Anna Becks resa till världstoppen

Anna Beck om guldsommaren: “Så mycket känslor”

I somras tog hon bragdartat två VM-guld i paracykel. Medaljer som betyder så mycket mer än att vara först över mållinjen. “Jag vill vara med och ge parasporten den status den förtjänar”, säger Anna Beck.

UPP KLOCKAN SEX för att göra sig i ordning. Väcka barnen- få upp dem och sen iväg till jobbet. Anna jobbar som socialsekreterare i Sunne kommun, hon bor med sin man och sina två barn i Kil och tävlar för Skoghall. Värmlandstösen som efter jobbet, när hon hört med barnen om hur dagen varit, lagat mat och hjälpt till med läxor, sätter sig på cykeln och sticker ut och tränar. Tränar med siktet tydligt inställt mot 2020 och Paralympics i Tokyo. Det är nästan bara cykel, lite styrka också men mestadels cykel som gäller under träningspassen. Efteråt ska det duschas, ätas och sovas innan nästa dag, en dag närmre Tokyo.

– Vad tråkigt det låter…, Anna skrattar när hon beskriver sin vardag:

– Jag tänker att många kanske sätter sig vid Tv:n efter allt det där, men då lägger jag tid på träning istället. Det får mig att må bra.

Det var i Pietermaritzburg, Sydafrika som Anna tog sina första mästerskapsmedaljer och fick sitt stora internationella genombrott inom paracyklingen. Ett guld och ett silver under världsmästerskapet gjorde henne till en av paracykelvärldens största profiler men också pristagare till “Årets kvinnliga idrottare” under Parasportgalan 2017. Ett år senare var det dags igen, denna gång i Maniago, Italien – och succén från 2017 skulle visa sig bli ännu större. En överlägsen seger i tempoloppet fredagen den 3:e augusti följdes bara två dagar senare upp av ytterligare ett guld i linjeloppet efter en spurtuppgörelse.

– Efter fredagens lopp var det väldigt mycket känslor. Att få krama om familjen efter allt som man har gått igenom var otroligt känslosamt. Jag har levt med de här två datumen i huvudet under så lång tid och sen kommer man hem med det här resultatet, det är helt fantastiskt.

INNAN ANNA BECK blev just Anna Beck – trefaldig världsmästare och cykelproffs, identifierade hon sig som en person som var dålig på idrott. Hon ansåg sig vara klumpig, hennes självförtroende var lågt och hon kände sig otillräcklig. Vändpunkten kom vid 27 års ålder då Anna diagnostiserades med den ovanliga nervsjukdomen CMT som får musklerna att förtvina.

– När jag fick svaret på att det fanns en orsak till att jag inte kunde prestera i jämförelse med andra som inte har en funktionsnedsättning. Då var det precis som att min chans kom på nått sätt.

En chans Anna tagit vara på. Första stora satsningen på cykel för Anna var när hon, tillsammans med sin pappa, år 2008 anmälde sig till Vätternrundan 2009.

– Min pappa har cyklat i alla år, så det har väl alltid legat nära till hands. Jag provade och sen har det bara blivit mer och mer. När jag väl ger mig in i något så gör jag det fullt ut, så har det alltid varit.

Allt eller inget, resultaten visar inget annat. Och än finns det medaljer att ta.

– Jag har ju Paralympics som mitt stora mål 2020. Där vill jag vara med och ta medalj.

RESULTAT OCH MEDALJER är dock inte allt Anna vill bidra med till parasporten. Hon vill vara med och utveckla, förändra och få fler personer med funktionsnedsättning att hitta idrotten.

– Jag vill förbättra tillgängligheten till idrotten, det ska vara enkelt att vara med. Det ska finnas möjlighet att prova på nya sporten. Jag vill även i framtiden vara med och ge parasporten den status den förtjänar.

En status som enligt Anna är alldeles för låg. Hon jämför statusskillnaden mellan manlig och kvinnlig idrott och menar att det finns ett lika stort steg mellan kvinnlig och parasport. Att minska dessa steg mellan manlig, kvinnlig och parasport är något som driver världens bästa paracyklist in i framtiden.

– Det är viktigt att alla har samma förutsättningar och samma uppbackning. Det spelar ingen roll om man är 10 år och spelar pingis en gång i veckan eller om man är på elitnivå. Det kommer jag alltid att kämpa för.