BRÄNNPUNKT BARENTS
1
2
Omslag / Front cover. Fall, 2010, Tuuli Mukka. Photo Editing / Collage
BRÄNNPUNKT BARENTS 4 FOCAL POINT BARENTS KJETIL BERGE
10 KJETIL BERGE
IVAN GALUZIN
11
14 IVAN GALUZIN
TUULI MUKKA
6
15
18 TUULI MUKKA
19
RAKETA 22 RAKETA 24 LENA STENBERG
28 LENA STENBERG
ANDERS SUNNA
32 ANDERS SUNNA
Till vänster / Left. Foto / Photo: Åsa Lipka Falck, RAKETA
KRISTIN TÅRNES
39
40 ULF B JONSSON
TACK TILL
34
38 KRISTIN TÅRNES
ULF B JONSSON
29
41
42 ACKNOWLEDGEMENTS 42
KARTA/VÅNINGSPLAN 43 FLOORMAP 43
3
I utställningen Brännpunkt Barents för vi samman konstnärer från Barentsområdet. I sin konst tar de upp frågor som på olika sätt berör den region vi lever och verkar i. Det kan handla om gas- olje- och malmutvinning och om de konflikter som uppstår i spåren av den sortens industri. Men det kan också handla om försök att gestalta känslor; vilka är vi som bor här och hur ser vi på oss själva och omvärlden?
försvar som byggdes för att skydda gruvindustrin i Malmfälten, vattenkraftverken och järnverket i Norrbotten – ett viktigt strategiskt lås för hela Europas infrastruktur. Nu är Havremagasinet, en gång fodermagasin för det stora antal militärhästar som var en viktig del av försvaret, istället en konsthall och en stor del av Bodens nya identitet. Hur har perspektiven förskjutits och vad är Bodens roll i regionen idag?
Vi menar att konsten kan vara en kraft för yttrandefrihet, fred och demokrati som kan göra avtryck i regionen likväl som i resten av världen. Kan konsten visualisera exploateringen av regionens naturresurser? Kommer de nya gas- och oljefyndigheterna under Arktis smältande isar att få konflikter att blossa upp mellan nationer? Vi vet att gruvprospekteringar i området redan nu skapar konflikter mellan ursprungsbefolkning och de internationella bolagen såväl som de nationella regeringarna. Finns det liknande konflikter och frågeställningar i Barentsområdets olika länder?
Det viktiga är att utställningen som helhet ska ge en känsla av Barentsområdet som något som binder oss samman på samma gång som den belyser regionen ur flera infallsvinklar: emotionellt, politiskt och som identitetsskapare. Konstnärerna är valda för att eftersträva en bredd i teknik och uttryck.
Havremagasinet ligger i Boden, en av Sveriges största militärstäder som kom till som det huvudsakliga försvaret mot Ryssland och Sovjetunionen. Ett 4
Deltagande konstnärer: Kjetil Berge, Ivan Galuzin, Tuuli Mukka, RAKETA, Lena Stenberg, Anders Sunna, Kristin Tårnes och Ulf B Jonsson.
Foto / Photo: Åsa Lipka Falck, RAKETA
Havremagasinet har i sin verksamhet fokus på det internationella samt också på det lokala och regionala. Barentsområdet är visserligen ett internationellt begrepp, men genom år av samarbeten – inte minst inom kulturområdet – har begreppet också kommit att beskriva vår region.
Foto / Photo: Oleg Samoilov
BRÄNNPUNKT BARENTS
5
Havremagasinet focuses on the international, the local and the regional alike. The Barents Region is admittedly an international concept, however, over years of cooperation – especially within the culture field – it has also come to describe our region.
It is our opinion that art can be a power for freedom of speech, peace and democracy and that it can make an impact on the region as well as on the rest of the world. Can art visualize the exploitation of the region’s nature resources? Will the new gas and oil deposits underneath the Arctic’s melting ice ignite conflicts between nations? We already know that mine prospecting in the area currently creates conflicts between the autochthonous population, the international companies and the national governments. Are there similar conflicts and issues in the different countries of the Barents Region? Havremagasinet is located in Boden, one of Sweden’s largest military towns, founded to be the main defence against 6
Russia and the Soviet Union. A defence built to protect the mining industry in Malmfälten, hydropower plants and ironworks in Norrbotten – an important military strategy lock for all of Europe’s infrastructure. Now Havremagasinet, once forage storage for the thousands of military horses that were an important part of the defence, acts as an art gallery and an big part of Boden’s new identity. In what way have perspectives shifted and what is Boden’s role in the Region today? Important is that the exhibition as a whole should transmit the feeling of the Barents Region being something that connects us and at the same time it should highlight the region from several angles of approach; emotionally, politically and as a creator of identity. The artists were chosen to attain width of technique and expression. Participating artists: Kjetil Berge, Ivan Galuzin, Tuuli Mukka, RAKETA, Lena Stenberg, Anders Sunna, Kristin Tårnes and Ulf B Jonsson.
Foto / Photo: Oleg Samoilov
In the exhibition Focal Point Barents, we unite artists from the Barents Region. With their art, they raise questions that in different ways affect the region in which we live and work. This could be gas, oil and iron ore extraction and the conflicts that arise in the wake of that type of industry, or it could be attempting to portray feelings; who are we living in this region and how do we think of ourselves and the surrounding world?
Foto / Photo: Cecilia Enberg, RAKETA
FOCAL POINT BARENTS
7
KJETIL BERGE
Ice Breakers. Foto / Photo: A.Kurochkin
8
9
KJETIL BERGE Vi pratar ibland om att bryta isen, ett talesätt för att beskriva hur det går till när det sociala småpratandet gör att vi får kontakt med för oss okända människor. Väder torde vara en ganska vanlig isbrytare, ett allmänt intressant och ofarligt ämne där vi känner oss bekväma och kan prata på i lugn och ro utan att riskera obehag. Om det inte vore för det där med klimatförändringarna som plötsligt kan komma att förändra stämningen även i de lättsammaste av konversationer. I sitt projekt Breaking the Ice har den norske konstnären Kjetil Berge tagit paradoxen på allvar. Berge – som bor och arbetar både i London och i Vestvågöy – köpte en glassbil av en försäljare i norra England som sett sin dröm om glassförsäljning under soliga sommardagar gå förlorad. I sin nyförvärvade glassbil reste Berge sedan den långa vägen från London till Murmansk och Kirkenes i strängaste kyla för
10
att bjuda sina nordliga grannar på glass, samtidigt som han försökte bryta isen genom att tala med dem han mötte om just vädret. Förutom det uppenbart motsägelsefulla i att bjuda på kall glass i sträng vinterkyla bjuder Kjetil Berges resa på flera absurditeter. Inte bara för det att han tar sin glass på en onödigt omständlig resa i ett fossildrivet fordon avsedd för brittiska sommardagar. Han använder dessutom själva resan och situationen som plattform för att diskutera global uppvärmning i ett område av jordklotet där effekterna av klimatförändringarna börjar bli kännbara och konfronterar därmed vårt kollektiva avståndstagande från hotande kriser. Samtidigt formas resan till en hyllning till allas vår förmåga till optimism, något inte minst själva glassbilen signalerar med sin glada dekor och tralliga musikjinglar. Här på Havremagasinet summerar Kjetil Berge sin resa och sitt projekt.
KJETIL BERGE We sometimes talk about breaking the ice, a figure of speech describing what happens when social small talk leads to contact with strangers. Talking about the weather should work well as an icebreaker, a harmless topic of general interest, which makes us feel at ease and lets us chat without having to risk feeling uncomfortable. If it were not for those climate changes that suddenly can change the mood of even the most easy-going of conversations. In his project Breaking the Ice, Norwegian artist Kjetil Berge has taken the paradox seriously. Berge, who lives and works in both London and Vestvågöy, bought an ice cream van from a car dealer in northern England who had witnessed his dream of selling ice cream on sunny summer days fade away. In his newly acquired van Berge then travelled the long way from London to Murmansk and Kirkenes, in bitter cold, to offer his northern neighbours some ice cream and, at the same time, try to break the ice with the people he met, chatting about the weather.
Grenna 23.12.12. Stillbild / Still from video
Apart from the obvious contradiction, to offer cold ice cream in extreme winter, Kjetil Berge’s journey demonstrates further absurdities. Not only because he takes his ice cream on a unnecessary lengthy journey in a fossil driven vehicle intended for British summer days. Moreover, he uses the journey and situation itself as a platform to discuss global warming in an area of the globe where the effects of climate change are becoming noticeable and thus confronts our collective dissociation from imminent crises. At the same time, the journey becomes a tribute to everybody’s ability of feeling optimism, something especially the ice cream van itself expresses with its cheerful décor and chirpy music jingles. Here at Havremagasinet Kjetil Berge summarizes his journey and his project.
Petrozavosk 29.12.12. Stillbild / Still from video
11
12
IVAN GALUZIN 13
Textile print 5
IVAN GALUZIN För några år sedan upptäcktes det att hundratals skisser av den avantgardistiske ryske 1900-talsarkitekten och konstnären Yakov Chernikov hade stulits från det ryska statsarkivet i Moskva. Stölden avslöjades när nio av skisserna auktionerades ut på Christies i London. Chernikov, som föddes i Ukraina, flyttade 1914 till Petrograd (Sankt Petersburg) där han ett par år senare inledde sina studier i arkitektur. Influerad av futurism och konstruktivism redogjorde han i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet för sina idéer i en serie böcker och utgav bland annat det som anses vara den sista avantgardistiska konstbok som kom att ges ut under den stalinistiska eran. Hans ovanliga idéer misstroddes av regimen. Chernikov ställde visserligen ut en hel del under sitt liv och fick behålla sitt arbete som lärare i arkitektur, men få av de byggnader han ritade kom att uppföras. 1941, under brinnande världskrig, ombads Yakov Chernikov att göra enorma kamouflagemålningar som skulle spridas över Moskva för att förvilla angriparna från luften. Äntligen fick han tillåtelse att måla abstrakt, ändå var det kanske något av de mest funktionella målningar han någonsin gjort. Det var just dessa skisser som försvann från arkivet i Moskva och här på Havremagasinet återskapar konstnären Ivan Galuzin nu några av Chernikovs kamouflagemålningar från gamla foton. Men Galuzin har gjort dem större
14
och experimenterar med färger, bland annat från barnens tuschkritor, och olika tekniker – inte minst för att göra Chernikovs bilder ”lite mer 2015”, för att använda konstnären egna ord. Ivan Galuzin föddes i Murmansk, men flyttade som 12-åring till Norge, där han tog examen vid Statens kunstakademi 2006. Han är en framträdande kraft i Oslos konstliv, både som konstnär – han arbetar med installationer, måleri, performance, text och poesi – och som curator. Som curator förbereder han just nu till exempel en vandringsutställning i samarbete med Nordnorsk kunstmuseum som ska visas i Tromsö, Kirkenes, Murmansk, Arkhangelsk och Oslo med start till hösten. Här på Havremagasinet visar Ivan Galuzin också serien My generation, sköra bilder i papier mache av ubåtar inspirerade av amatörfotografier som han hittat i secondhandbutiker i Murmansk. Föregående sida / Previous page My generation. Papier mâché
Textile print 3
IVAN GALUZIN A few years ago, it was discovered that some hundred sketches, made by Russian avant-garde architect and artist Yakov Chernikov, had been stolen from the Russian state archive in Moscow. The theft was revealed when nine of the sketches were auctioned at Christie’s in London. Chernikov, who was born in the Ukraine, moved to Petrograd (Saint Petersburg) in 1914 and began studying architecture there a few years later. Under the influence of futurism and constructivism, he explained his ideas in a series of books in the late 1920’s and early 1930’s and published what is considered to be the last avant-garde art book of the Stalinist era. The regime mistrusted his unusual ideas. During his lifetime, Chernikov had several exhibitions and he also worked as an architecture teacher; however, only few of the buildings he designed were ever built. In 1941, during a raging world war, Yakov Chernikov was asked to create enormous camouflage
paintings, which should be placed all around Moscow in order to confuse airborne attackers. At last, he had permission to do abstract paintings, and yet they may well have been some of his most functional paintings ever. These were the sketches that disappeared from the archives in Moscow and here at Havremagasinet artist Ivan Galuzin now recreates some of Chernikov’s camouflage paintings based on old photos. Galuzin, however, has made them larger and experimented with colours, such as children’s’ felt-tip pens, and various techniques to make Chernikov’s paintings “a bit more 2015” using Galuzin’s own words. Ivan Galuzin was born in Murmansk but moved to Norway at the age of 12. There he graduated from Statens Kunstakademi in 2006. He is a prominent figure in Oslo’s art life both as an artist – working with installations, painting, performance, text and poetry – and as a curator. As the latter, he is currently preparing a travelling exhibition, in cooperation with Nordnorsk Kunstmuseum, which will tour in Tromsö, Kirkenes, Murmansk, Arkhangelsk and Oslo starting this autumn. Here at Havremagasinet Ivan Galuzin also shows My generation, a series of frail images of submarines made out of papier mâché and inspired by amateurs’ photographs, which he found in second hand shops in Murmansk.
15
16
TUULI MUKKA
17
TUULI MUKKA Konstnären Tuuli Mukka bor och arbetar i Rovaniemi. Hon är utbildad grafisk designer, men har de senaste femton åren arbetat som bildkonstnär med många utställningar, både i Finland och utomlands. I sina collage, där hon blandar stil och teknik skapar hon symboliska uttryck där vår inre värld står i stark kontakt med den omgivande miljön och dess effekter på oss människor. I hennes verk framträder människor ofta med täckta ansikten eller till och med ansiktslösa, i ett försök att föra tankarna bort från det individuella till det gemensamma. Bilderna är dramatiska och gåtfulla och ställer fler frågor än de ger svar. Med de bilder hon valt ut till Brännpunkt Barents vill hon närma sig utställningstemat genom enskilda människor, men också på ett mer generellt plan. I serien Super ball, med underrubriker som ”pojke” och ”barn”, har hon till exempel skapat en symbol för vår överbelastade jord. Något som innebär ett skrämmande hot för vår framtid, överallt på jorden.
18
Föregående sida / Previous page Superball, 2009. Akryl och grund på tapet / Acrylic and gesso on wallpaper. Courtesy Rovaniemi Art Museum and Collection Finnish Cultural Foundation, Lapland Regional fund in Rovaniemi Art Museum
TUULI MUKKA Artist Tuuli Mukka lives and works in Rovaniemi. She is a trained graphic designer but has been working as a visual artist for the past fifteen years and has had many exhibitions in both Finland and abroad. In her collages, in which she mixes different styles and techniques, she creates symbolic expressions where our inner world is in strong connection with its surrounding environment and its effect on us humans. In her artwork people often appear with covered faces or even faceless, in an attempt to lead the mind away from the individual to the common. The pictures are dramatic and mysterious and pose more questions than they answer. With her selection of pictures for Brännpunkt Barents (Focal point Barents), she wants to approach the exhibition theme through individual people but also on a more general level. In the series Super ball, with subtitles such as “Boy” and “Child”, she has for instance created a symbol for our overstrained Earth. Someting that pose a terrifying threat for our future, anywhere on the planet.
Ovan / Above Ajanlasku kaskimaa / Chronology – Burn-beaten Land, 2010. Foto och penna / Photo and Paintmarker 19
RAKETA
20
21
MOBILE INSTITUTE. ETT PORTABELT LAB FÖR KUNSKAPSDELNING
Det Mobila Institutet undersöker globala frågor som handlar om miljö, politik, etik, mänskliga rättigheter, konst, biologi, filosofi, utopi och vårt gemensamma kulturarv. Det Mobila Institutet skapar en mötesplats för konst, natur och vetenskap i gränssnittet mellan teori och praktik. Vi ställer frågor som: Hur delar vi kunskap? Hur kan kunskap förmedlas? Vår gemensamma utgångspunkt är museet, arkiv och samlingar som platser för kunskap, utbyte och möten; allas röst, allas berättelse. Hur kan konstnärliga processer och metoder initiera, skapa och leda till förändring, inte dekorativt instrumentellt, utan baserat på deras egna konstnärliga villkor som ett sätt att tänka, förstå och förklara världen på nytt? Konst som ett språk kan formulera nya svar på framtidens utmaningar. Kunskapsproduktion på konstnärliga villkor, utanför och bortom de uppenbara svaren, gränserna och de slutna kretsarna. Vilka andra former av mening produceras i, med och genom konstnärlig praktik? Hur lär vi oss att se, tänka och göra? Hur vet vi att vi vet? Vi skapar en modell i skala 1:1. En plats för möten, samtal och lekar – 22
där vi kan pröva metoder. Det mobila institutet kan vara ett museum, ett bibliotek eller ett arkiv. Det är en offentlig yta som tillhandahåller medel för att producera kunskap genom olika aktiviteter. En mötesplats för kunskapsutbyte. Hur delar vi kunskap, hur förmedlar vi den? Kan konstnärliga metoder och processer skapa och leda till verklig förändring genom att försöka förklara världen på nytt? Kan konsten som språk artikulera nya svar på framtidens utmaningar? Kommunikation, samarbete och kunskapsutbyte är nyckeln i det Mobila Institutet. Utställningarna i Arkhangelsk, Sankt Petersburg och Boden dokumenterar denna process och är i sig del av utveckling och förändring i ett längre tidsperspektiv: dåtid – nutid – framtid! Kulturhus i Arkhangelsk regionen (Konosha, Kotlas, Solvychegodsk, Ustyany, Shenkursk), Art Salon (Arkhangelsk), Borey Art Centre (Sankt Petersburg). Platser:
Tidpunkter: 21 september – 4 oktober
Mobile Institute i Arkhangelsk Oblast, 5 oktober vernissage Art Salon (Arkhangelsk), 14 oktober vernissage Borey Art Centre, (Saint Petersburg). Del av Manifesta biennalens parallellprogram.
Foto / Photo: Cecilia Enberg, RAKETA
RAKETA & FRIENDS
Foto / Photo: Åsa Lipka Falck, RAKETA
konstnär/social entreprenör, Shenkursk Jens Comén, musiker, kompositör, Östersund Viktor Fedoseev, researcher, Arkhangelsk Slava Makarovskiy, psykolog, Arkhangelsk Yulia Medvedeva, biträdande chef, Arkhangelsk Artist Union Elena Minina, konstnär, St. Petersburg Jet Pascua, konstnär, Tromsö Julia Popova, kirurg, Arkhangelsk Sindri Runudde, dansare, akrobat, koreograf, Stockholm Anastasia Ryabova, konstnär, Moskva Oleg Samoilov, konstnär, Arkhangelsk Ekaterina Sharova, curator, Arkhangelsk/Oslo Yana Shklyarskaya, utställningsansvarig, State Darwin Museum, Moskva Aleksander Shutihin, hantverkare, Kotlas Susanne Skog, ljudkonstnär, Stockholm Cornelius Stiefenhofer, curator, München/Arkhangelsk Mikhail Bronsky,
Form & foto / Design & Photo: Magda Lipka Falck, RAKETA
Foto föregående sida / Photo previous page: Åsa Lipka Falck, RAKETA
Medverkande:
/ raketa / RAKETA _ PRESS arkitekt konstnär Jann Lipka, fotograf Magda Lipka Falck, grafisk designer Timo Menke, konstnär Åsa Lipka Falck, konstnär Veronica Wiman, professor Tromsö konstakademie/fristående curator Camilla Schlyter Gezelius, Cecilia Enberg,
Raketa driver tvärvetenskapliga samarbetsprojekt och experiment inom konst, design, arkitektur och digitala medier. Institutet har funnits sedan år 2000 som ett pågående experiment; ett laboratorium-i-process! Raketa PRESS är ett oberoende förlag grundat 2004.
23
RAKETA & FRIENDS The Mobile Institute investigates global queries about the environment, politics, ethics, human rights, art, biology, philosophy, utopia and our common cultural heritage. The Mobile Institute creates a meeting place for art, nature and science on the interface between theory and practice. We ask questions like: How do we share knowledge? How can knowledge be conveyed? Our shared starting points are museums, archives and collections; places for knowledge, exchange and meetings, everybody’s voice and everybody’s story. How can artistic processes and methods initiate, create and lead to change? Not as decoration but, based on their own artistic conditions, as a way of thinking, understanding and explaining the world anew. Art as a language can formulate new answers to the challenges of the future. Knowledge production on artistic conditions, outside and beyond the apparent answers, boundaries and narrow circles. What other types of meaning are produced within, with and through artistic practice? How do we learn to see, think and do? How do we know that we know? We will create a model on the scale of 1:1, a place for meetings, conversations 24
and games – where we can try out methods. The Mobile Institute could be a museum, a library or an archive. It is a public space that provides means for producing knowledge through various activities. A meeting place for knowledge exchange. How do we share knowledge, how do we convey it? Can artistic methods and processes create and lead to real change by trying to explain the world anew? Can art, as a language, articulate new answers to the challenges of the future? Communication, cooperation and knowledge exchange are key to the Mobile Institute. The exhibitions in Arkhangelsk, Saint Petersburg and Boden document this process and thus become part of the development and of the change seen from a longer time perspective; the past, the present and the future! Places: Culture house in the Arkhan-
gelsk region (Konosha, Kotlas, Solvychegodsk, Ustyany, Shenkursk), Art Salon (Arkhangelsk), Borey Art Centre (Saint Petersburg) Periods: September 21st – October 4th
Mobile Institute in Arkhangelsk Oblast, October 5th opening, Art Salon (Arkhangelsk), October 14th opening, Borey Art Centre, (Saint Petersburg). Part of the Manifesta Biennial parallel program.
Foto / Photo: Cecilia Enberg, RAKETA
MOBILE INSTITUTE. A PORTABEL LAB FOR KNOWLEDGE SHARING
Form / Design: Magda Lipka Falck, RAKETA
Participants:
artist/social entrepreneur, Shenkursk Jens Comén, musician, composer, Östersund Viktor Fedoseev, researcher, Arkhangelsk Slava Makarovskiy, psykolog, Arkhangelsk Yulia Medvedeva, deputy director, Arkhangelsk Artist Union Elena Minina, artist, St. Petersburg Jet Pascua, artist, Tromsö Julia Popova, surgeon, Arkhangelsk Sindri Runudde, dancer, acrobat, choreographer, Stockholm Anastasia Ryabova, artist, Moscow Oleg Samoilov, artist, Arkhangelsk Ekaterina Sharova, curator, Arkhangelsk/Oslo Yana Shklyarskaya, head of exhibitory projects, State Darwin Museum, Moscow Aleksander Shutihin, artisan, Kotlas Susanne Skog, sound artist, Stockholm Cornelius Stiefenhofer, curator, Munich/Arkhangelsk Mikhail Bronsky,
/ raketa / RAKETA _ PRESS architect artist Jann Lipka, photographer Magda Lipka Falck, graphic designer Timo Menke, artist Åsa Lipka Falck, artist Veronica Wiman, Professor Tromso Art Academy / Independent curator Camilla Schlyter Gezelius, Cecilia Enberg,
Foto / Photo: Cornelius-Stiefenhofer
Raketa conducts interdisciplinary projects and experiments within art, design, architecture and digital media. The institute has existed since the year 2000 as an ongoing experiment, a laboratoryin-process! Raketa PRESS is an independent publishing firm established in 2004.
25
26
LENA STENBERG
27
I lavvun, tältkåtan, fanns allt. Ett hem, om än väldigt enkelt, men där rymdes det mest väsentliga. Några sängar, stolar eller bord behövdes inte, allt fanns där redan. Viloplatsen och köket där maten tillagades var en del av lavvun. På minimala ytor förvarades maten och de saker man behövde. När det var dags att förflytta sig till en annan plats var det bara att packa ihop sitt mobila hem som inte lämnade några spår. Förr var lavvun ett vanligt boende. Idag används den mer som en kortvarig tillfällig bostad. Lena Stenbergs verk Mobilitet handlar om förr och nu. Om gamla boplatser som förändrats och blivit moderna bosättningar som man byggt permanenta hus och hem på. Ändå pågår nomadlivet fortfarande till viss del. Husen och stugorna är många, idag flyttar man mellan istället för att packa ihop och ta med. Hotet finns där ständigt – hotet mot renbeteslandet och bosättningarna i områden där det finns fyndigheter dolda i marken. Gruvindustrin som vill förändra och flytta bort, förstöra bosättningar och renbetesmark. Många samer har levt i generationer på mark som man har prospekterat och sökt malm på. Var går gränsen för brytbart? Hur värderar man mark? Varför har exploatörerna så stor makt?
28
Mobilitet. Stillbild från video
I Lena Stenbergs sameby tog man Girunvaari Kiruna som var ett höstoch vårbetesland. Gruvnäringen i Luossavaara Kirunavaara har ingen gräns. Den breder ut sig mer och mer, gör flyttleder och renbetesmark obrukbara och flyttar en hel stad. Det finns inga gränser alls. Väster om Kiruna har man sökt malm sedan sextiotalet, det finns många fyndigheter som man känt till länge. Men än har man inte etablerat nya gruvor – hittills har kostnaderna för att bryta malmen ansetts för höga. Många naturfyndigheter ligger i natursköna områden. Flera nära Kebnekaisemassivet vid en bosättning för en sameby. Men betyder det något om fyndigheterna anses brytvärda i framtiden?
Föregående sida / Previous page Mobilitet / Mobility. Skulptur / Sculpture
LENA STENBERG
LENA STENBERG In the lavvu, a Lapp cot, there was everything. A home, albeit a simple one, but it housed all the essentials. There was no need for any beds, chairs or tables since the lavvu was fully equipped. The resting place and the kitchen, where the food was cooked, were also part of the lavvu. Food and other necessities were stored in minimal spaces. When it was time to move on to another location one just had to pack up one’s mobile home, which did not leave any traces. In the past, it was very common to live in a lavvu whereas today it is more common to use them as temporary homes. Lena Stenberg’s art piece Mobility is about then and now, about ancient settlements that have changed and turned into modern settlements with permanent houses. Nevertheless, nomad life continues to some extent. There are numerous houses and cabins and today it is common to move between houses instead of packing up and bringing the house along.
The threat is always present; the threat to the reindeer pastures and the settlements in the area where there are iron ore deposits, hidden in the ground. It comes from the mining industry, which wants to change, remove and destroy settlements and reindeer pastures. Many Sami people have been living for generations on the lands that are now being prospected, and searched, for iron ore. Where does one draw the line for what is workable? How does one value land? Why do the developers have such great power? Lena Stenberg’s Sami village lost its autumn and spring pastures Girunvaari Kiruna. The mining industry in Luossavaara Kirunavaara is boundless, expanding more and more, rendering moving trails and reindeer pastures impossible to use. It is moving a whole town. There are no boundaries at all. West of Kiruna, the search for iron ore has been ongoing since the 1960’s and there are many known deposits. However, no new mines have been established; mining costs have been too high up until now. Many nature deposits lie underground in areas of great natural beauty. For instance, there are several near the Kebnekaise massif, next to a Sami village settlement. Will that be of any consequence though if the deposits, in the future, are considered worth mining?
Mobility. Still from video
29
ANDERS SUNNA
30
ร kta Sameslรถjd, 2014 Real Sami Handicraft, 2014
31
ANDERS SUNNA Under kalvmärkningen sommaren 1986 kom en polispatrull tillsammans med en grupp skötesrenägare till familjen Sunnas rengärde i Sattajärvi för att tvångsförflytta alla renar till Muonio. Länsstyrelsen drog om gränsen för byarna så att familjen Sunna hamnade utanför sin gamla sameby och avlyste familjens renmärke. Anders Sunna var ett år, men händelsen och den konflikt som orsakat den kom att bli hans liv och vardag.
Area Infected . Måleri, collage / Painting, collage
Konflikten uppstod i samband med 1971 års rennäringslag och hur den tolkas. ”Lagen bidrog till en uppfattning
32
att samiska koncessionshavare var skyldiga att ta emot skötesrenar för fastighetsägarens räkning i utbyte mot att fastighetsägaren upplät sin mark för bete. Vår familj motsatte sig detta då vi inte tyckte att det var rimligt att vi skulle sköta andras renar utan ersättning. Vår vägran ledde till förföljelse av familjen och en konflikt som splittrade samebyn i två olika läger. Vi måste få bestämma över vår egen näring och hur den ska bedrivas. Folk säger att vi lever i ett demokratiskt samhälle, vilket jag inte upplever. Det enda alternativet för oss blev att bedriva en typ av gerillarenskötsel där du
varken får ses eller höras. Vi har inga fasta anläggningar, utan bygger upp staket just innan vi tar in renarna och river ner dem så fort vi är klara. Vi är helt utanför systemet och får till exempel inte rovdjursersättning”, berättar Anders Sunna. Med konsten som vapen ägnar han sig åt att berätta sin och familjens historia och att söka den upprättelse han tycker de förtjänar. ”En text kan du välja att läsa eller inte och för att den ska ge känslor måste du förstå det du läser och vilja ta det till dig. Men en bild är direkt och kan väcka känslor snab-
bare, positiva som negativa, och den kan etsa sig fast på näthinnan. Jag kan förstå den sorg som samer känner när de blivit av med renskötseln generationer tidigare och att leva med att den tas ifrån en på ett grymt sätt och växa upp med det är som att få sitt hjärta utslitet och få se det innanför en kall glaskupa. Man söker sätt att behärska sig, att inte bli helt militant och ursinnig och gå bärsärkagång. För mig var det konsten som blev räddningen”.
33
ANDERS SUNNA
The conflict arose in conjunction with 1971’s law on reindeer husbandry and the interpretation of it. “The law contributed to a general conception that Sami concessionaires were obliged to look after reindeer from non-Sami owners on their landowners’ behalf, in exchange for getting to keep their own reindeer on the pastures. Our family opposed to this, as we did not think it fair that we should look after reindeer other than our own uncompensated. Our refusal lead to persecution of our family and a conflict dividing the Sami village into two camps. We should have the right to decide over our own husbandry and the running of it. People say we live in a democratic society but I do not see that. Our only option was to run some sort of guerrilla reindeer husbandry where we must not be seen or heard. We do not have any stationary facilities so we set up fences right before letting the reindeer in and tear them down as soon as we are done.
34 34
We are completely outside the system and do not receive any compensation, for instance if a predator kills any of our reindeer” Anders Sunna tells us. Using art as his weapon, he devotes his time to telling his and his family’s story and to seeking the amends he thinks they deserve. “You can choose to read a text or not and for it to stir up feelings you need to understand what you are reading and want to take it in. A painting, however, is direct and evokes feelings faster, be they positive or negative, and it can really stick in your mind. I can understand the sorrow that Sami people feel when they have lost their husbandry generations earlier and living with the fact that it has been taken in a cruel way and growing up with that is like having your heart torn out and seeing it underneath a cold glass cover. You try to contain yourself, to not become completely militant and furious and go berserk. For me, art was what saved me“. Justitsia är korrupt / Justice is corrupt. Skulptur / Sculpture
During calf-marking season, in the summer of 1986, a police patrol turned up together with a group of non-Sami reindeer owners at the Sunna’s reindeer corral in Sattajärvi, ousting all reindeer to Muonio. The county administrative board re-drew the boundaries of the villages, which resulted in the Sunna family ending up outside of their old Sami village and having their legal right to keep reindeer revoked. Anders Sunna was one year old but the occurrence and its underlying conflict was to become his everyday life.
35
KRISTIN TĂ…RNES
Shortcut to Asia. Stillbild / Still from video
36
37
KRISTIN TÅRNES Redan på 1500-talet gjordes de första försöken att ta genvägen till Asien via Nordvästpassagen. Söderöver var redan handelsvägarna belagda med skatt, i norr fanns fortfarande möjligheterna. Om det inte vore för isen och snön, kölden och polarvindarna – det omöjliga i hela företaget. Med teknikutvecklingen stärktes modet. 1845 seglade engelsmannen Sir John Franklin ut på en expedition för att ta sig genom nordvästpassagen. Två båtar med en besättning bestående av 129 man iklädda uniformer anpassade för milda brittiska vintrar och proviant för tre år. Expeditionen kom aldrig fram och vad som hände är höljt i dunkel. Kanske dukade männen under av köld och umbäranden, kanske blev de blyförgiftade av dåtidens konserveringsmetoder. Ingen vet. För konstnären Kristin Tårnes har John Franklins och hans expeditions öde fått bilda utgångspunkt för videoverket Snarveien til Asia. Till dåtidens svartvita bilder och hackiga filmsekvenser blandat med hennes egna samtida, resonerar hon om dåtid och nutid för en del av vårt jordklot som länge med rätta har omtalats som jungfruligt. Funderar kring de upptäcktsresandes fascination inför äventyret, men också över alla polarresenärers – både dåtida och nutida – hänförelse av isen, snön, vattnet och himlen.
38
Bosatt i Tromsö ägnar hon sig i sitt konstnärskap gärna åt teman som berör hennes nordliga utgångspunkt och nu när klimatförändShortcut to Asia. Stillbild / ringarna gör Still from video framkomligheten möjlig, om än inte ännu riktigt i nordvästpassagen men däremot i nordöstpassagen, finner hon frågorna om området allt mer intressanta. Inte minst i tider när multinationella företag som Coca Cola i sin reklam säger sig vilja rädda isbjörnar. I tider när isen inte längre är ett hinder, utan en teknologisk möjlighet. Shortcut to Asia. Stillbild / Still from video
KRISTIN TÅRNES Attempts to take the shortcut to Asia, via the north-west passage, were made as early as in the 16th century. Southward the trade routes were already liable to customs duty, in the north the possibilities still existed. If it were not for the ice and the snow, the cold and the arctic winds, in short, the impossibilities of the risky undertakings. As technology developed and improved, courage grew stronger. In 1845, Englishman Sir John Franklin sailed on an expedition with the intention to get through the north-west passage. Two ships carrying a crew of 129
men, dressed in uniforms suited for mild British winters, and three years’ worth of food supplies. The expedition never arrived though, and what happened is still shrouded in mystery. Perhaps the men succumbed to the cold and other privations; perhaps they died of lead poisoning caused by the preservation methods of the time. Nobody knows. Artist Kristin Tårnes’s video piece Snarveien til Asia (the shortcut to Asia) sets out from John Franklin and his expedition’s destiny. Accompanied by black and white images and jerky film sequences from the olden days, as well as contemporary ones of her own, she reasons about the past and the present of a part of our globe that, for a long time, rightfully was spoken of as virgin territory. She contemplates about the explorers’ fascination about the adventure, but also about all polar travellers’ – both past and present – rapture over the ice, the snow, the water and the sky. Living in Tromsö, she devotes her artistry to themes that affect her northern basis and now that climate change makes new areas accessible, albeit not yet through the north-west passage then at least through the north-east passage, questions concerning the area interest her increasingly. Especially at times when multinational companies such as Coca Cola make believe in their advertisements that they want to save the polar bears. At times when the ice is no longer an obstacle, but rather a technological possibility. 39
ULF B JONSSON I samverkan med leverantören Scania tog Cliffton Mining, Northland och Trafikverket fram ett fordon, specialutformat för de tunga transporterna av järnmalmskoncentrat längs den 20 mil långa vägen från Northlands gruva i Kaunisvaara till omlastningsstationen i Pitkäjärvi. Lastbilar med totalvikten 90 ton och längden 24 meter. Det mest speciella med lastbilarna är de totalt 89 porträtt av boende längs vägen som pryder dem. Cliffton Mining har arbetat både med utformningen av fordonen och med designen och tycker att man lyckats med att på ett annorlunda sätt få människor i bygden, som berörs av transporterna, att bli delaktiga och engagerade. Den 8 december 2014 beslutade Northland Resources att ansöka företaget i konkurs. Transporterna avslutades. Porträtten finns kvar. Fotograf Ulf B Jonsson fick uppdraget att fotografera de 89 personerna. Ulf är en av Sveriges mest erfarna och erkända fotografer, med gedigen erfarenhet och en stor passion för konsten att fotografera. Han arbetar med stora varumärken som Volvo, Absolut och Skanska. Med scenkonst- och musikfotografi samt med egna utställningar av konstfotografi.
40
ULF B JONSSON In cooperation with the supplier Scania; Cliffton Mining, Northland and Trafikverket (Swedish Transport Administration) developed a vehicle, designed especially for the heavy transportation of iron ore concentrate on the 200 km long road from Northland’s mine in Kaunisvaara to the transhipment station in Pitkäjärvi. Trucks that are 24 metres long and weigh 90 tonnes. What makes the trucks extra special are the 89 portraits that ornament them, portraits of people living along the transportation road. Cliffton Mining, who worked on both the development and the design of the vehicles, are happy to have found a different way of involving and engaging the locals affected by the transports. On December 8th 2014, Northland Resources declared itself bankrupt. The transports ended. The portraits remain. Photographer Ulf B Jonsson was commissioned to photograph the 89 people. Ulf is one of Sweden’s most experienced and acknowledged photographers, with a vast experience and a great passion for the art of photography. He works with well-known brands such as Volvo, Absolut and Skanska. With dramatic art and music photography as well as own exhibitions of artistic photography.
41
BRÄNNPUNKT BARENTS
7 februari - 19 april 2015
Konsthallschef Manager
Översättningar Translations
RICKY SANDBERG
LINDA HOLLMANN
Texter, textbearbetning Texts, text editing
Ekonomi Economy
MARIANNE SÖDERBERG
GERTRUD BACKMAN
Informatör Marketing Director
Tack till / Acknowledgements JASMINA BOSNJAK, Tromsö RIITTA KUUSIKKO och HILKKA LIIKKANEN, Rovaniemi Konstmuseum CLIFFTON
PETER SUNDSTRÖM Koordinator publika avdelningen Coordinator Public Department VIVEKA ENGHOLM Konstpedagogisk ledare Art Education Director INGELA ÖGREN WEINMAR Konstpedagog Art Pedagogue EVA-LENA KURKKIO Utställningstekniker Exhibition technician OLOF LARSSON Praktikanter Trainees
Särskilt tack till / Courtesy ROVANIEMI ART MUSEUM AND COLLECTION FINNISH CULTURAL FOUNDATION, LAPLAND REGIONAL FUND IN ROVANIEMI ART MUSEUM Katalogtryck Catalogue print LULEÅ GRAFISKA, 2015 Huvudfinansiärer Main funders
ROBERT WÅRGREN MEHER ABDULAZIZ Utställningsvärdar Exhibition hosts LINDA STENMAN FABIAN LINNA LINN WINNERSTAD ULRIKA LUNDMARK
HAVREMAGASINET NORRBOTTENSVÄGEN 18 961 36 BODEN 0921 - 930 41 www.havremagasinet.se
42
HISS
TRAPPOR
Våning 4 - 6 stängd för säsongen Floor 4 - 6 closed for the season
RAKETA
Stängt pga ombyggnation Ateljé/Studio Closed for recondition TUULI MUKKA Kontor/Office
KRISTIN Bouchra TÅRNES KhaliliULF B JONSSON LENA STENBERG
Ta hissen till våning 3 och trappan ner
HISS
Take the Elevator to the 3rd floor Use the stairs when you go down
Diana Al Hadid
IVAN GALUZIN
ANDERS SUNNA
HWC HWC WC WC
STAIRS
ENTRÉ
TILL UTSTÄLLNINGARNA TO THE EXHIBITIONS Cafe
’
Café Reception
TILL UTSTÄLLNINGARNA TO THE EXHIBITIONS
’ Entre/Entrance ’ Handikappentre/ Handicap entrance
ULF B JONSSON (ute / outdoor)
Ta hissen till våning 6 och t rappan ner
Stein Henningsen
KJETIL BERGE ELEVATOR
Ta ke the Elevator to the 6th floor Use the stai rs you go down
when 43
44