Katalog ENTRY PROHIBITED TO FOREIGNERS & EFTER BODENSKOLAN 2015 by Havremagasinet länskonsthall

ENTRY PROHIBITED TO FOREIGNERS EFTER BODENSKOLAN från hästskor till larvfötter

ENTRY PROHIBITED TO FOREIGNERS after the bodenschool from horseshoes to caterpillars

Omslag / Front and back cover: The Truth About This Piece, 2010-2015. © Loulou Cherinet. Stillbild / Still from video

ENTRY PROHIBITED TO FOREIGNERS 4 Said Adrus

ENTRY PROHIBITED TO FOREIGNERS 4

Loulou Cherinet

Said Adrus

Julien Creuzet

Loulou Cherinet

12 16

Love Enqvist

Julien Creuzet

Tamrat Gezahegne

Love Enqvist

Ahmad Ghossein

Tamrat Gezahegne

Katia Kameli

Ahmad Ghossein

Jackie Karuti

Katia Kameli

Mario Macilau

Jackie Karuti

Emanuel Tegene

Mario Macilau

Breeze Yoko

Emanuel Tegene

Breeze Yoko

efter bodenskolan

Simon Berg

after the bodenschool 52

Bengt Frank

Simon Berg

Kerstin Hedström

Bengt Frank

Marianne Wikström

Kerstin Hedström

Lena Ylipää & Anita Ylipää 62

Marianne Wikström

Eva Zettervall

Lena Ylipää & Anita Ylipää 62

Eva Zettervall

från hästskor

till larvfötter

from horseshoes

Bert Persson

to caterpillars

om havremagasinet

Bert Persson

TACK TILL

About havremagasinet

karta/VÅNINGSPLAN 75

acknowledgements 74 floormap 75 3

Curator: Elise Atangana

I Boden finns Sveriges största Garnison. Staden, med sina 30 000 invånare, var norra Europas sista bastion mot Sovjetunionen under Kalla kriget. Då fick inga utlänningar vistas i staden. Skyltar med texten ”ENTRY PROHIBITED TO ALIENS” sattes upp i och omkring staden. Idag har Boden öppnats upp och tar emot många flyktingar från Nordafrika och Mellanöstern. Med sitt läge intill Luleälven har staden blivit en allt populärare turistort. Boden öppnar sig för världen. Den lilla isolerade staden är också en del av en större helhet. Dess identitet förändras och blir en annan, genom andra. Att öppna upp sig är dock inte helt friktionsfritt. Är resultatet av förra svenska valet, där Sverigedemokraterna rönte stor framgång, ett tecken på att Sveriges status som asylland är hotad? (2011 uppgick antalet immigranter till 23,1% av befolkningen1) Man skönjer en utbredd reträtt till det inhemska i Europa och på andra håll. Exkluderingen ökar. Är rörligheten definitivt mänsklighetens drivkraft och en faktor för sociala förändringar? Det är ett ”rent socialt faktum” som inkorporerar och tar itu med både det sociala och rumsliga. Det kan definieras som ”all rörelse som medför ett förändrat tillstånd för aktörer eller systemet.”2 Som ett globalt du, migration, folkvandring, beblandelse, resor, rörelse, trafficking som rör såväl människan som hennes idéer, föremål, kommunikation och teknik. ENTRY PROHIBITED TO FOREIGNERS bjuder in ett elva internationella konstnärer. Deras verk tar upp temat rörlighet, hur denna förändrar vårt sätt att leva och hur den påverkar vår vardag. Hur denna rörlighet

när våra egna och samhällets drömmar och fantasier. Verken berättar om förflyttningar i tid, i rum och i sig själva. De intresserar sig för flödet av idéer och människors migration – hur deras vägar korsas, hur de möts och hur de interagerar. ENTRY PROHIBITED TO FOREIGNERS omfamnar olika former av rörlighet. Former som observerar övergångarna inom oss och i vår globaliserade värld. Poetiska, individuella och kollektiva, berättelser i olika visuella former med många rörliga bilder. Bodens, och konsthallen Havremagasinets, historia är basen för denna mänskliga och estetiska upplevelse där många av verken är speciellt framtagna för utställningen. Tongivande blir verk, som exempelvis, konstnären Tamrat Gezaghenes gest att återta skylten “ENTRY PROHIBITED TO FOREIGNERS” Deltagande Konstnärer: Said Adrus (Storbritannien/Indien) Loulou Cherinet (Sverige/Etiopien) Julien Creuzet (Frankrike) Love Enqvist (Sverige) Tamrat Gezahegne (Etiopien) Ahmad Ghossein (Libanon) Katia Kameli (Frankrike/Algeriet) Jackie Karuti (Kenya) Mario Macilau (Mocambique) Emanuel Tegene (Etiopien) Breeze Yoko (Sydafrika)

1 Damien Dubuc, Les vrais chiffres de l’immigration en France et ailleurs, dans Myeurop.info 4 en ligne: http://fr.myeurop.info/2011/03/18/les-vrais-chiffres-de-l-immigration-en-france-et-ailleurs-1851 2

Vincent Kaufman, Mobility – Mobiles Lives Forum – http://en.forumviesmobiles.org/marks/mobility-450

Daniel Gutierrez Toca, Nothing to Declare, 2012 - on going. Fotografi / Photography. Courtesy Ed Cross

ENTRY PROHIBITED TO FOREIGNERS

ENTRY PROHIBITED TO FOREIGNERS Curator: Elise Atangana

Today the city is widely opened. It hosts many refugees from North Africa and the Middle East. On the borders of Swedish banks, it has become an increasingly popular tourist destination. Boden opens up to the world. The small isolated town is also part of a whole. Its identity is changing, and becomes another through others. This opening is not a bed of roses. Does the climate of the last Swedish elections illustrate that the rise of the far-right party Sverigedemokraterna, SD, could threaten Sweden as land of asylum (in 2011, immigrants represented 23.1% of the population1)? There is a widespread withdrawal into oneself in Europe and elsewhere. Exclusion rises. Is mobility definitely the engine of humanity, a social change factor? It is a “total social fact” that incorporates and approach both social and spatial. It can be defined as “any movement implying a change of state in actors or in the system”2. As a global approach, migration, exodus, interbreeding, travel, movement, traffic concern both men and their ideas, objects, communication and technologies... ENTRY PROHIBITED TO FOREIGNERS invites eleven international artists. Their works addresses the theme of mobility: how it transforms our way of life,

its impact on our daily lives. How this mobility feeds our dreams and imagination of an entire society. The works deal with displacement in space, in time, in itself and others representation. They are interested in the flow of ideas and migration of Men, how they meet, how they connect, how they interact. ENTRY PROHIBITED TO FOREIGNERS embraces different approaches to mobility. They observe the transitions taking place in us and in this globalized world. Poetic, individual and collective narratives are present in different visual forms with a large part to moving images. The history of Boden and Havremagasinet art center are the basis of this aesthetic and human experience. Produced especially for the exhibition, works as a gesture of the artist Tamrat Gezahegne, reclaims the sign “ENTRY PROHIBITED TO FOREIGNERS,” and sets the tone. Exhibited artists: Said Adrus (UK/India) Loulou Cherinet (Sweden/Ethiopia) Julien Creuzet (France) Love Enqvist (Sweden) Tamrat Gezahegne (Ethiopia) Ahmad Ghossein (Lebanon) Katia Kameli (France/Algeria) Jackie Karuti (Kenya) Mario Macilau (Mozambique) Emanuel Tegene (Ethiopia) Breeze Yoko (South Africa)

1 Damien Dubuc, Les vrais chiffres de l’immigration en France et ailleurs, dans Myeurop.info 6 en ligne: http://fr.myeurop.info/2011/03/18/les-vrais-chiffres-de-l-immigration-en-france-et-ailleurs-1851 2

Vincent Kaufman, Mobility – Mobiles Lives Forum – http://en.forumviesmobiles.org/marks/mobility-450

Milch Saw, 2015. Emanuel Tegene. Olja / Oilpainting

Boden is the largest garrison in Sweden. This town of 30,000 inhabitants was, during the Cold War, the last bastion of Northern Europe against the Soviet Union. The entry of foreigners was then restricted. Signs were placed at the entrance of Boden and its surroundings: “ENTRY PROHIBITED TO ALIENS”.

Said Adrus

In-Xile, 1999 - 2015. Video installation

Said Adrus Född 1958 i Kampala, Uganda Lever och arbetar i London, Storbritannien och i Bern, Schweiz

Said Adrus är en konstnär som fokuserar på ny teknologi både i skapandeprocessen och i själva presentationen av verk och installationer via användandet av digitala fotografier. Adrus kombinerar ofta sina digitala arbeten, i synnerhet sina installationer, med material såsom jute, bomull, säckväv eller trä. Valet av dessa material är inte slumpmässigt. Deras närvaro förtydligar meningen med verken: en resa från Afrikas och Asiens stränder till det västra halvklotet, likt mänsklig migration och emigration i en samtida kontext. Det är dessa samtida frågor om diaspora, om det brittiska som det så ofta talas om, som intresserar konstnären eftersom de blottar större ämnen som identitet, tillhörighet och också lojalitet gentemot en plats eller ett land. Man kan därför säga att en flykting fastnar i en gråzon mellan att vara utlänning och landsmedborgare. Said Adrus installationer är vittnesmål. De baseras främst på hans egna erfarenheter av att vara en östafrikan som levt i Indien och i Storbritannien. I sina videoinstallationer lyfter han varsamt fram kulturella samt religiösa likheter och skillnader för att kunna ifrågasätta dem. Erfarenheten av att ha bott i flertalet länder har gett än fler tillfällen att utforska ämnet.

Said Adrus Born in Kampala, Uganda, 1958 Lives and works between London, UK and Bern, Switzerland

Said Adrus is an Independent Visual Artist who focuses on new technology as much in terms of creation as in presentation of works and installations with the use of digital photos. On several occasions, especially where his installations are concerned, Adrus combines his digital media work with raw materials such as jute, cotton, hessian or wood. The choice of these materials is not a random choice. Their presence emphasizes the actual meaning of the work: a journey from African and Asian shores to the Western hemisphere, like human migration and emigration in the present context. Indeed these are the contemporary issues of Diaspora, of Britishness so often spoken about, that interest the artist because they uncover broader matters such as identity, belonging and even loyalty to a place or country. Therefore, one can admit that the exiled is caught between the status of both foreigner and local or national.

In-Xile, 1999 - 2015. Video installation

Said Adrusâ&#x20AC;&#x2122; installations are a testimony. They are mainly based on his own experience as a East African subsequently living in India and the United Kingdom. In his video installations he delicately highlights the cultural and religious similarities as well as their differences in order to question them. His residence in various countries is a further occasion to explore the subject.

Loulou Cherinet

La Verdad Sobre Esta Obra. Stillbild / Still from video

Loulou Cherinet Född 1970 i Göteborg, Sverige Lever och arbetar i Stockholm, Sverige och i Addis Abeba, Etiopien

Loulou Cherinet har studerat konst vid universitetet i Addis Abeba, Etiopien och på KungligaKonsthögskolan i Stockholm. Cherinets arbete utgår ifrån hennes direkta omgivning. Oavsett om det är genom hennes plastiska eller filmiska arbeten så låter hon betraktaren ta del av sitt kritiska och ifrågasättande öga över det samhälle som omger, och onekligen formar, henne. Om man ska ge hennes arbeten en mer etnografisk dimension tycks det som om Cherinets verk är ett resultat av ett humanistiskt förhållningssätt, kanske en introspektion. Skulle det vara en genväg om man i hennes arbeten – och då främst i hennes filmer- såg en sorts omkastning av hennes hybrida karaktär, som närts av hennes fjärran resor och mångkulturella bakgrund? Man urskiljer snabbt ett historiskt perspektiv i hennes konstnärliga val. Det belyser hennes kulturella hybriditet i dess vidaste bemärkelse. Cherinet konstruerar och dekonstruerar den konstnärliga dialogen genom ett narrativ baserat på mäns och kvinnors vardag och seder. Konstnärens estetiska vinkling, som kopplar den dokumenterande stilen till det avantgardistiska, är ett subtilt sätt att förklä det uppenbara i hennes diskurs.

La Verdad Sobre Esta Obra. Stillbilder / Stills from video

Loulou Cherinet Born in Gothenburg, Sweden, 1970 Lives and works in Stockholm, Sweden and Addis Abeba, Ethiopia

Loulou Cherinet studied art at the Addis Ababa University School of Fine Art and Design in Ethiopia and the Royal Institute of Art in Stockholm, Sweden. Cherinet’s work takes its source in her immediate environment. Whether through her plastic or filmographic work, she shares and provides the viewer with a critical and questioning look on the society that surrounds and undeniably shapes her. If one may give the artist’s work an ethnographic dimension, it seems that Cherinet’s work results from a humanistic approach and maybe an introspection. Would it be a shortcut to see in her work - and particularly in her film - a kind of transposition of the hybrid character of the artist, fostered by her distant travels and mixed heritage? Indeed, one quickly discerns a historical perspective in her artistic choices. It highlights her cultural hybridity in its broadest sense. Cherinet constructs and deconstructs the artistic dialogue through a narrative based on everyday life and customs of men and women. The aesthetic bias of the artist, combining the documentary style to the avant-garde, is a subtle way to disguise the obvious of her discourse.

Julien Creuzet

J’ai fait plusieurs fois le même rêve (...) 2014. I had the same dream several times (...) 2014. Title poem, video-loop, 8‘

Född 1986 i Le Blanc Mesnil, Frankrike Lever och arbetar i Paris, Frankrike

Julien Creuzet, som ursprungligen kommer från Martinique, utforskar identitetsfrågor som är specifika för Karibien – en samlingspunkt för ett flertal kulturer såsom afrikanska, europeiska och indiska. Den fragmenterade geografin i dessa regioner har påverkat honom djupt och influerar nu hans arbetsstrukturer. Opera-archipelagos, en serie olikartade föremål som trots allt bildar en helhet, är ett slags moderna artefakter av en svunnen tid men ändå ännu närvarande. Foton och videofilmer dyker upp ur plana ytor. En telefon fungerar som trollstav och erinrar om funktionen av de stora snäckskalen som en gång användes av urinvånarna för att kommunicera med varandra. Här spelar snäckskalen in bilder och fångar effekterna av det historiska oket som Karibien bär på. Installationens historiska dimension bär också oket av en långvarig fantasi, skapad av och för ”moderlandet”, Frankrike. Rameaus opera med titeln Les Indes galantes (Det amorösa Västindien) skildrar en ytlig känsla av exotism skapad av en äventyrlig erövring av fjärran länder. Creuzets arbete är helt i linje med Victor Segalans tankar om exotism, vilka han ger uttryck för i sin essä. Han konstaterar att: ”känslan av exotism… är inget mer än en uppfattning om skillnad, varseblivning om olikheter, vetskapen att något är olikt en själv.Förmågan att tänka annorlunda”.

Opéra-archipel, la serre à palabres (...) 2015. Opera archipelago, greenhouse palaver (...) 2015. Video, sound, 30‘

Julien Creuzet

Julien Creuzet Born in 1986, Le Blanc Mesnil, France Lives and works in Paris, France

Calme et tempête 2010. Quiet storm 2010. Video loop, mute, monitor

Originally from Martinique, Julien Creuzet explores identity issues specific to the Caribbean - point of confluence of various cultures, African, European, and Indian. The fragmented geography of these regions has profoundly branded him and is now influencing his work structures. Opera-archipelagos, a set of disparate objects which nevertheless form a whole, are a kind of modern artifacts of a bygone time but certainly still present. Photographs and videos emerge from planes. A telephone, a magic wand, reminds the function of those big shells that once were used by the natives as a means of communication. Here the shell records images and captures the effects of the sheer weight of history carried by the Caribbean. The historical dimension of this installation also carries the weight of a longstanding fantasy built by and for the “mother country”, France. Rameau’s opera entitled Les Indes galantes, depicts a trivial sense of exoticism made of a romantic conquest of the far away. Creuzet’s work cannot be more in line with Victor Segalan’s idea expressed in his Essai on Exoticism. He states: “the sensation of Exoticism…is nothing other than the notion of difference, the perception of Diversity, the knowledge that something is other than one’s self: the ability to conceive otherwise.”

Love Enqvist

Wullaya. C-prints

Love Enqvist Född 1974 i Sverige Lever och arbetar i både London, Storbritannien och Stockholm

Love Enqvist kombinerar flera olika och, mer eller mindre, sinnrika processer för att utforska processen att leva tillsammans och förutsättningarna det kräver. Gång på gång ifrågasätter han de fragmentariska och mystiska banden mellan människor i sådan omfattning att denna reflektion blir en introspektion likt reflektionen av en spegelbild. Hans observationer formar hans arbete till en rik utopisk vision som uttrycks genom arkitektur, gemenskaper och personliga reflektioner. Konstnären införlivar faktorer som vanligtvis överlåts åt arkitekturen, politiken, filosofin, vetenskapen eller esoteriska teorier. Således reduceras konstformer till att blott vara ett ordinärt element som i sin tur ingår i en hel tankeprocess. Konstnärens intellektuella resa tar sig varerande uttryck: film, performance, ljud, foto, teckningar och föremål. Enqvists tankar är trots detta svåra att plocka ut, deras konkreta form skiftar från ett fysiskt till ett imaginärt perspektiv.

Magillania. Stillbilder / Stills from video

Enqvist har en MFA från Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Hans verk har visats på Kuvataide Gallery i Helsingfors, Finland (2002), Uppsala Konstmuseum (2007), Rogaland Kunstsenter, Stavanger, Norge (2010) och Varbergs konsthall (2015).

Love Enqvist Born in Sweden, 1974 Lives and works between London, UK and Stockholm, Sweden

Love Enqvist combines various and varied elaborated processes in order to explore the process of living with one another and the conditions it requires. He constantly questions the fragmented and mysterious links between people to such an extent that this reflection turns into an introspection similar to the reflection of the image in the mirror. His observations are shaping his work in a flourishing utopian vision expressed through architecture, community and personal reflections. The artist integrates elements that are usually given over to architecture, politics, philosophy, science and even esoteric thought. Therefore, art forms are reduced to the state of a trivial element, itself included in a complete thought process. The intellectual journey of the artist takes multiple forms and aspects: film, performance, sound, photography, drawings and objects. However, Enqvistâ&#x20AC;&#x2122;s thoughts still seem elusive and shadowy, in that their concrete form shifts from a physical to an imaginary perspective. Enqvist holds an MFA from the Royal University College of Fine Arts, Stockholm, Sweden. His work has been shown at Kuvataide Gallery, Helsinki, Finland (2002), Uppsala Art Museum, Uppsala, Sweden (2007), Rogaland Kunstsenter, Stavanger, Norway (2010) and Varberg Art Hall (2015).

Tamrat Gezahegne

Door to meditation, 2013. Akryl / Acrylic on canvas

Tamrat Gezahegne Född 1977 i Addis Abeba, Etiopien Lever och arbetar i Addis Abeba, Etiopien

Tamrat Gezahegne har studerat afrikanska urinvånares kunskap och vishet, i synnerhet hos det etiopiska folket i Omo-dalen. Han intresserar sig främst för deras klädsel, ordspråk, kulturer, mediciner, rättssystem och trosåskådning, själva essensen av deras identitet. Till skillnad från en antropolog riktar han inte in sig på folket som helhet utan på individen inom gruppen – bäraren av gruppens kulturella identitet. Utifrån denna föreställning, att individen tillhör urinvånarna och att den ägs av ett ekosystem som den är beroende av, visar GezaEntry Prohibited to Foreigners, 2015. Skylt installation / Sign installation hegne upp målningar, teckningar och performance-akter. Betraktaren får sedan dyka in i en värld, en helt främmande dimension, där konstnären vet att betraktaren kommer tappa sin sociala och estetiska roll. Klara, lysande och vackra färger, experimenterande, performance och manuskript, i vilka han delar med sig av sina observationer, har utvecklat ett universum med fokus på betraktaren. Fastän detta kan vålla obehag uppmuntrar konstnären till att återvända till mänsklighetens rötter. Det är ett tillfälle att “glädjas med själen”. Därefter kan konstnären forma betraktaren för att låta denne få insyn i vad konstnären uppfattar utifrån sitt insidesperspektiv.

Tamrat Gezahegne Born in 1977, Addis Abeba, Ethiopia Lives and works in Addis Abeba, Ethiopia

Tamrat Gezahegne has studied indigenous knowledge and wisdom of African and more specifically the Ethiopian people of the Omo Valley. His interest focuses on their dressings, sayings, cultures, medicines, judiciary systems and beliefs, essence of their identity. Unlike an anthropologist, his attention is not drawn to the people as a whole but to the individual within the group, the bearer of the cultural identity of the latter. From this notion of the individual belonging to the indigenous group, himself owned by an ecosystem on which he is dependent, Gezahegne features paintings, drawings and performance. The viewer then dives into a world, a dimension to which he is a total foreigner, where the artist knows that he will lose his social and aesthetic cues. Bright, vibrant and attractive colours, experimentation, performance and manuscripts in which he consigns observations, have developed a universe in which the viewer is projected. Although this can generate discomfort, this state of return to the roots of humanity is encouraged by the artist. It is an opportunity to â&#x20AC;&#x2DC;rejoice with the spiritâ&#x20AC;&#x2122;. Indeed, the artist can then mold the viewer to make the latter able to glance at the artist perception from the inside.

Ahmad Ghossein

My Father Is Still A Communist, 2011. Stillbild / Still from video

Ahmad Ghossein Född 1981 i Beirut, Libanon Lever och arbetar i Beirut, Libanon

Ahmad Ghossein är en filmare och videokonstnär, känd för sitt briljanta sätt att använda sig av personliga narrativ för att föra en politisk diskurs. Efter att ha tagit sin examen inom teaterkonst vid Libanons Universitet, vann han 2004 priset för bästa regissör vid Beirut International Film Festival för sin kortfilm ”Operation N…” Han uppmärksammades snabbt av konstvärlden och fick möjlighet att visa sina verk vid en rad prestigefulla institutioner såsom Museum of Modern Art i New York, Berlin International Film Festival, Internationella kortfilmsfestivalen i Oberhausen, New Museum i New York, Oslo Kunsthall, Home Works i Beirut, Nikolaj Kunsthal i Köpenhamn och Béton Salon i Paris. Bland hans talrika produktioner utmärker sig kortfilmen “Min far är fortfarande kommunist”, baserad på fotoarkiv och ljudband.

Uppdragsgivare: Sharjah Art Foundation 30

My Father Is Still A Communist, 2011. Stillbild / Still from video

Återigen när verkets personliga karaktär dess historiska dimension och bidrar till att ge berättelsen en mänsklig dimension, närmare nuet. Ghossein ger tittaren möjligheten att bevittna en parrelations utveckling, i en utmanande politisk kontext.

Ahmad Ghossein Born in 1981, Beirut, Lebanon Lives and works in Beirut, Lebanon

Ahmad Ghossein is a filmmaker and video artist known for his brilliant way to use personal narrative to serve a political discourse. Following his graduation in Theatre Art from the Lebanese University, he won the Best Director Prize at the Beirut International Film Festival 2004 for his short film Operation Nâ&#x20AC;Ś He quickly draws the interest of the art world and gets the opportunity to present his works in numerous prestigious institutions such as the Museum of Modern Art in New York, the Berlin International Film Festival, the International Short Film Festival in Oberhausen, the New Museum in New York, the Kunsthall in Oslo, the Home Works in Beirut, the Nikolaj Kunsthal in Copenhagen and the BĂŠton salon in Paris. Among his rich production, one can distinguish the short film entitled My father is still a communist, accompanied by photograph archives and audio tapes. Again, the personal nature of the work feeds the historical dimension of the work and contributes to provide a human dimension to the story told, less distant from the present. Ghossein offers the viewer the opportunity to witness the evolution of a relationship within a couple, in a challenging political context.

Commissioned by Sharjah Art Foundation 31

Katia Kameli

Tapestry from the Gobelins Manufactory, end of the XIIth century (fragment) The New India Suite After Albert Eckhout (1610-1666). Wool and silk. Deposit from Musée du Louvre. Musée Jean de La Fontaine, France

Katia Kameli Född 1973 i Frankrike Lever och arbetar i Paris, Frankrike

Katia Kameli är en fransk-algerisk konstnär, regissör och producent som har sin bas i Paris. Efter att ha studerat i Wien tog hon sin examen vid Ecole Nationale des Beaux-Arts i Bourges, Frankrike. Därefter, 2003, tog hon sin magisterexamen i nya medier vid Ecole Supérieure des Beaux-Arts i Marseille. Hennes arbeten och personliga erfarenheter är så sammanflätade att konstnärens hybrida karaktär påverkar tolkningen av verken. Med hjälp av de mångfaldiga medier hon använder (video, foto, installationer och även teckningar) utforskar och undersöker hon ”mellanrummen” av dubbla identiteter som hon återkommande konfronterats och konfronteras med. Som fransk-algerisk konstnär hamnar hon ofta i ett skruvstäd. Å ena sidan måste hon ta ställning till en historisk tvådelning som orsakats av den franska koloniseringen av Algeriet. Å andra sidan svajar nordafrikaner mellan sin geografiska tillhörighet och den kulturella identitet de har gemensam med Mellanöstern. Utöver detta skär sig, oftast, gamla traditioner med dagens moderniteter. I hennes variationsrika blandteknik bidrar dock varje element såsom ljud, video och fotografiska installationer till att betona konstnärens diskurs. Kameli öppnar upp för olika nivåer av förståelse och tolkning.

The Tortoise and the two Ducks Fable by Jean de La Fontaine. Book X Fable 2 Porcelain plate from Gien Early 20th century Musée Jean de La Fontaine, France

Katia Kameli Born in France, 1973 Lives and works in Paris, France

Katia Kameli is a French Algerian artist, director and producer based in Paris. After studying in Vienna, she graduated from the Ecole Nationale des Beaux-Arts in Bourges and then, in 2003, she earned a postgraduate degree in New Media from the Ecole Supérieure des Beaux-Arts in Marseille. Katia Kameli’s work and her personal experience intertwine so much that the artist’s hybrid character affects the interpretation of the work. Indeed, thanks to the multiplicity of the medium she uses (video, photography, installation, and even drawing), she explores and investigates the ‘in-between’ space of dual identities with which she has been and is constantly confronted. Indeed, as a French-Algerian artist she is caught between several vises. On the one hand, she faces a historic duality characterized by the French colonization of Algeria. On the other hand, North Africans swing between their geographical affiliation and their common cultural identity with the Middle East. Furthermore, most of the time, traditions clash with nowadays modernity. However, in her richly mixed media art works, every element such as sound, videos and photographic installations, contribute to emphasize the artist’s discourse. Kameli allows for different levels of understanding and interpretation.

Imam Bakhsh Lahori The Deer looking at himself in the water Fable by Jean de La Fontaine. Book VI Fable 9 Miniature, gouache and gold. India circa 1837-1840 Musée Jean de La Fontaine, France

Jackie Karuti

Inmates, Bars And Windows. Acrylic & Pastels on Wood

Jackie Karuti Född i Nairobi, Kenya Lever i Nairobi, Kenya och arbetar vid Kuona Trust Art Center i Nairobi, Kenya.

Jackie Karutis konstnärliga stil förändras konstant och hon nöjer sig inte med endast ett medium såsom måleri, installationer, film, fotografi, litteratur, dans. Hon försöker tackla betraktaren med den mest effektiva uttrycksformen: performance. Enligt henne öppnar performance upp för en uttrycksnivå som måleri inte kan åstadkomma. Trots det ratar hon inte måleri. Hon anpassar uttrycksformen efter diskursens behov. Trots att hon tycks ha en förkärlek för performance som sitt konstnärliga språk, verkar målningar och installationer komplementera en utökad konstnärlig vision, baserad på föreställningen om subjektivitet. Det är verkligen för sin egen skull som hon känner ett behov av att ge uttryck för sina känslor och också sina åsikter. Karuti inspireras huvudsakligen av de problemställningar kring identitet och kön som påverkar hennes liv som kvinna och konstnär. Hennes egen situation som afrikansk kvinna, men också som afrikansk konstnär, boende i Kenya, i Afrika, understryker hennes vilja att ändra på klichéer baserade på okunnighet. Hon bekräftar varken konceptet av tradition, av ”afrikanskhet” inom konsten, eller det nymodiga synsättet ”jag är en kenyansk konstnär”. Hon säger istället: ”jag är en konstnär från Kenya”.

Inmates, Bars And Windows. Acrylic & Pastels on Wood

Jackie Karuti Born in Nairobi, Kenya Lives in Nairobi, Kenya and works at the Kuona Trust Art Center in Nairobi, Kenya.

Jackie Karuti’s artistic approach is constantly changing. She does not appear to be satisfied with a single medium: paintings, installations, film, photography, literature, dancing. She seeks to tackle the viewer with the most effective form of expression: the performance. Thus, she states that performance allows a level of expression that the painting cannot satisfy. Nevertheless, she does not neglect painting. She adapts the form of expression to the requirements of her discourse. Although performance seems to be the predilection media of her artistic language, paintings and installations appear to complement an extended artistic vision based on the notion of subjectivity. It is indeed for her own sake that she feels the need to express her feeling, emotion and moreover her point of view. Karuti is mainly inspired by the problematics of identity and gender that impacts her life as a woman and as an artist. Her own position as an African woman but also as an African artist living in Kenya, in Africa, emphasizes her will to change ignorant clichés. She does acknowledge neither the idea of tradition, of “Africaness” in art, nor the fashionable idea of: “I am a Kenyan artist”. She says instead “I am an artist from Kenya”

MaRIO MACILAU

Francisco Jose Franco dos Santos, Nothing to Declare, 2012 - on going. Fotografi / Photography. Courtesy Ed Cross

Mario Macilau Född 1984, Maputo, Mozambique Lever och arbetar i Maputo, Mocambique

Macilau började fotografera blott 19 år gammal. Hans professionella karriär började oväntat 2007 när han bytte sin mammas mobiltelefon mot en kamera. Macilau växte upp och utvecklades i ett Mozambique som nyss blivit självständigt, mitt under ett inbördeskrig. Den krisartade miljön, det vill säga den långa mörka perioden i landets historia, fungerar som en drivkraft för kreativiteten. Som fotograf ägnar han sig åt långtidsprojekt inom vilka han åtar sig att arbeta för positiva förändringar. Hans arbete har ett huvudsakligt mål: att konfrontera verkligheterna, maktrelationerna och de kulturella arven. Genom sitt arbete belyser han vanliga problemställningar som är relaterade till politiska, sociala och kulturella frågeställningar. Hans uppgift är inte att återge hemlandets elände genom en jämförande studie. Macilaus arbete omfattar flera olika tekniker. Hans estetiska val tjänar som motiv som, utanför linsen, är osynligt eller icke-existerande. Det är under dessa omständigheter som Macilau inte bara synliggör det osynliga men också gör det ovälkomna attraktivt och till och med rörande. Han lyfter fram människors berättelser, situationer och angelägenheter som samhället med flit vill ignorera. Hans egna erfarenheter av att vara ett samhällets spöke, på gatorna i efterkrigs-Maputo, vittnar om en möjlig väg ut ur misären.

Polo Nzuzi, Nothing to Declare, 2012 - on going. Fotografi / Photography. Courtesy Ed Cross

Mario Macilau Born in 1984, Maputo, Mozambique Lives and works in Maputo, Mozambique

Macilau started photography when he was only 19 years old. His professional career begins in an unexpected way in 2007 as he trades his motherâ&#x20AC;&#x2122;s mobile phone against a camera. Macilau grows up and evolves in the newly independent Mozambique, in the midst of the civil war. The critical environment that is this long dark period in the history of the country, serves as an impetus to creativity. As a photographer, he dedicates himself to long-term projects in which he is committed to initiate positive changes. His work has then principally one objective: confronting the realities, power relations, and cultural heritages. Indeed, through his work, he highlights common problematics related to political, social and cultural issues. It is not for him to reflect the misery of his country through a comparative study. Macilauâ&#x20AC;&#x2122;s work gathers various techniques. His aesthetic choices serve the subject, which away from the lens, is invisible or nonexistent. It is in these circumstances that Macilau not only makes the invisible visible, but also turns the undesirable attractive and even touching. He then highlights peopleâ&#x20AC;&#x2122;s stories, situations, matters that society purposely wants to ignore. His own experience as a ghost of society in the streets of post-war Maputo, seeks to witness the possible way out of misery.

Emanuel Tegene

Israeli Soldier Cloth, 2015. Olja / Oilpainting

Emanuel Tegene Född 1985, i Addis Abeba, Etiopien Lever och arbetar i Addis Abeba, Etiopien

Emanuel Tegenes konstnärliga karriär började av en slump. Likt vilken pojke som helst drömde han om att bli fotbollsspelare och han ignorerade sin talang för måleri. Startskottet blev en konsttävling. 2008 började Tegene vid Ale School of Fine Art and Design. Han hittade snart ett jobb som serietecknare för tidningen Saloon Ethiopia. Fastän han var väldigt engagerad i sitt arbete och sina studier lämnade han Addis Abeba för att leva med sin far som bodde i Jerusalem i Israel. Trots detta gav Tegene inte upp måleriet. Senare återvände han till Etiopien och hans karriär tog då fart på riktigt. Detta ledde till att han fick visa sina verk vid den mest betydelsefulla institutionen i landet. Tegenes verk, som är tydligt påverkade av både hans personliga historia och historian som förenar Etiopien och Israel, tar upp den sociala och kulturella interaktionen baserad på det geografiska läget och psykologiska barriärer. De flesta av hans verk kretsar kring den sociala interaktionen som är, eller inte är, bunden till geografiska, sociala och psykologiska gränser. Genom sina arbeten i minimalistisk och icketraditionell stil, bjuder konstnären in betraktaren att ta till sig verken genom att uppmuntra denne att tolka och tolka om anledningarna till hans målningar.

Black Chicken With Somali Tea, 2015. Olja / Oilpainting

Emanuel Tegene Born in 1985, Addis Abeba, Ethiopia Lives and works in Addis Abeba, Ethiopia

Emanuel Tegene’s artistic career started as a coincidence, almost as an accident. Like any boy of his age, he dreams of a career as a footballer. He ignores his talent for drawing. The trigger is an art contest. In 2008, Tegene integrates the Ale School of Fine Art and Design. He quickly finds a job as a cartoonist for the newspaper Saloon Ethiopia. Although very involved in his work and his studies he leaves Addis Ababa to join his father who lives in Jerusalem, Israel. Nevertheless, Tenege does not forsake painting. Later, he leaves Israel for Ethiopia where his career is taking off. This leads him to present his work in the most important institution of the country. Obviously impregnated by his personal history as well as by the history that binds’ Ethiopia and Israel, Tegene’s work deals with the social and cultural interaction based on the geographical location and psychological barriers. Most of the works revolve around the social interaction that may or may not be bound by geographical, social and psychological boundaries. Through his work of a minimalist and non-traditional style, the artist invites the viewer to appropriate his work by encouraging the latter to interpret and reinterpret the stakes of his paintings.

Breeze Yoko

The Most Expensive Sunset. Stillbild / Still from video

Breeze Yoko Född 1977, i Kapstaden, Sydafrika Lever och arbetar i Sydafrika

Breeze Yoko är en Johannesburg-baserade multidisciplinär konstnär som specialiserat sig på video /film och graffiti. Yoko har deltagit i Berlinale Talent Campus och även i flera urbana konstprojekt i bl a Sydafrika, Botswana, Moçambique, Senegal, Tyskland och Frankrike. Hans filmer har vunnit priser på Tricontinental Film Festival, Sydafrika; Särskilt omnämnande på Sienna Film Festival, Italien; och Dak’Art, Senegal. Han målade nyligen i över 13 länder, som resenär på the Invisible Borders Road Trip, via landvägen från Lagos till Amsterdam. Breezes nyckfulla men ändå kraftfulla väggmålningar, vecklar ut ett slags mänsklighet och skönhet som återskapar de miljöer de målas i. I sökandet efter nya metoder för att “läsa staden” använder Yoko visuella uttryck som tar upp många olika sociala och politiska frågor. Arbetet omfattar tid och plats i ett fiktivt och experimentellt universum. Genom att slå samman flera till synes oförenliga världar i ett nytt universum, avslöjar en inneboende tafatthet och humor som reflekterar våra egna svagheter. Yoko anser också att rörelsen är en metafor för den evigt sökande människan som upplever en kontinuerlig och ständig förändring. Breeze Yokos arbete är också relaterat till det panafrikanska, till att förbättra och forma gamla och nya “system, former och strategier” i kultur- och politiksfären. Internationellt samverkansprojekt i samarbete med iaspis.

Yavo’s in Makoko, The Most Expensive Sunset. Stillbilder / Stills from video

Breeze Yoko Born in 1977, Cape Town, South Africa Lives and works in South Africa

Breeze Yoko is a Johannesburg-based multidisciplinary artist specialising in video/film and graffiti. Yoko has participated in the Berlinale Talent Campus, and in urban art projects in South Africa, Botswana, Mozambique, Senegal, Germany, France, and many more. His films have won awards at the Tricontinental Film Festival, South Africa; Special mention in the Sienna Film Festival, Italy; and Dak’Art, Senegal. He recently painted over 13 countries traveling on the Invisible Borders Road trip overland from Lagos to Amsterdam. Breeze’s whimsical yet powerful murals unfurl a kind of humanity and beauty that re-imagine their environments. In a search for new methods to ‘read the city’, Yoko uses a visual vocabulary that addresses many different social and political issues. The work incorporates time as well as space in a fictional and experiential universe. By merging several seemingly incompatible worlds into a new universe, he finds that movement reveals an inherent awkwardness, a humour that echoes our own vulnerabilities. Yoko also considers movement as a metaphor for the ever-seeking man who experiences a continuous and constant change. His work is also concerned with pan-Africanism, and the reclaiming and forging of old and new “schemes, forms and strategies” in the realms of culture and politics. International collaborative project in cooperation with iaspis.

Efter Bodenskolan För andra sommaren i rad bjuder Havremagasinet in till utställningen Efter Bodenskolan, där samtida konstnärer, alla med rötter i eller med anknytning till staden, medverkar. Förra sommaren gavs plats för sju konstnärer, nu är det dags för ytterligare sju. Sammanlagt blir det 14 konstnärer – lika många som de som en gång bildade den grupp som av eftervärlden skulle komma att kallas Bodenskolan.

Under sina utställningssomrar har Havremagasinet alltid upplåtit ett våningsplan till Bodenskolan som bildat ett symboliskt tak till den samtida och internationella konsten i resten av huset, som en påminnelse om värdet av en lokal kulturhistoria.

Men historien tog naturligtvis inte slut där, något som framgår tydligt i den exposé av samtida konstnärer i utställningarna Efter Bodenskolan, som delats upp i två grupper för att bereda ordentligt med plats. I årets utställning medverkar:

Det var i den myllan konstnärerna i Bodenskolan fann varandra. Själva såg de sig nog inte som en grupp, Bodenskolan är eftervärldens begrepp. Några manifest skrev de aldrig, däremot inspirerade och stöttade de varandra, ordnade utställningar och utvecklades tillsammans. Boden blev en aktiv konststad med många yrkesverksamma bildkonstnärer och det var också där som Norrbottens allra första kommunala konsthall etablerades.

Simon Berg Bengt Frank Kerstin Hedström Marianne Wikström Lena Ylipää & Anita Ylipää Eva Zettervall Curator: Havremagasinet Jesus. Simon Berg. Fotografi / Photography.

Boden är en relativt ung stad med en historia intimt förknippad med 1900-talets militära försvarsstrategi. Satsningen på det militära drog till sig människor från hela Sverige, många med kulturella intressen. Redan på fyrtiotalet arrangerade Bodens konstgille utställningar med flera av dåtidens stora namn, bildningstörsten var stor och under kommande år startades kurser i teckning, måleri och konsthistoria.

After the Boden school For the second summer in a row, Havremagasinet shows the exhibition Efter Bodenskolan (After Boden School) where contemporary artists, all connected to the town, participate. Last summer we made space for seven artists, this year it is time for another seven. Altogether, there will be 14 artists, just as many as the ones who once founded the group, which by posterity would come to be known as Bodenskolan (the Boden School).

During these exhibition summers, Havremagasinet has always dedicated an entire floor to the Boden School which has created a symbolic roof over the contemporary and international art in the remaining parts of the building, as a reminder of local culture history’s value. Boden is a relatively young town with a history that is intimately associated with the military defence strategies of the 20th century. Investing in the military attracted people from all of Sweden, many with cul-

tural interests. As early as in the 1940’s Boden’s art guild arranged exhibitions with many well-known names of that time. The thirst for knowledge was great and during the years to come drawing, painting and art history classes emerged. On this breeding ground, the artists of the Boden School found each other. They probably did not think of each other as a group, the Boden School is a term made up by posterity. They never wrote any manifests; however, they inspired and supported each other, arranged exhibitions and developed together. Boden turned into an active art town with many professional visual artists and it was here that Norrbotten’s very first communal art gallery was established. Of course, history did not end there, which is plain to see in the exposition of the contemporary artists in the exhibitions Efter Bodenskolan (After the Boden School), which has been divided into two groups in order to provide more space. Participants in this year’s exhibition: Simon Berg, Bengt Frank, Kerstin Hedström, Marianne Wikström, Lena Ylipää & Anita Ylipää, Eva Zettervall Curator: Havremagasinet 53

Simon Berg För Simon Berg, född och uppväxt i Boden, gick vägen till fotokonsten via intresset för grafisk form och de ryska konstruktivisterna. Efter att under några år ha arbetat med färg, form och olika typer av material började han fotografera för möjligheten att få komponera bilder, något som renodlades under utbildningar på folkhögskolor som Östra Grevie och Gamleby. Därifrån sökte han sig vidare till fem års studier vid Fotohögskolan i Göteborg, den enda fotoutbildning på högskolenivå i Sverige som är konstnärlig. Numer är han verksam i Stockholm. Simon Berg fascineras av det fysiska och köttsliga, det varma, kladdiga som han ofta kombinerar med hårda metalliskt blänkande material – existentiellt grundläggande om man så vill. Tekniken är konsekvent – snapshots tagna i avslöjande blixtbelysning, där vardagens små detaljer avslöjas utan pardon. Tråkiga, banala saker som vi är vana att se, små förändringar i hans egna händer eller fötter, smutsen under en nagel, färgen på huden eller på korven som faller ur burken, ett läderbälte slängt över en stolsrygg – fångade i ögonblicket blir det både obekväma och intressanta upptäckter.

En vacker tå. Fotografi / Photography

Själv säger sig Simon Berg verka i klassisk stillebentradition, där inte minst hantverket är viktigt – han fotograferar med analog färgfilm i mellanformatskamera. Simon Berg har deltagit i flera utställningar både i Sverige och internationellt och publicerat böckerna (III), Apan är rädd och The pleasure of sucking and accepting things into the mouth. Här på Havremagasinet visar han en större sammanställning av bilder som alla fokuserar på hud, kropp och kött.

Simon Berg For Simon Berg, born and bred in Boden, the road to photographic art started with his interest for graphic form and the Russian constructivists. Having worked for a few years with colour, shape and different types of material he started photographing in order to have the possibility to compose pictures, a skill he refined during his art school educations such as Östra Grevie and Gamleby. Upon completion of his studies there, he went on to study for another five years at Valand Academy in Gothenburg, the only education within artistic photography at university level in Sweden. Nowadays he works in Stockholm. Simon Berg has a fascination for the physical and the carnal, the warm, sticky, which he often combines with hard shiny metallic materials – existentially fundamental if you like. The technique is consistent – snapshots taken in flashlight, mercilessly revealing the small details of everyday life. Dull, commonplace things that we are used to seeing, small changes in his own hands or feet, the dirt under a finger nail, the colour of skin or the sausage falling out of its tin, a leather belt thrown over the back of a chair – caught in the moment these become both awkward and interesting discoveries. Simon Berg himself claims to be working with classical still life tradition, where especially the craftsmanship is important – he uses an analogue colour film in a medium format camera when photographing. He has participated in several exhibitions both in Sweden as well as internationally and has published the books (III), The monkey is afraid and The pleasure of sucking and accepting things into the mouth. Here at Havremagasinet he shows a larger compilation of pictures that all focus on skin body and flesh.

Bengt Frank När Bengt Frank satt och skissade på verket På väg som han visar här på Havremagasinet försåg han spontant de små leksaksbilarna med siffrorna 3, 8, 5. På skoj googlade han sifferkombinationen och hittade fram till de 385 skratten. De som sägs försvinna på vägen mellan barndomen och vuxenlivet. Enligt forskare skrattar ett barn i genomsnitt 400 gånger om dagen. En vuxen 15. Berättelsen hör ihop med Bengt Franks syn på sig själv som konstnär. Sin konst beskriver han som naiv och oskuldsfull och konstnären i honom måste vara barnslig för att hålla det rigida i schack. Det är i det sköra miraklen sker. Motvikten finns i ett annat arv – en stramhet som kanske hör hemma i ett militärt Bodenarv som han en gång fostrades i och som sommaren 2010 tog gestalt i verket Pappa var är du? här på Havremagasinet. Då byggde han ett rum kring en liten figur i vadmalsbyxor. Rummet tapetserade han med en gigantiskt uppförstorad gruppbild föreställande militärer, värnpliktiga och officerare, från ett av Bodens många regementen 1949. Nu placerar han ut serietecknade gubbar i leksaksbilar. Till en av bilförarna hör en pratbubbla. En utmaning: Vad kan sägas om samtiden i en enda mening?

På väg. Akryl / Acrylic

Bengt Frank When Bengt Frank outlined his work På väg (Underway) which he is showing here at Havremagasinet he spontaneously gave the small toy cars the numbers 3, 8 and 5. Just out of interest he googled the number combination and thus found the 385 laughs. The ones said to disappear somewhere along the road between childhood and adult life. According to scientists a child laughs on average 400 times a day. An adult 15. The story reflects Bengt Frank’s vision about himself as an artist. He describes his art as naïve and innocent and the artist within him needs to be childish in order to keep the rigid at bay. Miracles occur in fragile moments. There is also a counterbalance – a severity that might belong to a military Boden heritage within which he was once fostered and which in summer 2010 resulted in the work Pappa var är du? (Dad where are you?) here at Havremagasinet. He then built up a room around a small figure wearing frieze trousers. The wallpaper in the room was a blown up photo from 1949, of a group of militaries, conscripts and officers from one of Boden’s many regiments. Now he is placing cartooned figures in toy cars. One of the drivers has a speech bubble. A challenge: What can be said about the present in one single sentence?

Kerstin Hedström Kerstin Hedström ryggar inte för det komplicerade i sitt konstskapande. Det omständliga i arbetsprocessen, långsamheten i det precisa arbetet, omsorgen om detaljer, det meditativa i upprepandet. Som när hon under lång tid samlade på sig tusentals glasögonlinser som hon borrade små exakta hål i till skulpturgruppen Livstycken på biblioteket i Kulturens hus i Luleå. Eller som den gången när hon fäste glasrör vid glasrör till den mäktiga ljusskulpturen Svart regnbåge, eller delade cd-skivor och vinylskivor i exakta bitar till verket Symbol. Exemplen är många. I över trettio år har hon, som växte upp i Harads men är bosatt i Luleå, arbetat som konstnär med inriktning mot offentlig gestaltning, återvunna material och ljus. Tiden är en viktig komponent i hennes arbete. Hon arbetar med slow art, en rörelse inom konsten där teknik, material och arbetsprocess fått en särskild betydelse. Kerstin Hedström använder sig ofta av förbrukade föremål, ting som bär tysta vittnesmål och blir till symboler för skeenden, känslor och erfarenheter när de sätts samman och bildar mönster, ytor och former. Föremålen, liksom de övriga material hon använder, skiftar beroende på tillfälle och premiss. Ofta väljer hon material som bryter och reflekterar ljus, ger optiska effekter och skapar liv och rörelse i verken. I hennes arbetsprocess ingår samlandet som en väsentlig del. Från början är det ofta föremålen i sig som väcker tankar och känslor. Under samlandets gång börjar idéerna gro och sakta ta gestalt. Medicinska blisterkartor har hon samlat på i många år. I varje karta såg hon en reflektion av människan som tryckt ut tabletten, som vore kartorna bärare av berättelser. Vissa kartor är intryckta, liksom snabbt hanterade. På andra är den genomskinliga plasten runt tablettens form återskapade, liksom städade. Hus brukar ibland få stå som symboler för jaget och vår uppfattning om oss själva. Med hjälp av blisterkartor, tunn offsetplåt, dekorgummi och ljus väcker Kerstin Hedström tankar om mänsklig samvaro, ensamhet och ödslighet i det flimrande ljuset. Blistertorn. Blandteknik / Mixed Media 58

Kerstin Hedström Kerstin Hedström does not shy away from the complexity in her creation of art. The ceremonious work process, the slowness of the precise work, the care for details, the meditative aspect of repetition. Like when she, during a long period of time, collected thousands of eyeglass lenses into which she drilled tiny precise holes. Then she turned them into the sculpture group Livstycken (Bodices) at the library in Kulturens hus in Luleå. Or when she assembled lots of glass tubes to create the impressive light sculpture Svart regnbåge (Black rainbow), or when she split CDs and vinyl records into exact pieces for the artwork Symbol. The examples are numerous. For more than 30 years she, who grew up in Harads but now lives in Luleå, has worked as an artist focussing on public art, recycled materials and light. Time is an important component in her work. She works with slow art, a movement within art where technique, material and working process are given a special meaning. Kerstin Hedström often uses consumed objects, silent witnesses and symbols of events, feelings and experiences that, when put together, create patterns, surfaces and shapes. The objects, like other material she uses, vary depending on occasion and preconditions. She often chooses materials that break and reflect the light, create optical effects and lend her works life and movement. The collecting plays a substantial part of her work process. Commonly the object per se evokes thoughts and feelings at first. Then, during the collecting phase, ideas start to grow and slowly take shape. She has been collecting medicinal blisterpacks for many years. In each pack, she saw a reflection of the person who had pressed out the pill, as though the packs were storytellers. Some packs are pressed inward, handled in a rush. Others are neat and the transparent plastic around the pill has been put back into shape. Houses sometimes get to symbolize the ego and our concept of ourselves. By means of blisterpacks, thin offset plates, thin foam rubber and light Kerstin Hedström evokes thoughts on human togetherness, loneliness and desolation in the flickering light.

Marianne Wikström Marianne Wikström talar om sig själv som ”konstutövare”. Dansen kom först, redan under uppväxtåren i Boden. För dansens skull flyttade hon till Stockholm, till Balettakademin och en karriär som dansare med många roller på olika scener. Bland annat medverkade hon i den svenska originaluppsättningen av West Side Story på Oscarsteatern i Stockholm, några år tidigare hade hon sett musikalen på bio hemma i Boden och slagits av den moderna dansens möjligheter. Viljan att nå djupare förde henne vidare till Koreografiska institutet, en föregångare till Danshögskolan, och legendariska lärare som Birgit Åkesson. Där lades också en stabil grund för det konstnärliga tänkande om dans som ett rörligt konstverk som varit hennes ledstjärna sedan dess under en yrkeskarriär som dansare och koreograf med många egna dansverk.

Här på Havremagasinet visar hon upp båda sidorna av sitt skapande. På väggarna hänger hennes monotypier, en grafisk teknik där varje bild är unik, ett original. På golvet uppförs hennes dansverk Nordpilen live under några framträdanden som filmas och senare visas på bildskärm under utställningstiden. I sina bilder har Marianne Wikström här bland annat låtit sig inspireras av berättelser om den förklädde Guden som förför människorna, om de tre nornorna i den nordiska mytologin och om Ariadnes röda tråd från den grekiska mytologin. I sitt dansverk går hon tillbaka till sin egen historia och berättar om tre generationers kvinnor som i olika tider förhållit sig på olika sätt till en plats. Den första generationen fann platsen, den andra stannade kvar medan den tredje lämnade. I detta lyriska danskonstverk blir Nordpilen en symbol för uppbrott. ”Mitt dansspråk och mitt konstspråk står nära varandra. Jag eftersträvar renhet och frihet, både i dansen och konsten. Vill inte överlasta och lämnar mycket öppet för betraktaren. Frihet att både tolka och skapa är viktigt”, säger Marianne Wikström.

Nornorna. Monotypi / Monotype

Bildkonsten har alltid varit viktig för henne och på senare år har bildskapandet fått ta allt större plats och utvecklats både genom studier på konstskola och genom arbetet i den egna grafikstudion. Numer är Marianne Wikström verksam både som bildkonstnär och koreograf.

Marianne Wikström Marianna Wikström refers to herself as an “art practician”. Dancing came first, already while growing up in Boden. For the sake of dancing she moved to Stockholm, to the Ballet academy and a career as a dancer with many roles on different stages. Among others she participated in the Swedish original production of West Side Story at the Oscarsteatern in Stockholm. A couple of years earlier she had seen the musical at the cinema in Boden and been struck by the possibilities of modern dance. Her will to reach deeper led her to the choreographic institute, a predecessor of the School of Dance and Circus (Danshögskolan) and legendary teachers such as Birgit Åkesson. Here a solid base for the artistic mindset that dance is a mobile artwork was founded. Ever since, it has been her guiding star during her professional career as a dancer and choreographer, with many of her own dance productions. Visual art has always been important to her and in later years, she has granted her creation of visual art more and more space and developed it through art school studies and through work in her own graphic studio. Nowadays Marianne Wikström works both as an artist and as a choreographer. Here at Havremagasinet she shows both of her creative sides. Her monotypes, a graphical technique where every image is unique, an original, hang on the walls. On the floor, her dance act Nordpilen is performed live during a couple of performances that are filmed and later shown on screen during the exhibition period. In her pictures Marianne Wikström has, among others, been inspired by stories about the disguised God which seduces the humans, about the three Fates in Norse mythology and about Ariadne’s red thread in Greek mythology. In her dance act, she returns to her own story and talks about three generations of women who, in different times, have taken a different approach to one and the same place. The first generation found the place, the second stayed there and the third left it. In this lyric dance act, Nordpilen becomes a symbol of a break up. “My dance language and art language are similar. I strive for purity and freedom both in my dancing and in my art. I do not want to overburden the viewer and thus leave a lot unsaid. Freedom to both create and interpret is important”, says Marianne Wikström.

Lena ylipää & Anita Ylipää Lena och Anita Ylipää är inte bara konstnärer, utbildade på Konstfack, Lena i metall och Anita i design. De är också systrar med allt vad det innebär av gemensamma minnen och livslång kontakt. Lena Ylipää bor i Boden och är vid sidan av det egna konstnärskapet verksam som länskonstkonsulent i Norrbotten. Anita Ylipää bor en del av året på den polska landsbygden med utsikt över magnifika berg. Deras gemensamma geografiska plats stavas Lainio, en liten by vid Lainioälven. Där har de både rötter och bostäder och det var också där de insåg kraften och glädjen i ett gemensamt skapande. Stugungar blev titeln på deras första organiserade samarbete i samband med Lainios årliga kulturvecka. En personlig berättelse i bild och text om barndomens alla vistelser i stugan som väckte minnen hos många betraktare. I Lainio skapade de också både ett fysiskt och digitalt museum för obekanta objekt med alla de oidentifierade föremål som de hittade i de gamla husens gömmor. I en utställning på Kiruna flygplats ställde de ut sina gamla resebrev – tillsammans blev det en sex meter lång våg med texter och bilder med titeln Hej kära syster! Nu ger sig Lena och Anita Ylipää i kast med sina minnen från den tid de delade lägenhet i Kiruna under några viktiga ungdomsår 1986 – 1989 när de båda stod på tröskeln till vuxenvärlden. En tid där tankar om politik, samhälle, musik, relationer, systerskap och framtid formades, långt ifrån det informationsflöde vi nu är vana vid. Titeln låter självklar: Rapport utan väder och sport.

Rapport utan väder och sport. Installation 62

Lena ylipää & Anita Ylipää Not only are Lena and Anita Ylipää artists trained at Konstfack (University College of Arts, Crafts and Design), Lena in metal and Anita in design, but they are also sisters, with everything that entails, such as shared memories and lifelong contact. Lena Ylipää lives in Boden and works, alongside her own artistry, as an art consultant for the Norrbotten County Council. Anita Ylipää lives in the Polish countryside, overlooking magnificent mountains, for parts of the year. Their common geographical place is called Lainio, a small village by the Lainio River. There they have both their roots and homes and it was there they became aware of the power and joy of creating together. Stugungar (cabin kids) was the title of their first organised cooperation in connection with Lainio’s annual culture week. An intimate story, told with images and text, about the many stays in the family cabin during childhood, which evoked many of the viewers’ memories. In Lainio they also created a both physical and digital museum for unknown objects with all the unidentified objects they had found hidden in the old houses. At Kiruna Airport, they exhibited their old letters, written to each other during their travels. Together these letters created a six-metre long wave of text and images with the title Hej kära syster! (Dear sister!). Now Lena and Anita Ylipää address their memories of when they shared a flat in Kiruna during an important couple of years, 1986 – 1989, when they were both adolescents on the verge of adulthood. A report of a time when thoughts on politics, society, music, relationships, sisterhood and the future were shaped, far from the flow of information we are used to these days. The title sound obvious: Rapport utan väder och sport (Report without the weather and the sports).

Eva Zettervall Att tala om Eva Zettervalls bildkonst som kraftfull och färgstark är närmast ett understatement. Som få har hon under ett långt konstnärsliv vänt ut och in på människan, gjort henne hudlös, blottlagt nervtrådar och organ, sexualitet och ångande lust – på samma gång ofta både lockande och hotfullt. Hon föddes och växte upp i Boden. Som ung flyttade hon till Teheran där hon gick sin första konstskola, innan hon återvände till Sverige och så småningom studier på Mejan, numer Kungliga Konsthögskolan. Efter en nackskada hittade hon fram till collaget och därmed förändrades hela hennes bildvärld. Collagemetoden inbjöd till bildkollisioner och plötsligt kunde disparata saker mötas på ett närmast surrealistiskt sätt som inspirerade. Här på Havremagasinet visar Eva Zettervall i sommar sin måleriska installation Röda rummet – ett poetiskt inlägg i samhällsdebatten. På konsthallen Lokstallet i Strömstad visas samtidigt hennes Julie och Jean, även det en installation inspirerat av August Strindbergs problemställningar, betraktade ur ett samtida perspektiv. Eva Zettervalls röda rum bygger på personliga iakttagelser med andra referensramar än Strindbergs i romanen. I hennes eget röda rums privata intimitet tränger världen in likt en tsunami av information som pockar på reaktion och uppvaknande. Bland annat genomkorsas hennes rum av nya feministiska rörelser som Pussy Riot och Femen. Resultatet blir att väggarna sprängs och öppnas mot gryningsljuset. Som hon själv skriver i en kommentar: ”Tiden är en rörelse där förändrade positioner föder det nya i en aldrig sinande ström och nya konstellationer uppstår ständigt.” Erövring och flykt. Blandteknik / Mixed Media. 64

Eva Zettervall Talking about Eva Zettervall’s art as power- and colourful is an understatement. Like few, she has spent her long career as an artist turning the human being inside out, stripped it of its skin, exposed nerves and organs, sexuality and steaming lust – often both enticing and threatening at the same time. She was born and brought up in Boden. At a young age, she moved to Teheran where she attended her first art school before she returned to Sweden and in time began studying at the Royal Institute of Art, also known as Mejan. Following a neck injury, her imagery changed and she discovered collages as an art form. The collage method encouraged image collisions and suddenly disparate objects could meet in an almost surreal way that inspired. This summer at Havremagasinet Eva Zettervall shows her picturesque installation Röda rummet (The red room) – a poetic contribution to the public debate. At the same time, art gallery Lokstallet in Strömstad shows her Julie and Jean, another installation inspired by August Strindberg’s problem, viewed from a contemporary perspective. Eva Zettervall’s red room is based on personal observations and with frames of reference different to the ones in Strindberg’s novel. The world penetrates her own red room’s private intimacy like a tsunami of information, demanding a reaction and an awakening. Among others, new feminist movements like Pussy Riot and Femen intersect her room. The result is that walls explode and open up to the light of dawn. As quoted by herself “Time is a movement where changed positions give birth to the new in a never-ceasing stream and new constellations arise constantly.“

Bert Persson

FRÅN HÄSTSKOR

66 66

TILL LARVFﾃ傍TER

FRÅN HÄSTSKOR TILL LARVFÖTTER När bandvagnen ersatte hästen i Försvaret. Fotografier av Bert Persson, text av major Jonas Skär. Curator: Havremagasinet

Den svenska försvarsmakten utvecklade den militära bandvagnen i början på 1960-talet. Volvo BM fick uppdraget att tillverka bandvagn 202 för trupptransport och 203 som radiobandvagn. Den var färdigutvecklad 1963 och blev huvudfordon i Norrlandsbrigaderna. Det innebar att förbanden fick högre framryckningshastighet och kunde få med sig mer underhåll. Bandvagnen hade mycket god framkomlighet ovanpå snö. Utvecklingen skedde parallellt med skogsbruket där hästen efterhand också ersattes av bandfordon. Försvaret tog tillvara erfarenheterna från teknikutvecklingen inom skogsbruket och studerade försöken aktivt. Bandvagnens midjestyrning kommer från det svenska skogsbrukets erfarenheter och har den stora fördelen att vagnen styrs genom att vinkla fram och bakdel utan att bromsa banden, vilket ger den goda framkomligheten. Efter andra världskriget köptes överbliven materiel från USA och The Veasle – Vesslan från Studebaker blev i svensk tappning Bandvagn modell 48, den första svenska modellen. Efterhand militär materiel utvecklas blir det gamla intressant för civila aktörer. Behovet att ta sig fram i djup snö finns hos skogsbolag, energibolag och räddningstjänst så fort kung Bore komplicerar vår tillvaro. Här utgör den militära bandvagnen en stöttepelare i vårt samhälle. Vid storbranden i Mellansverige 2014 användes många

bandvagnar vid räddningsinsatserna. Det har också funnits helt civila tillämpningar av bandvagnar exempelvis den norska ”beltevognen” som gick i turtrafik i Nordnorge i början på 1970-talet. I mitten på 1980-talet utvecklades bandvagn 206 med plastkaross som fick ytterligare ökad framryckningshastighet och lastförmåga. Den får nog sägas vara en svensk industrisuccé utvecklad från ett svenskt militärt behov – översnöförmåga. Nästan 11 000 vagnar är tillverkade i över 50 olika modeller spridda till många länder. Sedermera har utvecklingen av de militära uppgifterna utomlands, som ställt krav på splitter- och minskydd, lett till att modellerna 308, 309 och till sist även bandvagn 410 levererats under 2015 till Försvarsmakten. Men man kan säga att det hela startade vid en militär fältövning i Kalix 1958. Där konstaterades att det var stora pro-blem att få med sig underhållet – hästen måste ersättas. Likt skogsbruket blev hästen efterhand ersatt av maskiner och fordon men fanns dock kvar till början på 1970-talet i kavalleriet vilket kan jämföras med skogsbruket. Alltjämt finns dock hästen kvar i försvarsmaktens tjänst, i den beridna högvakten av Stockholms slott och hästen finns till viss del även kvar inom skogsbruket.

Bert Persson Bert Persson föddes 1928 i Skellefteå. När han var 20 år började han etablera sig som frilansfotograf, efter att ha gjort värnplikten som fotograf i Boden. I början av 1950-talet tog han över Harnesks fotoateljé i Boden. Drygt tio år senare sålde han den stora negativsamlingen som Harnesk efterlämnat till Bodens kommun. 1953 gjorde Bert Persson ett fotoreportage om en samisk familjs levnadsförhållanden – familjen Päiviö i Karesuando – vilket fick stor uppmärksamhet. Reaktionerna från majoritetssamhället var att dessa samiska familjer ansågs leva i misär och reportaget kom att leda till politiska reformer. ”Lex Karesuando” innebar att staten anslog pengar för att bostadshus skulle byggas till samiska familjer. Bert Persson har fortsatt att följa familjen Päiviö och har som fotograf ett starkt engagemang för samisk kultur. Han har rest och fotograferat för ett antal svenska och utländska tidningar. Som fotograf och entreprenör har han tidigt satt Nordkalotten på kartan som turistresmål. Under sitt långa arbetsliv har han byggt upp en unik kulturdokumentation. Bert Persson fick i uppdrag av försvaret att dokumentera utvecklingsarbetet av Bandvagnen. Han följde arbetet ute i fält med experiment av prototyper av olika slag och sedan även själva tillverkningen och testerna av det fordon som kom att serietillverkas.

”FROM HORSESHOES TO caterpillars” ”When tracked vehicles replaced the horses in the Swedish National Defence”. Photographs by Bert Persson, text by major Jonas Skär. Curator: Havremagasinet

The Swedish Armed Forces developed the military tracked vehicle in the early 1960’s. Volvo BM was commissioned to produce tracked vehicle 202 for the transport of troops and 203 as a radio vehicle. Both models were finished in 1963 and became the principal vehicles of the Norrland brigades. This meant that the units were able to advance at a higher speed and with more supplies. The caterpillars could easily run on snow. In parallel to the development of the military vehicles, the forest industry also started replacing their horses with tracked vehicles. The Swedish Armed Forces learned from the technical experiences made within forestry and studied its attempts actively. The articulated steering of the vehicles is a result of the experiences made by the Swedish forest industry. It implies the great advantage that the vehicle is manoeuvred by holding the front and the rear part at an angle, while at the same time using full drive on all tracks. This, together with the low ground pressure, is what creates such good accessibility. After WWII, left over material was purchased from the US and the Swedish version of the Studebaker Weasel became tracked vehicle model 48, the first Swedish model. As military material developed, the older versions became of interest to civilian parties. Forest and energy companies, as well as rescue services, need to be able to get through deep snow, as soon as Jack Frost complicates life in winter. Here the military caterpillar con70

stitutes a pillar of society. During last year’s great fire in Central Sweden, many tracked vehicles were used during rescue actions. There have also been sheer civilian areas of use for the caterpillars, such as for instance the Norwegian “beltevognen” which was used as a tourist shuttle in Northern Norway at the beginning of the 1970’s. In the mid 1980’s tracked vehicle 206 was developed with plastic coachwork, which increased the advancing speed and the loading capacity even more. It is fair to say that it was a best-seller of the Swedish industry, developed for the Swedish Military’s need – to advance on snow. Almost 11 000 vehicles have been produced, in a range of more than 50 models, and exported to many countries. Since then the development of the military tasks abroad has demanded splinter and mine protection, which has led to models 308, 309 and 410 being delivered to the Swedish Armed Forces during 2015. One can claim however, that everything started during a military field exercise in Kalix in 1958. There problems, related to carrying supplies, had been encountered– the horses needed to be replaced. As within the forest industry, machines and vehicles gradually replaced horses but they remained in the cavalry until the beginning of the 1970’s. Nevertheless, the military services still use horses for the Royal Guards outside the Royal Palace of Stockholm and to some extent horses are still used within the forestry as well.

Bert Persson Bert Persson was born in 1928 in Skellefteå. After doing his military service in Boden he took up photography on a freelance basis, at the age of 20. In the early 1950’s he took over Harnesk’s photography studio in Boden. A good ten years later he sold the large collection of negatives, left by Harnesk, to the municipality of Boden. In 1953 Bert Persson shot a photo reportage about a Sami family’s living conditions – the Päiviö family in Karesuando – which gained much attention. The reactions from the majority society were so strong – they considered the Sami families to be living in misery - that the reportage even lead to political reforms. “Lex Karesuando” made the Swedish State earmark money for the construction of dwellings for Sami families. Bert Persson has continued to follow the Päiviös and is, as a photographer, deeply engaged in the Sami culture. Bert Persson has travelled, taking photos for a number of Swedish and foreign magazines and newspapers. As a photographer and entrepreneur, he put Arctic Scandinavia on the map as a place to visit from very early on. During his long professional life he has gathered a unique cultural documentation. Bert Persson was commissioned by the Swedish Armed Forces to document the development of tracked vehicle. He followed the work in the field of experimental prototypes of various kinds, and then also the manufacturing and testing of the vehicle that came to be mass produced.

HAVREMAGASINET I BODEN Havremagasinet är en Bodens största byggnader, en mäktig byggnad i sten med sex våningar på sammanlagt 3600 kvadratmeter och en del av Bodens garnison. Totalt 288 träpelare bar upp tyngden av säd för en hel garnisons behov under tidigt 1900-tal. Vid den här tiden var ”fordonen” – det vill säga hästarna – havredrivna. Arkitekten Erik Josephson ritade Havremagasinet som stod färdigt 1911-12. Byggnaden beskrevs redan på 1930-talet som ”fullt tidsenligt inredd samt försedd med maskinell utrustning av modernaste konstruktion”. Havren förvarades i stora spannmålsbingar och kunde flyttas med en snillrik mekanism mellan våningarna. En fjärrtermometer avläste temperaturen i de olika bingarna och om temperaturen var för hög måste spannmålen sättas i rörelse och flyttas till en annan våning. Förvaringen av säd för Krigsmakten i Havremagasinet upphörde år 1950. År 2001 beslutar regeringen att Havremagasinet ska förklaras som byggnadsminne. Det stora ljusinsläppet och ljusa färger gör att byggnaden fortfarande känns modern. Sedan 2010 huserar Havremagasinet en av Sveriges största konsthallar. Här visas utställningar med lokal kulturhistorisk förankring, tillsammans med nordisk och internationell samtidskonst på internationell toppnivå som behandlar aktuella teman. Havremagasinet permanentades som länskonsthall 2014 och finansieras huvudsakligen av Norrbottens läns landsting och Bodens kommun.

HAVREMAGASINET In BODEN Havremagasinet is one of Boden’s biggest buildings, an impressive stone building with six floors totaling 3,600 square meters and a part of Boden Garrison. Total 288 wooden pillars carried the weight of the grain for an entire garrison needs during the early 1900s. At the time, the “vehicles” – the horses – were oats driven. Architect Erik Josephson drew Havremagasinet which was completed in 1911-12. The building was already described in the 1930s as “ fully contemporary furnishings and equipped with machinery of modern construction”. Corn was stored in large cornbins and could be moved with an ingenious mechanism between the floors. A remote thermometer scanned the temperature in the different bins, and if the temperature was too high, the grain must be set in motion and moved to another floor. The storage of grain for Armed Forces in Havremagasinet ceased years in 1950. In 2001, the government declared Havremagasine a building memory. The large amount of light and bright colors make the building still feels contemporary. Since 2010, Havremagasinet houses one of the largest Art Galleries in Sweden. and shows exhibitions with local historical cultural roots, along with Nordic and international contemporary international excellence dealing with topical themes. Havremagasinet was made a permanent county Art Gallery in 2014 and is mainly funded by the Norrbotten County Council and the municipality of Boden.

Entry Prohibited to Foreigners Efter bodenskolan Från hästskor till larvfötter 6 juni - 27 september 2015 Curator Elise Atangana

Praktikant / Trainee Robert Wårgren

Konsthallschef Manager

Utställningsvärdar Exhibition hosts

Ricky Sandberg

Viveka Engholm Hanna Rutberg Hanna Isaksson

Texter, textbearbetning Texts, text editing Marianne Söderberg

Översättningar Translations

Informatör Marketing Director

linda hollmann

Peter Sundström Utställningskoordinator & PR Exhibition Coordinator & PR Hanna isaksson Koordinator publika avdelningen Coordinator Public Department Viveka Engholm Konstpedagogisk ledare Art Education Director Ingela Ögren Weinmar

Ekonomi / Economy Gertrud Backman Tack till / Acknowledgements Musée Jean de La Fontaine Särskilt tack till / Courtesy Sharjah art foundation Ed Cross Fine Arts Katalogtryck / Catalogue print Luleå Grafiska, 2015 Delfinansiär Partial funding

Konstpedagoger Art Pedagogues Eva-Lena Kurkkio Meher Abdulaziz

Huvudfinansiärer Main funders

Utställningstekniker Exhibition technician Olof Larsson Carlos Segovia havremagasinet norrbottensvägen 18 961 36 boden 0921 - 930 41 www.havremagasinet.se

E fter Bodenskolan

Hiss

Eva Zettervall

Fr å n h ä stskor till larv fötter

Bert Persson

Bengt Frank

trappor

Love Enqvist

Lena Ylipää & Anita Ylipää

Kerstin Hedström

E ntry prohibited to foreigners

Simon Berg Marianne Wikström

Katia Kameli

Emanuel Tegene och Mario Macilau Utspridda på flera väggar och rum

Ahmad Gossein

Breeze Yoko

Julien Creuzet

Breeze Yoko

Emanuel Tegene and Mario Macilau Different walls and rooms

Ateljé/Studio Kontor/Office

Hiss

till utställningarna to the exhibitions

Loulou Cherinet

Jackie Karuti

WC WC

stairs

HWC

ENTRÉ

Café Reception

till utställningarna to the exhibitions

Breeze Yoko

(ute / outdoor)

Tamrat Gezahegne (ute / outdoor)

Ta hissen till våning 6 och trappan ner

Said Adrus elevator

Take the Elevator to the 6th floor Use the stairs when you go down 75