Krönika

Hejdå

Vemodet har börjat slå till nu. Inte helt, det skyms ändå till mestadels av allt studentkaos och festligheter, men nog känns det lite tyngre än vanligt när jag cyklar förbi min gamla lågstadieskola. Jag vill stanna till och titta på barnen som springer runt där på skolgården, kolla om de fortfarande spelar kula och bråkar om go-go’s eller hittar på koreografier vid brandtrappan. Men nu är jag 18 år, och det är inte helt acceptabelt att stå och glo på en grupp lågstadiebarn. Första dagen av gymnasiet regnade det. Jag kommer ihåg att det kändes jobbigt, för nu skulle ju håret behöva gå igenom en hel dusch innan man kom fram med cykeln, men det blev rätt så obetydligt när nervositeten tog över. Året var 2019- corona var bara en öl, tiktok hade nyss blivit socialt acceptabelt, weekday och monki fanns kvar i umeå och midgårdsskolan var paradiset som skulle uppfylla alla mina SKAM-drömmar. Jag ville vara cool, obrydd men älskad av alla, med 500 kärleksintressen och bra betyg.

När pandemin kom och vi hade hemundervisning kändes det som att jag gick miste om någon stor karaktärsutveckling som skulle ske i tvåan. Istället satt vi hemma, i kläderna vi sov i med kameran av, samtidigt som någon lärare försökte hålla oss elever engagerade. Det blev många skitiga stunder, men mycket fint också. Födelsedagsfirande på födelsedagsfirande, ut på äventyr med lektionen i fickan och färga håret eller skaffa tatuering så något förändrades där vi satt fast. I början av trean när vi äntligen skulle få gå ett helt år på skolan var mitt sociala självförtroende på samma nivå som i ettan. Det var som att lära sig att cykla igen, fast med ett års karantänvanor som hinder. Men det var inget att haka fast sig på! Inte när du fyller arton, börjar ansvara för saker på riktigt och varje månad blir den sista på skolan. Då ska livet rulla på, och med hög fart. Plötsligt är det juni, och det känns som att ingen tid alls har gått. Du tar studenten snart, din familj frågar dig vilket mat du vill ha på mottagningen och du kommer aldrig att ha lektion i det klassrummet igen. Men så tänker du på alla kompisar du lärt känna under gymnasiet, hur sjukt det hade varit om ni var främlingar nu. Hur många cykel- och bussturer du tagit, alla gömda kärleksbrev i dagboken och hur lång tid som faktiskt har gått. Tre år ändå tre år.

Tack alla treor! Lycka till! Nu börjar det.