Marcel Schwob: Monells bok

Marcel Schwob

Monelles bok

PEQUOD PrESS

Marcel Schwob

Monelles bok Översättning och efterord: Kristoffer Leandoer

PEQUOD PrESS

  Box    Malmö

Marcel Schwob: Monelles bok © Översättaren och Pequod Press, 2004 Grafisk produktion: Anders Bräck, Pequod Press Tryck: Munk Reklam, Munkedal, 2004 isbn 91-973801-9-9

I m o n e l l e s y ttra n d e n

På slätten där jag irrade fann mig Monelle och tog mig vid handen.

– Förvånas icke, sade hon, det är jag och det är inte jag; Du skall återfinna mig igen och du skall förlora mig; Ytterligare en gång skall jag vara hos eder, ty få män har sett mig och ingen har förstått mig; Och du skall glömma mig och du skall känna igen mig och du skall glömma mig.

Och vidare sade Monelle: Jag skall tala med dig om de små prostituerade, och du skall lära känna begynnelsen.

Bonaparte slaktaren träffade vid arton års ålder en liten prostituerad vid Palais-Royals järngrindar. Hennes hy var blek och hon darrade av köld. Men ”man måste ju leva”, sade hon till honom.

Varken du eller jag vet namnet på den lilla som Bonaparte tog med 7

sig upp på rummet i Hotell Cherbourg en novembernatt. Hon var från Nantes, i Bretagne. Hon var försvagad och modlös, och hade just blivit övergiven av sin älskare. Hon var enkel och god; hennes stämma hade den allra mildaste klang. Allt detta mindes Bonaparte. Och jag tror att minnet av hennes stämma efteråt rörde honom ända till tårar och han sökte länge efter henne under vinterkvällarna, utan att någonsin finna henne igen.

Ty, förstår du, en gång och aldrig mer träder de små prostituerade fram ur nattens skaror för en god handling. Den stackars Ann sprang mot Thomas De Quincey, opieätaren, när denne svimmade på den breda Oxford Street under de stora tända lamporna. Med fuktiga ögon förde hon ett glas portvin till hans läppar, kysste honom och smekte honom. Sedan återvände hon bort i natten. Kanske dog hon inom kort. Hon hostade sista kvällen jag såg henne, säger De Quincey. Kanske irrade hon alltjämt längs gatorna; men trots sina lidelsefulla efterforskningar, hur han än trotsade löjet hos dem han vände sig till, var Ann försvunnen för alltid. När han senare fick en uppvärmd bostad, begrundade han ofta tårfyllt hur den stackars Ann hade kunnat bo där hos honom; nu föreställde han sig henne istället döende, sjuk eller tröstlös i det innersta mörkret av en Londonbordell, och hon hade gett ut all den ömkliga kärlek hennes hjärta rymde.

Du förstår, de brister ut i sitt medlidande med er, de klappar er på handen med sina magra händer. De förstår er bara om ni är ytterst olyckliga; då gråter de med er och tröstar er. Döende av feber kom den lilla Nelly ut ur sitt vanryktade hus, närmade sig straffången Dostojevskij och betraktade honom länge med 8

sina stora och skälvande svarta ögon. Den lilla Sonja (liksom de andra har hon funnits) omfamnade mördaren Rodion efter dennes brottsbekännelse. ”Ni har bragt er i fördärvet!” sade hon med förtvivlan i stämman. Och med ens rusade hon upp, kastade sig om halsen på honom och kysste honom … ”Nej, nu finns det ingen i hela världen som är så olycklig som du!” utropade hon i ett utbrott av medlidande, och plötsligt brast hon i gråt.

Liksom Ann och den namnlösa som gick den dystre unge Bonaparte till mötes, blev den lilla Nelly uppslukad av dimman.

Dostojevskij har inte berättat vad som hände med den lilla Sonja, blek och avmagrad. Varken du eller jag vet om hon kunde hjälpa Raskolnikov ända till slutet av hans landsförvisning. Jag tror det inte. Mycket stilla gick hon bort i hans armar, efter att ha lidit och älskat alltför mycket.

Ingen enda av dem kan stanna hos er, förstår du. De skulle sörja för mycket och de skäms över att stanna. När ni upphör att gråta, vågar de inte betrakta er. De ger er den undervisning de har att ge er och ger sig sedan av. De kommer ur kylan och regnet för att kyssa er på pannan och torka era tårar och de fruktansvärda skuggorna återtar dem. Ty de måste kanske bege sig annorstädes.

Ni känner dem endast så länge som de hyser medlidande.

Tro inget annat. Tänk inte på vad de kan ha gjort i skuggorna.

Nelly i sitt ohyggliga hus, Sonja berusad på sin bänk i avenyn, Ann som bär tillbaka sitt tomma glas till vinhandlaren på den skumma gränden var måhända grymma och oanständiga. De är köttsliga varelser. De kom fram ur sin dunkla återvändsgränd för 9

att skänka en kyss av medlidande i lampskenet på den stora gatan.

I den stunden var de gudomliga.

Allt det andra bör man glömma.

Monelle tystnade och såg på mig: Ur natten är jag kommen, sade hon, och till natten skall jag återvända. Ty även jag är en liten prostituerad.

Och vidare sade Monelle: Jag beklagar dig, jag beklagar dig, min älskade. Ändå träder jag åter bort i natten; ty det är nödvändigt att du förlorar mig, innan du kan återfinna mig. Och om du återfinner mig, så skall jag undfly dig igen.

Ty jag är den som är ensam.

Och vidare sade Monelle: Eftersom jag är den som är ensam, skall du kalla mig Monelle.

Men du må betänka att även alla andra namn är mina.

Och jag är både den ena och den andra, och den som inte har något namn.

Och jag skall föra dig till mina systrar, som är jag själv, och är såsom prostituerade utan förstånd; Och du skall finna dem plågade av egoism och vällust och grymhet och högmod och tålamod och medlidande, eftersom de ännu inte alls funnit sig själva; Och du skall se hur de söker sig själva i fjärran; Och du skall själv finna mig och jag skall själv finna mig; och du skall förlora mig och jag skall förlora mig.

Ty jag är den som går förlorad så fort hon blir funnen.

10

Och vidare sade Monelle: På denna dag skall en liten kvinna vidröra dig med handen och fly sin väg; Ty alla ting är flyktiga; men Monelle är flyktigast av allt.

Och innan du återfinner mig, skall jag undervisa dig på denna slätt, och du skall skriva Monelles bok.

Och Monelle räckte mig en urholkad narthexstängel där en rosa glödtråd brann.

– Tag denna fackla, sade hon, och förbränn. Förbränn allt på jorden och i himmelen. Och bryt sönder stängeln och släck den när du väl har förbränt, ty ingenting må överlåtas; På det att du bliver den andre narthexbäraren och att du förgör genom elden och att elden som föll från himmelen vänder åter till himmelen.

Och vidare sade Monelle: Jag skall tala med dig om förgörelsen.

Detta är mitt ord: Förgör, förgör, förgör. Förgör inuti dig själv, förgör allt i din närhet. Gör plats för din själ och för alla andra själar.

Förgör allt gott och allt ont. Spillrorna är till förväxling lika.

Förgör människornas gamla boningar och själarnas gamla boningar; de döda tingen är speglar som förvränger.

Förgör, ty all skapelse uppstår ur förgörelse.

Och för det högsta godas skull, måste det lägre goda göras om 11

intet. Och sålunda skall det nya goda förefalla till brädden fullt av ondska.

Och för att uppfinna en ny konst, måste den gamla konsten slås i bitar. Och sålunda tycks den nya konsten som ett slags bildstormeri.

Ty varje nybyggnad uppförs av gamla rester, och intet utom formerna är nytt i denna värld.

Men formerna måste förgöras.

Och vidare sade Monelle: Jag skall tala med dig om att formas.

Själva begäret efter det nya är inget annat än åtrån hos den själ som vill formas.

Och själarna förkastar de gamla formerna liksom ormarna sina gamla skinn.

Och de tålmodiga samlarna av gamla ormskinn bedrövar de unga ormarna eftersom de har ett magiskt inflytande över dem.

Ty den som äger de gamla ormskinnen hindrar de unga ormarna från att förvandlas.

Därför ömsar ormarna skinn i det djupaste snårets gröna tunnel; och en gång om året förenar sig de unga i cirkel för att bränna de gamla skinnen.

Var då likvärdig rätten att förgöra och forma.

Bygg upp ditt hus själv och bränn ner det själv.

Släng inga spillror efter dig; må var och en betjäna sig av sina egna ruiner.

12

Bygg aldrig i natten som förlidit. Lämna dina byggen vind för våg. Överväg nya byggprojekt vid minsta hänryckning i din själ.

Gör dig nya gudar för varje nytt begär.

Och vidare sade Monelle: Jag skall tala med dig om gudarna.

Låt de gamla gudarna dö; bliv inte sittande liksom en gråterska vid deras gravstenar; Ty de gamla gudarna flyr sina gravar; Och skydda aldrig de unga gudarna genom att vira in dem i lindor; Må varje gud fly, så fort han är skapad; Må varje skapelse förgå, så fort den är skapad; Må den gamle guden skänka sin skapelse till den unge guden på det att den genast må krossas av honom; Må varje gud vara stundens gud.

Och vidare sade Monelle: Jag skall tala med dig om stunden.

Betrakta allt ur stundens synvinkel.

Låt ditt jag driva efter stundens godtycke.

Tänk för stunden. Varje varaktig tanke är motsägelse. Älska stunden. Varje varaktig kärlek är hat.

Var uppriktig mot stunden. Varje varaktig uppriktighet är lögn.

Var rättvis mot stunden. Varje varaktig rättvisa är orättvisa.

13

Handla för stunden. Varje varaktig handling är en avsutten regering.

Var lycklig för stunden. Varje varaktig lycka är olycka.

Visa respekt för varje enskild stund, och upprätta alls ingen förbindelse mellan tingen.

Fördröj inte stunden: dödskampen är en plåga.

Se: var stund är en vagga och en likkista: må allt liv och all död förefalla dig främmande och nya.

Och vidare sade Monelle: Jag skall tala med dig om livet och döden.

Var stund är liksom en stav som är till hälften vit och till hälften svart; Planera aldrig ditt liv med hjälp av den vita halvan allena. Ty därefter upptäcker du vilka planer som gjorts med hjälp av den svarta halvan; Må varje svärta korsas av väntan på det kommande vita.

Säg icke: nu lever jag, i morgon dör jag. Dela inte upp verkligheten mellan livet och döden: Säg: nu lever och dör jag.

Uttöm i varje stund tingens positiva och negativa helhet.

Höstrosen varar en säsong; varje morgon öppnar hon sig; varje kväll sluter hon sig.

Var såsom rosorna: erbjud dina blad åt vällustens bortryckanden, åt smärtornas nedtrampningar.

Må varje extas vara döende i dig; må all vällust vilja dö.

Må varje smärta vara i dig såsom en passerande insekt på väg 14

att flyga bort. Slut dig inte om den gnagande insekten. Förälska dig inte i dessa svarta baggar.

Må varje glädje vara i dig såsom en passerande insekt på väg att flyga bort. Slut dig inte om den sugande insekten. Förälska dig inte i dessa gyllene baggar.

Må varje insikt flamma upp och slockna i dig lika snabbt som en blixt.

Må din lycka delas upp i kornblixtar. Sålunda blir din del av glädjen lika stor som alla andras.

Ha en atomistisk begrundan inför universum.

Gör inte motstånd mot naturen. Vänd inte fötterna mot tingen i din själ. Må din själ aldrig vända bort sitt ansikte som ett olydigt barn.

Gå i frid med morgonrodnaden och det gråa kvällsljuset. Var gryning blandad med skymning.

Blanda döden med livet och skilj dem stundvis.

Invänta icke döden: den finns i dig. Var dess kamrat och tryck den mot dig; den är som du själv.

Dö av din egen död; avundas inte de gamla dödarna. Variera sätten att dö med sätten att leva.

Håll allting osäkert för levande, allting säkert för dött.

Och vidare sade Monelle: Jag skall tala med dig om de döda tingen.

Bränn omsorgsfullt de döda, och strö deras aska för himmelens fyra vindar.

15

Bränn omsorgsfullt förlidna handlingar, och söndersmula askan; ty ur den skulle annars en likadan Fenix uppstå på nytt.

Lek inte med de döda och smek aldrig deras ansikten. Skratta inte åt dem och gråt inte över dem; glöm dem.

Förlita dig inte på ting ur det förflutna. Ägna dig aldrig åt att bygga vackra likkistor åt de stunder som gått; tänk på att döda kommande stunder.

Akta dig för alla kadaver.

Omfamna inte de döda: ty de kväver de levande.

Visa de döda tingen den respekt som man är skyldig byggstenarna.

Besudla inte dina händer längs gamla vägar. Rena dina fingrar i nya vatten.

Andas andningen ur din mun och dra inte in döda andedräkter.

Begrunda aldrig hädangångna liv och inte heller ditt eget förflutna. Samla inte på tomma kuvert.

Bär ingen kyrkogård inom dig. De döda smittar som pesten.

Och vidare sade Monelle: Jag skall tala med dig om dina handlingar.

Må varje nedärvt lerkrus söndersmulas i dina händer. Krossa varje krus som du druckit ur.

Blås på livets lampa som löparen räcker dig. Ty varje gammal lampa ryker in.

Lämna inget i arv till dig själv, varken njutning eller smärta.

16

Låt dig icke förslavas av någon klädsel, varken själens eller kroppens.

Slå aldrig med samma sida av handen.

Spegla dig inte i döden; låt din avbild föras bort med det rinnande vattnet.

Sky ruinerna och gråt icke där.

När du lägger undan dina kläder för kvällen, klä av dig också din själ för dagen; träd naken inför varje stund.

All tillfredsställelse skall tyckas dig dödlig. Gissla den i förväg.

Smält icke dagarna som gått: hämta din näring ur framtida ting.

Bekänn aldrig händelser ur det förflutna, ty de är döda; bekänn framför dig kommande händelser.

Gör inte avsteg för att plocka blommorna vid vägkanten.

Nöj dig med varje sken. Men överge skenet, och vänd dig inte om.

Vänd dig aldrig om: det brinnande Sodoms lågor flåsar dig i hälarna, och du bleve förvandlad till en staty av förstenade tårar.

Skåda inte bakom dig. Skåda inte för mycket framför dig.

Skådar du in i dig själv, må allting vara blankt.

Förvånas över intet genom minnets jämförelse; förvånas över allt genom okunskapens nyhet.

Förvånas över allting; ty allting är olikt i livet och likt i döden.

Bygg upp ur skillnaderna; förgör i likheterna.

17

Inrikta dig icke på varaktigheter; de finns varken på jorden eller i himmelen.

Eftersom förnuftet är varaktigt skall du förgöra det, och du skall låta din känslighet förvandlas.

Frukta icke att motsäga dig själv: i stunden bor alls ingen motsägelse. Älska inte din smärta; ty den kommer ingalunda att vara.

Begrunda dina naglar som växer, och de små fjällen som faller av din hud.

Var glömsk av allt.

Med en vässad syl skall du ägna dig åt att tålmodigt döda dina minnen liksom den gamle kejsaren dödade flugor.

Låt inte din lycka räcka från minnet ända till framtiden.

Minns inte och förutse inte.

Säg icke: jag arbetar för att förvärva, jag arbetar för att glömma.

Var glömsk av förvärvandet och av arbetet.

Uppres dig mot varje arbete; mot varje aktivitet som överskrider stunden, uppres dig.

Icke må du gå från det ena målet till det andra; ty dylikt finns inte; men gör vart och ett av dina steg till ett kast som rätats.

Med din vänstra fot skall du sudda ut spåret efter din högra fot.

Den högra handen bör vara okunnig om vad den högra handen gjorde nyss.

Känn inte dig själv.

18

Oroa dig alls inte för din frihet: glöm bort dig själv.

Och vidare sade Monelle: Jag skall tala med dig om mina yttranden.

Yttranden är yttranden så länge de yttras muntligen.

Yttranden som bevaras är kadaver och pestspridare.

Hör mina yttranden och handla inte efter mina nedskrivna ord.

Sålunda talade Monelle på slätten, och efteråt tystnade hon och blev sorgsen, ty hon måste återvända till natten.

Och hon sade mig ur fjärran: Glöm mig och jag skall givas dig på nytt.

Och jag blickade ut över slätten och jag såg Monelles systrar stiga fram.

19

II M ONELLE S S Y S T R A R

DEN SJÄ LV ISK A

Över häcken som omgav det gråa skolhemmet på strandklippans krön sträckte en barnhand fram ett paket som var hopknutet med ett rosa band.

– Ta det här först, sade en flickröst. Se upp: det kan gå sönder.

Sedan får du hjälpa mig.

Ett fint duggregn täckte allt, den håliga klippan likaväl som den djupa bukten, och fick vågsvallet vid strandklippans fot att likna ett såll. Skeppsgossen som höll utkik vid inhägnaden kom fram och sade med låg röst: – Gå före då, skynda dig.

Den lilla flickan skrek: – Nej, nej, nej! Jag kan inte. Mitt papper måste gömmas; jag vill få med mig de saker som är mina egna. Din egoist, sätt fart!

Du ser ju att jag blir genomblöt för din skull!

Skeppsgossen vred på munnen och grep tag i det lilla paketet.

Det uppblötta papperet brast och ner i gyttjan rullade gula och lila sidentrianglar med blommönster, sammetsband, en liten 23

dockbyxa i batist, ett sladdrigt självhäftande guldhjärta, samt en helt ny trådrulle med röd tråd. Den lilla flickan tog sig över häcken; hon stack sig i händerna på de hårda kvistarna och hennes läppar darrade.

– Där ser du, sade hon. Du var hemskt envis. Alla mina saker är förstörda.

Hennes näsa rynkades, ögonbrynen drogs ihop, munnen spändes och hon började gråta: – Låt mig vara, låt mig vara. Jag vill inte veta av dig mera. Stick din väg. Du får mig att gråta. Jag återvänder till Fröken.

Sedan samlade hon dystert ihop sina tygbitar.

– Min söta trådrulle är borta, sade hon. Och jag som ville brodera Lilis klänning!

I den ohyggligt vidöppna fickan på hennes korta klänning såg man ett regelbundet litet porslinsansikte med en enastående blond peruk.

– Kom, viskade skeppsgossen till henne. Jag är säker på att din Fröken redan letar efter dig.

Hon lät sig föras med samtidigt som hon torkade ögonen med baksidan av en bläckfläckad liten hand.

– Och vad är det med den här morgonen då? frågade skeppsgossen. Igår ville du inte längre.

– Hon slog mig med skaftet på sin kvast, sade den lilla flickan och knep ihop läpparna. Slog mig och stängde in mig i kolkällaren tillsammans med spindlarna och odjuren. När jag kommer tillbaka, ska jag lägga kvasten i hennes säng, jag ska bränna ner huset med kolet och jag ska döda henne med hennes egen sax.

24

Ja. (Med munnen markerade hon punkten.) Å! Ta med mig långt härifrån, så jag slipper se henne mer. Jag är rädd för hennes spetsiga näsa och hennes glasögon. Jag hämnades ordentligt innan jag gav mig av. Tänk dig att hon hade ett porträtt av sin pappa och mamma i saker av sammet på spiselkransen. Gamlingar; inte som min egen mamma. Du, du har väl ingen aning. Jag kladdade ner dem med bläckpulver. De kommer att bli förfärliga. Det var bra gjort. Du kunde väl åtminstone svara.

Skeppsgossen vände blicken mot havet. Det var mörkt och disigt. En regnridå beslöjade hela viken. Varken skären eller bojarna syntes längre. Den fuktiga svepningen som de trögflytande små vattendropparna vävde genomborrades ibland av en störtsjö svarta alger.

– Det här är ingen natt att vandra i, sade skeppsgossen. Vi får bege oss till tullskjulet där det finns hö.

– Det vill jag inte, det är smutsigt! skrek flickan.

– I alla fall, sade skeppsgossen. Eller har du lust att träffa din Fröken igen?

– Egoist! sade den lilla flickan och brast ut i snyftningar. Jag visste inte att du var sådan. Min Gud, om jag bara hade vetat!

Men jag kände dig inte alls!

– Du kunde bara ha låtit bli att ge dig av. Vem var det som ropade på mig, härom morgonen, när jag gick förbi på vägen?

– Jag? Å, vilken lögnare! Jag hade aldrig gett mig av om inte du hade sagt åt mig. Jag var rädd för dig. Jag vill härifrån. Jag vill inte sova i höet. Jag vill ha min säng.

– Du är fri, sade skeppsgossen.

25

Hon ryckte på axlarna och fortsatte gå. Några ögonblick senare: – Om jag ändå vill, sade hon, så är det för att jag är genomblöt, så det så.

Skjulet låg vid havssluttningen och det dröp tyst från halmstråna som täckte jordtaket. De sköt undan regeln och gick in. Längst in fanns ett slags alkov, gjord av lock till gamla lådor och fylld med hö.

Den lilla flickan satte sig. Skeppsgossen svepte in hennes fötter och ben med torrt hö.

– Det sticks, sade hon.

– Det värmer, sade skeppsgossen.

Han satte sig nära dörren och höll utkik över vädret. Fukten fick honom att skälva en smula.

– Du har väl i alla fall inte blivit kall! sade den lilla flickan.

Sedan blir du sjuk och vad ska jag hitta på då!

Skeppsgossen skakade på huvudet. De satt tysta. Trots att himlen var molntäckt kände man av skymningen.

– Jag är hungrig, sade den lilla flickan. Ikväll blir det rostad gås med kastanjer hos Fröken. Å! Du har inte tänkt på någonting, du.

Jag tog med mig skorpor. De är helt söndersmulade. Titta.

Hon sträckte fram handen. Hennes fingrar var hopklibbade av kall brödsoppa.

– Jag ska leta efter krabbor, sade skeppsgossen. Jag vet att de finns bortanför Pierres-Noires. Jag tar tullbåten där nere.

– Jag blir rädd om du lämnar mig ensam.

– Vill du inte äta?

26

Hon svarade inte.

Skeppsgossen skakade av sig stickorna som fastnat i hans sjömansblus och slank ut. Han uppslukades av det kulna regnet.

Hon kunde höra hans steg som klafsade i gyttjan.

Sedan kom vindstötarna, och den stora tystnaden som störtskurarna satte en rytm till. Allt starkare och dystrare sänkte sig skuggan. Hos Fröken hade man fått middag för länge sedan.

Man hade gått och lagt sig för länge sedan. Där borta, under upphängda oljelampor, sov alla i sängar med vita bårder. Några måsar skrek ut stormen. Vinden virvlade och vågorna dundrade i strandklippans stora hål. Den lilla flickan somnade i väntan på sin middag, sedan vaknade hon igen. Skeppsgossen lekte säkert med krabborna. Vilken egoist! Hon visste väl att båtar alltid flyter på vattnet. Folk drunknar när de inte har någon båt.

– Om han får se att jag sover, då lurar jag honom allt, sade hon för sig själv. Jag ska inte svara honom ett ord, jag ska låtsas.

Det är bra gjort.

Fram mot midnatt fann hon sig i ljuset av en stormlykta. En man klädd i uppstickande oljerock hade just upptäckt henne, hopkurad som en mus. Gestalten glänste av vattnet och ljuset …

– Var är båten? sade han.

Och hon utbrast förtretat: – Å, det var väl det jag visste! Inte har han hittat några krabbor åt mig och dessutom har han tappat bort båten!

27

Den vällu stig a

– Förskräckligt, det där, sade den lilla flickan, eftersom det blöder med vitt blod.

Med sina naglar snittade hon upp vallmornas gröna huvuden.

Hennes lilla kamrat tittade fridfullt på. De hade lekt rövare bland kastanjeträden, bombarderat rosorna med färska kastanjer, plockat kåporna av ollon, satt upp den jamande ungkatten på palissadens plank. Längst bort i trädgården, där det växte ett kluvet träd, hade Robinsons ö legat. En vattenkanna hade tjänstgjort som stridskanot under vildarnas attack. Gräs med långa svarta toppar hade tagits tillfånga och fått huvudena avhuggna. Några blågröna skalbaggar, som tillfångatagits under jakten, lyfte tungt sina täckvingar i brunnsspannen. Deras arméer hade korsat trädgårdsgångarna så ofta att paradkäpparna fårat sanden. Nu hade de just angripit en gräsbevuxen kulle på ängen. Den sjunkande solen inbäddade dem i ett glänsande ljus.

En smula trötta satte de sig tillrätta på de erövrade positionerna och beundrade de karmosinfärgade höstdimmorna i fjärran.

28

– Om jag var Robinson och du Fredag, sade han, och det fanns en stor strand här nedanför, då skulle vi gå och leta efter fotavtryck av kannibaler i sanden.

Hon tänkte efter och frågade: – Slog Robinson Fredag för att han skulle lyda?

– Jag kommer inte ihåg längre, sade han; men de slog de stygga gamla spanjorerna, och vildarna från Fredags land.

– Jag tycker inte om sådana historier, sade hon: det är pojklekar.

Snart blir det mörkt. Om vi skulle leka sagor i stället: då kan vi bli rädda på riktigt.

– På riktigt?

– Lyssna här, tror du inte att Jättens hus kommer till skogsbrynet varje kväll, med sina långa tänder?

Han betraktade henne och gnisslade med käkarna: – Och när han åt upp de sju små prinsessorna så lät det gnag, gnag, gnag.

– Nej, inte det, sa hon; man kan bara vara Jätten eller Tummeliten. Ingen vet vad de små prinsessorna hette. Om du vill, kan jag vara Törnrosa som sover i sitt slott, och så kommer du för att väcka mig. Du måste kyssa mig väldigt hårt. Prinsar kysser förfärligt, vet du.

Han blev skygg och svarade: – Jag tror att det är för sent för att sova i gräset. Törnrosa låg i sin säng, i ett slott omgivet av en rosenhäck full med törnen.

– Då leker vi Riddar Blåskägg i stället, sade hon. Jag är din fru och du förbjuder mig att gå in i det lilla rummet. Börja: du kommer för att gifta dig med mig. ”Jag vet inte, min herre … Era 29

sex fruar försvann under mystiska omständigheter. Fast ni har ju ett stort och vackert blått skägg, och ni bor i ett storslaget slott.

Lovar ni att aldrig, aldrig göra mig illa?”

Hon gav honom en bedjande blick.

– Jaha, och nu har du begärt min hand och mina föräldrar har villigt gått med på det. Vi är gifta. Ge mig alla nycklarna. ”Och vad är det där för en söt liten nyckel?” Du använder din barska röst för att förbjuda mig att öppna.

Jaha, och nu ger du dig iväg och jag är genast olydig. ”Å! Så förfärligt! Sex mördade fruar!” Jag svimmar och du kommer och håller mig uppe. Så där ja. Nu blir du Riddar Blåskägg igen. Ha din barska röst. ”Min herre och härskare, här alla nycklar som ni anförtrodde mig.” Du frågar mig var den lilla nyckeln är. ”Min herre och härskare, förlåt mig, här är den: den var längst ner i min ficka.”

Och då ska du titta på nyckeln. Fanns det blod på nyckeln?

– Ja, sade han, en blodfläck.

– Jag kommer ihåg, sade hon. Jag gned på den, men jag kunde inte få bort den. Var det blodet av sex kvinnor?

– Av sex kvinnor.

– Han hade dödat dem allihop, va, bara för att de hade gått in i det lilla rummet? Hur dödade han dem? Skar han halsen av dem och hängde upp dem i skräpkammaren? Och blodet rann nerför fötterna på dem ända ner på golvplankorna? Det var väldigt rött blod, rödsvart, inte som blodet på vallmon som jag rispade. Man får ställa sig på knä, när man får halsen avskuren, eller hur?

30

– Jag tror att man måste ställa sig på knä, sade han.

– Det blir väldigt kul, sade hon. Men du skär väl av mig halsen som på riktigt?

– Ja men, sade han, Riddar Blåskägg kunde inte döda henne.

– Det gör inget, sade hon. Varför kunde Riddar Blåskägg inte hugga huvudet av sin fru?

– För att hennes bröder kom.

– Hon var rädd, eller hur?

– Mycket rädd.

– Skrek hon?

– Hon ropade på syster Anne.

– Jag skulle inte ha ropat.

– Jo men, sade han, då skulle Riddar Blåskägg ha hunnit döda dig. Syster Anne stod högst i tornet för att se på gräset som grönskade. Hennes bröder, som var musketörer och väldigt starka, kom ridande på sina hästar i snabb galopp.

– Så vill jag inte leka, sade den lilla flickan. Det är tråkigt.

Eftersom jag inte har någon syster Anne, förstår du.

Hon vände sig mot honom med en näpen min: – Eftersom mina bröder inte kommer, sade hon, måste du döda mig, min lilla Riddar Blåskägg, döda mig riktigt hårt, riktigt hårt!

Hon ställde sig på knä. Han grep hennes hår, lyfte undan det och höjde handen.

Långsamt, med slutna ögon och skälvande ögonfransar, böjde hon sin fjuniga nacke. Ett nervöst leende ryckte i hennes mun31

gipor och halsen och axlarna var vällustigt sammandragna inför den grymma eggen på Riddar Blåskäggs sabel.

– Å … åh! skrek hon, det kommer att göra ont!

32

D en perversa

– Madge!

Rösten steg upp genom den fyrkantiga öppningen i trägolvet.

En enorm skruvtapp av blanknött ek gick upp genom taket och vred sig runt med ett skrovligt läte. I solröken utanför vindsgluggen flög den stora kvarnvingen av grå segelduk spikad på en trästomme. Där under tycktes två stenmonster stadigt brottas med varandra medan kvarnen kved och skälvde på sin sockel.

Var femte sekund passerade en lång rak skugga genom rummet.

Stegen upp till taknocken var nermjölad.

– Kommer du, Madge? återtog rösten.

Madge hade lagt handen på ektappen. Den oavbrutna friktionen kittlade henne lätt i handflatan medan hon lutade sig en smula framåt och betraktade det flacka landskapet, där kvarnkullen buktade ut som en rakad hjässa. De snurrande vingarna snuddade nästan vid det korta gräset, där deras svarta avbilder jagade varandra utan att någonsin hinna ifatt. Så många åsnor tycktes ha gnidit sina ryggar mot den bukiga väggens tunna cementskikt 33

att gråa stenfläckar syntes genom rappningen. Vid foten av kullen ledde en stig av uttorkade hjulspår ner till den stora dammen, där de röda löven låg i blöt.

– Madge, vi går nu! ropade rösten igen.

– Visst, ge er iväg bara, sade Madge med låg röst.

Det gnisslade till i kvarnens lilla dörr. Hon såg hur bägge öronen skalv till på åsnan som försiktigt prövade gräset med hoven. En stor säck tyngde ner dess klövjesadel. Den gamle mjölnaren och hans pojke stack till djuret därbak. Alla tre gav sig av neråt längs den uppspårade stigen. Madge var ensam kvar, med huvudet ut genom vindsgluggen.

Eftersom hennes föräldrar en kväll hittat henne utsträckt på mage i sin säng med munnen full av sand och kol, hade de sökt läkarhjälp. De fick rådet att skicka Madge till landet, och se till att hon blev riktigt trött i armar och ben. Men så fort hon kommit till kvarnen tog hon sin tillflykt till den lilla vinden, där hon ända från gryningen begrundade kvarnvingarnas virvlande skugga.

Plötsligt rös hon till från topp till tå. Någon hade lyft dörr­ klinkan.

– Vem är det? frågade Madge genom golvluckan.

Och hon hörde en svag röst: – Om man kunde få lite att dricka: jag är väldigt törstig.

Madge kikade genom pinnarna på stegen. Det var en gammal landsvägstiggare. Han hade ett bröd i ränseln.

– Han har bröd, sade Madge för sig själv; synd att han inte är hungrig.

34

Hon tyckte om tiggare på samma sätt som paddor, sniglar och kyrkogårdar; med skräckblandad förtjusning.

Hon ropade: – Vänta lite!

Hon gick ner för stegen med ansiktet vänt mot rummet. När hon hade kommit ner: – Ni är bra gammal, sade hon – och ändå är ni så törstig?

– O ja, min goda lilla fröken! sade den gamle mannen.

– Tiggare är hungriga, svarade Madge bestämt. Själv tycker jag om puts. Se här.

Hon ryckte loss en vit skorpa från väggen och tuggade på den.

Så sade hon: – Alla är borta. Jag har inget glas. Det finns en pump.

Hon visade honom det böjda handtaget. Den gamle tiggaren böjde sig ner. Medan han drog i sig vattenstrålen med läpparna kring munstycket, drog Madge kvickt upp brödet ur hans ränsel och körde ner det i en mjölbinge.

När han vände sig om hade Madge något sprittande i blicken.

– Där borta, sade hon, finns den stora dammen. Där kan de fattiga dricka.

– Vi är inga djur, sade den gamle mannen.

– Nej, genmälde Madge, men ni är olyckliga. Om ni är hungrig så ska jag stjäla lite mjöl och ge till er. Med vatten från dammen så kan ni göra deg i kväll.

– Rå deg! sade tiggaren. Tack så mycket, fröken, men jag har fått ett bröd.

35

– Och vad skulle ni göra om ni inte hade bröd? Själv skulle jag dränka mig om jag var lika gammal. De drunknade är nog väldigt lyckliga. De är nog vackra. Jag tycker väldigt synd om er, min stackars man.

– Gud vare med er, goda fröken, sade den gamle mannen. Jag är väldigt trött.

– Och ikväll blir ni hungrig, ropade Madge efter honom medan han gick ner för kullens sluttning. Inte sant, min gode man, ni blir ju hungrig? Då måste ni äta ert bröd. Då måste ni blöta upp det i dammens vatten, ifall ni har dåliga tänder. Dammen är väldigt djup.

Madge lyssnade tills hon inte längre kunde höra ljudet av hans steg. Hon drog försiktigt fram brödet och betraktade det. Det var en kaka mörkt bondbröd, vitfläckig efter att ha legat i mjölet.

– Fy, sade hon. Vore jag fattig, skulle jag stjäla vetebröd i fina bagerier.

När mjölnarmäster kom tillbaka, låg Madge på rygg med huvudet i mälden och tryckte med bägge händer brödkakan mot livet.

Med sina uppspärrade ögon, uppblåsta kinder och lila tungspets som stack fram mellan hopbitna tänder ansträngde hon sig för att efterlikna sin egen föreställning om en drunknad människa.

Efter soppan frågade Madge: – Mäster, stämmer det inte att för längesen, riktigt, riktigt längesen, så bodde det en enorm jätte i den här kvarnen, som bakade sitt bröd av döda människors ben?

Mjölnaren sade: – Det där är sagor. Men under kullen finns det stenlagda kam36

mare som ett sällskap ville köpa för att gräva ut. Knappast att jag skulle riva min kvarn. Om de vill öppna gamla gravar kan de väl hållas i sina städer. De är väl ruttna nog.

– Det borde knastra, va, de dödas ben, sade Madge. Mer än om ert vete, mäster! Och jätten gjorde väldigt gott bröd av det, väldigt gott: och så åt han det – jo, han åt det.

Pojken Jean ryckte på axlarna. Kvarnens kvidande hade tystnat.

Vinden fick inte längre vingarna att svälla. De båda cirkelformade stenbestarna hade slutat brottas. Den ena tyngde tigande ner den andra.

– Jean har berättat för mig, sade Madge, att förr i tiden kunde man hitta drunknade med hjälp av ett bröd som man lagt kvicksilver i. Man gör ett litet hål i brödskorpan och häller i. Man slänger brödet i vattnet, och så stannar det precis ovanför den drunknade.

– Vad vet jag om det, sade mjölnaren. Det där är inget för unga fröknar att syssla med. Vilka historier, Jean!

– Det var fröken Madge som frågade mig, svarade Jean.

– Själv skulle jag lägga i blyhagel, sade Madge. Här finns inget kvicksilver. Kanske skulle man hitta drunknade i dammen.

Hon inväntade skymningen framför dörren, med brödet under förklädet och ett litet blyhagel i näven. Tiggaren borde ha hunnit bli hungrig. Han hade dränkt sig i dammen. Hon skulle skaffa tillbaka kroppen och sedan kunde hon, precis som jätten, mala mjöl och knåda deg av död mans ben.

37

D en besvikna

Där två kanaler korsades låg en hög och mörk sluss; det stillastående vattnet var grönt ända in i skuggan av muren; i slussvaktsskjulets fönster syntes inte en enda blomma, men fönsterluckorna slog i vinden mot dess tjärade väggar; genom den halvöppna dörren syntes en liten flickas taniga och bleka gestalt, med rufsigt hår och klänningen hopföst mellan benen. Nässlor steg och sjönk i kanten av kanalen; frösvärmar som senhösten gett vingar kom flygande, liksom små vita dammpustar. Skjulet verkade tomt; landskapet var dystert; en strimma gulnat gräs förlorade sig i fjärran.

Just som det knappa dagsljuset dog bort hördes den lilla bogserbåtens vissla. Den blev synlig på andra sidan slussen, med det kolfläckiga ansiktet hos eldaren som lättjefullt tittade ut genom sin plåtdörr; och från aktern löpte en kätting ner i vattnet. Därpå kom en stor, brun och platt pråm flytande i maklig takt; mitt på den fanns en vitmenad stuga med runda små buteljbruna fönster; röda och gula klängväxter slingrade kring fönstren, och på bägge 38

sidor om tröskeln stod jordfyllda trätråg där det växte liljekonvalje, reseda och geranium.

En man i färd med att klappa en blöt blus på däcket sade till den som skötte båtshaken: – Mahot, vill du käka medan vi väntar på att slussas?

– Det går bra, svarade Mahot.

Han ställde undan båtshaken, klev över en hög med sladdrigt rullat tågvirke och satte sig mellan de båda blomtrågen. Hans kamrat slog honom på axeln och gick in i den vita stugan för att hämta ett paket med flottigt omslagspapper, ett avlångt bröd och ett lerkrus. Vinden fick det flottiga paketet att dyka rätt på liljekonvaljeklungorna. Mahot tog upp det igen och slängde det mot slussen. Det flög mellan benen på den lilla flickan.

– Smaklig måltid däruppe, ropade mannen; själva äter vi middag.

Han tillade: – Indianen till er tjänst, min landsmaninna. Du kan berätta för kompisarna att vi var här.

– Försöker du vara lustig, Indianen, sade Mahot. Låt den unga flickan vara ifred. Det är för att han är så mörkhyad, fröken; vi på pråmarna kallar honom så.

Och en spinkig liten stämma svarade dem: – Vart ska ni, pråmen?

– Vi fraktar kol till Södern, ropade Indianen.

– Där solen skiner? frågade den lilla rösten.

– Tillräckligt för att garva skinnet på gamlingen, svarade Mahot.

39

Efter en stunds tystnad återkom den lilla rösten: – Har ni lust att ta mig med, pråmen?

Mahot slutade tugga på sin brödbit. Indianen ställde ifrån sig kruset för att skratta.

– Har man hört på maken – pråmen! sade Mahot. Fröken Lillpråmen! Och din sluss, då? Vi får se i morgon bitti. Pappa skulle inte bli glad.

– Så man går och långleds i hemmets vrå? frågade Indianen.

Den lilla rösten sade inget mer, och den späda bleka gestalten försvann tillbaka in i skjulet.

Natten slöt till kanalens väggar. Det gröna vattnet steg längs slussportarna. Det enda som syntes var skenet från ett ljus bakom pråmstugans rödvita gardiner. Det skvalpade regelbundet mot kölen, och pråmen lyfte sig vaggande. Lite före gryningen gnisslade det till i gångjärnen medan kättingen rullades ut och när slussen öppnades kunde båten flyta vidare, dragen av den lilla bogserbåten under utmattade pustar. När de första röda molnen reflekterades i de röda fönsterrutorna hade pråmen redan lämnat detta dystra landskap, där den kalla vinden blåser på nässlorna.

Indianen och Mahot väcktes av det veka kvittret från en talande flöjt och små knackningar som pickade på fönstren.

– I natt har sparvarna frusit, gamling, sade Mahot.

– Nej, en sparvfröken är det, sade Indianen: ungen från slussen.

På hedersord, där är hon. Tusan också!

De kunde inte låta bli att le. Den lilla flickan var röd i gryningsljuset, och hon sade med sin tunna röst: 40

– Ni sa att jag fick komma i morgon bitti. Nu är det i morgon bitti. Jag följer med er till solen.

– Till solen? sade Mahot.

– Ja, svarade den lilla. Jag vet. Där det finns gröna flugor och blåa flugor som lyser i natten; där det finns fåglar stora som en nagel som lever på blommorna; där druvorna växer längs träden; där det finns bröd i grenarna och mjölk i nötterna, och grodor som skäller som stora hundar och … saker … som finns i vattnet, som … pumpor – nej – djur som drar in huvudet i skalet. Man lägger dem på ryggen. Man gör soppa på dem. På … pumpor.

Nej … jag kommer inte ihåg … hjälp mig.

– Ta mig djävulen om jag vet, sade Mahot. Sköldpaddor, kanske?

– Ja, sade den lilla flickan. Sköld … paddor.

– Knappast allt det där, sade Mahot. Och din pappa då?

– Det är pappa som har lärt mig.

– Det var magstarkt, sade Indianen. Lärt dig vadå?

– Allt som jag säger, de lysande flugorna, fåglarna och … pumporna. Tro mig, pappa var sjöman innan han öppnade slussen. Men pappa är gammal. Det regnar alltid hos oss. Det växer bara ogräs. Visste ni inte? Jag ville göra en trädgård, en vacker trädgård i vårt hus. Utomhus blåser det för mycket. Jag skulle ha tagit upp golvplankorna i mitten; jag skulle ha lagt i bra jord, och sen gräs, och sen rosor, och sen röda blommor som stänger sig på natten, med vackra små fåglar, näktergalar, sparvar och hämplingar att prata med. Pappa förbjöd mig. Han sa att det förstörde huset 41

och att det skulle dra in fukt. Alltså ville inte jag ha någon fukt.

Alltså följer jag med er för att komma dit bort.

Pråmen flöt fridfullt. På kanalens stränder flydde träden undan i rad. Slussen var långt borta. Man kunde inte vända stäven.

Framför dem visslade bogserbåten.

– Men du kommer inte att få se nåt, sade Mahot. Vi ska inte till havs. Vi kommer aldrig att hitta dina flugor eller dina fåglar, och inte dina grodor heller. Solen skiner lite mer – det är allt.

Inte sant, Indianen?

– Alldeles riktigt, sade han.

– Alldeles riktigt? upprepade den lilla flickan. Lögnare! Jag vet nog, tro mig.

Indianen ryckte på axlarna.

– Du behöver i alla fall inte dö av hunger, sade han. Kom och ät din soppa, Lillpråmen.

Och hon behöll det namnet. Längs gråa och gröna, kalla och varma kanaler höll hon dem sällskap på pråmen, i väntan på underverkens land. Pråmen for längs med de bruna fälten och deras spröda grodd: och de magra buskarna började sätta fart på sina blad; och skörden gulnade, och vallmon sträckte sig som små röda skålar mot molnen. Men Lillpråmen gladdes inte med sommaren. Medan Indianen eller Mahot skötte båtshaken satt hon mellan blomstertrågen och tänkte att hon hade blivit lurad.

Ty även om solen kastade sina glada ringar på golvet genom de buteljbruna fönstren, även om kungsfiskarna flög kors och tvärs över vattnet och svalorna torkade sina fuktiga näbbar, så hade hon varken sett fåglarna som lever på blommorna eller druvorna som 42

klättrar i träden heller, inte de stora nötterna fulla av mjölk och inte heller grodorna stora som hundar.

Pråmen hade nått fram till Södern. Husen längs kanalen grönskade och blomstrade. Över dörrarna hängde röda tomater, och i fönstren satt gardiner av pepparfrukter trädda på snören.

– Det var allt, sade Mahot en dag. Snart ska vi lossa kolet och vända tillbaka. Nu blir pappa glad, va?

Lillpråmen hängde med huvudet.

Och nästa morgon, när båten ännu låg förtöjd, hörde de än en gång små pickande knackningar på de runda fönstren.

– Lögnare! skrek en spinkig stämma.

Indianen och Mahot gick ut ur sin stuga. En tanig och blek gestalt vände sig mot dem på kanalstranden; och Lillpråmen skrek åt dem på nytt medan hon flydde bakom sluttningen: – Lögnare! Ni är lögnare allihopa!

43

När Marcel Schwob (1867–1905) gav ut Monelles bok 1894 hälsades den som ett mästerverk av medsymbolister som Maeterlinck och Rodenbach, men även av en konservativ parnassist som François Coppée.

Schwob, den store drömmaren och längtaren i det franska sekelskiftet, skildrar människor vilkas kön, ålder, bildningsnivå och sociala tillhörighet gör att de inte har råd att drömma och längta. För dessa unga flickor blir drömmen en dödsfälla.

Samtidigt är den deras enda tillgång. Monelle och hennes systrar är därigenom självklara storasyskon till dagens limsniffande gatubarn i Rio eller Minsk. Inte så illa av en dagdrömmande, sjuklig biblioteksråtta – men inte heller så förvånande. Symbolismen förnekade aldrig verklighetens sjaskigare sidor, utan avsåg att förvandla dem. Monelles bok är ett kärleksfullt försvar för lögnen och drömmen, men ett försvar som ärligt redovisar det höga pris man får betala för att leva efter dem.

PEQUOD PrESS