INTERNETMAGASIN OM ENHJULINGSSPORTEN • NR 2 DECEMBER 2009 • PA1HJUL.SE
på1hjul
TURTLE:
Muni à la Lichtenstein!
Dags för nummer två! Femtio späckade sidor om enhjulingsporten och människorna i den. Vi kastar oss tvärt mellan snödrivor och torraste sandmark, från hästryggen upp på lastpallarna och vidare till kniviga flatlandtrick och enhjulingar med växelnav. Plus en massa annat. Förra numret väckte många positiva kommentarer och åtminstone en läsare säger sig ha blivit så inspirerad att han nu försöker lära sig cykla enhjuling. Bättre betyg går nog inte
Jan Tyrenhag på långcykling i norra Spanien. Foto: Jan Tyrenhag.
att få. Tack alla ni som tagit er tid att skriva och fotografera. Fortsätt med det så vi kan få fler att prova vår roliga, originella, nyttiga och mångsidiga sport. Redaktionen
på1hjul på1hjul är ett internetmagasin om modern enhjulingssport. Materialet produceras bland annat av medlemmar på enhjulingsfolket.se. Upphovsrätt till text och bild tillhör respektive författare och fotograf. Åsikter och ställningstaganden uttrycker inget annat än skribentens egna värderingar. Kommentarer, idéer och förslag kring innehållet är alltid välkomna. Planerad utgivning: fyra gånger per år. Redaktörer: Olaf Johansson (även layout) och Peter Sandström (även ansvarig utgivare). På1hjul distribueras med hjälp från Unicycle.se
Foto (detta uppslag + fĂśrsta sidan): Markus BĂźchel (aka turtle)
Snömuni på hög höjd Muni (mountain unicycling)
snömuni, både i pist och
skor (Climb Ascent System).
på 1 400 meters höjd är de flesta av oss inte bortskämda med. Utsikten och den långa utförsåkningen kan få vilken munifantast som helst att
offpist, säger han. Var han cyklar avgörs ofta av om det finns någon bra stig eller led att ta sig upp längs. Bäst fungerar det ti-
Dessa använder jag även när jag åker snowboard offpist. Roligast tycker turtle det är med pudersnö. – Men då måste det vara
dregla av avund. Turtle, eller som han egentligen heter, Markus Büchel bor i det lilla alpriket Lichtenstein där platt mark är sällsynt.
digt på morgonen eller när det är riktigt kallt och snön är hård. – De här bilderna togs när jag gick upp där det inte
brant och jag väljer helst att cykla rakt utför. Besök detta bildalbum på nätet för att titta på fler fotografier med enhjuling på hög
finns någon stig och därför behövde jag använda snö-
höjd signerade turtle.
– Jag gillar att cykla
Helena Bonnevie p책 enhjulings-SM 2009
Text: Helena Bonnevie. Foto: Peter Sandström och Helena Bonnevie
På fyra hovar och ett hjul Hästridning kräver balans och därför cyklar många ryttare enhjuling. Det ger dem dessutom mental träning och kondition menar före detta elithoppryttaren Helena Bonnevie. Själv sitter hon säkert i sadeln vare sig hon har fyra hovar eller ett hjul under sig.
K
rasch och klirr! In i köket kommer
kunde jag tänka mig att våra garagefönster var
mannen och blodet rinner. ”Jag kunde flera meter...”, säger han medan jag snabbt konstaterar att det bara är en hand som skadats på denna uppenbarelse som lätt hade kammat
av sådan kvalitet att de inte stod emot en torped i sina första enhjulingsförsök. Några månader senare kunde vi i alla fall cykla alla sex i familjen och såg fördelarna och synergierna med våra två roliga sporter: enhju-
hem första pris i vilken halloween-tävling som helst. Resten av juldagen tillbringas hos handkirurgen och jag, lilla frun, känner lite dåligt samvete. Jag hade ju gett enhjulingen i födel-
ling och ridning.
sedagspresent för att vi alla i familjen skulle bli bättre ryttare. Man gör inte illa sig, hade enhjulings-Peter försäkrat mig vid inköpet. Inte
Enhjuling och ridning är nära vänner. De har givetvis den lodräta och låga balansen gemensamt och ser man lite djupare hittar man även andra beröringspunkter: tålamodet, fokuseringen och den direkta länken mellan [sinnes-
Det finns hopptränare som kräver att deras elever ska kunna cykla enhjuling
stämning och resultat]: avslappad och lugn =
Hur lägger man då upp ett lopp med så
går bra medan arg och irriterad = går dåligt. Jag började rida som vanlig ridskoleunge i åtta-årsåldern. Tyckte om att tävla och den ganska fula och klumpiga familjehästen som införskaffades visade sig vara en vändbar och
hårda krav på genomförande? För det första måste ryttaren se till att vara så smidig att bära som möjligt för hästen. Tänk skillnaden på en välsittande och välpackad ryggsäck jämfört med en gammal
snabb hopphäst som gjorde bra ifrån sig på lokala hoppbanor. På den här tiden var många ridlärare gamla militärer från kavalleriet. Jag gissar att de tillbringat en hel del tid i sina karriärer med att få en och annan hopp-
skräck-säck. En ritt på 120 km tar ca 7-8 timmar att genomföra. Det är trav och galopp hela tiden och kräver en liksidig balans i sadeln:
löst omotorisk rekryt att åtminstone sitta kvar på hästryggen och honnörsordet var: balans i sadeln. Det gav resultat och i flera år hopptävlade jag på elitnivå som junior och young rider. Med min andra häst har jag hoppat hin-
• Ryttarens båda fötter ska hela tiden ha lika mycket tryck i varje stigbygel – jämför med finliret i pedaltrycket på en enhjuling. • Ryttarens korsrygg och höfter måste
der på två meter. Det är lite kvar till de höjderna med min enhjuling där jag just nu persat med två - centimeter. Efter utbildning, karriär, man och barn var det dags att fylla på med nya pållar i stallet.
slappna av så att balanspunkten kommer nedanför naveln – jämför med att sitta ner tungt på sadeln på enhjulingen. (Här tänker jag mig alltid att jag är en rysk docka med klotform nertill, som hur det än gungar all-
Hoppningen fick stå åt sidan för en ny gren – distansridning – som är ett slags blandning mellan maraton och orientering. Tävlingen går över sträckor från 50 km till 160 km på internationell nivå. Snabbaste tid vinner men
tid hittar tillbaka till jämvikten.) • Ryttaren ska sitta mitt över hästen och inte glida ut med höften åt ett håll – jämför med att åka enhjuling med sadeln vriden.
eftersom hästen inte kan säga till om den är trött eller har ont är det mycket täta veterinärinspektioner längs banan. Minsta lilla skavsår eller ojämnhet i rörelserna resulterar i att ekipaget inte får fortsätta.
• Ryttaren vill inte sitta för mycket framåtlutad i grundsitsen (ett vanligt fel hos ovana ryttare) därför att om hästen plötsligt hoppar åt sidan eller tvärstoppar för en läskig
bofink så ramlar man av direkt om man sit-
ling så faller man – medan hästen däremot
ter som en apa på en gren – jämför med att åka enhjuling med för mycket framvikt (en bister erfarenhet hos alla de som ramlat tio meter före mållinjen på 100 m).
gör likadant som beskrivits ovan med skador som följd.
För det andra är det ytterst viktigt att vara mentalt stark så att trötthet eller stress inte skapar en dålig ryttare. • En trött ryttare börjar ofta hänga åt det ena eller andra hållet – om man gör så på en enhjuling ramlar man - men hästen har en förmåga att vilja kompensera för obalansen genom att
Så när ”dippen” kommer strax efter halva loppet och man undrar om det egentligen är så kul alls att anstränga sig så här och om inte schack vore en lämpligare sport att pyssla med, då tar jag fram bilden av mig själv på en enhjuling! I ett huj har
Känslan av perfekt jämvikt blir en hulk-känsla
flytta sin egen vikt så att hela ekipaget funkar. Detta kan leda till förslitningsskador på hästens ben och rygg och det ger varken framgångar på tävlingsbanorna eller bra känsla i samspelet djur/människa. • En stressad ryttare blir vinglig och yvig i sina rörelser – om man gör så på en enhju-
jag rätat på mig, samlat ihop kroppsmassan och slappnat av. Allting blir lättare, känslan av perfekt jämvikt blir en hulk-känsla, hästen får bätt-
re steg och öronen spetsas (även på mig faktiskt!). Man kan alltså med stor framgång använda sig av enhjuling som träningsredskap vid ridning. Det finns hopptränare som kräver att deras elever ska kunna cykla enhjuling för att de ska få träna på högre höjder. För en dressyrryttare
är sitsen A och O, oräkneliga är de timmar som dressyrintresserade lägger på sitsträning – här borde enhjulingarna in – även om många manegeridare tror att det är alldeles för svårt och farligt. Inom distansen kommer vi att erbjuda enhjulingsträning för ungdomslandslaget nästa år och det både för balans, mental träning och kondition. Visst blir man lite småsvettig efter några skogskilometer på enhjulingen – i alla fall om man har en häst i ett grimskaft bredvid sig! Hur gick det då med mannen? Jo, han fick inte bara blodad hand utan även blodad tand. Ett års envist tränande resulterade i start på 10 000 m på Enhjulings-SM i Trollbäcken i somras. Sist i klassen men stoltast rullade han in över mållinjen, sträckte upp armarna i luften, trillade omkull och skrapade sina knän helt blodiga – så inte gör man illa sig inte – i alla fall inte jämfört med en av de farligaste sporterna, ridning, där fallet blir hårdare om inte balansen är upptränad. ◊
Helena Bonnevie är före detta elithoppryttare som numera tävlar i distans. Resten av familjen (man och fyra barn mellan 7-12 år) rider också. Hennes resultatlista de senaste åren med Silver Dearest: 2009: Silver i Nordisk-Baltiska mästerskapen (120 km, lag). Guld i Svenska mästerskapen (100 km, lag). Inbjuden som ryttare i finalen i Franska Unghästchampionatet (silver peng). Groom i svenska teamet vid unghästVM i Compiegne, Frankrike. 2008: Flera placeringar i nationella ritter 80-120 km 2007: Brons i Distriktsmästerskapet i Stockholm län 80 km
100% HEIGHTWEIGHT
www.QU-AX.com Muni 20” Fork Alu Mag. Pedal
N° 1400 N° 2208 N° 2065
= 5.470 g
Linus Karlsson (aka Square) tr채nar g채rna p책 stan.
Text och foto: Stefan Krol.
Men hallå! Stopp! Linus Karlsson – en av ”Da Enhjulers” i Örebro
n av de flitigaste medlemmarna på
E
Enhjulingsfolket.se är Linus Karlsson, eller Square som han också kallar sig. Jag springer på honom AFK IRL i Örebro City. (För oss äldre alltså: Away from keyboard in real life.) Han klättrar runt på cykeln och sätter trix som jag inte riktigt begriper. Förbipasserande tittar och ler, men i och med att vi är i Sverige är det bara barnen som pekar och vill stanna. Hur länge har du hållit på och vad fick dig att börja? – Jag började 2006. Det var en kompis som fick mig att börja. Först tyckte jag att det verkade helt omöjligt, men när framstegen började komma insåg jag att det var roligt. Det är en skön känsla när man har tränat flera timmar
på ett trick och det till slut sitter. Det finns hela tiden nya utmaningar. Cyklar du mest själv? – Ja, men det blir en hel del cyklande ihop med kompisar också. De finns ett gäng på några stycken som cyklar ihop. En del började redan 2004. Jag har också fått en del av mina andra kompisar att pröva på. En har nu fastnat och utvecklas fort. När vi cyklar ett gäng brukar vi åka in till city. Det är roligare med publik. Det finns en del bra platser med lagom svåra hinder. Kanske man ska säga fanns förresten. Alla torg är under ombyggnad, så vi får se hur det blir. När jag tränar själv brukar jag hålla på hemma i Lundby, i utkanten på stan. Det går åt
En 360 unispin som sitter bra imponerar mer på vanliga åskådare än en sketchy 540
en del nötande för att träna in nya trix. Street och flat är det jag håller på med mest. Cykla inför publik, är inte det lite nervöst? – Inte så farligt, jag har varit med på ett par uppvisningar och det gäller att inte försöka göra för svåra grejor. Bättre att sätta några enkla trick än att missa många svåra. Flyt är viktigt. En 360 unispin som sitter bra imponerar mer på vanliga åskådare än en sketchy 540. Vi hade en rolig uppvisning på skolan inför hela IT-programmet. En av lärarna hade släpat dit en cykel som användes vid en av stationerna på en idrottsdag. Jag och CC (som går i trean) hade en helt improviserad battle på en gammal sur Dodger. Det blev jubel. Har du något mål med din cykling? – Det viktigaste är att ha kul. Att hela tiden bli bättre och klara nya och svårare trick. Jag är väl egentligen ingen tävlingsmänniska, men jag är ganska envis. I och med att jag går i ettan på IT-gymnasiet blir det en hel del tid vid datorn. Jag har lyckats motstå WOW och CS men det går åt en del träning om man inte ska rasa ihop fysiskt. Cykla enhjuling är bra för hela kroppen.
Finns det några trick som du har gjort och ångrat efteråt? – Nja, jag gjorde ett högt dropp där jag faktiskt ångrade mig på nervägen och hoppade av. Vi cyklar ibland på Storbrons räcke i Örebro, det kanske inte är så smart om man trillar i. Det är ganska strömt vatten. Sen är det ett trick som inte är så bra för cykeln. Jag har lyckats knäcka en KH-ram, två gånger! Det är lite onödigt dyrt, så det gör jag så ofta inte längre. Fast det är klart, den nya ramen är mer förstärkt, så den kanske håller. Kommer du cykla om 10 år? – Absolut. Även om man får mindre tid i framtiden är det här för roligt för att sluta med. Jag kommer också att fortsätta åka till SM. Inte så mycket för tävlingen, utan för att det är så roligt att cykla ihop med andra. Man lär sig massor och får inspiration. Det är sweet stämning. Vi ska försöka få med lite fler Örebroare nästa år. Ett par av kompisarna tycker att de är för dåliga, men jag försöker få dem att fatta att tävlingen bara är en del av hela grejen. När jag lämnar Linus går han genast igång och tränar igen. Banne mig om det inte börjar samlas några åskådare i alla fall. Det skulle kunna vara busshållplatsen bredvid … ◊
+,-.&......7,7&-,$8%9:&8; <=)!.>/.?)>1.#$%&'.@
+,-.&.#'%/0120/.32345%614*0
!!!"#$%&'"()* !
Simply register @ www.qu-ax.com/en/myquax and show us your QU-AX ! Or write us a postcard with the QU-AX of your dreams. Among all those who register before 30.11.2010, we will offer a light QX-series titanium-frame to the winner! (Only QU-AX unicycles can be registered)
Text och foto: Jan Tyrenhag
Pilgrimen som sökte balans och skön downhill I århundraden har pilgrimer vallfärdat längs stigarna som leder till katedralen i spanska Santiago de Compostela – Europas utpost mot Atlanten. Också bland dagens pilgrimer väljer många att färdas minst 100 km utan hjälp av bil, buss eller tåg för då får man ett pilgrimscertifikat som minne. Förutom att gå väljer en del att cykla. Andra rider till häst. Nästan ingen tar enhjulingen.
Katedralen i Santiago de Compostela
J
ag hade länge funderat på att cykla en
Totalt kom jag att cykla 820 km på 15 dagar en-
längre distans på min enhjuling. Första gången jag hörde talas om pilgrimsleden Camino de Santiago var när Agneta Sjödin gick den. Och någon gång i början av juli kom en tysk cykelturist till den lilla famil-
ligt cykeldatorn. Lagom distans per dag är ca 50 km. Dock max sex timmars cykling per dag. Då håller kroppen och rumpan från skavsår och andra skador. Överlag var det fina, lättcyklade och roliga stigar och vägar. Det var lätt att hitta
jecamping som min fru driver. Han och jag kom att prata en hel del och det visade sig att han i slutet på maj och början av juni gått Camino de Santiago. Då väcktes tanken på att cykla leden med en-
billiga härbärgen längs leden, priset per natt låg kring 30–100 kr.
hjuling. Jag började samla information och tog kontakt med Peter Sandström på unicycle.se. Vi kom fram till att en Kris Holm 29 tums enhjuling med broms skulle vara lämplig för äventyret.
Torsdag 15 oktober flög jag till Biarritz i Frankrike. Buss till Bayonne och sen tåg därifrån till Saint-Jean-Pied-de-Port. Där fick jag mitt stämpelhäfte för Camino de Santiago och hittade ett Albergue (hostel) där jag monterade ihop min enhjuling på kvällen. Jag packade i ordning lagom med mat som skulle räcka till Burgos, res-
ten av maten och en del kläder, la jag i en liten
Söndag 18 oktober. Vaknade 6.30. Ville inte gå
ryggsäck som jag hade använt som handbagage på flyget och skickade den som pilgrimspaket till Burgos.
ur min varma sovsäck, det var endast 8 grader varmt i sovsalen. Burr… Kom i väg 8.20. Även denna dag fantastisk cykling i ganska kuperad
Fredag 16 oktober. Äntligen kunde det stora äventyret börja! Efter lite felnavigering hittade jag rätt väg och den gick rätt upp. Upp, upp! Efter ca fyra timmar med ganska lite cykling och mycket promenad var jag uppe på vägen över Pyrenéerna. Efter en god lunch på frystorkad mat, började det som jag hade sett fram emot mest: långa downhillavsnitt på stigar. Ett litet problem som jag inte hade tänkt på, var att stigarna delvis var täckta med ca 20 cm höstlöv, vilket gav en del goa krascher. Kl 16.30 var jag i Rochesvalles och tog in på härbärge. Mycket trött efter första dagen och ovant att cykla med ryggsäck på ca 15 kg. Lördag 17 oktober. Underbar cykling på små stigar som gick längs kuperad terräng. Efter 39 km stannade jag i Arre, då var klockan 16.00. Där tog jag in på ett riktigt gammalt kloster. Var ganska sliten, hade svårt att vänja mig vid ryggsäcken. Gick och la mig tidigt.
terräng med små underbara snirklande stigar. Idag började jag känna mig mer bekväm med ryggsäcken. Efter 52 km kom jag till Estella där jag tog in på ett härbärge. Lyxade till det och åt en trerätters pilgrimsmeny tillsammans med
Pilgrimsmonument.
några andra människor. Man träffar hela tiden
Tisdag 20 oktober. Startade 7.45. Ganska lätt
många trevliga pilgrimer, både på dagarna och kvällarna. Enhjulingen är en utmärkt isbrytare. Mycket fotografering och autografskrivning.
cykling, inte så kul men det gick fort. Mest raka små grusvägar och bara lite kuperat genom ett vindistrikt. Jag åt massor med vindruvor medan
Måndag 19 oktober. Startade med onda knän. Vänster knä har en gammal korsbandskada som gjorde sig påmind. Höger knä hade svullnat upp rejält efter en vurpa under gårdagen. Dagen bör-
jag cyklade, väldigt goda. Passerade ett bryggeri som bjöd pilgrimer på gratis vin, det var bara att servera sej själv ur en kran. Många fyllde sina vattenflaskor. Dock inget för en enhjulingscyklist. Jag var framme i Domingo de la calzada
jade med lite backigt uppför, sen blev det ganska slätt. Det gick fort och vid lunchtid hade jag cyklat 30 km. Idag som alla dagar, lagade jag min lunch själv på mitt optimuskök och åt frystorkad mat – förvånansvärt god. Kom till Lo-
klockan 15.00 efter att ha cyklat 52,5 km. Höger knä har värkt och varit svullet hela dagen. Köpte Voltarensalva och ett stödförband.
groño 15.30 efter 52 km. Köpte en ny 15 mm nyckel som behövs för att flytta pedalerna från 150 mm till 125 mm på vevarmarna, min lilla skiftnyckel hade gått sönder. Pratade en del med en fransk kille som hette Ridges.
efter salvan och bandaget. Även idag mest små grusvägar med långa backar både uppför och
Onsdag 21 oktober. Knäet var mycket bättre nu
nerför. Det började knirka konstigt från enhjulingen. Cyklade 53,4 km. Stannade i Ages, en liten bergsby.
Torsdag 22 oktober. Vaknade ett par gånger un-
et denna kväll och lagade egen mat: potata de
der natten av att regnet föll mot taket. Såg på tv att en del vägar spolats bort av det kraftiga regnet. Jag började cykla längs leden men gav snart
tortilla med sallad.
upp på grund av all lera. Jag fick istället cykla på de vanliga vägarna till Burgos där jag hämtade mitt paket på postkontoret. Jag tog ur maten, packade ner lite kläder och annat som jag inte behövde och skickade paketet vidare till Santia-
gon med duggregn. Började med att cykla fel 4 km, men hittade snabbt tillbaka. Det var verkligen platt på den beryktade slätten. Jag såg bara ca tio meter framför mig på grund av dimman. Vid 13.00 slutade det äntligen att
go. Fortsatte cykla men det gick tungt på de mjuka leriga stigarna och jag hade motvind. Det kom några kraftiga skurar så jag var tvungen att ha på mig regnponchon som fungerade som ett segel i motvinden. Bestämde mig
regna. Lätt men lite tråkig cykling på slätten. Drog på mig en del syra i benen av de korta vevarmarna. Cyklade tillsammans med en ung spanjor på mountainbike hela dagen. Klarade 61,9 km på fem timmar så det gick fort. Stanna-
för att stanna i en by som heter Hontanas, Jag upptäckte inte byn förrän det bara var ca 300 meter kvar. Den låg i en djup dalgång så inga hustak eller annat stack upp. Klockan var 17,00 och jag hade cyklat 57,7 km. Solen kom fram och
de på ett härbärge i El Burgo Ranero, som var lite lustigt isolerat med hö och lera på utsidan.
kvällen blev fantastiskt varm, allt var väldigt vackert i denna gamla by. Jag åt pilgrimsmeny tillsammans med många andra pilgrimer och skrev min första autograf. Fredag 23 oktober. Den kraftiga blåsten hade hjälpt till att torka upp stigar och vägar. Inte så kuperat i dag, bara en rejäl klättring, samt ett par sköna downhills. Morgonen var dimmig till en början, men sen kom solen. Otroligt vacker omgivning. Här började slättlandet så jag växlade om enhjulingen från 150 mm vevarm till 125 mm. Nu avverkade jag kilometrarna snabbt. Efter 56,2 km kom jag till till Carriôn de los condes och tog in på ett nunnekloster. Vilade myck-
Lördag 24 oktober. Väldigt dimmigt denna mor-
Söndag 25 Oktober. Hurra hurra! Fyllde 42 år
rande vid 7.50 var det tyst i köket. Jag trodde
idag. Idag var det roligare cykling, mer kuperat än de föregående dagarna, Jag var framme i Leon klockan 13,00, cyklade bara 38,8 km idag.
inte att det skulle bli någon frukost men fem över åtta tittade en bakfull Oskar ut ur köket och sa att frukosten var klar. Sedan tackade han för sig och undrade om det var okej om han gick och la sej igen.
Solen tittade fram och det blev ren högsommar värme. Gick ut och åt en Tostada Grande till lunch. Jag gick runt och turistade i staden och käkade en massa bakelser och glass i stora lass.
jag fick 7.30. Efter åtta skivor bröd såg ägarin-
Jag kom igång och cyklade vid 9.00 i fantastiskt väder – 20 grader och klarblå himmel. Det var vackert att se bergen som tornade upp sig efter så många dagar på högplatån. Jag växlade tillbaka till 150 mm vevarm, sedan började
nan av pensionatet förvånat på mig när jag ville ha mer. Toppade frukosten med en powerbar. Småkuperad terräng och lätt cykling i underbart väder. Vid 15.00
klättringen upp till 1 500 meter. Stigen gick bredvid en liten asfalterad väg som gick i serpentiner. Jag valde att cykla vägen istället för stigen som var för brant och stenig. Jag passerade någ-
Måndag 26 oktober. Hade beställt frukost som
Det blev många glädjetjut på vägen
stannade jag i en liten by som heter Murcia De Rithivaldo där jag tog in på ett mysigt härbärge. I denna by verkade det som om alla var mer eller mindre fulla. Beställde en pilgrimsmeny
ra förvånade mountainbikecyklister på väg till toppen. Väl uppe njöt jag av den otroliga utsikten, man såg långt i det klara fina vädret. Sen började en helt otroligt läcker downhill.
och i köket blev Oskar (föreståndaren) och spanjorskan som var kock fullare och fullare men till vår glada överraskning så smakade maten fantastiskt bra.Vid 21.30-tiden frågade Oskar om allt var till belåtenhet så att han kunde
Leden var bitvis som gjord för enhjuling. Det blev många glädjetjut på vägen. Jag stannade halvvägs och lagade min lunch och njöt av den varma solen. Strax före Ponferrada, kom jag ikapp en tysk som hette Ralf på
dra sig tillbaka och åka till en fest. Till min stora förvåning körde han iväg på sin motorcykel.
sin mountainbike. Vi var framme vid ett härbärge vid ca 15.00 efter 55 km fantastisk cykling. Vid sextiden dök Ridges upp tillsammans med en holländska. Efter att ha gått i tio timmar, var det han som tog initiativ till att laga
Tisdag 27 oktober. Vaknade på småtimmarna av att Oskar kom tillbaka med sin motorcykel. Jag hade beställt frukost till kl 8.00, men fortfa-
mat till oss fyra.
Onsdag 28 oktober. Superfint väder igen. Det
fantastiska downhillstigar i ca 12 km – under-
var kuperad och rolig cykling. Efter lunch så cyklade vi olika vägar, jag följde stigen och Ralf valde istället vägen upp till toppen på El Cebre-
bart kul med omväxlande cykling hela dagen i kanonväder. Kom fram till Gonzar och ett trevligt härbärge kl 18.30 efter 70 km. Var ganska sliten.
ro. Detta var den brantaste delen på hela Camino de Santiago och jag fick gå en del. Väl uppe på toppen tog jag in på ett härbärge, klockan var ca 16.00 och jag hade cyklat totalt 51,7 km. Det var en jättemysig liten by helt byggd i sten, som låg på 1 300 meters höjd. Åt pilgrims meny tillsammans med några italienare och spanjorer.
Fredag 30 oktober. Redan vid lunchtid hade jag cyklat 50 km. Åt en rejäl lunch bestående av min sista frystorkade mat.
Torsdag 29 oktober. Dagen började med asfalt,
Jag var lite orolig för mitt däck som slitits ner så att väven blivit synlig. Det var nu mycket knöliga stenbelagda gamla romerska vägar där man drog på sej mycket syra i benen och i en av de långa nerförsbackarna gled högerfoten av
långa upp- och nerförsbackar, sen blev det helt
pedalen och det blev en klassisk enhjulingsvur-
Gratis vin! Rött eller vitt.
pa där cykeln rullade i självbalans ett tag innan
att det nog hade behövt sys. Försent nu, jag fick
jag damp i backen med ett rejält pedalbett i höger vadmuskel. Mycket blodigt. Jag fortsatte cykla och tänkte att jag får ta hand om såret på kvällen. Kom till slutmålet Santiago De Compostela
tejpa det istället. Vi gick ut och åt god middag. Det var blandade känslor nu när jag hade cyklat färdigt, det kändes konstigt att det var över. Samtidigt som det var skönt att jag hade lyckats och att det hade gått så bra.
klockan 18.00 då hade jag cyklat 90,5 km. Det var alldeles för långt att cykla på en och samma dag. Jag fick mycket skavsår på rygg och rumpa. Däcket höll hela vägen men det var helt slut. Jag stämplade ut Camino de Santiago i stämpelhäftet och fick mitt Caminocertifikat! Ralf och jag firade med att köpa bakelser. Mums! Vi lyxade till det och delade på ett hotellrum. Jag tog hand om mitt sår och insåg då
Under resan gång har jag lärt mig att uppskatta små saker, som man annars inte tänker på, så som god mat, en skön säng och ingen som snarkar. Jag vill gärna komma i kontakt med flera som cyklar distans på enhjuling, och om någon är intresserad och vill veta mer, så är ni välkomna att kontakta mej. Buen Camino! ◊
Text Daniel Adelander . Foto: Peter Sandström
Vill du flippa, spinna och wrappa? – Prova flatland! Flatland blir allt populärare. Men vad går det ut på? Och vad betyder alla de konstiga termerna på svengelska? Daniel Adelander vet och kan berätta. Dessutom får du ett flatlandtrick att själv öva på.
F
latland är en stil som finns i ett flertal
extremsporter: skateboard, BMX, pogostick och nu (sedan ca 2002) även i enhjuling. Det gemensamma för stilen är underlaget, flatland betyder platt mark och är det enda kravet i stilen. Ju plattare desto lättare blir tricken. Stilen har sitt ursprung i Frankrike och majoriteten av flatlandcyklisterna bor i Frankrike. Enhjulingsflat är som en mix av skateboard och BMX flatland. Från skateboard kommer flipparna och från BMX kommer de typiska flatland tricken. En flip är då hjulet roterar ett eller flera varv (crankflip). I en flip kan även cykeln rotera eller hela kroppen. De typiska flatland tricken är vad som utgör den stora delen av stil-
en. Dessa kan göras åt olika håll eller på olika delar av enhjulingen. Det kan vara på hjulet, på vevarmarna eller till och med på ramen. Det senaste flatlandtricket är unispin som används i både flipparna och de typiska flatland tricken. Då roterar hela cykeln ett visst antal grader. De typiska flatlandtricken brukar delas upp i två olika understilar: statiska trick och roterande trick. De statiska tricken utvecklades av Xavier Collos och Dan Heaton. Dessa trick är äldre än de roterande men bygger på liknande grund. Man drar benen runt sadeln och går runt cykeln utan att rulla framåt. De roterande tricken är till stor del samma trick som de statiska med den enda skillnaden att man roterar samtidigt, dessa
1
2
3
4
rotation bildas då du står på vevarmen och
rekommenderar att man tränar enskilt för att
tvingar hjulet att rotera och får då vevarmen att rulla under din fot. De roterande tricken ger en större möjlighet till variation då man kan rotera både bakåt och framåt samt göra trick som endast är rullar. Exempel på ett static trick är leg
till slut lägga ihop alltsammans. Sadeln förs runt dig ett helt varv och hjulet roterar ett helt varv.
around – då för man benet ett varv runt sadeln. Ett exempel på ett roterande trick är rollingwrap – då för man sadeln ett varv runt hela kroppen samtidigt som hjulet rullar (närmare beskrivning kommer strax). En stor del av de som kör Flatland kör även Street. Stilarna liknar varandra och kompletterar varandra bra. Ofta lär man sig sina flatland flippar genom att göra dem
Del 1: Hoppa med sadeln framför dig hållandes sadeln i handtaget med den hand som är åt det håll du vill föra sadeln åt. Dra ut sadeln så du ståendes på vevarmen får möjlighet att nå däcket med foten. För foten längs däcket och tvinga hjulet att rotera ett halvt varv så att vevarmen
Enhjulingsflat är som en mix av skateboard och BMX flatland
ned för exempelvis en 30cm höjd och därmed kör man i praktiken street. Till street och flat använder man samma sorts cyklar. Jag kör på en Kris Holm 20” longneck med 137 mm ve-
varmar med rollodisks. När man ska köpa enhjuling för flatland ska man leta efter en bred vevarm som inte har för stor Q- faktor (hur mycket vevarmen är vinklad ut från hjulets mitt). Även Koxx-one vevarmarna fungerar men jag rekommenderar Kris Holm moments med rollodisks då de är platta och ger mindre risk att skada fotknölen. Så här gör du en Rolling Wrap: Till en början bör man kunna en del trick innan, som leg around, wrap, crankroll och backroll. När du kan dessa trick vill du nog lära dej rollingwrap. Rollingwrap kallas även wraproll eller wrapwalk. Tricket innehåller fyra delmoment som jag
under dig ändrar läge. Del 2: Ställ dig i positionen som du avslutade med i del 1. Nu ska du ställa ner foten som är i luften på vevarmen så att sadeln hamnar bakom dig. Del 3: Stå med sadeln bakom dig
och försök att få hjulet att rotera ett halvt varv genom att endast lyfta den tidigare stillastående foten och med hjälp av tårna trycka ned vevarmen och därmed tvinga fram en rotation. Del 4: Stå i samma position som del 3 avslutades och försök nu föra sadeln runt dig så du åter hamnar i startpositionen. Nu gäller det att sätta samman delarna. För ut sadeln – rotera – ställ ned foten och lyft den andra foten – rotera – för sadeln runt dig. Det kan även hjälpa om du tar ett mellansteg och lägger ihop del1 med del2 och del3 med del4 innan du sätter ihop alltsammans till en enda rörelse. Lycka till! ◊
Vinterkörning De som inte känner till hemligheten tror att det är stört omöjligt att cykla enhjuling på vintern. Vi andra vet att ingenting är omöjligt bara man ger sig den på det. Martin Åkerlund från Umeå (han är inte mannen på bilden) har som nyfrälst enhjulingscyklist funderat lite kring vinterkörning på ett hjul.
F
ör två månader sedan började jag cyk-
biten och fast beslutsam att detta ska jag lära
la enhjuling. Från grannarna kom glada tillrop och jag fick höra att jag var både modig och duktig. Jag har tränat nästan varje dag sedan dess. I början orkade jag inte mer än kanske tjugo mi-
mig. Till saken hör att jag inte är tonåring längre, utan fyrtio år och mina kilon har börjat fastna runt magen. Med familjens och grannarnas uppmuntrande ord har jag tränat. Jag började på en Club
nuter till en halvtimme per gång, men jag blev
24” freestyle som jag köpte av Peter på
Text: Martin Åkerlund. Arkivfoto: Smithsonian Institution
unicycle.se men ganska snart, när jag upptäck-
det är lite snö så biter det breda tretumsdäcket
te hur kul det var, beställdes en muni (mountain unicycle). En Kris Holm 24” med Magurabroms, för det var ut i skogen jag skulle. Första gången jag provade att cykla i skogen gick det inget vidare. Jag kom en till två meter
bra. Att cykla i lite djupare snö provade jag för första gången i vår stuga i Robertsfors kommun i helgen och det gick förvånansvärt lätt att komma fram trots en decimeter snö. Fantastiskt kul!
åt gången och fastnade på varje liten sten eller rot. Andra gången gick det bättre och det går inte att beskriva känslan när flytet infinner sig och man kommer över den där roten eller stenen. Konditionen har förbättrats
Jag har funderingar på att köpa ett cykeldäck med dubbar för att ha om det blir isig vinter med mycket halka, men det kommer i så fall att hamna på min Club 24”. Min KH24” får behålla sitt feta Durodäck, för på snö är
avsevärt och jag har kommit in i jeans jag inte kunnat ha på fyra år. Jag får abstinens om jag inte cyklar under en dag. Ibland har jag dock varit tvungen att vila på grund av träningsvärk eller förkylning. Kan jag inte komma ut och cykla står jag i vardagsrummet och övar på att idla.
Jag har kommit in i jeans jag inte kunnat ha på fyra år
Jag bor i Norrland, i Umeå närmare bestämt. Här kom den första snön förra veckan. Inte mycket men så pass att det blev lite vitt och ljust på marken. När jag kom hem från jobbet häromdagen mötte jag grannfrun som undrade om jag ställt undan enhjulingen nu när vintern kommer. ”Nej du! Jag ska cykla hela vintern”, svarade jag. Förra veckan var det frost på asfalten och då var det aningen vanskligt och halt men nu när
bettet mer än väl. Jag kan knappt bärga mig till jag får bege mig ut på skoterlederna i vårvinter. I går skulle jag ut på en kvällsrunda och tittade på termometern. Minus sex. Funderade ett tag på hur mycket jag måste klä mig. Jag
har hittills aldrig frusit när jag varit ute och cyklat, men så kallt som igår har det heller aldrig varit. Jag tog på mig mina vanliga träningskläder och skydd. Bestämde mig ändå för en tunn jacka utanpå och det kändes alldeles lagom. Nu snöar det ute och jag ska ut och cykla igen. Jag önskar er alla en God Jul och hoppas att tomten kommer På1Hjul.
Text: Hans Chen och Henrik Åkerstedt Foto: Peter Sandström
Går det för långsamt? Växla upp! För ungefär två år sedan gick Kris Holm (KH) och Schlumpf Innovations ut på marknaden med ett växlat nav – det första växelnavet för enhjuling avsett för off road. Navet gav enhjulingsentusiaster över hela världen möjlighet att ta sin sport till nya höjder. Och hastigheter. Hans Chen och Henrik Åkerstedt samtalar om det lilla tekniska underverket.
H
enrik Åkerstedt från Lidingö var
oftast med en kedja och olika drev. Denna rela-
snabb med att skaffa sig ett växlat KH/Schlumpf-nav. Vi har träffat Henrik för ställa några frågor om det nya navet, men först en kort introduktion till växlade nav i allmänhet.
tivt enkla konstruktion är dock svår att anpassa till enhjulingar. Många mer eller mindre seriösa förslag till växlade enhjulingar har funnits, men dessa är oftast otympliga och tunga och lämpar sig inte
Vad är ett växlat nav? De flesta tvåhjulingar är som bekant växlade,
särskilt väl för annat än långdistanscykling (om ens det).
Henrik Åkerstedt på sin 29-tums enhjuling med växelnav.
Det speciella med ett växlat nav är just att växlingen sker inne i navet. Mekanismen är skyddad från smuts och dylikt samtidigt som enhjulingen behåller sin enkelhet. Idén kanske låter enkel, att bygga ett sådant nav är allt annat än lätt. En Schweizisk ingenjör vid namn Florian Schlumpf lyckades konstruera ett växlingssystem som var kompakt nog för att få plats i ett nav och som man kunde växla "on the fly", dvs utan att kliva av enhjulingen. Tillsammans med Kris Holm – pionjär inom muni (mountain unicycling) och tillverkare av enhjulingar – har Schlumpf utvecklat ett andra generationens växelnav. Det bygger på samma teknik som de tidiga naven men det är mycket tåligare. Henrik, du kan väl börja med att berätta lite om dig själv. Hur länge har du hållit på med enhjulingar och vilken typ av körning föredrar du? – Jag lärde mig cykla i slutet av 2005, men kort därefter skaffade jag mig en enkel 24" muni och började köra lite mer seriöst. Därefter har jag inriktat mig mer och mer på långdistans och XC (cross country), men en rejäl munitur hinner jag med då och då.
Hur stort är hjulet som ditt växelnav sitter på? – Sedan 2006 har jag en Nimbus 29". Den har modifierats ett antal gånger och har nu bland annat broms, hemmagjort styre och så klart ett växlat nav. Hjulet är lite större jämfört med till exempel en vanlig mountainbike som har 26”-hjul. Det större hjulet gör det bekvämare att åka fort och lättare att ta sig över små hinder. Hur mycket har du kört med ditt nya nav? – Så nytt är det inte. Jag skaffade det så fort det kom ut, våren 2008, så jag har haft det i snart två år. Navet har visserligen varit på lagning ett tag, men jag använder det nästan varje dag som mitt huvudsakliga transportmedel. Det blir ca två mil fyra gånger i veckan. Har du hunnit med några långkörningar? Vad för typ av underlag brukar du cykla på?
Till slut säger det klonk och så trillar man
– Den längsta sträcka jag har cyklat gjordes
– Det sitter en knopp på varje sida av navet,
faktiskt med en oväxlad enhjuling, men några fyramilaturer har jag klarat av. Då är det landsväg och asfalterade cykelbanor som gäller. Jag har även deltagit i Lida Loop, ett mountainbikelopp på två mil. Ett tufft, men väldigt ro-
där vevarmen sitter fast i navet. Om man trycker in knoppen på ena sidan växlar man upp och vice versa. Det gäller att pricka knoppen med hälen när man trampar.
ligt lopp som jag kan rekomendera. Jag använder precis samma enhjuling för dessa två helt skilda typer av cykling. Det enda jag gör är att minska däcktrycket och flytta ut pedalerna på de dubbelborrade vevarmarna när jag går från
Hur känns det att köra uppväxlat? Hur fort kan du köra?
road till XC/muni. Vad är ditt intryck av navet? – Det var väldigt svårt i början, det tog månader innan man var van. Men nu är det helt underbart. Jag tänker sällan på att jag ens har ett växlat nav längre, allt går så naturligt. Med navet kombineras enhjulingens smidighet med tvåhjulingens snabbhet. Kan du beskriva svårigheterna?
– Det känns mycket trögare, vilket inte är så konstigt med tanke på att hjulet roterar 1½ varv för varje varv jag trampar. Men har man bra fart när man växlar upp känns det skönt att slippa trampa så snabbt. Om man trampar på som en tok går det att komma upp i 30 km/h, men då är det ganska läskigt. Oftast ligger jag på runt 20 km/h i snittfart. Vad är det bästa med navet? – Enhjulingen blir så mycket mer allsidig. Det är inga problem att cykla nån mil till ett bra mountainbike-spår, sen är det bara att växla ner för att köra muni.
– När man väl har lärt sig är det faktiskt inte så svårt, allt sker naturligt. En bieffekt pga att det går snabbare är att det kan bli lite svårare att svänga, men förutom det finns endast fördelar.
Vad skulle kunna bli bättre? – Oj, svår fråga. Kanske ett treväxlat nav. Men det är faktiskt en riktigt bra produkt som det är. Priset skulle gärna kunna sänkas lite..
Så hur växlar man egentligen? Vilka tycker du borde skaffa sig ett växlat nav?
Florian Schlumpf är hjärnan bakom det unika växelnavet.
– Det uppenbara svaret är långdistanscyklister, men oftast räcker en vanlig oväxlad 36" gott och väl. Jag tror att navet är helt idealt för de som cyklar väldigt varierat. Istället för att ha en långdistanscykel, en XC och en muni räcker det med bara en enhjuling.
Har du funderat på att flytta navet till en annan hjulstorlek, eller rentav skaffa ett till växlat nav? – Det ska till mycket för att jag ska köpa ett till, de är nämligen ganska dyra. Jag har dock funderat på att flytta navet till ett 26”-hjul istället, för att göra tuff muni lite lättare. Men jag är så van
Vad är ditt råd till nya ägare?
vid 29" så jag tror jag nöjer mig.
– Börja med långa vevarmar och testa att starta i uppväxlat läge. Sen kan man lära sig växla genom att långsamt flytta hälen närmare och när-
Några framtida utmaningar?
mare knoppen. Till slut säger det klonk och så trillar man för att det blev 50% trögare. Men man får inte ge upp. Det tar ett bra tag att vänja sig, så all envishet som behövdes för att lära sig själva enhjulandet kommer väl till pass här.
– Till våren tänkte jag försöka mig på en 100 km tur. Ska även försöka klara av Lidingöloppets tremilabana på under 2 timmar. Tack för att du ställde upp Henrik! – Tack själv! ◊
Text och foto: Peter Sandström
Nu börjar VM i Nya Zeeland
F
ör femtonde gången sedan 1984 ar-
standard skill, open-X), speed/track racing
rangeras enhjulings-VM: UNICON (Unicycle World Championships and Convention). Denna gång på Nya Zeeland från 27 dec till 7 jan 2010. I dagsläget har över 600 tävlande från 15
(100 m, 400 m, 800 m, 1500m, 30 m walk the wheel, 50 m en fot), 10 km, marathon (42.195 km), muni (cross-country, uphill, downhill, North Shore downhill), trials, längdhopp, höjdhopp, teknikbana, basketball och hockey.
olika nationer anmält sig. Det är första gången som enhjulings-VM arrangeras på södra halvklotet. Det hela började 1980 när Jack Halpern från Japan åkte runt och besökte enhjulingscyklister
Unicon är en öppen tävling där alla som kan cykla enhjuling är välkomna att delta. Förutom tävlingarna anordnas träningar, uppvisningar och möjlighet att träffa enhjulingscyklister från anda länder.
runt om i världen för att skapa ett internationellt förbund. Resultatet blev IUF (International Unicycling Federation). 1984 hölls första enhjulings-VM på Syracuse University i delstaten New York. Det kom ca 100 tävlande från 9 länder: USA, Canada, Portugal, England, Sverige, Israel, Holland, Japan, och Puerto Rico (I UNICON räknas Puerto Rico, USA som ett eget land). Från Japan deltog 20 tävlande. Under första VM tävlade man i freestyle och i race/speed-lopp. Värt att veta är att det första VM-guldet i individuell freestyle gick till en svensk vid namn Peter Rosendahl. Det man tävlar i idag är följande grenar: freestyle/artistic (grupp, par, individuellt,
Syftet med IUF International Unicycling Federation är: "Att främja medvetenhet och engagemang kring enhjulingscykling som sport och fritidssyssla hos människor i alla länder genom att organisera internationella sammankomster och utveckla nationella enhjulingsorganisationer och att höja den internationella tävlingsstandarden till olympisk status samt att sprida kunskap och information kring alla aspekter av sporten."
Den ende svensk som åker till enhjulings VM (Unicon XV) i Nya Zeeland för att tävla är Jesper Sandström. Hur laddar du upp? – Tränar så mycket som möjligt, det blir 3 enhjuligspass i veckan och så har jag 1-2 fysträningspass och så kör jag balansbräda och går på lina. Vilken gren satsar du mest på? – Jag satsar på alla grenar jag ställer upp i (18 st) men jag tränar mest inför trial, höjdhopp, en fot 50m och wheel walk. Hur ser dina chanser ut, kommer det att bli någon medalj? – Självklart satsar jag på medalj, men det kommer att bli tufft. Varifrån kommer hårdaste konkurrensen? – Den kommer nog från alla länder, det är så olika tävlingar så är det väldigt spritt. Nationer som Japan, USA och Tyskland brukar ligga i topp men även Frankrike och Danmark är mycket duktiga.
Jesper Sandström. – Vi kommer att åka runt lite men vi har inte gjort någon resplan ännu. Vi stannar i tre veckor så det kommer att finnas tid till att se oss omkring både före och efter tävlingarna. Vad blir roligast? – Förutom att det är enhjulings-VM så ska det bli jättekul att få komma till Nya Zeeland. Vad blir svårast?
Känner du någon press? – Ja lite. Ingen press på att ta medalj, men mitt mål är att förbättra mina resultat och placeringar mot VM i Danmark 2008. Kommer du att göra något annat eller blir det bara enhjuling?
– Resan är nog jobbigast, det tar över 41 timmar enkel resa. Tävlingsmässigt är nog 10 km och trials jobbigast. Jag ställer inte upp i maraton 42 km. Följ Jespers insats på VM i den här tråden på enhjulingsfolket.se ◊
Sugen på att bygga en trialbana? Här får du tips av några som själva har prövat: tvillingarna Martin och Josef Sjönneby som båda stått på pallplats för sina trialsinsatser under enhjulings-SM 2009.
Text och foto: Martin och Josef Sjönneby
din eg Bygg en a n a b l a i tr
D
et viktigaste att tänka på när man
på det igen, även om du förstärker det så att det
bygger en trialbana är att göra den flexibel. Att göra kreativa hinder som kan köras på många sätt samt utvecklas i takt med din egen utveckling.
håller för mycket större belastning. Att hindret är flexibelt, det vill säga lätt att hantera och flytta är också viktigt för att du ska kunna utvecklas. När man klarar ett nytt hinder eller en ny ”line”(en följd av hinder) så får man
Det är viktigt att göra sin trialbana flexibel, men det är en balansgång mellan flexibel och stabil. Sätter du 50 skruvar i ett hinder borde det inte ramla ihop i första taget, men när du väl klarat hindret är det inte väldigt lätt att
ett glädjerus och en lust att göra något svårare. Då vill man kunna ändra banan snabbt och enkelt så man kan fortsätta direkt.
bygga om det. Det är vikigt att hindret är stabilt redan från början. Om det inte är det och det sedan går sönder medan du kör på det är risken stor att du inte kommer våga köra lika vågat och hårt
digt populära med många höjdskillnader, trappor, räcken, lekplatser med mera. I skogen hittar man stock och sten att köra på och stora
Trials kan man hitta överallt, städer är ofta väl-
stenpartier som brukar vara väldigt populära för ”mc-trials” är även väldigt populärt inom enhjulingstrial.
Varför bygger man då en bana? Jo, även om du
Vid de flesta trialstävlingar används nästan
kan hitta många saker att köra på både i staden och i skogen så är du alltid anpassad till de saker som finns där. När du bygger en egen bana har du möjligheten att själv bestämma hur du vill att hindren ska se ut, vilken svårighet det
enbart lastpallar. De är bra för att skapa höjdskillnader att hoppa emellan och man kan sätta ihop dem på många olika sätt. Vår bana består främst av lastpallar men lastpallar kan inte användas till allt så vi har även satt in
ska vara på dem och du kan som tidigare sagt ändrade och höja svårighetsgraden direkt. En trialbana kan byggas av flera olika material, det måste dock vara av ett material som klarar stor belastning. Det finns banor baserade
stockar av olika slag för att göra banan mer allsidig.
på cementklumpar av olika former och storlekar som staplas och lutar på olika sätt. Eftersom cement är väldigt tungt är dessa banor ofta svåra att ändra men å andra sidan väldigt hållbara och beständiga. Allmänna trialsbanor byggs ofta av cement. Vanligast när man bygger en bana ”hemma på gården” är att man använder trä. Vår trialbana, som vi upprättat på en äng som tidigare varit tjockt bevuxen, är byggd i trä. Det vanligaste byggmaterialet i en trialbana i trä är utan tvekan lastpallar. De är hållbara, flexibla och relativt lätta.
Vissa hinder på banan sitter fast i marken. Om man bygger ett sådant hinder är det viktigt att tänka sig för. Hindret ska placeras så att man kan använda det på så många olika sätt som möjligt och helst inte nära något annat fast hinder. Man kan bygga en trialbana på nästan vilken öppen yta som helst – grus, gräs, asfalt nästan alla underlag går bra så länge hindren sitter fast i marken. Det bästa, men så klart dyraste är asfalt. Att föredra är en yta som är så platt som möjligt men även lutande ytor kan utnyttjas till att bygga nya slags hinder. Gräset på vår trialbana är inte helt plant men det brukar fungera bra ändå och där det är buckligt kan vi fylla ut med träbitar. De flesta som börjar cykla trial bygger sina hinder på bakgården, garageuppfarten eller liknande. Om man gör det är det
viktigt att man inte bygger sina hinder nära far-
Dessa ”bockar” är jättebra hinder med många
liga eller ömtåliga saker. Det är aldrig kul att råka slå sönder mammas kruka eller landa på en järnkratta eller dylikt. Man vågar dessutom ta i och köra hårdare när man inte behöver vara rädd att slå sig eller slå sönder något.
fördelar. De är lätta att flytta runt, de är hållbara och kräver inte väldigt många pallar för att bygga, endast två pallar behövs. När jag tränar används dessa flitigt, jag hoppar upp på dem, hoppar från dem till andra saker, ställer dem i rader
När vi började cykla använde vi oss av allt vi kunde få tag i och ibland kunde vi träna flera timmar med endast en lastpall och en husvagnspall. Man behöver alltså inte ha en stor trialbana för att sätta igång med enhjulingstrial, bara det
och hoppar mellan dem och över dem. Trial kan kort och gott sammanfattas med uttrycket ”Endast fantasin sätter gränser”.
man kör på håller så går det bra.
Pallar är mångsidiga och användarvänliga. De är fårade så att däcket fastnar i gliporna när det lutar.
bilden är endast uppbyggd av 4 pallar på högkant, ”taket” på den är från en trasig pall. Pallar tål i regel de flesta väder, men som allt annat i trä slits de ner med tiden. En bra strategi för att sakerna ska hålla sig fina är att flytta så många flexibla hinder som möjligt under tak när man tränat klart. Om de blir blöta blir de också mycket otympligare på grund av sin vikt och det tar lång tid för dem att torka. Trials är den enhjulingsdisciplin som kräver den Smala stockar är väldigt bra för att träna ”skinny” alltså när man cyklar på smala ytor. Vår är uppsatt för att vi ska kunna träna att hoppa upp på den, cykla på den, hoppa från och till den med mera. Den sitter ungefär en halvmeter upp i luften för att träna att få balans att börja cykla på den efter att man hoppat upp på den. Räcken i allmänt är en ganska viktig del i enhjulingstrial och en av grundstenarna i disciplinen är att kunna cykla och hoppa från smala ytor. Som synes på bilderna har vi även utrustat trialbanan med en så kallad ”moneypad” detta hör egentligen till enhjulingsdisciplinen ”street” som Josef kör. Moneypaden är en lång upphöjning skapad av pallar som slutar med en trappa. Precis som i street med skateboard gör man trick utför trappan och grindar på dess trappräcken. Om man kör både street och trial är en moneypad ett riktigt lyckat bygge. Samtidigt som man kör street på den kan man även använda den som en del i många trialshinder. När vi byggde vår bana tänkte vi på att försöka göra den så ”pallbesparande” som möjligt. Eftersom pallar inte alltid är lätt att få tag i så använder vi så få som möjligt. Kuben till höger i
absolut starkaste och rejälaste enhjulingen. Många som börjar köra trials med en gammal cirkusenhjulingenhjuling får snart uppleva att den börjar knaka lite här och var. Sedan enhjulingstrial började bli populärt i slutet av 90-talet har också enhjulingstillverkare hakat på trenden och det finns idag en bred marknad för trialscyklar i alla prisklasser. Min cykel: En Kris Holm shortneck 20” modifierad med ”Monty Eagle claw” däck och ”Koxx-one white russian luxury sadel”. Det som utmärker en trialscykel från en ”vanlig” enhjuling är främst däcket. Dimensionen på däcket är 2,5” för att få så bra stabilitet som möjligt på små ytor samt att för att få en större luftvolym. Detta ger jämnare studs och däckets bredd gör att det får svårare att vika sig när man gör långa hopp i sidled. I övrigt är skillnaden mellan delarna på en ”vanlig” enhjuling och en trialsenhjuling att delarna på trialsenhjulingen är förstärkta, antingen via bättre material, större storlek eller förstärkningar som gör enhjulingen starkare. Standard på alla trialsenhjulingar är dock att hjuldiametern är 20”. ◊
Lars-Johan Hagn채s och dottern Tuva.
Text: Lars-Johan Hagnäs Foto: Jan Holmgård
”Gick in i väggen” – kom rullande ut Vi är nog många som har funderat över hur viktigt balans är. Balans kan vara allt från att stå på ett ben till ett sätt att betrakta världsalltet. När man börjar cykla enhjuling får funderingarna kring balans ny näring. En som inte bara funderat utan även skrivit ner sina tankar är Lars-Johan Hagnäs.
H
ur mycket av allas vårt vardagliga
lingscyklande eller konståkningspiruetter, där
som i grund och botten handlar om balans är inte helt lätt att överblicka, men allt det vi fysiskt gör, stort eller smått, lätt eller svårt är dock på ett eller annat sätt knutet till
inser man att det krävs balans. Eller så blir man påmind när livet visar sin obarmhärtiga sida och vi av en eller annan orsak mister balansen. Då blir åtminstone avsaknaden av balans tydlig.
vår balans. Att till exempel vanlig cykling (på två hjul) är en rätt krävande balansakt är det få som tänker på utom när man ser ett litet barn lära sig cykla. Det tar en tid att lära sig och sedan tänker man inte mer på det. Det sitter där i
Själv har jag också under årens lopp sysslat en del med balansakitviteter, som vindsurfing klippklättring, paddling, telemarkåkning, med mera utan att reflektera över balansens avgörande roll i sammanhanget. Det är helt enkelt
ryggraden. Tydligt blir det här med balans först när det går utanför det som den stora massan sysslar med. Ta till exempel klättring, enhju-
bara kul att röra sej ute och balansen kommer på köpet.
Att som utbränd och sjukskriven 40-årskrisare leka med enhjuling hemma på gatan kändes liksom inte helt rumsrent
Att det finns samband mellan balans och väl-
behändigt att ta sig fram redan första gången
mående fick jag rätt konkret uppleva för ett tag sen när jag ”gick in i väggen”. Utöver det psykiska illamående jag upplevde fick jag problem
och efter ytterligare ett par övningstillfällen kunde jag släppa stavarna. Jag kunde cykla och jag ville lära mig mer, mer, mer. Jag var helt enkelt fast.
med ryggen, jag var ofta yr, och jag märkte att balansen då och då sviktade. Den definitiva kraschen kom när jag (som vilsen och nybliven far) under ett badmintonpass steg olämpligt och slet av en akillessena. Det innebar opera-
Om man ska kalla det passion eller besatthet beror bara på med vems ögon man ser det, men alla ni som blivit bitna av enhjulandet (eller
tion, sex veckor gips och en hel del jobb med att successivt träna upp foten. Jag antar att rupturen var min kropps sätt att förklara för mig att jag borde ta en liten ”time out”. Det var också här, ironiskt nog, som
vadsomhelst annat för den delen) känner till den där suggestiva spiralen man dras in i när man lär sig nya trick, hittar nya ställen att droppa på, uppgraderar cykeln, fastnar på youtube, beställer en ny cykel osv.
enhjulingen kom in i bilden. Samma dag som jag med gipsad fot kom hem från sjukhuset hade min bror köpt en enhjuling åt sina knattar. ”Ta en åt mej också”, utbrast jag. Jag kände att jag behövde en morot, något att se fram emot
För min del var det skogen och vandringslederna som lockade och det blev hastigt en cykel till: en 24-tums muni. Att ta sej fram på så ogästvänliga stigar som möjligt blev min antidepressiva drog. Parallellt med den traditionel-
medan jag satt där med foten i paket. I tio veckor låg cykeln ouppackad i sin låda innan jag en dag, mest på skämt, fick för mig att skruva ihop den. Jag tog cykeln och ett par skidstavar, och sökte upp en avlägsen vändplan
la terapi jag gick i var jag dagligen ute i skogen ett par timmar med munin. Det satte hjärnan i spinn, höjde konditionen, stärkte musklerna runt akillessenan och gav mig en daglig dos frisk luft och otaliga naturupplevelser. Det var
ute vid ett grustag där jag skyddad från folks blickar fick leka ”trial and error”. Att som utbränd och sjukskriven 40-årskrisare leka med enhjuling hemma på gatan kändes liksom inte helt rumsrent. Med hjälp av stavarna gick det
inte sällan jag jublade högt för mig själv när jag grejade något nytt hinder. Det var för mig ett helt fantastiskt rehabiliteringskoncept. Därmed inte sagt att enhjulandet skulle vara allena sa-
liggörande, men visst är det ”ett trevligt sätt att må bra på”. Att vi tänker klarare när vi rör oss fysiskt vet alla som brukar ”lösa problem” medan de tar en promenad eller joggingrunda. Enhjulandet är bara en annan version på samma tema. Vi pratar helt enkelt om att optimera hjärnans sätt att jobba genom att samtidigt aktivera båda hjärnhalvorna. Alla former av rörelse som aktiverar vårt balanssystem, allt från att spädbarn börjar vända sig i magläge till gamlingars subtila rörelser som får gungstolen att gunga bidrar till att utveckla och upprätthålla vår fysiska balans. Att det däremot råder direkta samband mellan fysisk balans och mental hälsa är inte alltid uppenbart men visst, de finns där. Fortsätt cykla enhjuling med öppet sinne, sambanden finns där för den som vill upptäcka och utveckla(s).
En trevlig liten bonus som jag fått med mitt enhjulande är att jag kan ha min dotter med mig i bärselen på ryggen medan jag cyklar (på lämpligt valda turer). Att kunna ha barn med på sina egna hobbyer gör att man inte behöver välja eller välja bort. Och visst värmer det en faders ömma hjärta att se hur fröken njuter av turen från sin utsiktsplats på pappas rygg. Den minsta enhjuling jag tillvidare sett är 12-tum, så hon lär nog få vänta ett tag på att få sin egen enhjuling. Men lyckas jag redan väcka lite intresse är vi ju en bit på väg. Visserligen tycker Tuvas mamma med glimten i ögat att pappa blivit lite ”enkelspårig”, men i enhjulingssammanhang får man väl bara tacka och ta det som en komplimang. Keep rolling! ◊
Text: Roger Davis. Foto: Paul Royle. Översättning: Olaf Johansson.
138 mil på sju dagar Britterna har länge försökt korsa sitt land i syd-nordlig riktning på kortast möjliga tid. Man har sprungit, gått, cyklat, åkt skateboard och flera har tagit sig an utmaningen på ett hjul. I september i år bestämde sig Sam Wakeling och Roger Davis för att slå rekordtiden med rejäl marginal.
V
em kom på den korkade idén att
Från början var det tänkt att vi skulle vara
försöka cykla enhjuling från Lands End till John O'Groats på sex dagar med ett snitt på 19 mil per dag? Jag tänker då inte ta på mig skulden. Det var Sam Wakelings idé! Men jag
tre cyklister. Tue Johansen skulle ha följt med men på grund av en knäoperation fick han ställa in. Han kom ändå att spela en viktig roll i äventyret genom att bevittna vår start och han gav oss också råd om vilka (lagliga) medika-
måste erkänna att det inte krävdes mycket övertalning för att jag skulle följa med.
menter vi skulle ta med oss för att orka genomföra loppet.
Från början hade Sam tänkt att det skulle ta sex dagar
Sam och jag har ett speciellt sätt att organisera
som vi trodde skulle passa för uppgiften. Ett
arbete på: all grovplanering stökade vi undan på ett tidigt stadium men de små detaljerna lämnade vi till sista minuten. En av de viktigaste uppgifterna var att ta fram en ungefärlig rutt baserad på andra cyklisters och vandrares erfa-
namn fanns på båda listorna: Paul Royle. Som tur var accepterade han utmaningen men oturligt nog skulle han flytta just det veckoslut som vi hade valt ut så alltsammans fick skjutas fram ännu en vecka.
renheter. Det finns mycket information på webben och vi fick hjälp av föreningen Lands End to John O’Groats som ger ut ett informationspaket med allt från rekommenderade vägval till nödhjälpsinformation.
När vi väl hade lagt rutten och bedömt hur långt vi skulle kunna cykla varje dag då var det dags att sätta ett mål för hur många dagar turen skulle ta. Från början hade Sam tänkt att det skulle ta sex dagar. Jag är glad att han var
Att finna ett datum för turen visade sig vara knepigt. I maj ramlade Sam när han cyklade på sin växlade enhjuling och han bröt nyckelbenet. Då beräknade vi att turen skulle kunna genomföras i mitten av augusti då dagarna fortfarande är långa och varma ... sedan föll han ännu en gång från enhjuling bröt nyckelbenet en gång till! Då fick vi flytta turen till september. Vi insåg att det inte var en idealisk tidpunkt eftersom de korta dagarna skulle tvinga oss att cykla nästan 18 km per timme inklusive pauser. Men vi tänkte att det skulle kunna fungera. Nästa problem var att hitta en assistent. Sam och jag hade gjort varsin lista över folk
villig att att ändra sig och vi bestämde att vi skulle behöva sju dagar. När det väl var bestämt gjorde vi något som skulle få oss att hålla tidtabellen ... vi bokade våra övernattningar. Från början tänkte vi sova över hos vänner och släktingar, vi har båda tillräckligt med bekanta längs vägen för att det skulle kunna fungera. Men efter ett tag insåg vi att det inte var en bra lösning om vi skulle genomföra det här på ett seriöst sätt. Att umgås och vara trevlig varje kväll efter de långa dagsetapper vi planerat kändes inte vidare förnuftigt. Så vi bokade rum på Travel Lodges. Det visade sig vara ett utmärkt beslut. Hotellen fanns alltid längs huvudvägarna och de var identiskt lika. Det gjor-
de dem idealiska, inga problem att hitta och att
rustning. Mitt hjul byggdes inte upp förrän vi
alla rum ser exakt likadana ut är verkligen en hjälp när man är för trött för att tänka. Man vet direkt åt vilket håll man ska falla.
satt i bilen dagen före start på väg ner till Cornwall. Så här såg vår utrustning ut:
Att välja utrustning var ganska enkelt. För att
Sam: KH Schlumpf växelnav, lättad Stealth-
kunna cykla den distans vi ville cykla på den tid vi ville göra det på, var vi tvungna att använda växelnav. De skulle inte bara höja vår hastighet
fälg, 29-tums slang, Nightriderdäck, KH 36”ram, sadelstolpe i aluminium med kolfibersadel, hemgjort handtag som var långt och lågt.
utan också minska slitaget på lederna. Nu visade sig att detta skulle bli ett av våra största problem. Våra båda nav fanns i Schweiz hos Florian Schlumpf för uppgradering. Sam fick tillbaka sitt nav bara sju dagar innan turen och mitt ... det kom inte alls! Jag ringde Florian och det visade sig att han inte skickat navet eftersom han upptäckt ett annat fel på det. Mike Penton på UniMag kom till min räddning, han monterade ner sitt hjul och lånade mig sitt växelnav. Det här gav oss begränsad tid att prova vår ut-
Sam Wakeling och Roger Davis firar målgången i John o' Groats.
Roger: Schlumpf växelnav, Nimbus 36"-ram, Stealthfälg, 36-tums slang, Nightriderdäck, KH Freeridesadel och en T7 handtagsprototyp. En längre version av artikeln (på engelska) finns publicerad i Unimag nr 11. Mer info finns också på denna webbsida. ◊
Magasinet på1hjul hittar du på adressen pa1hjul.se – bara att ladda hem! på1hjul är världens första enhjulingsmagasin på svenska. Tidningen distribueras i digital form och hämtas på webbadressen pa1hjul.se Nästa nummer (nr3) planeras komma ut i mitten av mars 2010. Har du idéer till text och bild – berätta för oss i redaktionen! Våra epostlänkar finns på sidan 3. Vill du få en påminnelse via e-post när nästa nummer är klart kan du posta ett mejl till pa1hjul@enhjuling.se Skriv "på1hjul” i ämnesraden.