Att hitta hem i en ny stad

SAMHÄLLE

Att hitta hem i en ny stad

TEXT LINA LÖFSTRAND ILLUSTRATION MY ANDERSSON

Det är en lång, stundtals ensam resa från vilsen student i en helt ny stad till officiell stockholmare, och jag vet inte hur många av oss nyinflyttade som känner att vi är där ännu. Under jakten på nya vänner, ensam i en ny stad, träffar man en massa spännande människor och lär sig otroligt mycket, både skolrelaterat material och saker man inte visste om sig själv.

Kvällen innan min första dag på KTH låg jag sömnlös i min nya, halvt möblerade studentlägenhet, för nervös för att kunna slappna av och fixerad vid en enda tanke: Just nu, i det här ögonblicket, känner du exakt noll personer i den här staden. Imorgon är den första dagen på de kommande fem åren och om du inte träffar några vänner imorgon kommer de åren bli väldigt ensamma.

Jag flyttade till Stockholm hela fyra dagar innan uppropet på KTH, så det var med osäkra steg jag klev upp ur tunnelbanan en varm måndag i augusti 2020, på jakt efter mottagare och rätt adress för uppropet. Fram tills att jag började på högskolan hade jag, bortsett från ett halvår av utlandsstudier, spenderat det mesta av mitt liv i min hemstad Gävle. Med 100 000 invånare, bussar som går var tionde minut som bäst och ett par gånger om dagen som värst, där du alltid ser en bekant eller en bekant till en bekant när du är på stan, hade jag mycket att lära om Stockholm.

Vi hann ta oss igenom mottagningen och ett par veckor till innan allt stängde ner igen till följd av pandemin. Min vision gick snabbt från “nu ska jag gå på föreläsning och träffa nya vänner från klassen” till “jag ska gå på föreläsning och titta på mina klasskompisar på avstånd på grund av avspärrningarna i föreläsningssalarna” till “jag sitter hemma på zoom och försöker bonda med personer vars ansikten jag aldrig sett…hjälp de pratar om breakout rooms, dags att hoppa ur föreläsningen”. Med andra ord: det gick inte riktigt lika felfritt som jag hade föreställt mig. Men jag gav mig inte.

En stor omställning med högskolan och livet i storstaden var att det plötsligt var helt upp till mig vad jag gjorde härnäst. Ingen tvingade mig att gå på mina föreläsningar, engagera mig i saker eller försöka lära känna människor runt omkring mig, utan ansvaret låg på mig och bara mig. Så jag försökte ta det som en chans att ta mig ur min komfortzon. På KTH finns massor av möjligheter och aktiviteter om man vill och vågar, och jag provade på flera saker som jag tidigare hade låtit bli på grund av obefogade rädslor. Att vara ensam i en ny stad utan att känna någon visade sig vara ett perfekt tillfälle att ge nya saker en chans, och även om det är läskigt att hamna i oväntade situationer så ångrar man det sällan, enligt min erfarenhet. I min jakt på vänner i min nya stad försökte jag vara modig. Jag gick på alla aktiviteter och fester jag blev bjuden på, alltid med en klump i halsen på vägen dit, oftast med ett leende på läpparna på vägen hem. Jag låtsades vara orädd och social, tvingade mig själv att prata med nya människor och delta i aktiviteter, och för varje gång blev det lite mindre läskigt. Jag försökte även vara kreativ, så jag laddade ner en app för att träffa vänner och provade det i några månader. Jag träffade en hel del trevliga människor den vägen och jag lärde mig var man äter den godaste brunchen, upptäckte nya uteställen och en kväll fann jag mig själv på en liten konsert på en folkhögskola jag inte ens hade hört talas om innan. Sakta men säkert blev fler och fler ansikten bekanta, och med det växte också mitt självförtroende.

En av mina stora rädslor när jag kom till Stockholm var att stockholmarna skulle leva upp till de fördomar jag hade; att de skulle vara ointresserade av att lära känna mig, att de skulle vara dömande och överlägsna, lite finare och lite bättre än vi nykomlingar. Det visade sig att jag inte kunde ha mer fel, och hittills har de varit mer öppna och inbjudande än genomsnittet i min hemstad. De flesta är glada att hjälpa till när jag undrar något, de är intresserade av vad jag har att säga och även om förvånansvärt många tror att Gävle ligger fem timmar bort i djupa Norrland menar de väl, och jag är glad att de frågar. Jag förstår fortfarande inte alla deras referenser, och jag delar inte alla deras livserfarenheter, men jag är glad att få vara med.

Oavsett om man flyttade ett par mil eller från andra änden av landet är vi nog många som delar dessa erfarenheter. Min lokala mataffär har fler pastasorter än jag någonsin sett någon annanstans, och den tid det tar att åka till en närliggande stad hemma tar mig knappt till mina vänner på andra sidan stan här. Här har alla mycket mer bråttom än hemma, och vem visste att det fanns så många olika typer av kollektivtrafik? Efter att ha blivit rättad otaliga gånger har jag äntligen lärt mig att pendeln, tvärbanan, spårvagnen, roslagsbanan och så vidare är olika saker, som faktiskt inte alla faller under samlingstermen “tunnelbanan” som jag använt hela mitt liv. Och på tal om hemma – några månader efter min flytt insåg jag att medan jag åker “hem” när jag åker till Gävle, så åker jag också “hem” när jag åker tillbaka till Stockholm.

Att flytta hit har varit bland det mest utvecklande jag gjort, och när jag ser tillbaka på den jag var innan och i början när jag precis flyttat hit blir det tydligt att jag har vuxit. Då jag bor själv har jag dels fått lära mig ansvaret som kommer med det, och bland de största omställningarna är att jag hela tiden måste söka mig utanför lägenheten för socialt umgänge. När jag bodde

hemma var det aldrig något jag funderade över, men sedan flytten har jag insett att jag är mer taggad på att gå ut och träffa människor när jag har en tom lägenhet att komma hem till, jämfört med en mamma att småprata med. Det har varit bra för mig att öva på att ta initiativ, att tvinga mig själv att bjuda in mig själv till saker och att ta kontakt med så många nya människor. Tack vare tunnelbanan har jag också vant mig vid stora folkmassor, det faktum att jag faktiskt klarat mig så här långt har gjort mig mer självsäker och även om det tog ett bra tag så har jag faktiskt blivit skaplig på att hitta. Det känns fortfarande fel när vänner och familj, som alltid brukade ha bättre koll än mig när vi besökte Stockholm, kommer på besök och det är jag som får guida dem.

När det gäller Gävle kommer det förstås alltid vara ett av de ställen som räknas som “hemma”. Innan jag flyttade sa min pappa att jag får göra vad jag vill i Stockholm så länge jag inte börjar prata stockholmska, så det sitter fortfarande långt inne att använda ord som “tuben”, “vaska” och för att inte tala om det fruktansvärda “ostbågar”. När jag en gång gjorde ett försök att ta med några stockholmsvänner hem hann vi knappt kliva av tåget innan jag möttes av uttalanden som “wow, jag trodde vi skulle kliva av mitt ute i ingenstans” och “åh vilken frisk luft, nu känns det att man är på landet”. Jag kommer aldrig hålla med om att Gävle är “landet”, men när man bara är hemma ett par gånger per år får man förstås en lite annan syn på sin hemstad. Plötsligt stör det mig lite mer att bussarna går så sällan (och alltid är sena dessutom) och att det inte finns lika mycket att se och göra, men samtidigt är det en lättnad att kunna ta sig från ena sidan stan till den andra på max en halvtimme, och det är komiskt att jag fortfarande alltid ser någon bekant på stan. Jag kommer dessutom alltid vara väldigt insatt i julbockens öde varje år.

Jag har hört från flera av mina stockholmsvänner att det känns väldigt avlägset för dem att flytta till en ny stad, både för att det känns skrämmande och för att de har allt de behöver här. Och jag förstår dem, för det är inte riktigt samma sak att flytta från en mindre stad som att flytta från huvudstaden. Det finns absolut en del personer som flyttar för flyttandets skull, för att få vara på egen hand, börja om på nytt på en ny plats och prova på att klara sig själv, men många flyttar för att de helt enkelt inte har så mycket val. Det var inte oväntat att jag sökte mig utanför Gävle efter studenten, utan det var planerat sedan många år tillbaka även om det tog ett tag att lista ut exakt vart jag skulle ta vägen. Vi har en högskola där med, och den är riktigt bra inom vissa områden, men det fanns inget där som riktigt passade mig, och det insåg jag tidigt. Många av mina vänner bor kvar hemma fortfarande, vissa jobbar och många pluggar på högskolan, och de trivs hur bra som helst. Men jag, och flera av mina andra vänner som också flyttade, hade mål vi inte riktigt kunde uppnå genom att stanna kvar. Dels vill jag se mer än bara Gävle i mitt liv, och dels fanns det inte på kartan att låta rädslan för att flytta hindra mig från att försöka uppnå de målen.

Vissa saker kommer jag och mina nyfunna stockholmsvänner nog aldrig komma överens om, men det visar sig att vi har allt det viktigaste gemensamt. Oavsett om man är uppvuxen i Gävle, Stockholm, djupaste Norrland eller sydligaste Skåne så är vi alla i grunden väldigt lika, och det är inte varifrån man kommer som spelar roll när det gäller vänskap. Det tog mig månader och ett par olika kompisgäng att hitta mina människor, och det är en process som fortfarande pågår. Den där tiden innan man hittar rätt, när man flyter omkring utan någon särskild riktning, den är jobbig. När man inte riktigt passar in ordentligt någonstans, och undrar om man alltid kommer känna sig lika vilsen, och det verkar vara så lätt för alla andra. Det är obekvämt att fortsätta bjuda in sig själv och hoppas att det så småningom kommer kännas rätt, men om man fortsätter försöka så löser det sig oftast. Det kan ta tid, men jag tror att man till sist hamnar precis där man ska vara.