KORTA VACKRA DAGAR by Patrik Arneke

K O R TA V A C K R A D A G A R

P AT R I K A R N E K E

korta vackra dagar text och fotografi av

Patrik Arneke

F รถrord

landskapet och jag .

Landskapet runt omkring oss är det som ger utrymme för att se, känna, tänka och leva. Landskapet är vår livsmiljö. Tillsammans med väder och vind sätter det gränserna för vår tillvaro. Här finner vi föda, vatten och syre. Vi männisor är resande varelser, vana att förflytta oss mellan platser både nära och långt borta. När resan når sitt mål så står vi plötsligt där i ett nytt landskap omslutna av en tillvaro med nya möjligheter och begränsningar. Där havet möter land och där vinden bryts mot både vatten och jord finns förutsättningar för liv och kraft som på få andra platser. Oavsett om den mänskliga närvaron är påtaglig eller inte så är miljön där land och vatten möts full av energi som ger både ro i själen och vilja att gå vidare. Det är en miljö, ett landskap, som bjuder upp till dans. Upprymd av att befinna mig i ett landskap där vädrets makter, berg, klippor och vatten sätter ramarna för mänsklig framfart. Att få stå innanför dessa ramar med vinden i håret framför ett oändligt landskap, det sätter gränser för mitt eget liv och ger mig proportioner på tillvaron. Att få uppleva en miljö där naturen står för begränsningarna i den dagliga tillvaron gör mig till en liten varelse rent fysiskt men inombords känner jag mig stor och fylld av förväntan. Lofoten och delar av Nordnorge har varit bosatt av människan sedan 9 000 år. Det är nästan omöjligt att förstå hur man då kunde överleva i dessa otillgängliga trakter under svåra väderförhållanden. Det måste varit oerhört kallt att vistas här en blåsig vinterdag, med kyla vind och fukt stormande in från havet, det måste varit en ständig kamp för livet. Idag har vi helt andra bekvämligheter, det finns motorer på fiskebåtar och vägar för att transportera sig, uppvärmda hus och ständig tillgång till mat och dryck. Finns motorer på fiskebåtar och vägar för att transportera sig, uppvärmda hus och ständig tillgång till mat och dryck.

Fortfarande kan vi dock se hur människans livsmiljö är under konstant påverkan av väder, vind och det karga landskap som både havet och bergen erbjuder. Livsmiljön är en annan än den vi finner i mindre karga områden. Livsmiljön är fortfarande under stark påverkan av landskapet och lokala väderförhållanden. Fisket har varit livsavgörande för de människor som bosatt sig i detta kustlandskap. Sedan medeltiden har fisk varit en av Nordnorges stora exportvaror och än idag är det fisket som styr över människans närvaro i detta landskap. Under några få månader i början av året vandrar stora mängder torsk ned från Barents hav för att leka i vattnen runt Lofoten. Att fiska Skrei, som denna vandringstorsk kallas, har mycket lång tradition och fisket sker än idag med små båtar. Fiskeindustrin är så livsavgörande och har så gamla anor att man insett vikten av att bevara fiskbeståndet till framtida generationer. Väderförhållanden och fiskets natur har givit traditionen att torka torsken på ställningar, utsatt för kyla och vind. Under medeltiden gav konser veringsmetoden av fisken möjlighet att bedriva handel med fisk till Brittiska öarna, Mellan Europa och hela vägen ned till Medelhavet. Maträtter som tex Baccala och Lutfisk äts idag över stora delar av världen. Fortfarande torkas stora mängder torsk men idag bedrivs också handel med färsk fisk samt andra livsmedel baserade på fisk. Jag står vid havets kant med frusna fingrar, känner vinden slita i kropp och kläder, andas in dofter av hav och torkad fisk. Marken är täckt med snö men därunder sviktar mossa, snår och tuvor, Dagen fyller hela mitt liv med hopp. jag är liten men fylls av en inre kraft, alla sinnen fylls och jag känner hur livet strömmar till.

Det är bara några minuter från regn och rusk till sol och klar himmel. Vinden tilltar, de mörka molnen drar in från havet det är oväder på gång.

Längst in i fjorden ligger isen tjock men havet når hela vägen fram till byn. Värmen från öppet vatten och en solig dag ger hopp om en ny årstid. Korta dagar blir längre och vnterns mörker trängs sakta undan. Eftermiddagsssolen ger kraft och inre värme.

Vi tar oss över krönet, har havet i ryggen, plötsligt öppnas ett nytt landskap. En kall vind strömmar upp från den istäckta dalen. insjön omringas av höga fjäll, Här når solen marken endast korta stunder under vintern. I fjärran möter oss havet på nytt.

Omgärdad av berg och höga fjäll. Isen ligger blank men håller ej för vår tyngd. Havet rör sig därunder. det knäpper. Små, små ljud. där finns liv under ytan.

Långt ut på udden, nästan vid strandkanten, ligger boningshuset. Det känns som en uråldrig boplats. Trots det bistra klimatet finns här en inneboende värme som strålar ut från berget på andra sidan viken, havet är närmsta vägen ut.

Tidvattnet är kraftfullt. tillsammans med isen förflyttar den stora stenar. Långsamt märglar den fram ett landskap under ständig förändring. Små kratrar i isen ger tanken del av kraften.

I fiskeläget ligger båtar och bostäder tätt. En skyddad hamn är skillnaden mellan liv och död när stormen tar i. Bergets speglingar bjuder till lugn, stilla dagar.

Solen står aldrig högt under vintern men mitt på dagen är ljuset starkt. kylan biter, Vinden tränger in på bara skinnet. Måsar och trutars skrän är allt som ljuder.

Dag för dag. Isen på sötvattengölarna slipas av vind och vinande snökorn. Vissa ytor nås aldrig av solens strålar. Där råder skugga under vinterhalvåret.

Sakta snurrar jag runt på stället, 360°runt, runt. Landskapet syns oändligt. Jag sluter ögonen, öppnar dem sakta igen. Det tar en stund att urskilja vad som är upp och ned.

Dagens sista solstrålar lyser upp himlen. Vattenströmmen sipprar ut i havet. Vinden har lagt sig. Strora vågor rullar fortfarande in övermsandstranden. Vågorna bryter i den långgrunda viken. Ljudet upprepas med endast det porlande sötvattnet som motpart. Ett öronbedövande lugn råder.

Redan kväll, månen står högt, havet har dragit sig tillbaka. Vintersurfarna har lämnat beachen. Dagens sista färger drar sig undan från himmelen. Snart återstår bara blått ljus. Sen blir det svart. snart är det natt. Havet vilar aldrig.

Sanden är fortfarande fuktig. Havet lämnar konstnärliga spår. Varje våg lämnar en spegling av det som finns på andra sidan. Sakta tonar den bort. tills havet vänder åter.

Månen ger ledsyn och lyser upp fjällen. Det är tyst.Famlande tar jag mig fram längs strandkanten, försöker undvika ett felsteg mellan isflaken, vill inte bli blöt. Så kommer hon smygande, gröna slöjor böljar fram...

...aurora borealis, norrsken, nordlys, kärt barn har många namn. Hon sätter himlen i brand. Lyssnar man noga så hör man hur det sprakar. Det är tanken som går i sken, när hon drar upp i skyn.

Far genom mörkret. Stora snöflingor faller, på marken ligger snart ett tjockt lager nysnö. Plötsligt spricker molnen upp och månskenet lyser upp landskapet. På den stjärnklara himlen drar ett norrsken fram. Molnen sluter sig snart igen och snön faller åter över oss.

På natthimlen rör sig molnen snabbt. Tystnaden är total. Ljuset från fullmånen lyser upp fjällen på andra sidan viken. Havsviken lämnar inga ljud från sig, vattenytan ligger spegelblank. I fjärran skimrar ljussken, spår av mänsklig närvaro. Tystnaden är kuslig.

Dagen är mulen, det är ont om ljus. landskapet är stilla och vinden knapp. Regnet hänger i luften. Jag pulsar fram i tung och blöt snö, når stranden. Vattenytans spegling är färglös. Berget i fjärran tycks tyngdlöst flyta i fjärden.

Isflaken ligger i spillror pĂĽ stranden. Havet har dragit sig tillbaka och ligger nu stilla nĂĽgra meter ut. Helt stilla. saltvattnet trotsar kylan, det vill inte lĂĽta sig besegras.

En fiskebåt återvänder från havet, går in i det smala sundet, snart in under bron och vägen som binder samman öarna. På andra sidan ligger hamnen men också vägen ut mot norrhavet. Skreien har återvänt men fisket har inte riktigt kommit igång ännu. Det är mildväder. Snö och is smälter tillfälligt undan. Kylan kan ännu återkomma. Några vitfåglar hörs över vattnet.

Den smala landsvägen följer stranden. Bortom horisonten ligger nordamerika. Det duggregnar och ljuset är svagt. Längre fram efter vägen stannar jag igen. Ute i vattnet siktas späckhuggare som jagar i flock. Det är en närmast overklig syn. Hjärtat slår snabbare men själen är lugn.

Jag undrar om isen någonsin smälter högst där uppe. En hare har gnagt i björkriset och lämnat spår i snön. Bakom mig ligger havsviken öppen. Vi är i havsörnens marker.

Dyningarna slår mjukt in mot stranden. Ljudet är sövande. Jag står här länge och blickar ut mot havet. Väntar på att valarna skall visa sig, känner deras närvaro men de syns inte till. Jag njuter av stillheten, vill inte lämna stranden och dyningarnas spel.

Pulsar ut över en snötäckt mosse och når en isbelagd vattengöl. Blir kvar i dalgången några timmar. Inväntar solnedgången. Vid gölens utlopp porlar vattnet i en öppning i isen. När solen försvinner under horisonten sätts himlen i brand. Kylan tränger på.

Blicken följer molnet som sakta delar på sig. Solens sista färger försvinner bakom berget. Stjärnorna börjar träda fram. Det är fortfarande bara eftermiddag, dagarna är korta i januari. Kall luft biter i kinderna. Vad gör människorna som bor i husen längst in i kirkefjord? För dem som bor nedanför bergen försvann solens strålar redan för flera timmar sedan.

Reine har varit handelsplats sedan 1742, idag bor det 310 personer i byn. Det är svårt att tänka sig en mer utsatt position omgärdad av fjordar, höga fjäll och havet. Rorbuer står på pålar för att klara tidvattnets krafter och en trygg hamn för fiskebåtar. Långt ut på lofoten är det en utpost för den mänskliga närvaron på ögruppen.

Torrfisk har urgamla traditioner och är enbärande handelsvara i Nordnorge. Huvud och filé hängs var för sig över pålar med stänger och får torka under full exponering för väder och vind. Bruket är så gammalt att till och med måsfåglarna lärt sig att inte ge sig på fisken som hänger i det fria. Människan, havet och naturen har nått ett samspel.

Det är djupa kraftfulla dyningar som slår in mot stranden. Ljudet ger ett stort sug i magen. Havet ser så lugnt ut men här finns det stora krafter. Det känns som om berggrunden skälver men marken är stadig under mina fötter. I vattenytan har vi skådat valar och och späckhuggare. Deras vattenkaskader hörs in till land. Solen har gått ned. Jag undrar vad valarna tänker om det.

Vi har rest i över fem timmar och kämpat för att nå fram. Innan mörkrets inbrott kommer vi över sista passet och når bergsfjorden i blå timmen. Ser ut över både vägar och hus men känner oss helt ensamma på platsen. Vi andas in djupt och bara njuter av ett ändlöst skådespel. Här är helt tyst.

sidan 13 Vestvågøya 21 januari 2016, 12.48 ISO 100 f.11 1/15s

sidan 15 Lavangen, Troms 25 januari 2016, kl 12.31 ISO 100 f.11 1/15s

sidan 17 Storvattnet, Flakstadøya 2 mars 2013, kl 15.21 ISO 100 f.11 1/90s

sidan 19 Flakstadpollen, Flakstadøya 2 mars 2013, kl 16.32 ISO 100 f.13 1/30s

sidan 21 Bø, Flakstadøya 2 mars 2013, kl 16.25 ISO 100 f.8 1/90s

sidan 23 Borgvåg, Vestvågøya 3 mars 2013, kl 14.24 ISO 100 f.22 1/60s

sidan 25 Reine, Moskenesøya 20 januari 2016, kl 11.54 ISO 100 f.11 4s

sidan 27 Borgvåg, Vestvågøya 3 mars 2013, kl 14.49 ISO 100 f.16 1/90s

sidan 29 Flakstad vik, Flakstadøya 2 mars 2013, kl 16.55 ISO 100 f.16 1/45s

sidan 31 Forfjorden, Sortland 3 mars 2015, 09.32 ISO 100 f.9 1/60s

sidan 2-3 samt 33 Haukland, Vestvågøya 18 januari 2016, kl 14.08 ISO 100 f.8 1/6s

sidan 35 Skagsanden, Flakstadøya 20 januari 2016, kl 14.36 ISO 100 f.9 30s

sidan 37 Skagsanden, Flakstadøya 20 januari 2016, kl 14.26 ISO 100 f.10 25s

sidan 39 Forfjorden, Sortland 3 mars 2015, kl 19.38 ISO 400 f.2.8 10s

sidan 41 Forfjorden, Sortland 3 mars 2015, kl 19.42 ISO 400 f.2.8 10s

sidan 43 Fredvang, Moskenesøya 20 januari 2016, kl 21.38 ISO 100 f.2.8 30s

sidan 45 samt omslag Forfjorden, Sortland 22 januari 2016, kl 23.01 ISO 100 f.4 20s

sidan 47 Austvågøya 21 januari 2016, 13.38 ISO 100 f.11 1/8s

sidan 49 Lyngedal, Vestvågøya 18 januari 2016, kl 12.51 ISO 100 f.9 1/30s

sidan 51 Sund, Flakstadøya 25 februari 2014, kl 10.02 ISO 100 f.22 0.6s

sidan 53 Tungeneset, Senja 24 januari 2016, kl 11.34 ISO 100 f.8 1/5s

sidan 55 Kollfjellet, Flakstadøya 19 januari 2016, 10.54 ISO 100 f.11 1/10s

sidan 57 Steinfjorden, Senja 24 januari 2016, kl 11.09 ISO 100 f.8 1/13s

sidan 59 Forfjorddalen, Sortland 2 mars 2015, kl 17.08 ISO 100 f.18 0.6s

sidan 61 Lilandstinden, Moskenesøya 19 januari 2016, kl 12.59 ISO 100 f.11 5s

sidan 63 Reine, Moskenesøya 25 februari 2014, kl 17.02 ISO 100 f.29 8s

sidan 69 Bergsfjorden, Senja 23 januari 2016, kl 14.25 ISO 100 f.13 2s

sidan 80-81 Kjerkfjorden, Moskenesøya 20 januari 2016, kl 10.35-38 ISO 100 f.11 1/13s panorama skapat av 9st fotografier

sidan 65 Ballstad, Vestvågøya 23 februari 2014, kl 13.25 ISO 100 f.18 0.3s

sidan 67 Tungeneset, Senja 24 januari 2016, kl 15.00 ISO 100 f.8 122s

B ergtagen Under några dagar på Senja passerar vi Bergsbotn vid flera tillfällen. Varge gång stannar vi till, går ned till vattenbrynet. Jag kisar upp mot berget Finnkona. Hon ser olika ut varje dag. Kvällsljus, regn och dimma, solsken, landskapet förändras påtagligt av ljuset. Berget är hela tiden sitt eget jag. Inte överdrivet högt. Smekt av vårbris och höstens stormar. Nedisad under vintern. Dränkt av vårvinterns smältande is. En avhuggen topp, branta stup, en lätt vridning, kort och lång sluttning. Ned mot havet avslutas hon med en rasbrant. Som en kjol. Jag väljer att avbilda henne i solens sista strålar. Till ljudet av vatten som kluckar mjukt mot stenarna vid strandkanten. Draperad i purpur och guld speglar hon sig i den stilla fjorden. Pudrad av snö framträder hennes särdrag tydligare. Hon är vacker, med en inneboende urkraft. Full av liv och historia, står hon där så självsäker. Rakryggad med påtalad midja. Jag är betagen, helt enkelt bergtagen. F innkona vid B ergsbotn , S enja 24 januari 2016, kl 14.01 ISO 100 f.11 0.8s

om fotografen

BetaBetagen av både det lilla och det stora landskapet visar Patrik Arneke oss vägen in i en tyst och stilla värld. Det stora landskapet utsatt för påverkan av dess verkliga skapare - vind, vatten, och väderlek, naturens starka krafter. Här finns den mänskliga närvaron men det är de naturliga elementen som står i förgrunden. Färg, form, mänskliga symboler samt det ständigt föränderliga ljuset leder oss in i en stlla värld där tystnad och lugn råder. en värld där tiden står stilla för ett ögonblick. De senaste fyra åren i februari har Patrik Arneke rest till Nordnorge en vecka per år. Med kameran på stativ har han färdats till platser där naturens krafter påverkat honom som mest, vandrat runt på stränder, mossar och fjällsluttningar. Besökt fiskebyar kända och mindre kända platser . Upplevt norrskenets kraft och närmat sig valarnas och vandringstorskens vatten. Här förmedlar han sin syn på samspelet mellan människan, naturen och vädrets krafter. Fotografierna i boken är tagna med digital småbildskamera, Pentax K-3 och Pentax K-10D och mestadels Pentax vidvinkelobjektiv. I vissa fall har gråfilter använts. Lång slutartid och liten bländaröppning används regelmässigt. Efterbearbetningen har skett i Camera raw och Photoshop

P a trik Arneke är född 1966, uppväxt i Västergötland och bosatt i Stock-

holm. Han arbetar som kock och matlagare i sedan trettio år tillbaks. Kämpar för att vi skall ta tillvara på våra nordiska mattraditioner och att vår kosthållning skall vara en naturlig del i naturens kretslopp. I åttaårsåldern fick Patrik sin första kamera av sin far. Patrik har fotograferat sedan dess. Med kameran på stativ hämtar han inspiration i naturens och gastronomins värld. Hans arbete förmedlar naturens skönhet och kraft samt betonar vikten att bevara vårt kulturarv i ett sampsel med naturen. I sina fotografier knyter han samman banden mellan människan, landskapet och den natur som ger oss vårt levebröd.

tack eftertext etc

tryckinfo omslagsfoto etc

korta vackra dagar Fyra vintrar har Patrik Arneke rest till Nordnorge. Med kameran på stativ har han färdats till platser där naturens krafter påverkat honom som mest. Han har vandrat runt på stränder, mossar och fjällsluttningar, besökt fiskebyar, kända och mindre kända platser, upplevt norrskenets kraft och närmat sig valarnas samt vandringstorskens vatten. Här förmedlar han sin syn på samspelet mellan människan, naturen och vädrets krafter.