CA RL J OHAN DE G EER —
BU LJ O N G, AN D R A FI LM E R OCH MANUSSKISSE R
NO RRBOT TNISKA UT TRYCK —
BI RG IT EN GSTRÖM , B RO D E RI E R CLI FTO N FEXM O, FOTO G R A FI E R OCH TEXT G I D EO N G R AN B E RG, TR ÄS KU LPTU RE R OCH MÅ LN I N GA R GU N NA R HANSSO N , TR ÄS KU LPTU RE R J U LIA NYLUN D, S KU LPTU RE R OCH RE LI E FE R KJ E LL SAN D B E RG, MÅ LN I N GA R OCH TECKN I N GA R ASSA R WA LLEN IUS, MÅ LN I N GA R
HAVRE MAGASIN ET 2 FEB RUA RI - 31 MA RS 2013
H AV R EM AGA S I N E T A RT M A N AG EM E NT G RO U P — PROJEKTLEDARE
Ricky Sandberg CURATOR
Mats Wikström MARKNADSFÖRARE / SÄLJARE
Peter Sundström
PROJEKTKORDINATOR
Viveka Engholm
UTSTÄLLNINGSASSISTENT / TEXTBEARBETNINGAR
Katarina Leinikka
UTSTÄLLNINGSTEKNIKER
Daniel Ahlbäck
PROJEKTKOORDINATOR
Anja Persson
GRAFISK DESIGN
Kasper Lahti EKONOMI
Gertrud Backman VOLONTÄRER
Konstlinjen Sunderbyn KO N S TM US E E T I N O R R — PROJEKTLEDARE
Maria Ragnestam H AV R EM AGA S I N E T — Norrbottensvägen 18, Boden 0921-930 41
VÄ L KO M M E N T I L L D E N FJÄ R D E U T S TÄ L LN I N G E N PÅ H AV R E M AGA S I N E T ! —
Välkommen till den fjärde utställningen på Havremagasinet! Våren 2013 har vi valt att tillägna folkkonsten genom att visa några kända och okända konstnärer från Norrbotten, vilka ackompanjeras av ett stort namn i den svenska konstvärlden: Carl Johan De Geer. Havremagasinets tidigare utställningar har alltid innehållit internationell samtidskonst samt konst av de 14 konstnärer som går under begreppet Bodenskolan. Denna gång tar vi ett nytt grepp, men behåller vår strävan att visa konst som anknyter till regionen tillsammans med konst från en annan horisont. Att titulera en utställning folkkonst kan väcka frågan vad konst egentligen är, liksom vem som har rätt att kalla sig konstnär eller från vilket perspektiv detta ska avgöras. Första gången jag hörde talas om norrbottnisk folkkonst var när Mats Wikström presenterade en projektidé för Konstmuseet i Norr om att inventera norrbottnisk folkkonst. Det projektet blev inte finansierat då men jag tyckte att idén lät mycket intressant. När sedan Mats visade mig sin egen samling av norrbottniska folkkonstnärer insåg jag att det här var något unikt och spännande. Det var konst som tog tag i mig och förmedlade något äkta. Mats unika samling, och det urval han genom åren gjort, visar på en sensibilitet och stor fingertoppskänsla. Mats Wikström engagerades som curator för att sätta ihop denna utställning som vi nu har det stora nöjet att visa på Havremagasinet. Mats presenterade ett utställningsförslag med utgångspunkt från sin samling och med flera andra intressanta konstnärer från regionen, samt en av Sveriges mer kända konstnärer, Carl Johan De Geer. Jag föreslog att Clifton Fexmo kunde vara ett intressant namn i sammanhanget vilket jag fick medhåll av från Mats. Och utställningen blev komplett. Jag vill rikta ett särskilt stort tack till vår curator, Mats Wikström som med ett stort engagemang och varmt hjärta, lyfter fram konst och konstnärer som vi inte alltid har möjlighet att möta i andra traditionella gallerier och konsthallar. Jag vill rikta ett stort tack till alla de som lånat ut konstverk till utställningen. Jag vill också tacka politiker och tjänstemän inom Bodens kommun och Norrbotten läns landsting som stödjer Havremagasinet organisatoriskt och ekonomiskt, ett tack även till Länsstyrelsen i Norrbotten och Statens kulturråd för deras stöd. Jag vill tacka personalen på Havremagasinet vars arbete och engagemang är en förutsättning för vår verksamhet. Mest av allt vill jag framhålla de konstnärer som visar sin konst här på Havremagasinet i denna utställning; Carl Johan De Geer, Birgit Engström, Gunnar Hansson, Clifton Fexmo, Julia Nylund, Gideon Granberg, Kjell Sandberg, Assar Wallenius och de anonyma docktillverkarna från Medborgarskolan i Haparanda Ricky Sandberg, Projektledare Havremagasinet
W E LCO M E T O T H E FO U R T H E X H I B I T I O N AT H AV R E M AG A S I N E T ! —
Welcome to the fourth exhibition at Havremagasinet! In the spring of 2013 our choice has fallen on folk art. We will exhibit art by known but mostly unknown artists from Norrbotten together with a big name on the Swedish art scene: Carl Johan De Geer. Using the term folk art raises the question of what art is, as well as who is entitled to call him/herself artist and from which perspective these questions shall be answered. It’s with great pleasure that Havremagasinet now presents an exhibition with Mats Wikström as the curator. When Mats first showed me his collection of art made by folk artists in Norrbotten, I realised that this was something unique. The selection is made with a great deal of sensitivity. Together with other interesting local artists and one of Swedens most known artist, Carl Johan De Geer, we felt that the exhibition was complete. First of all I want to thank our curator Mats Wikström who, generously and with a big heart, has brought art by artists far from the conventional art scene and made it possible for all of us to enjoy it. I also want to thank politicians and representatives of Boden’s kommun and Norrbotten läns landsting for their organizational and economical support. Thanks to Länsstyrelsen in Norrbotten and Statens kulturråd for their support. I want to thank the staff of Havremagasinet, for their dedicated work. Most of all I want to thank the participating artists!
H AV R EM AGA S I N E T A RT M A N AG EM E NT G RO U P — PROJEKTLEDARE
Ricky Sandberg CURATOR
Mats Wikström MARKNADSFÖRARE / SÄLJARE
Peter Sundström
PROJEKTKORDINATOR
Viveka Engholm
UTSTÄLLNINGSASSISTENT / TEXTBEARBETNINGAR
Katarina Leinikka
UTSTÄLLNINGSTEKNIKER
Daniel Ahlbäck
PROJEKTKOORDINATOR
Anja Persson
GRAFISK DESIGN
Kasper Lahti EKONOMI
Gertrud Backman VOLONTÄRER
Konstlinjen Sunderbyn KO N S TM US E E T I N O R R — PROJEKTLEDARE
Maria Ragnestam H AV R EM AGA S I N E T — Norrbottensvägen 18, Boden 0921-930 41
VÄ L KO M M E N T I L L D E N FJÄ R D E U T S TÄ L LN I N G E N PÅ H AV R E M AGA S I N E T ! —
Välkommen till den fjärde utställningen på Havremagasinet! Våren 2013 har vi valt att tillägna folkkonsten genom att visa några kända och okända konstnärer från Norrbotten, vilka ackompanjeras av ett stort namn i den svenska konstvärlden: Carl Johan De Geer. Havremagasinets tidigare utställningar har alltid innehållit internationell samtidskonst samt konst av de 14 konstnärer som går under begreppet Bodenskolan. Denna gång tar vi ett nytt grepp, men behåller vår strävan att visa konst som anknyter till regionen tillsammans med konst från en annan horisont. Att titulera en utställning folkkonst kan väcka frågan vad konst egentligen är, liksom vem som har rätt att kalla sig konstnär eller från vilket perspektiv detta ska avgöras. Första gången jag hörde talas om norrbottnisk folkkonst var när Mats Wikström presenterade en projektidé för Konstmuseet i Norr om att inventera norrbottnisk folkkonst. Det projektet blev inte finansierat då men jag tyckte att idén lät mycket intressant. När sedan Mats visade mig sin egen samling av norrbottniska folkkonstnärer insåg jag att det här var något unikt och spännande. Det var konst som tog tag i mig och förmedlade något äkta. Mats unika samling, och det urval han genom åren gjort, visar på en sensibilitet och stor fingertoppskänsla. Mats Wikström engagerades som curator för att sätta ihop denna utställning som vi nu har det stora nöjet att visa på Havremagasinet. Mats presenterade ett utställningsförslag med utgångspunkt från sin samling och med flera andra intressanta konstnärer från regionen, samt en av Sveriges mer kända konstnärer, Carl Johan De Geer. Jag föreslog att Clifton Fexmo kunde vara ett intressant namn i sammanhanget vilket jag fick medhåll av från Mats. Och utställningen blev komplett. Jag vill rikta ett särskilt stort tack till vår curator, Mats Wikström som med ett stort engagemang och varmt hjärta, lyfter fram konst och konstnärer som vi inte alltid har möjlighet att möta i andra traditionella gallerier och konsthallar. Jag vill rikta ett stort tack till alla de som lånat ut konstverk till utställningen. Jag vill också tacka politiker och tjänstemän inom Bodens kommun och Norrbotten läns landsting som stödjer Havremagasinet organisatoriskt och ekonomiskt, ett tack även till Länsstyrelsen i Norrbotten och Statens kulturråd för deras stöd. Jag vill tacka personalen på Havremagasinet vars arbete och engagemang är en förutsättning för vår verksamhet. Mest av allt vill jag framhålla de konstnärer som visar sin konst här på Havremagasinet i denna utställning; Carl Johan De Geer, Birgit Engström, Gunnar Hansson, Clifton Fexmo, Julia Nylund, Gideon Granberg, Kjell Sandberg, Assar Wallenius och de anonyma docktillverkarna från Medborgarskolan i Haparanda Ricky Sandberg, Projektledare Havremagasinet
W E LCO M E T O T H E FO U R T H E X H I B I T I O N AT H AV R E M AG A S I N E T ! —
Welcome to the fourth exhibition at Havremagasinet! In the spring of 2013 our choice has fallen on folk art. We will exhibit art by known but mostly unknown artists from Norrbotten together with a big name on the Swedish art scene: Carl Johan De Geer. Using the term folk art raises the question of what art is, as well as who is entitled to call him/herself artist and from which perspective these questions shall be answered. It’s with great pleasure that Havremagasinet now presents an exhibition with Mats Wikström as the curator. When Mats first showed me his collection of art made by folk artists in Norrbotten, I realised that this was something unique. The selection is made with a great deal of sensitivity. Together with other interesting local artists and one of Swedens most known artist, Carl Johan De Geer, we felt that the exhibition was complete. First of all I want to thank our curator Mats Wikström who, generously and with a big heart, has brought art by artists far from the conventional art scene and made it possible for all of us to enjoy it. I also want to thank politicians and representatives of Boden’s kommun and Norrbotten läns landsting for their organizational and economical support. Thanks to Länsstyrelsen in Norrbotten and Statens kulturråd for their support. I want to thank the staff of Havremagasinet, for their dedicated work. Most of all I want to thank the participating artists!
CA RL J OHAN DE G EER OCH NO RRBOT TNISKA UT TRYCK — Jag innehar ett antal konstverk som med gällande konst-terminologi brukar kallas folkkonst. Det är långt över 100 målningar, skulpturer och andra objekt som jag kommit över under de senaste 20 åren i huvudsak via hembygdsgårdar, loppisar och återvinningscentraler. I vissa fall har jag kunnat söka upp upphovspersonen och då haft möjlighet att ibland lära känna personen och kanske även kunna köpa ytterligare verk. Det otvungna och okonstlade uttryck som jag upplever finns inom folkkonsten är något som tilltalar mig mycket. Verk gjorda utan avsikt att behaga en konstmarknads alla krav. Istället finns den enskilda människans uttrycksbehov som en central ingrediens i dessa verk. Men också tillfredsställelsen som finns i själva utförandet av hantverket och i den dekorativa aspekten när hantverket är avklarat. Grundläggande mänskliga värden omsatta till målningar och andra objekt. Min samling av folkkonst bildar utgångspunkten för denna utställning. Den har kompletterats med fler konstnärligt verksamma inom eller nära folkkonstens uttryck. Gränserna för vad som skall kategoriseras som det ena eller andra är inte entydiga. Jag ser emellertid folkkonsten som den högsta av konstarter och de verk som finns med här tycker jag uppfyller mina högt ställda krav på ett otvunget och okonstlat uttryck i kombination med en uttalad vilja att berätta något. I vårt sökande efter en pendang, en konstnär som kompletterar och samspelar med den norrbottniska delen av utställningen stannade vi vid Carl Johan De Geer. En konstnär som enligt min mening ävenledes har ett otvunget och okonstlat förhållningssätt till sina verk. Ofta med sig själv som en folklig ciceron i sin egen adliga livssaga. Det otvungna och okonstlade gäller kanske alldeles speciellt de verk som Carl Johan visar här, ett antal filmer, längre och kortare, med tillhörande manusskisser. Varken filmerna eller skisserna har varit avsedda att benämnas eller visas som konst. Här är det dock konst, väldigt bra konst. Jag vill slutligen tacka de utställande konstnärerna för sin medverkan, tillmötesgående släktingar till de avlidna utställarna och Ricky Sandberg med personal på Havremagasinet för förtroendet att få arbeta med denna utställning. Luleå, januari 2013 Mats Wikström, Curator
VEM ÄR MATS WIKSTRÖM?
C A R L J O HAN D E G E E R AN D EX PRESSI O NS FRO M N O R RBOT TEN
—
Mats Wikström, curator of the exhibition Carl Johan De Geer and Expressions from Norrbotten, describes his vast collection of folk art. During the last 20 years he has collected hundreds of paintings, sculptures and other objects. His collection contains art works that he has found in yard sales, recycling centers and folk museums. In some cases Mats have had the chance to meet with the artist behind the work and get a glimpse of the artist’s life and production. Folk art, according to Mats, is art made without the impulsion to please the conventional art market. He appreciates the unaffected and free expression he finds in good folk art. As a central ingredient, folk art holds the human need to express oneself, but also the satisfaction that lays in the making and completing of the crafts. A witness of basic human values transformed through artistic expressions. In Mats’ opinion, folk art is the highest of art forms. In this exhibition Wikström’s collection is brought together with art by artists working close to or within the folk art tradition - a definition that is far from clear-cut. The curator has chosen Carl Johan De Geer as the pendant to the regional part of the exhibition. De Geer has an easy and direct approach to his art, somewhat like folk art artists. The curator thanks the artists involved, the helpful relatives of the deceased artists and he thanks Ricky Sandberg and the staff at Havremagasinet for their trust and support in creating this exhibition.
Mats Wikström, utställningens curator, är född 1954 i Stockholm men uppvuxen i Norrbotten, mestadels Arvidsjaur. Han lever i Gammelstad med frun Sara och sonen Klas. Efter ett tidigare liv som byråkrat, blev Mats konstnär och är numera även musiker. Som norrbottnisk man ägnar sig Mats varken åt älgjakt, fjällvandring eller skoteråkning. Däremot åker han gärna till New York: ”där jag inte gör särskilt mycket annat än går omkring (fjällvandring), sitter på rummet (älgpasset) och gör låtar och träffar några som jag känner där”. Mats ser hos utövarna i denna utställning ett förhållningssätt till konsten som han önskar vore sitt eget. Där både humor och allvar går före den ironi som han enligt sig själv lite för ofta ägnar sig åt. CURATOR MATS WIKSTRÖM
Mats Wikström, curator of the exhibition, was born 1954 in Stockholm and raised in Norrbotten, mostly Arvidsjaur. He lives in Gammelstad with his wife Sara and their son Klas. After working as a bureaucrat, Mats became an artist and musician. As a man from Norrbotten, Mats does not hunt moose, hike in the mountains or own a snowmobile. But he does travel to New York a few times a year: That’s where he walks around (hikes), sits in his room (like a hunter on stand) and makes songs and meets friends. The artists in this exhibition approach art in a way that Mats wished for himself. Where the sense of humor and severity is more profound than the irony he, according to himself, engages in a bit too often.
CA RL J OHAN DE G EER OCH NO RRBOT TNISKA UT TRYCK — Jag innehar ett antal konstverk som med gällande konst-terminologi brukar kallas folkkonst. Det är långt över 100 målningar, skulpturer och andra objekt som jag kommit över under de senaste 20 åren i huvudsak via hembygdsgårdar, loppisar och återvinningscentraler. I vissa fall har jag kunnat söka upp upphovspersonen och då haft möjlighet att ibland lära känna personen och kanske även kunna köpa ytterligare verk. Det otvungna och okonstlade uttryck som jag upplever finns inom folkkonsten är något som tilltalar mig mycket. Verk gjorda utan avsikt att behaga en konstmarknads alla krav. Istället finns den enskilda människans uttrycksbehov som en central ingrediens i dessa verk. Men också tillfredsställelsen som finns i själva utförandet av hantverket och i den dekorativa aspekten när hantverket är avklarat. Grundläggande mänskliga värden omsatta till målningar och andra objekt. Min samling av folkkonst bildar utgångspunkten för denna utställning. Den har kompletterats med fler konstnärligt verksamma inom eller nära folkkonstens uttryck. Gränserna för vad som skall kategoriseras som det ena eller andra är inte entydiga. Jag ser emellertid folkkonsten som den högsta av konstarter och de verk som finns med här tycker jag uppfyller mina högt ställda krav på ett otvunget och okonstlat uttryck i kombination med en uttalad vilja att berätta något. I vårt sökande efter en pendang, en konstnär som kompletterar och samspelar med den norrbottniska delen av utställningen stannade vi vid Carl Johan De Geer. En konstnär som enligt min mening ävenledes har ett otvunget och okonstlat förhållningssätt till sina verk. Ofta med sig själv som en folklig ciceron i sin egen adliga livssaga. Det otvungna och okonstlade gäller kanske alldeles speciellt de verk som Carl Johan visar här, ett antal filmer, längre och kortare, med tillhörande manusskisser. Varken filmerna eller skisserna har varit avsedda att benämnas eller visas som konst. Här är det dock konst, väldigt bra konst. Jag vill slutligen tacka de utställande konstnärerna för sin medverkan, tillmötesgående släktingar till de avlidna utställarna och Ricky Sandberg med personal på Havremagasinet för förtroendet att få arbeta med denna utställning. Luleå, januari 2013 Mats Wikström, Curator
VEM ÄR MATS WIKSTRÖM?
C A R L J O HAN D E G E E R AN D EX PRESSI O NS FRO M N O R RBOT TEN
—
Mats Wikström, curator of the exhibition Carl Johan De Geer and Expressions from Norrbotten, describes his vast collection of folk art. During the last 20 years he has collected hundreds of paintings, sculptures and other objects. His collection contains art works that he has found in yard sales, recycling centers and folk museums. In some cases Mats have had the chance to meet with the artist behind the work and get a glimpse of the artist’s life and production. Folk art, according to Mats, is art made without the impulsion to please the conventional art market. He appreciates the unaffected and free expression he finds in good folk art. As a central ingredient, folk art holds the human need to express oneself, but also the satisfaction that lays in the making and completing of the crafts. A witness of basic human values transformed through artistic expressions. In Mats’ opinion, folk art is the highest of art forms. In this exhibition Wikström’s collection is brought together with art by artists working close to or within the folk art tradition - a definition that is far from clear-cut. The curator has chosen Carl Johan De Geer as the pendant to the regional part of the exhibition. De Geer has an easy and direct approach to his art, somewhat like folk art artists. The curator thanks the artists involved, the helpful relatives of the deceased artists and he thanks Ricky Sandberg and the staff at Havremagasinet for their trust and support in creating this exhibition.
Mats Wikström, utställningens curator, är född 1954 i Stockholm men uppvuxen i Norrbotten, mestadels Arvidsjaur. Han lever i Gammelstad med frun Sara och sonen Klas. Efter ett tidigare liv som byråkrat, blev Mats konstnär och är numera även musiker. Som norrbottnisk man ägnar sig Mats varken åt älgjakt, fjällvandring eller skoteråkning. Däremot åker han gärna till New York: ”där jag inte gör särskilt mycket annat än går omkring (fjällvandring), sitter på rummet (älgpasset) och gör låtar och träffar några som jag känner där”. Mats ser hos utövarna i denna utställning ett förhållningssätt till konsten som han önskar vore sitt eget. Där både humor och allvar går före den ironi som han enligt sig själv lite för ofta ägnar sig åt. CURATOR MATS WIKSTRÖM
Mats Wikström, curator of the exhibition, was born 1954 in Stockholm and raised in Norrbotten, mostly Arvidsjaur. He lives in Gammelstad with his wife Sara and their son Klas. After working as a bureaucrat, Mats became an artist and musician. As a man from Norrbotten, Mats does not hunt moose, hike in the mountains or own a snowmobile. But he does travel to New York a few times a year: That’s where he walks around (hikes), sits in his room (like a hunter on stand) and makes songs and meets friends. The artists in this exhibition approach art in a way that Mats wished for himself. Where the sense of humor and severity is more profound than the irony he, according to himself, engages in a bit too often.
CARL JOHAN DE GEER —
FI LM ÄR DEN BÄSTA KONSTEN!
CARL JOHAN DE GEER —
FI LM ÄR DEN BÄSTA KONSTEN!
För 50 år sedan, när jag gick på Konstfackskolan, föreföll film vara den viktigaste konstarten. Åh vad jag ville göra film. Där finns ju allt på samma gång: bildkonst, litteratur, balett, mim, musik, slagsmål, lycka, olycka, mord, snällhet, ondska, matlagning, tävling, kamp, replik, retorik, monolog, parodi, kärlek, hat, kirurgi, erotik – vilken av dessa konstarter jag än ville ägna mig åt i livet så kunde jag hitta den inom filmen. Och gestalta den. Dessutom: den som gör film kan få uppmärksamhet, beröm, tillstånd att köra in stora lastbilar i parker, spärra av gator, använda skjutvapen och dynamit, att dra elektriska kablar kors och tvärs, att skrika till andra håll tyst, ur vägen. Saken var klar, min klasskamrat Håkan Alexandersson och jag började förbereda oss. Det skulle ta tid. Tio år senare kom vi igång, med Tårtan-serien 1972. Och under 20 år trappade vi upp arbetet. Skjutvapen, svartkrut, magnesium och stubintråd fyllde kontorets hyllor, ihop med böcker av Franz Kafka, Sigmund Freud, Dorothy Sayers och Patricia Highsmith. Sen föll vårt samarbete ihop, av många orsaker. Detta har jag gjort en film om, Jag minns Håkan Alexandersson. Den, och många andra filmer, kan ni se på den här utställningen. Aldrig mer skulle eldstrider vara mitt mål. I 55-årsåldern hade min barnslighet avtagit en smula. När jag nu började göra filmerna själv drogs de mer åt det dokumentära. Och då kom jag på ett knep som underlättade. Att rita små teckningar i manuskripten. Det gick fort, när jag väl hade hittat den rätta pennan, en reservoarpenna som gled utan motstånd över papperet. Snabba teckningar utan föregående skisser blev mitt sätt att tänka. Och att planera både dramaturgi, scenografi och repliker. Nu var det inte alltid så enkelt. Filmen Med kameran som tröst, del 2, vars manus finns med i utställningen, spelades in med mitt bildmanus som modell. Och min käre vän och medarbetare, filmklipparen Thomas Täng, klippte filmen så som jag hade tänkt mig den. Jag hängde över hans axel hela tiden. Filmen blev tråkig. Thomas frågade mig: kan jag få sitta ensam i klipprummet i tre dagar (vi hade suttit där i fyra månader). Absolut inte, sa jag, säker på att bara jag förstod filmen idé. Han insisterade och jag höll mig borta en kort tid. Thomas delade upp filmen i 50 bitar, flyttade om dem totalt och slängde några av dem. Han skapade en helt ny berättarstruktur, med tågresan som huvudingrediens. Tack Thomas! Du höjde filmen från en geting till fyra. Jag hade fel och du hade rätt. Så… ett råd till er som vill göra film: planera varje bild noga. Var sedan beredd att göra om redigeringen flera gånger. Kanske att göra om hela inspelningen. Alltsammans är härligt. Film är den bästa konsten! Carl Johan De Geer
FILM IS THE BEST ART FORM! Artist Carl Johan De Geer tells us about a lifetime of doing film art. He was drawn to film making early in his life, back when he begun his art studies. He describes the joy of film making, his collaborations and conflicts with close co-workers. A career in film that started with a boyish fascination for violence and guns has now ended up in a more documentary tone. Along the way De Geer learned a strategy to ease the film making process: making drawings in the manuscripts. This way he could plan the dramaturgy, the scenography and dialogue at the same time. De Geer describes the making of Hiding behind the camera 2: The film was edited according to his storyboard but the result became boring. When De Geer let his friend the film editor Thomas Täng find a new structure, alone in the cutting room, a whole new and much better film emerged. De Geer thanks his friend for this. Carl Johan De Geer gives us the following tips when is comes to making films: plan every frame carefully, spend a lot of time editing. Perhaps do the filming all over again. It’s a wonderful process.
LÅNGFILMER, VISAS I BIOSALONGEN — BULJONG, EN FILM OM 1900-TALET
1 TIM 14 MIN, 1995
MED KAMERAN SOM TRÖST, DEL 2
1 TIM 20 MIN, 2004
“1900-talets kodord, kan det vara buljong?” frågar sig den kvinnliga berättaren i denna undersökning av människans situation under vårt förra sekel. Framtidens forskare hittar en väska full med fotografier från en egendomlig primitiv tid fylld men riter och besvärjelser. “Det enda självklara tycks vara att 1900-talet är ångestens århundrade. Varje person misslyckas varje dag”. Vi får följa en fotografs vedermödor för att registrera det århundrade han vistas i. Vår tid speglas i Carl Johans omfattande fotografiska verksamhet. “Det går in i kameran och in i negativpärmarna. Där ligger ett helt århundrade som ingen jävel vill se”. Manlig självömkan, ångest och förbudet mot att använda svart inom måleriet är några av ingredienserna i denna brokiga exposé över människans villkor i vår tid. “Mamma sa varje dag till oss barn att hon var mycket sjuk. Hon snart skulle dö. Vi barn önskade intensivt att det var sant. Det hade vi dåligt samvete för och fortsatte att ha under de ytterligare nästan femtio år som hon skulle leva”. Med avstamp i en nutid som firad konstnär och fördragshållare får vi genom fiktiva dramatiseringar och tillbakablickar i släktens historia följa en människas försök att konstituera ett liv trots och kanske också tack vare sin adliga bakgrund. Melankolisk, personlig och humoristisk skildring av en människas strävanden att försöka förstå sig själv och sin omvärld.
För 50 år sedan, när jag gick på Konstfackskolan, föreföll film vara den viktigaste konstarten. Åh vad jag ville göra film. Där finns ju allt på samma gång: bildkonst, litteratur, balett, mim, musik, slagsmål, lycka, olycka, mord, snällhet, ondska, matlagning, tävling, kamp, replik, retorik, monolog, parodi, kärlek, hat, kirurgi, erotik – vilken av dessa konstarter jag än ville ägna mig åt i livet så kunde jag hitta den inom filmen. Och gestalta den. Dessutom: den som gör film kan få uppmärksamhet, beröm, tillstånd att köra in stora lastbilar i parker, spärra av gator, använda skjutvapen och dynamit, att dra elektriska kablar kors och tvärs, att skrika till andra håll tyst, ur vägen. Saken var klar, min klasskamrat Håkan Alexandersson och jag började förbereda oss. Det skulle ta tid. Tio år senare kom vi igång, med Tårtan-serien 1972. Och under 20 år trappade vi upp arbetet. Skjutvapen, svartkrut, magnesium och stubintråd fyllde kontorets hyllor, ihop med böcker av Franz Kafka, Sigmund Freud, Dorothy Sayers och Patricia Highsmith. Sen föll vårt samarbete ihop, av många orsaker. Detta har jag gjort en film om, Jag minns Håkan Alexandersson. Den, och många andra filmer, kan ni se på den här utställningen. Aldrig mer skulle eldstrider vara mitt mål. I 55-årsåldern hade min barnslighet avtagit en smula. När jag nu började göra filmerna själv drogs de mer åt det dokumentära. Och då kom jag på ett knep som underlättade. Att rita små teckningar i manuskripten. Det gick fort, när jag väl hade hittat den rätta pennan, en reservoarpenna som gled utan motstånd över papperet. Snabba teckningar utan föregående skisser blev mitt sätt att tänka. Och att planera både dramaturgi, scenografi och repliker. Nu var det inte alltid så enkelt. Filmen Med kameran som tröst, del 2, vars manus finns med i utställningen, spelades in med mitt bildmanus som modell. Och min käre vän och medarbetare, filmklipparen Thomas Täng, klippte filmen så som jag hade tänkt mig den. Jag hängde över hans axel hela tiden. Filmen blev tråkig. Thomas frågade mig: kan jag få sitta ensam i klipprummet i tre dagar (vi hade suttit där i fyra månader). Absolut inte, sa jag, säker på att bara jag förstod filmen idé. Han insisterade och jag höll mig borta en kort tid. Thomas delade upp filmen i 50 bitar, flyttade om dem totalt och slängde några av dem. Han skapade en helt ny berättarstruktur, med tågresan som huvudingrediens. Tack Thomas! Du höjde filmen från en geting till fyra. Jag hade fel och du hade rätt. Så… ett råd till er som vill göra film: planera varje bild noga. Var sedan beredd att göra om redigeringen flera gånger. Kanske att göra om hela inspelningen. Alltsammans är härligt. Film är den bästa konsten! Carl Johan De Geer
FILM IS THE BEST ART FORM! Artist Carl Johan De Geer tells us about a lifetime of doing film art. He was drawn to film making early in his life, back when he begun his art studies. He describes the joy of film making, his collaborations and conflicts with close co-workers. A career in film that started with a boyish fascination for violence and guns has now ended up in a more documentary tone. Along the way De Geer learned a strategy to ease the film making process: making drawings in the manuscripts. This way he could plan the dramaturgy, the scenography and dialogue at the same time. De Geer describes the making of Hiding behind the camera 2: The film was edited according to his storyboard but the result became boring. When De Geer let his friend the film editor Thomas Täng find a new structure, alone in the cutting room, a whole new and much better film emerged. De Geer thanks his friend for this. Carl Johan De Geer gives us the following tips when is comes to making films: plan every frame carefully, spend a lot of time editing. Perhaps do the filming all over again. It’s a wonderful process.
LÅNGFILMER, VISAS I BIOSALONGEN — BULJONG, EN FILM OM 1900-TALET
1 TIM 14 MIN, 1995
MED KAMERAN SOM TRÖST, DEL 2
1 TIM 20 MIN, 2004
“1900-talets kodord, kan det vara buljong?” frågar sig den kvinnliga berättaren i denna undersökning av människans situation under vårt förra sekel. Framtidens forskare hittar en väska full med fotografier från en egendomlig primitiv tid fylld men riter och besvärjelser. “Det enda självklara tycks vara att 1900-talet är ångestens århundrade. Varje person misslyckas varje dag”. Vi får följa en fotografs vedermödor för att registrera det århundrade han vistas i. Vår tid speglas i Carl Johans omfattande fotografiska verksamhet. “Det går in i kameran och in i negativpärmarna. Där ligger ett helt århundrade som ingen jävel vill se”. Manlig självömkan, ångest och förbudet mot att använda svart inom måleriet är några av ingredienserna i denna brokiga exposé över människans villkor i vår tid. “Mamma sa varje dag till oss barn att hon var mycket sjuk. Hon snart skulle dö. Vi barn önskade intensivt att det var sant. Det hade vi dåligt samvete för och fortsatte att ha under de ytterligare nästan femtio år som hon skulle leva”. Med avstamp i en nutid som firad konstnär och fördragshållare får vi genom fiktiva dramatiseringar och tillbakablickar i släktens historia följa en människas försök att konstituera ett liv trots och kanske också tack vare sin adliga bakgrund. Melankolisk, personlig och humoristisk skildring av en människas strävanden att försöka förstå sig själv och sin omvärld.
KORTFILMER, VISAS I UTSÄLLNINGSRUMMET — MORMOR, HITLER OCH JAG
17 MIN, 2001
“Vi barn avgudade henne. Mormor var för ett barn en i sann mening god människa. Mormor var också nazist.” Carl Johan gör ett försök att förstå och bearbeta detta faktum. “I dom nazistiska konsttidningarna i mormors tambur fanns nog fröet till brunhatet och färgglädjen i min egen framtid”. I Die Kunst im Deutschen Riech fanns fürerns arbetsrum återgivet i praktfulla fotografier. “Och det påminner mig inte så lite om min egen släkts sätt att möblera. 60-talet kom därför så väldigt lämpligt för mig. Det tidiga 60-talet, det var avantgardism, experiment, brott mot dom borgerliga konventionerna. Vi som är unga skapar vår egen släkt genom att flytta ihop med våra vänner”. Men frågorna kvarstår, det förflutna gör sig påmint i denna tankfulla betraktelse över människans plats i de små och stora sammanhangen. STOCKHOLMSSYNDROMET
9 MIN, 2002
“Jag tyckte aldrig om det du gjorde, konst, filmer. Man ska inte berätta för utomstående om privata saker.” Men, säger Carl Johan till sin pappa, det är ju just det som är konst, som är film. Minnen, känslor och drömmar om hus och platser i ett älskat Stockholm bearbetas i ett psykoterapeutisk samtal med den döde fadern. PÅ SPANING EFTER EN PRINS SOM FLYTT
13 MIN, 2008
Carl Johan tackar ja till en fråga om han vill göra en utställning på Waldemarsudde med verk ur Prins Eugenes konstsamling. När Carl Johan närmar sig den stora konstsamlingen, 7000 verk, hittar han prinsens skisser och ofullbordade verk som i många fall av honom själv fått påskriften “Utan värde” på baksidan. Ett sorteringsuppdrag som bl a leder till en ny konstteori. JAG MINNS LENA SVEDBERG
6 MIN, 2000
Carl Johan De Geers och Lena Svedbergs vägar korsades i Stockholm under senare delen av 60-talet. Det var den legendariska tidningen Puss som förde dem samman. Lena tecknade, Carl Johan försåg henne bilder att teckna av. Ett gripande människoöde speglas i en turbulent tid i det svenska samhället. JAG MINNS HÅKAN ALEXANDERSSON
14 MIN, 2006
Håkan och Carl Johan gick i samma klass på Konstfack i Stockholm. Där började de sitt samarbete som skulle ge oss klassiker som Tårtan, Doktor Krall och Privatdetektiven Kant. Vi får följa de två på de vedermödor som livet har att erbjuda. “Om ni tror att det här är nostalgi så har ni fel, det är frågan om bitterhet”, säger Carl Johan i filmens inledning. En skildring av manlig vänskap som tar sig andra vägar än vad ungdomens bekymmerslösa outsidertillvaro och misstro mot auktoriteter förespeglade.
NO RRBOTTNISKA UTTRYCK —
KORTFILMER, VISAS I UTSÄLLNINGSRUMMET — MORMOR, HITLER OCH JAG
17 MIN, 2001
“Vi barn avgudade henne. Mormor var för ett barn en i sann mening god människa. Mormor var också nazist.” Carl Johan gör ett försök att förstå och bearbeta detta faktum. “I dom nazistiska konsttidningarna i mormors tambur fanns nog fröet till brunhatet och färgglädjen i min egen framtid”. I Die Kunst im Deutschen Riech fanns fürerns arbetsrum återgivet i praktfulla fotografier. “Och det påminner mig inte så lite om min egen släkts sätt att möblera. 60-talet kom därför så väldigt lämpligt för mig. Det tidiga 60-talet, det var avantgardism, experiment, brott mot dom borgerliga konventionerna. Vi som är unga skapar vår egen släkt genom att flytta ihop med våra vänner”. Men frågorna kvarstår, det förflutna gör sig påmint i denna tankfulla betraktelse över människans plats i de små och stora sammanhangen. STOCKHOLMSSYNDROMET
9 MIN, 2002
“Jag tyckte aldrig om det du gjorde, konst, filmer. Man ska inte berätta för utomstående om privata saker.” Men, säger Carl Johan till sin pappa, det är ju just det som är konst, som är film. Minnen, känslor och drömmar om hus och platser i ett älskat Stockholm bearbetas i ett psykoterapeutisk samtal med den döde fadern. PÅ SPANING EFTER EN PRINS SOM FLYTT
13 MIN, 2008
Carl Johan tackar ja till en fråga om han vill göra en utställning på Waldemarsudde med verk ur Prins Eugenes konstsamling. När Carl Johan närmar sig den stora konstsamlingen, 7000 verk, hittar han prinsens skisser och ofullbordade verk som i många fall av honom själv fått påskriften “Utan värde” på baksidan. Ett sorteringsuppdrag som bl a leder till en ny konstteori. JAG MINNS LENA SVEDBERG
6 MIN, 2000
Carl Johan De Geers och Lena Svedbergs vägar korsades i Stockholm under senare delen av 60-talet. Det var den legendariska tidningen Puss som förde dem samman. Lena tecknade, Carl Johan försåg henne bilder att teckna av. Ett gripande människoöde speglas i en turbulent tid i det svenska samhället. JAG MINNS HÅKAN ALEXANDERSSON
14 MIN, 2006
Håkan och Carl Johan gick i samma klass på Konstfack i Stockholm. Där började de sitt samarbete som skulle ge oss klassiker som Tårtan, Doktor Krall och Privatdetektiven Kant. Vi får följa de två på de vedermödor som livet har att erbjuda. “Om ni tror att det här är nostalgi så har ni fel, det är frågan om bitterhet”, säger Carl Johan i filmens inledning. En skildring av manlig vänskap som tar sig andra vägar än vad ungdomens bekymmerslösa outsidertillvaro och misstro mot auktoriteter förespeglade.
NO RRBOTTNISKA UTTRYCK —
BI RGIT ENGSTRÖM Birgit är dotter till Fingal Larsson och växte upp i Bjurå som ligger norr om Niemisel längs Haparandabanan. Pappan arbetade vid SJ och under sig hade han bl a Fritiof Enbom, huvudmannen i den sk Enbomaffären. Enbom, som idag betraktas som mytoman, framförde vid sidan av sitt eget erkännande även anklagelser mot sina arbetskamrater om uppgiftslämnande rörande hemliga försvarsanläggningar till Sovjetunionen. Fingal Larsson greps 1952 och i den tidsanda som rådde även i Sverige under McCarthy-tiden förde rättsmaskineriet dessa fabricerade anklaganden till fällande domar. Birgits pappa blev fälld i första instans, frikänd i hovrätten och till sist fälld i högsta domstolen. Tre ledamöter ville fria, fyra fälla. Straffet blev sänkt jämfört med ursprungsdomen, från fem till två års straffarbete. En ytterligare konsekvens av detta var att Fingal förlorade sitt jobb på SJ. Flera försök att få till stånd en ny rättegång har gjorts. Senast avslog högsta domstolen en begäran om resning i december 2011 som inlämnats av Birgit Engström tillsammans med brodern, Rune Larsson. Dessa händelser tog alltså sin början under 50-talet då Birgit gick i realskolan. Åren passerade och efter pensioneringen från ritningar och planer på olika arkitektkontor i Norrbotten fick hon mer tid till sitt intresse att brodera korsstygn. Behovet att bearbeta sina upplevelser angående pappans rättsfall tillsammans med uppmaningar om att berätta om sitt öde blev så småningom manifesterade i de korsstygnsbroderier som vi visar i utställningen. –Jag började och det kom bara mer och mer och mer, säger Birgit. Min ingång till Birgits broderier är via journalisten Tomas Bresky som har ägnat en betydande del av sin yrkesverksamhet åt Enbomaffären. Detta arbete har bl a resulterat i reportageboken Kodnamn: Mikael, Ordfront förlag, 2008. Boken ligger också till grund för “Affären Enbom – en spionopera från det kalla kriget” som kommer att sättas upp i Boden sommaren 2013. Där dramatiseras bl a det öde som Birgits familj fått leva med, och lever med, ännu i denna dag. Mats Wikström
Birgit Engström is the daughter of Fingal Larsson. She grew up i Bjurå. Her father worked at the state railway and was the boss of Fritiof Enbom, a central person of the Enbom-scandal. Today Enbom is considered to have been a compulsive liar. But during the 1950’s he confessed to have left Swedish national secrets to the Soviet union about defense facilities. Enbom also accused his co-workers to be participating in these contacts with the Russians. Due to the spirit of the time, the accused where convicted. Birgits father was sentenced to two years of hard labor. After that he couldn’t go back to his job at the state railway. Since then both Fingal Larsson and later, his children, has fought for vindication without any results. Birgit felt a need to personally process her father’s fate and her own experiences of being seen as the daughter of a spy. In the exhibition we show her cross-stitchings. ”I started and it just kept pouring out of me”, Birgit has said about her work. During the summer of 2013 a play about the Enbom scandal will be shown in Boden. It´s based on the book Kodnamn: Mikael by journalist Tomas Bresky.
BI RGIT ENGSTRÖM Birgit är dotter till Fingal Larsson och växte upp i Bjurå som ligger norr om Niemisel längs Haparandabanan. Pappan arbetade vid SJ och under sig hade han bl a Fritiof Enbom, huvudmannen i den sk Enbomaffären. Enbom, som idag betraktas som mytoman, framförde vid sidan av sitt eget erkännande även anklagelser mot sina arbetskamrater om uppgiftslämnande rörande hemliga försvarsanläggningar till Sovjetunionen. Fingal Larsson greps 1952 och i den tidsanda som rådde även i Sverige under McCarthy-tiden förde rättsmaskineriet dessa fabricerade anklaganden till fällande domar. Birgits pappa blev fälld i första instans, frikänd i hovrätten och till sist fälld i högsta domstolen. Tre ledamöter ville fria, fyra fälla. Straffet blev sänkt jämfört med ursprungsdomen, från fem till två års straffarbete. En ytterligare konsekvens av detta var att Fingal förlorade sitt jobb på SJ. Flera försök att få till stånd en ny rättegång har gjorts. Senast avslog högsta domstolen en begäran om resning i december 2011 som inlämnats av Birgit Engström tillsammans med brodern, Rune Larsson. Dessa händelser tog alltså sin början under 50-talet då Birgit gick i realskolan. Åren passerade och efter pensioneringen från ritningar och planer på olika arkitektkontor i Norrbotten fick hon mer tid till sitt intresse att brodera korsstygn. Behovet att bearbeta sina upplevelser angående pappans rättsfall tillsammans med uppmaningar om att berätta om sitt öde blev så småningom manifesterade i de korsstygnsbroderier som vi visar i utställningen. –Jag började och det kom bara mer och mer och mer, säger Birgit. Min ingång till Birgits broderier är via journalisten Tomas Bresky som har ägnat en betydande del av sin yrkesverksamhet åt Enbomaffären. Detta arbete har bl a resulterat i reportageboken Kodnamn: Mikael, Ordfront förlag, 2008. Boken ligger också till grund för “Affären Enbom – en spionopera från det kalla kriget” som kommer att sättas upp i Boden sommaren 2013. Där dramatiseras bl a det öde som Birgits familj fått leva med, och lever med, ännu i denna dag. Mats Wikström
Birgit Engström is the daughter of Fingal Larsson. She grew up i Bjurå. Her father worked at the state railway and was the boss of Fritiof Enbom, a central person of the Enbom-scandal. Today Enbom is considered to have been a compulsive liar. But during the 1950’s he confessed to have left Swedish national secrets to the Soviet union about defense facilities. Enbom also accused his co-workers to be participating in these contacts with the Russians. Due to the spirit of the time, the accused where convicted. Birgits father was sentenced to two years of hard labor. After that he couldn’t go back to his job at the state railway. Since then both Fingal Larsson and later, his children, has fought for vindication without any results. Birgit felt a need to personally process her father’s fate and her own experiences of being seen as the daughter of a spy. In the exhibition we show her cross-stitchings. ”I started and it just kept pouring out of me”, Birgit has said about her work. During the summer of 2013 a play about the Enbom scandal will be shown in Boden. It´s based on the book Kodnamn: Mikael by journalist Tomas Bresky.
CLI FTON FEXMO
CLI FTON FEXMO
Som så många andra Luleåbor mötte jag först Clifton Fexmos utsagor i Annonsbladet under 80-talet. Jag jobbade som byråkrat på Landstingets centralförvaltning och vi var en skara korridortrampare som med stor glädje och förväntan såg fram emot onsdagarna då Annonsbladet skulle komma med ett nytt meddelande från Clifton. Det bestod av en kort informativ text, oftast kombinerat med en bild på Clifton i plommonstop och käpp. Ämnena som togs upp var hämtade ur Cliftons liv och berättade exempelvis om fysisk träning, semesterresor och religionsutövning. Under årsskiftet 1993/94 ställdes dessa annonser ut av Galleri Kilen (som drevs av konstnärsgruppen med samma namn som nu utgör kärnan i Havremagasinets ledarstab). Efter ett uppehåll med sin publicistiska verksamhet under 00-talet, deltog Clifton med ett antal fotografier i Luleå Sommarbiennal 2005. Vi kunde åter ta del av både Cliftons tidiga annonser, senare brev mm i boken ”Den förste bloggaren” utgiven av Black Island Books, 2009. För min egen del har Clifton varit en inspirationskälla bl a till den serie av pamfletter jag hade på NSD:s kultursida under senare delen av 90-talet i form av ”Mats uttalar sig”. På senare tid har Clifton återupptagit sin publicering i Annonsbladet med fina betraktelser bland annat om sitt bostadsområde Bergviken i Luleå. I denna utställning visar Clifton fotografier med tillhörande texter som bl a behandlar hans engagemang i förbättringen av vägnätet i anslutning till byn Jierijärvi norr om Korpilombolo där han tillbringade delar av sin ungdom. Clifton Fexmo became known in Luleå and to Mats Wikström during the 1980’s when he started to send announcements to the local ad paper. The announcements consisted mostly of a short informative text, accompanied with a photograph of Clifton in bowler hat and cane. Clifton wrote reflections about his life. The first blogger, Clifton Fexmo’s announcements and letters, was published 2009 by local publishing house Black Island Books. Clifton Fexmo has been a source of inspiration, to Mats Wikström, when he did a series of pamphlets in the local newspaper in the 1990’s. This exhibition will be showing Clifton Fexmo’s photos and texts concerning his commitment to improve the road network in the region of the village Jierijärvi, north of Korpilombolo, where he lived during his childhood.
Fotonr: 538. Detta hus på bilden, är ägt av Riekola, med gul traktor, uthus och vedhög, samt finns ett hus nära det blåvita huset, som inte syns, men står längs vägen, till vänster om bilden, på samma tomt och ägare. Nu den som fick detta ställe, var sonen. De äldre personerna som bodde här,
Mats Wikström
har flyttat in till Korpilombolos äldre boende.
Som så många andra Luleåbor mötte jag först Clifton Fexmos utsagor i Annonsbladet under 80-talet. Jag jobbade som byråkrat på Landstingets centralförvaltning och vi var en skara korridortrampare som med stor glädje och förväntan såg fram emot onsdagarna då Annonsbladet skulle komma med ett nytt meddelande från Clifton. Det bestod av en kort informativ text, oftast kombinerat med en bild på Clifton i plommonstop och käpp. Ämnena som togs upp var hämtade ur Cliftons liv och berättade exempelvis om fysisk träning, semesterresor och religionsutövning. Under årsskiftet 1993/94 ställdes dessa annonser ut av Galleri Kilen (som drevs av konstnärsgruppen med samma namn som nu utgör kärnan i Havremagasinets ledarstab). Efter ett uppehåll med sin publicistiska verksamhet under 00-talet, deltog Clifton med ett antal fotografier i Luleå Sommarbiennal 2005. Vi kunde åter ta del av både Cliftons tidiga annonser, senare brev mm i boken ”Den förste bloggaren” utgiven av Black Island Books, 2009. För min egen del har Clifton varit en inspirationskälla bl a till den serie av pamfletter jag hade på NSD:s kultursida under senare delen av 90-talet i form av ”Mats uttalar sig”. På senare tid har Clifton återupptagit sin publicering i Annonsbladet med fina betraktelser bland annat om sitt bostadsområde Bergviken i Luleå. I denna utställning visar Clifton fotografier med tillhörande texter som bl a behandlar hans engagemang i förbättringen av vägnätet i anslutning till byn Jierijärvi norr om Korpilombolo där han tillbringade delar av sin ungdom. Clifton Fexmo became known in Luleå and to Mats Wikström during the 1980’s when he started to send announcements to the local ad paper. The announcements consisted mostly of a short informative text, accompanied with a photograph of Clifton in bowler hat and cane. Clifton wrote reflections about his life. The first blogger, Clifton Fexmo’s announcements and letters, was published 2009 by local publishing house Black Island Books. Clifton Fexmo has been a source of inspiration, to Mats Wikström, when he did a series of pamphlets in the local newspaper in the 1990’s. This exhibition will be showing Clifton Fexmo’s photos and texts concerning his commitment to improve the road network in the region of the village Jierijärvi, north of Korpilombolo, where he lived during his childhood.
Fotonr: 538. Detta hus på bilden, är ägt av Riekola, med gul traktor, uthus och vedhög, samt finns ett hus nära det blåvita huset, som inte syns, men står längs vägen, till vänster om bilden, på samma tomt och ägare. Nu den som fick detta ställe, var sonen. De äldre personerna som bodde här,
Mats Wikström
har flyttat in till Korpilombolos äldre boende.
GUNNAR HANSSON
GUNNAR HANSSON
Min första kontakt med Gunnar Hansson var när jag läste i tidningen att någon hade skulpterat Sveriges alla fåglar i trä, 350 stycken. Detta var någon gång på 90-talet och jag hade också förstått att Gunnar upprättat ett jaktmuseum bl a med träskulpturer av Sveriges alla vilda djur. Jag gjorde vid den tiden ett försök att besöka museet men av någon anledning blev inte det av, kanske var det stängt. Jag återfick den visserligen aldrig fullbordade kontakten med Gunnar när han för något år sedan ringde och frågade om jag kunde gjuta en skulptur åt honom i brons. Jag gjöt skulpturen, en skejtande Charlotte Kalla, och fick i samband med detta tillfälle möjlighet att se några av de 350 fåglarna, de vilda djuren och dessutom: Näcken i helfigur, tomtar, troll och som kronan på verket Zlatan Ibrahimovich som klackar in sitt konstmål mot Italien i EM 2004. I utställningen visar vi delar av Gunnars omfattande produktion. Gunnar är född 1938 i Skäret strax söder om sin nuvarande bostadsort Antnäs. Efter en brokig yrkeskarriär började han i 40-årsåldern att slöjda på heltid efter en genomgången snickarkurs. Efter två år på Sunderby folkhögskolas konstlinje i slutet på 70-talet började han att måla och skulptera och på den vägen är det. Åtskilliga är de projekt i Antnäs med omnejd där Gunnar bidragit med både kunnande om sin hembygd och med skulpturer av olika slag. En sol av trä med 5,5 meters diameter placerad vid Skärets fäbodvall är ett exempel på detta. Gunnar har ställt ut runt om i landet, dock mycket sparsamt i hemlänet. Mats Wikström read in the papers about a person who had sculpted all 350 birds of Sweden. The artist, Gunnar Hansson, and had arranged a museum of hunting, filled with wooden sculptures of Swedish wild-life. A few years later Gunnar hired Mats to cast a bronze sculpture of the successful Swedish skier Charlotte Kalla. Gunnar Hansson was born 1938. In his 40’s he began to work full time with doing woodworks and painting. Gunnar is a very productive artist who has done numerous sculptural projects in his local community. Mats Wikström
Min första kontakt med Gunnar Hansson var när jag läste i tidningen att någon hade skulpterat Sveriges alla fåglar i trä, 350 stycken. Detta var någon gång på 90-talet och jag hade också förstått att Gunnar upprättat ett jaktmuseum bl a med träskulpturer av Sveriges alla vilda djur. Jag gjorde vid den tiden ett försök att besöka museet men av någon anledning blev inte det av, kanske var det stängt. Jag återfick den visserligen aldrig fullbordade kontakten med Gunnar när han för något år sedan ringde och frågade om jag kunde gjuta en skulptur åt honom i brons. Jag gjöt skulpturen, en skejtande Charlotte Kalla, och fick i samband med detta tillfälle möjlighet att se några av de 350 fåglarna, de vilda djuren och dessutom: Näcken i helfigur, tomtar, troll och som kronan på verket Zlatan Ibrahimovich som klackar in sitt konstmål mot Italien i EM 2004. I utställningen visar vi delar av Gunnars omfattande produktion. Gunnar är född 1938 i Skäret strax söder om sin nuvarande bostadsort Antnäs. Efter en brokig yrkeskarriär började han i 40-årsåldern att slöjda på heltid efter en genomgången snickarkurs. Efter två år på Sunderby folkhögskolas konstlinje i slutet på 70-talet började han att måla och skulptera och på den vägen är det. Åtskilliga är de projekt i Antnäs med omnejd där Gunnar bidragit med både kunnande om sin hembygd och med skulpturer av olika slag. En sol av trä med 5,5 meters diameter placerad vid Skärets fäbodvall är ett exempel på detta. Gunnar har ställt ut runt om i landet, dock mycket sparsamt i hemlänet. Mats Wikström read in the papers about a person who had sculpted all 350 birds of Sweden. The artist, Gunnar Hansson, and had arranged a museum of hunting, filled with wooden sculptures of Swedish wild-life. A few years later Gunnar hired Mats to cast a bronze sculpture of the successful Swedish skier Charlotte Kalla. Gunnar Hansson was born 1938. In his 40’s he began to work full time with doing woodworks and painting. Gunnar is a very productive artist who has done numerous sculptural projects in his local community. Mats Wikström
JU LIA NYLUN D
Jag står inne i förrummet till restaurangen på Vippabacken, beläget ca 5 mil norr om Töre på vägen mot Gällivare, och får syn på en högst märklig träskulptur föreställande en kvinna med en bestämd och aningen gåtfull uppsyn. Det är andra halvan av 90-talet och det är fortfarande Vippa-Tore själv som sköter ruljansen. Det finns fler träskulpturer i samma anda och jag inhandlar träkvinnan, en liten fjällko och ett renhuvud monterat på en bemålad platta. Jag får höra av nämnde Vippa-Tore att skulpturerna är gjorda av Julia Nylund från Markusvinsa som ligger någon mil söder om Korpilombolo. Jag bestämmer mig ganska omgående för att försöka komma i kontakt med Julia, och om det går göra ett besök. Jodå, det går bra att komma och hälsa på. Julia Nylund föddes i Teurajärvi, flyttade till Markusvinsa och gifte sig med Adolf 1945. Där uppfostrade de tre flickor och bedrev bl a småbruk fram till 1966. Försäljningen av korna och den saknad som Julia kände när ladugården stod tom blev startpunkten för hennes slöjdande. Hon ville minnas korna och började göra kohuvuden i trä och även mindre kor i helfigur. Så småningom porträtterade hon sittande vid köksbordet även andra djur som fanns i hennes närhet, ofta med material som hon hämtade i skogen under sina dagliga promenader. Vid besöket hos Julia får jag även träffa hennes tre döttrar Märta, Karin och Linnéa. Alla tre kulturellt verksamma inom olika sammanhang. I mötet med Julia känner jag igen något av det jag upplevde när jag såg träkvinnan hos Vippa-Tore, en vänlig bestämdhet med hög integritet. Jag får under besöket se många fina alster i form av skulpturer och även några möbler och slöjdade produkter avsedda för heminredning. Jag är fortfarande glad för att jag gjorde detta besök. När kvällsgröten skall ätas säger jag hej då och sätter mig i bilen och kör hemåt. Julia Nylund (1914-2002) was born in Teurajärvi. She moved to Markusvinsa and got married in 1945. They had three daughters. Julia and her husband worked on their farm until 1966. Selling the cows, and missing them, became the starting point for her handicrafting. At first she made wooden cows. Sitting at her kitchen table she crafted animals from materials she had gathered from the forest. Mats Wikström saw a sculpture in a restaurant and was told that the maker of the piece of art was Julia Nylund. It was a wooden sculpture of a peculiar woman with an enigmatic expression. He bought it and other sculptures. During a visit to Julia, Mats got a chance to see more of her sculptural and handicraft works. Mats Wikström
JU LIA NYLUN D
Jag står inne i förrummet till restaurangen på Vippabacken, beläget ca 5 mil norr om Töre på vägen mot Gällivare, och får syn på en högst märklig träskulptur föreställande en kvinna med en bestämd och aningen gåtfull uppsyn. Det är andra halvan av 90-talet och det är fortfarande Vippa-Tore själv som sköter ruljansen. Det finns fler träskulpturer i samma anda och jag inhandlar träkvinnan, en liten fjällko och ett renhuvud monterat på en bemålad platta. Jag får höra av nämnde Vippa-Tore att skulpturerna är gjorda av Julia Nylund från Markusvinsa som ligger någon mil söder om Korpilombolo. Jag bestämmer mig ganska omgående för att försöka komma i kontakt med Julia, och om det går göra ett besök. Jodå, det går bra att komma och hälsa på. Julia Nylund föddes i Teurajärvi, flyttade till Markusvinsa och gifte sig med Adolf 1945. Där uppfostrade de tre flickor och bedrev bl a småbruk fram till 1966. Försäljningen av korna och den saknad som Julia kände när ladugården stod tom blev startpunkten för hennes slöjdande. Hon ville minnas korna och började göra kohuvuden i trä och även mindre kor i helfigur. Så småningom porträtterade hon sittande vid köksbordet även andra djur som fanns i hennes närhet, ofta med material som hon hämtade i skogen under sina dagliga promenader. Vid besöket hos Julia får jag även träffa hennes tre döttrar Märta, Karin och Linnéa. Alla tre kulturellt verksamma inom olika sammanhang. I mötet med Julia känner jag igen något av det jag upplevde när jag såg träkvinnan hos Vippa-Tore, en vänlig bestämdhet med hög integritet. Jag får under besöket se många fina alster i form av skulpturer och även några möbler och slöjdade produkter avsedda för heminredning. Jag är fortfarande glad för att jag gjorde detta besök. När kvällsgröten skall ätas säger jag hej då och sätter mig i bilen och kör hemåt. Julia Nylund (1914-2002) was born in Teurajärvi. She moved to Markusvinsa and got married in 1945. They had three daughters. Julia and her husband worked on their farm until 1966. Selling the cows, and missing them, became the starting point for her handicrafting. At first she made wooden cows. Sitting at her kitchen table she crafted animals from materials she had gathered from the forest. Mats Wikström saw a sculpture in a restaurant and was told that the maker of the piece of art was Julia Nylund. It was a wooden sculpture of a peculiar woman with an enigmatic expression. He bought it and other sculptures. During a visit to Julia, Mats got a chance to see more of her sculptural and handicraft works. Mats Wikström
ASSAR WALLENIUS
Född 8/8 1937 i Hapakylä, Övertorneå, Norrbottens län, Sverige. Finländare. Ord som brukar avsluta baksidestexten som finns på många av Assars målningar. Han levde i sin egen värld säger de bröder som finns kvar i livet. Efter att ha prövat på studier och arbete i södra Sverige kom Assar tillbaka till hembygden och drog sig allt mer inom sig själv. Senare delen av sitt liv bodde Assar i Luleå och måleriet blev hans ventil till omvärlden där han både i färg och tematik kunde formulera upplevelser och tankar. Jag mötte Assars målningar första gången på Återvinningscentralen på Kronan i Luleå dit anhöriga hade lämnat delar av hans mycket stora produktion efter hans bortgång. Jag stod förstummad inför något alldeles speciellt, ett måleri med en sådan glöd och uttalad vilja att berätta något om det gåtfulla liv vi har att leva. Jag frågade personalen om det fanns mer och fick komma till de bakre regionerna och se efter. Jag blev då ägare till ett femtiotal av Assars målningar varav de flesta visas på denna utställning. Assar Wallenius (1937-2004) was born in Hapakylä. He lived for a period in southern Sweden, where he worked and studied, but returned home to Norrbotten. Assar lived in his own world, according to his relatives. To him, painting became a way of expressing thoughts and experiences. Mats stumbled across Assar’s paintings for the first time at Luleå’s recycling centre Kronan, where relatives had sent parts of a large production. In these paintings Mats found a strong will to express something about the mysterious lives we lead. He bought about 50 paintings and most of these will be shown in this exhibition. Mats Wikström
ASSAR WALLENIUS
Född 8/8 1937 i Hapakylä, Övertorneå, Norrbottens län, Sverige. Finländare. Ord som brukar avsluta baksidestexten som finns på många av Assars målningar. Han levde i sin egen värld säger de bröder som finns kvar i livet. Efter att ha prövat på studier och arbete i södra Sverige kom Assar tillbaka till hembygden och drog sig allt mer inom sig själv. Senare delen av sitt liv bodde Assar i Luleå och måleriet blev hans ventil till omvärlden där han både i färg och tematik kunde formulera upplevelser och tankar. Jag mötte Assars målningar första gången på Återvinningscentralen på Kronan i Luleå dit anhöriga hade lämnat delar av hans mycket stora produktion efter hans bortgång. Jag stod förstummad inför något alldeles speciellt, ett måleri med en sådan glöd och uttalad vilja att berätta något om det gåtfulla liv vi har att leva. Jag frågade personalen om det fanns mer och fick komma till de bakre regionerna och se efter. Jag blev då ägare till ett femtiotal av Assars målningar varav de flesta visas på denna utställning. Assar Wallenius (1937-2004) was born in Hapakylä. He lived for a period in southern Sweden, where he worked and studied, but returned home to Norrbotten. Assar lived in his own world, according to his relatives. To him, painting became a way of expressing thoughts and experiences. Mats stumbled across Assar’s paintings for the first time at Luleå’s recycling centre Kronan, where relatives had sent parts of a large production. In these paintings Mats found a strong will to express something about the mysterious lives we lead. He bought about 50 paintings and most of these will be shown in this exhibition. Mats Wikström
GI DEON G RAN BERG
Gamla Prästgården i utkanten av Arvidsjaur är numera ett hembygdsmuseum som bl a försäljer alster från bygdens slöjdare. Arvidsjaur är min huvudsakliga uppväxtort och där har jag genom åren besökt mina föräldrar. Vid ett av dessa besök stötte jag på Gideons små tablåer med bemålade djur och människor i trä. Jag sökte upp Gideon, då boende i Arvidsjaur, och fick ganska snart veta att han hade i sin ungdom umgåtts med min farmors bröder i Banfors som ligger strax utanför Långträsk längs stambanan norr om Jörn. Gideon var född och uppvuxen i Bredsel i markbygden och ägnade den första delen av sin yrkesverksamma tid åt olika sysslor inom skogsbruket. Den senare delen av sitt yrkesliv ägnade han åt åkerinäringen efter det han köpte ett åkeri i Arvidsjaur år 1955. Efter pensioneringen började han snickra instrument, jag har hört honom spela på sin egenhändigt byggda fiol, och tälja figurer i trä. Detta kombinerades med måleri och även författande, ofta med motiv från hembygden. I samband med min ”upptäckt” av Gideon medverkade han vid en sommarutställning på Norrbottens museum år 1994. Han har också deltagit konstlivet på så sätt att jag vid ett tillfälle lånade en av hans skulpturer, ängeln, att ingå i en installation. Gideon avled 94 år gammal och var verksam nästan in i det sista. Gideon Granberg (1905-2000) was born in Bredsel. He worked in forestry and later with his own carrier company. After his retirement, Gideon started making music instruments and wooden figures, as well as painting and writing. Mats ”discovered” Gideon’s art in his hometown Arvidsjaur. When meeting him, he learned that Gideon once had known Mats grandmother’s brothers. Gideon continued to create until his 90’s. Mats Wikström
GI DEON G RAN BERG
Gamla Prästgården i utkanten av Arvidsjaur är numera ett hembygdsmuseum som bl a försäljer alster från bygdens slöjdare. Arvidsjaur är min huvudsakliga uppväxtort och där har jag genom åren besökt mina föräldrar. Vid ett av dessa besök stötte jag på Gideons små tablåer med bemålade djur och människor i trä. Jag sökte upp Gideon, då boende i Arvidsjaur, och fick ganska snart veta att han hade i sin ungdom umgåtts med min farmors bröder i Banfors som ligger strax utanför Långträsk längs stambanan norr om Jörn. Gideon var född och uppvuxen i Bredsel i markbygden och ägnade den första delen av sin yrkesverksamma tid åt olika sysslor inom skogsbruket. Den senare delen av sitt yrkesliv ägnade han åt åkerinäringen efter det han köpte ett åkeri i Arvidsjaur år 1955. Efter pensioneringen började han snickra instrument, jag har hört honom spela på sin egenhändigt byggda fiol, och tälja figurer i trä. Detta kombinerades med måleri och även författande, ofta med motiv från hembygden. I samband med min ”upptäckt” av Gideon medverkade han vid en sommarutställning på Norrbottens museum år 1994. Han har också deltagit konstlivet på så sätt att jag vid ett tillfälle lånade en av hans skulpturer, ängeln, att ingå i en installation. Gideon avled 94 år gammal och var verksam nästan in i det sista. Gideon Granberg (1905-2000) was born in Bredsel. He worked in forestry and later with his own carrier company. After his retirement, Gideon started making music instruments and wooden figures, as well as painting and writing. Mats ”discovered” Gideon’s art in his hometown Arvidsjaur. When meeting him, he learned that Gideon once had known Mats grandmother’s brothers. Gideon continued to create until his 90’s. Mats Wikström
KJ ELL SAN DBERG
Jag bor sedan år 2000 i Kyrkbyn utanför Luleå. Efter något år i denna ibland övermäktiga idyll dök Kjell upp. Han hade flyttat in i en av kommunens småstugor lite längre ner i backen. Jo han var också konstnär och han bjöd in mig så jag skulle få se hans teckningar. Han visade mig ett stort antal kaffefilter med ibland dubbelsidiga kritteckningar. Ett symboliskt språk som visade hur allt hänger samman, dvs om man har kunskap om symbolspråkets betydelser. Hos Kjell fanns också en kopieringsapparat där kritteckningar passerade gång på gång och förvandlades till intrikata bild- och textytor. Efter en tid började Kjell att måla och en viss byteshandel uppstod oss emellan. Jag levererade färg och duk och en viss del av dukarna kom tillbaka bemålade. Mötet och vänskapen med Kjell var ett mycket berikande inslag i mitt Kyrkby-liv som gav mig inblick i världar som jag inte närmat mig tidigare. Numera har han flyttat till Luleå och min nuvarande kontakt är via sporadiska besök och genom ofta mycket träffande textmeddelanden. Ett av dessa tidiga sms mottog jag en kväll då Kjell fortfarande bodde kvar i Kyrkbyn. Det löd som följer: ! 0-114. Meddelandet roade mig mycket och när Kjell hälsade på efterföljande dag frågade jag om meddelandets betydelse. Efter en stunds eftertanke kom svaret: -Det är dit vi ska! Kjell signerar sina målningar R Sandberg, R som i Rudolf, hans andranamn. Mats Wikström became acquainted with Kjell Sandberg in Kyrkbyn where they both lived. Kjell showed Mats numerous drawings on coffee filters filled with a symbolic language. Later Kjell started painting and Mats would trade paint and canvases and sometimes receive a painting in return. Kjell signs his paintings R. Sandberg as in Rudolf, his middle name. Mats Wikström
KJ ELL SAN DBERG
Jag bor sedan år 2000 i Kyrkbyn utanför Luleå. Efter något år i denna ibland övermäktiga idyll dök Kjell upp. Han hade flyttat in i en av kommunens småstugor lite längre ner i backen. Jo han var också konstnär och han bjöd in mig så jag skulle få se hans teckningar. Han visade mig ett stort antal kaffefilter med ibland dubbelsidiga kritteckningar. Ett symboliskt språk som visade hur allt hänger samman, dvs om man har kunskap om symbolspråkets betydelser. Hos Kjell fanns också en kopieringsapparat där kritteckningar passerade gång på gång och förvandlades till intrikata bild- och textytor. Efter en tid började Kjell att måla och en viss byteshandel uppstod oss emellan. Jag levererade färg och duk och en viss del av dukarna kom tillbaka bemålade. Mötet och vänskapen med Kjell var ett mycket berikande inslag i mitt Kyrkby-liv som gav mig inblick i världar som jag inte närmat mig tidigare. Numera har han flyttat till Luleå och min nuvarande kontakt är via sporadiska besök och genom ofta mycket träffande textmeddelanden. Ett av dessa tidiga sms mottog jag en kväll då Kjell fortfarande bodde kvar i Kyrkbyn. Det löd som följer: ! 0-114. Meddelandet roade mig mycket och när Kjell hälsade på efterföljande dag frågade jag om meddelandets betydelse. Efter en stunds eftertanke kom svaret: -Det är dit vi ska! Kjell signerar sina målningar R Sandberg, R som i Rudolf, hans andranamn. Mats Wikström became acquainted with Kjell Sandberg in Kyrkbyn where they both lived. Kjell showed Mats numerous drawings on coffee filters filled with a symbolic language. Later Kjell started painting and Mats would trade paint and canvases and sometimes receive a painting in return. Kjell signs his paintings R. Sandberg as in Rudolf, his middle name. Mats Wikström
DOCKO R FR ÅN M ED BO RGA RSKO L ANS VERKSAM H ET I HA PA R AN DA
Under mina relativt frekventa besök i Haparanda brukar jag alltid besöka den numera tyvärr stänga secondhand-butiken Kupan. Vid ett besök under fjolåret stötte jag på en kundvagn med mycket speciella handgjorda dockor. Bland clowner och andra fantasikreationer hittade jag fyra som såg ut att vara små versioner av verkliga kvinnor, kanske självporträtt. I mina efterforskningar kom jag i kontakt med den tidigare verksamhetsledaren vid Medborgarskolan i Haparanda, Sirkka-Liisa Snäll. Hon kunde berätta att dessa dockor härrör sig från ett dockprojekt som genomfördes under senare delen av 90-talet då långtidsarbetslösa gjorde arbetspraktik genom aktiviteter vid Medborgarskolans kursverksamhet. Mats bought four handmade dolls at Red cross’ second hand shop in Haparanda. After doing some research he found that they where made during a project for unemployed people in the late 1990’s. Mats Wikström
DOCKO R FR ÅN M ED BO RGA RSKO L ANS VERKSAM H ET I HA PA R AN DA
Under mina relativt frekventa besök i Haparanda brukar jag alltid besöka den numera tyvärr stänga secondhand-butiken Kupan. Vid ett besök under fjolåret stötte jag på en kundvagn med mycket speciella handgjorda dockor. Bland clowner och andra fantasikreationer hittade jag fyra som såg ut att vara små versioner av verkliga kvinnor, kanske självporträtt. I mina efterforskningar kom jag i kontakt med den tidigare verksamhetsledaren vid Medborgarskolan i Haparanda, Sirkka-Liisa Snäll. Hon kunde berätta att dessa dockor härrör sig från ett dockprojekt som genomfördes under senare delen av 90-talet då långtidsarbetslösa gjorde arbetspraktik genom aktiviteter vid Medborgarskolans kursverksamhet. Mats bought four handmade dolls at Red cross’ second hand shop in Haparanda. After doing some research he found that they where made during a project for unemployed people in the late 1990’s. Mats Wikström
Havremagasinet är en av Bodens största byggnader med sina 3600 m2, sex våningar byggd i sten, och en del av Bodens garnison. Totalt 288 träpelare bar upp tyngden av säd för en hel garnisons behov under tidigt 1900-tal. Vid den här tiden var “fordonen”—det vill säga hästarna—havredrivna. Arkitekten Erik Josephson ritade Havremagasinet som stod färdigt 1911-12. Byggnaden beskrevs redan på 1930-talet som ”fullt tidsenligt inredd samt försedd med maskinell utrustning av modernaste konstruktion”. Havren förvarades i stora behållare och kunde flyttas med en snillrik mekanism mellan våningarna. Förvaringen av säd för Krigsmakten i Havremagasinet upphörde år 1950. År 2001 beslutar regeringen att Havremagasinet ska förklaras som byggnadsminne.
Ö P PE T TI D E R: O N S DAG - S Ö N DAG 1 2 .0 0 - 1 7.0 0 W W W. H AV R E M AGA S I N E T. S E