på1hjul INTERNETMAGASIN OM ENHJULINGSSPORTEN • NR 1 SEPTEMBER 2009 • PA1HJUL.SE
GRACIE SORBELLO & MATT BURNEY:
440 mil på enhjuling!
MAGASIN! NYTT MAGASIN! NYTT MAGASIN
För bara något decennium sedan förknippades enhjuling nästan enbart med show och cirkus. Numera har det tillkommit en rad nya discipliner både för tävling och rekreation. Och utvecklingen speglar sig i utövarna. Merparten av dem som
Sofia Sandström smakar på betongen i Stockholms city. Foto: Peter Sandström
cyklar enhjuling är helt vanliga killar, tjejer, kvinnor, män och faktiskt även gubbar och gummor som alla har upptäckt hur roligt och utvecklande det kan vara. Det är dessa människor magasinet på1hjul handlar om.
på1hjul är ett magasin om modern enhjulingssport. Materialet produceras främst av medlemmar på internetforumet enhjulingsfolket.se. Upphovsrätt till text och bild tillhör respektive författare och fotograf. Åsikter och ställningstaganden står respektive skribent för. Har du idéer till artiklar och reportage är du välkommen att höra av dig. Planerad utgivning: fyra gånger per år. Redaktör och layout: Olaf Johansson. Ansvarig utgivare: Peter Sandström. På1hjul distribueras med hjälp från Unicycle.se
Tisdag 7 juli. Alberta, Kanada. Efter att ha klätt mig i en krans av maskrosor (dikeskanterna är fulla av dem) skyddade jag mig mot vägdammet med solskärm och en bandana vilket fick mig att se ut som en maskrosbandit – senaste modet i bergen.
Foto (inkl omslag): Gracie Sorbello
Tre och en halv månader i sadeln Gracie Sorbello och Matt
packning och utan service-
skedde i början av juli. Gra-
Burney erhöll 2009 års Evolution of Balance Award som delas ut av Kris Holm Unicycles. Priset är ett stipendium som ges till den
fordon längs Great Divide Mountain Bike Route – en ca 4 400 km lång sträcka från Banff, Alberta i Kanada ner till mexikanska gränsen i sö-
cie har tidigare (2006) cyklat USA kust till kust. Liksom den gången cyklar hon för att samla in pengar till the Leukemia & Lymphoma Society.
som vill genomföra extraordinära äventyr på enhjuling någonstans i världen. Gracie och Matt cyklar under sommaren och hösten med
der. Resan går till 95 procent på icke belagd väg och inkluderar mer än 60 000 höjdmeter. Resan kommer att ta 3–3,5 månader. Starten
Läs mer om äventyret på Gracies webbsida.
Felix Lyngander p책 enhjulings-SM 2008
Text: Olaf Johansson. Foto: Peter Sandström och Ulf Lyngander
Från skum pryl till riktig sport Vad är lämplig crosstraining för seglare? Att manövrera en jolle kräver balans. Felix Lyngander som tävlar i 49er började träna enhjuling som komplement. Då blev han biten.
F
ör Felix började enhjulingscyklandet
– Jag tänkte det skulle vara coolt att själv
2004 under Junior-SM i segling. Tävlingarna hölls i Västerås där flera hundra ungdomar hade samlats. De flesta tävlade liksom Felix med optimistjolle men det fanns även E-jolle, 420, 29er, Laser och
kunna köra, säger Felix. Han gick omedelbart till verket men det krävdes mycket envishet. Ändå kom belöningen ganska snabbt. – Redan när man lyckades cykla någon me-
andra klasser. Felix var femton år och liksom kompisen Marcus medlem i klubben Värmdö Jolleseglare. De två hade länge seglat ihop och bodde nu på samma vandrarhem. Marcus hade tagit med
ter kom känslan: Wow! Och i och med att man fick belöning så snabbt ville man lära sig mer. Det tog tre dagar sedan kunde han cykla obehindrat även om det fortfarande var lite svårt att ta sig upp på den 26" stora enhjuling-
sig en enhjuling och på kvällarna efter tävlingarna cyklade han omkring på den. Felix tyckte det såg häftig ut. Det var ju lite ovanligt.
en utan stöd. Svårast var det faktum att man på en enhjuling kan falla åt vilket håll som helst. Och att
Det är själva problemlösningen som är det roliga
lära sig undvika detta genom att hålla rätt
Tillsammans med andra enhjulingscyklister i
tryck på pedalerna. Första gången Felix kunde cykla själv utan stöd glömmer han inte. – Man var lyrisk. Det var svinhäftigt. När man väl kommer förbi den svåraste delen och
Stockholmsområdet drog han ut på stigarna i Liljansskogen. Där kom han underfund med vilken typ av cykling som passade honom bäst. Åka långt på stigar var inte det roligaste. Däremot att hitta en lagom knepig linje (väg)
känner att man har balans och att man kommer framåt ... det ger ett enda stort flin i hela ansiktet. Fram till dess hade Felix aldrig funderat på att testa eller lära sig cykla enhjuling. Där-
över tekniskt svåra passager med stenar, stockar och andra hinder. Och att klara det snyggt med bra flyt. – Steget från att göra tricks och att hoppa upp och ned för saker är inte så himla stort,
emot har han alltid gillat utmaningar. Hinderbanorna i skolgympan var det bästa han visste och han har provat flera sporter – bland annat bandy, tennis och fotboll.
säger Felix. Trial heter den stil som Felix valde att cykla. Och därmed var det dags att köpa en ny enhjuling. Denna gång med 20" hjul. Enhjulingar för trial är stabilt byggda och
Någon månad efter seglingstävlingarna köpte
tål höga hopp både uppför och nedför. Det breda däcket ger fäste på olika underlag samtidigt som den stora luftvolymen utnyttjas som katapult när man hoppar. Hindren man tar sig över kan vara lastpallar, kabeltrum-
Felix en egen enhjuling. Det blev en 24" Nimbus. Han köpte den av Peter Sandström på Unicycle.se som berättade att om man ska köra tricks bör det vara ett 20"-hjul och ska man cykla längre sträckor är det bättre med ett större hjul. Felix som inte var på det klara med hur han ville cykla slog till på en 24" som en slags kompromiss. Han började lära sig tricks: cykla med en fot och gå på hjulet (wheelwalk). Och han åkte på träffar med andra enhjulingscyklister. Felix provade också att cykla i terräng – något som brukar kallas muni eller mountain unicycling (efter mtb och mountain bike).
mor, spänger och andra föremål som går att bygga ihop till en hel bana. En hel del inom enhjulingstrial har hämtat inspiration från trialcykling på två hjul. – Roligast med trial är att man behöver en extrem koncentration. Det finns bara hindret och inget annat i skallen. Han kunde stå i timmar inför samma linje eller problem och bara nöta tills han nästan grät eftersom det kändes helt omöjligt.
– Men till slut sitter det och då är det en
– Enhjulingen har gett mig väldigt mycket
sån otrolig kick. Ungefär samma känsla som när man första gången kunde cykla utan stöd. Sådant kräver förutom envist sinnelag även en hel del träning. När det var som intensivast kunde han stå ute två timmar varje
balans vilket är viktigt i segling. Jollar har ingen köl så seglaren måste själv balansera båten. Man behöver tänka på viktfördelningen så att båten hela tiden ligger plant.
dag och hoppa på lastpallar eller försöka sätta en unispin. När snö och kyla kom fortsatte han inne i garaget.
Kravet på balans har höjts sedan Felix och Marcus flyttat upp till en båtklass som kallas 49er. Det är en tvåmansjolle som vid goda förhållanden kan segla upp till sjuttio kilometer i timmen vid en vindstyrka på tio meter
Tävlingsinstinkten har Felix fått från seglingen. Han började segla när han var åtta och har tävlat sedan han var elva. Det har hjälpt honom att bli envis och vilja lära sig nya saker. Men hur kombinerar man segling med enhjuling? Sporterna ser vid första anblicken inte ut att ha någonting gemensamt.
per sekund. – Den båten är svårare att balansera än en enhjuling, säger Felix. En 49er har stor segelyta i förhållande till skrovstorlek. För att hålla båten plant i vattnet hänger besättningen utanför relingen i trapetsselar. Det gäller att hitta läget där bå-
ten är perfekt balanserad. Då kan den manö-
cyklister är smått galna och slänger sig ut för
vreras med små rörelser.
vad som helst. Själv anser han det är lika kul att köra på något som ligger på marken som att köra på höga, läskiga banor. – Det är själva problemlösningen som är det roliga, säger han.
Värmdö Jolleseglare är en ganska liten klubb med omkring trettio aktiva. Flera har tagit intryck av de två grabbarna på enhjulingar. Några yngre medlemmar har lärt sig cykla och det finns ett gäng på fem, sex personer som tar med sig enhjulingarna både på träning och tävling. Det har till och med spridit sig till andra klubbar. – Folk såg oss cykla omkring på hamnplanen och undrade Vad är det där? Och vid nästa tävling såg man någon ny som cyklade omkring. Även om flera seglare lärt sig cykla enhjuling känner Felix inte någon annan som har
På 2009 års SM i enhjuling som gick i Tyresö fanns en trialslinje där man skulle hoppa upp från sex pallars höjd till tolv. Och sedan droppa två meter rakt ner till marken. – Den skippade jag faktiskt för det kändes inte rätt.
Kan man tävla i enhjuling? Hur går det till? brukar de fråga.
det som sport. – Enhjuling är inte etablerat. Folk tänker inte på enhjuling som en riktig sport. När Felix berättar för kompisar att han va-
rit med i två SM och ett VM blir de lite imponerade. Kan man tävla i enhjuling? Hur går det till? brukar de fråga. – Då kan en del väldigt snabbt ändra uppfattning om enhjuling – från skum pryl till riktig sport. Både att segla och att hoppa på pallar med enhjuling kan se lite farligt ut. Vissa hinder är rätt höga. Felix tycker att en del enhjulings-
Som liten gillade Felix att hoppa och klättra på höga grejor. Han var ganska våghalsig och tre gånger fick han hjärnskakning efter att ha fallit. Det gäller att veta var gränsen går så man kan ligga på rätt sida om den. Just nu ligger Felix lågt med cyklingen. Han tränar inte på
något speciellt utan känner sig ganska nöjd. Även med seglingen har det blivit uppehåll. Seglarkompisen Marcus har börjat plugga på sin utbildning och tiden har inte räckt till. Själv är Felix sugen på att åka till VM i enhjuling som går i Nya Zeeland men eftersom han just påbörjat sina juridikstudier tror han inte att det blir av. Men bra balans är en tillgång oavsett vad man gör. Kanske kan Felix dra nytta av sitt balanssinne också i juridiken. ◊
Vincent Lemay, Roland Kays and Embera Indian girls, crossing the Chagres River in Gamboa, Panama, heading to ride Camino de Las Cruces trail. Photo: Christian Ziegler
Pers mjölksyre-min vid målgång i 10 000-metersloppet under enhjulings-SM 2009.
Text: Stefan Krol. Foto: Mikael Auno.
Men hallå! Stopp! Per Östergren – hockeyprofil i balans
Står man en tidig morgon i närheten av gamla
man mycket mer med bålmusklerna, förutom
flygfältet vid Gustavsvik i Örebro, har man stor chans att se den stora 36-tums enhjulingen passera i god fart. Per Östergren, Fjugesta Onewheelers, är ute på sin träningsrunda med tungan hängande som en röd slips. Jag stoppar
det faktum att nerförsbackarna är nästa lika jobbiga som uppförsbackarna. Det finns ju inget frihjul, så man får bromsa med pedalerna. Det går att sätta på en broms som gör backarna lättare, men det är träningen jag är ute efter.
honom mitt i en lång uppförsbacke. Det tar en stund innan han kan prata.
En annan fördel är att man måste vara koncentrerad på vad man gör, vilket medför att det också blir en mental paus. Jag försöker köra ett par pass i veckan nu under sommarhalvåret. Standardrundan är 12 km.
Varför detta udda sätt att träna? – Det är en lång historia, men jag började för tre år sedan att cykla ihop med kompisar och min son i Fjugesta. Då var huvudinriktningen innebandy på enhjuling. Efter att ha provat en storhjuling på SM 2008 var jag fast. Det är så mycket roligare än att springa och någon form av konditionsträning måste man hålla på med, annars blir man bara slö, slapp och likgiltig.
Tror du att vem som helst skulle kunna träna så här? – Kan man cykla tvåhjuling så kan man lära sig cykla enhjuling. Visst, att börja som vuxen är
Men enhjuling, är det inte onödigt svårt?
lite svårt i början, man måste ha ett visst mått av envishet, men det är inte omöjligt. Ett lämpligt sätt att börja är ihop med sina barn. De upptäcker ganska snart att de lär sig lite snabbare, och det blir en bra morot för båda parter.
– Nej, svårigheten ger bara en extra dimension i träningen. Jämfört med en tvåhjuling jobbar
Min son har mycket bättre kontroll på cykeln än vad jag har. Vi vuxna får arbeta lite längre med att få automatik i nya rörelsemönster.
Dessutom blir man fet och sjuk.
ling. Att cykla på knaggliga stigar i skogen ger
Vad har du för mål med träningen? – Fysiskt välbefinnande är viktigt, men en bra sporre är mil-loppet på SM 2010. Jag var med nu 2009 och då var målet att komma runt helskinnad och inte sist. Det lyckades bra, så nästa år är målet pallplats i seniorklassen. Kanske lite optimistiskt med tanke på att tvåväxlade enhjulingar nu finns på marknaden. De går riktigt fort men jag tror inte att jag kommer skaffa en sådan. I nödfall får jag väl jämföra mig med övriga oväxlade åkare. Vem vet, växer sporten kanske det blir en växlad klass som tävlar för sig. Du nämnde att du också spelar innebandy på enhjuling, finns det någon annan disciplin som du funderar på att börja med?
ju också en naturupplevelse. Det som krävs förutom ytterligare en cykel, är att jag blir bättre på att hoppa. Hittills har jag inte hopptränat, så när jag har provat muni får jag leda cykeln lite för långa sträckor. Lite trialträning krävs alltså, men inte för trialens egen skull. Den lockar inte så värst och flat/street lockar inte alls. Visst är det imponerande att titta på när de klättrar runt på cykeln som om den vore en fåtölj, men det är inget jag känner någon dragning till. Per tar pulsen och börjar se lite rastlös ut, så jag tackar och släpper iväg honom. Han gnuggar på uppför backen och försvinner runt en kurva i god fart. Jag sätter mig i bilen och fortsätter mot skogen med min 26”-muni i bagageluckan. ◊
–Ja, faktiskt, muni verkar vara riktigt roligt och minst lika bra träning som landsvägscyk-
Nästa gång du är nervös – ta en tur på enhjuling! Den danska tidningen In-
Inte alla nervösa männi-
I Seattle, USA har flera
geniøren publicerade i början av året en artikel som påstår att forskare visat att nervositet kan botas med balansträning.
skor har problem med balansen. Men undersökningen visar att alla som har balansproblem också är nervösa. Forskarna har provat be-
skolor börjat undervisa de yngsta eleverna i att cykla enhjuling. Enligt en lärare blir barnens förmåga att lösa problem bättre och de förstår lät-
Israeliska forskare under ledning av dr Orit Bart vid Tel Aviv University har påvisat ett samband mellan människors
handla nervositet och balansproblem med samma medicin och fått båda att försvinna. Försöken med barn i åldrarna 5–7 år visar att ba-
tare betydelsen av att öva. 1999 undervisade 95 procent av alla grundskolor i Japan eleverna i enhjulingscykling. Orsaken var att övningen
nervösa problem och deras balans.
lansträning påverkar både balans och inre ro.
stärker elevernas inlärningsförmåga. ◊
Robert Youngren (Munisano), Alabama USA deltog i mtb-racet Dirt, Sweat and Gears 12 Hour med sin muni. Lervällingen var kompakt och gjorde det nästan omöjligt att ta sig fram. Efter två varv och mer än åtta timmar i sörjan gav Robert upp vilket även många av mountainbikecyklisterna gjorde.
Jonas Svensson i Gรถteborgsskogarna.
Trasiga lemmar men med passionen intakt >>
Text: Jonas Svensson. Foto: Björn Magnusson och Jonas Svensson
>>
T
Varför börjar man cykla enhjuling i skogen? Det är en fråga Jonas Svensson ofta får av vänner och bekanta. Svaret ligger ungefär tio år tillbaka i tiden.
jugo vårar gammal, innerligt trött på
Då mina knän inte tål löpning så var jag helt
att lyfta skrot och med barndomens cykeläventyr i minnet köpte jag mig en landsvägscykel. Mestadels cyklade jag ensam fram tills ett par år senare när morbror och jag hetsade varandra till att kö-
knäckt, skulle jag tvingas sitta stilla resten av livet? Livet har dock lärt mig att kämpa och som en blixt från klar himmel slog det mig en dag, jag hade en gång tidigare sett ett gäng killar i skogen
pa mountainbikes, på mountainbiken fann jag många vänner kring Göteborg att cykla ihop med vilket även (bortsett att det sociala) var bra med tanke på att hur det kunde se ut i skogen. Det hela blev våghalsigare ju längre tiden gick
på ett hjul (en muniträff med folk från hela landet skulle det visa sig) och visst såg det intressant ut. Så efter lite efterforskning kom jag i kontakt med Peter på Unicycle, där en väldigt fin Kris Holm muni inhandlades. Ens hobby måste
och tillslut mäktade inte cykeln med utan bröts systematisk ner i mindre delar eller skynklades ihop. En av dom sista incidenterna inkluderade en framgaffel som tog sin sista suck (och gick av) i helt fel läge och därmed skickade mig huvud-
få kosta tänkte jag och cykeln kostade inte ens en tiondel av den demolerade mountainbiken som första gången förde mig in på stigarna. Här skulle jag ånyo hitta teknikutmaningen jag sökte och få förlusta mig i skog och mark.
stupa in i en berghäll, under 6 månader med nacksmärtor insåg jag att någonting behövde ändras. Det roligaste jag visste var när det var tekniskt svårt, så jag ville vidare på det spåret. Som
Det bästa från både världar (trial och mountainbike) och utan komplicerade cyklar som krävde konstant underhåll.
jag såg det då fanns det två vägar, downhill och trial. Det blev trial på grund av lockelsen av en så ren teknisk gren, en gren där teknik och erfarenhet definitiv väger tyngre än våghalsighet och ständigt högre hastigheter. Jag hade hittat mitt
Nu ger jag mig aldrig tänkte jag, efter ett par timmar så hade jag lyckats cykla mina första riktiga meter och till och med lyckats svänga, gläd-
kall! Karriären blev dock av det kortare slaget då mina handleder gav upp under belastningarna. Med förstörda handleder kunde jag inte heller återvänta till mountainbiken.
Åren hade rullat förbi och våren 2006 var här.
jeyran var total. Jag hade lyckats med det som initialt hade känts helt omöjligt! Så fort jag kunde cykla hjälpligt på grövre underlag så anslöt jag mig till dom mer erfarna killarna. Mestadels ensam, men så ofta som det tilläts ihop med Kenny, Harald och Ulf, så ut-
Är du nybörjare? Klicka här för ett fint erbjudande från Unicycle.se
Björn Magnusson på stigen.
förskades göteborgsområdet samtidigt som min
börjare i en grupp utan att endera får kompro-
teknik förbättrades. Av olika anledningar så försvann kamraterna tyvärr till andra städer och det såg ut att bli väldigt ensamt i skogen. Räddningen kom i form av Björn som hade börjat cykla enhjuling samtidigt med mig men
missa med sin upplevelse. Björn och jag gör fortfarande vad vi kan för att hålla lågan brinnande och har numera sällskap av ännu en Jonas (som dock klättrar i första hand). Likt mc-klubbarna har vi ett antal
som hållit till mer på asfalten initialt, Björn blev med muni och Göteborgsmunigänget som det är än idag var fött.
prospects som kommer och går, kanske dom tar klivet och börjar cykla på ”heltid”, kanske blir du en av dom? Sedan drygt 1,5 år sedan har jag tyvärr lyckats göra sönder högerfoten och har således en-
Mestadels håller vi till i Delsjöområdet pga att det ligger bara ett par minuters cykling bort, Änggårdsbergen får också frekventa besök, men min personliga favoritskog ligger ändå i Vättlefjäll. Roligast är det när det är så svårt att man precis tar sig fram utan att kliva av, kombinerat med halvsvåra partier så att man verkligen får känslan av ”flyt”. Fördelen med ett kontra två hjul här är att när det blir för svårt för någon (tex en nybörjare) så går det utmärkt att promenera raskt med enhjulingen framför sig och hoppa på igen när terrängen tillåter (utan att kamraterna kört ifrån en), detta gör det väldigt lämpligt att blanda erfarna och ny-
dast kunnat deltaga på enklare terräng och nu inte alls. Jag hoppas dock att kunna vara tillbaka i sadeln till nästa sommar och kämpar på med rehabträning (och landsvägscykling) tills vidare. Hatten av till Björn som på sistone kämpat vidare till större delen på egen hand i Göteborgsskogarna. Jag kan personligen intyga är Björn är väldigt trevlig och inte bits (namnet till trots), så äger du en enhjuling och vill uppleva hur kul det verkligen kan vara i skogen, kika in på enhjulingsfolket och leta upp Göteborgsmuni. Alla är välkomna! ◊
Pencarrow Head, Wellington. Foto: Phillip Capper
VM i enhjuling för första gången på södra halvklotet För femtonde gången anord-
Tidpunkten är 28 december
nas International Unicycle World Championships and Convention (UNICON). Tävlingarna går vartannat år och förra gången stod Danmark
2009 till 7 januari 2010. Man tävlar i en lång rad discipliner som till exempel freestyle, muni, street, hockey, basketboll och road racing. Det finns
som värd. Nu är det Wellington, New Zealand som arrangerar detta VM som lockar deltagare från hela världen.
dessutom en hel del sociala evenemang kring UNICON. Tävlingarna är öppna för alla som kan cykla på enhjuling. ◊
utma naren
>>
Text och foto: Roland Fors
>> I vilken ålder är det lämpligt att börja med enhjuling? Roland Fors blev inte sugen förrän han hade lagt femtioårskalaset bakom sig. Men så kallas han också för Utmanaren.
I
början av januari 2002 satt jag vid da-
en. Skridskor och skidor åkte jag på vintern
torn och sökte på nätet efter något som skulle ge mig glädje igen. Jag var ganska deppig efter en nyligen genomförd knäoperation där det konstaterades att mitt vänstra knä inte längre skulle hålla för löp-
men jag kände att jag ville ha något nytt. En riktig utmaning! Av en ren slump fick jag se en bild på en enhjuling på en amerikansk sajt och jag läste artikeln som försökte beskriva hur lång tid
ning. Jag som brukade springa 10–15 mil i veckan och njuta av de naturliga endorfiner som kroppen alstrade och som gjorde mig sunt ”hög”.
det tar att lära sig cykla enhjuling. Jag läste: det snabbaste man kände till var att en 6-åring hade lärt sig på några minuter och att det tagit en femtioåring flera månader. Ok, tänkte jag (då 53 år gammal) om det så ska ta ett
Jag som älskade att springa långa sträckor utan service. Jag hade bland annat sprungit mellan Hörby och Stockholm 70 mil på 8 dagar. Domen över knäet och att jag inte längre kunde ta mig ut i naturen och springa samt
halvår så ska jag lära mig. Jag beställde en 26" enhjuling på nätet. Innan jag hade fått den hemlevererad hade jag satt upp några mål jag skulle nå tillsammans med enhjulingen – mål som för de flesta
alltför mycket jobb gjorde att jag ”gick in i väggen”. Jag fick en utmattningsdepression. Så i ren desperation satt jag vid datorn och sökte ett bra och utmanande alternativ till löpningen. Cyklade gjorde jag och jag hade
skulle varit helt sjuka och vansinniga.
gjort flera cykelturer genom Sverige. Kajak paddlade jag och inlines hade jag flera styck-
Enhjulingen kom och förväntansfull skruvade jag ihop den. Jag bar ner den i husets källare där det fanns en korridor på ca 2,5 meter mellan några rum. Korridoren var bara ca 1,30 m bred, varför jag kunde hålla mig mel-
lan väggarna. Jag hade ingen som helst in-
min 26”-enhjuling. Jag som var sjukskriven
struktion om hur man bäst satte igång utan jag prövade mig fram. Trots att jag kunde hålla mig i väggarna så föll jag ibland tungt, bland annat på en ganska nyopererad axel (hade förutom knäet också tvingats operera min högra
och ibland mådde så dåligt att jag inte gick ut bland folk lyckades med min enhjuling bryta detta för då jag satt på min enhjuling var jag inte utbränd utan bara en enhjulingscyklist.
axel) , vilket var mycket smärtsamt men ”skam den som ger sig”. Eftersom jag var sjukskriven på grund av ”utbrändhet” hade jag tid att lära mig. Jag var nog nere i källaren ett par gånger varje dag och ca en halvtimme per gång. Re-
En knapp kilometer från där jag bodde fanns
sultaten kom sakta men säkert. Efter en veckas övning hade jag enhjulat mig över det största källarummet som diagonalt från hörn till hörn var ca 6 meter. Då frun kom från jobbet tvingade jag ner henne i källaren för att hon skulle få se hur duktig jag blivit. Jag var som besatt av mitt enhjulscyklande och den kom
ett rehabiliteringssjukhus med en asfalterad 500 meters slinga för rullstolar. Detta passade mig perfekt jag som verkligen behövde rehabiliteras både fysiskt vad gällde knäet och axeln samt psykiskt. Så den rundbanan fick bli min nya övningsplats. Den var lite kuperad, smal och med många
mål som för de flesta skulle varit helt sjuka och vansinniga
under min rehabiliteringstid som sjukskriven att bli min bästa vän. Frun som jobbade på bibliotek lyckades få tag i en instruktionsbok i ord och bild om hur man bäst lärde sig att hantera en enhjulare och den visade att jag gjort många grundläggande fel. Då jag därefter gjorde som intruktionsboken beskrev gick allt lättare och snabbare. Jag flyttade ut och började enhjula mig från vårt garage ut mot gatan som låg ca 25 meter bort. Garageinfarten var grusad så varje gång jag slog rekord drog jag en linje i gruset med foten och skrek ut min glädje: Nytt rekord! Då tre veckor hade gått hade jag tagit mig ut på gatan och vår tomt hade blivit för liten. Nu ville jag se världen tillsammans med
kurvor så det var en bra utmaning trodde jag. Men på några dagar hade jag tagit mig runt utan att sätta ner fötterna, så världen för mig som enhjulings-
cyklist blev med ens större. En 7kilometersrunda med en avslutande nästan 2 km lång ganska brant backe blev nästa utmaning men inte heller den gav mig något hårdare motstånd. För, kunde jag konstatera, att när man väl lärt sig enhjulingskoden, att sitta avslappnat och tungt utan rädsla så gick allt med en rasande fart. Plötsligt kunde jag kalla mig enhjulingscyklist. Inte någon akrobatisk cyklist som hoppade och gjorde olika trix utan en långkörarcyklist. Den rollen passade mig för jag älskade att ta mig fram långt med enbart muskelkraft och nu hade jag fått ett nytt sätt att göra det på. Jag hade verkligen funnit ett alternativ som var lika härligt som mitt älskade springande. Glädjen jag kände var stor och varje gång jag övade
Rustad för långfärd genom Sverige.
blev jag säkrare och jag älskade att öva för det
det så är det inte svårt, att i alla fall som jag bli
var så roligt.
en långcyklare. Svårare är det ju förstås att bli en bra enhjulingsakrobat. Så till Er som läser detta och inte har prövat enhjuling: Köp en enhjuling, öva och jag lovar dig att du klarar det samt tycker det är jätteroligt. Och du mår
Så kom det sig att jag som 53-åring började enhjula mig fram i livet och att jag nu som 60åring har en dröm att enhjulingscykla runt hela Sverige – nästan exakt 500 mil, i ett vad jag kallar Uni Tour de Suede. För målen jag satte upp innan jag ens fått hem min beställda enhjuling med posten har jag för länge sedan klarat av: Ringsjön Runt 6,5-mils och 12,5-milsrundan, Vättern runt 30 mil och Haparanda–Ystad, nästan 200 mil. Så visst stämmer det att det aldrig är för sent att lära sig nya saker och är de så roliga som enhjulingscyklan-
jäkligt bra! Förresten ska jag också avslutningsvis skriva att genom de många mil jag cyklat mig fram har jag också lyckats stärka mitt vänstra utdömda knä så mycket att jag återigen kan springa. Inte lika långt eller så fort som förr men någon mil då och då är helt ok, så den gamla tesen ”det finns inget ont som inte har något gott med sig” stämmer bra. ◊
Text och foto: Marcus Blass
Har man en gång lärt sig cykla glömmer man det aldrig Många lär sig cykla enhjuling som barn men lägger sedan av. Vad händer om man – efter många bekväma år i soffan – plötsligt drabbas av ett återfall? Marcus Blass har provat.
J
ag började cykla enhjuling som 10-åring.
Till en början var det en rolig sak att lära sig men efterhand blev det mer och mer ett fortskaffningsmedel som jag använde för att ta mig mellan hemmet, skolan och vännerna. Att hoppa och göra trix var inte direkt uppfunnet på den tiden. Efter grundskolan lades cykeln på hyllan och glömdes mer eller mindre bort till för några år sedan. Som så många andra som kommer upp i medelåldern kände jag ett visst behov av att röra på mig. Springa har aldrig varit min grej så det fick bli mountainbike som man kan utöva hela året. Det var en slump att jag plockade fram enhjulingen igen efter 20 års uppehåll. Jag hade bläddrat i en tidning på flyget från en veckas semester i Schweitz och läst en artikel om någon
”galning” som cyklade enhjuling i bergen. Coolt! Det där måste jag prova när jag kommer hem igen, tänkte jag. Fantastiskt! Efter mitt långa uppehåll tog det inte lång tid att komma upp på cykeln och ta sig fram. Har man en gång lärt sig cykla så glömmer man det aldrig. Efter en kort övningstur var det dags att ge sig ut i skogen och smaka på stigarna. Det var en otrolig känsla att cykla i skogen och det enda som hördes var barren som knastrade under hjulet. Jag tror jag hade cyklat 300 meter på stigen då första roten kom. Känslan när jag tog mig över roten kommer jag fortfarande ihåg. Wow, det här var kul! Jag tog mig över andra och tredje roten, kryssade mellan några stenar och skulle göra ett
Gammal, trött enhjuling av märket Dodger.
drop på någon decimeter, det blev det avgöran-
sig ut i terrängen med.
de steget mot min bekantskap med muni (mountain unicycling). För det bar sig inte bättre än att ena vevarmen bröts och jag ramlade. Vad gör man? Trasig enhjuling och ny vevarm går säkert inte att få tag i. Efter en stunds
När man senare på allvar vill använda enhjulingen till motion kan man gå upp i storlek till en 28-tummare för att uppnå högre farter och mjukare gång över mindre stenar och rötter.
surfande på internet kunde jag konstatera att det verkligen fanns någon i Sverige som sålde enhjulingar och inte vilka enhjulingar som helst. Dessa var verkligen anpassade till att cykla med i terräng. Det som var ännu mer fantastiskt var att han hade sin verksamhet endast 15 minuters bilfärd bort. Jag köpte min första muni bara någon timme efter att jag gjort denna upptäckt. Jag köpte en 24-tums enhjuling med kraftigt mönstrat och brett däck som jag tycker är en bra enhjuling att börja med. Den kan man både använda till att lära sig cykla på och senare bege
Idag varvar jag MTB och muni och båda aktiviteterna har sina utmaningar och sin charm. MTB har fart och fläkt medan muni kräver ständig koncentration. Jag uppmanar alla att prova på enhjuling och ge det en chans. Redan första timmens övning kommer visa att det inte är någon omöjlighet att cykla på ett hjul. Ni som redan cyklar enhjuling eller någon gång gjort det ska definitivt prova att bege er ut i skogen. Det är roligt och ger motion på samma gång. ◊
Sommarupplagan av EUC 2009 i Buthiers – dag för dag Daniel Adelander har skrivit ner sina minnen från tävlingen i Frankrike >>
Marcus Hahn var en av deltagarna i Extreme Unicycle Championship.
Text: Daniel Adelander. Foto: Gábor Bátori (sinco.hu)
>>
Dag1 Efter en 2 timmars flygtur och en 6 timmars bilresa från Köln till Buthiers, 4 mil utanför Paris, så är vi framme. Klockan är endast 6 och inga är vakna utom vi. Tidigt tar vi oss till Yoggis van och väcker honom så han låser upp sovsalarna. Felix Lundin går och lägger sig medan vi andra äter frukost. Runt 10-tiden vaknar bröderna Pöham upp så jag (Daniel Adelander) och Marcus Hahn drar med dem till flatlandytan, en tennisplan. Vi cyklar och trixar, tävlar och stylar. Sedan anländer ungrarna, dvs Krisztian Kovacs och Bence Princez. Alla fransmän anländer sent runt klockan 4. Hela dagen fortsätter på det viset fram tills klockan 8 då maten serveras – spaggeti och köttfärssås med en massa baguetter. Nu börjar filmtävlingen, mitt och Marcus bidrar överraskar men ljudet i filmen funkar inte så vi får ingen prisplats. Sedan cyklar man tills klockan blir mycket så mycket att man går till sängs.
Dag 2 (tävlingsdagen) Vi vaknar upp och tar oss snabbt till frukosten och vad är det? Jo, baguetter som vanligt i Frankrike. Efter frukosten tar man sig till tennisplanen och trixar och tävlar. Jag, Adrien Delecroix och Loic Baud hade en tävling, försten att sätta alla spinnar i rad – alltså spinna cykeln först 180 sedan 360, 540, 720 och 900. Loic Baud vann med mej som 2a och Adrien blev 3a på försöket efter. Så håller vi på till klockan 2 då Marcus Hahn sticker till genomgången i trial. Den
Marcus Hahn gick till final i juniorkategorin och kom 2:a i battlen mot Raphael Pöham
stilen som handlar om att ta sig över hinder som i detta fall endast var sten. Felix och jag är där och fotar men Marcus onda rygg gör att vi inte får någon prisplats i trialen. Roligt var det i alla fall att se trialseliten tävla om vinnarplatsen. Klockan 4 är det genomgång i flatland, där man under 1 minut ska trixa på platt mark för att gå vidare till final battles. Min battle gick bra. Jag borde gått vidare till final men ibland blir det inte som man vill. Dock gick Marcus Hahn till final i juniorkategorin och kom 2:a i battlen mot Raphael Pöham. Sedan börjar seniorbattlarna och stämningen är otrolig! Så fort ett tricks sätts kommer höga jubel. Vinsten delade Adrien Delecroix med Krisztian Kovacs. Klockan är nu 1 och cyklingen fortsatte i flera timmar tills alla gått till sängs.
Dag 3 höjdhopp Vi vaknar tidigt för att rensa rummet. Sedan drar vi till frukosten och äter baguetter. Idag är det längd- och höjdhopps tävling. Jag och Marcus Hahn hoppar medan Felix sitter och vilar, han har blivit sjuk. Jag hoppar 85 och Marcus hoppar 90 cm men det tar ingen till prisplats. Vinsthöjderna blev 130 cm av Joe Hodge. Längdhoppet ställs tyvärr in på grund av okänd anledning. Vi packar ihop enhjulingarna och drar iväg tillbaka till Sverige stolta över Marcus prestation som gav oss ett silver i junior flatland. ◊
SM 2009 rena släktträffen
2008 års SM i enhjuling blev en hit. Alla var helnöjda och det var ett enkelt beslut att återkomma 2009. Det skriver Stefan Krol som tillsammans med tolv andra deltagare från FjugestaÖrebro åkte till Tyresö för att skörda medaljer.
A
tt ha en rolig helg tillsammans,
medaljerna betyder en hel del för killarna.
och att få med minst en medalj hem var målet. Det uppfylldes med råge! Enhjulings-SM är bland det roligaste man kan hitta på, och medaljer, tja, Närkes Allehanda kallade
Startsträckan för att deltagarna skulle komma igång med att umgås var ännu kortare än förra året. Alla verkar känna alla och redan på fredagskvällen kändes det som en släktträff. Tyvärr missade vi fredagens tävlingar på idrottsplatsen
det ett medaljregn. 17 stycken blev det totalt i alla fall. Suveränt med åldersindelade klasser,
på grund av skolavslutningen i Fjugesta. Dessutom tappade vi minst en halvtimme när
Text: Stefan Krol. Foto: Peter Sandström.
ganska många har nått den nivå där det inte är riktigt begripligt hur de beter sig för att vara kvar på enhjulingen
GPS´en lurade upp oss på Essingeleden norr-
Årets nya grenar, muni, flat och distans var
gående i rusningstrafik. Å andra sidan såg Peter och Niklas ut som nyduschade katter när dom kom tillbaka från idrottsplatsen, så vi slapp i alla fall att bli vattenskadade. Man kan konstatera att nivån på deltagar-
riktigt bra. En bedömningsgren, flat, där domarna måste vara åkare själva för att begripa vad som händer, genomfördes på ett bra och seriöst sätt. Muniracet var tätt och spännande från åskådarplats, och distansen var spännan-
nas kunskaper har blivit rent otroligt hög. Det var en märkbar skillnad sen förra året. Framför allt är det nu ganska många som har nått den nivån där det inte är riktigt begripligt hur de beter sig för att vara kvar på enhjulingen.
de på plats längs spåret. Vilken fart! Vi som var funktionärer hade riktigt roligt och jag hade banne mig träningsvärk av alla skratt. Det enda som grämer mig var att jag fick stryk av Per Östergren i längdhopp. Det
Toppen har blivit bredare. Det är skillnad att se tricken och hoppen i verkligheten, gentemot på youtube, det syntes på en del av nybörjarna som gjorde stor ögon. Det är extra roligt när killarna i eliten är så bra förebilder som dom
var skandal, och måste ha berott på en domartabbe. En elak gubbe från Växjö som mätte fel eller något liknande. Ett stort tack till arrangörerna, de tävlande och funktionärerna för en mycket bra helg.
är – positiva och hjälpsamma. Nåväl, tävlingarna genomfördes på ett lysande sätt trots regnet, och den enda gren som kräver hyfsat väder, trialen, lyckades man pricka in under helgens tre soltimmar. Skick-
Nästa år är målet att komma med tre bilar, och då ska Per få stryk i längdhopp. Dessutom måste vi hitta någon lämplig vädergud att offra till. Vi kanske borde inleda första dagen med att under ringdans rituellt såga isär en
ligt! Att det blev riktigt sena kvällar hade ingen betydelse. Ingen lägger sig i vettig tid ändå, och alla planerade moment blev av.
tvåhjuling? Enhjulings-SM förtjänar bättre väder. Då kommer det också mer publik. ◊
Magasinet på1hjul hittar du på adressen pa1hjul.se – det är bara att ladda hem! på1hjul är världens första enhjulingsmagasin på svenska. Tidningen distribueras i digital form och hämtas på webbadressen pa1hjul.se Nästa nummer (nr2) planeras komma ut i mitten av december 2009. Har du idéer till text och bild – berätta för redaktionen! Våra e-postlänkar finns på sidan 3. Vill du få en påminnelse via e-post när nästa nummer är klart kan du posta ett mejl till pa1hjul@enhjuling.se Skriv "påminnelse” i ämnesraden.