Katalog RYSSEN KOMMER! & BODENSKOLAN 2010 by Havremagasinet länskonsthall

1 –

H el a d en na ti dn in g ä r en an n ons fö r havremagasin et

HAVRE MAGASINET 6 j un i – 26 se ptem b e r 201 0

28 sido r konst –

I n n ehå ll: Ko nsten som fredsbeva r an d e st yrk a – Bo d ensko l an – Havremagasi n et – någo ntin g i häst väg – JAG VI LL TACK A RYSSLAND – Vi beh över et t fö rsva r fö r mänsklig h eten ! – RYSK SAMTI DSKONST – Diana Machu lina – Fred rik W retman: Ko nsten komm er! – Ben gt Fr an k © AES+F Courtesy Triumph Gallery, Moscow and Multimedia Art Museum, Moscow

Magasinet-14.indd 1

2010-05-21 12.37

Somma rens sto r a ko nstu pplevelse! -

I en militärhistorisk byggnad som nu blivit en av Sveriges största konsthallar ( 3 600 m2) presenteras tre utställningar som på olika sätt behandlar vår gemensamma historia och framtid:

In a historic military building that has now become one of Sweden’s largest art galleries (3,600 square metres), three exhibitions are being presented that in different ways address our common history and future:

Rys s e n ko m m e r ! – 16 ryska och nordiska konstnärer gestaltar brännande frågor om främlingsskap, rädsla och konflikter. Konsten som fredsbevarare!

T h e s u m m e r ’ s g r e at a r t e x p e r i e n c e ! – The Russians Are Coming! – 16 the Boden School – 14 artists Russian and Nordic artists give active in Boden between the form to burning questions about 1940s and 1970s who have left alienation, fear and conflicts. their stamp on artistic life in the Art as peacekeeper! region ever since.

Kilen art group – Projektledare Ricky Sandberg Ingela Ögren Weinmar Projektkoordinator Peter Sundström Marknadsförare / Säljare Pilar De Burgos Teknisk ledning / Konstpedagog Anja Persson Koordinator Carlos Segovia Utställningstekniker Jan-Erik Falk Utställningstekniker Kasper Lahti Grafisk design

Förarbete marknadsföring Ekonomi

Ti l l H ä s t ! – Om det unika magasinet och dess historiska användning som bränsledepå för militärens transportmedel, hästen.

About the unique warehouse and its historical use as a fuel depot for the military’s means of transportation, the horse.

Mount Up! -

Tack till – Lena Jonson, Fd Sveriges kulturråd i Moskva Ruth Addison, Triumph Gallery Moskva Minna Raitmaa, Kiasma Bodens Kommun Anhöriga till Bodenskolans konstnä rer

Textbearbetningar / Koordinator / Praktikant

B o d e n s ko l a n – 13 konstnärer verksamma i Boden mellan 1940- och 1970-talet, som präglat konstlivet i regionen sedan dess.

Med stöd av: –

Katarina Leinikka Gunilla Burman Gertrud Backman

Fortifikationsverket Försva rsmakten

Styrgrupp – Hushållningssällskapet Maud Åhn Henrik Ygge Norrbottens museum Leif Nordst röm Bodens kommun Tatiana Segovia Sweet Agent Tour Ma rina Franzén Boden turism Jalle Svanberg Boden turism Sally Sundbom Rödbergsfortet

Olle Nordlander och Johannes Wikst röm, DV Servicebolaget Socialförvaltningen Bodens kommun Konsthallen i Luleå Norrbottens museum Ferieungdoma r

CAFÉ PAMPAS Hanna Weinma r

Caféägare

Magasinet-14.indd 2

2010-05-21 12.37

3 –

Konsten som fredsbevarande styrka –

– Ricky San d berg P r oj e k t l e da r e Ki len Art G rou p

och jag hade precis lärt mig läsa. När vi åkte in till stan, från Övre Svartlå till Boden, kunde jag från baksätet i familjens Mercedes läsa de stora skyltarnas svenska text: ”Militärt skyddsområde. Tillträde förbjudet för utlänningar”. Längre ner kom underliga ryska tecken, obegripliga och spännande. Så småningom lärde jag mig ordens egentliga innebörd. Att det hade med militärstaden Boden att göra: att dess hemliga platser skulle skyddas mot fienden. Det här var något man accepterade och inte tog någon större notis om. Boden var ”låset mot öst” och en viktig del av den svenska försvarslinjen. ”Ryssen kommer!” var en varning alla visste innebörden av. Först nu, när jag började arbeta med detta konstprojekt, har jag insett hur budskapet löd till de främlingar, besökare och turister som närmade sig garnisonsstaden Boden. Inte var det ”Välkommen till Boden!” precis.

Året var 1966

annorlunda. Världen har krympt och hoten har förändrats. Vi har varken råd eller lust att stänga ute omvärlden eftersom vi vill se den öppen för oss. Vi lär oss att se olikheter som en tillgång, vi ifrågasätter det vi tidigare lärt oss, vi öppnar upp och bjuder in. Nu välkomnar vi turister, inte minst från vårt forna fiendeland Ryssland. Nu tar vi emot flyktingar från världens oroshärdar. Genom detta samlar vi nya bekantskaper, kunskaper och erfarenheter. Vi visar en öppenhet som man inte trodde var möjlig bara för några år sedan. Genom konst och andra kulturella uttryck kan öppenheten främjas. Där kan möten och tycke uppstå, förståelse och kunskap öka.

Idag är läget

Hösten 2008, när jag för första gången satte min fot i Havremagasinet, så blev jag helt hänförd av byggnadens storslagenhet, funktion, historia och själ. Det är inte vanligt i Norrbotten att finna en byggnad med sådan arkitektur och med rum så väl lämpade som mötesplats mellan konst och publik. Att byggnaden är en del av Bodens garnison, som haft till uppgift att försvara Sverige mot hotet från öst, ger den en ytterligare dimension som utmanar den konst som ställs ut i magasinet. Vår tanke, när vi i denna militärhistoriska miljö kallar vår största utställning för ”Ryssen kommer”, är att ge uttrycket ny betydelse. Vi vill ladda orden med positiva förväntningar och ge löften om intressanta möten! I samma anda har vi valt de ovälkomnande skyltarnas grafiska profil till detta projekt. I sommarens konstutställningar i Havremagasinet vill vi både lyfta fram vår lokala historia och samtidigt visa hur några av dagens konstnärer i Ryssland och Norden synliggör frågeställningar som berör vårt förflutna och vår samtid. Utställningarnas syfte är att vi alla ska lyfta blicken och reflektera över vår historia och oss själva. Kanske kan vi låta konsten bli ett alternativ, en fredsbevarande styrka, i en värld som fortfarande försöker lösa konflikter och skapa fred med hjälp av våld och hot. Kanske kan vi se våra grannar med nya ögon och se hur lika vi är ändå. Förhoppningen är att denna första sommar med Havremagasinet som konsthall inte ska bli den enda. Norrbotten behöver en mötesplats av det här slaget som för konsten, norrbottningarna och de tidigare portade främlingarna närmare varandra.

Vä lkomm en ti ll Havremagasin et

–

Bo d ens nya konstcentrum !

Magasinet-14.indd 3

2010-05-21 12.37

4 –

Bodenskolan – Berti l Sun dstedt

Bertil linné – Sömmerskans dröm

Magasinet-14.indd 4

2010-05-21 12.37

Vid en resa för att besöka Ivan Augelimuséet i Sala kom jag och min fru av en tillfällighet att hamna på en sommarutställning i Sala silvergruvas direktörsbostad. Det var en utställning utlokaliserad från galleri Linné i Uppsala. Vi kom i samspråk med galleristen som frågade var vi kom ifrån och när jag svarade Boden replikerade han med en uppräkning av ett antal Bodenkonstnärer. Till min förvåning talade han om en ”Bodenskola” ett begrepp som jag trots min härkomst och ett brinnande intresse för konst aldrig tidigare hade mött.

Under uppväxten i slutet på 50 och 60- talet höll man sin blick på horisonten som slöt sig om inte i Stockholmstrakten så åtminstone någonstans vid Paris och man tänkte inte så mycket på det som utspelades på hemmaplan. Visst mötte man nämnda konstnärer på utställningar i Badhuset och på Katalogtempo, som då tjänade som Konstgillets utställningslokaler, och det är klart att de var local heroes men att de var ett begrepp i det nationella konstlivet var en sannskyldig överraskning.

som är självskrivet är Bertil Linné. Han och en studiekamrat handplockades, under deras utbildning på Konstfack i Stockholm, som assistenter åt Einar Forseth, en av trettiotalets stora svenska konstnärer. Bertil Linné berättade själv att tiden hos Einar Forseth var hans lärorikaste studietid. Linné och kamraten åkte runt Sverige i baksätet på Forseths stora Buick June och dekorerade kyrktak. ”MäsMontana ter kom med en skiss och sa Lorentz lägg upp den här pojkar! Så – målade vi upp alltihop och sen Flammande kom mäster tillbaka och lade landskap på lite högdagrar och några accenter och sedan signerade han, och så åkte vi vidare.” Detta pågick några år men i samband med beredskapstiden kom Linné att återvända till födelsestaden Boden i slutet av 1930-talet. Hans far drev biografen Röda Kvarn där Bertil och brodern Ali var biografmusiker under stumfilmstiden. Bertil Linné blev något av en stadskonstnär som med sitt exempel inspirerade många unga. På sextiotalet hade jag honom ibland som vikarierande teckningslärare på högstadiet i annat

Magasinet-14.indd 5

Stig sandberg

jan olof marner – Kvälls promenad

frivillig teckning. Jag tror inte att han riktigt trivdes i den rollen och vi fick göra nästan vad vi ville, men hans tips om hur man kunde förbättra bilderna gav mening åt lektionerna. sedan tog jag kontakt med Montana Lorentz som då fortfarande var i livet, 91 år gammal, boende i Svenljunga och bad henne berätta om den tiden. Hon berättade då om studiecirklarna som hon ordnade tillsammans med Bertil Linné. Hon nämner Jan Olof Marner och Stig Sandberg, Rune Wanler och Stig Winnerskog som alla möttes i en intressegemenskap runt måleriet. Andra namn som nämndes löst lierade till kretsen är Bror ”Brockas” Zackrisson, Gösta Näsvall, Hjalmar Rönnbäck, Gösta Hedström, Sven Bohman, Jean Carlbrandt, John Thorgren och Ingvar Jigrud. Lorentz studiecirklar ledde så småningom till studievistelser i Paris för en del av deltagarna. Jag minns att Anders Marner som var min skolkamrat, berättade att hans pappa och mamma var på väg till Paris när han föddes i början på femtiotalet och därför kom föräldrarna att bli kvar i Sverige. Nåväl, en fläkt av parisiskt bohemliv gick att uppleva även i Boden. Anders Marners farmor bodde i en liten lägenhet under takåsarna på Kungsgatan 16. Det var lågt i tak med fönsterkupor som öppnade sig mot gatan. Väggarna var klädda med bokhyllor fyllda av böcker i mörka skinnband. Uppbäddad i en hög bädd i den inre alkoven satt farmodern och kedjerökte långa Ritz och läste. Det luktade tobak, läder linolja och balsamterpentin från halvfärdiga målningar lutade mot väggarna. Jan Olof Marner bjöd på Vino Blanco och pratade konst. För en konstintresserad gymnasist som jag, var det så nära Paris man kunde komma i Boden.

För ett antal år

När man tänker efter så fanns det ju faktiskt jämförelsevis många konstnärer i Boden med tanke på stadens lilla befolkning. Om man bortser från föreningslivet så fanns det inga kommunala institutioner som omhuldade konsten, så det måste ha funnits andra drivkrafter som fick en ”Bodenskola” att blomma. En social struktur med stor omsättning av välutbildade människor, de som arbetade på ett länslasarett eller ett antal regementen, och som kom med impulser och kulturella vanor utifrån kan naturligtvis gynna ett publikt konstliv. Det kan också en folkbildningstradition fylld av entusiaster med en stor bildningstörst göra. Att konststudiecirklarna under 1940- och 50-talen i Boden har haft betydelse för en konstnärlig tillväxt är det ingen tvekan om. När man förhör sig om den tiden och Bror vilka inspiratörer och kotterier Zackrisson som fanns är det vissa namn som ständigt återkommer. Ett sådant är June Montana Lorentz, född i Butte i Montana 1915 av svenska föräldrar. Hon kom sedan pappan dött att tillsammans med mamman att flytta till Boden, där hon växte upp. Montana Lorentz var egentligen ett artistnamn. Hon gifte sig Lorentsson och tog sig mellannamnet Montana efter sin födelsestat. Min hustru har ett fotoalbum efter sin faster som var skolkamrat med henne. Där finns bilder av sanatorievistelser, skolkort och pyjamaspartyn med en ung Montana Lorentz. På en del foton ser man en lång elegant klädd herre med en dandyframtoning som visar sig vara Luleåkonstnären Sven Ahlstrand. Ett

5 –

namn

kvar så kom sig Stig Sandberg i alla fall iväg till

Om Marner blev

John Thorgren – Självporträtt

Paris och tillbaka. På sin väg mötte han Västerbottensmålaren Helge Lindens puristiska måleri som han tog till sitt och som kom att inspirera fler av Bodenmålarna. Både Wanler, med sitt senare koloristiska och rastlösa måleri och naturlyrikern Stig Winnerskog har i början av sin målarkarriär anfäktats av Lindens renhetsiver. Sandberg och Lorentz kom båda så småningom att flytta till Piteå. Orsaken för Lorentz del var som hon sa en riktigt elak recension av dåvarande kulturredaktören vid Norrländska Socialdemokraten NSD, då stationerad i Boden. Hon kunde inte bo i samma stad som honom. Gösta Näsvall höll en rätt låg profil i utställningssammanhang däremot dök han ofta upp hos Jan Olof Marner. En annan som inte gjorde så mycket väsen av sig var den lågmälde Sven Bohman. Han fann konsten via målaryrket. Han arbetade på Järnfeldts färghandel och byggde upp konstmaterialavdelningen där, som var den mest välsorterade i övre Norrland. Det fanns ingenting han inte visste om färg och färghantering, han var ett levande lexikon. Bror ”Brockas” Zackrisson ägnade sig förutom åt måleri åt jazzmusik på rätt avancerad nivå. Om jag minns rätt så blåste han trumpet eller möjligen trombon. Gösta Hedström var en mästare i torrpastell och fann gärna sina motiv i fjällen. Han gjorde ofta vinterbilder vilket inte var så vanligt i landskapsmåleriet. Hedström utvecklade tillsammans med Gammelstads handväveri textila landskapsbilder i röllakansteknik. Många sådana bilder finns i offentlig ägo i Norrbottens län. Reg em entena i Bo den drog ju även till sig många begåvningar. John Thorgren blev kvar som stamanställd vid försvaret efter sin värnplikt. I slutet på fyrtiotalet gick han ett år på Otte Skölds målarskola, samma skola som för övrigt Lorentz gått på. Thorgren och Ingvar Jigrud

fann varandra i en gemensam bildsyn. Ibland var det svårt att avgöra vem som hade gjort vad. John Thorgren lämnade Boden för Stockholm i slutet på femtiotalet för att sedan återvända 1991. Vid sin död donerade han hela sin konstnärliga kvarlåtenskap, hundratalet målningar, till Bodens kommun mot löftet att dessa skulle ingå i ett framtida konstmuseums samlingar. Det finns även en donation av Stig Sandbergs målningar som väntar på sagda museum. Hjalmar Rönnbäck som bodde i Svartbjörsbyn var även han en målare men gjorde sig även känd som skulptör med ett kraftfullt formspråk. Det finns några skulpturer av honom i kommunal ägo, bland annat en grupp svalor som svirvlar genom luften utanför Ågården. Jean Carlbrandt, var till professionen inredningsarkitekt, men kom att ingå löst i Bodenkretsen, på sextiotalet flyttade han till mellannorrland där han kom att bli inblandad i ombyggnationen av Sundsvalls hamnmagasin till kulturhus. Alla har nu gått ur tiden och med dem det som band dem samman, det brinnande konstintresset. En annan faktor som förenade var att de flesta var mer eller mindre autodidakter, de utvecklades och fann stöd hos varandra genom gemensam förkovran. Begreppet “Bodenskolan” är lite som fenomenet Ecôle de Paris, man var på samma plats under samma tid och med samma intressen och den kombinationen kan uppenbarligen ge nationellt genljud.

Bertil Sundstedt är konstnär och lärare på konstskolan i Sunderbyn, Luleå och institutionen för musik och media vid Luleå tekniska universitet i Piteå. Sundstedt är även skribent och recensent av konst och kultur åt Norrbottenskuriren.

Bo d ensko l an (Th e Bo d e n Sch o o l)

–

From his adolescence in the 1950’s and 60’s Bertil Sundstedt remembers the local artists of his hometown Boden. What made an art group like Bodenskolan bloom, he asks himself, in a small military town lacking art institutes? The answer lays perhaps in the fact that well-educated people were needed at the regiments and the county hospital in Boden, and with these people came a constant supply of new cultural habits and impulses. June Montana and Bertil Linné both returned to Boden with a fine arts education from Stockholm and held evening classes for their colleagues. They served as an inspiration and to many of the other autodidact painters. Many of Bodenskolan’s artists donated their art works to the town district of Boden for a future museum of arts.

2010-05-21 12.38

6 –

RYSK SAMT – “

Lena J

Fr am fö r mina ögon fu llkom ligt explo d er ad e d en rysk a samti ds konstscen en

” Jag kom till Moskva 2005 och lämnade i december 2009. Framför mina ögon fullkomligt exploderade den ryska samtidskonstscenen. Petrodollars från de höga världsmarknadspriserna på energi hade skapat en grupp rika ryssar som sökte investeringsobjekt. Den konstnärliga kreativiteten fanns redan. När pengar dök upp och en efterfrågan på samtidskonst formerats - öppnade gallerier, skapades privatsamlares kollektioner och den ena fantastiska vernissagen avlöste den andra. Under den senare hälften av 2000-talet inrättades många av de konstlivets strukturer vi ser idag. Våren 2005 ägde Moskvas första konstbiennal rum. Den blev den ryska samtidskonstens flaggskepp och ett medel för rysk samtidskonst att inte bara skriva in sig i den internationella konsthistorien utan också att lära sig om de trender och konstnärskap som den internationella scenen har att erbjuda. Utställningskommissarien Joseph Backstein har varit så framgångsrik med tre biennaler att han troligtvis sitter kvar också vid 2011 års biennal. Oligarker satsade pengar på att göra om fd fabriksbyggnader till centra för samtidskonst. Winzavod, som öppnade i början av 2007, samlade några av de främsta gallerierna på sitt område. Före detta chokladfabriken Krasnyj Oktjabr öppnade 2008 stora salar för utställningar när konstcentrat Art-Strelka på området fick stänga. Och i ett fd bussgarage ritat på 1920-talet av en av de främsta konstruktivistiska arkitekterna öppnade år 2008 Garage Center for Contemporary Art på 4.000 kvadratmeter. Vid denna tid hade några privatsamlare skaffat sig så stora samlingar att de började visa dem offentligt. Det första privatmuseet för samtidskonst öppnade 2007, Art4Russia. Samtidskonsten var het. Den drog till sig pengar, uppmärksamhet, glans och glamour. Konstvärldens Tusovka blev attraktiv när affärsvärldens toppar blandades med uppåtsträvande konstnärer och lycksökande skönheter. Det 2007 år inrättade konstpriset Kandinskypriset var helt privatfinansierat, överglänste det tidigare konstpriset Innovatsija (2005) genom sin stora prissumma och mediala uppmärksamhet. var ny i sin kommersialisering. Marknaden frigjorde konstvärlden genom att skapa alternativa finansiärer och nya centra. Men varnande röster hördes om en kommersialisering av konsten, att effektsökeri och förflackning spred sig. Javisst,

Den här världen

Magasinet-14.indd 6

Blue soup group – echelon

Alexander Brodsky – Coma

kunde man svara, men är ändå inte det dominerande intrycket det nya spännande och dynamiska? Samtidigt kändes denna situation där samtidskonsten så helt överlämnades till den privata sektorn som ett tillfälligt tillstånd som inte skulle fungera på sikt. Det är statliga pengar som måste till för att skapa den professionella motvikt som krävs för att skapa balans i systemet. Det finns ännu

inget nationellt statligt museum för samtidskonst. Och inget av de existerande statliga konstmuseerna får en budget för att skapa en samling av betydande samtidskonst. Det saknas utbildning för samtidskonstnärer och för att få fram en konstkritikerkår som kan stå för expertis och garantera en professionell kritik och debatt. Visst finns ett intressant Moskvas Museum för Samtidskonst, men det är finansierat av lokala myndigheter. Visst finns prestigefyllda traditionella konstutbildningar, men bara Joseph Backsteins Institute for Problems of Contemporary Art som erbjuder utbildning inom samtidskonsten. Visst finns i media enskilda tunga konstkritiker men det saknas en riktig konstdebatt. Så säger kritikerna. Den federala regeringen har utlovat ett museum för samtidskonst men allt dröjer. Den gör stora satsningar utomlands på att visa upp den ryska konsten. Men på hemmaplan är kulturkonservatismen den starka trenden. Och samtidskonsten måste kämpa för sin ställning. Den ekonomiska krisen hällde kallt vatten över den överhettade konstscenen. Och nya vägar framåt började ta form. Under Moskvabiennalen 2009 ägde konstmässan Universam rum.

Den var inspirerad av den alternativa konstmässan Supermarket i Stockholm. I likhet med sin föregångare var den organiserad av konstnärer själva utan mellanhänder i form av gallerier. I slutet av 2009 öppnade det första galleriet i Moskva drivet av konstnärer. Och i början av 2010 kunde man börja skönja en ny trend där konstnärer själva anordnade konstutställningar i lägenheter eller andra icketraditionella utrymmen. Det var ett konstnärernas svar att ta saken i egna händer när utställningsutrymmet i Moskva var otillräckligt och därtill som de menade - marknadens principer eller gränser för det tillåtna – styrde och begränsade utställningspolitiken. Trots klagan och kritik är den ryska samtidskonsten stark och vital. De unga konstnärerna är en del av en global konstscen. De relaterar sig till internationella trender men deras verk kan samtidigt läsas i sin nationella kontext. Det är kombinationen av det generella/existentiella och det specifika/kontextuella som gör dem så spännande. Det finns texter och undertexter som berättar en hel del om samtiden. ryska konstnärer som är representerade på Ryssen kom-

2010-05-21 12.38

7 –

SAMTIDSKONST –

a Jonson

Diana Machulina – Labor

mer! i Havremagasinet skriver in sig väl i den ryska samtidskonstens utveckling. Födda under olika årtionden – 1950-, 1970- och 1980-talet – förenas av att de i sin konst har lämnat sovjettiden bakom sig. De gör inga referenser till sovjetsamhället eller till sovjetsymboler; de lever alla i en ny tid. Den kanske mest kände av dem är Alexander Brodsky, konstnär och arkitekt. Han tillhör generationen av ”pappersarkitekter”, dvs de som inte fick möjlighet att förverkliga sina projekt i faktiska byggnader under 1970-och 80-talen men vann flera prestigefyllda internationella pris för sina intressanta projektidéer. Brodsky hade tre installationer på den senaste Moskvabiennalen. Den första visade med ömhet – under det halvöppna locket på en sopcontainer – en modell av förortens standardiserade höghus från det ryska miljonprogrammet. Den andra framkallade känslan av undergång med en lermodell av ett utsökt äldre stenhus som var på väg att glida ner i leran (”Pompejis sista natt”). Den tredje, med titeln ”Kvällen före anfallet”, blev mäktig genom att i tystnad och mörker skapa illusionen av små lägereldar runt vilka det satt mindre grupper av människor i de jättelika källarsalarna på Winzavod. AES+F tillhör samma årtionde och två av dem har arkitektutbildning. De blev uppmärksammade på 1990-talet speciellt med sitt ”Islamic Project” 1996 där de placerade in moskeer och minareter i bilder över kända världsmetropoler. På Venedigbiennalen 2007 visade de sitt projekt ”The Last Riot” som i iskall skönhet skildrar det oper-

Magasinet-14.indd 7

sonliga och oblodiga våldet. Deras video fascinerade och skrämde på samma gång. Det tycks som om de med teknisk skicklighet och lätt cyniskt anslag förmår sätta fingret på trender i vår samtid. Gruppen Blue Soup är födda på 1970-talet och bildades som grupp 1996. Jag såg dem första gången på Moskvabiennalen 2007 då deras stora videoinstallation ”Transport” gjorde ett starkt intryck. Ännu starkare intryck gjorde videon ”Sjön” som fick konstpriset Innovatsija 2008. I samtliga sina arbeten bygger de upp en stämning av smygande förändring, underliggande fara och den okända framtiden. Sjön töms och fylls och i detta finns en stilla förvissning - vad som tycks som undergång vänds i sin utveckling; och det som tycks gå rätt väg går mot undergång. Men allt fortsätter ändå. Diana Machulina representerar den nya ryska generationen av konstnärer. Hon behärskar måleriets hantverk och teknik men har ett konceptuellt förhållningssätt till sina motiv. Hon är välartikulerad, kan diskutera sina verk och skapar spänning genom motsatser i sina verk. Samtidigt är hon aktivt engagerad i samhällsfrågor och är en av de främsta motståndarna mot rivningen av Centrala Konstnärshuset som idag är navet i det ickekommersiella kulturlivet i Moskva.

AES+F – Islamic Project

Russian Contemporary Art –

Lena Jonson was Swedish Counsellor for Cultural Affairs in Moscow in 2005-2009. During those years she came to witness an explosion of the Russian contemporary art scene. The Moscow Biennale of Contemporary Art, for example, has been a great success. It is mostly private capital that has enabled the frames for the blossoming Moscow art life, according to Jonson. Rich investors have created art collections, rebuilt old factories to new art centres, established museums for contemporary art and founded the Kandinsky Prize. There is not yet a State-owned museum of contemporary art in Russia, a fact that has been criticized. However no one can deny the strength and vitality of the contemporary art in Russia, interesting from both an international and a national perspective.

samtidskonsten är nu också på väg till oss.

Den dynamiska ryska

Lena Jonson var kulturråd i Moskva 2005-2009. Numera är hon forskare vid Utrikespolitiska Institutet i Stockholm.

2010-05-21 12.38

8 –

– La rs Gyllen ha a l

Lars Gyllenhaal är författare, krönikör och arbetar ibland med TV-dokumentärer. Specialområden är det arktiska och andra världskriget. Bloggar på gyllenhaals.blogspot.com

När jag för nitton år sen pluggade i Moskva hette landet i vilket stan låg ännu Sovjetunionen. Den ryska samhällseliten var då ett gäng gråa gubbar. När det idag talas om Rysslands elit syftar man förutom på Vladimir Putin mest på stormrika ”oligarker”, som Saabs räddare i nöden Vladimir Antonov, samt en armé av fotomodeller. Jag vet inte om det är så mycket bättre men en sak vet jag: Ryssland har alltid gett mig de största kulturupplevelserna.

Så här började det för min del. Det var kul att på gymnasiet börja begripa det ”mystiska” ryska språket. Som att komma med i en häftig klubb. Ännu häftigare var det att med ryskalärarna fara till Leningrad, som det då hette. Vackrare stad finns inte i norra Europa. Våren 1991, den sista våren i landet Sovjetunionens liv, blev jag dock student i Moskva. Vi svenska studenter fick bo i ett sjukhus som utrymts för vår skull. Vart de stackars patienterna tog vägen vet jag inte. Varje dag kunde vi vältra oss i den gigantiska och dieseldoftande stadens möjligheter, som genom Michail Gorbatjov på samma gång upplevde kulturella experiment; en flod av popkultur från väst; ransonering av basvaror och framväxten av en mängd nya politiska rörelser från genuina demokrater till ultranationalister. Tjugotvå år gammal välkomnade jag snarast riskerna i att gå i mitten av en demonstration mot enpartistaten. Det var en sport att komma så nära kravallpoliserna som möjligt. avspeglade sig i att man kunde köpa en tågbiljett MoskvaPeking för tio växlade svenska kronor. För någon krona kunde man gå på teater och balett i världsklass. Samtidigt var det helt plötsligt omöjligt att uppbringa ens en enda flaska med mineralvatten eller läsk (det bruna kranvattnet avstod man helst från). Så det fick bli champagne till gröten. Men jag insåg nog redan då att vår levnadsstandard som västerländska studenter i Moskva var högt ovanför de flesta sovjetmedborgares. Vi kanske tyckte att det var slitsamt att enbart kunna kommunicera med Sverige genom telegram eller genom att vänta i timtals på att få använda några av stadens få telefonkabiner för utlandssamtal. Men i själva verket var vår tillvaro mycket privilegierad. Många trodde våren 1991 att det skulle bli någon sorts våldsam urladdning i Moskva och jag minns att vi fick höra att Aftonbladet skrev om ett omedelbart förestående sovjetiskt inbördeskrig.

Den absurda ekonomiska situationen

Magasinet-14.indd 8

Men det närmaste jag och min blivande hustru Ann-Sofie kom något sådant var att stöta på två förstörda pansarfordon nära Gorbatjovs bostad. Hoppet i Sovjet våren 1991 om genuin demokrati; radikal nedrustning i både öst och väst; självständighet för baltstaterna med mera, verkade vara på väg att besannas redan i augusti samma år, då jag inte längre var kvar i landet. Boris Jeltsins plötsliga och nästan oblodiga maktövertagande av det sovjetiska konkursboet fyllde mig med häpnad. Ann-Sofie och jag hade dock ingen brådska att lämna Boden utan hade tänkt förkovra oss mer i ryska på hemmaplan innan vi återvände till Ryssland. Det ryska skolväsendet i Bodens ryska vänort ville dock annorlunda. De skolansvariga i vänorten med det besynnerliga namnet Apatity fick nys om att vi talade ryska och såg oss därför som idealiska språklärare för stadens ungdomar. Det rådde brist på lärare i engelska eftersom det nya privata näringslivet kunde locka med större löner. Det hände ju också att kommunala tjänstemän inte fick någon lön alls under åtskilliga månader, vilket vi sedermera själva fick erfara. Vi flyttade alltså till Apatity i augusti 1992. Det första året undervisade jag i engelska och svenska. Lönen var mikroskopisk men genom ett visst artikelskrivande för svensk och norsk press levde vi relativt gott. Men framförallt var tillvaron spännande och lärorik. Vi hade inte tänkt stanna längre än ett år men beslöt oss för att anta erbjudandet om att stanna kvar som rådgivare åt stadens borgmästare, en gemytlig och diplomatisk matematiker som förts till makten av den första demokratiska vågen. hos borgmästaren skulle jag följa med honom till Boris Jeltsin för samtal om regional utveckling. I sista stund ställdes dock resan in – det

Efter någon månad

var oktober 1993 och regelrätta strider utbröt i Moskva mellan Rysslands två presidenter, Boris Jeltsin och Alexander Rutskoj. En god vän ringde på kvällen den 3 oktober och meddelade lakoniskt: “kriget har börjat”. Vi slog på vår svartvita teve och följde med i skådespelet som slutade med att Jeltsin med stridsvagnar besköt samma parlament som han själv försvarat bara två år tidigare. President Jeltsin gick segrande ur den blodiga maktkampen, (hur många hundra som dödades är ännu oklart) inte för att han åtnjöt något starkt folkligt stöd – det gjorde han vid denna tid inte längre. Det var på grund av att han i elfte timmen fick med sig några nyckelförband av ryska armén, som krossade president Rutskojs mycket svagt beväpnade styrkor. Genom att vi ofta bistod stadens vårdinrättningar och barnhem vid mottagandet av hjälpsändningar från flera länder fick vi en djup inblick i den sociala situationen. Vi kunde i princip se hur folkhälsan sjönk som en sten. Det gick så långt att städningen på sjukhusen fick göras enbart med vatten. Pengar saknades till såpa, medicin, löner, bensin, mat, tvätt av sängkläder – ja pengar saknades fullständigt under långa perioder. Känslan av katastroftillstånd förstärktes av att en hel del av de skänkta inventarierna och kläderna bar svensk text och de tre kronorna – de kom från svenska sjukhus och Försvarsmakten. Detta samtidigt som nyrika “biznesmeny” (affärsmän) och rena gangsters skaffade sig allt flottare bilar. Jag vill här betona att vi själva aldrig drabbades av någon form av brottslighet trots att vi levde bakom en löjligt svag dörr i ett vanligt höghus. Såvitt vi vet kom också den humanitära hjälpen som var adresserad till Apatity fram till dem som verkligen behövde den.

nästan hela nittiotalet var en enda lång kris för flertalet ryska medborgare fick vi ständigt erfara den fantastiska ryska gästfriheten och en enorm kreativitet. Man tänkte då – tänk om det här samhället kan få utvecklas igen, tänk om skolorna och konstnärerna kan få resurser istället för tvärt om. Vad kommer då Ryssland inte att kunna uträtta på kulturens område? I dagens Ryssland, trots den globala finanskrisen, investeras det åter i kunskap och kultur. Ny rysk film och ryska dataspel är i världsklass. Tyvärr missar vi i väst en massa fantastisk rysk film och musik på grund av språkbarriären men kanske kan internet och billigare visum råda bot på detta?

Men trots att

Det finns många skäl att vara kritisk till USA:s utrikespolitik men finns det någon som på grund av den avstår från amerikansk litteratur eller film? På motsvarande sätt tycker jag att man borde kunna förhålla sig till Ryssland. Man kan ha många synpunkter på hur rysk demokrati har “utvecklats” men – eller just därför – låt oss för allt i världen inte sluta umgås. Ryssland har så mycket mer att erbjuda än vad som framgår av svenska massmedier. Kanske kan våra ryska gäster även hjälpa oss upptäcka vad vi själva sitter på för rikedomar?

I want to than k Russia! -

To abstain from Russian culture because we might be critical against Russian politics is a mistake, according to Lars Gyllenhaal. Beyond the language barrier awaits fantastic cultural experiences. During his years in Russia, as a student in Moscow 1991 and as a teacher of English in Apatity 1992-93, he experienced a society in turmoil and chaos. In spite of the critical existence of most Russians at that time he witnessed great hospitality and creativity. Russian cultural life offers so much more than the Swedish mass media shows us, Gyllenhaal emphasizes.

2010-05-21 12.38

9 â&#x20AC;&#x201C;

Jens olof lasthein â&#x20AC;&#x201C; Kaliningrad

Magasinet-14.indd 9

2010-05-21 12.38

10 –

AES+F

Action Half Life – © AES+F Courtesy Triumph Gallery, Moscow and Multimedia Art Museum, Moscow

Ruth Ad dison

Magasinet-14.indd 10

2010-05-21 12.38

11 – AES+F är ett ryskt konstnärskollektiv som består av Tatiana Arzamasova, Lev Evzovich, Evgeny Svyatsky och Vladimir Fridkes. De har arbetat tillsammans på olika sätt sedan 1987. Verksamheten bottnar i medlemmarnas kunskaper inom arkitektur, grafisk design och fotografi kombinerat med en djup kunskap om konsthistoria och ett starkt engagemang i populärkulturen. AES+F:s arbeten har visats runt om i världen och de representerade Ryssland på ett mycket hyllat sätt under 2007 års Vennedigbiennal med ”Last Riot”.

The King of the forest

AES+F – Last Riot 2

Videon “Last Riot” (2007) är kulmen på den serie verk med samma namn i vilken konstnärerna producerade både digitala collage-”målningar” och skulpturer föreställande en fantasivärld befolkad av unga människor inbegripna i en evig strid. Verken, som från början var tvådimensionella, bygger på några av deras tidigare verk där de avbildade nya landskap befolkade av verkliga men ändå idealiserade unga människor. AES+F:s serie “King of the Forest” (2001-2003) tog sin utgångspunkt i den nordeuropeiska legenden om Älvkungen och de låter den utspela sig på symboliska platser i St Petersburg, Kairo och New York med vitklädda barn för att skapa en värld helt utan några spår av vuxna. Efter detta följde “Action Half Life” (20032005), en serie bilder där verkliga ungdomar strök omkring i ett öde landskap beväpnade med låtsas-vapen. Bilderna påminner om det dataspel som verket lånat namnet från och har referenser till historiska målningar av fältslag. Serien visar tydligt AES+F:s önskan att diskutera nuet genom att skildra en oroande framtidsvision. “Last Riot” (2005-2007) tog denna framtidsvision ännu längre men på ett sätt som placerade verken ännu mer tydligt i konsthistorien. De första verken i den här serien var digitala collage på duk. Materialet härmar det i en renässansmålning och kompositionen av figurerna förstärker ytterligare hur konstnärerna lånar från den ikoniska västeuropeiska konsten med sina målningar av Kristi nedtagning från korset och sina pietàs. Känslan av förtrogenhet som kommer ur dessa visuella referenser störs av den overkliga bakgrund mot vilken scenerna utspelar sig, med dess gemytliga feststämning och överdådiga exotism. förstärks ytterligare i videon “Last Riot”. Här blir de unga krigarna levande mot den mystiska bakgrunden, deras oändliga strid utspelar sig på toppen av en vulkan. Konstnärerna använde sig av den vid den tiden mest avancerade morfningstekniken och tog stillbilder av sina hjältar och animerade dem för att skapa en rörlig tablå av evigt pågående strid. Här har vi den störande kombinationen av idealiserade ungdomar och vapen, men ändå verkar det som att förkämparna inte orsakar varandra någon skada. De är dömda till en vacker

AES+F:s vision

Magasinet-14.indd 11

skärseld av konstant strid där inget blod någonsin spills men heller ingen lösning någonsin uppnås. AES+F återupprepar temat från videospel så som i “Action Half Life”, men här skapar paradoxalt nog den inbillade verklighetskänslan i en video en ännu större kontrast till spelgenren än de tidigare tvådimensionella verken. Det är inte bara det att kombattanterna är inbegripna i en evigt pågående strid, det är också det att vi som betraktare inte kan urskilja någon berättelse eller någon form av struktur som kan orientera oss i den virtuella världen. Medan videospel bygger upp en värld vi som betraktare kan sätta in oss i och uppleva nöjet av att spela en roll presenterar “Last Riot” ett oåtkomligt landskap. Du kan omöjligen ansluta dig till upprorsmakarna på deras vulkaniska ö för att hjälpa till att få någon sorts lösning på konflikten. Det finns ingen möjlighet till katharsis. “Last Riot” visar på en värld full av ”andra”. De ser ut att vara som oss, men det är de inte. Vi kan observera, men vi kan inte delta. Det här är inte som något annat videospel. I själva verket är det här lånet från spelgenren på samma sätt som referenserna till renässansmåleriet endast ett sätt för konstnärerna att desorientera betraktaren. Oåtkomligheten i den animerade världen skapad av bristen på en berättelse gör att betraktaren måste tillåta sig att tro på att denna fantasivärld skulle kunna vara verklig. Den tidiga ryska 1900-talsteologen Pavel Florensky skrev utförligt om idén om det bakvända perspektivet som innebar att han förutsatte att ikonmålarna skapade en värld som betraktaren instinktivt förstod var oåtkomlig i våra liv men som ändå kunde engagera oss på ett andligt och filosofiskt plan som en återspegling av livet efter detta. I “Last Riot” har AES+F åstadkommit en liknande känsla av ett bakvänt perspektiv, inte på ett visuellt sätt utan vad gäller betraktarens förhållningssätt till verket. Är detta en framtida värld som vi vill vara med i? AES+F använder sig av de vedertagna bilderna från renässansen och den bländande nyheten med videospelens teknologi och marknadsföring för att utmana vår förmåga att titta på bilder utan att verkligen se dem.

“Last Riot” är en kommentar över 2000-talet, vår oförmåga att koncentrera oss mer än korta stunder i taget och vår ovilja att engagera oss i ett mer komplicerat bildspråk. Den grovkorniga realismens dagar är över. Alla hyllar den hyperrealistiska åldern med air-brushade bilder av till synes mänskliga kroppar som är helt omöjliga att uppnå i verkliga livet. Kombinera det med vårt nya förhållningssätt till krig, med “inbäddade” journalister och fokus på teknologi och i förlängningen videospel (inklusive de officiellt godkända spelen som t ex www.americasarmy.com) och AES+F:s värld skulle kunna ses som en logisk utveckling av det, en oroande möjlig framtid vi kan föreställa oss utifrån vår nutid.

Ruth Addison bor i Moskva där hon driver Triumph Gallery. Tidigare har hon arbetat åt British Council i Storbritannien, Egypten och Ryssland. Addison är utbildad i konsthistoria och hennes specialistområde är rysk 1800-talskonst, speciellt Ilya Repin.

AES+ F –

Art-gallery owner Ruth Addison introduces the work Last Riot (2007) and its creators, the Russian collective AES+F: Tatiana Arzamasova, Lev Evzovich, Evgeny Svyatsky and Vladimir Fridkes. The video Last Riot (2007) is the culmination of an eponymous series in different techniques portraying young people in a perpetual battle – a battle without blood or conclusion. The imagery is obviously connected to computer games of today, but unlike games Last Riot (2007) lacks a narrative aspect and a possibility for the viewer to participate. Lastly Addison points out how Last Riot (2007) can be seen as a commentary on our contemporary world: our hyper-realistic images of the human body, our increasingly short attention spans and our new approach to war.

2010-05-21 12.38

12 –

Diana Machu lina

En regimkritiker – Lena J onson

Diana Machulina kallar sin stil ”dialektisk realism”. Dialektisk för att hon ifrågasätter det hon ser och vill visa på det mångtydiga, komplicerade och motstridiga i tillvaron. Realism för att hon skildrar den värld hon lever i och, som hon säger, inte behöver några fantasivärldar. Jag träffar henne i kaféet en eftermiddag i mars på den nya stora utställningslokalen ”Garage Center for Contemporary Art” i Moskva, där hon deltar i en stor utställning med unga ryska konstnärer. Hennes stora målningar visar ögonblick av triumf i några människors liv när de uppnått sin seger. Ansikten uttrycker glädje men det är ansikten som stelnat i en grimas när ansträngningen och den enorma anspänningen släppt. På ett segerband över deras bröst kryper feta flugor som påminner om att det finns ett högt pris och en baksida på det som räknas som en framgång. Diana är skolad i akademiskt måleri men hennes öga är tränat för det absurda i tillvaron. Moskva-konceptualister som Ilja Kabakov och Dimitrij Gutov tillhör de konstnärer hon beundrar. Vet du vad du ska visa i Sverige, frågar jag. Javisst,

Magasinet-14.indd 12

svarar hon, temat blir dubbelheten i den nya storslagna kapitalistiska arkitektur vi lever med sedan mer än tio år. Hon förklarar och jag förstår. Vad är det för miljö denna arkitektur bidrar till att utforma? Hur förbättrar man tillvaron när man bortser från konsekvenserna för individen? Det är en kapitalistisk arkitektur – full av samhällets och tillvarons motsägelser. Diana är född 1981 i Lugansk i vad som nu är Ukraina. Hon bor i Moskva och har sin utbildning därifrån. 2004 avslutade hon sin fleråriga akademiska konstnärliga utbildning vid det välkända Surikovinstitutet och året dessförinnan sina studier av samtidskonst vid Institute for the Problems of Contemporary Art. Hon var nominerad till Kandinskypriset 2007 och 2008 och fick 2008 första pris i kategorin “Bästa unga konstnär”.

Lena Jonson var kulturråd i Moskva 2005-2009. Numera är hon forskare vid Utrikespolitiska Institutet i Stockholm.

2010-05-21 12.38

13 –

Diana Machulina – Applause

Diana Machu lina –

Diana Machulina meets Lena Jonson at the gallery “Garage Center for Contemporary Art” where she’s one of the young artists exhibiting. Machulina, educated in Fine Arts from the prominent Art Institutes of Moscow, calls her own style dialectic realism: she portrays the world in which she lives, but questions it at the same time. Her art points out the conflicting and ambiguous. Machulina has chosen the duplicity of the new, grand capitalist architecture as the topic for her exhibition at Ryssen kommer! What kind of environment will be created by this architecture? Diana Machulina – Dowble

Diana Machulina was born in what is now Ukraine but is now living and working in Moscow. She has been nominated to and also won the Kandinsky prize for Best Young Artist in year 2008.

Diversion

Magasinet-14.indd 13

2010-05-21 12.38

14 â&#x20AC;&#x201C;

Magasinet-14.indd 14

2010-05-21 12.38

15 –

Fredrik Wretman

Konsten kommer! – En KORT BESKRIVN ING av Fred rik W retman sku lle kun na lyda:

Fred rik Wretman är sto rslagen, teatral , minimal , skarp som en rakbladsegg och o fö rståelig som en jantelag, han ro par och viskar – allt på en och samma gång. D et l åter d et.

– Jan Åman

Men är detta verkligen möjligt? Eller är det bara det gamla vanliga ordsvamleriet från en av dessa så kallade konstskribenter? Nja. I just Fredrik Wretmans fall ligger det ovanligt mycket i vad jag skriver. Och jag tror mig ha bevis för det. Jag har nämligen sett folk bokstavligen tappa fotfästet inför Fredrik Wretmans konst. En spansk förläggare som jag hade på besök i Stockholm ramlade faktiskt omkull när jag visade henne en installation av Fredrik. Hon slet tag i min arm, men för sent – plötsligt låg hon där på golvet och undrade vad som hänt. Bara för att hon och jag tillsammans, några minuter senare, skulle se en känd svensk popstjärna göra samma sak. Han kom in, såg mig, tittade ut i salen och han precis ropa ”Janne, vad fan är det här?” – innan också han ramlade omkull, golvad som en fura av det han tyckte sig se. Det bör tilläggas att detta utspelade sig om förmiddagen. Klockan var ännu inte slagen lunch. mest känd för sina vatteninstallationer. De har i svenska lexikon fått honom att beskrivas som en pionjär inom den svenska ”installationskonsten”. Och ingen har kunnat ta hela rum i anspråk på samma sätt som Fredrik Wretman. I alla fall inte i Sverige. Hans installation på Borås museum 1991 är en klassiker. Fredrik Wretman lade hela första museivåningen under vatten. Vissa rum kunde bara beskådas från övervåningen, andra efter att man gått genom den annars stängda källarvåningen och hamnat i museets för besökare stängda kontorsrum.

Fredrik Wretman är med rätta

Det är en av de vackraste utställningar som gjorts i detta land: museet var mer tillgängligt än det någonsin varit. Samtidigt var konsten mer oåtkomligt än någonsin tidigare. Besökaren til�läts inte gå in i salarna för att på nära håll kunna studera de stora fotografier av golv som hängde på väggarna. Vilket fick en av stadens banktjänstemän att resolut ta av sig skor och strumpor, kavla upp byxorna och vandra genom salarna, barfota. Knepet är enkelt. Genom vatten på svarta golv skapas perfekta, gigantiska speglar, som dock i själva verket bara visar spegelbilder av ett tak. Men med en radikal konsekvens: taket öppnar sig som en grav i golvet. Effekten blir att vi tycker oss se ett djup lika djupt som takhöjden i rummet. Vilket öppnar våra ögon, men ändå mer våra sinnen. För plötsligt lockas vi se bilder, känna stämningar, läsa meddelanden – ja, att uppleva, för att använda ett slitet ord – det som egentligen inte finns. Det vi känner känns verkligt. Bråddjupet är där. Men efter ett tag förstår vi att här inte finns något mystiskt. Det som väckte våra sinnen var ett gammalt vanligt tak. Djupet var blasfemisk yta. Och därmed öppnar sig än ändå mer hisnande möjlighet: vi lockas att se våra egna tankars associationsbanor. Det som var intet lockade mig att se något. Varför?

I detta ligger en både vacker, sublim och insiktsfull innebörd – om konsten, om betraktande och om oss människor. Vi vill och behöver sensationer. Men den konst som är värd namnet låter inte sensationen stanna vid konsten, utan skickar det vidare till nästa anhalt: oss själva. Fredrik Wretman väljer ibland att vara mer explicit. Han räds inte orden. När han låter fiskar simma i sina vatteninstallationer är det en lekfull kommentar till matindustrin. Även odlad fisk är på sikt skadligt för miljön. Däremot är den thailändska vanan att ha små dammar med karpar på tomten något som aldrig kan skada några hav. På samma sätt leker han nu med Östersjön. Han låter den vrida sig till dess att den – förorenad, utforskad och miljardbeströdd som den är – blir till en ihålig dödskalle. Men Fredrik Wretman skriver ingen på näsan. Han ger bara oss en möjlighet att ”inte hundlikt följa vår egen vittring”, som Gunnar Ekelöf skrev. Just genom att låt oss själva få en chans skåda vårt eget betraktandes mekanismer.

Jan Åman är skribent, curator och urban aktivist. Han är tillsammans med Ernst Billgren redaktör för boken Den andra vägen som utkommer i april 2011 och co-curator för utställningen Ulf Linde t.o.m. på

är en konstnär som verkligen ropar på vargen. Han vill skapa sensation. Han vill få oss att tappa hakan. Han vill beröra. Men han gillrar fällan så skickligt att vi förstår att han lurat oss samtidigt som vi blir berörda. Fredrik Wretman

Konstakademien i september 2011.

F r e d r ik W r e t m a n

The Art is coming! –

Fredrik Wretman seeks to create sensation with his art - and he really succeeds, according to Jan Åman. Wretman’s work cries out and whispers at the same time, because his art is both minimalistic and grandiose. Wretman is rightfully known for his water installations and he is seen as a pioneer of installation art in Sweden. His artwork opens the eyes and the senses of the viewer.

Magasinet-14.indd 15

2010-05-21 12.38

Utstä lln i n gs k ata log – © AES+F Courtesy Triumph Gallery, Moscow and Multimedia Art Museum, Moscow

Ryssen kommer! Kan konsten visualisera problem och synliggöra var främlingskap och rädsla kommer ifrån? Har vår historia med ett delat Europa påverkat oss? Blir norra Sverige åter igen ett militärstrategiskt område om nya konflikter uppstår? Kan samtidskonsten vara ett verktyg för fred, vänskap och förståelse?

Så här skriver de själva om Last Riot 2:

”

Boden är Sveriges största militärstad, känt för sitt strategiska läge i norr, och en del av försvaret mot hotet från öst. Tillträde förbjudet för utlänningar var budskapet som angavs på stora rödgula vägskyltar vid Bodens infarter, på ett flertal språk. Dessa togs ned så sent som 1997. Idag satsar Boden istället på turism och de två störst växande turistgrupperna kommer från Norge och Ryssland. I Boden finns även Migrationsverkets regionmottagning där man tar emot en mängd asylsökande från oroshärdar runt om i världen varje år. Denna nya öppenhet i en tidigare hemlig och stängd militärstad är en intressant paradox och ett spännande ämne för dagens konstnärer att belysa.

AES+ F –

1987 startades konstnärskollektivet AES av Tatiana Arzmasova (född 1955), Lev Evzovich (född 1958) och Evgeny Svyatsky (född 1957). Dessa ryska konstnärer är utbildade i arkitektur och grafisk konst och de kallar sig AES+F group när de arbetar ihop med modefotografen Vladimir Fridkes (född 1956). Alla medlemmar bor och verkar i Moskva. När gruppen bestämt sig för ett koncept, diskuterar de fram hur de vill belysa sin idé och gör detta oftast med fotografi, video eller skulptur. AES+F är världskända inom den samtida konstvärlden för sina mångbottnade verk som många gånger blandar historiska myter och konstreferenser med samtida bildspråk från populärkulturen.

AES+F – Last Riot 2

Videoverket Last Riot uppmärksammades stort på Venedigbiennalen 2007. Videon, som visas som en triptyk (i tre delar), skildrar en värld som vid första anblick liknar världar i dagens datorspel. I landskapet visas fenomen och händelser aktuella i vår tid, som rymdkapprustning och oljeutvinning. På ett slagfält strider unga människor i en blodlös kamp utan början och slut. Ungdomarna strider i poser hämtade från verk i konsthistorien, vilket vittnar om att våldstemat och undergångskänslan är betydligt äldre än vår tids datorspel och actionfilmer. I likhet med många andra verk av AES+F väcker Last Riot frågor om vår samtid och vårt samhälle – om hur vi lever och vart är vi på väg.

Alex an der B ro dsky –

Alexander Brodsky föddes 1955 i Moskva. Brodsky lever och verkar i sin hemstad. Han tillhör gruppen som kallas sovjetiska pappersarkitekter, ett begrepp som uppkom av att en generation arkitekter mer eller mindre stod utan uppdrag. Detta var under en period i Sovjet då man dels byggde lite och dels bara godkände standardiserade byggnader. Tillsammans med andra i samma situation jobbade han därför med egna utopiska arkitektprojekt som bara tog form på papper. Sedan mitten på 70-talet har han deltagit i ett stort antal utställningar inom konst och arkitektur. Brodsky är starkt kritisk mot förhållningssättet till arkitektur i Ryssland idag, framförallt

Den virtuella värld som skapas av den verkliga världen under 2000-talet växer exponentiellt, som en organism i en petriskål. Genom att överskrida sina egna gränser in i nya områden uppslukar den sina grundare och muterar till någonting helt nytt. I denna nya värld ser riktiga krig ut som spel (…) Teknologin och materialen förvandlar den artificiella miljön till ett fantasilandskap för en ny epok. Detta paradis är en muterad värld där tiden står stilla och det förflutna är granne med framtiden. Dess innevånare saknar genus, de är mer lika änglar än människor. (…) Hjältarna i den nya epoken har bara en identitet; den att vara deltagare i det sista upploppet (The Last Riot). Var och en slåss mot sig själv och mot de andra, det är inte längre någon skillnad mellan offer och angripare, manligt och kvinnligt. Världen firar slutet på ideologier, historia och etik.”

mot bristen på aktsamhet mot arvet av byggnadskonst i städer som St Petersburg och Moskva. Själv skapar han huvudsakligen småskaliga arkitektprojekt. Han visar på stor känslighet för platsen där han uppför något, byggnad eller konstinstallation, som när han byggde ett hus av is på en frusen sjö. Hans konstverk är ofta arkitektoriska, rumsliga installationer – utopiska eller dystopiska. Alexander Brodsky har vunnit flera internationella tävlingar för utopiska arkitektprojekt, ställt ut och uppmärksammats på en mängd stora konstutställningar. I Ryssen kommer! visar han verket Night Before the Offensive.

In 1987 the AES artist collective was started by Tatiana Arzmasova (born 1955), Lev Evzovich (born 1958) and Evgeny Svyatsky (born 1957). These Russian artists have studied architecture and the graphic arts, and they call themselves the AES+F group when they collaborate with fashion photographer Vladimir Fridkes (born 1956). All members live and work in Moscow. AES+F

is world renowned within the realm of contemporary art for its multifaceted works, which often combine historical myths and artistic references with contemporary metaphors from popular culture. In The Russians Are Coming! AES+F shows the video work Last Riot, with attracted a great deal of attention at the Venice Biennale in 2007.

Alexander Brodsky was born in 1955 in Moscow. Brodsky lives and works in his hometown. He belongs to a group known as the Soviet paper architects, a term that came into use because a generation of architects remained more or less without assignments. Together with others in the same situation, he therefore worked with his own utopian architectural projects that took shape only on paper.

His artwork often takes the form of architectural, spatial installations – utopian or dystopian. Alexander Brodsky has won several international competitions for utopian architectural projects and has exhibited and attracted attention at a number of major art shows. In The Russians Are Coming! his work titled Night Before the Offensive is on display.

Diana Machu lina –

Diana Machulina föddes 1981 i Lugansk som ligger i nuvarande Ukraina. Idag lever hon och verkar i Moskva. Hon arbetar främst med måleri och installationskonst. Vid sidan om det egna konstnärskapet arbetar hon även som konstkritiker. 2008 erhöll hon det prestigefyllda Kandinskypriset för bästa unga konstnär. (I sitt tacktal fördömde hon politisk extremism i Ryssland och hur politiken påverkar konstscenen.) I Diana Machulinas konstverk upptäcker betraktaren irregulariteter i det välkända och ser det vardagliga bli främmande. Genom sin så kallade ”dialektiska realism” vill hon framhäva mindre synliga baksidor av tillstånd och fenomen. Hon skildrar verkligheten som den är, men ger oss något mer: ett ifrågasättande, en mångtydighet, ett tvivel. “Architecture of Russian Capitalism” heter verket som Machulina visar i Ryssen kommer!

Magasinet-14.indd 16

Diana Machulina was born in 1981 in Lugansk, located in today’s Ukraine. She currently lives and works in Moscow. She works primarily with painting and art installations. Along with her own artistry, she also serves as an art critic. In 2008 she received the prestigious Kandinsky Prize for best young artist. In Diana Machulina’s works the observer discovers incongruities in the well-known and sees the commonplace become unfamiliar. Through her so-called ”dialectic realism” she seeks to bring out the less obvious aspects of existence and phenomena. Architecture of Russian Capitalism is the work that Machulina is exhibiting in The Russians Are Coming!

Diana MAchulina The green

Alexander

light

Brodsky

2010-05-21 12.38

Utstä lln i n gs k ata log –

B luesou p G rou p –

oftast utomlands. I Ryssland hade de sin första stora utställning 2001 på konstmässan ArtMoscow. Efter det, under åren 2003-2004, lyfte Guelman Gallery fram deras konst vid ett flertal utställningar. Det ledde till att Bluesoup deltog i den största utställningen för rysk samtidskonst ”Första Moskvabiennalen för samtidskonst”, utställningen ”Russia” på New York Guggenheim och “Angels of History. Post Soviet Art. 1985-2005” på MOMA i Antwerpen.

Bluesoup group utgörs av Alex Dobrov (född 1975), Alexander Lobanov (född 1975) och Valery Patkonen (född 1972) från Moskva samt Daniel Lebedev (född 1974) från Kirgizistan.

”

Alex Dobrov, Daniel Lebedev och Valery Patkonen, studenter vid Universitetet för Arkitektur i Moskva, grundade gruppen Bluesoup 1996. Sedan 2002 arbetar de tillsammans med Alexander Lobanov. Länge var deras arbeten endast kända av en liten grupp av deras närmaste vänner och videokonst-älskare; när konstnärerna började arbeta med video ansågs det fortfarande inte som en accepterad konstgenre. Bluesoup gjorde nästan uteslutande digitala animationer, och det är till stor del deras förtjänst att videokonst har nått ett så högt anseende inom rysk samtidskonst. De första fem åren visade Bluesoup sina verk enbart på media- och filmfestivaler,

The Bluesoup group was founded in 1996 by Alex Dobrov (born 1975), Alexander Lobanov (born 1975) and Valery Patkonen (born 1972) from Moscow as well as Daniel Lebedev (born 1974) from Kyrgyzstan. Bluesoup began working on digital animations early. It is largely to its credit that video art has attained such high regard within Russian con-

temporary art. Among the places where the group has displayed its work are the ArtMoscow fair, the Moscow Biennale, the New York Guggenheim and MOMA in Antwerp. In The Russians Are Coming! Bluesoup Group is showing three different video animations: Echelon, Defence and The Blizzard.

Gruppens aktiviteter kan delas in i två distinkta faser: De abstrakta animationerna och de figurativa. Vid första ögonkastet det till synes paradoxala i de mest abstrakta verken ändå infoga sig i berättandets oåterkalleliga logik. I deras filmer tycks alltid någonting ”hända”. Det är som om konstnärerna förtätar ämnet så till den grad att det kan tyckas bestå av endast två scener: början och slutet.”

— Yevgenia Kikodze Bluesoup group

Bengt Fran k –

Bengt Frank (född 1951) växte upp i Boden. Frank har tidigare arbetat inom databranschen, men påbörjade sin konstnärsbana i 30-årsåldern och är numera konstnär på heltid. Idag arbetar han som konstkonsulent i Norrbotten. Till Ryssen kommer! skapar Bengt Frank ett nytt verk som berör hans uppväxt i militär miljö.

”

– Blizzard Bengt Frank – HAppy birds

Bengt Frank är en målare som söker, inte direkt koloritiska nyanser trots att de då och då lyser fram ur dunklet, men väl innebörder. Han arbetar med plana färgfält i ett bildspråk som ibland för tankarna till textiltryck. Bilderna är fyllda med symboler och tecken. Utställningstiteln, Jag söker min själ, skulle kunna vara en romantiserande kliché om inte bilderna talade ett annat språk. Det finns ett självutlämnande, en sårbarhet, en sorg och ett allvar som ger Franks bilder lyftkraft”. Från recension av Bertil Sundstedt av utställningen ”Jag söker min själ” på Konstens Hus, Luleå 2004.

Bengt Frank (born 1951) grew up in Boden. Frank has previously worked within the computer industry, but embarked on an artistic career in his thirties and now is a full-time artist. He currently works as an art consultant in Norrbotten. For The Russians Are Coming! Bengt Frank is creating a new work related to his upbringing in a military environment.

Sara Edström –

Sara Edström är född 1968 i Luleå, där hon bor och verkar. Edström arbetar mest med skulptur och är förtjust i de långa arbetsprocesser och gjutformsarbeten det innebär att jobba med brons, gips, komposit osv. Att arbeta med händerna, forma i lera, har varit hennes ingång till konsten. Parallellt med detta ägnar hon sig åt måleri. En av hennes drivkrafter är att arbeta tillsammans med andra, och hon har länge varit engagerad i det lokala konstlivet i olika föreningar och projekt. Sara Edström driver sedan 2006 Galleri Syster i Luleå tillsammans med några kollegor. Det är ett konstnärsdrivet galleri som visar samtida konst och fokuserar på samtalet och mötet mellan konstnär och publik. I sin konst arbetar Sara Edström utifrån det till synes enkla; de klara, tydliga, släta, mjuka formerna i objekten och de basala men livsviktiga känslorna i livet. Samtidigt som tillvaron och människan rymmer sådan enorm komplexitet så finns den självklara enkelheten där. Till Ryssen kommer! har Sara Edström skapat ett nytt verk med utgångspunkt i värnpliktigas gosedjur.

Sara Edström was born in 1968 in Luleå, where she lives and works. Edström works primarily with sculpture, using bronze, plaster, composites and other material. In tandem with this, she also devotes herself to painting. One of her motivating forces is working with others, and she has long been involved in the local art scene through various

Magasinet-14.indd 17

associations and projects. In her art she works with what appears to be simple: the clear, discernible, plain, soft shapes in objects and the basal but vital emotions in life. For The Russians Are Coming! Sara Edström has created a new work with a conscript’s cuddly toy as a starting point.

2010-05-21 12.38

Utstä lln i n gs k ata log –

”

Under mer än 20 år har Lasthein rest mellan två hav – det Vita och det Svarta – och genomkorsat de flesta av de länder som tidigare låg bakom den så kallade järnridån: Ryssland, Rumänien, Moldavien, Litauen, Vitryssland för att bara nämna några. Varje bild tycks rymma en kalejdoskopisk berättelse, mycket större än det ögonblick som skildras. Men det handlar inte bara om människorna (eller djuren) på bilderna utan också om den omgivande miljön. Tomma väntsalar, övervuxna vägskyltar, en handfull gäss på marsch mot en katedral. Tillsammans reflekterar bildens alla olika beståndsdelar en värld sprängfylld av mänsklig erfarenhet.”

Jens olof lasthein

— Marie Lundqvist, SvD

– Transcarpathians

J ens O lo f Lasth ein –

F Freelance photographer Jens Olof Lasthein was born in Sweden in 1964, but he grew up in Denmark. Today he lives and works in Stockholm. In addition to freelancing and working on his own photo projects, Lasthein teaches at photography schools in Stockholm, Copenhagen and Minsk. In The Russians

Are Coming! Lasthein exhibits White Sea Black Sea, his major photo project from Europe’s eastern border countries. For more than 20 years Lasthein has travelled between two seas – the White and the Black – and traversed most of the countries that previously lay behind the so-called Iron Curtain.

och objekt som det knyts historier och minnen till, och fotograferar på resor i området. Jag jobbar konceptuellt med en blandning av material och uttryck. Gränsöverskidanden är ett ledord. Kvinnliga kulturbärare ett annat. I september 2008 var jag på en resa i Nenets Autonomous Okrug på Kap Kanin i Ryssland i det man kan kalla Nord-Sibirien. Här lever nenetsarna helt nomadiskt. Mötet med netetsiska familjer i samklang med natur och kultur gjorde ett starkt intryck. Det satte igång många frågor: om deras framtid, möjligheter, självständighet…”

Born in 1954 in Kirkenes in northern Norway, Inger Blix Kvammen is inspired to a great extent by the geographical borderland with Russia and Finland where she lives and works. Border issues and female culture bearers are watchwords in her artistry. Inger Blix Kvammen works metallic materials of silver, copper, steel and gold into her textiles. She photographs and collects articles associated with history and memory.

Frilansfotografen Jens Olof Lasthein är född i Sverige 1964, men uppvuxen i Danmark. Idag lever han och arbetar i Stockholm. Förutom att frilansa och de egna fotografiska arbetena undervisar Lasthein på fotoskolor i Stockholm, Köpenhamn och Minsk. White Sea Black Sea – som Lasthein visar i Ryssen kommer – heter hans stora fotoprojekt från Europas östra gränsländer.

Ing er B lix Kvamm en –

Inger Blix Kvammen (född 1954) lever och verkar i Nordnorska Kirkenes. Så här berättar hon själv om sitt konstnärskap:

”

Jag är i hög grad inspirerad av området jag bor i: ett geografiskt gränsland längst nordost i Norge; en hybridzon belägen vid gränsen till Ryssland och Finland. Här har flera etniska grupper och nationaliteter levt tillsammans genom generationer. Kontakten mellan folk har i perioder varit omöjlig på grund av stängda gränser. Historien, nya möten mellan de olika kulturerna och traditionerna, i tillägg till erfarenhetsbaserad kunskap från gränsområdena, ger impulser och motivation till ny konstproduktion. Jag jobbar textilt med metalltråd av silver, guld, koppar och stål, samlar fotografier

Inger blix kvammen – Chooker

Jan Kai la –

Jan Kaila föddes i Jomala, Finland 1957. Idag lever han i Helsingfors där han arbetar som professor i konstnärlig forskning på konsthögskolan. Tidigare har han arbetat med såväl dokumentärfoto som fotojournalism. Från slutet av 80-talet började Kaila arbeta med iscensatt fotografi och på annat sätt frångå den till synes objektiva fotografrollen. I Ryssen kommer! visar Jan Kaila ett omarbetat verk, ”150 Ryska Föremål”. Bakgrunden till verket står att finna i Finlands historia och har med relationen till dåvarande Sovjet att göra. Efter att Finland förlorat kriget mot Sovjet var Finland tvungna att ge ryssarna Karelen och evakuera ca 500 000 människor. I skuggan av detta gigantiska projekt stod en mindre händelse: uthyrandet av Porkala-området på 50 år till Sovjet. Områdets ca 8 000 invånare evakuerades snabbt och in kom i stället ca 50 000-70 000 rödaarmésoldater med familjer. Det uppstod en underlig situation då ryska kanoner kunde skjuta in i Helsingfors eller ryssarna kunde låta sina pansarvagnar rulla in i huvudstaden på en halvtimme. 1956 återlämnade Sovjet något överraskande området

tillbaka till Finland. De flesta av de ursprungliga invånarna återvände för att hitta sin hemtrakt i ett konstigt ”post-sovjetiskt” tillstånd. Porkalas öde diskuterades inte offentligt under Sovjettiden utan blev likaväl som många andra saker i Finland tabu. När Jan Kaila på 1980-talet flyttade till Porkala och inte kände till denna historia undrade han över många saker han hittade i sin omgivning, så som sovjetiska tapeter när han byggde om eller tusentals hylsor på åkrarna. 1989 startade han sitt projekt ”150 Ryska Föremål”: en slags primitiv rekonstruktion av Porkalas förflutna. I lokaltidningen bad Jan Kaila ortsbefolkningen ta kontakt med honom om de ägde föremål kvarlämnade av röda armen. Han besökte tiotals hem med sin kamera under de nästa månaderna. ”150 Ryska Föremål” beskriver sovjetiska soldaternas vardag och kultur – det är bilder på intima och personliga föremål men också mer kollektiva ting som propagandistiska bilder och udda föremål som inte direkt kan kontextualiseras. Projektet blev klart först 1994, när Sovjet redan hade kollapsat.

Jan Kaila was born in Jomala, Finland in 1957. Today he lives in Helsinki, where he works as professor of artistic research at the Academy of Fine Arts. Previously he has worked with both documentary photos and photo journalism. At the end of the 1980s Kaila began working with staged photography. In The Russians Are Coming! he is showing an adaptation of a work, 150 Russian Objects. The background for the work can be found in Finland’s history and pertains to relations with the former Soviet Union.

Jan kaila – 150 ryska föremål

Magasinet-14.indd 18

2010-05-21 12.38

Utstä lln i n gs k ata log –

Fredrik wretman – 811

Fred rik Wretman – Fredrik Wretman (född 1953) bor och verkar i Stockholm. Han är en av Sveriges mest etablerade konstnärer och är känd för sina installationer. I många av sina verk använder han vatten, vilket bildligt och bokstavligt leder konsten till att handla om reflexioner och speglingar. Dessa effekter kan skapa visuella illusioner och väcka känslor och frågor hos betraktaren. I Ryssen kommer! visas Wretmans verk GAS som handlar om Östersjön – ett redan känsligt och skadat innanhav – och de tilltänkta ryska gasledningar som via Östersjöns botten ska förse Europa med gas.

”

Konstnären är - det har vi lärt oss - en ensam individ. Den sidan finns också hos Fredrik Wretman, i ovanligt hög grad. Men samtidigt är han som sagt född i ett sammanhang, ett där reaktioner, människor, medier och samarbeten är en naturlig del. Jag har en känsla av att Fredrik alltid börjar i liten skala: en utställning, en idé, ett objekt. Litet, stilla. Men ganska snart förvandlas det till “projekt”, till installationer och ting som ofta enligt konstnären själv borde massproduceras och spridas över världen. Det kan gälla permanenta vatteninstallationer, politiska korvar eller Buddha-gubbar som vägkoner” — Jan Åman

Ro bert H en ke –

I Ryssen kommer! komponerar Robert Henke musiken på plats till Fredrik Wretmans verk GAS. Henke är född 1969 i Tyskland. Han lever och verkar i Berlin som professor i ljuddesign på konsthögskolan i Berlin, men är också kompositör, ljuddesigner och konstnär. Musiken han skapar är influerad av både klubbkultur och akademisk ljudforskning. Robert Henke producerar även musik under namnet Monolake.

Fredrik Wretman (born 1953) lives and works in Stockholm. He is one of Sweden’s most established artists and is known for his installations. He employs water in many of his works, which figuratively and literally results in art that deals with reflections and mirror images. In The Russians Are Coming! Wretman’s work titled GAS is on display. It relates to the Baltic – already a fragile and damaged inland sea – and the proposed Russian gas pipeline intended to supply Europe with gas via the bottom of the Baltic.

Magasinet-14.indd 19

Robert Henke will compose music on site for Fredrik Wretman’s work, GAS. Henke was born in 1969 in Germany. He lives and works in Berlin as a professor of sound design at the Academy of the Arts in Berlin, but is also a composer, sound designer and artist. The music he creates is influenced by both club culture and academic sound research. Robert Henke also produces music under the name Monolake. In The Russians Are Coming!

2010-05-21 12.38

Utstä lln i n gs k ata log –

Bo den sko lan Bodenskolan är samlingsnamnet för de 14 konstnärer i Boden som med start på 50-60-talet träffades och inspirerade varandra. Dessa konstnärer kom att utgöra en viktig del av den Norrbottniska konsthistorien och en grogrund för det aktiva konstliv som finns i Norrbotten idag. De hade trots sin personliga stil en samhörighet; i porträtten, landskapen och figurerna med postimpressionistiska inslag, i de kraftfullt dragna penslarna, färgsättningens jordiga nyanser och ett slags ruvande lugn. Ingen av dem är idag i livet.

Ko ns tnä ren

Jean

Carlbrand

C a r lb r a n d

Artist

Som ung jobbade Bertil Linné

In his youth, Bertil Linné (1913 -

2005),

born and educated in Göteborg, moved to Norrbotten in the 1940s. His first job was as a drawing instructor in Vittangi. He became involved in interior architecture, design and illustration. During his time in Norrbotten he lived in Piteå, Boden and Luleå. Jean Carlbrand’s work is represented in the Norrbotten County Council and the National Public Art Council, among others. Carlbrand also executed many public works of art, including the glass window in Töre church and the altar painting in Hertsö church.

(1913–2000)

som stumfilmsmusiker på Bodens biograf Röda kvarn. Efter en lärlingstid hos lulekonstnären Fritiof Eriksson flyttade han till Stockholm för att studera konst, och återvände först 10 år senare till hemstaden Boden. Linné var intresserad av kontraster i sitt måleri och motiven hämtade han ofta från sina närmaste omgivningar. Han hade sin första utställning i Boden 1943 och hade senare separatutställningar i Luleå, Skellefteå, Piteå, Malmberget. Mariakyrkans altartavla i Sävast församling är exempel på offentliga arbeten som Linné utfört.

2000) worked as a silent film musician at Boden’s Röda Kvarn cinema. After apprenticeship with Luleå artist Fritiof Eriksson, he moved to Stockholm to study art, returning for the first time to his hometown of Boden 10 years later. Linné was interested in contrasts in his painting, and he often got his motifs from his immediate surroundings. He had his first show in Boden in 1943 and had later one-man exhibitions in Luleå, Skellefteå, Piteå and Malmberget. The altar painting in the Sävast congregation’s Mariakyrkan is an example of the public art works Linné has executed.

övergav målaryrket för att ägna sig åt konstnärligt måleri. Han föddes i Åsele men bodde under sitt yrkesverksamma liv i Boden. Från värnpliktstiden var han god vän med John Thorgren och de delade ett stort intresse för konst. Jigrud undervisade under många år på Sunderby folkhögskola. Han finns representerad vid ett antal landsting och kommuner och har utfört många offentliga arbeten.

Ingvar J ig ru d (191 8 -1994) left commercial painting to devote herself to artistic painting. He was born in Åsele but lived during his professional life in Boden. Since his time in national service, he was good friends with John Thorgren, and they shared a strong interest in art. Jigrud studied for many years at Sunderby folk high school. His work is represented in a number of county councils and municipalities and he has done numerous public commissions.

Född i Luleå, men bosatt hela livet i Boden, var postmästaren Gösta Hedström (1919 – 2005) . Hedström gjorde resor till fjällvärlden där han utförde sina målningar på plats och den teknik han främst är förknippad med är pastellmåleri. Hedström har haft ett antal separatutställningar i Norrbotten och i andra delar av landet. Han finns bland annat representerad vid Boden kommun, Luleå kommun och Rättscentrum i Luleå.

June

Ingvar Jigrud (1918–1994)

(1924 -

was born in 1919 in Skellefteå but lived for most of his life in Boden. He worked in a paint shop and cultivated his interest in art by attending courses at the Handicrafts Institute and on one occasion on a study trip to Paris. At the age of 58 he had his first exhibition at the Boden Arts Guild. The oldest extant work by him is a portrait from 1934, so he was already active as an artist as a teenager. Bohman is a self-taught artist and spent time with Stig Sandberg and Gösta Hedström, who also belonged to the Boden School. Among the places where Sven Bohman’s work is represented are the municipality of Boden, the Norrbotten County Council and the National Public Art Council.

Sven Bohman (1919-2008)

född och utbildad i Göteborg, flyttade till Norrbotten på 40-talet. Hans första arbete var som teckningslärare i Vittangi. Inredningsarkitektur, formgivning och illustration var några av de saker han kom att arbeta med. Under sin tid i Norrbotten bodde han i Piteå, Boden och Luleå. Jean Carlbrand är representerad vid bland annat Norrbottens Läns Landsting och Statens Konstråd. Carlbrand utförde också många offentliga utsmyckningar, bland annat glasfönster i Töre kyrka och altarmålning i Hertsö kyrka.

(1924–2005),

Jean

Sven Bohman (1919-2008) föddes 1919 i Skellefteå, men bodde större delen av sitt liv i Boden. Han arbetade i en färgbutik och odlade sitt konstintresse genom att gå kurser på Hantverksinstitutet och åkte vid ett tillfälle på en studieresa till Paris. Först vid 58 års ålder hade han sin första utställning på Konstgillet i Boden. Det äldsta bevarade verket av honom är ett porträtt från 1934, så han var konstverksam redan i tonåren. Bohman var självlärd som konstnär och umgicks med Stig Sandberg och Gösta Hedström, som också tillhör Bodenskolan. Sven Bohman finns representerad vid bland annat Bodens kommun, Norrbottens Läns Landsting och Statens Konstråd.

M o ntana

Lo renz

(191 5 -

föddes 1915 i delstaten Montana, men hennes mor återvände till Sverige med barnen efter att deras far dött. Under uppväxten i Boden visste Lorenz tidigt att hon ville bli konstnär. Som 18-åring flyttade hon till Stockholm för att studera vid olika konstskolor och hon återvände till Boden först 1945. Däremellan hade Lorenz bott i Helsingfors, Paris och Norge. Under sitt liv reste hon väldigt mycket. Hennes konst är mångsidig sett både till motiv och tekniker. Likt många av de andra i ”Bodenskolan” undervisade Lorenz vid sidan om sitt konstnärskap. Under årens lopp hade hon ett 50-tal utställningar i främst Norge och Sverige. Hon har utfört offentliga utsmyckningar och monumentalmålningar i bland annat Framnäs folkhögskola och Bodens stadshus. 2007)

Magasinet-14.indd 20

M o ntana

Lo renz

Pos tmas te r

G ös ta

H e ds t rö m

was born in Luleå, but resided in Boden his whole life. Hedström made excursions to the mountains where he painted on site, and the technique with which he is most associated is pastels. Hedström has had a number of one-man exhibitions in Norbotten and other parts of the country. His work is represented in the municipalities of Boden and Luleå and at Rättscentrum (Legal Centre) in Luleå, among others.

(1919-2005)

(1915 -

was born in the state of Montana in 1915, but her mother returned to Sweden with her children after their father died. Growing up in Boden, Lorenz knew that she wanted to be an artist at an early age. At the age of 18 she moved to Stockholm to study at various art schools, and she did not return to Boden until 1945. In between times Lorenz lived in Helsinki, Paris and Norway. During her life she travelled a great deal. Her art is multifaceted in both motifs and techniques. Like many others in the Boden School, she taught as an adjunct to her artistry. Over the years she had more than 50 exhibitions, primarily in Norway and Sweden. She has created public works of art and monumental paintings in Framnäs folk high school, Boden’s town hall and elsewhere. 2007)

2010-05-21 12.38

Utstä lln i n gs k ata log –

I Svartbjörnsbyn föddes den bli-

Fu t u r e

vande hemmansägaren

Rönnbäck (1896 -1984)

Hjalmar

(1 8 9 6 -1 9 8 4) . Han ägnade sig åt konst, huvudsakligen skulpturellt arbete i trä och järn men också måleri, på fritiden. Hans konst kan beskrivas som naturalistiskt med motiv från hembygden och fjällandskap. Efter pensionen arbetade Rönnbäck som konstnär på heltid och han hade ett antal separatutställningar. Han finns representerad i bland annat Norrbottens museum.

Rö n n bäck

Ja n - O lo f

M a rn e r

(1 9 1 9 -1 989)

är i vissa avseenden en dold figur i ”Bodenskolan” eftersom han aldrig blev en del av konstetablissemanget i Boden: hans konst finns inte i offentliga samlingar och han gjorde inga offentliga utsmyckningar. Marner jobbade med reklam och scenografi och deltog periodvis i lokala konstsammanhang. Vid starten av ”Bodengruppen” – som vi numera benämner ”Bodenskolan” – var han dock en av initiativtagarna. Marners stil var fri och egen, han utförde experimentella målningar i en mångfald tekniker och ofta på enkla material.

is in some respects an obscure figure in the Boden School since he never became part of the art establishment in Boden. His art does not appear in public collections and he made no public works of art. Marner worked in public relations and stage design and periodically took part in local art events. At the outset of the Boden Group – which we now refer to as the Boden School – he was, however, one of the initiators. Marner’s style was free and individualistic. He did experimental paintings using several different techniques, often on simple materials.

Jan- Olof Marner (1919-1989)

John Thorgren (1918 – 2000) föddes 1918 i Sandsele, flyttade sen till Boden för en militär karriär. Hans konstintresse tog gradvis över och på 50-talet lämnade han det militära. Om att börja måla på en tom vit duk har Thorgren sagt: ”Så startar jag med den färg jag känner för just då. Det har alltid varit så att jag vill arbeta med olika färger olika dagar. Helt plötsligt kan jag känna rött, blått eller gult eller vad som helst. Det är svårt att förklara men jag uppfattar det i kroppen på det sättet. Jag fläckar lite här och där på duken med den färg jag valt ut, för att se vad det kan leda till. Så utökar jag de där fläckarna och försöker få det att fungera. Man får hålla på och fläcka och ha sig tills det helt plötsligt börjar tätna. Så växer bilden till…. för mig har det alltid varit färgen som styrt, ända sedan jag var ung” John Thorgren har haft separatutställningar runt om i Sverige och är bland annat representerad vid Nationalmuseet, Moderna Museet och länsmuseet i Norrbotten. Han fick Kiruna stads konstnärsstipendium 1960.

föddes och levde i Boden. Han var självlärd som konstnär, och var till en början väldigt inspirerad av Stig Sandberg. I sitt måleri har Wanler skildrat människor, mänskliga relationer och möten. Under senare år började fåglar dyka upp i Wanlers bilder, fåglar som symboler för något hotfullt eller aggressivt. Rune Wanler finns representerad vid ett antal museer och landsting. 1979 - 1985 var han ledamot i Statens konstråd.

Rune Wanler (1924 -2005)

Magasinet-14.indd 21

Rune Wanler (1924 -2005) was born and lived in Boden. She was self-taught as an artist and initially was inspired by Stig Sandberg. In her painting Wanler has depicted people, human relations and meetings. In later years birds began to crop up in Wanler’s images as symbols for something threatening and aggressive. Rune Wanler’s work is represented in a number of museums and county councils. From 1979 to 1985 she was director of the National Public Art Council.

landholder

Hja lm a r

was born in Svartbjörnsbyn. In his free time he pursued art – mainly sculptural works in wood and iron, but also painting. His work can be described as naturalistic with motifs from the local district and the mountains. After retirement Rönnbäck worked as an artist full-time and had a number of one-man exhibitions. His work is represented in Norrbotten’s museum and elsewhere.

kom ursprungligen från Råneå, men bosatte sig i Boden. Till yrket var han lokförare, vilket han upplevde var ett bra arbete att kombinera med sitt stora konstintresse. Han var en av medlemmarna i “Bodengruppen” som samlades kring konstintresset och anställde olika lärare, däribland June Montana Lorentz, under vilkas ledning de målade ihop. Gruppen hade en gemensam utställning 1948 och Näsvall hade även ett antal separatutställningar senare.

Gösta Näsvall (1918 -1989)

Stig Sandberg (1925 -1961)

föddes i Boden och blev, trots sitt korta liv, en av de mest inflytelserika konstnärerna i ”Bodenskolan”. Under två år fick han chansen att studera för Isaac Grünewald i Stockholm och sen kom att han arbeta i Boden och Piteå som teckningslärare samt ge kvällskurser i måleri. Sandberg åkte på studieresor till Frankrike och Spanien under 40- och 50-talen. Stig Sandbergs måleri är svalt och puristiskt men motivmässigt varierat. Han finns bland annat representerad på Nationalmuseum.

Stig Sandberg (1925 -1961) was born in Boden and became, in spite of his short life, one of the most influential artists in the Boden School. For two years he had the opportunity to study under Isaac Grünewald in Stockholm, and he then came to work in Boden and Piteå as a drawing instructor and to hold evening courses in painting. Sandberg went on study trips to France and Spain during the 1940s and 1950s. Stig Sandberg’s painting is spartan and puristic, but the motifs are varied. His work is represented in the Nationalmuseum, among other places.

John Thorgren (1918 -2000) was born in 1918 in Sandsele, then moved to Boden for a military career. His interest in art gradually gained precedence, and in the 1950s he left military service. Thorgren was an intuitive painter who, with a strong and conscious sense of colour, allowed pictures to emerge. John Thorgren has had oneman shows throughout Sweden and his work is represented in the Nationalmuseum, Moderna Museet, Norrbotten County Museum and elsewhere. He received the city of Kiruna’s artist scholarship in 1960.

Stig Winnerskog bodde hela sitt liv i Boden. Han målade helst landskapsbilder, gärna från norrbottniskt kustland. På äldre dar ägnade han sig mer åt att tolka och måla vad han kallade den inre bilden. Winnerskog arbetade först på SJ, senare som bildlärare och till slut valde han att ägna sig åt konst på heltid. Debututställning hade han 1959 tillsammans med Rune Wanler. Han har utfört offentliga arbeten i skiftande tekniker t.ex. en altarrelief till Rörvikskyrkan i Boden och en altartavla till Kyrkans kvartersgård i Sävast.

B ro r

” B ro ck a s”

Z ack ri s s o n

föddes i Boden 1907. Han hade ett stort intresse för musik och spelade jazzmusik på avancerad nivå. I hans färgstarka måleri fanns en lätt surrealistisk ton. Bror Zackrisson finns representerad i ett antal kommuner och landsting.

” B ro ck a s”

originally came from Råneå, but he settled in Boden. By profession he was an engine driver, which he considered a good occupation to combine with his great interest in art. He was one of the members of the Boden Group that coalesced around interest in art and employed various teachers, including June Montana Lorentz, under whose guidance they painted together. The group had a joint exhibition in 1948, and Näsvall also had a number of one-man exhibitions later.

Gösta Näsvall (1918 -1989)

Sti g

Wi n n e rs ko g

(193 0 -19 94)

lived in Boden all his life. He preferred to paint landscapes, ideally from the Norbotten coast. In his later years he focussed more on interpreting and painting what he called the inner picture. Winnerskog first worked at SJ (the Swedish Railway), later as an art teacher and finally he chose to devote himself to art full-time. His debut exhibition took place in 1959 together with Rune Wanler. He has executed public art works using varied techniques, such as an altar relief at Rörvikskyrkan in Boden and an altar painting at the district church Kyrkans kvartersgård in Sävast.

Z ack ri s s o n

was born in Boden. He was very interested in music and played jazz at an advanced level. In his brilliantly coloured painting, there is a slightly surrealistic tone. Bror Zachrisson’s work is represented in a number of municipalities and county councils. (1907-)

2010-05-21 12.39

Utstä lln i n 22 gs k ata log –

Ti ll häst!

Utställningen belyser tiden när Bodens garnison använde hästar som transportmedel. En tid som har satt sin prägel på Boden som fortfarande är Sveriges hästtätaste stad med en framstående Travbana och mängder av ridhästar. En del av utställningsrummet är bevarat som det såg ut i sitt ursprungliga skick.

The exhibition spotlights the time when Boden’s garrison used horses as a means of transportation. A time that has left its mark on Boden, which continues to be the most equestrian city in Sweden with a prominent harness racing track and lots of riding horses. Part of the exhibition room is preserved as it appeared in its original condition.

I 19 Exercisfält 1930

Magasinet-14.indd 22

2010-05-21 12.39

23 –

–

Havremagasinet har stått ståtligt i Boden i nästan hundra år. Byggnaden har alltid varit någonting i hästväg — och i sommar blir den konsthall.

Hästar har varit viktiga för Bodens utveckling i mer än ett sekel. De var med redan när Bodens fästning byggdes i början av 1900-talet. Det krävdes ibland 30 hästar för att dra slädarna till toppen på Rödberget och de andra fem forten, slädar lastade med pansarkupoler och delar till tornpjäserna - de tyngsta cirka 25 ton tunga. Bodens regementen var också beroende av hästar i sin verksamhet under första halvan av 1900-talet. Det var militärer som startade Bodens Fältrittklubb 1907-1908. Kapten Bo Tarras-Wahlberg blev förste ordförande i det som snabbt blev en av Sveriges största ridklubbar. Klubbens mest framgångsrike företrädare var Sven Colliander. Han tävlade med hästen King i fälttävlan i OS i Amsterdam 1928 och med Kål i dressyr i OS i Berlin 1936.

HANS OLOV OHLSON utackorderade hos bönder, andra privatpersoner och ridskolor, och inkallades vid behov till krigsförbandsövningar. Systemet fanns kvar till 1976. 1955 försvann den sista ”stamanställda” hästen. Så dags hade motorfordonen börjat ta över. På 1960-talet kom bandvagnen Bv 202 och 1967 hade I 19 sin sista hästövning. Boden Fältrittklubb upphörde 1961. Sju år senare startade i stället Bodens Ridklubb, som i början hade sina hästar i sjukstallet på S3 – tills klubben 1977 fick egen anläggning på Torpgärdanområdet. ett stort antal hästar i garnisonen fanns också ett stort behov av havre. Arkitekten Erik Josephson ritade därför Havremagasinet, som byggdes 1911-12 på det som senare kallades Intendenturområdet. Den stora stenbyggnaden har sex plan, som bärs upp av hundratals träpelare. Det är Bodens största byggnad med en total yta på 3 600 kvadratmeter. I minnesboken ”Boden – fästningen och staden” från 1933 skriver major Fr Strömholm:

Med

fanns två ridhus och stall för 500 hästar. När hästbeståndet var som störst användes alla stallplatser. Under andra världskrigets beredskapsår var det så många hästar på A8 och A5 att de fick stå bundna med en meters lucka i kanonhallarna. A 5 var Kungliga Norrbottens Artillerikår, eget regemente 1927-1951. Det var ett hästanspänt, rörligt artilleri med som mest 160 stamhästar. Kavalleriförbandet K 4B var en skvadron ur Norrlands Dragonregemente K 4 i Umeå. Den ingick i Bodens garnison 1927-1938 och hade cirka 150 stamhästar. I övrigt hade A8 40 hästar, Ing 3 50 och I 19 45. Arméns officerare hade också tjänsteridhästar. Den sista tjänstehästen i Boden hade generallöjtnant Arne Molin till 1967/68.

I Bodens garnison

Många stamhästar var halvblod, men det fanns också nordsvenskar och ardennerhästar. De flesta köptes som outbildade unghästar av ridhästtyp och reds in av s k remontryttare. Mycket tid gick åt till hästskötseln. Hästarna ryktades en timme varje morgon, på söndagarna två. All utrustning utom sadeln skulle tas upp på logementet för att skötas om. Att gå stallvakt användes ibland som bestraffning. Garnisonen hade också ackordshästar. De var

Magasinet-14.indd 23

”

Havren förvaras i stora behållare, mellan vilka den kan flyttas, så att den under lagringen kan effektivt skötas. Å en fjärrtermometeranläggning avläser man temperaturen i de olika spa n n må lsbi nga r na. Havrekross och automatvåg fullständiga den maskinella utrustningen.”

Hav ret pl ace r a d es fö rst på översta våningen. Det lastades direkt på golvet, som var försett med stora luckor. När havret riskerade att bli för varmt och mögla, öppnades luckorna så att det föll ner till den svalare undre våningen. På det sättet pågick processen tills havret hade hamnat längst ned. Där fanns stora maskindrivna och skruvliknande skovlar som förde ut havret till ett annat skovelsystem – som i ett his�schakt transporterade upp det till övervåningen igen. ”Det är ett betydande ansvar som påvilar personalen vid ett förråd av så stor omfattning som detta. Mycket arbete krävs för skötseln och tillsynen. Brytningstiden mellan den kalla och varma årstiden är särskilt påfrestande (…) Under den varma årstiden kan man säga, att spannmålen befinner sig i ständig rörelse”, berättar Strömholm.

av säd i Havremagasinet upphörde 1950. Livsmedelskommissionen tog då över och förvarade brödsäd i byggnaden fram till 1971. Havremagasinet byggdes om till förråd 1978 och blev 1991 kartlager då karthanteringen överfördes från Milostaben till Övre Norrlands underhållsregemente, Uhreg ÖN. Utlämningen av kartor skedde i kartbutiken, som fick en ny entrédel 1995. I maj 2001 beslöt regeringen att flera byggnader i Boden skulle förklaras som byggnadsminnen. Bland dem fanns Havremagasinet – som i sommar blir tillfällig konsthall för utställningen Ryssen kommer. Krigsmaktens förvaring

Hans Olov Ohlson är frilans-

Övriga

journalist. Ohlson är f d chef på

sakliga källor:

tidningen NSD och på Sveriges

”Sånt var livet i

television Luleå. Hösten 2009

Bodens fästning

kom hans romandebut

och

Messerschmittsakademien

dokumentations-

huvud-

garnison”,

projekt

2001.

Tidningen Hästen nr 9-10 2005. www.fortv.se.

Havre magasi n et ( T h e oat s wa r e h o u s e)

Horses have been an important part of Boden for more than a century. Today it’s harness racing but back when Boden became a military fortress, horses were needed for all sorts of transportation. The garrison stables had room for 500 horses. In order to feed the animals a large warehouse for oats was built, six floors at a total of 3600 square metres. The storage had an advanced technology for that time, to make sure that the oats kept the right temperature. The military ceased to store oats in the building 1950 as motor vehicles were replacing the horses as means of transport. Today Havremagasinet (the oats warehouse) is a historic building and this summer it will become a temporary art gallery.

2010-05-21 12.39

24 –

Vi behöver ett försvar för mänskligheten! KJ ELL-ARNE J OHANSSON

NATO MEDLEMSSTATER

Magasinet-14.indd 24

2010-05-21 12.39

25 – Sommaren 1788 anföll Sverige Ryssland. Gustav III ville bli hjältekonung och sökte en bra anledning att starta ett lagom stort krig. Inte ens på den tiden var anfallskrig populärt, så Gustav III försökte elda på rysskräcken och förfalskade dokument för att framkalla en lämplig hotbild mot Sverige. Till sist kläddes svenskar ut i kosackuniformer för att skjuta på sina egna i Puumala och kungen fick sitt krig. Efter två år, tiotusentals döda och enorma kostnader slutade det idiotiska kriget oavgjort. (Historien berättas i Peter Englunds bok ”Förflutenhetens landskap”.) Man ska vara försiktig med historiska paralleller, men jag kan inte låta bli att tycka att det finns vissa likheter med dagens situation. En uppblåst hotbild och makthavare som spelar falskt. sägs att Ryssland är på offensiven. Men vem är det egentligen som hotar vem? För att få perspektiv på frågan bör vi gå 20 år tillbaka i tiden. Enligt den då gällande historieskrivningen var Nato en försvarsallians, upprättad för att skydda Västeuropa mot en sovjetisk attack. När Warszawapakten och Sovjetunionen upplöstes runt 1990 borde rimligen Nato ha spelat ut sin roll. Många trodde faktiskt att det kalla krigets slut skulle leda till nedrustning och en demilitarisering av Europa. I februari 1990 lovade USA:s utrikesminister Sovjetunionens ledare Gorbatjov att Nato, i utbyte mot ett sovjetiskt godkännande av Tysklands enande, inte skulle expandera ”en enda tum österut”. Löftet bröts nästan genast och det USA-ledda Nato inledde en expansion som fortfarande pågår. Nato har gått från 16 medlemsstater vid det kalla krigets slut till 28 idag. Ryssland blir allt mer inringat av Nato-länder, från Barents hav till Svarta havet. Längst i norr är Finland och Sverige de sista länkarna i kedjan. Kan någon vara förvånad över att ryssarna är oroade och vidtar motåtgärder?

Även nu

denna utveckling? Jag menar att den är vettlös. Sverige dras in i en ny kapprustning som ökar den politiska spänningen . F redsforsk ningsinstitutet Sipri uppskattar att världens militärutgifter 2008 uppgick till drygt 11 000 miljarder kronor, en ökning med 45 procent på tio år. Över 30 miljarder går alltså varje dag till vapen. USA står för över 40 procent av världens samlade utgifter, övriga Nato-länder för ytterligare runt 25 procent. De ryska militärutgifterna når inte ens upp till Frankrikes. Våra egna militärutgifter ligger i år på runt 45 miljarder – trots att vi nästan lagt ner det nationella försvaret.

Hur vettig är

ökar alltså samtidigt som världen brottas med gigantiska problem och hot: tilltagande klimatförändringar, artutrotning, ökade samhällsklyftor, energikris och vattenkris för att nämna några akuta frågor. Världen behöver inte nya dyrbara vapensystem eller fler destruktiva krig. Att återgå till 1800-talets geopolitiska kamp blir förödande. Alla krafter borde i stället ägnas åt att säkra rymdskeppet jordens och dess passagerares fortsatta färd i universum. Det är det som borde vara hållbar utveckling.

K a p p rus t n i n g e n

Vi behöver fantasi och mod att tänka i nya banor. Vi behöver ett globalt samarbete i fredlig anda. Vi behöver lära oss att lösa konflikter fredligt. Vi behöver ett försvar för mänskligheten. Sverige skulle kunna spela en viktig roll i egenskap av ett alliansfritt, fredligt och tolerant land. Frågan är om det är för sent. Mitt förhoppningsfulla svar är att det inte är för sent. Det går förstås att säga nej till Nato och nej till internationella bombövningar i Norrlands inland. De som hänvisar till att krigsövningar ger arbetstillfällen borde inte tas på allvar. Ibland tror jag att de svåraste hindren sitter i våra huvuden. Möjligheter finns men vi ser dem inte av gammal vana. Konst och kultur kan göra oss mindre blinda och mer nyfikna på våra medmänniskor. I boken ”Den vita tigern” av den indiske författaren Aravin Adiga finns en fin passus: –Iqbal, den store poeten, hade så rätt. Så fort du ser vad som är vackert här i världen upphör du att vara slav… Om man lärde varje fattig pojke att måla skulle det betyda slutet för de rika i Indien.

Kjell-Arne Johansson arbetar som informatör. Johansson har under lång tid varit aktiv i olika soli-

som nästan konstant för krig i olika delar av världen. Dess ekonomi har blivit beroende av de enorma krigsutgifterna. USA har världsdominans som uttalad doktrin. (Jo, så är det! Dokumenten finns på nätet, se till exempel ”The National Security Strategy of the United States of America” från 2002.) USA:s arrogans präglar också Nato. Således har militäralliansen gett sig själv nya uppgifter, exempelvis antiterrorism och att skydda handelsrutter, som kan ge anledning till intervention i princip var som helst. Denna militärpakt, beredd att använda kärnvapen, vill ledande politiker och militärer i Sverige och Finland att vi ska gå med i. Under årens lopp har de tagit många små steg för att ställa folken inför fullbordat faktum.*

Nato styrs av USA

är numera mycket intimt. Både Sverige och Finland visar sin lojalitet genom att trappa upp sitt deltagande i det utsiktslösa kriget i Afghanistan. De gemensamma övningarna i Östersjön och här uppe i norr blir allt större. Påfallande ofta handlar krigsscenarierna om råvaru- och energikonflikter. Nato hymlar inte heller om att vapenskramlet i förlängningen handlar om kontrollen av Barentsområdets naturtillgångar och hela Arktis.

Samarbetet med Nato

Foto: Johan Lundahl/Combat Camera *Den som är intresserad av detaljerna hittar mycket på sajten www.stoppanato.se

Magasinet-14.indd 25

daritets- och samhällsfrågor. Är periodvis en flitig debattör. Betecknar sig som partipolitiskt oberoende.

We n eed a d e fence fo r human it y!

–

Kjell-Arne Johansson compares today’s situation with the war between Russia and Sweden back in 1788. Gustav III “needed” a war in order to be seen as a heroic king, so he stirred up the Russophobia, and then went to attack. Today NATO-countries are situated along the west frontier of Russia, from Barents Sea to the Black Sea. Sweden and Finland are not yet members, but work in close co-operation with NATO. So why shouldn’t Russia worry, means Johansson. Russian military expenses are very small compared to USA’s and NATO’s, still it’s said that the Russians are offensive, but who’s threatening whom, asks Johansson. Perhaps art and culture can make us less blind for the fact that we need to focus on peaceful conflict solution and global co-operation – not compete further in armaments. Therefore, Johansson urges, Sweden should say no to NATO’s planned test bombing in Norrland this summer. Instead, he says, we need a defence for humanity!

2010-05-21 12.39

26 –

Bengt Frank – U ppgö relsen m ed d en au kto ritä re fa d ern , m i litä ren och u ppfostr a ren g ick som en rö d tr åd g en om Ben gt Fr an ks d ebututstä lln in g fö r tj ugo å r sedan. Nu återvän d er han ti ll fa d ershuset, ti ll u ppvä xtsta d en Bo d en fö r en utstä lln in g i Havremagasin et. Än nu en gån g stå r pa ppa i centrum.

– U lf Boström

Uppväxten i Boden präglades av militärlivet. Bengt var yngst i en barnaskara av fyra. Mamma hette Gudrun. Hon kallade honom för Bebbeman eller Lilla Hjärtat. — Hon börjar allt mer ta plats i mig. Hon är liksom lite orangeröd och suddig i mitt vänstra öga. När pappa, som var underofficer, var glad kunde han nypa Bengt i näsan, härma morse och säga: Di-di-daa-dit. När han inte var glad kunde felsteg leda till fysisk bestraffning. — Det var mycket sitt rak i ryggen, ta av dig mössan och inga armbågar på bordet. Det var inte bara hemmet som präglades av disciplinära åtgärder. I skolan var Bengts klassföreståndare en före detta kollega till pappa. Bengt gick i femman och hade ristat in ordet “kuk” på bänklocket. Under en lektion fick han högt berätta för klasskamraterna vad han skrivit, sedan skruva loss locket för att med omedelbar verkan ta med det hem och visa föräldrarna. — Jag trodde att jag skulle bli ihjälslagen av pappa. Men han tyckte det var ett bra initiativ av läraren. Sedan fick jag slipa bort alla spår med sandpapper.

har Bengt haft motviljan att vara till lags som överlevnadsstrategi. Ändå var det pappas väg han först beträdde. Bengt utbildade sig till programmerare och rörde sig i en värld av nollor och ettor, ända tills trettioårskrisen kom krypande. En majdag 1981 drog han ensam iväg till en lånad sommarstuga utanför Stockholm för att få svar på vad han skulle göra av sitt liv.

Hela sitt liv

Magasinet-14.indd 26

— Det regnade och var kallt. Jag hade svårt att somna, hörde ljud som gjorde mig rädd. Till slut somnade han och vaknade upp till sol och värme. I luften hördes rödhakar och lövsångare. — Jag fylldes av en eufori, började skriva dikter om livet och gick omkring i skog och mark i tre dagar. Det var fullständig orädsla, jag släppte taget om något. nya u pplev e l s en pekade med hela handen mot en annan väg. Bengt sökte till Grundis, Grundskolan för konstnärlig utbildning, och kom in. Han började skapa sin egen bildvärld av fåglar, tecken och mönster, installationsobjekt och utsågade figurer. — Jag målar indirekt, figurerna kommer till mig. Särskilt genom att mönstra bilden på alla tänkbara vis så lär jag förr eller senare upptäcka gestalter.

D en

Den fö rsta separatutställning hette “Bland kråkor och femuddiga stjärnor”. Det var i Umeå 1990 och Bengt hade börjat måla indianer. Utställningen handlade bland annat om uppgörelsen med fadern. — Indianhövdingarna har varit mina fadersgestalter, Jag såg tidigt den bräckliga människan i min pappa och kvar blev indianerna för mig, idealiserade och avlägsna. Han fick en strålande recension i lokalpressen, med rubriken “En lisa för själen”, som bekräftade att han var på rätt väg. Mitt i glädjen fick han veta att hans far låg döende i Boden. – Jag minns färden upp i en gul Saab 900, hur jag ropade i bilen

att han skulle vänta tills jag kom fram. När jag fann honom liggandes på rygg med sin stora indiannäsa såg jag plötsligt krigaren, indianen, inte uppfostraren som jag var så förbannad på. Jag kysste honom på pannan, sedan dog han. Respekten för mönster lärde han sig av konstnären Marianne Öqvist som han träffade 1995. Han blev förälskade i en kvinna fylld med energi, livslust och värme. Efter några år fick Marianne cancer, vilket gjorde livet tillsammans ännu intensivare. När Marianne dog 2005 blev sorgen efter henne en smärtsam process och en övning i närvaro. Nu är han ute ur sorgetunneln och är sedan en tid tillbaka Norrbottens nye konstkonsulent. — Jag har klivit upp från sorg och ensamhet, barnen har dragit, nu kan jag ta plats igen. Samtidigt har Bodenuppväxten gett honom känslan av att den som tar plats riskerar också att bli straffad. Det är bearbetande av sådana känslor som varit viktiga för utställningen i Havremagasin. Bengt har utgått från ett tidigare konstverk som heter “Pappa var är du?”. Verket föreställer ett gruppfoto av militärer, med en utskuren fågelfigur i plåt, sittande på tavelramen. Nu är dessa militärer, varav en är hans pappa, det nav som utställningen kretsar kring.

www.barr.nu/bengt.frank

Ulf Boström är frilansskribent och dokumentärfilmare från Luleå. Aktuell med sevärdhetsboken Norrbotten värt en resa (Norrbotten The top of Swedish Lapland)

“

J u m er jag fo kuser at på u ppd r ag et, d esto a llva rliga re och käns losamma re ha r jag b livit.

” Ben gt Fr an k -

The artist Bengt Frank returns to the subject of being the son of a military father in his upcoming exhibition at Havremagasinet, claimes Ulf Boström. Growing up in a military family and a military town meant a disciplinary upbringing at home and in school, which made Frank look for father figures elsewhere, like in narratives about Indian chiefs. A crisis at the age of 30 made him start to explore his artistic abilities. Frank left his career as a programmer to devote his life to art and today he’s consultant of art in Norrbotten. Now the theme of the exhibition centres his issues concerning an authoritarian, military father once again.

2010-05-21 12.39

27 â&#x20AC;&#x201C;

Magasinet-14.indd 27

2010-05-21 12.39

Havre magasin et –

Havremagasinet är Bodens största byggnad med sina 3 600 m2, sex våningar byggd i sten, och en del av Bodens garnison. Totalt 288 träpelare bar upp tyngden av säd för en hel garnisons behov under tidigt 1900tal. Vid den här tiden var ”fordonen” – det vill säga hästarna – havredrivna. Arkitekten Erik Josephson ritade Havremagasinet som stod färdigt 1911-12. Byggnaden beskrevs redan på 1930-talet som ”fullt tidsenligt inredd samt försedd med maskinell utrustning av modernaste konstruktion”. Havren förvarades i stora behållare och kunde flyttas med en snillrik mekanism mellan våningarna. Förvaringen av säd för Krigsmakten i Havremagasinet upphörde år 1950. År 2001 beslutar regeringen att Havremagasinet ska förklaras som byggnadsminne.

ÖPPETTIDER 6 juni – 22 augusti Utställningar: tisdag-söndag 14-19 Café Pampas: tisdag-söndag 14-20

24 augusti - 26 september Utställningar: tisdag-söndag 12-17 Café Pampas: Lördag-söndag 12-18 – www.havremagasinet.se

Magasinet-14.indd 28

2010-05-21 12.39