Olivier Adam: De skyddslösa

DE SKYDDSLÖSA OLIVIER ADAM

d e s k y d d s l รถ sa

OLIVIER ADAM

DE SKYDDSLÖSA Översättning: Thérèse Eng

PEQUOD PRESS

pequod press

Södra Förstadsgatan 18 211 43 Malmö

Olivier Adam: De skyddslösa © Översättaren och Pequod Press, 2015 Originalets titel: Á l’abri de rien © Éditions de l’Olivier, 2007. This book is published by arrangement with Literary Agency Wandel Cruse, Paris Omslag: Anders Bräck Grafisk produktion: Absent, Malmö Tryck: SIA Livonia Print, Lettland, 2015

isbn 978-91-86617-28-8

Till Karine, fรถr allting

I

Hur det började? Så här antar jag: jag, ensam i köket, med näsan klistrad mot fönstret där det inte finns någonting.

Ingenting. Ingen mening att gå in på detaljer. Vi är så många som bor här. Miljoner. Det har i alla fall ingen betydelse, alla dessa platser liknar varandra, de blandas ihop till slut.

Utspridda från ena landsändan till den andra flyter de samman, väver en duk, ett nätverk, ett samhällslager, en parallell och bortglömd värld. Miljoner identiska putsade hus i ljusbeige, rosa puts, miljoner fönsterluckor med flagnande färg, garageportar som hänger snett, trädgårdar som döljer sig på baksidan, gungor utegrillar penséer pelargoner miljontals påslagna teveapparater i vardagsrum med möbler från Conforama. Miljoner män och kvinnor, osynliga och uppslukade, omärkliga, suddiga existenser. De moderna villaområdenas banala liv. Så att man glömmer det som omgärdar dem, det som omringar dem. Likgiltiga, instängda, förskansade, frikopplade. Ingenting: prydligt parkerade bilar, fasader tryckta intill varandra och ungarna som leker i det onaturliga ljuset. Labyrinter av gator med namn efter träd som inte finns där. Gatlyktorna och deras 9

vita klot i natten, asfalten och rabatterna. Den meningslösa avlägsna staden, och tystnaden mitt på dagen.

Det börjar alltså så: jag, med magen tryckt mot köksbänken, svävande blick, en kopp rykande te i händerna, det har dragit för länge och är nästan svart, odrickbart.

Jag hatar hur som helst te. Framför huset mittemot står två kvinnor och pratar. De har håret kort eller uppsatt i hästsvans, med benen i sådana där åtsmitande leggings som man hittar på marknaden om söndagarna. De väntar på att deras män ska komma hem från jobbet, barnen från skolan. Jag tittar på dem och kan inte låta bli att tänka: det är detta som är deras liv, vänta hela dagen på att ungarna eller mannen ska komma hem, medan de sköter sina praktiska och återkommande sysslor för att få tiden att gå. Och i huvudsak är det också mitt liv. Sedan jag blev av med jobbet är det mitt liv. Och det är inte så mycket sämre. Jobbet i snabbköpet var inte mycket att ha, det kan jag medge.

Jag sväljer bara en klunk och tömmer ut resten i diskhon, vätskan stänker upp på sidorna och försvinner, sugs ner i avloppet. Synen ger mig alltid ångest. Det är inte alls förnuftigt, det är jag väl medveten om. Men man är alltid fylld av sådana där saker som sabbar tillvaron utan någon bra förklaring. Tystnaden till exempel. Den där dagen, som vilken annan som helst, fyllde den allt, kvävde mig i ett järngrepp runt halsen. Jag kunde känna hur den fick blodet att stelna, trängde ihop lungorna med sin oändlig tomhet. En krater utan lava. En öken. Ett jävla ishav.

10

Jag lämnade köket och gick ut i vardagsrummet, eller också tog jag en runda i sovrummen. Jag minns inte längre och det är inte viktigt. Vi säger att det var vardagsrummet.

Jag ska inte uppehålla mig där heller. Det finns inget särskilt att berätta: svarta möbler, två fåtöljer vända mot teven, en soffa i afrikainspirerat tyg och framför fönsterdörren står torkställningen där t-shirtar, kalsonger, byxor och ett tiotal strumpor hänger. Lite överallt på golvet ligger det leksaker och skräpar och på det låga bordet ligger målarböcker, tuschpennor och paket med små klistermärken. Jag plockar aldrig i ordning förrän på kvällen, precis innan Stéphane kommer hem. Han kallar det röra. Själv tycker jag framförallt att det är liv. Han är skolbusschaufför. När vi träffades var han arton år. Han spelade fotboll. Han hade gått klart på utbildningscentret och precis kommit med i reservlaget. Varje vecka gick jag till stadion. Jag satt där på läktaren och frös medan jag hoppades att han till slut skulle komma in på gräset, att han åtminstone en enda gång skulle lämna avbytarbänken. I sin röda och guldfärgade träningsoverall stirrade han stint på planen och bet på naglarna. Ibland möttes våra blickar och jag kastade en slängkyss åt honom eller gjorde en grimas för att få honom att slappna av, få honom att le. Han fick aldrig spela. Aldrig. Till slut fick han nog, han sa till mig att det är kört, hans stund är över, det är ingen idé att hoppas, jag slutar, sa han, jag ska ta busskörkort, jag ska träna ungarna i kvarteret och grabbarna får jag träffa i Bollaert och det blir bra med det. Sedan dess har han inte rört en boll förutom ibland med barnen, på stranden eller 11

på gräsmattorna i området. Jag tror inte att han någonsin saknat det.

I vardagsrummet stod strykbrädan lutad mot väggen och väntade, strykjärnet var påsatt och tvätten låg i den gröna platskorgen. Om Stéphane hade varit här skulle han ha skällt ut mig, Herregud, är du helt oansvarig som lämnar strykjärnet på så där tänk om den lilla bränner sig. Den sortens saker. Enligt min åsikt är det enda som på sin höjd skulle kunna hända att jag välte det över mig och brände mig ända inpå benet. Så jag skulle ha låtit honom skälla en bra stund, jag skulle låtsas att jag inte hörde, jag skulle ha tänt en Lucky och tagit ett bloss och slutit ögonen. Men han var inte där och jag nöjde mig med att titta på brädan och strykjärnet på håll, som om de vore blodtörstiga djur, farliga djur, vagt hotfulla. Jag måste ändå börja med det någon gång. Jag fångade upp en tidskrift på det låga bordet, jag bläddrade nog förstrött i den, de vackra bilderna, de snygga sångerskorna och allt annat, det är verkligen inget av det där som angår mig. Men det fanns ingenting annat och böcker har jag aldrig orkat med: jag öppnar dem, läser några rader och sedan bär tankarna iväg med mig någon annanstans. Gala och Voici, sådana skräptidningar, Stéphane hade med sig en bunt till mig varje kväll. Han sa att det var för att få mig att tänka på annat. Ärligt talat har jag aldrig förstått på vad eller varför.

Jag vet inte varför jag berättar allt detta. Säkert för att det var mitt liv. Detta och ingenting annat: Arbetsförmedlingen och platsannonserna en gång i veckan, A-kassan i 12

början av varje månad, ungarna badet läxorna middagarna disken tvätten städningen, köprundan på ED, eller Carrefour när det blev för deprimerande, när det fanns lite pengar kvar, men det var mer och mer sällsynt, bio två gånger i halvåret, teven varje kväll men stopp där, varför ska man inbilla sig något annat, livet är inte mycket mer än så för de flesta av oss.

Lise dök upp i vardagsrummet och blixtsnabbt lyste hennes närvaro upp allting, värmde luften och ljuset.

Med sina stora blå ögon var hon helt bedårande, en riktig liten prinsessa. Hon kom och kröp ihop hos mig i soffan, hon tryckte på knappen på fjärrkontrollen och filmen började, Den lilla sjöjungfrun tror jag, jag tittade ändå inte riktigt, jag försökte inte ens, jag tappar alltid fokus efter tre minuter.

– Mamma, tyst.

Jag sjöng. Som så ofta så sjöng jag. Utan att lägga märke till det själv, i bilen, vid matbordet, var som helst kunde det hända, jag sjöng. Lise avskydde det.

– Sluta, sa hon. Det stör… Jag kan inte höra filmen.

Jag sa förlåt och pussade henne på håret som doftade kvistar, kåda och trä. Jag kramade henne ännu hårdare och jag försökte koncentrera mig på intrigen, de skojiga fiskarna, den röda krabban och allt det där, men det blev mycket snabbt bara former, rörelser, blå, gula och smaragdaktiga fläckar som alltsammans var bestrött med smetiga sånger. Det är det jag säger, men egentligen tycker jag om de där sångerna. De hade något mjukt och tryggt över sig. Lite som karameller, chokladbitar. Men ibland 13

gick de mig ändå på nerverna och gjorde att jag stängde av teven. Då satte Lise igång och gnälla att jag var elak.

Men inte den här gången. Jag lät mig uppslukas av slisket från filmen och hennes värme intill mig.

När väckarklockan ringde tog det mig en evighet att komma ut ur dimman, jag hade somnat och klockans röda siffror sa mig egentligen ingenting. Klockan fortsatte pipa högt en bra stund. Lise stirrade på mig med konstig min, hon undrade vad jag väntade på för att resa mig upp och jag tror att jag själv också ställde mig den frågan. Den slutade med att dö ut, ett sista pip och sen ingenting, rösterna från den tecknade filmen överröstade kylskåpets vibrationer.

– Lucas kommer att komma för sent till träningen, sa Lise.

Hon var tvungen att säga det till mig för att jag skulle minnas. Det var en torsdag, klockan var sex på kvällen: ungens tennislektion. Varje vecka samma tid hade han sin lektion men varje vecka var det likadant, jag glömde.

Varför kunde jag aldrig få den sortens saker att fastna i hjärnan, jag fattar det inte. Det har varit så så länge som allt flyger iväg så där, som allt blir suddigt och försvinner.

Så länge.

Stéphane kom in i vardagsrummet. Utan att ens se eller höra honom visste jag att han var där, jag kunde känna hans närvaro, i huset i rummet. Som om luftens struktur plötsligt hade ändrats. Jag rörde mig inte, jag tittade inte på honom, jag hade lärt mig hans rörelser utantill, jag såg dem strömma förbi i huvudet, slipsen som han knöt 14

upp, den översta knappen på skjortan som han drog upp, kostymen som han hängde över stolen, kylskåpet som han öppnade för att ta sig en Amstel, och efter det, först efter det, pussade han Lise på pannan och mig på huvudet.

– Har du haft en bra dag?

Precis som varje kväll ryckte jag på axlarna, jag svarade ingenting, och precis som varje kväll gjorde han det i mitt ställe, han svarade på sin fråga, som om den var ställd till honom. Inte mer än någon annan dag hörde jag honom tröska igenom dagens händelser också den här dagen, livets futtiga puls därute: bussen med bensinstopp, värmen helt avstängd, ungarna som gastade och den lille Gohiers astmaanfall, skämtet om cyklopen som hans kollega Paulo hade berättat för honom under rasten i bussgaraget, en olycka mitt framför ögonen vid rondellen vid Chemin-Vert, inte så farligt när det kom till kritan, en kraschad skoter, skråmor.

Han hade knäppt upp skärpet och satt kvar en lång stund vid fönsterdörren. Han strök sig gång på gång med handen över nacken. Vad var det han tittade på sådär? På den sidan om huset fanns det heller ingenting att se. En pytteliten ruta fet jord med ogräs. En terrass i cement, trädgårdsmöbler i grön plast. En bärbar grill som aldrig hade använts, i brist på ved, i brist på kol, i brist på sol, i brist på lust. Mitt på jordplätten stod en rostig gungställning, någon gammal grunka återvunnen från ett högstadium, helt söndrig, och gungorna hängde halvt på sniskan. Det hela var omgärdat av pyttesmå och lite gulnande tujabuskar. Han släppte ifrån sig en trött suck, vad han tänkte på var inte svårt 15

att föreställa sig. Han behövde inte säga minsta lilla ord, ge mig minsta anmärkning, jag hörde hans röst i alla fall: trädgården huset det är på tiden nu, jag skulle kunna anstränga mig lite, jag hade bara det att syssla med när allt kom omkring. Och sen lånen, den alldeles för höga räntan, pengarna som inte finns, i slutet på månaden får man ihop det på ett hår. Fan, vi hade just flyttat hit till den här jävla villan, hur kunde jag få för mig att göra något så dumt?

Det här huset var det jag som ville ha eller hur? För att jag inte längre stod ut med lägenheten, för att det skulle bli bättre för barnen, varsitt rum en trädgård kompisar, och sen alla grannar i samma ålder som vi naturligtvis skulle bli vänner med, vi skulle bli mindre ensamma vi skulle få ett fint liv, inte sagolikt, men ett lugnt liv, dricka aperitifen utomhus om kvällen, sitta ute och äta lunch på helgen, varför inte lite trädgårdsarbete, stoppa händerna i jorden plantera blommor, dricka öl utsträckta på solstolarna på sommaren. Alla dessa saker som han grubblade över. Det var därför jag reste mig och kom och tryckte mig mot hans rygg. Även om jag, sedan kvällen innan, förväntades vara kylig mot honom. Även om vi hade bråkat för ingenting som alltid, struntsaker som genast glömdes bort. Jag antar att vi hade kommit dithän han och jag. Vi älskade varandra men det var gömt under vardagens gråhet och problem, ett tjockt lager av det som vi alla har. Så ja, jag tryckte mina läppar mot hans nacke, och mina händer gled in i skogen av mörka hår på hans bröst.

– Har du kommit ihåg mina skjortor?

Hans skjortor. Jag hade glömt dem fullständigt. Ändå 16

hade jag inte haft någonting särskilt att göra den här dagen.

Ingenting viktigt. Ingenting annat att tänka på. Vad hade jag hållit på med hela dagen? Gått omkring hemma och bitit på naglarna, kämpat mot ångesten som malde i magen och bröstet utan att jag visste varför, hållit tillbaka tårarna.

– För fan, Marie… Jag ber dig inte om mycket ändå.

17

Ute ösregnade det. Jag sprang ända hem till Martine med en tröja över huvudet. Hennes hus var som vårt fast omvänt, en spegelbild av vårt. Jag ringde på dörren och hon väntade därbakom, det var omöjligt annars, hon stod där sen timmar tillbaka, i väntan på att något skulle hända. Jag hade inte lyft fingret från ringklockan innan dörren öppnades. Vi stod ansikte mot ansikte. Jag visste som vanligt inte vad jag skulle säga. Vi levde så nära varandra. Vi hade samma slags tillvaro, vi kände samma trötthet, vi hade lika tråkigt utan att våga erkänna det för varandra, det var så länge sen livet var på vår sida, man hann nätt och jämnt skymta det medan man vände på nacken bara för att se, få bekräftat att det i det stora hela inte var till för oss.

Hon ropade på ungarna med sin gälla röst. De dök upp och gnäggade som hästar. Lucas drog på sig skorna och under tiden slukade jag honom med blicken, min lille kille.

Jag kände att om det bara hade varit vi två där så skulle jag ha kastat mig över honom, tagit honom i mina armar och överöst honom med pussar. Men Martine iakttog oss 18

med sin missbelåtna blick. Så jag nöjde mig med att stryka över hans hår med handen.

I bilen luktade det vanilj och wunderbaumgranen hängde under backspegeln. Jag tycker om den doften. Jag vet att det luktar äckligt men min far hade alltid en sådan i bilen.

Vi körde i ungefär två kilometer i timmen. Lucas höll i sig med ena handen, han var rädd när jag satt vid ratten.

Jag kunde inte säga att han hade fel. Jag var en riktig fara i trafiken, totalt oförmögen att koncentrera mig på någonting. Hur jag än stirrade på vägen så tror jag inte att jag ens skulle haft reflexer nog att vrida på ratten om en bil hade dykt upp rakt framför mig.

Precis vid utfarten från villaområdet kom man in i affärscentret: Go Sport Conforama, Norauto, Kiabi Maisons du Monde Halle aux Chaussures, Gifi Bricomarché Fly och allt annat. Sedan kom galleriorna: Carrefour, Etam, Eram, Promod, Camaïeu, Darthy, André och de andra. Allt inom räckhåll, lättillgängligt. Jättereor. Dumpade priser. Räntefria lån. Vid tröskeln till min dörr eller närapå. Högar med saker som jag aldrig skulle ha råd att köpa själv, ingen annan här heller förresten. Vi följde utmed järnvägsspåren tills vi kom till centrum, gallerna var nere framför butikernas skyltfönster. I de flesta fall var de tomma, med mäklaraffischer tvärs över och stora bokstäver med orden Till salu. Det var obegripligt hur de övriga fortfarande klarade sig. Vi åkte förbi Monoprix.

Framför affären stod alla de där figurerna som jag aldrig vågade titta på, de såg smutsiga och slitna ut, de var så magra under sina trasiga kläder. Alla kallade dem för 19

Kosovoalbaner, men det var förmodligen irakier, iranier, afghaner, pakistanier, sudaneser, kurder. Vissa satt på kartonger, andra stod i klungor, diskuterade och väntade, på vad? Framför stadshuset hade ett enormt tält rests, man hade satt upp det när lägret stängdes. Jag hade aldrig förstått varför det stängdes det där lägret. Det hade bara gjort det värre. De var fortfarande lika många, de letade fortfarande efter ett sätt att ta sig över till England, det var bara det att nu stod de verkligen på gatan helt utelämnade åt sig själva. Vid lunch och på kvällen såg man dem köa två och två för en brödbit, en skål varm soppa, de åt det därinne, de satt på långbänkar i skydd av tältduken, eller så stod de ute på gatan eller på någon gräsmatta i parken. Man viste inte riktigt vart de tog vägen om natten, var de kunde sova, under ett träd, på stationerna, bunkrar hyreshusens entréer skjul, lagerlokaler strandhytter. När de inte längre stod ut försökte de till sist smyga sig in under en lastbil, in en båt eller under ett tåg, ofta var det de yngsta som tog chansen.

De flesta av dem kom tillbaka som söndertrasade svepta kroppar. De andra åkte fast, man skickade dem till Paris eller någon annanstans, till flyktingförläggningar, tre dagar senare kom de tillbaka och väntade på ett tillfälle att åter pröva lyckan.

Utan att ens inse det tror jag att jag ökade farten. Vi körde mot havet. På bägge sidorna av gatan var det bara restauranger och pubar, engelsmännen kom för att supa sig fulla över helgen. När vi var yngre hängde jag här med min syster och kompisarna, engelsmännen kysste bra, de 20

skrattade, sjöng, dansade för ingenting, de tog lätt till nävarna också, men mot oss var de snälla som lamm.

Sedan fanns det ingenting mer, det var världens ände.

Under regnet löpte stranden vidare mot klipporna, de vita trästugorna, flerfamiljshusen och längre bort de mer glest utspridda, liksom isolerade eller glömda, husen som verkade ha hamnat där av en slump, ditförda av vinden, av en storm. Jag kastade en blick mot hyreskasernen som dominerade mot havssidan, mot parkeringsplatsen mellan byggnaden och sanden, mot barnens lekplats, mot basketplanen där ingen någonsin satte en fot på grund av blåsten. Jag hade vuxit upp där. Med min syster och mina föräldrar. I den där stora grå rektangeln med pyttesmå fönster och väggar i papp. Jag älskade det här stället. Från sovrummet såg man vågbrytaren försvinna ut i sjön som slog. När man gick allra längst ut trodde man nästan att man kunde röra färjorna med fingertopparna, de enorma, stormagade båtarna med sina hyttventiler på rad, som ögon eller tänder. Jag tror att jag saknar det nu. Så fort det är fint väder kommer vi hit med barnen, Stéphane låter dem flyga runt som helikoptrar, de springer efter varandra i sanden, busar, gör drakar. När kvällen kommer köper vi varsin strut med pommes frites och öl och äter med bara händerna.

Vi levde här, det var inte så märkvärdigt men vi var lyckliga. Vi var det åtminstone under ganska lång tid. I början städade mamma. Sen jobbade hon på en bensinstation. Och som kassörska på Gifi ända till pensionen.

Min far var anställd i kommunen. Först som vägarbetare, 21

sedan i parkförvaltningen. Han hade hand om rondellerna, rabatterna utmed gatorna, typ sådana saker. Ibland när vi var ute och gick stötte vi på honom och hans kollegor, lastbilen och snickarbyxorna, han planterade blommor på osannolika ställen, men han tyckte om att jämt vara ute, att ha jord under naglarna. Han dog för tre år sedan.

Lungcancer. Två år innan pensionen. Mamma flyttade.

Lägenheten blev för stor för henne. För dyr också. Andra människor bor där nu. Jag tycker fortfarande det känns konstigt när jag tänker på det. Jag antar att det finns ungar som tittar på det färglösa havet med pannan klistrad mot fönstret i vårt sovrum nu, och om natten semaforens ljus och båtarna till Dover.

Vi var framme och lektionen hade börjat för länge sen.

Bollarna studsade mot plåtväggarna, allt skakade med ett förskräckligt oväsen. Den lille gav mig en puss. Han tittade bestämt på mig med den där allvarliga synska blicken som han alltid har, som om han vore för intelligent för sin ålder, för mogen, för allvarlig. Som om han visste en hel del om livet. Ibland när jag tittade på honom kunde jag ärligt talat inte säga vem av oss som var barn och vem som var vuxen.

Han gick iväg med racketen i handen, den verkade större än honom, det såg nästan roligt ut, han försvann in i den stora grå kuben mitt bland lagerlokalerna och jag stod kvar och undrade vad det blev av honom när han försvann ur mitt synfält, om han var densamme eller en annan, om han tänkte på mig. Jag gick tillbaka till bilen, jag kände mig ensam och vilsen, frusen inuti, iskall från topp till tå.

Iskall och inträngd. Jag hade inte lust att åka hem. Jag 22

körde till parkeringen istället. Jag ställde bilen nedanför min barndoms hyreshus. Jag stängde av motorn men lät helljuset vara på. Vindrutetorkarna fortsatte slå och tog förmodligen skada. Framför mig var sanden vit och havet långt borta som en enorm smörjig och fet fläck av råolja eller petroleum. Jag försökte hitta någon låt på radion, något som jag tyckte om, jag öppnade rutan lite grann och bränningarnas larm vällde in i bilen. Det morrade som ett sovande djur under regnets smatter. Jag tände en cigarett. Jag rökte den och stirrade på det svarta glänsande vidsträckta, uppfångat i ljuskäglan. Den här massan som stampade och störtade mot stranden med fradga runt läpparna hypnotiserade mig. Till höger såg man skuggan av färjor, höga som hus med julgirlanger runt kabinfönstren.

Kranarna längs de nattsvarta hamnmagasinen såg ut som underliga, skelettliknande djur. Vågbrytaren blev bara till ett mörkt streck i vattnets och himlens blandade mörker.

Utmed den osynliga strandpromenaden till vänster stakade gatlyktorna ut en båge som pekade mot klipporna, att se dem tändas från mitt fönster när jag var liten var magiskt, ett eldklot som flydde i fjärran. Dånet från regnet på taket tilltog och havet hörde man knappt längre. Jag steg ut ur bilen och gick en stund, vattnet rann över huden, i nacken, under ögonlocken, gick igenom kläderna som om de var av papper och gjorde mig blöt ända in på kroppen. Jag tog av mig skorna. Mina fötter sjönk ner i den blåsvarta och underligt ljumma sanden. Runtomkring mig var allt suddigt, allt var bara synvillor, flytande former, alstrade av ljuset och regnet, jag fick en känsla av att smälta ner i 23

något suddigt. Jag fortsatte ända fram till havet. Det var mindre kyligt än jag hade trott. Långt bort gungade en båt på vågorna, en svart skugga som svängde fram och tillbaka, ett grönt litet ljus som vågorna gick hårt åt. Jag höll upp klänningen, en våg kom och högg tag i vristerna, jag tog lite vatten i min handflata och stänkte i ansiktet.

Den här doften av salt och alger liksom tvättade mig ren.

Bakom min rygg började några skälla. Både män och hundar. Jag gick upp ur vattnet och intill de små husen rörde sig ljus åt alla håll, lyste upp sanden, plankväggarna, och förvridna ansikten. Jag kände att jag skakade, men brydde mig inte om ifall det var av rädsla eller av kyla.

Jag tog några steg och jag såg dem, figurerna i uniform och deras hundar i koppel, vapen glänste vid bältena, välputsade. I knastret från walkie–talkies vrålade de och flängde omkring, riktade sina lampor mot tre förskräckta flyktingar, hopkrupna som småungar därinne. Med sina händer försökte de skydda ansiktet, jag tänkte att det var lamporna som bländade dem. Polisen drog ut dem där­ ifrån med slag av nävar av pistolkolvar av batonger, och hundarna högg efter vaderna. De släpade dem i armarna, fötterna, håret. Jag såg deras ryggar och bröst skrapa mot träväggarna. Och det dova ljudet av slag mot kropparna, skrapandet av leder mot golvet, stöten av skallar mot trappstegen, jag hör allt fortfarande, jag behöver bara blunda och jag ser allt igen, jag stod kvar paralyserad, förfärad med ögonen uppspärrade och munnen vidöppen.

Jag måste ha gett ifrån mig ett skrik. En av poliserna vände sig om och satte ficklampan i ögonen på mig.

24

– Vad gör du här? skrek han. Här har du inget att göra…

Stick iväg bruden…

Sedan fortsatte han att slå som om jag inte vore där.

Jag stod kvar med hängande armar, jag var fullständigt kraftlös och apatisk, ögonen sved på grund av gasen, regnet omslöt mig som en iskall mantel men jag var inte i stånd att känna något, jag kunde inte uppfatta någonting längre.

De lastade in dem, satte handfängsel på dem och tvingade upp dem i fångtransportbilen. Bilen for iväg med ett vrål och försvann i natten. Det fanns ingenting kvar, inte ett spår. Det enda som återstod var det lilla uppfläkta skjulet, ett täcke tre ölburkar två plastpåsar. Jag gick tillbaka till bilen, jag var genomvåt från topp till tå.

När jag kom fram till klubben väntade Lucas på mig utanför, med sin luva som ett provisoriskt tak över huvudet.

Det var bara han kvar, alla andra hade åkt hem. Jag såg på klockan, jag var tjugo minuter för sen. Han öppnade bildörren. Han kastade in sin racket i baksätet, sjönk ner med armarna i kors och stirrade ut genom rutan med en sur min. Det var bara imma, mörker och vattenstrimmor.

– Jag har väntat i en timme. Var fan har du varit?

Jag svarade inte, jag startade, jag körde mot riksvägen.

Lucas ruvade där bak. Jag kunde känna hans blick klistrad mot mig som en magnet, ögonen svepte över min fuktiga hud, mina genomblöta kläder och mina svidande ögon. Då och då vände jag mig hastigt om och hans tjuriga ansikte framträdde klart ur bilens dunkel. Jag blev helt förstörd av att se honom så där. Jag kände mig så ömklig, jag skulle 25

så gärna ha velat vara någon annan, jag skulle ha velat att han hade en annan mamma som inte lyckades åstadkomma sådana här situationer. Men det var min lille pojke ändå.

Han hade kommit ut ur min mage. Han kunde se allt som fanns av mig. Han och jag var samma sak. Det var det jag tänkte på när han sa: – Jag vill inte att det börjar igen, mamma. Jag bromsade, däcken tjöt och bilen stannade. Jag stängde av motorn.

Runtom var det bara en öken av brun jord, åkrar som bredde ut sig i det oändliga, det enda som kunde hejda dem var havet eller husen. Lite längre bort längs kusten slutade de rakt ut i himlen, marken bröt av i rät vinkel ner mot den grå vattnet. När det var klart väder kunde man se England där uppifrån och man kunde lätt ana att det var likadant på andra sidan, vita klippor som vågorna slog emot och stenar som rullade, och under den blixtrande himlen hade man bara en enda önskan: att fly dit bort.

Jag tog ett djupt andetag, jag ville förbli lugn, inte börja gråta nu igen. Jag såg på honom öga mot öga, jag tog sats med min allra lugnaste allra mest sansade röst och bad honom att upprepa vad han sagt. Hans ögon rörde sig oupphörligen utan att fastna vid något, man skulle kunna tro att han följde en mygga med blicken. Jag var nära tårarna. Han tog sats och med sin dova och oroliga och brutna stämma upprepade han det han precis hade sagt och det var just så han hade sagt, just dessa ord som han hade uttalat, jag hade hört rätt, han ville inte att det skulle börja igen.

– Varför ber du mig om det min ängel?

26

Han svarade inte och jag smekte hans kind och hans ansikte. Han ansträngde sig för att inte komma och rulla ihop sig hos mig och det gjorde fruktansvärt ont att känna denna behärskning hos honom, denna distans. Oron som han kände över att förlora mig. Och den här förmågan som han hade att kunna läsa mig som en bok, att känna när jag inte orkade längre, när jag började spåra ur igen, när marken under fötterna gav vika. Jag tror att han många gånger kände hur det började storma innan jag själv gjorde det.

– Jag älskar dig mamma, mumlade han och hans blick var så djup och allvarlig att jag inte stod ut.

Det regnade alltmer, det haglade till och med, nävar med småsten slungades ut från himlen. Jag startade bilen och snart plöjde vi oss igenom den översvämmade marken igen, egentligen körde vi bara genom regnet men i mitt huvud handlade det i den stunden om något annat. En känsla av undergång. Av uppslukande. Av världens ände. Jag tror att en del av mig var övertygad om att vi skulle dö vilket ögonblick som helst, bara så där utan orsak, att allting skulle sluta, att programmet skulle ta slut utan att vi kunde göra något. Då och då lyste strålkastarna upp en skugga, någon som tog sig fram i motvinden, i hällregnet, nästan låg ner. De var så utmattade, så värnlösa alla dessa figurer, så vana att gå utan något på huvudet och utan rock att de inte ens försökte skydda sig längre. Jag tänkte att de kommit till en punkt då de inte längre kunde känna något, varken hagel, hunger eller trötthet, men det var kanske för att lugna mig, i själva verket måste de knäckas av allt 27

det där men vad kunde de göra åt det? Varje gång som vi mötte en av dem saktade jag in, jag kunde inte låta bli, jag tänkte på stugan på poliserna på schäferhundarna, på ficklamporna på dånet på skriken på våldet på smärtan, på deras ansikten på deras fasa. Lucas pratade med mig men orden nådde mig i en enda röra och utan sammanhang: träningen hade varit jättebra och hans backhand blev bättre och bättre, tränaren hade pratat med honom om att plocka in honom i laget. Med jämna mellanrum nickade jag med huvudet, som de där plasthundarna som man kan se på hyllan där bak i bilar, vickande med huvudet, mekaniskt och tomt. Efter en stund fick jag ur mig ”det är bra”. Men det hade redan gått en lång stund sedan Lucas sa något, han hade tystnat. Framför oss försvann vägen in i mörkret och jag sa till mig själv att vi skulle lösas upp där vi också.

28

Olivier Adam är född 1974 och uppvuxen i en parisförort. Efter några år i Bretagne bor han åter i huvudstaden. Hans första roman, ungdomsboken Je vais bien, ne t’en fais pas (Jag mår bra, oroa dig inte) har även blivit film, liksom ett flertal av hans senare böcker. 2004 vann Olivier Adam Prix Goncourt de la Nouvelle för novellsamlingen Passer l’hiver.

ISBN 978-91-86617-28-8

9 789186 617288

Marie känner sig vilsen. Hennes familj är den sista länken hon har till livet, och denna sköra tråd spänns ännu hårdare dagen då hon träffar ”kosovoalbanerna”, flyktingarna som ingen bryr sig det minsta om och som helt utelämnade åt sig själva irrar omkring i stadens utkanter. På bekostnad av omsorgen om sin familj beslutar sig Marie för att ge dem all hjälp hon kan. Ja, ge dem allt hon har: mat, kläder, tid, pengar, ingenting lämnar hon kvar åt sig själv. En oavvislig kraft driver henne att ta allt större risker, till och med att sätta sitt eget liv på spel.

Den första romanen på svenska av fransmannen Olivier Adam påminner oss om att våldet som drabbar de allra svagaste är något som angår oss alla. Berättelsen tecknar ett oförglömligt porträtt av en kvinna som övermannas av kraften i sina egna känslor inför en annan människas hopplösa situation.

PEQUOD PrESS