Problematisk frånvaro ur föräldrars perspektiv by Orka och funka

Följ oss på facebook www.fb.com/orkaochfunka

PROBLEMATISK FRÅNVARO UR FÖRÄLDRARS PERSPEKTIV O RK A O C H F U N K A Ä R E T T I N ITI ATI V AV N PF FÖ R Ä LD R A R M E D D E R A S KU N S K A P

Vi vill ge föräldrar en röst. De som så ofta glöms bort, skuldbeläggs och får offra ALLT !

Om problematisk frånvaro Myndigheter och skola reagerar för sent. Insatserna är ofta allmänna och tar inte hänsyn till den bakomliggande orsaken. VARFÖR? Okunskap, fel bemötande, resursbrist och ett betygssystem som inte passar alla NPF Droger Sociala svårigheter Mobbing Utanförskap 3

RÖSTER FRÅN FÖRÄLDRAR

Försök med skolan för femte gången, det föll igen Min son, 18 år med autismspektrum, ADD och alltid i varierande grad ångest och depression mår inte särskilt bra av detta som händer. Flickvännen är i riskgrupp och i karantän. Skolan som han för kanske femte gången försökt ta ett samlat grepp om, faller igen. Studier på distans fungerar inte särskilt bra. Har provat olika medicineringar i olika kombinationer i några år men slutat helt med mediciner på grund av biverkningar. Han har svårt att ta sig till läkaren, trots att han får hjälp att fixa tid och komma dit. Bor med sin pappa som också har autism och adhd och diverse krämpor och som mest håller på med sitt. Jag flyttade med tösen för att rädda åtminstone oss två ur det som var ett destruktivt sakta nermalande av oss. Jag sa upp mig från jobbet och fick inget nytt. Man har så många intressanta sökande som går före, i ett bristyrke där jag har kompetens, erfarenhet och utbildning, men jag hade också ett stort behov av att vila lite och samla mig. Samla ihop oss. Få ihop ett hem. Ett nytt

liv. Så jag jobbar inte och söker inte jobb heller. Jag orkar inte dikteras av andra just nu, att låta mig styras av andras villkor. Det är lika ensamt som förut. Jag träffar sällan nån. Mitt sociala liv är mest på internet. Det är här jag har mina kompisar som sitter i liknande situationer, med dysfunktionella partners, barn, familjer. Det är här vi är liksom familj. Här och i några grupper med olika intresseområden får jag min stimulans av mänsklig närvaro, som ord, i text oftast. Det gör mig inget för det är så jag själv alltid helst uttryckt mig, i text, med ord. Pojken, hur som helst har ju fjärmat sig igen, hör inte av sig. Andades djup depression när jag pratade med honom sist. Pappan hade yttrat nåt om att »han kan se sig i månen efter att kunna skaffa jobb nu, särskilt nu efter Corona«. Fan också! Pojken hade börjat ta några trevande tankar om att söka lite enkla jobb. Nu var allting hopplöst och ingen idé. Igen! Jag försöker peppa. »Det ordnar sig Världen går inte under«. Trösta. Han har Corona-ångest för att han gått ut och träffat kompisar.

Han vågar inte åka till morföräldrarna men klarar inte prata med dem på telefon heller. Han får dåligt samvete och ångest. Oroar sig. Jag lugnar. Jag åkte gladeligen 40 mil för att ge tösa en ny medicindosett och hennes dator så hon klarar en vecka till här, nu när hon ändå inte kan gå till skolan fysiskt. Kanske måste jag rycka ut och ändå hämta hem dottern, om det blir så att de börjar nöta på varandra, syskonen. Social distansering när den är som bäst. /// Anonym förälder

RÖSTER FRÅN FÖRÄLDRAR

15 år av kamp och det är inte över än Hur kan någon tro att de känner mitt barn bättre än mig? I vårt fall verkade både Skolan och Socialen tro det. Skolan skyllde på mig som förälder när jag inte fick iväg min son till skolan. Detta trots att de visste att jag kämpade i timmar varje dag för att göra skolan till något positivt för min son. Samtidigt brann mitt inre av medlidande för mitt stackars barn som inte ville åka taxi med okända till den resursskola som han vantrivdes så starkt i. Isolerad i ett torftigt möblerat rum. Exkluderad från sina skolkompisar och den miljö han kände sig hemma i. Och detta i 2,5 år! Dag ut och dag in med samma procedurer hemma morgon som kväll för att försöka hoppas på att nästa morgon skulle bli lättare. Men det blev allt svårare och min son gick ner sig ordentligt av alla år av misslyckanden och skuld och blev hemmasittare. Till slut föll även jag ihop och var sjukskriven i över ett år. I sjuan önskade sonen att få gå ihop med sina gamla klasskompisar igen. Det sattes in en resursperson, som efter tre veckor visade

sig inte hade läst min sons ”journaler”, så resurspersonen agerade helt fel mot honom vid flera olika tillfällen, vilket gjorde att min son till slut blev så pass utåtagerande och därför polisanmäld av skolan. En eftermiddag kom ett brev helt oväntat från Soc att min son nu skulle placeras på HVB-hem. Mitt hjärta höll på att gå sönder. Vad betydde detta? När kommer detta ske? Kan de komma vilken dag som helst och hämta min son? Många frågor som rev i mitt inre och jag försökte nå Soc, men kontoret var stängt för dagen! Jag blev senare tilldelad en advokat som rådde mig att samarbeta med Soc för att slippa tvångsplacering. Till slut kom dagen när han skulle hämtas och det var outhärdligt att se min son våndas över detta. Det tog över en timme från att bilen var på plats innan sonen tog modet att åka med. Jag fick hela tiden försöka övertala honom att det kommer bli bra. När han åkt och jag stängt dörren föll jag ihop och kände en enorm sorg och rädsla. Varannan kväll i tre månader fick jag sedan stötta och finnas för honom över telefon för att han ville ta livet av sig. Jag var

livrädd varje dag över att få ett samtal eller besök av polisen att det var slut. Detta är bara en bråkdel av allt som vi gått igenom. Jag har nu kämpat för min son i 15 år. Började redan i förskolan när han inte trivdes i storgrupp. Men det fanns inga alternativ. Dagmammorna var avvecklade. Som familj och individer har vi gått sönder och får arbeta med oss själva på olika sätt. Och allt detta på grund av att ett oskyldigt barn har fått utstå övergrepp av Skola och Soc på många olika sätt. År ut och år in. Vem klarar det? /// Anonym förälder

RÖSTER FRÅN FÖRÄLDRAR

53% chans att komma till skolan Igår kväll sa han: Det är 53 % chans att jag går imorgon. Morgonen börjar bra. Han kommer upp vid åttatiden. Jag lyssnar in. Med vilka steg går han. Hur andas han. Ska jag säga något? Ska jag vara hurtig? Idag är det skola vännen! Eller ska jag vara lite sträng. Du vet att det är skola idag! Eller ska jag vara tyst. Jag vet inte. Jag vet aldrig. Men jag vet att om jag säger fel ord med fel röst vid fel tillfälle då exploderar han. Jag är tyst. Hurra han äter frukost. Hoppet tänds inom mig. Tjoho, kanske är det idag det vänder!?! Nej, han går och lägger sig i soffan. Under täcket. Huvudet också. Jag fattar. Det är inte idag det vänder. Idag är inte heller en dag jag ska få jobba, eller läsa en bok, eller städa, eller gå och handla. Idag blir en dag i kamp. Andas Helena andas. Plocka fram den där extra energin. Den som egentligen är slut för länge sedan. Plocka fram lugnet. Du måste vara lugnet i stormen. Jag låter honom vara tills dottern lämnat hemmet. Sen börjar jag. Hur mår du idag? Inget svar. Vad känns värst? Inget svar. Orkar

du titta på mig? Inget svar. Jag vet att han inte vill att jag ska krama honom eller klappa honom. Men jag kan inte låta bli. Han skriker. Gå! Andas Helena andas. Jag låter honom vara i fred. Efter ett tag ropar han: hämta Milo. Vi tar täcket och kudden och lägger oss på golvet bredvid Milo, valpen. Där ligger vi. Och vi börjar prata. Inte om skolan. Om hundar. Om hockey. Först när jag känner att han är lugn kan jag nämna ordet skola. Innan jag gör det så har jag noga tänkt igenom vad jag ska säga. Orkar jag hålla mitt ord. Japp, idag orkar jag. Du, vännen, det ÄR skola idag. Vi åker dit. Du behöver bara vara där i en minut. Nu gör vi det! Tillsammans! Denna ständiga balansgång för oss NPF-föräldrar. Krav kontra anpassning. Pusha eller backa. Men alltid, alltid, alltid stötta! Jag väntar på reaktionen. Han är tyst. Inget utbrott. Han svarar till slut sammanbitet: Ok, men jag går inte in. Vi enas om att jag ska fråga mentorn om hon kan komma ner till bilen och hälsa på Milo. Det kan hon! Jag smsar flera gånger med både mentor och resurs. Jag säger att vi måste ta det i

myrsteg. Det är enda sättet. Resursen svarar: Helena, myrsteg är också steg! Dessa ord räddar min dag. På eftermiddagen öppnas ytterdörren. Har han varit i skolan idag? Det är det första dottern frågar varje dag när hon kommer hem. Varje dag! Han springer ut ur sitt rum. Ropar stolt. Jag var i skolan idag. Jag ser lättnaden i hennes ögon. Dessa barn, sk hemmasittare (bara ordet!), kämpar varje dag! Även om de lyckas ta sig till skolan några dagar, kanske några veckor så kan man aldrig som förälder slappna av. Man vet. När som helst, händer det igen. De blir hemma. De orkar inte. För det är så svårt.

/// Anonym förälder

RÖSTER FRÅN FÖRÄLDRAR

Okunskap och väntetider leker med mitt barns liv och framtid Det började i mellanstadiet då hennes mående blev sämre och hon började bli hemma mer. Det var då kampen började för att få rätt hjälp till mitt barn. Mötena med skolan var regelbundna, där det mesta gick ut på att berätta om hur hen mådde och att hen måste gå till skolan. Men inga tips på hur eller få någon hjälp utöver det jag redan hade försökt. Utan att jag skulle fortsätta kämpa på med allt och att jag är duktig. Jag fick godkänt att vara hemma under en tid för att orka men också för att kunna finnas för mitt barn. Vi fortsatte att famla oss fram och efter varje möte kändes det bra men vi kom sen ingenstans. Samma visa varje gång, att vi skulle fortsätta kämpa på och jag var duktig som orkade.

gjorde. Hens mående blev ännu sämre, jag blev tröttare och rätt slut men fortsatte kämpa. Tack vare att vi fick en utredning klar hos BUP så kunde jag kräva hjälp av dom för mitt barns mående. Annars hade vi bara fått ett papper på en diagnos och blivit helt utelämnad. Även hos BUP har jag fått kämpa och förklarat vad mitt barn behöver hjälp med då dom bara famlar runt utan en plan. Dom skyller på att skolan gör för lite och skolan skyller tillbaka och själv hamnar man i mitten och ska förmedla allt. Jag försökte få hjälp hos habiliteringen men dom har lämnat över ansvaret till BUP sen några år tillbaka. Till sist blev mitt barn sjukskrivet men ingen plan fanns efter sjukskrivningen, ett SIP-möte kom även till sist efter mycket tjat från mig.

Jag blev orolig för hur hen skulle klara skolan framöver, skolan lugnade mig med att hen har på sig till 9:an att klara grundskolan. Det fortsatte i högstadiet med regelbundna möten men inga förändringar för mitt barn i praktiken. Jag blev både frustrerad och ledsen och en ångest började komma smygandes. Men kämpade på med att göra det inte skolan

Skolan hann även med en orosanmälan vilket gjorde mig väldigt förtvivlad, inte för att jag gjort något fel utan för att dom måste göra det när barnet har en sådan hög frånvaro. Socialen såg att jag hade gjort allt som dom kunde erbjuda så dom hade inget mer att ge mig. Mitt barn känner sig väldigt sviken på dom vuxna och litar inte på vuxna som har

någon typ av bestämmande eller som ska finnas för barn. Jag känner mig sviken och frustrerad att det får gå så här långt, som att mitt barn har all tid i världen. Åren går till spillo och mitt barn är hemma helt nu. Jag är konstant trött och hemmet får lida, även mitt jobb. Alla möten som är hela tiden är ju även på min arbetstid och påverkar även vår ekonomi. Får hela tiden frågan från BUP och skolan om jag får hjälp och om jag har någon att prata med så att jag orkar. Dom förstår inte att det är dom som är problemen inte mitt barn. /// Anonym förälder

RÖSTER FRÅN FÖRÄLDRAR

Varför vill ni inte hjälpa min dotter när hon skriker på hjälp? När min dotter var 3 år lärde hon sig att läsa själv och när hon började skolan så hade hon börjat läst baklänges för att stimulera sig själv. Det gick jätte bra för henne när hon började i skolan och hon var tyst och gjorde som lärarna sa och leverera med bravur. Det enda som kanske särskilde sig åt var att jag såg hennes prestationsångest även när det gällde hennes kunskaper i bild. Det slutade oftast i tårar men endast i hemma miljön. I skolan upplevde man henne kanske lite hård och kall vid konflikter. Hon gick rakt på sak och när hon började i klass 5 började hon hamna i slagsmål med killarna. På nationella proven fick hon A men då började också den extrema tröttheten och händelser som kunde ha gjort att hennes liv stod på spel. Läkarna förklarade att det är normal utveckling i tonåren att sakna konsekvenstänk. Varför är det då inte fler tonåring som beter sig på detta vis? Skolfrånvaron ökar fast jag pratar med skolan nästan dagligen i början och lämnar även in skriftlig information om hur hon mår och jag berättar också att jag misstänker NPF (hennes småbröder är redan

diagnosernas med NPF-diagnoser). Enligt lag ska hon inte behöva en diagnos för att få hjälp men jag pratar med lärarna, mentorn och rektorn men hon blir utan anpassningar (för hon behöver ju inte det för hon ligger så högt inom kunskaper). Hela klass 7 har frånvaron varit hög och det är skolan som ska avgöra om hon behöver en utredning. I och med att skolan inte klarar att anpassa måste vi ha utredningen men skolan förvägrar oss det? Min dotter faller mer och mer in i ensamheten och sover jätte mycket. När årskurs 8 börjar så funkar det inte alls och tog då med mig hjälp av en utomstående psykolog till mötet med skolan och äntligen så kunde dom göra en pedagogisk kartläggning, som i sin tur tar ytligare 1 år innan utredningen är igång med BUP. Det som är trist i detta är att människor som ska avgöra barns framtid inte har kunskap vad som krävs för att kunna se svårigheterna utan trodde istället att problemet låg i hemmet och hos mig. Min dotter har slagits och rymt från skolan (rymmer hem) men pedagogerna säger att hon inte har

sagt något eller hon svarar inte när jag pratar med henne. Ett av dom stora funktionshinder som hon har är att hon inte har förmågan att uttrycka sig utan är tyst som jag även har informerat pedagogerna och rektorn om. Jag undrar varför dom inte kunde se eller blunda dom helt enkelt för problemen? Om dom nu trodde att hon hade det svårt hemma varför underlätta dom inte för henne i skolan så att hon ville vara där? Det känns som man står bredvid och ser sin dotter drunknar och som hon själv uttrycker sig -Jag finns inte här!

/// Anonym förälder

RÖSTER FRÅN FÖRÄLDRAR

Man kan inte sjukskriva sig från sina barn I morgonen famlar jag efter temuggen, när jag sedan ska vända mig om för att hälla i vattnet ser jag att det står tre koppar där. Har jag gjort samma moment tre gånger? Jag skulle nog kunnat göra det en fjärde. Kroppen är totalt slut ungefär som bly och varje liten rörelse görs i ett steg i taget. Jag har ändå tankar i dag. River upp brevet där avsändaren är kommunens socialförvaltning. Ännu en orosanmälan. Jag minns inte för vilken gång av alla dessa. Ständigt görs det orosanmälningar och utredningar öppnas men stängs lika fort för man hittar inget fel på oss som familj. För hundrade gången eller om det är fler som jag talat om för skolan vart problemen ligger. De vet mycket väl om att Axel har svårigheter med koncentrationen och affekterna. Att han reagerar från 0-100 och han tolkar omvärlden på sitt vis. Att han blir osäker och tappar tilltron på sig själv och sin egen förmåga. Att inte kunna återberätta i ord vad han känner och att han ändå vill vara som alla andra och klara sig själv. Axel löser sina problem själv

även fast det inte är det bästa sättet att lösa dem på och där av kommer alla problem med hur han ställer till det. Jag som förälder är inte populär för jag talar om som den expert som jag är i motvind var felen ligger. Skolan uppfattar mig som en curlande mamma som bara stjälper mitt barn. Jag ser ju så tydligt att det är alla misslyckanden han får höra om, från lärare och andra elever, att han inte får de stödet han behöver för att klara skolan, att han handlar först och tänker sen. För Axel handlar i den stunden han upplever något utan att ha en aning om vad konsekvensen blir. Jag tror jag åkte från mitt jobb tre gånger i veckan. Avbröt mina arbetspass, ibland kom jag aldrig tillbaka och ibland var jag tvungen att vara sjuk för att det inte funkar för Axel. Jag förlorar massor av pengar, dessutom hade dom åsikter om mig på mitt jobb om att jag bara daltade med mitt barn och att jag var sjuk lite för ofta. Jag känner mig så motarbetad av skolan, andra föräldrar och släktingar som har åsikter, ja av hela världen. Hur ska jag stå ut? Det ställs större och större krav på mig som förälder. Socialtjänsten erbjuder

familjebehandlare som ska prata med Axel och oss som familj. Jag ska skickas på utbildningar för att bli bättre i mitt föräldraskap. Vad hjälper det när det är skolan inte förstår sin del av problemen? Skolan arbetar inte för att anpassa efter Axels behov, de arbetar heller inte med att utreda mobbning. Hade de gjort det hade Axel inte varit ett problem. Det är skolan många gånger som skapar problemskapande beteende hos barn som fungerar som Axel. Jag har nu varit sjukskriven i 3 års tid men det ingen förstår är att hemmiljön inte kommer göra mig frisk. För jag kan inte sjukskriva mig från mitt barn och hemsituationen. Om någon bara kunde hjälpa mig att förstå att jag behöver få rätt avlastning för att få annat att fokusera på än att strida för mitt barn, att jag också behöver ha en jobbidentitet och att jag fick möjlighet till återhämtning. Då skulle jag orka vara den förälder mitt barn behöver. Snälla någon hjälp mig. Jag går sönder. /// Anonym förälder

RÖSTER FRÅN FÖRÄLDRAR

Världen! Jag faller! Ett barn som inte förmår att gå till skolan eller har särskilda behov drabbar inte bara barnet. Det drabbar hela familjen! Någonstans på min väg genom livet drogs jag ner i ett bottenlöst hav, en avgrund. Det var en smärtsam sorg om att ha förlorat mig själv, tappat all kontroll, förmåga och handlingskraft. När tankarna hopade sig och plötsligt inte fanns, där gick jag i skuggan av mig själv. Min kropp orkade ingenting längre. Den var som bly och jag hade konstant träningsvärk, som om jag hade sprungit ett maratonlopp utan att ens rört mig. Jag var säker på att jag var sjuk och att jag snart skulle dö. Min familj pratade med mig men rösterna var så avlägsna för jag fanns inte i deras värld. Bit för bit av mig plockades sakta men säkert bort jag höll på att suddas ut. Mitt inbördeskrig hade tagit sitt grepp om mitt liv. Sakta hade jag avskärmat mig från den värld med värme och gemenskap som jag en gång levde i. Jag låg i sängen jag minns inte hur länge. Jag minns inte så mycket från den tiden men världen var grå och klibbig och jag

kunde inte andas. För det mesta orkade jag ingenting, om jag orkade mig ut tog jag mig ut när mörkret hade fallit. Jag ville inte träffa människor, jag orkade inte prata, bara gråta.

luft jag kvävs i mina egna tårar i min sorg om min existens. Hur kunde mitt liv bli så här? Jag kände att de högg i bröstet och att hjärtat for i väg, ibland låg jag och skakade och grät.

Dom dagar jag orkade ta mig upp ur sängen blev jag sittande i mitt kök och stirrade på en prick i timmar, ibland kände jag hur tårarna brände bakom ögonlocken och hur ångesten kom över mig och påminde mig om det förfärliga meningslösa livet där känslan av en total värdelöshet omgav mig. Förbjudna tankar talade till mig. Jag borde hoppa framför tåget jag orkar inte leva längre, jag vill inge mera nu. Ändå djupt där inne fanns mitt positiva jag, som ibland påminde mig om, att farliga tankar blir ännu mera farliga när man börjar planera tillvägagångssättet på ett självmord.

Mina sömnlösa nätter fortsatte, många nätter smög jag mig ner till toaletten när min man och våra barn hade somnat. Där satt jag och grät. I natten viskade min röst förtvivlat och upprepande » jag orkar inget mer nu låt mig bara få dö, vem kan förstå, vem kan hjälpa mig » Om morgnarna var jag slut och jag sov mig genom dagarna. Att höra musik gjorde mig känslomässigt upprörd och ledsen, under min värsta perioder vågade ja inte lyssna på musik, den förstärkte mina tankar om döden om att hoppa framför tåget eller från bron. Jag fick ångest över att tänka så jag som har en så fin familj. Jag ville verkligen inte göra min familj så illa. Snälla hjälp mig världen jag faller.

Det positiva jaget påminde mig om mina underbara barn och min underbara man som varje kväll höll om mig när jag grät. Skulle det alltid vara så här? Tårar som bränner, jag sväljer och klumpen i halsen får mig att kippa efter luft. Hjälp mig att andas, jag får ingen

/// Anonym förälder

ORKA OCH FUNKA ÄR ETT INITIATIV AV NPF FÖRÄLDRAR MED DERAS KUNSKAP Funkibator arbetar med utvecklingsfrågor inom området funktionsnedsättning. Arbetsandan genomsyras av nytänk, möjligheter, lösningar, innovationer och entreprenörskap. Vi vill förbättra, och vi vill göra det på riktigt! De större verksamhetsområdena är arbetsmarknad, fritidsaktiviteter, utbildning och internationella frågor. Huvuddelen av verksamheten finns inom Kronobergs län men det pågår en nationell spridning. Allt vi gör strävar i en och samma riktning, och det är att höja livskvalitén för personer med funktionsnedsättning. Kontakta Linda Rosen 072-217 46 06 linda.rosen@funkibator.se ©2020 Funkibator | Grafisk form: lars.fransen@funkibator.se

Följ oss på facebook www.fb.com/orkaochfunka