Kärnreaktorn som blev en operascen

KULTUR

Kärnreaktorn som blev en operascen

TEXT ALEXANDRA ANDERSSON ILLUSTRATION TINgYU SU FOTO MARTIN HELLSTRÖM

I december förvandlades Sveriges första kärnreaktor 25 meter under KTH till scenen för operan “The Tale of the Great Computing Machine”. Osqledaren var där för att höra mer om arbetet bakom uppsättningen och för att få uppleva en föreställning som kombinerar den klassiska operakonsten med ny teknik på en helt unik plats.

Det är ett år sedan jag senast var i KTH R1. Då var här tyst och mörkt, men när jag tar hissen 25 meter ner i reaktorhallen den här gången sjuder det av liv och rörelse där. I de provisoriska logerna bättras sminket på, i ett rum hörs sångarna öva och jag och producenten Terese Lindström från Vadstena-Akademien blir nästan omkullsprungna av Åsa & Carl Unander-Scharin som gör några sista avstämningar. De har skrivit librettot ihop med Nils Spangenberg, komponerat musiken, gjort koreografierna och regisserat operan “The Tale of the Great Computing Machine”. Ikväll är det genrep.

Librettot är baserat på Hannes Alfvéns skönlitterära bok “Sagan om den stora datamaskinen”, som utkom första gången år 1966. Allt började med att jubileet för Hannes Alfvéns Nobelpris närmade sig: – Våren 2019 hade man på KTH börjat prata om att 2020 var det 50 år sedan Hannes Alfvén fick Nobelpriset, berättar Leif Handberg. Han är föreståndare för KTH R1 och initiativtagare till operan. Det var i samband med det stundande jubileet som han fick höra talas om den ofullbordade operan. I efterordet till nyutgåvan av “Sagan om den stora datamaskinen” har Alfvén skrivit om hur hans bok planerades att bli opera redan år 1968. – Karl-Birger Blomdahl ville göra opera på den, så han började skriva ett libretto. Men mitt i processen fick han en hjärtinfarkt som han inte överlevde. Så det blev aldrig någon opera. Men 54 år senare blir operan äntligen verklighet, och trots att Alfvéns bok har många år på nacken kommer den helt rätt i tiden. “Sagan om den stora datamaskinen” handlar om hur datorn tar över och springer om människan:

– Han är ganska pricksäker i sina förutsägelser kring vad som kommer hända med smartphones och AI, även om han inte använder de begreppen. När man läser vet man inte om berättaren är människa eller en – som vi skulle säga idag – AI, och det är den enda karaktären, berättar Leif och beskriver hur Carl och Åsa har omvandlat den speciella boken till en opera:

– Vi har fem sångare som gestaltar mänskligheten, så de har namn efter vår atmosfär – Argon, Hydrogenii, Oxygeni och Nitritio – samt Carbon, som är viktigt för organiskt liv. Och så har vi berättarrösten Computa – datorsystemet – som finns överallt. Dels inne i vår orgel, och Computa gestaltas också av vår dansare och mot slutet har vi robotar som spelar på instrument som då också är den här karaktären.

I operan deltar utöver sångare och musiker nämligen två robotar av typen YuMi som har lånats från KTH:s strategiska partner ABB: – Man kan tro att det är en robot med två armar och inget huvud, fast det är egentligen två enarmade robotar som sitter ihop, förklarar Leif. Antingen har den två vänsterarmar eller två högerarmar, så den är inte symmetrisk. Det är en kollaborativ robot, så den kan arbeta nära en människa. – Men med två vänster- eller högerarmar behöver man tänka ut ett rörelsemönster på ett annat sätt. En student från data – Elsa Benzinger – har varit med och programmerat den utifrån Åsas instruktioner, förklarar Leif och gestikulerar med armarna för att illustrera skillnaderna mellan en vanlig industrirobot och en koreograferad operarobot. – Robotarna är jätteduktiga för när de väl har “lärt sig” gör de på exakt samma sätt hela tiden. Mot slutet spelar de på de instrument som människorna spelar på i början.

Leif, Terese och jag sitter uppe på deras kontor medan ett musikrep pågår nere i reaktorhallen. När Leif fick höra talas om den ofullbordade operan hörde han direkt av sig till Carl och Åsa, och de föreslog att de skulle fråga om Vadstena-Akademien ville medverka, och så var de igång. Totalt är det ungefär 35 personer som arbetar med uppsättningen. – Ett av våra syften är att göra mycket nyskriven musik för att utveckla operakonsten, och då passade det här väldigt bra, säger Terese. Det här är både nyskrivet och ny teknik och en helt annan spellokal än vi är vana vid. Det är både utveckling och kompetenshöjning för oss.

Och visst är det något speciellt med lokalen. – Själva salen där nere är ju som en kyrksal, med sin akustik, beskriver Terese. – Att det är inne på KTH, i världens ballaste reaktorhall dit man ska åka ner en massa meter under jorden, gör att det blir coolt på ett annat sätt, utbrister Nora som just har slagit sig ner vid bordet där vi sitter. Hon är musiker och spelar stråkinstrumentet lirone i föreställningen. – Det är något kittlande med historien; att här forskade sig Sverige in i atomåldern på 50-60-talet, säger Leif. Men det är också en märklig stor lokal 25 meter ner i ett berg, och bara det gör att den väcker en del funderingar. Och också det att det är en plats från början byggd för experiment och utforskande. När operakonsten föddes på 1600-talet låg operan på framkant inom konstnärlig utveckling, men sedan kan jag tycka att man fastnade i de stora klassikerna. Men det här är ett sätt att ta tillbaka den utforskande delen, nu när vi tar in så mycket teknik.

Att opera skulle vara svårare att ta till sig än annan kultur tror varken Terese, Nora eller John Erik Eleby, som också han har tillkommit vid bordet. Han är en av sångarna och har rollen som Carbon i operan. – Det är en fördom att det skulle vara svårt, menar han. Det är bara att gå dit och ta till sig det man får och sedan kanske man inte gillar det, men så är det ju med allt. – Jag tror att många som går på opera har bestämt sig innan för att här är något speciellt som man inte förstår, och så tänker man för mycket istället för att bara känna efter, säger Terese. – Om man går på fotboll och inte kan spelets regler, kan man njuta av det ändå? Svårare än så är det inte, lägger Nora till.

När Nora och John Erik fick frågan om att medverka i operan var det givet för dem att tacka ja. – Jag som jobbar på opera brukar inte kunna komma därifrån, men så lyckades jag bli fri för att kunna få göra det här, berättar John Erik. På Kungliga Operan jobbar man som i en operafabrik, där man levererar föreställningar, alltid med samma typ av inramning. Här skapas allt från grunden, verket är nytt och inget har gjorts förut.

Nora håller med om att det här är annorlunda mot det de brukar medverka i: – Jag spelar ett instrument som är mer för renässans- och barockmusik normalt sett, så det är så otroligt unikt att kunna prata med kompositören överhuvudtaget. De brukar vara stendöda.

Alla är överens om att den största utmaningen med projektet är all teknik: – Det är många komponenter, säger Leif. Hur gör vi om det är någon grej som inte fungerar? I vilket läge ska vi gå in och bryta? – Vi är väldigt analoga i Vadstena-Akademien, med mycket tidstrogen opera med tidstrogna instrument, förklarar Terese. Här är det avancerade system, men där har vi jätteduktiga scenmästare, programmerare och ett helt gäng på den tekniska sidan.

Det är några timmar kvar till genrepet och bara ett par dagar kvar till premiären den första december. – Ja, hur gick det här till? I år försvann ju till exempel månaden oktober bara, säger Leif och Terese instämmer. I slutet på september hade vi gott om tid och full koll, och sedan plötsligt var det november och ingen fattade vad som hade hänt. Men trots det är stämningen i R1 lugn och avslappnad. – Det känns jättebra, säger John Erik. – Ja, det kommer bli jättefint, säger Nora. – Jag kan gå ut om ni vill säga något annat, avslutar Leif med ett leende.

Ett par dagar senare är Osqledaren återigen på plats i R1, som har förvandlats till en fulländad operascen sedan jag sist var här. “The Tale of the Great Computing Machine” lockar en bred publik; bland de hundra personerna i publiken finns alltifrån unga till familjer till äldre par. När lamporna släcks riktas blickarna mot scenen på andra sidan om reaktorgropen och den dystopiska berättelsen om kapplöpningen mellan människan och datorn tar sin början.

Att vi är i en före detta kärnreaktor blir vi påminda om direkt. Operan inleds med att kranen som användes när reaktorn byggdes och demonterades, och för att lyfta upp uranstavarna ur reaktorn vid inspektioner, nu skapar en dramatisk inledning när någonting sakta viras upp ur reaktorgropen. Rummen där forskarna hade sina kontor har förvandlats till kulisser och det är ifrån dessa dörrar som sångarna gör entré. Via sången, dansen och musiken berättas historien om Computa och människorna. Domedagskänslan är nära, men vid ett par tillfällen lockar oväntade repliker publiken till skratt. Det händer någonting hela tiden; projektioner på väggar och golv får publiken att flytta uppmärksamheten runt om i lokalen, belysningen är effektfull och den självspelande Skandiaorgeln överraskar. Samtidigt ekar historiens vingslag i salen, i en mäktig kontrast till den moderna operan som laborerar med integreringen av teknik i konsten. Allt avslutas med de dansande robotarna, ett unikt inslag som fångar själva essensen i den första operan någonsin i Sveriges första kärnreaktor.

–Vi har ju ett 200-årsjubileum som närmar sig med stormsteg. Det är bara fem år bort så det måste börja planeras nu, sa Leif när jag ett par dagar tidigare frågade honom om vi kan vänta oss att få se liknande saker här i framtiden. Efter den här operan ser jag fram emot att få se vilken ytterligare potential som döljer sig 25 meter ner under marken på Kungliga Tekniska Högskolan.