Don’t worry dar ling

Don’t Worry Darling

Don’t Worry Darling är en ny thriller regisserad av Olivia Wilde, med ett stacked cast bestående av Florence Pugh, Chris Pine, Harry Styles, Nick Kroll och Olivia Wilde själv, med flera. Filmen har hypats sedan den announcades, men under de senaste månaderna har mer och mer drama omgivit filmens press, vilket har fått många att undra vad det är som egentligen pågår behind the scenes. Vad hände med Shia LaBeouf? Hatar Florence Pugh och Olivia Wilde varandra? Spottade Harry Styles på Chris Pine på Venice Film Festival? Men efter allt det här är väl det vi undrar allra mest egentligen… är filmen ens bra? O(R)DENS kulturkorrespondenter gav sig ut på ett uppdrag för att finna svaret.

OBS! Inga stora spoilers kommer finnas i recensionen, men om du vill se filmen utan att veta något alls i förväg kan det vara bäst att skippa! Oj, oj, oj… Här finns mycket att diskutera! Kan lugnt säga att den var galnare än jag förväntade mig. Trogna O(r)denläsare kanske kommer ihåg att jag i marsnumret skrev om framtida filmer och att min spaning för Don’t Worry Darling var “Rekommenderas om du: Läste dark Harry Styles fanfics när du yngre och kände ‘å önskar bara att det här var 50-tal’”. Efter att ha sett filmen kan jag säga att jag delvis står fast vid det här… Men mycket annat kan också sägas!

Filmens premiss, för er som inte vet, är att vi följer det unga gifta paret Jack (Harry Styles) och Alice (Florence Pugh), som bor i The Victory Project, ett experimentellt samhälle mitt ute i öknen för “a better way” som det beskrivs av samhällets karismatiska ledare Frank (Chris Pine). Jack och Alice är lyckliga

och allt verkar perfekt, tills Alice börjar se märkliga saker som ingen verkar vilja prata om. Vad är det egentligen som pågår i The Victory Project, och vad döljs under ytan? snygg. Kostymerna, scenografin och fotot, allt är så krispigt. Något som kan ifrågasättas är om filmen vet vilket årtionde den utspelar sig i, då det i de flesta beskrivningarna av filmen står “50s”, men vissa frisyrer och kläder ser ut att vara hämtade från 60-talet. Och det är oklart om detta är ett medvetet val eller ej, men oavsett är det väldigt snyggt och nice.

Don’t Worry Darlings vibe är väldigt The stepford wives möter After, vilket kan vara en

The Stepford Wives (1975)

After (2019) väldigt kul kombination eller en hemsk kombination beroende på vem du är. Harry Styles är tyvärr väldigt svår att ta seriöst, under flera seriösa scener började vissa av våra korrespondenter (nämner inga namn) skratta, vilket jag personligen tycker gjorde filmen mer underhållande, men det kanske inte var effekten Olivia Wilde ville skapa. Kanske beror detta delvis på att Harry inte har naturlig skådespelartalang men kanske också delvis för att man bara inte kan glömma att han är Harry Styles. Jag måste dock säga att valet att casta honom var smart på så sätt att hans karaktär utmanar ens förväntningar av honom, det är allt jag kommer säga… Dessutom måste vi ge honom lite cred för hur mycket han har utvecklats sen One Direction-avsnittet av iCarly. Florence Pugh är däremot underbar, om man har sett Midsommar vet man att ingen gråter panikslaget som hon. Hon är fängslande och carryar verkligen

Don’t worry darlings största problem var nog att hela filmen, men särskilt slutet, kändes ganska rushed. Man hann inte riktigt bli så fäst vid karaktärerna som man kanske velat, och i uppbyggnaden mot filmens klimax är det vissa saker som slängs in och aldrig hinner förklaras. Det är klart att det kan finnas frågor i en film som aldrig besvaras, och som tittaren själv måste fundera på, men vissa av dessa i Don’t Worry Darling kändes mer som så kallade plot holes. Nyligen har jag sett Olivia Wilde anklagas för att ha klippt bort scener med andra viktiga karaktärer för att göra plats för sin egen roll, Bunny, som kanske inte är lika viktig för storyn, så det hade kanske kunnat omprioriteras. Å andra sidan gjorde det snabba tempot att man aldrig hann bli uttråkad och drogs med till slutet, vilket jag tycker är viktigt i en thriller. Flera scener var genuint obehagliga och fick det att krypa lite i en. Det centrala temat i filmen, maskulinitet, och hur starkt mäns behov att att känna sig som män kan vara, är också väldigt intressant i vår tid av incels och alpha male podcasts var man än tittar…

Inte relaterat till storyn men vissa av o(r)dens korrespondenter hävdar att Gemma Chan i denna roll var väldigt lik vår kära Ebba Busch, tänkvärt!

In conclusion! “You know, my favourite thing about the movie is like it feels like a movie. It feels like a real like you know, go-to-the-theatre film, movie, that you know… the reason why you go, to watch something on the big screen.” Stackars Harry har mobbats skoningslöst för det här uttalandet men jag måste säga att jag förstår vad han menar. Den här filmen är så stor och mycket att det kändes som ett event att gå och se den på bio. Så om du är sugen och har råd, ta chansen!

Tills nästa gång kära läsare… Darling I’m… with you all the time… Rotten Tomatoes: 3,8 critics score, 7,7 audience score (38 och 77 % av 100) IMDb: 6,2 Letterboxd: 6,4 (3,2 av 5)

O(r)dens medelvärde: 7,75

jag: 7 Stina: 8 Lisen: 8,5 Sonja: 9 Irma: 7,5 Alissa: 6 Agnes: 6,5 Elsa: 9 (David hade förhinder och kunde tyvärr inte delta på expeditionen)

Lika som bär?