Halva din klass tar inte examen

TEXT CELESTE HOLM ILLUSTRATION LAURA NILSSON

Det finns många skäl till att man inte tar ut sin examen. Vi har undersökt saken närmare, hur många är det egentligen som blir klara med studierna, vad finns det för hinder och trender?

Andelen som tar examen från civil- och högskoleingenjörsprogram har länge svängt runt 50% och de senaste siffrorna visar inga tecken på att någon förändring skulle vara på väg. Den stora frågan som många ställer sig är: Varför?

Genomströmningen på ett program är ett mått på hur stor andel av studenter som tar examen. Exakt hur detta definieras finns det inte några tydliga regler för, men generellt brukar statistiken för civilingenjörsprogram gälla för nominell studietid. Det vill säga, utbildningens längd plus 3 år (motsvarande 8 år för civilingenjör och 6 år för högskoleingenjör). Något som definitivt kan anses vara gott om tid för att bli färdig med utbildningen.

Användningen av genomströmning som mått är inte uppenbart. Det är lätt att tänka på genomströmningen som en fingervisning på hur tuff eller krävande en utbildning är. Ju färre som tar sig igenom programmet, desto svårare måste det vara och därför måste de examinerade förstås vara jättesmarta människor. Detta synsätt förutsätter däremot att det enda som sätter stopp för att en student ska avsluta sin utbildning är svårighetsgraden – i själva verket finns det många potentiella faktorer, som vi ska dissekera tillsammans i den här artikeln.

Det största beviset mot att det skulle vara just svårighetsgraden som är den dominerande faktorn är att andra program, som också bör bedömas som “svåra” och “tuffa”, har en mycket högre genomströmning. Bland de mest uppenbara exemplen är juristexamen med 72% examensfrekvens och läkarexamen med 85%.

Nästa naturliga slutsats är att det måste vara för att ingenjörsstudenter är mindre motiverade än läkarstudenter och juridikstudenter att slutföra sin utbildning. Men vad är det då som påverkar motivationen till att ta examen? Det kan omöjligen vara så att alla teknologer passar in på den klassiska datalog-stereotypen: att bli plockad som utvecklare av något företag när man går i tvåan och sedan aldrig mer blir frågad om sin utbildning i resten av sin karriär.

Samtidigt är det långt ifrån alla som blir frågade om examensbevis i samband med sin första anställning och generellt är svenska arbetsgivare inte särskilt titelkåta, speciellt inte jämfört med till exempel USA, där akademiska titlar eller avsaknad av sådana kan vara karriäravgörande. Man hade kunnat tro att detta skulle vara motivation nog, men siffrorna för genomströmning i USA är förvånansvärt lika vår svenska statistik.

Dessutom står man som student själv för kostnaden av sin utbildning i USA, medan vi i Sverige skattefinansierar universitetsstudier. Huruvida utbildningen kostar eller inte verkar alltså inte ha någon direkt påverkan på genomströmningen och är förmodligen inte en motivationsfaktor. Eftersom det däremot går åt skattemedel till svenska universitetsutbildningar, kan man argumentera för att varje avhoppad civilingenjör är bortslösade pengar. Man kan absolut tycka att politiker och KTHs ledning borde vara mer investerade i att öka genomströmningen än vad de ger intrycket av att vara för tillfället.

Jag landar i att det måste vara i utformningen av utbildningen som problemet ligger. Om det inte är ämnets svårighetsgrad, efterfrågan i industrin, samhällets syn på akademiska titlar eller utbildningens kostnad som är avgörande för den låga genomströmningen, är en av de få förklaringar som är kvar att det är något fel i utformningen av utbildningen. Kanske är det examinationsformer, kvaliteten i undervisningen eller fördelningen av kursmoment som spelar in i detta - att lista ut det lämnas åt de studentrepresentanter som jobbar med studiebevakning, eller som en övning till läsaren.

Självklart sker kontinuerlig förbättring och utveckling på de respektive programmen för att säkra kvaliteten i utbildningen. Men som tidigare studentrepresentant kan jag avslöja: det är sällan som man hinner driva större förändringar under sin mandatperiod. Åtminstone lokalt, det vill säga - på sitt eget program.

Denna slutsats öppnar för en helt ny fråga än den vi började med: vad är det som är fel i hur vi utformar våra ingenjörsutbildningar? Är hälften av oss helt enkelt dömda till att misslyckas med våra studier? Nej, så klart vi inte är, svarar vi instinktivt. Men tills vi får se riktiga planer på förändring och faktiska resultat, kan vi inte säga det med särskilt stor säkerhet.