Kallsk채nken Jenny Wrangborg
dikter
kall skänken
JENNY WRANGBORG
Kata förlag Stockholm 2010
Jenny Wrangborg: Kallskänken Kata förlag, postbox….., xxx xx Stockholm www.kataforlag.se © Jenny Wrangborg 2010 Omslag: Jesper Weithz, Revoluform. Inlaga och typografi: Petter Evertsén Författarfoto: Joakim Mathiasson. Tryckt hos………., i ………… 2010. isbn 978-91-86601-00-3
»Jag förbannar den poesi som skapats av dem som vägrar ta ställning.« Gabriel Celaya
Kallskänken Lastbryggan 05.50 hösten spegelblank mot mörk asfalt jag rycker åt mig en brödback och väntar ut stämpelklockan i en timme har jag köket för mig själv tänder kylarna, startar värmeriet, drar igång stekbord och spisar väcker köket från en stilla förväntan slår igång fläktarna med full kraft människan i luren säger att det låter som en fabrik och ja, det här är min fabrik när jag stämplar in markerar jag avdelning: produktion här hymlar vi inte om sånt, det är tydligt vilken klass vi tillhör glider i kockrocken och blir någon annan yrkesrollen gör mig hård rak, snabb, effektiv vissa dagar stannar hon kvar i mig även sen jag stämplat ut i pressade situationer är hon där köksspråket; »bakom!«, »framför!« det korta, koncisa avskalat ibland hårt, ibland ärligt, ibland elakt men oftast fullt av kärlek klockan sju och köket gnuggar sömnen ur ögonen och sträcker på sig Mangan, Danne, Freddan och Jonne preppar lunchen Masen och Pillan i renseriet och kallskänken rullar in back efter back med bröd Mangan frågar om jag fått någon kram idag och jag skämtar med Freddan om att jobba som kock och lida av panikångest jag litar inte riktigt på nån förrän vi jobbat ihop under press
6
»Nu kör vi!« och någon slänger på en punkskiva idag kommer allt att klaffa jag hänger av mig uniformen i skåpet i omklädningsrummet på spårvagnen från jobbet lämnar jag hetsen bakom mig i tunneln genom berget mellan Runstavsgatan och Kortedala torg saknar jag täckning och vid Galileis gata tänker jag att här bor jag, i Bergsjön, där spårvagnarna kommer genom berget och tar mig till andra sidan
7
Krigslarmet Har du hört kaffekoppar slå mot kaffekoppar sorlet av en anfallande armé stått med magen lutad mot kallskänksbänken med händerna byggande räkmackor och fötterna värkande av tyngden dragen mellan dånet från frysarna och skriken från kassalinjen i dagens kamp mot klockan obönhörligt tickande förbi lunchrasten under fräset från kaffemaskinen popmusiken från högtalarna barnfamiljens skrik på uteserveringen till pipet från mikrovågsugnarna beställningarnas kulsprutssmatter och josmaskinen som pressar de sista dropparna ur oss
8
Världens viktigaste jobb På morgnarna, när vi i sommarsolen bär ut stolarna till uteserveringen, kan vi se Avenyn vakna spårvagnsskramlet ekar mellan sexvåningshusen vid gatuköket, människorna korsar spåren och vi låter oss själva för ett ögonblick glömma stressen bakom kassan, i morgonljuset känns den fortfarande orealistisk solen pressar sig upp bakom husen, bär den dagen över himlen, sakta sakta renhållningsarbetarna sopar gatorna rena från gårdagens fylla och vi ler mot varandra de stunderna vill vi inte vara någonting annat än cafébiträden vi har världens bästa jobb se till att andra får en bra start på dagen leendet är inte en del av arbetskläderna det är vårt eget mänskligt
9
Uniformen Efter kvällens skift drar vi trasan en sista gång över disken ställer i ordning mise en placen för morgondagen, rättar till kaoset plastar chokladbollarna, putsar montrarna, låser dörren och släcker ner i omklädningsrummet glider vi ur uniformerna, knyter upp förklädena, lägger leendet på hyllan slappnar av vi tittar förvånat på varandra, som om vi ser varandra för första gången och upptäckt något nytt »Du ser trött ut idag«
10
Kaffekokaren Hon stod med tårar i kallskänken, kaffe under naglarna och tröttheten, tröttheten i en kropp som inte orkade mer nu. Hon sa att nu ville hon inte vara med längre, nu fick de hitta någon annan som kunde jobba en hel dag utan att gå på toa. Någon som kunde möta föraktet med oändligt tålamod att om de ville ha en maskin kunde de köpa en helt vanlig kaffekokare. Hennes näve var knuten kring tårtspaden med plötsligt så vassa kanter att hon själv ryggade tillbaka när hon mötte sin blick i bladet på skärmaskinen. Någon hade kallat henne lat och otrevlig, bett henne jobba fortare, det var som att se en maskin skära sig under hög press, bara det att det inte fanns några reservdelar, de skulle helt enkelt bli tvungna att köpa en ny nu när den gamla slitits ut. En kaffekokare av senaste modell: tyst, snabb och enkel att rengöra.
11