Sunderbyn för Monica, innan familjen flyttade till Umeå. Där blev hon kvar hela skoltiden. Vi bodde på olika orter och gick i olika skolor. Men vi hade sommarloven tillsammans eftersom Monicas familj åkte till stugan i Norramark, nära Gammelstad. I tonåren blev det brevväxling. När Monica gick ut nian flyttade hon tillbaka till Luleå och återigen bodde vi inte långt ifrån varandra.

Vi fick barn, Karins yngsta är lika gammal som Monicas äldsta. Hela livet har vi delat både det roliga och det svåra. Vi skulle inte klara oss utan varandra. Det går inte en vecka utan att vi pratar med varandra. Vi promenerar mycket och pratar. Om någon av oss blir sur så tar vi upp det på en gång så att vi får reda ut det direkt. Och vi reser mycket tillsammans bara vi två. Det värdesätter vi lite extra. Vi har varit till Krakow, Zadar, London, Valencia, Berlin, bland annat. Det har blivit resor med våra familjer också. Förra gången var vi till Teneriffa och nu ska vi till Mallorca i augusti. Det blir många minnen. Vi har en gemensam historia att vara extra rädd om. Det har nog bidragit att vi har känt varandra sedan vi var små. Vänskap som vårdas under livets gång ger förutsättning för livslång vänskap i generationer.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

IBBA-RISTIN TUORDA, 103 ÅR, JOKKMOKK:

”Inte har jag hållit på med nå kärlek i livet inte” Jag har inte haft någon karl som hjälpt mig fram. Jag har varit ensam, och det har gått så bra så. Inte har jag hållit på med nå kärlek i livet inte. Nej, det är min mamma, pappa och bror Nisse som lärt mig att vara människa. Nisse och jag har stått varandra nära hela livet. När vi var små lekte vi jämt tillsammans. Kom vi till platser där inga andra familjer var hade vi alltid varandra. Han var fem år yngre men alltid ett bra sällskap. Mor och far flyttade runt med vår kåta, så det vara bara för oss att följa med. Sedan började jag skolan och blev borta flera månader i sträck. Det var inte roligt, jag längtade mest hem. Hem var främst trakten runt Njavve där mitt barndomshem fanns och Porsi var fjällen där vi var mycket. Jag ser så tydligt bergen framför mig och bäcken i mitten.

Jag minns vi fiskade mycket, det var jag bra på. Det var en fröjd växa upp på det viset. Att jag inte fått några egna barn är inget jag sörjer. Jag har varit väldigt närvarande som faster i Nisses barns liv och även jobbat med barn i skolans värld. Så det har alltid funnits barn omkring mig. Till mor och far kunde man alltid komma och när de inte fanns mer blev det jag och Nisse och hans familj. Han dog nu i våras, och jag saknar honom så. Tråkigt är det. Han var ju yngre än mig, huvva så hemskt. Men jag har det ändå bra. Som äldre människa lär man sig värdesätta livet på ett annat sätt. Jag är ju 103 år nu. Hur det har gått till vet jag inte. Man kan inte styra det själv. Det är bara friskheten inom en och Gud som bestämmer det. Inte ids jag tänka på liv och död. Nej nej. Det sker när det sker. Så är det.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: ULRIKA VALLGÅRDA

ALI KARIMI, 20 ÅR, LULEÅ:

”Jag tappade bort mamma och lillebror under flykten hit” Jag är uppvuxen i provinsen Ghazni i Afghanistan. Min pappa var sjuk när jag var barn. Mamma tog hand om djuren – får, höns och en ko. Mina föräldrar brydde sig om mig och mina bröder och jag tycker vi hade en bra barndom. Skolan går inte att jämföra med skolan i Sverige. Vi hade inte så mycket material, inga skoldatorer och inga stolar. Lärarna slog barnen om de inte hade gjort sina uppgifter. Jag blev slagen på händerna flera gånger med linjal eller en pinne. När pappa dog blev vi tvungna att fly. Jag tycker inte om att prata om det. Sedan flydde vi vidare till Sverige, min mamma, lillebror och jag. Men jag tappade bort dem mellan Turkiet och Grekland. Det var en livsfarlig flykt och läskigt att åka över Medelhavet. Jag kunde inte simma. Men det kan jag nu. Jag visste inte vart jag skulle utan följde bara efter alla andra och hamnade i Sverige 2015. I Luleå började jag ett nytt liv. Jag bodde på ett boende för ensamkommande och gick i skolan. Svenska var svårast. Varje

gång jag hade gjort en uppgift hade jag kanske skrivit en mening rätt, resten var huller om buller. Men det gick bra till slut. Jag fick en god man som skulle hjälpa mig. Men min gode man slutade och då fick jag en ny som heter Meta. Hon och hennes man har tagit hand om mig. De var med mig hela den där svåra tiden innan jag fick uppehållstillstånd 2017. Vi är mycket nära vänner. Jag brukar kalla dem för min fosterfamilj. Meta är läkare. Hon sa inte åt mig vad jag skulle välja till gymnasiet, men hon berättade att vård- och omsorgsprogrammet var bra, att jag skulle få goda möjligheter att hitta jobb och att jag kan plugga vidare efteråt om jag vill. Jag trivs bra. Nästa år går jag ut och sedan kommer jag nog att jobba ett tag. Sedan får vi se. Vid sidan av skolan arbetar jag 50 procent på ett äldreboende. Jag flyttade till egen lägenhet i november. Min mamma och mina bröder är tillbaka i Afghanistan. Det är klart att jag saknar dem, men jag försöker hjälpa dem och skicka pengar. Jag tycker bra om Luleå, det är vänligt, fast det är kallt klimat.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

HELENA SKJÖLDMÖE, 40 ÅR, LULEÅ:

”Min tatuerare sa att jag såg ut som en skjöldmöe” Nu är det fyra år sedan jag bytte namn. Jag gick då från Johansson till Skjöldmöe. Den isländska historien berättar om strider där kvinnliga krigare, så kallade skjöldmöer, skyddade familj och gamla från fiender när männen var ute i strid.

namnet kom till mig. Min tatuerare sa att jag såg ut som en skjöldmöe som tagen ur tv-serien The Vikings, och på den vägen är det.

Laguerta blev den mest kända av skjöldmöerna och hon var vacker, farlig, kvinnlig, stark och beslutsam. Hon var hård som stål och ville följa med männen ut på deras strider, så i början dolde hon sin kvinnliga identitet i manskläder och rustning för att se ut som en man, innan hon accepterades.

Jag jobbade tidigare på SSAB och arbetade bland annat med jämställdhet, ett uppdrag som kräver både pannben, auktoritet och ett jävla humör för att få cheferna att lyssna. Men ingen har någonsin satt sig på mig. Som ung var jag het i humöret och valde att ta alla strider och finnas där för alla. Nu har jag lugnat ner mig och är klokare men bangar fortfarande inte en strid om det leder till något gott, så efternamnet känns helt rätt.

Mitt efternamn är alltså namnet på en isländsk, kvinnlig krigare. När jag separerade fanns ingen anledning att behålla efternamnet Johansson och det var aldrig aktuellt att gå tillbaka till mitt barndomsnamn Segerstedt. Så jag gjorde en ansökan hos Skatteverket för att skapa ett nytt efternamn. Det var inte så lätt som jag trodde att få ett nytt namn godkänt, så efter månader av huvudbry var det faktiskt under en tatueringssession som

De flesta brukar kunna räkna ut att det är isländskt på något sätt men vet inte vad det betyder. Vissa tror jag har kopplingar dit men tyvärr inte. Jag har inte ens varit där, än. Men det är ett drömresemål jag tänker uppfylla. Jag vill rida islandshäst, bada i gejsrar och sova under bar himmel i deras makalöst vackra natur. Jag måste bara trappa ner på lite jobb och unna mig semester.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: MONICA RANNEBERG

TORD PETTERSSON, 69 ÅR, MALMBERGET:

”Jag och en kompis red på en elefant genom Malmberget” Jag har bara glada minnen av min barndom, jag minns inte att det någonsin regnade. Det är därför mina målningar är så färgglada. På 1960-talet fanns en kyldamm till turbinerna där man producerade el och tryckluft till gruvan. LKAB lät göra en damm där folk kunde bada och det var fejkad sand där man kunde spela badminton. Det fina i kråksången var att kylvattnet som kom från kraftverket höll 22 grader året om. Vi plankade över staketet när det var jullov och badade mitt i vintern, det var helt öppet vatten. Det var förbjudet, men roligt. Ett annat roligt minne var när Cirkus Scott kom med järnvägen. Elefanterna var tjudrade inne i godsvagnarna och alla djur som inte var farliga promenerade genom stan. Jag och en kompis fick rida på huvudet på en elefant, djurskötaren gick före. Det var ganska roligt, det var ju en lång promenad ner till Bergmansgatan och Kungsallén.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: LENA TEGSTRÖM

SARA AVANDER, 36 ÅR, BODEN:

”Det kan provocera mig än mer i dag än det gjorde då” En sak många inte vet om mig är att jag är ett inbitet Lasse Winnerbäck-fan, på den nivån att jag har tatuerat in några av hans textrader på armarna. Han är fantastisk.

Mitt engagemang föddes nog när jag började se att tjejer utsätts för sexuella trakasserier, höra hur man pratade om oss och hur lite vuxenvärlden gjorde. De sa bara ”Killar är så där”. Varför?

Jag jobbar som jämställdhetssamordnare på Länsstyrelsen och engagerar mig för utsatta på min fritid. Att det blivit så tror jag beror på att jag alltid haft ett politiskt engagemang, men när jag var yngre sa jag att jag hatade politik för pappa var politiskt aktiv och jag tyckte att det tog all hans tid. Så en dag sa min pappa: ”Men Sara, allt du pratar är politik. Du pratar inte partipolitik, men allt du pratar om är politik.”

Jag vet att jag reagerade redan under högstadietiden på att vi tjejer bar en rädsla att gå hem själva på kvällarna. Vi gick gärna tillsammans eller att någon hämtade oss. Vi är i det och reflekterar inte alltid över det, tänket bara finns där. Det kan provocera mig än mer i dag än det gjorde då.

När det gäller jämställdhet har min mamma och pappa alltid varit tydliga med att jag kan göra saker som alla andra. Man ska ha samma rättigheter och möjligheter när man är tjej. Jag tror att det börjar med jämställdheten hemma. För mig var det så naturligt, men i takt med att jag blev äldre såg jag att det inte var jämlikt överallt. På högstadiet sa en lärare till mig att han kanske borde höja mina betyg för att jag var duktig trots att jag var tjej.

När jag fick barn kom de här frågorna så mycket närmare. Det är tuffare att veta att mitt barn ska möta det. Det jag jobbar med och är engagerad i påverkar också hur jag är med min dotter. Väldigt tidigt talade jag om för henne, att om hon inte vill kramas eller sitta i någons knä så behöver hon inte det. Människor vill väl, men hon har rätten till sin egen kropp. För mig är det jätteviktigt. Jag tycker om att skriva. Jag skriver egna berättelser som jag inte skulle våga visa för någon. Det är lite olika historier, men jag skriver mycket om min mamma Miriam. Hon är min förebild.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

ANDERS SALLKVIST, 62 ÅR, LULEÅ:

”Att kunna klara sig själv ger en enorm frihet” Det går inte att gräva ned sig för det här. Jag har bestämt mig för att det måste gå att leva ett liv trots ALS. Som tur är har jag inget brant förlopp av sjukdomen tack vare att mina hjärnceller i ryggmärgen är oskadda. Och jag tar bromsmediciner sedan jag fick diagnosen för tre år sedan. Sedan vet man aldrig hur framtiden blir, men det vet man inte heller om man är frisk. Det gäller att ta livet som det kommer. För min del började sjukdomen med värk i höger ben. Jag undersöktes på en massa sätt och blev opererad för något som heter spinal stenos. Men, inget blev bättre. Så jag skickades till Umeå och det var där de kom fram till att jag har ALS. Till en början var det förstås tråkigt när benen började trilskas, det blev rullator och numer rullstol. Men jag är så glad för all hjälp jag fått från arbetsterapeuter och andra i vårdteamet.

De har sett till att jag nu har alla former av hjälpmedel hemma så att jag är helt oberoende av hjälp i vardagen. Att klara sig helt själv ger en enorm frihet. Som den motorentusiast jag är har bil alltid varit viktigt i livet. Sedan jag blev beroende av helt andra tekniska prylar omkring mig har jag googlat mycket och funnit en handikappanpassad bil, en bra moped och smarta rullatorer. Det finns så mycket där ute, men det kostar ju. Hade jag inte haft sparade medel hade friheten varit mer begränsad. Det roligaste just nu är att kunna ta med mig barnbarnen på turer. De får köra mina rullatorer på el och jag tar mopeden. De älskar det, och jag med! En dröm vore att få se dem växa upp och, som jag gjorde som ung, börja med rallycross eller något liknande. Det vore skoj!

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

BERTIL ANDERSSON, 92 ÅR, JOKKMOKK:

”Det tog ett tag innan jag kunde fånga in henne” Sista veckan jag gick på Samernas folkhögskola 1951 sprang en elev in i lärosalen med andan i halsen. ”Bertil Andersson ska omedelbart infinna sig på rektorns rum” sa han. Jag stapplade ut på nervösa ben och undrade vad sjutton jag hade gjort för fel.

hjortronplocket. Det tog ett tag innan jag kunde fånga in henne, men där runt 1951 var vi då ett par. Efter lite prat hit och dit sa rektorn att jag absolut inte var tvungen lämna Jokkmokk. ”Jag vill ha dig som sekreterare åt mig, nu på stående stubbe”. Jag blev själaglad över det han sa.

Jag stod en stund utanför kontoret och funderade om jag överhuvudtaget skulle våga gå in. När jag väl gjorde det tog rektorn emot mig så väl och bad mig slå mig ner. Han frågade vad jag hade tänkt göra efter skolans slut. Jag hade gått handelsskolan i Skövde innan jag kom till Jokkmokk så jag var ekonom och det där hade tydligen rektorn kläm på. Jag hade väl funderat på att söka någon tjänst på kommunhuset i Jokkmokk efter folkhögskolan var slut, men om jag inte skulle få någon fick jag väl bege mig hem till Fjällboberg utanför Vilhelmina i Västerbotten igen.

När vi tagit i hand och kommit överens bad han mig gå tillbaka till lektionen, men inte gjorde jag det. Jag var alldeles för varm över hjärtat, så jag sprang raka spåret från kontoret mot kyrkan, hoppade över staketet, sprang över kyrkogården och hela vägen in på hotellet där Ellen jobbade. Men där sa de att hon var ledig den dagen så jag sökte upp henne i gårdshuset utanför hotellet där hon bodde, och blev så glad när jag såg henne. Jag tog henne i famn och sa: ”Ellen, jag behöver inte fara hem igen. Jag blir kvar här, för jag har fått en tjänst på skolan”.

Det ville jag däremot inte, för jag hade ju min Ellen här. Min kärlek som jag träffade första gången på Sjaunjamyren, mitt i

Vi var så otroligt glada båda två. För, hade jag försvunnit då hade livet inte alls blivit så bra som det blev. Vi fick ett fint liv tillsammans, Ellen Kitok och jag.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: LENA LEFFLER

INGA-LILL KARLSSON, 54 ÅR, BODEN:

”Jag ville inte vara alv, för matlagning är inte min grej” Jag bor i Lillavan, har flera katter och gillar att lajva. Jag och mina barn träffade en lajvförening på en folkfest i stan. Vi var på väg någonstans, jag minns inte var, men barnen ville stanna och pröva deras pilbågar. Vi blev alla förtrollade och glömde bort tid och rum. Helt plötsligt var klockan nio på kvällen. När lajvgänget packade ihop sina grejer hade vi också gått med. Det bästa var att jag och barnen fick göra något kul tillsammans. Vi hänger ihop än i dag och lajvar i Fyrkantens Lajvförening fast de blivit större. Från början ville alla i familjen vara skogsalver. Vi fick låna kläder men jag ville pröva sy själv. Just då skulle Ohlssons tyger stänga i Boden så jag köpte upp nästan allt grönt tyg på rean. Men skogsalv var verkligen ingenting för mig. Det kanske berodde på att de satte mig på matlagning som jag avskyr. Jag gillar nämligen ingenting som har med hem och hushåll att göra. Om jag spelade människa, eller ättefolk som det kallas, så hjälps man åt med matlagningen. Så jag bytte. Om jag var usel kunde jag åtminstone hacka något eller diska efteråt eller samla

ihop ved. Jag behövde inte ansvara för att maten blev god. Då kändes det bättre. Att lajva är ett äventyr och du är en del av det. Visst, det är jättesvårt första gången om du inte är van eller teatermänniska. För barnen är det lätt, de leker ju. Men det gäller att lära sig slappna av för att kunna spela en annan person, att gå in i rollen med liv och lust och ha kul. Det är också roligt att vara tillsammans med alla andra människor som gillar samma sak. Jag får även använda min konstnärliga ådra när jag syr. Jag gjorde en trollkarlsmantel av ett överkast som jag köpte billigt på loppis. Däremot borde jag verkligen börja sy i god tid för varje lajv för att hinna färdigt, men lajvare verkar vara ett sistaminuten-folk. Jag sitter ofta hela nätterna vid symaskinen för att hinna färdigt. Att lajva är ett skönt avbrott från mitt kontorsarbete. Det händer ibland att jag tar med mig en häxhatt på jobbet och gör klart dekorationer på rasterna. När jag kommer hem med mina matkassar i händerna så sätter jag hatten på huvudet. Så mina grannar i byn har nog listat ut varför jag spökar ut mig.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: MONICA RANNEBERG

TIINA RAVELIN, 32 ÅR, PORJUS:

”I Porjus finns min laddningsstation så jag kan fortsätta ge till andra” Det är svårt att säga specifikt varför jag började med yoga. Allting har en början någonstans, från ens egna erfarenheter. När jag var liten var det lättare att känna av omgivningen än att kommunicera med ord och jag kände mig aldrig hemma någonstans med min kommunikation. Jag var till en början inne på det fysiska och hur människokroppen funkar så jag började utbilda mig till sjukgymnast. Jag förstod tidigt att det finns ett väldigt starkt samband mellan kropp och själ. Det föll sig väldigt naturligt att yogan blev min medicin. Yogan har varit ett fantastiskt verktyg för att komma i bättre kommunikation och kontakt med min kropp och mitt medvetande. Jag känner mig mycket mer hemma i mig själv, jag är

inte lika splittrad. Vi är så himla beroende av att kategorisera oss själva, men jag vill bara vara en fri konstnär som uttrycker mig som jag vill samtidigt som jag hedrar kultur och tradition. Jag har bott i Gällivare den största delen av mitt liv och kallar även Finland mitt hem. Jag hittade ett hus i Porjus förra hösten som kallade på mig även om jag inte har någon anknytning till Porjus. Huset är helt perfekt för mig just nu. Det här är min laddningsstation så jag kan fortsätta ge till andra hjärtan. Jag är en introvert person fast jag jobbar som yogalärare och det är en ständig balansgång när man jobbar som egen företagare och samtidigt ger från hjärtat. När jag ger gör jag det villkorslöst, men jag måste få landa i lugnet och det kan jag göra här. Det är en hållplats på vägen, jag vet inte vad nästa etapp är.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

WILMA LUTTU, 16 ÅR, ÖVERTORNEÅ:

”Enda kravet är att det ska vara mycket bas” Att ha en egen epa ger mycket frihet. Man är mycket med kompisar och kan ta sig vart man vill. Vi åker runt lite, samlas på fritidsgården, lyssnar på musik och umgås. Den här köpte jag, med hjälp av mina föräldrar i juni ifjol. Så den har hängt med ett år och går jättebra. Det har varit härligt kunna åka på träningar själv utan att vara beroende av skjuts. Min pojkvän har också tagit kortet som krävs för att köra moppe och epa, så han och jag turas om att köra. Vi är väldigt många unga som har epatraktor här i Övertorneå. Mina tjejkompisar har inte egna epor men de brukar åka runt med oss som har. Det är ju fortfarande så att det är mest grabbar som har epatraktorer, men här är det i alla fall jag och fem tjejer till som har egna. Jag märker att man är ute mer på kvällarna än tidigare och är mer aktiv. Eller, aktiv genom att umgås. Jag tar ju inte cykeln speciellt ofta numera. Men jag går i alla fall till skolan fortfarande, till skillnad från många av grabbarna som jämt kör till skolan. Vad jag har för musik när jag kör? Det är många som kör svenska raggarlåtar i sina epatraktorer, men inte jag. Enda kravet är väl att det ska vara mycket bas i musiken. Det är nog ingen som kör epa utan en stor baslåda i epatraktorn. Det hör liksom till. 77

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

YNGVE JONES, 90 ÅR, LULEÅ:

”Ska man till sin kärlek går det ännu lättare att cykla” Min första tvåhjuliga cykel var av klassisk dammodell. Tung och alldeles för stor för mig men inte fanns det några barncyklar på den tiden. Det var bara att stå upp och cykla tills man hade åldern inne och kunde nå upp till sadeln. Efter det har jag fortsatt att cykla mycket under hela mitt liv. Jag har jobbat som kirurg och där gäller det att ha god fysik. Under många år har jag cyklat från Luleå till min arbetsplats i Boden. På vintern spänner jag fast mina skidor och cyklar upp till Ormberget för min dagliga skidtur. Jag cyklar året runt. Har en mountainbike med dubbdäck både fram och bak, en elcykel jag använder om jag ska packa med mig mycket grejer, och en racercykel jag haft sedan 1990-talet. Den väger bara åtta kilo och går att köra riktigt fort med. Den tar jag på sommaren när jag cyklar härifrån Luleå till Boden

där min särbo bor. Jag kör över Avan och Unbyn, möter ibland klungor av killar som svischar förbi mig. Speciellt fort behöver det inte gå för mig. Det tar runt två timmar till Boden, mitt personbästa är en timme och åtta minuter. Men annars är jag inte så mycket för att mäta. Jag bara uppskattar att cykla. Fler borde satsa på det, för har man väl kommit i gång så fortsätter man gärna. Ska man dessutom till sin kärlek går det ju ännu lättare att cykla. Min Kristina är en fantastisk livskamrat som skänker mig stor glädje. Vi har ett aktivt liv tillsammans och har flera gemensamma intressen. Vi promenerar, cyklar givetvis och försöker njuta av kultur och god mat. Jag hjälper till så gott jag kan i hennes trädgård och växthus. Vi har det bra helt enkelt.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: LENA LEFFLER

ANTON ZACKRISSON. 34 ÅR, BODEN:

”Jag går nästan inte att hejda när jag får en bra idé” När jag föddes 1985 vägde jag bara 864 gram. Min tvillingbror Jonathan som var lite mindre klarade sig inte. Det har min mamma berättat. Jag vet också att jag fick ha syrgas både dag och natt tills jag var fyra år. Min utvecklingsstörning beror på syrebristen. Mina föräldrar säger att jag är en kämpe och tjurskalle. Det är det som gör att jag klarar mig. När jag bestämt mig för något så genomför jag det, eller jag försöker i alla fall. Jag bor i dag i gruppbostad. Där kan jag inte ha mina skotrar, ja det är alldeles för många tycker pappa, men de står hemma hos honom och mamma i Sörbyn. Flakmoppen 1189, står hos min kontaktperson Niklas. Vi har samma intressen, gamla grejer och musik. Min mamma har berättat att jag ville ha ett dragspel när jag var åtta år. Fast ingen trodde jag skulle kunna spela på det för jag hade svårt att knäppa knappar, men det gick hur lätt som helst. Jag har musiken inombords. När jag hör en låt så brukar jag försöka spela den. Jag kan skratta ibland när jag spelar fel, för jag hör det själv. Pistvakt är bäst och deras Ockelbo. Jag har sett dem live flera gånger och fixat egna Pistvaktkläder så jag

kan uppträda själv med mina vänner. Jag är Sven E, min flickvän Sofia är Olle och min kompis Micke är Jan E. Jag går nästan inte att hejda när jag får en bra idé. Som när jag startade min mopedtaxi. Jag köpte egen skylt, taximössa och satte dit säten på flaket. När jag lade ut en bild på Facebook fick jag en fråga om jag tog en körning till Piteå. Nej, jag kör nog bara runt i Sörbyn och någon gång till dansen i byn. Jag vill inte göra så mycket reklam för min mopedtaxi. Jag är rädd för att den blir för populär. Jag är också bra på teknik och gillar att sända live med telefonen, men om jag skulle önska mig något mer i livet så vore det kanske att få åka runt och uppträda lite mer. Det kan jag sakna. Jag hade en dröm att få komma med i Glada Hudik. Vi åkte dit på studiebesök men jag kom inte in. Det kändes väldigt tråkigt. Nu är jag med i Glada gänget som Mona och Niklas leder i Luleå och det är också jättekul. Vi får stå på scenen och det är det bästa som jag vet. Min mamma brukar alltid säga åt mig att jag kan allt utom det jag inte vill. Som att städa och diska. Så nu har jag skaffat en diskmaskin.

BERÄTTAT FÖR: VIKTORIA BERGLUND | FOTAT AV: PÄR BÄCKSTRÖM

INGELA NILSSON, 52 ÅR, DEGERBÄCKENS BY:

”Det tog 15 minuter från vattnet gick till hon var ute” Tilda började fylla juvren och det kom kladdig vätska ur dem. Det är tecken på att det närmar sig fölning. Ett sto får vit mjölk ungefär ett dygn innan hon fölar så vi vakade här i stallet under en veckas tid och såg allt eftersom att vätskan började gå åt mjölkhållet. På kvällen den sjunde maj kom jag ut i stallet vid tiotiden för att fodra kväll. När jag stod och gav henne mat i boxen hörde jag ett märkligt ljud. Det var vattnet som gick, men Tilda brydde sig inte ett dugg utan bara fortsatte tugga. Efter ett tag la hon sig ner och jag ringde gubben för att han skulle komma ut och hjälpa till. Det första som kom var fosterblåsan. När jag öppnade upp den och hjälpte till med att trycka ner fölets huvud lite grann så kom hon ut. Ett friskt, piggt sto. Då blir man så glad! Och jag ville verkligen ha ett sto. Det tog 15 minuter från att

vattnet gick tills hon var ute. Tilda var så lugn och trygg trots att det var hennes första föl. Det var tredje gången jag var med om att se ett eget föl födas. Första gången var 1999, då föddes Starlin. Det är alltid spännande att följa unghästar. Som liten hästägare och uppfödare är det jätteskoj se hur de utvecklas. Att se den här nya tjejen nu, som inte har något namn än, är jättefint. Första tiden kunde hon enkelt gå in under Tildas mage, så liten var hon. Men redan efter ett par veckor var det omöjligt. De växer så fort. Att leva nära djur är fantastiskt. Jag har två ston, en vallack, ett föl, två hundar och tre katter. Som liten hade vi inga djur hemma så det är kanske därför det drog iväg så galet med alla möjliga djur för mig.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

EILERT BRÄNNSTRÖM, 81 ÅR, ÖVERTORNEÅ:

”Utan jobbet skulle jag vara stressad, nervös och irriterad” Förr i tiden var man tvungen vara här klockan fem på morgonen. Då regummerade vi på plats och vulkade med ånga, så högtrycksvärmen behövde slås i gång i tid för annars hann inte maskinen upp i de 156 grader som krävs för att kunna utföra jobbet. Nu behöver jag inte börja jobba förrän klockan sju. Så har det varit sedan 1962. Det första jag gör när jag kommer hit är samma sak som då. Jag slår på radion, för så har jag alltid gjort och kommer alltid göra. Det är skönt med rutiner. Utan jobbet skulle jag vara stressad, nervös och irriterad. Många tror kanske jag fortsätter jobba för pengarnas skull, men här handlar det inte om pengar. Det är en meningsfull tillvaro jag söker och utan jobb träffar man ju inte folk. Man måste ha något att göra, annars blir livet väldigt trist. Då sitter man hemma, och försöker komma på hur man ska få

tiden att gå. Nej, jag fortsätter med det här så länge jag tycker det är kul. Och du ska veta att folk kommer hit med allt möjligt. Det är gummibåtar, luftmadrasser, stövlar, transportband, skarvningar till crossar, ja se allt. Men gummit i dag är ju inte som det var förr. Det är mer silikonblandningar nu, så kvalitén går inte att jämföra med till exempel 70-talets däck. De hade annan väv och annat material, mycket mer naturgummi. På den tiden var dessutom vägen annorlunda än i dag. Nu sliter vägarna mer på däcken. Sedan är det ju alla dessa hästkrafter som folk har. Nu kanske du har 150 hästkrafter, då var det 47. Men jag har samma bil sedan 40 år tillbaka. Inte behöver man någon nyare än så, bara man vårdar den.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: ULRIKA VALLGÅRDA

MARGARETA HÄLL, 90 ÅR, GÄLLIVARE:

”Jag grät många gånger för att jag inte var svensk” Mina biologiska föräldrar var flyttsamer som tvångsförflyttades av staten från Karesuando till Porjus. De fick inte ens med sig kåtorna, så de tvingades bo under en presenning under en gran, tills Vattenfall ställde upp en barack åt dem. På sommaren flyttade de med renarna upp mot norska gränsen.

Jag började undra varför jag hade bruna ögon medan alla andra i familjen hade blå. Jag förstod att jag var same. Jag blev retad i skolan för det och grät många gånger för att jag inte var svensk. Jag vet att det var en sorg för mina biologiska syskon att jag inte hade fått växa upp med dem, men min mamma hade inget val.

1929 föddes jag och min tvillingbror. Jag var liten till växten och läkaren sa att min mamma inte skulle kunna ta hand om mig. De hade redan tre flickor och att flytta med två spädbarn skulle inte gå, så jag blev lämnad i en svensk familj. Paret hette Agda och Elof Edberg. De hade sex egna barn, varav en vuxen dotter som jobbade på BB. Det var hon som föreslog att hennes familj skulle ta hand om mig.

När jag blev vuxen bestämde sig min tvillingbror Per Salomon och jag oss för att lära känna varandra bättre, men då var han döende i hudcancer och vi hann aldrig prata ut som vi hade tänkt. Däremot började jag umgås med två av mina andra syskon – min syster Ingrid och min bror Lars som är konstnär.

Jag kunde inte ha fått bättre föräldrar. Det var meningen att min biologiska familj skulle ta hand om mig när de kom tillbaka från flytten på hösten. Både min fostermamma och min mamma grät, för båda ville ha mig. Då sa min biologiska pappa att de skulle återkomma, men det blev aldrig av, för han dog. Jag träffade min mamma ett par gånger under uppväxten. Det kändes konstigt, som att besöka vilken tant som helst.

Min dotter Anita har varit mycket hos Ingrid och lärt sig samisk slöjd. När jag fyllde 75 fick jag en kolt av min dotter som jag har haft på bröllop och begravningar. Men jag har alltid känt mig utklädd då. Ingrid dog nyligen, men jag brukar träffa min bror Lars. Senast kom han och hälsade på när jag fyllde 90 år den 18 maj. Han hade målat en tavla åt mig.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

MATS ÖQVIST, 57 ÅR, KALIX:

”Där stod jag som ett fån – allt medan flickan skrek”

Att bli pappa var förstås en häftig upplevelse. Jag minns när vår förstfödda skulle komma ut och sköterskorna sa att jag nog borde sitta ner under kejsarsnittet. De menade att det kunde bli för mycket att ta in, men se då kontrade jag med att jag tagit ur mer än en älg, så nog vet jag hur en mage kan se ut. Magarna var tämligen lika måste jag säga, men se när det då kom ut ett barn var det verkligt mäktigt. Nog var det skillnad på en älg- och en människomage, haha!

till jobbet och där stod jag som ett fån, utelåst. Allt medan jag hörde flickan skrika högre och högre i larmet.

Sedan har det varit underbart att vara föräldraledig med Evelina, Gustav och Linus som våra tre barn heter. Men en gång fick jag lite panik. Flickan sov på övervåningen och jag hade satt på ett sånt där babylarm som, mitt i när jag stod uppe på garagetaket och fixade en grej, började larma.

Så jag sprang över till grannen och sa ”Får jag låna din motorcykel?” varpå han svarade att jag ju inte hade något kort, ”Men strunt i det, ta den!” skrek han. Så jag slängde mig på MC:n och körde järnet till föräldrarna. Det gick snabbt kan jag säga. Oj, oj, oj.

Så det var bara att gå ner, nej rättare sagt så sprang jag. Men då hade frun hunnit låsa ytterdörren av misstag när hon for

Men hem kom jag, med nyckel i handen, och barnet hade inte slagit ihjäl sig. Vilken lättnad!

Jag hann bli orolig att hon skulle ta sig ur sängen och kanske falla nedför trappan från övervåningen, jag kom inte ihåg om grinden var låst eller ej. Hjärtat rusade och jag konstaterade att de enda som hade extranyckel var mina föräldrar, men de bor en kilometer från oss och ingen bil hade jag hemma.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: LENA LEFFLER

JAN-OLOV ”JANNE” LUNDMAN, 83 ÅR, BODEN:

”Vinstlotten i livet är bowling” Jag föddes på Ågatan i Boden och bodde i huset där Lundmans kemiska tvätt en gång låg. Kyrkgatan går i dag över vårt gamla potatisland. När jag var fyra år dog min mamma så jag växte upp hos mormor och morfar. På den tiden gick man bara sju år i folkskola. 1950 sökte SJ en rask och artig yngling på järnvägen och överläraren Sten Wallström rekommenderade mig. Så dagen efter skolan började jag arbeta. Jag var springpojke, avancerade till ekonomijobb och gick i pension vid 60 år. Då fick jag mer tid för bingolotto och bowlingen.

tyst på mig. Jag är en positiv person men tinnitus som jag haft i 20 år är en plåga. Jag har ett oväsen i örat, dag och natt. Ibland låter det som i en Tarzanfilm när elefanterna dundrar genom djungeln, eller som när det blåser runt knuten i fjällen. Ljudet ändras hela tiden. Däremot går det bra att sitta på Coop och sälja lotter mitt ibland alla skramlande kundvagnar och ungar som skriker. Det är som musik i mina öron.

Vi var ett gäng unga grabbar som spelade bowling utomhus på masonitbanor vid Lundagårdsskolan. När Folkets hus byggdes 1966 fick vi en bowlinghall. Jag var med och bildade Bodens bowlingsällskap och är fortfarande kassör i samma klubb.

Samma med bowlinghallen där det brukar vara ett jäkla liv på hemmamatcherna. Bodens bowlingklubb har ju gått upp i elitserien igen. Men jag vågar mig inte dit. För jag blir så nervös. Mina vänner brukar ringa till mig när laget leder. Som regel sitter jag ändå och säljer bingolotter när de spelar så jag kan inte gå dit. Jag har haft ett väldigt bra liv men fick cancer 2005. Den har jag hållit i schack, men nu har den börjat spöka igen. Det är inget som stör mig.

I 24 år har jag sålt bingolotter. Förr stod man ute i 30 graders kyla. Numera får vi sitta inne på Coop. Jag tycker det roligaste är att få träffa folk. När jag börjar prata så går det inte att få

Jag kan inte fortsätta leva för att tro att jag ska dö. Jag sade åt läkaren att jag struntar i att jag har cancer. Jag ska inte dö av det utan av ålderdom. Det tyckte läkaren var en bra inställning.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

BIRGITTA ENQVIST, 55 ÅR, SKURHOLMEN, LULEÅ:

”Friheten har alltid varit viktig för mig – den gör mig trygg” Jag räknade ut häromdagen att jag arbetat på 38 olika ställen. Det har varit allt från att vara travfotograf till att jobba på badhus. Första gången jag fick ett fast jobb gick jag hem och grinade. Då var jag 35 år. Det där med att skriva på papper, binda sig och vara låst på något vis har varit svårt. För mig har det känts som en frihet att inte ha ett sju till fyra-arbete, och friheten har alltid varit viktig för mig. Då blir jag trygg. Alla arbeten har handlat om möten med människor. Jag är en oerhört social person som gärna pratar med folk om både det ena och det andra. Den här platsen är den jag jobbat längst på. Jag är uppe i 15 år nu och det känns riktigt bra. Men då är det också ett väldigt flexibelt yrke. Arbetstiderna är varierade, man kan vara ledig mitt i veckan, det gillar jag.

Att jag nu varit här så länge har lett till många glada möten, inte bara på jobbet. Stammisar fångar ju upp en på stan och kramas och snackar. Det gillar jag. Och titt som tätt dyker det upp någon gammal klasskompis eller vän från förr mitt emot mig i kassan. De kanske jag aldrig skulle ha träffat om jag inte jobbat här. Den kund jag minns bäst är en kille som var här och handlade med sin pappa och blev väldigt nyfiken på vad jag höll på med i kassan. ”Vill du komma hit och prova?” frågade jag och han hoppade glatt in. Då var han väl runt sex år, men efter den dagen knogade han att komma tillbaka med föräldrarna regelbundet och var som en liten praktikant. Vi fixade egna arbetskläder åt honom så han var så stolt när han kom hit och jobbade. Allt medan föräldrarna kunde ta sig en kopp kaffe i caféet. Den grabben glömmer jag aldrig.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: LENA LEFFLER

JONNY HALLMAN, 60 ÅR, VALVTRÄSK:

”Det var lite lustigt hur jag fick rollen i tv-serien Jägarna” Filminspelningen hösten 2017 tog fyra dagar. Jag har tidigare varit statist i filmen Flocken och serien Tjockare än vatten där jag spelade polis. Det var lite lustigt hur jag fick rollen i tv-serien Jägarna. Castingkvinnan som ringde undrade om jag kände till någon samisk jaktledare. Hon frågade också om jag hyrde ut uppstoppade djur. Så jag for dit med en tjäder, bäver, grävling och en mård. Djuren skulle användas för att inreda en jaktstuga. Jag levererade också en fryst tjäder som de skulle tillaga. Efter leveransen fick jag frågan om att provfilma. Jag skulle bland annat säga ”Björnjakt är ingen lek” och några repliker till. De castade även mer kända skådespelare men jag fick rollen som björnjaktledare. Jag jagar mycket själv och är jaktledare för byns jaktlag. Det gjorde det lättare att agera. Jag hade mina egna jaktkläder på mig. Det enda jag behövde låna var en keps och ett vapen. Filmgänget gillade min dialekt och jag skulle bara vara mig själv. Replikerna var lite ”macho” så jag fick fullmakt av regissören att ändra orden. Men scenen där jag spårade upp den skadskjutna björnen och sköt den tog man bort helt och hållet. Det

blev kvar otroligt lite efter allt filmande. Min rollfigur syntes en minut i det tredje avsnittet. Jag hade gärna varit med mer för det var riktigt kul att agera. Vi var ett fint skådespelargäng med bra sammanhållning. Folket söderifrån led av myggen och sprang hela tiden med myggmedel. Sådant klarar jag mig utan. Under inspelningen frågade jag Rolf Lassgård som spelar Erik hur han gör för att inte vara så himla nervös. Då svarade han: Vi är lika nervösa allihopa. Det är alltid värst från början men det går bra bara man kommer igång. Själv började jag filma efter fyllda 50, men borde ha börjat tidigare. Jag mognade kanske väldigt sent och inte vågade. Man får ju bättre självförtroende ju äldre man blir. Efter filmserien visats är det många som gjort tummen upp och sagt att de sett mig på tv. I dag har jag kvar samma skägg som när serien spelades in. Jag sade åt regissören att jag kunde raka mig för rollen men det fick jag inte göra. Det var väl skägget som gav min roll rätta karaktären. 95

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: MONICA RANNEBERG

KJELL DEGERMAN, 49 ÅR, GÄLLIVARE:

”Det är ett krångligt liv men man har ju driv” Jag höll på med ett byggprojekt förra sommaren, det var varmt ute och jag hade nog inte tillräckligt bra utrustning. Jag fick ett litet sår och blev dålig och så lät jag det gå för länge. Så småningom fick jag blodförgiftning och blev inlagd på sjukhuset. Jag låg inne flera månader, från 22 juli till 16 oktober. Det var ren flax att jag klarade mig. Men jag fick också en stroke och tvingades amputera båda mina fötter. Jag tränar varje dag på balansen och att få proteserna att fungera. Det är hela tiden anpassningar. Jag blir lättare trött och då måste jag använda rullstol. Men sjukvården är förvånad över att jag är igång så mycket, jag har börjat cykla igen och tränar på gym. Jag har små barn och de håller mig igång. Jag har aldrig orkat läsa vanliga böcker, jag har alltid läst mycket

fakta eftersom jag är egenföretagare och det måste vara någon nytta med det jag läser. Jag har alltid haft koll på allt och en känsla för hur allt ska göras. Men nu har jag lässvårigheter och jobbar med logopeder, men det går framåt. Allt tar längre tid nu och man måste anpassa livet. Hade jag varit själv hade jag klarat av det såklart men det är oerhört skönt att ha familjen och mina vänner. Jag har också haft sådan otrolig hjälp av kommunen. Tidigare har jag hjälpt andra, nu är det jag som behöver hjälp. Men jag kommer igen. Det är ett krångligt liv jämfört med hur det var innan, men man har ju driv i sig. Livet har förändrats men jag tror inte att jag förändrats så mycket.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

LOVA FALK, 18 ÅR, VAIKIJAUR:

”Allt kan alltid bli bättre, ingenting är någonsin perfekt” Som ung gymnast var jag verkligen inte superduktig. Jag var stel och svag. Mina kompisar i föreningen fick börja tävla ett år tidigare än mig, jag utvecklades långsammare helt enkelt. Sedan slutade alla mina vänner och jag var den enda som fortsatte. Den del jag tycker bäst om är hoppen medan bommen varit den jag haft svårast för. Jag var livrädd för den fram till för två år sedan. Då var det som om något släppte och jag vågade ta ut spagathoppen mer. Inom gymnastiken har jag alltid tänkt att det alltid kan bli bättre, att ingenting någonsin blir perfekt, men att det gäller att sträva efter det. Just det förhållningssättet har smittat av sig på andra delar av livet, till exempel i skolan. Jag satsar stenhårt även där. Det gäller att utmana sig själv. Om det blir väldigt prestationsinriktat? Ja, så är det. Jag måste lyssna på mig själv och vad som är rimligt att få ur sig. Min

tränare frågade mig nyligen om jag hade för höga krav på mig själv. Jag sa att jag tror det. Så jag försöker tänka på det, men det är en svår balansgång. Att vilja framåt och bli bättre hela tiden är viktigt för att komma vidare i utvecklingen, men det väcker förstås också stress. Det har varit många upp- och nedgångar. Om en träning inte gått bra har jag muttrat och sagt att jag ska sluta. Men då har mamma alltid sagt att jag kommer ångra mig och att jag ska testa nästa träning igen. Som tur är har det oftast känts bättre på nästa träning så mammas knep funkade bevisligen, för nu har jag hållit på i snart tolv år. Det jag tycker är roligast nu är att jobba som tränare åt de yngre. Det är så kul se dem klara saker och smittas av deras iver. Ögonen riktigt gnistrar på dem! Jag har fått så mycket av Polcirkelgymnasterna i Jokkmokk, så jag vill gärna hinna ge tillbaka till föreningen innan jag flyttar och pluggar vidare efter gymnasiet.

100

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: HERMAN ÖBERG

KAAPO VÄÄTÄJÄ, 11 ÅR, HAPARANDA:

”Jag har lovat mamma att jag ska till Liverpool” I våras hade Haparanda FF en tävling på instagram och då vann jag deras bortatröja. Jag hade på mig den i en vecka. Jag sov med den, jag tränade med den och jag hade den på mig i skolan. Jag hade den hela tiden. Jag började spela fotboll förra sommaren. HFF ordnade gratis fotbollsskola till alla barn och jag gick med där. Det var kul, vi spelade matcher och tränade. Jag gillade att vara back när man får tackla hårt och se när de andra flyger i backen. Efter fotbollsskolan frågade jag om jag fick fortsätta att komma till träningarna och efter det har jag spelat fotboll. Jag är fortfarande back och brukar tackla hårt – för att det är kul. Nu spelar jag fotboll varje dag. Jag är här fyra till åtta timmar om dagen. Ibland kan det bli tio timmar också om det inte är någon skola. Vi brukar spela matcher när vi är fler här, men ingen orkar vara kvar lika länge som jag så när jag är ensam skjuter jag och dribblar för mig själv.

När det är träning kommer jag hit en timme före och jag stannar här någon timme efter träningen. Om tre år, när jag är 14, kanske jag kan spela med A-laget. Jag har fått träna med dem två gånger och jag brukar se deras matcher. Jag är alltid bollkalle när herrarna spelar, för man ser bäst när man är bollkalle. Jag åker och ser deras bortamatcher och då springer jag och hämtar bollarna där också. Och så brukar jag prata med spelarna på bänken. Mamma kan ropa som en galning när de spelar, men jag låtsas att jag inte känner henne. Jag pratar med spelarna på bänken i stället. Pontus Svedlund är min idol. Han är back som jag och han är bra på att skjuta. Jag har lovat mamma att jag ska komma till Liverpool och då ska jag köpa en buss med Liverpool-loggan till henne. Jag ska spela och träna hårt för att komma dit. Och jag är ju här hela tiden. Ingen i Haparanda är på Gränsvallen lika länge som jag är.

101

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

MAUD JACOBSON, 73 ÅR, BODEN:

”Då kunde jag blomma ut som kvinna” Det började i rätt så tidig ålder med att jag som pojke gillade att testa mina tjejkompisars kläder. Vi lekte i dem och hade kul, men när jag skulle hem var det bara ta på sig de vanliga killkläderna igen. Tråkigt kändes det, men jag förstod väl inte riktigt vad det handlade om då. Sedan fortsatte det här att spinna och när jag kom upp i tonåren märkte jag än tydligare hur jag började dras till det kvinnliga. Så en dag tittade jag i smyg i en av pappas boulevardtidningar och fann en text om amerikanskan Christine Jørgensen som hade varit soldat och efter det låtit könskorrigera sig. Då förstod jag att jag inte var ensam. Man kunde som man vilja bli kvinna. Men sedan gick livet på. Jag utbildade mig inom försvaret, hade relationer med kvinnor men vågade aldrig nämna för dem hur jag innerst inne kände mig. I hemlighet beställde jag kläder via postorder och gömde undan dem. Tog bara på mig dem hemma när ingen såg. Som tur var hittade jag en annons i tidningen om FPE, en förening för transpersoner, och genom deras träffar på olika orter i

102

Sverige kunde jag blomma ut som kvinna och träffa likasinnade. Men bara på de träffarna, aldrig annars. Den stora vändningen kom 2008, när jag 62 år gammal kollapsade hemma. Hjärtat spökade och jag bypassopererades. När jag började ta mig fram igen efter den kändes det som om jag fått en ny sorts chans att leva. Då sökte jag direkt hjälp hos vården för att börja min könskorrigering. Jag gick i terapi och knöt upp mitt inre, sakta ökade modet, jag började bygga mig hel. Så, den första oktober 2016 kunde jag kliva ut här på gatorna i Boden som kvinna. Vilken befrielse! Då hade jag bytt namn och personnummer och tagit östrogen i åtta år. Jag har fått enormt fin respons, den enda som egentligen haft något emot det var min mamma. Hon vägrade se mig som kvinna. Men för tre år sedan gick jag till hennes grav och sa ”Nu är jag här”. Jag är så lycklig över att jag till slut tog tag i mitt jag. Jag har aldrig tidigare i livet varit så lycklig och harmonisk som jag är nu.

103

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

MIKAELA OMARK, 42 ÅR, LULEÅ/ÖVERTORNEÅ:

”Jag fullständigt sögs in i historien om mordet” Historieintresset har funnits inom mig så länge jag kan minnas. Det kan ha att göra med att jag alltid blivit matad med historier från olika håll, både i form av böcker hemma och folk omkring mig i Övertorneå. Jag har ett intresse av att gräva och forska i saker jag hör, jag vill liksom gå till botten med historier.

En annan rolig grej var när jag förra sommaren fick tips av några äldre att det fanns en sten någonstans i Torne älv som kallades för Pirrikivi. Jag frågade då på Facebook om någon visste var den fanns och fick en som visade mig den. Efter det började en massa andra tipsa mig om stenar som bär namn. Hittills har jag funnit sju stycken.

Som nu senast när en fyrmänning till mig hörde av sig. Hon bor i Oregon i USA och hade hittat brev som hennes farmor fått från släkten i Kuivakangas efter hon flyttat över till USA. Fyrmänningen ville att jag skulle översätta dem från finska till engelska. I ett av breven stod det om ett mord i Tärendö som just hade skett när brevet skrevs. Tack vare att brevet var daterat kunde jag se att det hänt 1915. Jag fullständigt sögs in i historien om mordet.

I min farmors hemgård finns ett fotoalbum som är över hundra år gammalt och fyllt av porträtt på numera okända människor. Jag ser det albumet som en gåta att lösa och får ledtrådar här och där. Jag var nyligen hem till en vän som visade en bild av sin farmor, och den bilden finns även i albumet. Spännande!

Som tur är finns det mikrofilm av tidningar från den tiden, så Haparandabladet berättade en hel del om mannen som ska ha dräpts och slängts i älven. Två män och en kvinna häktades för det hela men jag har ännu inte funnit om de dömdes eller ej.

Det här historieletandet ger mig väldigt mycket då jag får leta som en detektiv i gamla arkiv och fara runt i nutid för att leta historier om människor och platser. Så kan det nog fortsätta hela livet tänker jag, att slumpen för mig in i historier av olika slag.

105

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

STINA ANDERSSON, 81 ÅR, LULEÅ/HAPARANDA:

”Då började mamman gråta, men barnen de log” De som bodde i Haparanda när andra världskriget bröt ut kände sig förstås osäkra och nervösa. Skulle de klara sig? Man kunde se och känna oron som hängde över alla vuxna, men man förstod inte riktigt varför. De försökte leva som vanligt, men livet blev förändrat.

Till slut öppnade han bildörren och släppte in familjen. Gitta och jag fick sitta i framsätet. De som kom in var blöta, frusna och rädda. Barnen grät och ville inte åka bil. När alla fått sittplats kissade en flicka på sig i bilen. Jag blev alldeles förskräckt, så gör man väl inte?!

För att pigga upp oss barn sa pappa en dag: ”Jag ska köra upp till Övertorneå med tjänstebilen så du och Gitta får följa med om ni vill.” Vi blev jätteglada. Mamma gjorde i ordning en liten matsäck och snabbt hoppade vi in i bilen. Jag var åtta år och Gitta var tre år äldre. Att få åka bil på den tiden var inte så vanligt.

När vi kom hem till mamma undrade hon naturligtvis vad som hänt. Pappa, som hade radat upp familjen på kökssoffan, berättade som det var. Lyckligtvis höll mamma på att baka bullar. Snabbt fyllde hon ett stort fat med varma bullar och ställde fram en kanna med mjölk. Sedan fick familjen äta bullar så mycket som de ville. Då började mamman att gråta, men barnen log. Mannen var helt slut av att hjälpa sin familj. Det hela slutade med att pappa skjutsade familjen till ett uppsamlingsläger.

När vi kommit cirka en mil utanför stan saktade pappa in bilen. ”Vad är det?” frågade vi men vi fick inget svar. Han stannade bilen och gick ut, stod och pratade finska med en familj som hade tre barn.

106

Tänk vad bullar kan betyda mycket!

107

108

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: LENA TEGSTRÖM

MANDANA BAGHERI, 48 ÅR, BODEN:

”Jag är en stark kvinna” Jag är ingen fegis. En del vågar inte göra något nytt, men jag är inte rädd. Jag är en stark kvinna. När jag kom till Sverige började jag på skolan och började sedan jobba direkt. Jag är en sådan människa. Min drivkraft har jag fått från min mamma och pappa. Pappa drev ett företag. När jag sa upp mitt fasta jobb för att driva kafé var det flera som ifrågasatte mitt beslut. Därför kändes det som en revansch när jag fick priset som Årets nyföretagare. Men det har inte varit lätt. All utrustning var gammal när jag tog över. Jag rev tio-femton kilo potatis till palten för hand. Allt jag har tjänat har jag reinvesterat, köpt ny och bytt ut utrustningen. Nu är allt fräscht. Jag älskar att baka och laga mat, men har inte gått någon kockeller bagarutbildning, jag är självlärd. Där jag kommer ifrån har man respekt för sina föräldrar och

äldre människor. Man har inte samma respekt här. Jag har jobbat i kök både inom skolan och äldreomsorgen. När elever inte har gillat maten har de kastat den och inte tackat. Det hade jag jättesvårt att smälta, att man inte respekterar dem som arbetar. Jag förstår det inte och tycker inte om när personer säger att maten smakar skit. Jag har alltid sagt till mina barn att de ska tacka för maten oavsett om de tycker den är bra eller dålig. Jag åker sällan hem till Iran. Pappa och två systrar bor kvar där. Jag har också en syster i England och två i Uppsala. När mamma var och hälsade på i Sverige för två är sedan drabbades hon av en svår hjärnblödning och dog bara 62 år gammal. Det var jättejobbigt för mig. Då åkte jag hem. Jag vill lära mig mer och mer och önskar att jag någon dag får möjligheten att lära andra. I framtiden är min dröm att få skriva en egen kokbok med inspirerande maträtter som tillför köket nya smaker och dofter.

109

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: LENA LEFFLER

SUSANNE JAUHIAINEN, 59 ÅR, BODEN:

”Fort som sjutton fick mannen dra upp byxorna” Jag växte upp i finska Kemi men Ryssland har alltid fascinerat mig. Både kulturen och språket. Som 20-åring fick jag stipendium för att studera utomlands. Jag ville läsa på det världsberömda språkinstitutet Marisa Toresa i Moskva, men mina föräldrar ville jag skulle stanna hemma. Jag reste mot deras vilja och kom inte hem efter sex års studier utan stannade ett extra år. De första datorerna kom till Ryssland i början av 80-talet så jag jobbade svart som språktolk och hade inga studieskulder när jag flyttade hem igen. Finland var ett avslutat kapitel. Jag reste till Sverige för jag trivs bättre här. När jag jobbat några år som språklärare fick jag 2008 veta att Migrationsverket skulle öppna i Boden. Det väckte ett stort intresse hos mig. I dag lär ut jag svenska till asylsökande genom Vuxenskolan. Det kommer fortfarande flyktingar och många pratar ryska. De blir glada och överraskade när jag kan deras språk och vågar berätta sina hemligheter för mig. Jag ser på världen på ett annat sätt än mina vänner som har bott i Finland eller i Sverige i hela sina liv. Att vara flerspråkig

110

ger mig ett rikare liv. Men det räcker att hålla igång ”gammelfinskan” när jag ringer min mamma. Vi har kul och skrattar mycket på jobbet. Ibland uppstår komiska situationer för vi förstår inte alltid varandra. En palestinsk man kom hit mitt i smällkalla vintern. Mannen försökte säga att han behövde långkalsonger men var väldigt dålig på engelska. Plötsligt drog han ned byxorna och pekade på sina kortkalsonger. Då fattade jag. Fort som sjutton fick mannen dra upp byxorna för vad skulle folk ha trott vi höll på med. Jag har väldigt tacksamma elever. För dem är det svenska språket en bro till ett bättre liv. Eleverna är flitiga och ger mig ofta uppskattande ord, blommor och choklad. Några brukar också be för mig. Jag känner att jag gör en insats, inte bara för de nyanlända utan även för Sverige. Från dag ett ska mina studerande märka att här måste alla kämpa för att komma någonstans och få ett resultat. Det går inte bara ligga i sängen och vänta att det ramlar ned något guldkorn från himlen.

111

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: LENA LEFFLER

OLLE ÖQVIST, 56 ÅR, BODEN:

”Jag kan inte måla fult om det är ett finmåleri” Jag ska bara göra roliga saker resten av mitt liv. Efter 23 år i IT-branschen fanns en längtan att göra något mer konkret än ettor och nollor, kanske sätta ett avtryck i historien på något vis. Visst det kan låta fjantigt, men folk har ju gjort avtryck i stenåldern och ännu längre tillbaka. När Capgemini stängde ned i Luleå 2010 och 42 fick gå var jag en av dem. Många grät men jag jublade. Äntligen. Efter ett tag kom den krassa verkligheten ikapp som arbetslös. När jag blev erbjuden ett projektjobb tackade jag ja, men stressen knäckte mig. Efter en tids sjukskrivning växte tanken fram.

112

lar om bildseendet som någonstans finns hos oss alla. Skapandet att få ut någonting kreativt eller något vackert i mitt eget sätt att se det, eller att någon annan uppskattar det jag gör. För mig känns det viktigt att få den här uppskattningen och bekräftelsen. Jag vill också kunna visa mina barn eller barnbarn mina händers verk. När jag skrev på Facebook om min skräckblandade förtjusning att starta eget tyckte många det var roligt att jag vågade satsa. Det är lätt att stanna kvar i det man är. Du vet liksom vad du har men inte vad du får. För mig känns det viktigt att bara göra det som ger mig glädje.

Den inre rösten talade till mig. Rösten som alltid har rätt även om överjaget alltid spjärnar emot. Jag, IT-Olle, skulle göra något kreativt och bad arbetsförmedlingen om att få utbilda mig till finsnickare i Hedenäset.

I dag har mitt självförtroende fått en jäkla skjuts genom finmåleriet. Jakten på pengar har aldrig varit viktig för mig. Jag blir hellre lycklig av att göra saker som jag tycker om.

Tyvärr var jag den enda sökande så jag fick byta till byggnadsmålare med fördjupning i dekorationsmålning. Min farfar och min farbror var också målare. Min mor och syster är jätteduktiga på att teckna och min far var fotograf på NSD. Så det hand-

Mitt jobb finns just nu inom kulturvärlden där jag målar scendekor för sjätte gången åt Norrbottensteaterns nya föreställning. Öqvists finmåleri brukar det stå i programbladet. Att ha med ordet finmåleri förpliktigar. Jag kan ju inte måla fult.

113

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

JOEL SANDSTRÖM, 34 ÅR, ANTNÄS:

”Jag vill vårda det gamla och gå mot strömmen” Oftast hittar jag dem på auktioner, loppisar eller via annons. Jag tar hem dem, tar upp dem, tar isär dem, smörjer dem och justerar upp allt så att de startar. Är man mekaniskt intresserad och gillar att se hur saker fungerar är klockor verkligen spännande att jobba med. Jag renoverar bara för skojs skull och tar inte emot beställningar. Då skulle jag bara bli stressad att måsta bli klar en viss tid. Det här vill jag pillra på med under min fritid och kunna lägga ifrån mig någon månad eller så om jag blir less. Det är klockorna, radiogrammofonerna och bilarna jag sysslar mest med nu, men jag har renoverat det mesta. Huset, cyklar, mopeder, bilar, klockor, symaskiner. Just symaskinerna är det senaste. För en månad sedan visste jag ingenting om dem men så behövde jag byta inredning i en av mina bilar och bestämde mig då för att sy den själv. Då måste man ju lära sig! Jag gillar när saker är gamla och går i vintagestil. Även om man

114

kan hitta grejer som är modernare och funkar så är det ett tråkigare alternativ för mig. Jag vill vårda det gamla och gå mot strömmen. När jag gick i högstadiet, det vill säga för över tjugo år sedan, skaffade jag mig en gammal Crescent från 1940-talet som jag repade upp och den cyklar jag på än. Det är till och med samma däck på den! Vad gäller klockor tycker jag bäst om de schweiziska uren, de är bra konstruerade och behöver bara dras upp en gång i veckan till skillnad från de amerikanska som måste dras varje dag. Nyrenässansstilen är den jag gillar mest, den med tinnar och torn. Jugendstilen är också fin. En sådan klocka hänger här i köket och spelar delar av Westminister Shime varje kvart, samma låt som Big ben i London spelar. På heltimme hörs hela melodin. En del skulle bli tokiga här i mitt hem, men jag tycker tickandet är rogivande. Däremot kan det vara lite svårt att prata i telefon när alla klockorna slår tolv.

115

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: MONICA RANNEBERG

JOAKIM SUNDQVIST, 30 ÅR, LULEÅ:

”Om man känner att man vågar och kan, varför inte?” Jag hade tänkt på det ganska länge och till slut beslöt jag mig för att göra slag i saken och spara ut håret. Vet inte hur länge det tog, men det gick faktiskt ganska så snabbt.

116

Orsaken till att jag ville spara ut det var att jag bestämt mig för att donera till Barncancerfonden. När en bekants barn fick leukemi blev det än mer påtagligt att det är viktigt. För mig var det givet att jag skulle göra det.

De kan inte garantera att det blir just ett barn som får håret, men det blir någon som behöver peruk, och det är det som är det viktiga. Jag ville att någon som behöver hjälpen skulle få den. Orsaken till varför människan behövde peruk spelade mindre roll. Det kändes bara bra att få dela med sig av det man har. För mig växer ju håret ändå ut igen. Min tjej sa däremot med glimten i ögat att hon saknade mitt långa hår, hon hade bara sett mig i långt. Men det gick ju.

Jag tog kontakt med en frisör som berättade vad jag skulle tänka på innan håret skulle klippas, till exempel att det ska vara minst 25 centimeter och gärna längre. Då är det lättare för perukmakarna att göra en peruk.

Jag har inte velat att det ska bli någon grej av det här och har bara pratat om det med de närmaste och de som frågat. Men om man känner att man vågar och kan, så varför inte spara ut håret och donera det, oavsett kön?

117

118

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

SEYAD MOHSEN HASHEMI, 20 ÅR, ÖVERKALIX:

”Fixar vi det kan hela Norrbotten leva upp” Nu har jag bott här i tre år och vill verkligen stanna. Det känns som om jag aldrig kommer kunna eller vilja lämna alla snälla människor jag lärt känna här. Det är en blandning av Överkalixbor och sådana som kommit hit från andra länder. Vi åker ut på turer tillsammans, campar, spelar spel, ser fotbollsmatcher och bara umgås. Jag bor i en egen lägenhet bakom kommunhuset. Just nu studerar jag i Kalix och satsar på att jobba med programmering framöver. Det är ett yrke man kan jobba med på håll, så då kan jag bo kvar här. Men det gäller att söka nya vägar hela tiden, hitta arbeten på distans och jobba sig fram. Fixar vi det kan hela Norrbotten leva upp. Vi behöver få bo här men kanske ha arbeten på annat håll. Vad ska annars folk här uppe försörja sig på?

Sommaren är den härligaste tiden här i Överkalix. Den årstiden med det underbara ljuset och livet i naturen är oslagbar. Och marknaden, motorträffen dit flera från hela Norrbotten kommer och visar sina bilar, ja en massa bra. Man behöver inte åka till andra städer, här finns allt tycker jag. Extra stolt blir jag när jag träffar turister eller folk från andra länder som kommer hit för att uppleva till exempel naturen. Bor man här betalar man ingenting, man går bara rakt ut. Jag är 20 år nu, så mycket kan hända framöver. Jag hoppas att fler ska upptäcka hur fint det är att bo här högt upp i landet. Det är lugnt, skönt och folk är mer avslappnade än på många andra ställen i Sverige. Det kanske inte passar alla, men det passar mig. Och det är skönt att veta.

119

120

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: LENA TEGSTRÖM

JENNY BERGSTRÖM, 35 ÅR, BODEN:

”Det där vet inte ens mamma om” För fem år sedan var jag i Memphis med min mamma. Det var mammas 30-årspresent till mig. En kväll när vi var på hotellet sjöng hon Harry Brandelius, men kom inte ihåg hela texten. Jag mindes den inte heller, utan gick ut och rökte. Där var det ett gäng MC-killar, som skulle till Idaho. Jättetrevliga. Det slutade med att jag den natten åkte bak på en Harley Davidson på Memphis tomma, breda gator. Det var så häftigt. Det var mörkt, men jättevarmt. Det där vet inte ens mamma om. Min pappa dog för åtta år sedan. Mina barn förlorade sin morfar som de knappt hade hunnit lära känna. Det tyckte jag var jättetrist och orättvist. Jag har två döttrar. Det gick jättefort, han hade cancer som hade spridit sig. Läkaren gav honom 14 dagar, men han orkade inte kämpa. Det var efter det som det slog mig att jag kan dö när som helst. Jag gick in på Vita arkivet och skrev hur jag ville ha det. Jag blev en erfarenhet rikare.

Jag är en kreativ musiker, som är ganska lat och färgglad. Är trubadur, spelar i bandet Remember i Boden och har ett band i Kemi, Jenny & The Jarnos. Utan musiken skulle jag dö, förtvina. Den betydde mycket för mig tidigt. Jag gick ner i källaren där pappa hade alla sina vinylskivor och rotade runt där. Långt före det hade jag fått två Beatlesalbum, ett i julklapp och ett när jag fyllde år. Jag har alla deras skivor och pappa lyssnade mycket på blues och rock. Han lärde mig spela gitarr. Farfar spelade dragspel och fiol, mina farbröder med. När jag gick på högstadiet började jag lyssna mycket på Jefferson airplane, Janis Joplin och anammade klädstilen flower power. Det var färgglada byxor och spräckliga kläder. Jag tycker också jättemycket om Elvis musik. Det var fränt att besöka Graceland. Min portionssus började rinna och jag visste inte var jag skulle göra av den. Jag tog ut den lite diskret och lade ut den snabbt i en buske inte långt från hans grav.

121

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: MARIA UNGA

PONTUS JOSEFSSON, 27 ÅR, KIRUNA:

”Jag har klarat 17 timmar i en jäkla backe – det stärker mig” En polis här i Kiruna gjorde 60 vändor i ett svep upp på Luossabacken på 18 timmar och 36 minuter för några år sedan. Rekord är alltid roligt att slå och jag har hållit på med elitidrott, spelat hockey på hög nivå och alltid varit en tävlingsmänniska och inte för att skryta, men kanske haft det där tjockare pannbenet. Så det här var en perfekt grej. Den 7 september var det dags. Jag höll ganska bra fart i början. På tre timmar hade jag gjort 14 vändor, kroppen kändes bra och det var inga problem. Men efter vända 18 hände någonting med mitt ena ben, förmodligen var det en muskelbristning. Varje steg jag tog efter vända 18 gjorde ont. Men det gjorde inte såpass ont att det hämmade mig från att ta mig upp eller ner. Från vända 30 fick jag gräva djupt för att hitta energi. Hjärnan

122

började spöka med mig och säga att det är okej att ge upp och åka hem. Då måste man ha den där rösten i bakhuvudet som säger ”Nej, det här är bara spöken, kom igen nu!”. Det är det som är lite av tjusningen, man får gräva djupt i källaren. När det var tre vändor kvar kom familj och vänner och gick med mig. 60:e vändan på väg ner brast jag ut i tårar. Efter 17 timmar och nio minuter var det som att kroppen bara stängde av. Jag kunde inte stå på benen, då var kroppen helt körd. Det var en otrolig lättnad och glädje, eufori nästan. Om man kunde få den känslan i pillerform hade jag tagit den varje dag. Efteråt hoppade jag på kryckor i fem dagar och var sjukskriven från jobbet. Handen på hjärtat, det var värt det. Jag har klarat 17 timmar i en jäkla backe, det stärker mig i vad jag än gör.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: JEANETTE BERGSTRÖM

ÅKE PUDAS, 70 ÅR, KANGOS:

”Vart än jag gick stoppade människor mig och ville ta bilder” Elvis har varit en stor favorit för mig ända sedan 1967 då jag upptäckte musiken och köpte min första klassiska amerikanska bil. Sedan dess har både mitt Elvisintresse och intresset för amerikanska bilar bara ökat. När jag fyllde 70 år i april gjorde jag min drömresa till Graceland. Jag har varit i USA tidigare men aldrig till Memphis, det är väldigt fint där. Jag besökte Elvis hem och var till graven där han och hans föräldrar är begravda. Jag köpte kläder i butiken som han brukade handla i, besökte hans stammiskafé där jag åt en av hans favoriter – en smörgås med jordnötssmör. Vart än jag gick stannade människor mig och ville ta bilder för de tyckte jag var så lik Elvis. Det är långt i från första gången det händer. I hela mitt vuxna liv, vart än jag rest, har jag blivit stoppad av folk på gatan för att de ser likheten mellan mig och honom. De vill ta bilder med mig vilket är lite kul. Jag skulle inte kalla mig för en Elvissamlare, men visst händer det att jag köper något jag vill ha när jag ser det. Tyvärr är det

124

svårt få med sig allt när man är ute och reser. Inte heller är det möjligt att välja någon favoritlåt med Elvis, han har ju så många otroligt bra låtar. Jag minns att han vid något tillfälle sa att; även om man har mycket pengar och ett fint hus så spelar det ingen roll om man inte är lycklig. Det ligger nog mycket i det. Han levde verkligen ett hårt liv, inte minst med de människor runt honom som krävde att han skulle göra fler och fler konserter, och tvingades spela in alla filmer som ju inte blev så bra. Elvis var bara 42 år när han dog. I dag skulle han ha varit 84 och jag tycker det är fascinerande att han fortfarande är så stor. Hans musik fortsätter att beröra. Han hade liksom allt, både stil och utseende. Det finns än i dag inte någon artist som kan mäta sig med honom. Jag spelar inte musik själv, ibland kan jag tänka att det är lite synd. Kanske hade livet sett annorlunda ut då? Men det krävs mycket träning och är otroligt tuff konkurrens. Och jag är nöjd ändå.

125

126

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: MONICA RANNEBERG

AGNETA RIEMANN, 42 ÅR, GÄLLIVARE:

”Jag lade ut kattmat och bröd för att locka snörävarna” Min dröm var att jobba med tandreglering men jag kunde bara få jobb på en specialistklinik i Malmö i tre veckor. Då började jag söka mig norrut och fick veta att jag kunde arbeta tre år i Gällivare. När jag kom hit på intervju pratade jag med min blivande man, Monty, men det visste jag inte då. Han var värdshusvärden där jag bodde. Jag kom tillbaka efter sommaren för att börja jobba och Monty bjöd mig på middag samma kväll jag kom. Vi klickade direkt. Det var 2002 och vi har varit tillsammans sedan dess. Jag förvarnade honom om att jag bara skulle stanna tre år, sedan skulle jag fortsätta min specialistutbildning. 2008 fick jag erbjudande om två specialisttjänster. Glädjeexplosionen uteblev, jag fick hjärtklappning och kände att det inte alls var vad jag ville. Så jag tackade nej till det som varit min dröm så länge och angav personliga skäl. Det var

sant för jag ville inte flytta härifrån. Jag stannade kvar i Gällivare och sedan några år driver jag min egen praktik. Och jag har aldrig någonsin ångrat hur det blev. Jag har massor av roliga anekdoter. Som när jag fick en aktivitetskalender skickad till mig innan jag flyttade hit. Jag läste att det var slamtömning i februari och tänkte att det inte kan vara möjligt: Står folk och tittar på när man tömmer slam? Sedan bläddrade jag vidare och läste att mannen från Malmberget återvänder. Kolla, sa jag till mamma, det är så litet ställe att man hamnar i kalendern när man flyttar hem. Folk på jobbet pratade om att de hade snörävar i garaget och det ville jag också ha. Monty fick syn på mig när jag lade ut kattmat och bröd för att fånga in snörävarna. Då fick jag veta att det var snöskyfflar de menat.

127

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: LENA LEFFLER

CHRISTINA SANDBERG, 67 ÅR, ÖVRE SVARTLÅ:

”Samma kväll samlades byborna och firade med tårta” När jag började ettan kunde jag redan läsa och fick därför gå ut och hjälpa andra elever som behövde hjälp. Så redan när jag var sju år bestämde jag mig för att bli lågstadielärare. Det blev jag 1971. Då fanns en stark framtidstro i skolan och lärarna hade hög status. I min första klass i Nybyn mötte jag Stefan som skrev den fina dikten ”Vintern är snart glad och slut.” Jag tyckte om det lekfulla i dikten och sparade den i min pärm tillsammans med andra lappar med dikter. Redan då började jag drömma om att en dag ge ut en bok skrivna av mina elever. Nu i sommar har jag förverkligat drömmen. I boken finns många roliga, tänkvärda och fantastiska dikter som jag fått läsa under mina år som lärare. Barn är verkligen finurliga och fria och skriver vad de känner. En del dikter kan vara väldigt långa medan andra bara är två rader och ändå helt underbara. Som ”I dag har löven slagit ut. Till hösten vissnar dom”. Det som också är kul är att vissa barn gått in för att rimma, så dikterna kan sluta precis hur som helst.

128

En elev skrev: ”Jag tycker det är skönt med vår och jag tycker om kycklinglår”. Jo, jag har fått skratta mycket. Tack och lov för alla årstider. Det har vi haft stor glädje av i skolan. I dag är jag pensionär men har haft världens bästa yrke i 44 år. Tänk att få utbilda och kunna påverka samhällets blivande vuxna. Jag kunde gå hem på fredagseftermiddagen och känna mig stolt över hur mycket vi hade lärt oss under veckan, även jag. Tillsammans med mina fantastiska kollegor skapade vi Svartlåmodellen för undervisningen i vår byskola. Där ingick entreprenörskap. Det var lilla Svartlå skola först med innan det kom med i nya läroplanen. I dag kan jag inte tänka tillbaka på mitt lärarjobb utan att återuppleva känslan från december 2006. Då valde Bodens kommun att lägga ned vår byskola. Då ansökte vi pedagoger och bybor om att få bli en friskola. På Alla hjärtans dag 2008 fick vi det positiva och glädjande beskedet från Skolverket. Samma kväll samlades byborna och firade med tårta. Jag glömmer aldrig den kvällen.

129

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: MARIA UNGA

JENNY SÖDERSTRÖM, 41 ÅR, LANNAVAARA:

”Vi hade ett par som satt och vaskade ihop till sin vigselring” Vi följde med pappa ut i skogen och letade sten och vaskade guld, så har jag vuxit upp. Och så plockade man lite bär och så vaskade man lite igen. Det har varit naturligt för mig ända sedan jag var liten.

Min pappa växte upp med en historia om guld i Pessingi. Han trollbands av den som barn och bestämde sig för att han skulle hitta det. Det finns historier som berättar hur folk har kommit med guldbitar inknutna i hucklet.

Jag minns turer ut i skogen med varm choklad och mackor och att man fick vara med pappa, framförallt. Det var spännande, roligt och mysigt att vara ute. Det är en ganska rofylld fritidsaktivitet utomhus som även inneburit möten med udda, roliga människor som finns i det här sammanhanget.

Jag kan konstatera att det finns naturligt guld, man kan säkert hitta större bitar också, frågan är bara var de finns. Det är fördolt, ingen vet, men det finns guld.

Jag tycker väldigt mycket om att sitta själv, eller kanske med en nära familjemedlem, och bara vaska. Det blir lite meditativt, vattnet rör sig och sanden åker ut, solen reflekteras i vattenytan. Sedan är det spännande också, vad hittar man i pannan? Det är inte bara guld, det kan vara stenar som är vackra med.

Oftast sparar man guldet och gör något själv av det, man kan ju smälta ihop det. Vi hade ett par som var här som vaskade ihop till en vigselring, de satt i en månad och jobbade tillsammans. Jag brukar skoja och säga att det äktenskapet måste ha blivit hållbart, om man står ut med att sitta i skogen i en månad och vaska ihop guld till sin ring så måste det ju hålla.

131

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: LENA LEFFLER

JESSICA ANDERSSON, 40 ÅR, DEGERBÄCKEN:

”Efter nio år lessnade jag på stan och flyttade till byn” Jag brukar säga att jag är född estet och nagelbitare. Det har påverkat mig till vad jag är idag. Jag har målat och tecknat sedan jag var liten. Att skapa och se något växa fram hör som ihop med hår och naglar och kosmetisk tatuering. Efter gymnasiet gick jag på Åre nagelskola för att bli nagelspecialist och startade eget som 20-åring. Jag hyrde in mig på salonger och insåg nog ganska snabbt att jag ville ha mer att erbjuda. Så jag utbildade mig till frisör. Efter det har det bara rullat på med utbildning efter utbildning. Vaxning, kosmetisk tatuering, makeup ja lite allt möjligt. Jag får inspiration av allt jag ser på teve, i tidningar, dagens mode eller när jag möter en fantastisk människa på stan. När solen skiner blir jag också mycket mer inspirerad. I dag driver jag min frisersalong ute på landet. Efter nio år lessnade jag på stan. Jag längtade efter mer lugn och ro så vi, jag och sambon, tog över min pappas hus i Degerbäcken 2005. Tre år senare flyttade jag hit min salong. I dag är jag den enda frisören i byn. Det positiva är att det är en avstressande miljö att bo och arbeta på landet. Jag tror också mina kunder upp-

132

skattar att det inte är fem personer som pratar samtidigt i min lilla salong. Många kunder har följt med mig hit från stan. Att träffa människor är det bästa med jobbet. Att få göra dem fina och glada. Fördelen med att ha salongen i mitt eget hus är att jag har nära till jobbet och när jag ska träna. Jag tränar väldigt mycket och har gjort om ett rum i huset till eget gym där jag har min bänk, skivstänger och vikter. Jag tränar för att slippa ha värk i kroppen och orka fram till pensionen. Att göra nya saker är alltid roligt och något jag försöker satsa på. I januari tänker jag utbilda mig till hudterapeut på halvfart för att kunna driva salongen samtidigt. Hudvård är också skönhet och mitt fokus har alltid varit att utveckla mig inom det som är mitt stora intresse. Jag tycker det är fantastiskt att jag får jobba med det roligaste jobbet som finns. Jag klipper och färgar mitt hår själv och fixar mina bryn. Inget är svårt när man måste. Skulle jag inte göra det skulle det aldrig bli gjort.

133

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: LENA LEFFLER

JONAS NYSTRÖM, 31 ÅR, HARADS:

”Folk har inte insett att det går att leva på landsbygden” Jag är en person som gillar att göra många roliga saker samtidigt. I dag arbetar jag i min pappa Thomas företag. När han tar pension är målet att driva familjeföretaget vidare. Jag känner mig som företagare och är inte intresserad av att engagera mig politiskt. Jag arbetar hellre gratis för bygdens bästa. Jag är med i flera föreningar men behöver inte nödvändigtvis sitta i styrelser och bestämma utan hjälper gärna till där det behövs, vilket jag ofta gör. När byaföreningen arrangerar Haradsdagen, höst- och julmarknader kommer det ofta mycket folk. Alla är glada och nöjda när det händer något. Det känns som ett kvitto på att vi lyckats i vårt idéella arbete. I Harads har jag mitt jobb, vänner och familj. Jag, min sambo Caroline och sonen Vilmer som är tio månader bor centralt. Vi har 30 meter från hemmet till affären, närmare än i stan. Efter att ha bott i Boden och även jobbat ett år i Australien trivs jag bäst på landet. Här är det lite glesare med folk och mer frihet. Visst, det finns fördomar mot oss lantisar. Vi upplevs ibland som en belastning och kostnad. Kanske mesta skället kommer

134

från storstäderna. Folk har inte insett att det går att leva ute på landsbygden. Det är mycket billigare och du kan köpa ett hus för en tredjedel av vad det kostar i stan. Det som vi saknar är fler matställen, bostäder och att högstadiet i Harads ska starta upp igen. Något som alla gillar är Haradsrevyn som jag är ordförande för. Vi tränar för fullt inför premiären. Jag står inte på scenen själv utan sköter ljud och ljus, bygger scenen och beställer grejer. Hela produktionen brukar jag få axla för att det ska funka. Det känns nästan som en chefsfunktion och jag trivs med rollen. Min sambo kan inte vara med i år för hon jagar älg. Det kommer bli lite spännande att se hur vi ska lösa barnpassningen. Edeborg där vi spelar vår revy ligger mig varmt om hjärtat. Huset är jättefint och mysigt. En dröm vore att kunna få en egen tjänst för att fixa till lokalen. Även om kommunbidragen minskar betyder stället väldigt mycket som mötesplats på landsbygden. Edeborg måste få leva vidare även när mitt barn eller mina barnbarn är vuxna.

135

136

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: JEANETTE BERGSTRÖM

LENA NORDLUND, 68 ÅR, LULEÅ:

”Efter mitt tal i FN skakade benen” Jag växte upp i Nautijaur som ligger 55 kilometer från Jokkmokk och där gick landsvägen förbi när jag var liten. Men så drogs stora vägen om 13 kilometer från byn. Det innebar att jag inte kunde bo kvar hemma när jag började skolan. När jag var sex år fick jag flytta in i arbetsstuga i Jokkmokk. Och det måste jag säga, att allt det man hört sägas om arbetsstugor är helt sant. I vuxen ålder jobbade jag politiskt och 1993 blev inbjuden att tala på FNs konferens för urfolkets rättigheter. Det var egentligen meningen att en finsk tjej skulle tala, men hon drog sig ur så jag sade att jag gärna håller talet istället. När jag ställde mig i podiet hade jag 1 000 personer framför mig. Jag var inte så nervös från början, men när halva talet var gjort slog det mig plötsligt vad jag höll på med och jag höll på att tappa fattningen för ett ögonblick. Jag blev nervös när jag insåg att det fanns tolkar som simultant översatte allt jag sa. Men så gjorde jag en liten konstpaus och hann återhämta mig. Jag tror inte att min nervositet märktes, men efteråt, när jag var på väg ned då skakade benen vill jag lova. Reaktionerna efteråt var strålande. Folk tycker att det var bra.

Men jag fick slåss lite för att få hålla mitt tal. För den svenska ordförande för delegationen ville se mitt tal i förväg, men jag svarade honom bara att han fick höra det när jag höll det. Han var tydligen orolig för att jag skulle säga något olämpligt. Men det gick bra och jag fick ingen respons av honom efteråt så jag antar att det var godkänt. Nu finns ett permanent forum för urfolkens rättigheter. Klimatet är fortfarande en viktig ifråga, inte minst för oss samer då våra områden tagits ifrån oss bit för bit, och nu börjar även folk på landsbygden få känna av den nedrustning som vi gjort under många år. Jag har varit politiskt engagerad länge och var med om tillblivelsen av Sametinget som firar sitt 25-årsjubileum i år. Sametinget kom till samtidigt som den svenska fågeljakten blev fri. Det var en ganska hätsk debatt då och allt blev inte som vi förväntat oss. Jag minns dryga kostymklädda herrar i Stockholm som vi skulle förhandla med och som trodde sig veta mycket bättre än vi vad vi gjorde. Problemet är att Sametinget fortfarande efter 25 år inte är ett självbestämmande ting utan både ett parlament och en myndighet, något som gör det svårt att särskilja uppdragen.

137

138

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: JEANETTE BERGSTRÖM

KERSTIN TUOMAS LARSSON, 74 ÅR, PAJALA:

”I generationer förbjöds vi tornedalingar att prata meänkieli” Jag växte upp i Pajala, i just det här huset som jag och min man bor i. Under åren har jag flyttat för att studera, men så har jag kommit tillbaka. Jag har jobbat som lärare hela mitt vuxna liv, och haft klasser från förskola upp till gymnasiet och vuxenutbildningen. Det var inte förrän jag blev pensionär som jag började skriva på allvar, för jag har inte haft självkänslan att våga tro att jag kunde. ”Not good enough – inte bra nog” har alltid funnits inpräntat i mig. Och det är så vi tornedalingar många gånger har känt oss. Den tornedalska kvinnan har känt att hon inte var lika bra som den svenska. Som barn lekte jag tillsammans med tandläkarens dotter, men trots att jag var så liten förstod jag att våra föräldrar aldrig skulle sitta vid samma bord och fika tillsammans. Jag kom från ett enkelt lantbrukarhem, men hos min kompis fanns både ett kök och serveringskök. Hon hade två rum, ett sovrum och ett lekrum. Här hade jag inget. Jag sov med syrran i en utdragssoffa. Men trots att den tornedalska kvinnan hade dåligt självförtroende kände hon sig ändå bättre än den finska. Efter kriget kom det över massor av kvinnor från Finland och de hade inte något

större värde. Så även om tornedalska kvinnan inte känt sig bra nog, så har hon åtminstone inte varit som den finska och därför inte på botten av skalan. Jag var bara 20 år när jag gifte mig och var så nöjd att få det svenska efternamnet Larsson. Men med tiden började jag känna att jag inte var mig själv, utan jag försökte leva upp till någon jag inte är. Min identitet kom i gungning. För några år sedan skrev jag boken Hjärntvättarresan som handlar om försvenskningsprocessen, hur vi tornedalingar i generationer förbjudits att tala vårt språk och om hur barnen från 1920-talet och 30 år framåt skickades iväg söderut för att lära sig att prata riktig svenska. Jag har hört så många berättelser om skammen och skulden över språket. Det här är en historia som är viktig att berätta. När min grannkvinna som bott här ett helt liv läste boken, sa hon att hon aldrig hört talas om att barn skickades iväg på sådana resor. Det var ingenting som man pratade om. Men det är så viktigt att vi pratar om det som hänt. För mig känns det viktigt att berätta sanningen, i årtionden har jag försökt dölja sanningen och inte vara den jag är. Jesus säger ju också ”Sanningen skola göra eder fria”. 139

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

KERSTIN NILSSON, 80 ÅR, LULEÅ:

”Det var tämligen ovanligt att göra som jag gjorde på 1970-talet” Att adoptera som ensamstående på 1970-talet var tämligen ovanligt. När Anna kom hit 1977 var jag den första kvinnan i Luleå som adopterade som ensamstående.

var på Statt i Luleå när barnbeskedet kom. Morgonen efteråt åkte jag ned till Stockholm. Det var där man hämtade upp sina adoptivbarn på den tiden.

För mig var det inget märkligt. Jag visste att jag ville leva med barn, hade jobbat inom barnomsorgen hela livet, och jag blev stöttad av alla runt om mig. Men beslutet fattades först efter att jag tvingats operera bort både äggstockar och livmoder efter ett myom. Efter det var det som om jag bestämde mig. Det var adoptera jag skulle göra.

Lika snabb förlossning var det med Nadira. De ringde på fredagen och på söndagen samma vecka kom hon hit till Sverige från Indien. Det var 1983 och hon var tre år och tre månader gammal.

Först kom alltså Anna som en liten tvåmånaders bebis sommaren 1977 från Chile. Det var fantastiskt. Jag minns att jag

140

Vi tre har blivit väldigt tighta. Allt vi fått vara med om tillsammans, oj oj oj. Barn är rikedom. Och nu har jag fyra barnbarn dessutom. Alla är grabbar och oerhört vackra.

141

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: MARIANNE MANNBERG

TIMOTHY SENFTEN, 69 ÅR, MATTISUDDEN:

”Jag hittade rester av en gammal silvergruva i snön” Jag föddes i Ohio och träffade Brita 1969 när hon var där som utbytesstudent. I början av 70-talet gick flyttlasset till Jokkmokk eftersom Brita var härifrån. Vi har två söner och vi har varit gifta i 50 år. Under åren har jag arbetat som väderobservatör, lastbilschaufför och rörmokare och senare som lärare på yrkesprogrammet och som engelskalärare på flera platser i länet. 2007 så bestämde Brita och jag oss för att ta ett sabbatsår och vi började diskutera var vi skulle tillbringa det. Det gemensamma svaret blev Shetlandsöarna som vi besökt förut. Vi köpte och renoverade en villavagn. Innan jag isolerade den så fladdrade väggarna när det stormade – och det gör det ju ofta när atlantvindarna sveper in över ön. Sedan dess har vi åkt tillbaka regelbundet. Brita åker tillbaka halvårsvis medan jag tillbringar i snitt åtta må-

142

nader om året där. Jag har inte några rötter på någon särskild plats utan känner mig som en världsmedborgare. Mitt största intresse är gamla gruvor. Det började med ett projekt 1988 där jag skulle fota gamla vallar och eldstäder uppe i fjällen. Vid Akkavarekapellet korsade jag jokken och såg mig omkring. Det var små hål överallt och jag såg en timrad ram sticka upp ur snön och tänkte ”vad är det här?”. Så fort jag kom hem började jag rota i det och förstod att det var rester av en silvergruva. Nu har jag karterat 550 gruvrelaterade lämningar åt Riksantikvarieämbetet. Gamla gruvlämningar är både historia, arkeologi, teknik och geologi och det fanns inte någon samlad kunskap om det tidigare. Nu håller jag på med att kartlägga de gamla gruvorna på Shetlandsöarna.

143

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

INGEGERD BERG, 75 ÅR, LULEÅ:

”På cykeln hem hände det något som förändrade hela mig” Det skedde när jag var 15 år. Jag och en kompis var på vår första kvällsgudstjänst och vi skulle vara med i sånggruppen. Men på något vis kände vi att det inte var rätt att gå fram när väl sången kom, utan vi satt kvar i bänkarna. När gudstjänsten var slut kom en man ner och hälsade på alla människor, och väl framme vid oss frågade han om vi var frälsta. Men nja, det kunde vi inte direkt påstå. Däremot pratade vi med honom och några andra vi kände där under kvällen och ja, jag kände ju att jag hade en tro på Jesus. Sedan, på cykeln på väg hem, var det som om något hände. Jag kände plötsligt hur jag var på väg hem på flera sätt. Att jag var på rätt väg i livet.

144

Det var så frälsningen började för mig och nu, 60 år senare, kan jag känna en otrolig tacksamhet över att ha fått gå just den här vägen. Den som frälsningssoldat. Jag har den vägen att tacka för mycket i livet. Så mycket värme och trygghet som givits mig tack vare mitt val av riktning och fokus. Om tvivlen kommer, för de kommer, brukar jag gå tillbaka till den där känslan jag hade på cykeln. Att jag är på rätt väg. Frälsning och tro för mig handlar mycket om ett par rader som finns att läsa i Bibeln, att genom hjärtats tro blir man rättfärdig och genom munnens bekännelse blir man frälst. Så har det varit och så är det för mig.

145

146

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: LOTTA NILSSON

CARL-JOHAN BÖRJESSON, 64 ÅR, KALIX:

”Bara fantasin sätter gränsen för vad som är möjligt att göra” Jag hade en tågbana som grabb på 1960-talet, men det var inte förrän långt senare jag återupptog mitt intresse. Jag har jobbat med kärnkraft hela mitt yrkesliv och var chef vid ett företag i Stockholm. En dag skulle jag vara med på ett möte i Norrköping, året var 2009 eller 2010, och jag hade lite tid över när jag kom fram så jag gick in i en hobbyaffär. Jag såg där hur tågbanan utvecklats, hur datoriserad även den hade blivit. Jag kunde inte släppa tanken. Jag jobbade mycket och ville ha någonting som jag kunde styra över själv, någonting att jobba med när jag ville. I januari 2011 skickade jag efter startsatsen som var ett ånglok, tre vagnar och räls. Jag har ägnat mycket tid åt att bygga ihop och upp allt, jag vet inte hur många timmar som ligger bakom det här, jag räknar

inte för det här är avkoppling för mig. Tålamod och noggrannhet är bra egenskaper i den här hobbyn. Jag väljer att bygga ett hus när jag vet att jag kan sitta i tre eller fyra timmar. Inspiration kommer från fantasin, det är bara den som sätter gränserna för vad som är möjligt att göra. Jag skulle säga att det här är ett modernt samhälle, med alla dess delar, och vad det i slutändan blir det får jag se. Målsättningen är förstås att det ska se bra ut. Min hobby ger mig ro, men den ger också glädje, jag tycker att det här är roligt. Någon frågade mig vad jag ska göra när allt är klart, när allt är färdigt. Jag svarade att jag kan alltid utveckla och göra mer. Jag kan bestämma att det här, det blir inte klart.

147

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: KARIN SJÖBERG

KARIN MELIN, 64 ÅR, LULEÅ:

”Jag fick upp ögonen för hur kul det är med fritt broderi” Om jag har ett broderiprojekt på gång, så jobbar jag med det varje dag. Jag tycker att det är meditativt och det uppskattar jag. Det är ett långsamt arbete, ingen quick fix. Jag har alltid tyckt om handarbete. Jag gjorde mycket när jag var ung, innan jag fick barn. Sedan var det svårt att hinna med, med både små barn och arbete. Men jag tog upp det igen när jag gick in i väggen. Då hade jag fyllt 50. Det var en bra terapi. Och det är bara att lägga ifrån sig det när man inte orkar mer. Förut använde jag färdiga broderikit. Men det blev svårt att hitta bra motiv. För några år sedan gick jag en kurs i yllebroderi med Hemslöjden. Ull är bra. Det är stabilt och fransar sig inte. Jag gjorde nåldynor. Det var då jag fick upp ögonen för hur kul det är med fritt broderi. Så gick jag en kurs med Britta Marakatt-Labba i berättande broderi. Vi fick som uppgift att ta fram en bild. Jag ville göra mina

148

föräldrars sommarstuga och hon hjälpte mig att skapa bilden. Sedan dess har jag gått flera kurser. Jag gick en kurs i sashiko, japanskt broderi. Det är geometriska, grafiska mönster. Det är nästan ännu roligare. Jag gjorde en necessär med japanskt broderi. Den har jag med på hemslöjdsutställningen på Norrbottens museum. En necessär kan ta en månad att göra. Nu var jag på en kurs i förra veckan, i Stockholm. Vi sydde från morgon till kväll. Det var jätteroligt, att gå all in. Man viker tiden, att nu är det här som gäller och samtidigt är det trevligt med andra som är intresserade av samma sak. Broderierna jag gör är bra presenter. När jag är klar med ett projekt kan det dröja ett tag till nästa, men då stickar jag kanske istället. Nu tänker jag förvalta den senaste kursen, jag fick en massa idéer.

149

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: LENA LEFFLER

KERSTIN EMRETSSON, 60 ÅR, BODEN:

”Mina färgrika tyger är som godis för mig” Jag är uppvuxen i det lilla samhället Forsa, strax utanför Hudiksvall. Min mamma Britt-Marie fick mig som väldigt ung och var inte riktigt mogen för att bli mamma. Därför blev jag kvar hos mina morföräldrar. Det bästa var mormor Ann-Maries stora klumpiga symaskin. På den sydde jag mina första sömmar. Syslöjden var det bästa i skolan. Jag var rätt duktig och sydde hästtäcke och långbyxor på mellanstadiet. Att sy blev snabbt min stora passion. Jag älskade att gå på dans och då var det bara att sy en ny klänning varje fredag. Till Boden flyttade jag 1989 efter att ha träffat min exman när jag jobbade som vårdbiträde i Sundbyberg. Vi fick tre söner och jag har nyss blivit farmor till Julie. Den lilltjejen kommer få ha mycket färg på sig. Jag har alltid samlat på mig tyger som följt med mig överallt. I min trea har jag ett syrum med massor av tyger från 60- och 70-talet med mycket mönster och glada färger. Gamla tyger ger mig nostalgivibbar och folk får gärna källa mig retronörd. I början av mitt skapande såg jag bara de vackra

150

tygerna och tänkte inte så mycket på återvinning som jag gör i dag. Det mesta jag bär är köpt på secondhand och det jag syr kommer från gardiner och påslakan. Jag sitter och syr på lediga stunder, men har även börjat måla tavlor så det har blivit lite konkurrens. Jag gick även en distansutbildning förra året på Kalix folkhögskola i textilt hantverk som verkligen var rolig och utmanade mig att även prova andra former av teknik. Jag började med barnkläder och sedan blev det lite vuxet. I dag är det mest klänningar jag syr i mitt företag. När jag ser ett tyg kan jag direkt få en bild på vilket plagg jag vill skapa. Jag kan inte göra avancerade mönster utan ritar sådant som jag själv gillar och det verkar gå hem även hos andra. Jag vill inte sy om färdiga retroplagg för då försvinner skapandeprocessen. Jag har inte heller tålamodet att sitta och sprätta upp sömmar och hatar också att lägga upp byxor eller gardiner. Det finns inget tråkigare än det. Kreativiteten och att vara i min syverkstad och skapa ger mig återhämtning och energiboost. Mina färgrika tyger är som godis för mig.

151

152

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: HERMAN ÖBERG

PER PESULA, 57 ÅR OCH ÅSA PESULA, 52 ÅR, ÖVRE KUKKOLA:

”Resten av Sverige är som fattigt med sina tolv månader” Det började med att många jordbruk lades ner här i området och de ville vi skulle odla vidare på deras marker. Då tänkte vi att vi kunde göra energi av all oljan vi fick fram på markerna. I stället för diesel ville vi använda rybsoljan i oljebrännaren, och det gick så bra och blev så mycket olja att vi insåg vi även kan göra livsmedel av den. Så började vi producera oljan. I och med att vi hade nog med marker för att sköta driften på gården redan innan vi fick de nya markerna var vi liksom tvungna att hitta på något nytt. Det var egentligen av samma anledning vi började med senapen som vi också gör. Folk här uppe ville att någon skulle hålla igång markerna – och då fick vi hitta på något nytt som vi kunde producera.

På så sätt är det lite av en slump att vi kom in på det där. Vi vet att det fanns föregångare i Luleå och längre ner i landet, men ingen gör rybsolja högre upp i landet än här. Den är speciell. Det är en bra olja som inte skär sig och den har en liten touch av nötighet i sig. Jag har testat andra rybsoljor och de skiljer sig i smaken beroende på var de är tillverkade och vad det är för jord. I Norrbotten har vi ju en 13:e månad då vi har sol dygnet runt på sommaren. Den skapar den 13:e månaden och det är där vi tar i kapp. Det påstås också att just det ger en annan smak till det man odlar. Det ger mer sockersmak på jordgubbarna. Om rybsen också får en annan smak? Ja, kanske. Midnattssolen är ju vår stora grej här, så resten av Sverige är som fattigt som bara har tolv månader.

153

154

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: LENA LEFFLER

CARL-LENNART ”CL” PERSSON, 77 ÅR, SVARTBJÖRNSBYN:

”Det grämer mig att jag inte fick någon bild på vargen” Jag ärvde fotointresset av min far som jobbade som polis i Lycksele där jag är född. Han tog bilder främst när det hände olyckor. Min far lämnade in filmrullar till en fotoaffär, men han tyckte att bilderna blev för dåliga så han lärde sig själv framkalla och kopiera. Även min farmor som var född i slutet på 1800-talet fotograferade och gick med kamera, men det var en skam då om man var kvinna. Fotointresset har sedan gått i arv till mig, mina tre barn och barnbarn. I dag har jag tappat räkningen på hur många bilder jag tagit under mina år som amatörfotograf. Jag brukar istället räkna de hårddiskar jag har hemma och det finns i dag ett tiotal. Hårddiskarna har ju som tur är blivit större med åren. Jag har heller aldrig sett min ålder som ett hinder för att lära mig något nytt. Därför sökte jag till en kurs i dokumentär filmning i Piteå för några år sedan. Jag tog mig inte in. Då skrev jag ett ”sorgebrev”, som min fru kallar det, till rektorn och fick börja kursen. Det blev en kortfilm om ett flygplan som störtade

för 50 år sedan i Inbyn. En film jag är stolt över att ha gjort. Att ta en bild ser jag som att bevara en bit av tiden som varit. I dag när man tittar på de gamla svartvita bilderna känns det mer äkta, som om man åker tillbaka till den gamla tiden, eller min tid. Att titta på bilderna är ju också ett sätt att följa tekniska utvecklingen från förr till i dag. Jag måste erkänna att jag jagar gärna udda bilder. En gång satt jag på pass under älgjakten när det kom fram två älgtjurar och började stångas 70 meter bort från jakttornet. Jag vet inte varför, för de hade varsin ko med sig. I den stunden var jag glad att vi bara hade kvar en älgkalv att skjuta. Nu kunde jag istället pricka in en kanonfilm. Däremot finns det också andra fotoögonblick som kunnat sluta bättre. För några år sedan såg jag en konstig större hund i skogen även det mitt under älgjakten. Den var väldigt lurvig. Dagen efter fanns en bild i tidningen och djuret såg precis ut som det jag sett. Det grämer mig än i dag. Det hade varit roligt att ta en bild på en varg.

155

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: MARIA ENGSTRÖM-ANDERSSON

MADLÉN FORNELID, 53 ÅR, ÖVERKALIX:

”Nyckeln jag lämnade i dörren kom att förändra allt” Det hände när jag var 19 år. Jag var på mitt livs första utlandsresa med några tjejkompisar. En kväll när vi var ute åkte jag hem till hotellet före dem eftersom jag hade blivit jätteförkyld. Nyckeln lämnade jag i dörren så att de andra skulle ta sig in. Det kom att förändra allt. För när jag hade somnat tog sig en okänd man in i vårt rum och förgrep sig på mig. Jag vet inte vad som var värst. Rädslan för att han skulle döda mig när han hade försvunnit och jag skulle ta mig ned till receptionen i ett mörkt trapphus. Eller långt senare, när de som jobbade åt mitt försäkringsbolag verkade tro att jag hittade på. Hur som helst, efter polisanmälan, läkarundersökning och olika krissamtal försökte jag bara bita ihop och vara som vanligt. Samma sak när vi kom hem. Jag kastade mig in i jobb, var ute i svängen, köpte massor av nya kläder och såg hela tiden till

156

att vara igång. Utanpå såg jag nog ut som vilken glad tjej som helst. Men så här i efterhand kan jag se att jag mådde väldigt dåligt. Det blev en nedåtgående spiral där skulderna växte och jag till sist knappt orkade leva. Till slut vände det ändå. Under en utbildning fick jag en lärare som var ett stort stöd. Senare träffade jag min man som jag har två vuxna barn med och lever ett bra liv med. Fortfarande är det som hände under den där Cypern-resan jobbigt. Men i samband med Metoo-rörelsen växte en känsla av att jag ville berätta. Dels för att själv komma vidare, men också för att stötta och hjälpa andra. Vi är många som har varit med om liknande saker. Det behöver komma fram!

157

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

ISABEL LÖFGREN ROBERTS, 33 ÅR, SVARTÖSTADEN:

”Jag ska se om Game of Thrones medan jag ammar” Jag har hela tiden vetat att jag vill bli mamma, men sedan gick livet väldigt snabbt. Jag är 33 år, men det är inte så att jag och min sambo alltid försökt bilda familj. Vi har bott ihop i snart tolv år men du vet, man skulle studera, resa, få fast jobb, jobba in sig på det jobbet, bestämma var vi ville bo i Sverige och helt plötsligt var man 33! Men nu har det känts som att det är dags, så det här ska bli roligt. Första tiden kommer säkert bli omvälvande med känslor man inte ens visste man hade. Men det får vi se. Jag kommer vara hemma ett halvår eller ett år och har en del tankar kring hur jag kommer kunna hantera det livet utan den vardag jag är van vid, alltså den som mitt arbete ger. Jag jobbar på Norrbottensteatern och får vara kreativ i mitt yrke vilket jag älskar. Kanske kommer jag sakna det, eller så går tiden jättefort. Vi får se. Jag är rätt så dålig på att sitta ner och ta det lugnt, så jag har redan nu sagt att jag önskar mig HBO i julklapp

så att jag bland annat kan se igenom hela Game of Thrones en gång till medan jag ammar. Jag föder mest troligt i december och tänker att det blir svårt att aktivera sig utomhus då babyn kommer vara som minst under våra kallaste vintermånader, så jag kommer nog behöva en anledning att sitta kvar inne en tid och bara se igenom hela serien. Det blir ju några dagars sysselsättning! Förlossningen har jag tämligen lugna känslor inför. Det är nog för att man helt enkelt inte kan planera upp den så noggrant. Saker kan gå fel men jag litar ändå på den svenska vården. Går det fel kommer det nog gå bra ändå. Huvudsaken är att man får sin bebis och att den mår bra. Vi vet inte vilket kön det ska bli. Vi tyckte det var underbart att någonting i det vuxna livet kan få vara en hemlighet. Så, det är som en liten julklapp som ligger där inne och gror.

159

160

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: MARIA UNGA

EIDA JATKO, 75 ÅR, KIRUNA:

”När jag såg gardinen i fönstret fick jag tårar i ögonen” Vi flyttade in i Gula raden i april 1996. Vi kom från Ullspiran, jag fick astmabesvär och Ullspiran var ett tegelhus. Jag fick önska vart jag ville flytta och mitt önskemål var Gula raden. Där bodde vi i 19 år. Lägenheten var en jättefin en på 107 kvadrat, högt till tak och ett stort gammeldags kök. Egen ingång på markplan. Vi hade så väldigt fin sammanhållning, alla som bodde där månade om området. Olle jobbade på LKAB och jag hade nära till stadshuset där jag jobbade i 34 år. Det tog lång tid innan någon började prata om att stadshuset och Gula raden skulle rivas på grund av gruvan. När vi bestämde oss för att flytta så hade jag många sömnlösa nätter. Jag tänkte, ska jag flytta till det här lilla från det där stora? Men hälsan svek

så jag var tvungen att börja tänka på att få något mindre. Vi flyttade två år innan vi var tvungna. Det var skönt att de bestämde sig för att behålla Gula raden istället för att riva. Vi bestämde att vi skulle åka och titta på när huset skulle rullas iväg. De som flyttade in efter oss hade till och med kvar min gardin i förrådet. När jag såg den kom tårarna i ögonen. Vi har varit och tittat på området där de placerat huset. Det är lite som ett Astrid Lindgren- område med gamla kåkar. Jag tror att det blir jättefint. Min dotter sa ”Vet du mamma, du har bott och jobbat på ställen som alla är rivna”. Stadshuset är borta, Konduktörsgatan ska rivas, på Ullspiran bodde vi i 14 år och det är rivet och borta. Och så Gula raden, det är i alla fall bevarat och flyttat, det känns skönt att de inte rev ett så fint hus.

161

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: HERMAN ÖBERG

STEFAN HAAPANIEMI, 61 ÅR, HAPARANDA:

”I fotoklubben har vi ett förbud mot mobiltelefoner” Bland allt det negativa som sprids försöker jag förmedla en positiv bild av stan genom mina foton. Det började först 2012 när någon lade till mig i gruppen på Facebook; ”Du vet att du är från Haparanda om...”. Eller egentligen har jag väl alltid haft ett intresse för fotografering som har legat latent sedan jag gick i skolan. Farsan har fotat mycket också och jag har sett att han hade ett öga för motiven. När digitalkameran kom började jag kolla i tidningar vilken kamera jag skulle kunna köpa. Och 2012 så köpte jag då en kamera, en Nikon D3200. Sedan blev det en till kamera och för två år sedan köpte jag en tredje, min första i fullformat. Då började jag utveckla mina landskapsfotografier. Sedan tycker jag om att fota evenemang och visa upp allt som händer i stan. Många av dem som är med i gruppen är härifrån men bor inte längre kvar i Haparanda och det är kul att visa dem vad som händer här.

162

Jag vet inte om jag har något favoritmotiv, men i början fastnade jag för att fota gamla vattentornet från alla möjliga vinklar. Jag har varit upp där sex gånger också. Det är så typiskt mig: Jag var in på kommunhuset och frågade hur jag kan ta mig upp och så har jag fått göra det. Nu säger de att det är stopp för det om man inte har en yrkesmässig anledning. Men gamla vattentornet är det många Haparandabor som håller kärt: Det är en symbol för staden. Det är något som är speciellt med fotografering – att fånga ögonblicket. Men det roligaste just nu är att utveckla Haparanda fotoklubb och få upp fotointresset här. I februari har vi en ny utställning. I fotoklubben har vi ett förbud mot mobiler. Många kan ta bilder med telefonerna, men det blir inga canvastavlor av dem, inte.

163

164

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: LENA LEFFLER

FANNY COLLAS, 27 ÅR, ÖVERSTBYN:

”Min stora passion är Överstbyn och Lappland” Jag kommer från Dijon i Nordöstra Frankrike. Ja, senapen tillverkas där men jag föredrar hellre att min hemstad blir förknippad med dyra bourgogneviner. Vår familj driver ett bageri som är inne på femte generationen. Själv ville jag jobba utomlands och fick jobb i skånska Helsingborg med min internationella affärsexamen. Efter ett år tog jobbet slut, men jag har länge haft en dröm. Nämligen att besöka Lappland. Ska jag vara ärlig så visste jag inte mycket utan ville pröva på hundspann och se norrsken. Jag tänkte det passar bra innan jag åker hem. Det var i januari 2017 och jag är kvar än. Efter säsongsjobb åt några turistföretagare startade jag eget i maj. Det var mina föräldrar som gav mig den briljanta idén. Om jag inte bott i Överstbyn hade de inte fått besöka Sverige så ofta. De kan nämligen bara franska. Så min resebyrå ska locka fransmän att besöka svenska Lappland och Råne älvdal.

croissanter och baguetter i stenugnen. Byborna kom på snöskoter och handlade bakverk trots värsta snöstormen. I dag är jag husägare och tycker jag funnit mitt hem i byn. Jag hade inte högsta budet men fick köpa huset. Förre ägaren ville sälja till någon som ville stanna kvar i byn, få barn som skulle gå i skola här och trygga bygdens överlevnad. Jag tycker själv det var ett förståndigt val. För Överstbyn är ett fantastiskt ställe. Folk är väldigt hjälpsamma även mot mig som är en främling. Däremot är det svårare att bli vän med folk. Att bli bjuden på middag tar tid. Fast jag gillar det. Det är en god balans.

Turister som kommer hit förvånas över tystnaden och det vackra landskapet. Jag uppskattar också lugnet här.

Du behöver inte bli vän med alla så länge man hjälper varandra. Nu har jag varit här i tre år och börjat få vänner. Ibland har det varit svårt för både mina föräldrar och mig att bo långt ifrån varandra men min passion för Lappland är stark och jag har valt stanna kvar i alla fall. Nu förstår mina föräldrar att jag är lycklig här och de älskar att besöka mitt nya hem i Sverige.

I mars förra året när mina föräldrar Chantal och Jean Michel besökte mig hyrde vi bagarstugan i Valvträsk. Där gräddades

När det gäller svenska har jag lättare att förstå språket än att prata det själv. Som tur är pratar man inte så snabbt i Norrland.

165

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: HERMAN ÖBERG

LISA HUHTA, 31 ÅR, HAPARANDA:

”Där har jag brutit ihop, varit lyrisk och arg” Jag mötte yogan när jag var gravid i Norge. Jag tänkte att det är en träningsform som kunde vara skonsam för min kropp, och så var det. Jag gillade det och när jag flyttade hem till Sverige igen fortsatte jag med yogan. Jag började utbilda mig för att jag ville pyssla mer med det här och under utbildningen kände jag: Det här är jobbet för mig. Men då började också resan med att möta mig själv på så många plan. Det handlade inte längre bara om mina fysiska blockeringar. Jag förstod att yogan handlade om mig och att det inte bara var träning. Innan jag kunde dela det här med andra och prata om det

166

jag tror på behövde jag göra en resa själv. Man vet inte allt om sig själv förrän man börjar nysta i det. I min resa har jag lärt mig att älska mig för den jag är och inte för vad jag kan åstadkomma. Jag har alltid varit en eldig person som alltid har varit bra på att prestera och det har jag behövt balansera med att hitta ett lugn hos mig själv och inte bedöma mig själv utifrån mina prestationer. Men alla känslor har verkligen mött mig på yogamattan: Där har jag brutit ihop, jag har varit lyrisk och jag har varit arg. Jag tycker att man ska låta känslorna komma och välkomna det som är äkta och sant. Ut med det.

168

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

JOAKIM WALLSTÉN, 48 ÅR, PITEÅ:

”När Benny Andersson kom i rummet golvades jag totalt” Plötsligt kom Benny Andersson in i produktionsstudion. Vi satt där och försökte välja vilken av låtarna på skivan som skulle bli första singeln. Jag golvades totalt. Jag menar, att först bli infångad av samma kille som producerade Lisa Nilssons ”Himlen runt hörnet” samma år, Johan Ekelund, som dessutom var min idol från Ratata, och sedan bröt självaste Benny in i samtalet mellan mig, Johan och Per från skivbolaget medan vi satt och lyssnade. Det blev en fredagskväll jag aldrig glömmer. Benny och Johan arbetade i samma hus där i Stockholm och de hade någon tradition med fredagsdrink hos varann. Den fredagen blev den hos Johan och Genom tid och rum valdes ut som första singel. Bennys råd löd: Följ magkänslan. Och alla föll för just den låten.

Efter singeln släppts blev det en massa radio och teveprogram, ja intervjuer i allmänhet, vilket var något jag inte alls trivdes med. Hade verkligen behövt medieträning, men det fanns inte på den tiden. Och ut på turné bar det. Där var jag heller inte bekväm. Hela grejen blev faktiskt påfrestande. Jag pendlade hem till flickvännen i Piteå och åkte sedan ner till olika lägenheter i Stockholm som bolaget fixade åt mig.

Om mötet med Benny var surrealistiskt var det nära på än märkligare första gången jag hörde låten spelas i radion. Jag minns att Per sagt han skulle dra upp till Gärdet och överlämna skivan till en av P3:s musikförläggare. Vi pratade i telefon just när han träffat henne och jag hann i princip bara kliva in i lägenheten jag bodde i då, slå på radion och så kom Genom tid och rum. Jag skojar inte, det var bara en kvart efter att musikläggaren hade fått skivan i hand. Det där skulle ju aldrig hända i dag när vägarna in i etern är längre och listor läggs långt, långt i förväg.

1996 flyttade jag hem igen och började plugga till musiklärare i Piteå 1997. Året därpå drog vi igång Storstryk, det band jag spelat med nu i 21 år och som fått ett nytt sorts liv sedan Micke Holm gick och vann Talang. Kul!

Jag blev kvar på det viset i två år och när uppföljaren kom 1996 var jag lite mer beredd. Låtarna till den plattan hade jag mer chans att påverka, både urval och sound. Men, ingen av de låtarna lyfte direkt och jag blev trött på artistlivet. Det passade inte mig helt enkelt.

Men visst, det var häftigt att ha en hit om än det inte är något jag strävat efter att göra om. Genom tid och rum blev 1994 års sjätte mest spelade låt i Sveriges radio. Den spelades i snitt sex till åtta gånger per dygn där. Helt otroligt egentligen. 169

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: MARIA UNGA

SUSANNA HUUVA, 94 ÅR, KIRUNA:

”Skolan började i september och sedan var vi där ända till maj” Jag föddes i Årosjokk 1925. Min farfar tvångsförflyttades från Karesuandohållet till Borrasgorsa, de lämnades bara på marken, på snön. Det var tur att farfar hade tältduken med sig, det var ju vinter när de flyttades. Min pappa var bara en liten pojkspoling när de blev flyttade. Hoff vad hemskt. Svenskarna har varit grymma mot samerna. När jag var sex år åkte jag skidor till Kalixfors och sedan tog vi tåget till Kiruna och bussen till Jukkasjärvi där nomadskolan fanns. Vi fick inte gå i skola närmare hemmet, ändå fanns det skola i Kaalasluspa, men där fick inte samerna börja. I Jukkasjärvi fanns bara kåtor och risgolv att sova på. Skolan började i september och var där ända till maj, då fick vi åka hem igen. Mina föräldrar kom och tittade till oss ibland så att vi hade skor och hela kläder. Barnen bodde i sju brädkåtor. Vi fick hjälpa till

170

att risa kåtan och varje onsdag tog ut vi ut riset och dammade av. Någon gång längtade jag hem och grinade och ropade ”Kom och hjälp oss”. Men mina föräldrar var med renarna ända till Vettasjärvi på vintrarna. Skolan var bra, det var inget fel på lärarna. Jag trivdes i skolan, och min storebror var också där. Vi var där jularna också. Frälsningsarmén kom och hade julfest till oss. Vi barn lekte ofta rengärde på snön och kastade fast varandra. Pojkarna kastade och flickorna var renar. Jag har inget dåligt minne av skolan i Jukkasjärvi, bara av det där risgolvet i kåtan. Mina föräldrar kom och såg efter oss ibland, och min farmor kom, för jag var farmors piga. Jag skötte henne sedan ända till hon dog. Hon somnade in i mina armar.

171

172

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

SILJA KUMPULA, 87 ÅR, LULEÅ:

”När jag såg tyskens fot sticka upp blev jag iskall” Det finns scener jag aldrig glömmer från kriget. Som när två tyska soldater kom till vår gård i Niesa på finska sidan ungefär vid Pajala och bad om att få mat. Mamma hade just varit och mjölkat i ladugården så de fick sig en stor kopp varm mjölk var. Jag avskydde varm mjölk och tyckte det var underligt att de satt där på farstukvisten och njöt. Vi hade många tyskar hos oss under kriget för vår gård valdes ut som placering av soldaternas hästar. Jag minns inte hur många de var men pappa blev liksom ansvarig för att se till att hästarna hade det bra. Mina tre bröder skickades alla ut i kriget. Jag minns när de kom hem igen. En med amputerat ben, en med splitter från minor på ena sidan huvudet och en med skadad arm. Pappa röjde minor i diken och runt omkring i byn efter kriget var slut. Jag minns när man frågade ”När kommer pappa hem i kväll?” och mamma sa ”Jag vet inte. Vi kan inte veta ens om han kommer hem över huvud taget”. Det var förfärligt. Och när vi fann en nedgrävd tysk soldats ena fot sticka upp höll jag på att svimma. Det var en förfärlig syn. De hade väl begravt honom snabbt bara där i slänten ned mot älven och råkat lämna ena

foten ovan jord. Jag kan fortfarande inte gå förbi den platsen utan att rysa. Under en av krigssomrarna ansågs läget vara för farligt så jag och mina två systrar fick lämna byn tillsammans med runt tiofemton andra barn. Vi gick längs vägarna men fick strikta tillsägelser om att gömma oss i skogen så fort vi hörde minsta motorljud. Jag var tio år då och ville inte allas gömma mig för det var så sällan man såg bilar på den där tiden. Väl framme vid älven sattes vi på en pråm av något slag, kom över till svenska sidan och hämtades upp med häst och vagn för att skjutsas till Sattajärvi skola där de avlusade oss. Min ena syster skickades sedan till Kaunisvaara där vi hade en storasyster som gift sig, vi andra två hamnade hos vår andra syster Vilma som också gift sig med en svensk men hamnat i Pajala. Den sommaren blev märklig. Man saknade mamma och pappa, fick inte leka så mycket och var tvungen ro över tyska soldater över älven. Tänk dig! Jag var bara tio år och skulle ro över två, stora, tyska karlar. Huvva, det var hemskt. Nog var det skönt komma hem till mamma igen.

173

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: JOEL ABRAHAMSSON

ANNETTE NILSSON SPRINGARE, 46 ÅR, GÄLLIVARE:

”Maraton är visst nånting för heltidsarbetande föräldrar” Maraton hade för mig aldrig varit något som vem som helst gör, det hade alltid varit för någon annan och inte för vanliga motionärer. Intresset för att springa har alltid funnits där, jag spelade handboll i min ungdom och jag har tidigare varit en sommarlöpare som sprang högst någon gång i veckan. Jag tinade fram på våren och sen har jag lagt bort skorna på hösten.

pen, i starten, under dagen och i målet. Att kunna ha så mycket gemenskap med fullständiga främlingar är verkligen ofattbart. Nu har jag sprungit 19 maraton. För tillfället jagar jag att bli en ”Six star finisher” som innebär att man sprungit de sex största maratonloppen. Jag har sprungit i Berlin, Chicago, Boston, London och New York. I mars ska jag springa i Tokyo som alltså är det sista jag har kvar.

Efter ett samtal med en bekant hade tanken om att springa New York marathon fötts, jag ville väldigt gärna springa det men ville inte att det skulle bli mitt första. Jag ville veta om jag kunde klara det innan jag gjorde den stora satsningen.

I somras sprang jag också nio mil långa Ultravasan. Det är en sån där grej som jag känt att jag ville prova efter att ha sprungit några maraton. Länge kändes det som att det var för tidigt och att jag skulle behöva träna mer, men jag fick aldrig känslan av att vara redo och bestämde mig istället för att anmäla mig och se till att vara beredd. Det var årets stora mål och även det var superhärligt.

2012 gick det ett maraton i Stockholm, hundraårsjubileet sedan OS var där. Jag tänkte att jag inte kunde springa fulla distansen direkt så jag sprang en halvmara 2011 och det var inför det som jag också började springa året runt. Efter jubileumsmaran var jag helt såld, det var jättehäftigt att få känna att man klarade av det! Sen var det igång och jag har inte kunnat sluta. Det är så mycket gemenskap på de här lop-

174

Jag har kört på i några år nu, jag blir inte yngre men det går ändå att förbättra sig. Det är häftigt att känna att man klarar av det och se att det visst är möjligt för vanliga motionärer och heltidsarbetande föräldrar. Det går om man vill.

175

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: ULRIKA HUHTANISKA

DORIS PAAVO, 74 ÅR, KIRUNA:

”Jag har massor av tid och kärlek att ge” Vi fick en ögonblicklig ömsesidig kontakt och jag bara älskade dem från första stund. Zainab och Mohammed är som mina barn, och jag känner ingen skillnad mellan dem och min son. De flydde hit från Yemen, har ingen här och deras familjer bor kvar. Jag träffade dem i oktober 2015 när jag var volontär på ett språkcafé och paret var där. De var så öppna, positiva och ville så gärna komma in i samhället, få vänner och lära sig språket. Hon var gravid och de skulle få barn i november och jag undrade om de hade någon mormor eller farmor till barnet, och det hade de inte. Jag sa att jag var ledig om de ville ha en. Jag har massor av tid och massor av kärlek att ge. Jag tänkte inte ens. Det var så självklart att jag ville ta chansen. När de sa ja gick jag och köpte garn och stickade en kofta till bebisen. De visste att det var en flicka som skulle heta Lara. Koftan skulle vara färdig när de kom hem från BB.

176

Mitt enda barnbarn bor i Danmark och under fyra månader var jag farmor även åt Lara, men jag var redan det och ville kallas mommo. Då blev det så. Lara har blivit fyra år och nu har jag blivit mormor igen till Elias som är nio veckor. Så mycket kärlek och upplevelser jag har fått. Vi ses flera gånger i veckan och varje söndag är Lara här. Vi hittar på vad som helst. Det var så underbart en dag när jag gick med henne till dagis. Då sa hon ”Jag älskar mommo” och så fick jag en bamsekram. Min son har bott 25 år i Danmark och är gift med en danska. Han har alltid känt sig otrygg med att han inte är nära mig om det skulle hända något. Han har träffat dem och är jätteglad för att jag har någon. Det ger så mycket och jag önskar att fler skulle våga ta till sig människor och bjuda till. Jag har sagt att flyttar ni härifrån så flyttar jag med. De har blivit min familj och vi finns alltid där för varandra.

177

178

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: JEANETTE BERGSTRÖM

GUNNEL NILSSON, 94 ÅR, ÄLVSBYN:

”Jag stred tidigt för flickors rätt till vettiga träningstider” Jag är född i Boden och uppfostrad i BBK. På den tiden fanns inte alls samma utbud av idrott som finns i dag. Som ung ägnade jag mig åt simning och orientering och började som ledare redan som 14-åring. För mig har det alltid varit viktigt att flickor ska ha samma möjligheter att idrotta som pojkar. Men så var det inte när jag var aktiv som ledare i slutet av 1950-talet och fram till 80-talet. Jag och min man Hjalmar flyttade till Älvsbyn 1955. Hjalmar blev tidigt engagerad inom idrotten av folk som ville ha hans hjälp, men för flickorna fanns nästan ingenting. Jag kontaktades av Röda korset som ville att jag skulle hjälpa dem med orientering. Senare kom Lottorna och ville att jag skulle hjälpa till att anordna en löpartävling. En dag kom Hjalmar hem och sa att jag behövde ta hand om gymnastiken eftersom att flickorna som höll i det hade hoppat av. När vi fick en ny gymnastikhall, jag tror att det var 1963, blev det strid om träningstiderna. Från början ville ingen ha onsdagskvällarna, så dem tog vi till gymnastiken. Men plötsligt skulle alla ha dem och flickorna stängdes återigen ute, och fick

bara några få strötider. Jag har varit arg många gånger, men tack vare att jag varit så envis så blev till slut gymnastiken rumsren och vi fick slut vettiga träningstider även för flickorna. Jag har även varit med att starta upp konståkningsföreningen i Älvsbyn. Jag såg en dag en flicka som åkte skridskor på tjärnen nedanför mitt fönster. Jag luskade rätt på att hon var en lärare som flyttat hit från Finland. Hon hade tidigare varit finsk mästare i konståkning. Vi fick kontakt och tillsammans startade vi föreningen, men även där var vi tvungna att strida för rätten till träningstider. Själv kunde jag inte mer än lite grunder i konståkning, men jag tog hjälp av de ungdomar som kunde mer som fick instruera de yngre. Flickornas idrottande har alltid varit viktigt för mig och det som retat mig mest var att vi blev nonchalerade och alltid tvingats kriga för rätten till träningstider. Jag har inte alltid varit så populär när jag stridit för flickorna. Men jag hade också stöd, bland annat av dåvarande kommunalrådet som vid ett tillfälle sa att han höll mig som ett föredöme som ledare. Det kändes bra ha honom på min sida.

179

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: HERMAN ÖBERG

AHTI VÄHÄKANGAS, 51 ÅR, SVANSTEIN:

”Skit också – där hade jag ju världens möjlighet” Det hade gått fyra år utan att jag hade fått se en enda älg på passen. Jag såg ingen överhuvudtaget. Men en fin höstdag satt vi på rasten och surrade. Jag var lite irriterad och sa att om jag inte får se någon älg i dag så kommer jag att skjuta på något annat så att jag helst får tömma bössan någon gång. Efter rasten drog de flesta hem mot Juoksengi för att se fotboll. Polcirkeln/ Svanstein som spelade i division 3 på den tiden hade hemmamatch. Men jag och några till bestämde oss för att stanna i skogen ett tag till.

fall. Och så, just när jag skulle skjuta den, såg jag i ögonvrån att det kom ytterligare något i skogen. Då var det en tjur som kom. Då kunde jag släppa fokus på kalven och gå på tjuren istället. Jag sköt, men den sprang vidare. Jag sköt tre skott, men den fortsatte att tåga in i skogen. Jag visste ju inte om jag hade träffat eller inte. Jag försökte meddela i radion, men batteriet var slut. Så de andra var ju hundra på att jag bara hade skjutit i något träd för att få tömma bössan. Jag sa ju att jag skulle göra det.

Jag fick ta ett pass på ett ställe som vi kallar för tallen. Det står en ensam tall där. Jag stod där och passade, men inget hände och så kände jag att jag blev skitnödig. Jag får väl tömma tarmarna då, tänkte jag. Så jag satte mig där och sket. Och så kom en ko och två kalvar. Första gången man får se en älg så sitter jag och skiter. Jag hann inte göra färdigt, de drog iväg. Skit också, där hade jag ju världens möjlighet: En ko med två kalvar. Men jag hann inte fram till bössan innan de hade försvunnit.

Men till slut fick vi göra ett eftersök och jag gick tillbaka till mitt pass. Efter en halvtimme hörde jag ett skott och då meddelade skytten att han skjutit älgen: En ko. En ko? Vi hade ju förbud mot ko. Jag gick mot stället där han hade skjutit och då såg jag blod ungefär där jag hade skjutit och då förstod jag att jag hade träffat älgen. Och nog var tjuren jag hade skjutit – han lurade mig bara. En 16-taggare.

Strax efter hörde jag däremot att det kom något som gick samma väg. En ny ko och en kalv. Bra, då får jag skjuta kalven i alla

180

Så efter att ha gått fyra år utan att se en enda älg så fick jag se sex älgar på en kvart, när jag satt och sket.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: MONICA RANNEBERG

ANNICA OLAUSSON, 60 ÅR, GÄLLIVARE:

”Jag får ofta försvara min mat men dömer aldrig andra” Jag har alltid varit spirituell och tyckt om att resa. Jag fyllde 60 i år och i samband med det ställde jag mig frågan: Vill jag leva eller vill jag dö? Jag var överviktig och hade högt blodtryck och insåg att det var dags att göra något. Jag bestämde mig för att åka till Puerto Rico och bo på en rawfoodresort. Det var helt underbart och har helt förändrat mitt liv. Jag har fått sådan energi och gått ner 25 kilo sedan första april! Jag ska börja arrangera resor dit så andra kan ta del av det fantastiska jag varit med om. Jag äter det min kropp mår bra av och just nu innebär det massor med grönsaker och inget kött. Vegetarian har jag varit sedan 1980-talet och när jag började med det var det inte så vanligt. Jag köpte med mig mat från London, de var verkligen föregångare när det gäller den vegetariska maten.

182

Jag har ätit vilt nån gång om jag varit sugen på det men jag mår bättre utan kött. Jag får ofta försvara min mat men jag dömer aldrig andra. Det finns inget rätt eller fel. Det är inte så lätt att äta rawfood i Gällivare. Jag äter kanske sex påsar spenat i veckan och jag hade velat köpa i storpack eftersom det går åt så mycket plast. Jag dricker vatten från en kallkälla och äter ekologiskt. Det är viktigt för mig. Jag laddar alltid upp med kravmärkt frukt till barnbarnen när jag hälsar på. Jag har varit mer eller mindre extrem genom åren och jag har alltid gått mina egna vägar. Men jag har aldrig älskat mig själv som jag gör nu.

183

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

ALVE LEDEN, 12 ÅR, GAMMELSTAD:

”Tviq i Overwatch är min idol – han är sjukt skicklig” Det finns inget roligare än det här. Man får vara kreativ, utmana sig själv, hitta lösningar, ta sig fram. Och spelar man med vänner hjälper man ju varandra. Esport är liksom den sport jag gillar bäst, om än jag gillar fotboll och basket med. Elektronisk sport, som esport betyder, är helt enkelt att man tävlar i att spela. Det första jag spelade var Lego batman, då var jag fem-sex år.

Om jag fortsätter så här, att spela och bli bättre, tänker jag att jag om tio år kanske bor i USA och jobbar med spel på något sätt. Det är iallafall vad jag drömmer om. Jag tänker att det är samma som att folk vill bli fotbollsproffs. Man vill jobba med sin hobby liksom. Om jag inte kommer kunna leva på spelandet tänker jag att jag vill jobba med att programmera spel. Det kan man utbilda sig inom.

Tviq är min idol. Han är med i attackgruppen i spelet Overwatch och är sjukt skicklig. Själv heter jag Luke i det spelet. I Florida finns Florida Mayhem som har Tviq i sitt lag. Han är svensk och spelar i svenska landslaget men bor där borta. Så honom har det gått bra för kan man säga.

Vi har ingen speciell gräns för speltid här hemma. Jag får använda mitt eget omdöme brukar mamma säga. Och det blir ofta att jag spelar efter skolan innan maten. Jag gör ju annat också, tränar idrott och sånt. Men det här är väl det jag helst vill göra.

I våras var jag på ett stort spelkonvent i Skellefteå där vi sattes ihop i lag med sådana vi inte kände. Vårt gäng hade jätteskoj och kom tvåa av totalt åtta lag. Det var första gången jag tävlade och det var jättekul, så de nya vännerna därifrån spelar jag med nu.

En del äldre tycker att det här med dataspel är farligt, men så tänker inte jag. Jag blandar ju med att spela sånt här och spela basket på vintern, fotboll på sommaren och trombon i en orkester. Det känns bra.

185

BERÄTTAT FÖR: MONICA RANNEBERG | FOTAT AV: JOEL ABRAHAMSSON

CORA KARLSSON, 40 ÅR, GÄLLIVARE:

”Hur liten insats jag än kan göra så vill jag ha gjort den” Jag är en person som hela tiden vill att det ska hända något. Jag vill se utveckling och driva saker framåt. Jag har hittat mitt alldeles egna citat: ”Vänta inte på förändringen, var den”. Jag känner verkligen så, jag vill vara med och förändra, utmana och utveckla. När jag började plugga miljö och kvalitet i början av 2000-talet var jag helt omedveten om vilken miljöbelastning vi människor har, jag sopsorterade inte ens. Jag minns att jag på den tiden slängde en glödlampa och en syltburk i soporna utan minsta reflektion. Men allt förändrades när jag började skolan och jag konsumerade all information som hade med miljö att göra vare sig det handlade om avfall, material, transporter, mat, kemikalier eller hur kläder tillverkas. Det gav mig en insikt om att det inte är något vidare att leva på det viset vi lever i dag.Vi behöver förändra en hel del saker. Den tanken började växa mer och mer inom mig och jag började titta på vilket smink och schampo jag använde, hur jag värmde upp huset, om jag borde köra bil och vilket elbolag jag skulle använda.

186

Många år senare landade jag i insikten att det inte räcker att göra personliga förändringar och tro att det ska hända något. Jag behövde vara med och göra större förändringar. Och hur liten insats jag än kan göra så vill jag ändå ha gjort det. I framtiden vill jag kunna titta på min son och säga att jag inte bara såg klimathot och miljöproblem utan att jag också valde att göra något. Jag spenderade en lång tid med att processa på vilket sätt jag kan påverka och förändra och insåg att jag måste gräva där jag står och min plats är Gällivare. Jag kände också att det jag ville var att sätta folk i kontakt med det som är viktigt för att de ska börja bry sig på djupet. Idén om att få människor att sätta händerna i jorden föddes då och Renodlat växte fram. Effekten av det jag gjort kommer kanske först om många år vilket är ganska intressant eftersom jag är en rätt kortsiktig person. Jag älskar att få saker att hända. Min tro är att lägger man bara ner hjärta och själ och en massa arbetstimmar så kan man göra nästan vad man vill.

187

188

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

ISAK SÖRQVIST, 12 ÅR, LULEÅ:

”Jag har aldrig varit rädd när jag stått i mål” New york rangers går det ju rätt så dåligt för just nu, men det är ändå där jag drömmer om att spela. Det är en stor och cool stad, så det vore roligt bo där. Man kan ju bli draftad när man är 18 år och det skulle vara häftigt. Just nu tränar jag fyra-fem gånger i veckan plus att det är match nästan varje helg. I bland är jag även och åker på allmänhetens åkning. Det är viktigt att vara bra på skridskorna när man är hockeymålvakt som jag. Vi har så klumpiga skydd så det gäller att ha koll på kroppen och åka med bra teknik. Det är allmänt kul att stå i mål, men mina favoriträddningar är när jag räddar med plocken,det vi kallar för teveräddningar. När man glider i butterfly och räddar pucken på det sättet är också häftigt, det är när man går ned med båda knäna i isen och ut med skridskorna åt sidan. Min storebror Viggo började med hockey innan mig, så jag var sugen på att börja så fort jag kunde och det blev när jag var fem-sex år. Efter ett par år fick jag testa vara målvakt och det gillade jag verkligen, om än det var svårt.

Jag har aldrig varit rädd när jag står i mål, men det gäller att vara med. Helst nu när kompisarna börjat skjuta riktigt hårt. Någon gång har jag fått mig en puck i ryggen och det känns, men det går fort över. I bland har jag även fått ett hårt skott rakt i hjälmen och då piper det till rätt kraftigt, typ som tinnitus. Men det går också över. För mig brukar en träning ta runt två timmar, och att byta om innan plus ta av utrustningen efter tar typ en timma. Så, tre timmar totalt per träning är nog vanligt. Man hinner inte göra så mycket mer än det och att träna, göra läxor och vara med kompisar. Ibland far vi iväg och spelar pingis, för pingis är bra träning av reaktionsförmågan. Det viktiga när man står i mål är att tänka positivt. Jag brukar tänka ”Jag tar den”. Just nu övar jag mycket på att vara beredd att gå ner och undvika att pucken far mellan benen. Det gäller få ihop dem snabbt. Om jag inte blir hockeymålvakt när jag blir stor skulle jag kunna tänka mig att jobba i en affär, typ en sportaffär. Men roligast vore ju hockeyn.

189

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: KARIN SJÖBERG

ULF BOSTRÖM, 65 ÅR, LULEÅ:

”Det känns fint att han finns bevarad så här” Vår hund Dumle dog i höstas, 14 år gammal. Vi hade bett konstnären Magnus Björkbom på Kulturakuten måla honom några år tidigare. Det blev en fin målning. Men vi visste inte riktigt hur vi skulle förhålla oss, är det töntigt eller... Men nu är det jätteroligt att ha den.

De här stunderna i skogen och på isen i alla väder då det var han och jag. Det kan jag sakna väldigt mycket. När han blev uppåt tolv år blev han lite tröttare, då köpte jag en vagn till cykeln som han fick åka i efter halva sträckan. Det lärde han sig fort och gillade.

Vi hämtade honom i Unbyn. De hade åkt till Frankrike och köpt hem två barbet och startade den första barbetkenneln i Sverige. Dumle var den äldsta barbeten i Sverige, eftersom hans syskon var döda sedan länge. Han växte upp i Karlsvik där vi bodde.

För ett år sedan, när jag cyklade till jobbet, då hade vi flyttat till stan, hann vi väl bara halvvägs så stannade han, stod stilla och hade svårt att andas och det kom fradga. Vi var till veterinären, men de kunde inte hitta något fel, han var ju gammal. Så kom anfallen allt oftare.

Vi har turats om att gå ut med Dumle men han har ju varit mest med mig, eftersom han varit med mig på jobbet på Kulturakuten på dagarna. Jag har cyklat mycket, två mil nästan varje dag, så han fick mycket motion. Vi var ofta i naturen, jag åkte skidor, han drog väl så där. Men man kan säga att han var min personal trainer.

190

Sista dagen, den 27 augusti, lämnade jag honom i bilen medan jag gick upp till Kulturakuten och när jag kom tillbaka hade han fått ett anfall, så jag satte mig med honom och strök honom på ryggen. Jag sa till honom ”du får släppa taget Dumle, du har haft ett jättebra liv”. Då dog han. Så vi slapp avliva honom. Det var skönt.

191

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

MATZ ”MACKE” EDIN, 87 ÅR, ARVIDSJAUR:

”Jag började springa 1939 och har inte slutat än”

Gympagrupper började jag leda i början av 1960-talet och håller på än i dag. Fem i veckan. Då är det schottis, hambo, vals, tango och jenka som gäller. Jag kör på samma kassettband som på 1980-talet. Har spelat in flera stycken så att jag har om de går sönder. Och på de ställen jag leder finns kassettbandspelare att spela upp musiken på.

Jag har, förutom åren på idrottshögskolan i Stockholm, alltid bott i Arvidsjaur. Ja, om man inte räknar militärtjänsten på A8 förstås. Och vet du, enda gången jag var utanför portarna på A8 ledig tid tog jag mig till Folkets hus i Boden och det var tur det, för där träffade jag hon som kom att bli min fru, Maj-Britt Esp från Kusån. Det hände 1956 och vi höll ihop 62 år och bodde största delen av de åren här uppe där vi fostrade två barn. Hon är tyvärr borta sedan åtta år tillbaka. Tur jag har mina gympagrupper och att jag har en så fin granne i Karl-Otto som bor här mitt emot mig i trapphuset. Han lever också ensam, så vi knogar gå in till varann.

Förutom att leda gympa och idrottat en massa själv har jag även jobbat med idrott. Jag har varit gymnastiklärare sedan mitten av 50-talet och dömt fotboll i 62 år. Jo vet du. Jag började i augusti 1956 och slutade i augusti 2018. När jag la av räknade jag ut att jag dömt drygt 8000 matcher. Vissa veckor var jag uppe i åtta matcher, och då har jag ju även dömt ishockey i 34 år och innebandy i 30.

Men du vet att många som bor här uppe är sådana där friluftsmänniskor som gillar jakt och fiske och skoter och sånt. Sån har jag aldrig varit. Om än jag varit precis intill älven så har jag inte hållit på och fiska. Vi var hela somrarna kring Kusån där Maj-Britt kom ifrån. Det ligger 100 meter från Luleälven så nog rodde jag en hel del, men se fiskade gjorde jag inte. Så länge det finns korv förstår jag inte varför man ska fiska.

Du vet, jag har aldrig varit sjuk förutom något benbrott och någon hjärnskakning. Fullt upp hela livet och ständigt i rörelse. Jag sprang till skolan 1939 och har inte slutat springa än.

192

193

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: ULRIKA HUHTANISKA

LISBETH PEKKARI, 45 ÅR, KIRUNA:

”Allt började med en översättning som inte fanns” Det var 2017 som Netflix gick ut med att de skulle göra en satsning på undertexterna och vem som helst kunde göra ett webbaserat test. Min man hade sett en artikel om att de sökte folk, så jag gick in på hemsidan men den hade kraschat på grund av för hårt tryck. Först efter ett par dagar kom jag in och jag blev godkänd.

ning men det fanns inte. Det var då jag anmälde jag mig till volontärprojektet.

Ungefär ett halvår senare kontaktades jag av en underleverantör till Netflix, fick skicka in mitt cv, göra ytterligare tester och slutligen ett skarpt översättningsprov.

Men det är klart att det är häftigt. Jag är mest stolt över filmen The ballad of Buster Scruggs som är en västern-antologi av bröderna Cohen. Det var ett av Netflix största projekt som även blev Oscars-nominerad. Den var så bra och då kändes det häftigt att ingen hade sett det innan.

Att jag hamnade på Netflix var ren tur i sig, men jag har jobbat mig fram till det. Ett av kraven för att kunna gå vidare var erfarenhet av undertextning av videomaterial. Jag har ingen utbildning i det, men under tio år har jag på ideell basis jobbat med att översätta informativa föredrag om till exempel teknik och miljö som lagts ut på nätet. Det är en del av ett volontärprojekt med cirka 25.000 översättare runt om i hela världen. Det började med att jag ville att mina föräldrar skulle lyssna på ett föredrag om en hjärnforskare som pratade om sina upplevelser av att få en stroke. De hade inte den engelskanivån som behövdes för att förstå föredraget. Jag letade efter en översätt-

194

Allt material som ska översättas på Netflix är helt nytt och har inte visats tidigare. Det är alltid lite spännande, om än det inte är samma sak att se det som att jobba med det.

På senare tid har jag översatt ”Dolemite is my name” med Eddie Murphy och ”The Laundromat” med Meryl Streep, Gary Oldman och Antonio Banders. Den senare handlar om Panama-skandalen. Översättning är ett ganska ensamt yrke och jag jobbar hemifrån. Jag har skrivit på strikta avtal och får i stort sett inte avslöja något om någonting. På det sättet är det skönt att ha mitt vanliga kontorsjobb på kommunen med, för där har jag fina kollegor och trivs väldigt bra.

195

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

AMANDA GRANBERG HÖGDAHL, 39 ÅR, ARVIDSJAUR:

”Här kan jag höra mina egna hjärtslag” När jag var 15 år stod jag och grät till Kent när de spelade här på Medan. Robyn var också här en gång och hon har listat det som sin sämsta spelning någonsin, haha! Men Arvidsjaur och Medan var absolut på kartan under 1980- och början av 1990-talet musikmässigt.

bott ett par år i Vilhelmina flyttade jag hem till Arvidsjaur igen och nu jobbar jag som kulturkoordinator i kommunen. Det är fantastiskt att jobba här med just kultur. Det finns en enkelhet här, en närhet till människor som gör arrangemang möjliga på ett fint sätt.

Han som jobbade med bokningar här då och fortfarande arrangerar saker här, Wayne Rahm, lyckades boka upp artister precis innan de slog igenom. Vi hade aldrig fått hit till exempel Robyn om han bokat henne ett halvår senare.

Jag ser inte glesbygden som ett problem utan mer som en möjlighet. I glesbygd finns utrymme att bli allt det man kan vara. Ett utrymme att skapa sig själv och välja sitt liv. Alla är någon, det finns färre att jämföra sig med och vi behöver inte konkurrera. Det finns utrymme rent fysiskt här men även mentalt då för att man kan vara som man vill, göra som man vill och kan utveckla nya spännande saker. Det är skithäftigt!

Kent spelade utomhus, under Nattivalen i mitten av 90-talet och det var timingen av en dyster, regnig sensommarnatt, en femtonårings emotionella känsloliv och den glesa publiken i kombination med musiken och texterna som gjorde att allt klaffade och tårarna rann. Jag har alltid varit kulturintresserad och höll redan som barn på med många olika uttryck. Jag målade, tecknade, skrev, musicerade, fotade. Efter att ha utbildat mig i Umeå och

Och så är det ju så tyst här. Man får stillhet i det här glesa och hinner känna sitt inre. Arvidsjaur är faktiskt enda platsen i världen där jag kan höra mina egna hjärtslag. Här landar jag.

197

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: VIKTORIA BERGLUND

NINA LESTANDER, 52 ÅR, ARJEPLOG:

”Timmarna bara flyger i väg när jag sitter och målar” Det började med att jag gick en kurs i porslinsmålning kvällstid när barnen var små. Det var så skönt göra något med händerna och släppa allt annat.

Ett par modeller jag tyckt varit väldigt roliga måla är våra höns. Så vackra! Och så har de ju sådana personligheter allihopa. Det är kul att fånga dem på papper.

Men efter ett par år och oändligt många målade ugglor senare kände jag; nu är det nog. Inte en pryl till.

Senaste grejen jag målade är en tavla till min dotter som föreställer hennes fötter i snowboardkängorna där de och hennes ben är fastsatta i brädan, mitt i snön högt upp på Galtispuoda. Jag har utgått från ett kort och målar därefter fram motivet.

Det var då jag utmanade mig och gick ett par akvarellkurser. Herregud så svårt till en början! Men nu i somras var jag på kurs igen och fick enormt bra utmaningar. Jag bara älskar att sätta mig ner med penslarna. Och med akvarell är det ju så enkelt; när du lämnar färgerna och penslarna kan de stå precis som det är till när du tar upp dem igen. Målar du i olja eller akryl ska du få till rätt kulör, blanda och ha dig och sedan är det en massa fix när du är klar för dagen med att skölja och förvara och så vidare. Här bara släpper jag penslarna och går.

198

Att måla ger en enorm frid i själen. Jag går som in i en bubbla och det är skönt släppa allt vad exempelvis siffror heter i och med att jag jobbar med det som ekonomichef i kommunen hela dagarna. Det här är min frizon. Här får jag bara vara och koppla av. Timmarna bara springer i väg när jag sitter här och målar. Det är en skön hobby jag är glad jag hittat.

BERÄTTAT FÖR OCH FOTAT AV: HERMAN ÖBERG

STAFFAN ROSENIUS, 62 ÅR, HEDENÄSET:

”Jo, nog kan de spottas och det luktar vedervärdigt” Det är faktiskt många som har stannat till och tittat på våra alpackor och undrat vad de är för djur. När vi hade hanarna utmed vägen stannade folk och klev ut ur bilarna. Så länge ingen stör djuren är det ju bara kul att de är nyfikna.

När vi ska klippa dem måste vi hålla dem tillsammans, för de blir så oroliga när de är själva. Tänk om vi skulle ha gjort så med hästarna, packat ihop dem tillsammans. Det skulle ju bli totalt kaos.

Vi har hästar på gården sedan tidigare och de betar väldigt mycket, men de äter bara gräs och lämnar löven. Vi ville gärna ta in något betesdjur som kan äta löven runtomkring buskarna. Det var väl egentligen så det började, för att vi inte skulle behöva klippa så mycket. Getter är väldigt bra, men de är inte så lättskötta. Då hittade vi alpackor och testade.

Vi har köpt fler allt eftersom och nu har vi 14 stycken som går runt och betar. Fanny här är nyfiken, hon kommer och hälsar och luktar kring ansiktet. Och jo, nog kan de spottas och det luktar vedervärdigt. Men de spottar egentligen bara mot varandra om de ser någon som ett hot, inte mot människor.

Det är väldigt fina djur och relativt lätta att sköta. De går tillsammans hela tiden och vill inte skiljas från varandra. Nog har det hänt att någon har hoppat över stängslet, men då kommer de tillbaka ganska snabbt och vill tillbaka till inhägnaden för att de saknar sina kompisar.

200

Nu har vi de här och de betar på bra. Vi tar även tillvara på ullen och testar den verksamheten. Vi tar det steg för steg helt enkelt, så får vi se vad mer det kan bli.

201

REGISTER - MÄNNISKOR I NORRBOTTEN: Ture Jönsson �� 2 Gunnel Lindström �� 4 Lars Lindkvist �� 6 Anna Grenholm �� 8 Erik Groth �� 10 Jonny Uddenberg �� 12 Claudia Esberg �� 14 Kenneth Pohjanen �� 16 Chris Kidd �� 18 Agnes Maria Rimpi �� 20 Andreas Joanson �� 22 Serkan Günes �� 24 Josefin Jonsson �� 26 Ulla Åström �� 28 Diana Kohzadi Vesterberg �� 30 Jenny Baldemar �� 32 Marius Nilsson �� 34 Sara Lindfors �� 36 Camilla Engström Degerlund �� 38 Björn Helamb �� 40 Smilla Larsson �� 42 Margareta Aidanpää �� 44 Katerina Ekström �� 46 Jakob Gunnare �� 48 Dusanka Catak �� 50 Alexander Andersson �� 52 Lovisa Lundström............................. �� 54 Monica Forsberg, Karin Klockare �� 56 Ibba-Ristin Tuorda �� 58 Ali Karimi �� 60 Helena Skjöldmöe �� 62 Tord Pettersson �� 64 Sara Avander �� 66 Anders Sallkvist �� 68

202

Bertil Andersson �� 70 Inga-Lill Karlsson �� 72 Tiina Ravelin...................................... �� 74 Wilma Luttu �� 76 Yngve Jones �� 78 Anton Zackrisson �� 80 Ingela Nilsson �� 82 Eilert Brännström �� 84 Margareta Häll �� 86 Mats Öqvist �� 88 Jan-Olov ”Janne” Lundman.......... �� 90 Birgitta Enqvist �� 92 Jonny Hallman �� 94 Kjell Degerman �� 96 Lova Falk �� 98 Kaapo Väätäjä ��100 Maud Jacobson ��102 Mikaela Omark ��104 Stina Andersson ��106 Mandana Bagheri ��108 Susanne Jauhiainen ��110 Olle Öqvist ��112 Joel Sandström ��114 Joakim Sundqvist ��116 Seyad Mohsen Hashemi ��118 Jenny Bergström ��120 Pontus Josefsson ��122 Åke Pudas ��124 Agneta Riemann ��126 Christina Sandberg ��128 Jenny Söderström ��130 Jessica Andersson ��132 Jonas Nyström ��134 Lena Nordlund ��136

Kerstin Tuomas Larsson ��138 Kerstin Nilsson ��140 Timothy Senften ��142 Ingegerd Berg ��144 Carl-Johan Börjesson ��146 Karin Melin ��148 Kerstin Emretsson ��150 Per Pesula, Åsa Pesula ��152 Carl-Lennart ”CL” Persson ��154 Madlén Fornelid ��156 Isabel Löfgren Roberts ��158 Eida Jatko ��160 Stefan Haapaniemi ��162 Fanny Collas ��164 Lisa Huhta........................................... ��166 Joakim Wallstén ��168 Susanna Huuva ��170 Silja Kumpula ��172 Annette Nilsson Springare ��174 Doris Paavo ��176 Gunnel Nilsson.................................. ��178 Ahti Vähäkangas ��180 Annica Olausson ��182 Alve Leden ��184 Cora Karlsson ��186 Isak Sörqvist ��188 Ulf Boström ��190 Matz ”Macke” Edin ��192 Lisbeth Pekkari ��194 Amanda Granberg-Högdahl ��196 Nina Lestander ��198 Staffan Rosenius ��200

Stort tack till er alla som så varmt, modigt och finurligt bidragit med berättelserna i denna bok. Utan er, ingenting. Det jag bär med mig efter artikelserien och snickeriet med denna bok är övertygelsen om att just det här är kärnan i journalistiken. Vårt arbete finns för att vi ska möta er där ute och förmedla era perspektiv och berättelser om livet här och nu. Ni ger oss det fria ordet, grunden till demokratin. Tack vare er 100 i denna bok går jag vidare både klokare och lyckligare. Till alla er andra vill jag säga en sak: Minns att berätta. För era vänner, era föräldrar, era barn och barnbarn. Det är genom våra ord, tankar och handlingar vi formar det vi alla delar varje dag, vårt gemensamma liv på jorden. Vårda det och vårda ordet. Berättandet om nutiden är historien som formar framtiden.

Allt gott, VIKTORIA BERGLUND

redaktör

203

BOKEN UTGIVEN AV NORR MEDIA AB ANSVARIG UTGIVARE: PETER LINDVALL REDAKTÖR: VIKTORIA BERGLUND GRAFISK FORM: ERJA PERSSON, LULEÅ ISBN: 978-91-519-7116-2 TRYCK: LULEÅ GRAFISKA, LULEÅ, 2020

NSD har i 100 år berättat norrbottningarnas historia. Nu får 100 norrbottningar berätta sin egen. År 1919 kom det första numret av Norrländska Socialdemokraten ut och nu har tidningen firat sitt hundrade år. Som en del av firandet träffade vi hundra norrbottningar som fick berätta något som berört dem, påverkat dem eller hur deras framtidsdrömmar ser ut. I den här boken får du möta livsavgörande ögonblick och vardagliga glädjestunder. Människor som bott i Norrbotten hela sitt liv och människor som flyttat hit från andra delar av världen. De som äldre än ”Norrländskan”, och de som nyss påbörjat sina egna liv i länet. Ibba-Ristin Tuorda från Jokkmokk är 103 år och pryder omslaget. Hon är en av norrbottningarna som delar med sig av sitt liv i boken. Vi på NSD är glada över att återigen, men i annat format än dagstidningens, bjuda på god läsning.

ISBN: 978-91-519-7116-2