Kalender

1 juni - mobilfria dagen

2 juni - Los final

6 juni - Sveriges nationaldag och sillens dag

10 juni - världsstickningsdagen

13 juni - Skolavslutning

14 juni - STUDENTEN!!

18 juni - internationella picknickdagen

21 juni - långsamhetens dag

23 juni - midsommar

30 juni pilsnerkorvens dag

Ryggmärgen

Till alla mina vänner

Jag undrar om jag på en ny plats kommer kunna stänga ögonen och låta muskelminnet styra mina fötter, steg för steg. Ingen grop i marken eller sväng främmande, jag blundar men hittar alltid hemmet i ryggmärgen. När jag flyttar efter studenten, hur lång tid behövs innan en ny stad har fått en plats i min ryggmärg. Kanske efter 8 skrapsår, 2 hjärtekrossar, 36 sprintar till bussen och 95 handhållningar. Då kanske kan mina fötter blint leda mig.

Det är konstigt hur jag har lyckats romantisera allt innan min sista sommar i Umeå. Jag tänker på promenaden uppför svingen efter att sista bussen gått. Hur vi gick på rad, klagade mest och skrattade ofta, fötterna värkande ikapp med våra huvuden.

Jag blundar i början av svingen, där ramlade jag en gång så att knät blev trasigt men byxorna höll. Fortsätter uppför svingen och tittar när jag vet att jag är vid lägenheterna uppe på kullen- ljusgula, gjorda av sten, med nätgaller på balkongerna. Jag tror jag aldrig har gått förbi de lägenheterna utan att säga till personen bredvid "det där är min drömlägenhet”. En bit till så är jag framme vid sjukhuset, jag tänker för mig själv att jag hatar sjukhus medan mina fötter tar mig vidare genom sjukhusparken. Där blev vi förföljda av Securitas efter att vi hade skällt ut dem en valborgsnatt på grund av dess ton mot en ensam kvinna. Jag kan ha kallat dem grisar men detaljerna är lite suddiga. Nu är jag vid Irmas hus, när jag öppnar mina ögon ser jag platsen där min cykel stod innan den blev stulen, när höjer blicken mot fönstret ser jag oss äta pizza efter vår första nyår tillsammans. Jag hör svaga toner av Dandi dansa av Danny Saucedo och dofter av våffeltårtan som Irma gjorde sin 17e födelsedagsönskning på, jag blickar ner. Steg för steg vandrar jag mot Sofiehem, jag vet exakt när Elsas hus kommer. Elsas hus håller för många minnen- det håller en känsla, men jag kan ändå känna doften av smygrökta cigaretter mitt i vintern. Blundandes känner jag mina fötter svänga vänster och sakta gå uppför den svagt sluttande vägen upp mot Ålidhem. Att blunda över övergångsstället gör ingen skillnad då jag alltid har varit dålig på att se upp för bilar. Fötterna valsar fram på gatan där jag har gått kär, full, tillsammans med vänner, hjärtekrossad, gapskrattandes, sjungandes, men framförallt tyst med hörlurar.

Jag är väldigt rädd för att glömma, att jag någon dag försiktigt kommer behöva gå fram på vägarna och då och då komma på vart nästa sväng är. Att glömma alla små anekdoter som då kändes så stora. Att minnas förevigar, som man säger när någon dött. Men kanske måste ryggmärgen göra plats för att lära sig nya sprickor i asfalten. Trots min stora rädsla för att glömma känner jag mig väldigt lyckligt lottad att ha så mycket som jag vill minnas, komma ihåg och hålla fast vid! Inte “hålla fast vid” som att de här åren skulle vara peaken i mitt liv, det skulle vara tragiskt. Men om jag minns oss så kanske våra “nittonåriga jag” finns kvar i småstenar på gatorna där vi gick. Gruset kanske fortfarande hör våra skratt och gråt. Men till dess kommer jag att behålla alla bilder, till och med dem fula och aldrig låta mina läppar få en längre paus ifrån att säga era namn. Även om jag någon dag glömmer om det är höger eller vänster vid en korsning där våra fötter har mött marken 100 gånger om, så kanske jag ändå kan blunda när jag inte har er nära, kanske en kram fortfarande finns i ryggmärgen.

Alissa Jonsson sa3a