Jonas Brun Gestaltlagarna
OMSLAG: DETALJ UR ODILON REDON: ARBRES SUR UN FOND JAUNE (1901)
gestaltlagarna
jonas brun
Gestaltlagarna Dikter
PEQUOD PrESS
Pequod Press Södra Förstadsgatan 18 211 43 Malmö www.pequod.se
Av Jonas Brun har tidigare utgivits: Den andra tiden, 2004 (roman) Det här är platsen / Ett barn hos gud, 2006 (dikter) Det amfibiska hjärtat, 2009 (roman) Vindtunnel, 2010 (dikter) Skuggland, 2012 (roman)
Jonas Brun: Gestaltlagarna © Pequod Press och författaren 2015 Tryck: SIA Livonia Print, Lettland 2015 ISBN 978-91-86617-30-1
Gestaltlagarna kan förklara en mängd fenomen
Hjärnan strävar ständigt efter att koppla samman disparata stimuli till helheter, att sortera, urskilja och avvisa intryck vare sig man så önskar eller ej. Utan sortering, urskiljning och avvisning skulle det mänskliga sinnet dränkas av den oerhörda mängd information som i var givet ögonblick genereras av sinnesorganen. Informationen sorteras efter vissa principer. Dessa principer kallas för gestaltlagarna. Gestaltlagarna kan förklara en mängd fenomen. Såsom människans förmåga att i orelaterade ting inläsa mönster och mening. Tänk exempelvis på stjärnbilderna. Människan tenderar att bortse från stimuli som inte stämmer in i mönstret och att se likhet där ingen likhet finns. Människan fyller i luckor och överbrygger självsvåldigt avstånd. Människan gör tillägg. Människan luras att se sådant som inte finns. Att se sådant som inte finns är det enda sätt människan överhuvudtaget kan se.
5
Jag hann precis tänka mig livet jag kunde ha levat där
Det var gröna åkrar och grön dunkel skog som plötsligt bröts upp av ett litet samhälle vid järnvägen. I några spridda fönster var ljuset tänt. Inte en människa syntes till. Jag hann precis tänka mig livet jag kunde ha levat där. Sedan kom fler åkrar mer dunkel skog. Du är ofta i mina tankar. Jag önskar att det fanns något annat att skriva, något som låter mindre banalt. Ibland är det helt enkelt banalt. Jag har – liksom du – en gång för alla inträtt i språkets brist, den från vilken ingen återvändo gives. Att sätta eld på något är enkelt, att släcka betydligt svårare.
7
Tunna strimmor sol
Minnen är svårsuddade. Liksom blyerts lämnar de oftast en skugga. Ett övergivet visste. Man gör antaganden. Om dagen och om världen. Att handen har fem fingrar idag just så som den hade igår och befinner sig i fortsatt anslutning till armen. Är det ljuset. I mitt huvud. Tunna strimmor sol. Jag ville både tystna och tala. Det var en särskild sommar. Och den var som alla andra somrar: det var de flagande husen vid stranden av en sjö. Den som med tyngder har nedsänkts kan inte av egen kraft stiga upp. Hör du det? Och den som hemligen vidrörts kan inte skaka den beröringen av sig. Hör du vad jag försöker säga dig? Man prövas mot sådant som aldrig kan bli annat än
8
halvfärdigt. Det sägs att inget mänskligt får vara en främmande. Tingen rinner mellan fingrarna. Små fibblor. Flugor. Grus och gulnat gräs. Något hade jag gärna haft sagt i förväg. Inte mycket. En eller annan enkel utsaga bara. Som: ”Rök inte så mycket.” Eller: ”Var inte så ung.”
9
De oansenliga snäckdjuren och havstulpanerna
Försök att undvika oro. Försök att bortse. Magen är trots allt det kinkigaste organet, skriker ständigt efter fibrer och uppmärksamhet. Det är lätt att drabbas av panik när man inte känner igen sig själv. Det är lätt att drabbas av ångest. Det är en helt och hållet förståelig reaktion. Men man måste tänka sig renhet. Ja. Man måste tänka sig ljus. Även om atmosfären blir allt mer mättad av koldioxid och temperaturen stiger liksom havsnivån, centimeter för centimeter. Det är sådant som håller en vaken om nätterna. Oceanen som nafsar efter de små barnen med deras badbollar. Tanken på de oansenliga snäckdjuren och havstulpanerna som ska täcka väggarna i våra rum. Det är lätt att bli ironisk och raljant när hopplöshet infinner sig. Det är
10
inte min önskan att vare sig bli ironisk eller raljant. Jag läser att: Ångest är i första hand en hjärtats oro. Palpitationer är den ångestfyllda upplevelsen av att hjärtat slår fort, hårt och ojämnt.* Ödmjuk lyder min önskan: låt oss få vidröras av strålarna från en öm sol och svalkas av klart rinnande vatten.
* Ur Psykiatri, 6:e upplagan, av Jan-Otto Ottoson.
11
En familj kan i början ge upphov till situationer som kan uppfattas som obehagliga
Man kan befinns utgöra en familj tillsammans med främlingar. Det är inget ovanligt och inget att skämmas över. En familj kan i början ge upphov till situationer som kan uppfattas som obehagliga. Du vänjer dig snart vid de nya lukterna. Det är av stort värde om du kan dela med dig av det som du tidigare betraktat som privata enskildheter och hemligheter för att en större förtrolighet ska kunna uppstå.
12
Det som inte ryms i berättelsen är inte längre något alls
Att gurgla sig med varmt saltvatten är en väl beprövad huskur mot heshet och halsinfektioner. En djup tystnad gör någon särskilt lämpad för avancerade projektioner. Man vill lägga samman sinnesintrycken till en oavvislig helhet. Även om det lilla man fått sig tilldelat inte på långa vägar skulle räcka. Man får inte låta sig hindras även om håligheterna skulle råka dominera. För det som inte ryms i berättelsen är inte längre något alls. Och världen blir till bara ludd och ödetomter och oförklarlig statisk elektricitet. En dag har man kanske rosor. Nästa inget alls. När det sker är det viktigt att formulera berättelsen så att den formar en begriplig helhet, med tydlig början, mitt och slut – att upprätta en klassisk dramaturgisk kurva för att undkomma obesvarbara frågor. På så vis kan man lära sig
13
att leva med allt. Med att ha lämnat en älskad i Üknen.
14
I en flagande simhall i en närförort
Jag går badbyxklädd och huttrande genom den skräniga simhallen. Någonstans finns alltid en som är än mer avklädd, än mer huttrande. När man vill gråta är det skönt om det finns någon i närheten som är än mer gråtfärdig så att man kan bli en som tröstar istället för en som gråter. Det är en senvintermorgon i en flagande simhall i en närförort med brytmärken på skåpen och nybyggt gym. Jag stiger ner i det ljumma vattnet för att ingenting annat hjälper. Man kan täppa till kroppen med simglasögon och öronproppar för att försöka undvika att bli genomströmmad och invaderad fastän vattnet vi simmar i så självklart och påträngande är allas vatten: långa hårstrån lindar sig mellan fingrarna och trasslas fast omärkliga först sedan äcklande när de upptäcks. Vid kortsidan av poolen
15
har någon hängt ett anslag med texten: Blind simmare i banan, visa hänsyn! Det är väl på sitt vis ändå hoppfullt med en sådan tilltro till främlingars välvilja. Och jag gör mitt bästa för att visa hänsyn och hålla avståndet till de andra simmande, blinda eller ej.
16
Innehåll
Gestaltlagarna kan förklara en mängd fenomen
5
Jag hann precis tänka mig livet jag kunde ha levat där
7
Tunna strimmor sol
8
De oansenliga snäckdjuren och havstulpanerna
10
En familj kan i början ge upphov till situationer som kan uppfattas som obehagliga
12
Det som inte ryms i berättelsen är inte längre något alls
13
I en flagande simhall i en närförort
15
Och dagarna passerar, oföränderligt och hjärtlös
17
Man vänder sig till bibliotekarierna
18
Vid total sensorisk depravation
19
Man får inte låta sig förfaras
21
Sinnesintrycken färdas längs de tolv kranialnerverna
23
Att ur oordning konstruera mönster och helheter
25
Ljusa porslinspjäser landar i mjuk dy där de tidvis glimmar fram som ur forntiden
26
Stick- eller skjutvapen bör undvikas då oönskade skador kan uppstå
28
Det var en lek som kallades för barndom
29
Sund Grund Vindbrunn
30
Jag ringer till nattradion för att önska den mest sentimentala musiken
31
En så starkt skimrande bild
33
Intresset för kroppen grundas i oförmågan att ta den av sig
35
I drömmen stämde inte kartan
37
Man stiger upp mot ytan, från vattnets mörka skikt
38
Bakom det opaka glaset i väntrummens fördragna serviceluckor
39
När ens historia berättas måste stora fält och stycken utelämnas
40
På så vis liknar familjen många andra kemiska föreningar
42
Ett glödande gap rätt ner i helvetet självt
43
Regn betyder tårar
44
Det var bara för ett ögonblick det syntes
46
I skräcken för ett efterskalv
47
Jag måste därför vänligen be dig
48
De sena ärendena är alltid de mest brådskande
50
Just utom räckhåll för fönstrets ljuskrets
52
Det finns en tyngd i allt
54
Någon faller till jorden och fattar eld under fallet
56
Det ljuvliga ögonblick som kan betecknas som ett brytningsfel
57
De verkliga mängderna går inte ens att uppskatta
59
Att denne nu så avlägsne en gång inte var en främling
61
Jonas Brun är född 1979 och bosatt i Stockholm. För sin senaste bok, romanen Skuggland, tilldelades han Sveriges radios romanpris. Gestaltlagarna är hans tredje diktsamling.
Och dagarna passerar oföränderligt och hjärtlöst. För vem är det du gråter?
PEQUOD PrESS