Framtiden bor hos oss - omslagsbild

Vi ska slåss mot Goliat

Dela tro Dela liv: Framtiden • Framtiden bor hos oss •bor hos oss Evangelisk-luthersk teologi i ny kontext

1

I styrgruppen för Dela tro Dela liv-satsningen ”Framtiden bor hos oss – Evangelisk Luthersk teologi i ny kontext” finns: Monica Hellerfjord, Göteborg stift, Annika Vindare, kyrkoherde Angereds församling, Henrik Törnqvist, kyrkoherde Bergsjöns församling, Maria Wingård, kyrkokansliet, Pontus Bäckström , bitr kyrkoherde, Lundby församling, Christina Byström, samordnare, FBHO. Projektgrupp: Henrik Frykberg, Göteborg stift, Jakob Lindqvist, Sensus, Yvonne Hedin, Göteborg stift, Ylva Leitzinger, Domkyrkoförsamlingen Göteborg, Christina Byström.

ISBN: 978-91-979581-1-0 © Göteborgs stift Box 11937 404 39 Göteborg Redaktör: Christina Byström Grafisk form: Lasse Bengtsson Bilder: Clement McKay sid 7

Kristina Strand Larsson sid 35, 52, 53, 57

Magnus Aronson sid 11, 33, 39, 41, 45, 49, 62

Lasse Bengtsson sid 23, 29, 44, 61

Johanna Linder sid 32

Christina Byström sid 42

Josefin Persson sid 43 Omslagsbild montage: Tomas Pettersson Titeln ”Vi ska slåss mot Goliat” är hämtad från Lalehs låt Goliat.

2

• Framtiden bor hos oss •

Innehåll 4 6 Trygve Wyller Kirken blir kirke når subjekter tar plass............................... 8 Kristina Helgesson Kjellin Att våga mötet med det okända................. 12 Christian Jenson Rötter och framtid..................................................................... 16 Marika Palmdahl Konflikt och relation................................................................... 20 Monica Johanson Poetisk film med starka kontraster............................ 24 Lottie Eriksson Kyrkan som det ovillkorade rummet................................. 26 Martin Modeus Värderingar som förändrar och förändras................. 30 Cecilia Nahnfeldt Kallelse att mötas.............................................................. 34 Henrik Frykberg Vägfararnas tid.................................................................... 40 Pontus Bäckström Förmedla ett hopp.................................................................. 46 Jonas Bromander Tydlig där vi står och trygg inför det okända......... 50 Samtalsunderlag.................................................................................................... 58 Christina Byström Framtiden kom ikapp.....................................................

Annika Vindare En stund på jorden................................................................

• Framtiden bor hos oss •

3

Intro

Framtiden kom ikapp

V

ad är det egentligen att vara evangelisk luthersk kyrka idag? I ett Sverige och i ett Europa som förändras allt snabbare? I en tid som i allt högre grad präglas av mångfald och mobilitet?

Nätverket FBHO (Framtiden bor hos oss) samlar församlingar, distrikt och pastorat i Svenska kyrkan som alla verkar i mångreligiösa, mångkulturella stadsdelar i storstadsmiljö i Södertälje, Linköping, Norrköping, Göteborg, Stockholm och Malmö. Sedan 2016 också i Trollhättan.

FBHO bildades år 2000 och har sedan dess arbetat med bland annat utbildning, konferenser och opinionsbildning.

Det är ett pågående arbete.

Sitt namn fick nätverket då medlemmarna såg sig göra erfarenheter som hela Svenska kyrkan och samhället i stort skulle komma att göra om kanske 20–30 år. Nu kom framtiden i kapp. Idag gör i allafall många fler aktörer och församlingar de erfarenheter som nätverket gjort under många år. Även församlingar som verkar på mindre orter.

Genom en delsatsning inom Svenska kyrkans Dela tro Dela liv-projekt ville vi fortsatt reflektera teologiskt och också mobilisera kring de utmaningar – och framförallt de möjligheter – som vi menar att Svenska kyrkan har i dagens samhälle.

Nätverkets satsning ”Framtiden bor hos oss – Evangelisk luthersk teologi i ny kontext” består av tre delar: Del 1 är en förberedande samtalsprocess där deltagande församling eller arbetslag reflekterade kring rubriker som ”Konflikt och relation”, ”Barmhärtighetens rum”, ”Mission och ansvar” och ”Rötter och framtid”.

Del 2 var en konferens i november 2015 i Göteborg

4

• Framtiden bor hos oss •

med workshops, seminarier, föreläsningar, musik och mässor. Del tre var i delseminarier som hade namn efter samtalsprocessens fyra olika rubriker. Dessa uppföljande seminarier var öppna för alla och genomfördes i våra fem stift under våren 2016.

Vi delar nu satsningen bland annat i denna bok. Förhoppningen är att deltagarna – de som deltog i samtal, konferens och stiftsseminarier, samt de som nu tar del av texter och reflektioner i denna bok upplever sig ha fått hjälp, inspiration och inte minst mod att vara en modern luthersk kyrka.

Konferensen i november 2015 både inleddes och avslutades med att ungdomar från församlingarnas musikverksamheter sjöng göteborgsartisten Lalehs sång ”Goliat”; ”ja vi ska göra vattnet rent, och vi ska aldrig skada varandra mer /…/ ja, vi ska slåss mot Goliat så tro på mig för jag vet att du är modigast”.

Karin Boye, en annan, tidigare, göteborgsskald, uppmanade oss att bryta upp; ”…den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr”.

Det finns så många vägar framåt. Det vi vet är att fortsättning följer. Ses. Göteborg 16 april 2016 Styrgruppen för Framtiden bor hos oss /Christina Byström, samordnare

Styrgruppen består av Henrik Törnqvist, ordförande, Göteborg, Helena Hedlund, Stockholm, Sara Jacobsson Grip, Stockholm, Katarina Wänndahl, Norrköping, Lennart Hamark, Malmö.

• Framtiden bor hos oss •

5

Annika Vindare

En stund på jorden

S

verige vaknar ännu en torsdag. Dimman ligger över landet. Utanför husvagnen röker pappan sin första cigg och funderar över dagen. Mamman i villan strax intill är redan uppe, frukosten är framme och tvätten hängd. Barnen i höghusen ser sömnigt på Berang Miri när han rappar på Bolibompa. ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det.”

Hjulen rullar, det är trångt på bussen, människor möts på arbetsplatsen och i förskoleklassen har man samling. På de lokala politikernas bord ligger ärendet om fler flyktingboenden överst.

Och i en kyrka mitt i staden sitter många människor i bänkarna. Ett gammalt altare med nytt lager guldfärg och en stor bildduk fångar blicken.

Nya intryck, nya människor och nya tankar. Det tar på krafterna, väskan är packad och snart är man tillbaka i sin vardag.

Ingen kan säga: ”Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.”

De två prästerna i koret försöker fånga något som de har på känn. De vill gärna förstå vad det är som sägs i orden om Guds rike. Det är ingen plats, nej, samtidigt som det tar plats. Det är ingen tid, nej, samtidigt som det sker i nuet. De bollar med orden fram och tillbaka. ”Nej, Guds rike är inom er.”

Ett rike som är annorlunda. Som inte handlar om att

6

• Framtiden bor hos oss •

Blessing och Missy inleder gudstjänsten.

avgränsa eller erövra. En motsats till riken där man stänger om sig och där egoismen är norm. Guds rike? Ett nu, där varje människa har en plats och ett utrymme att få vara till.

Samtidigt en plats och tid där man hjälps åt och gör saker tillsammans.

I rummet är det förberett för nattvard. Snart kommer rörelsen igång och människorna öppnar sin hand och tar emot en bit bröd med några droppar vin. I ett ögonblick finns historien, nuet och framtiden samlat. Gränser är utsuddade.

Ett nu, en händelse, en stund på jorden.

Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det.

Nej, Guds rike är inom er.

Annika Vindare är kyrkoherde, Angereds församling, Göteborg

• Framtiden bor hos oss •

7

Trygve Wyller

Kirken blir kirke når nye subjekter tar plass

I

en tid der det dramatiske problem i Europa er hvordan vi alle verden skal være humane og troverdige i en tid da så mange prøver seg på det motsatte, er det paradoksalt og nesten provoserende å hevde at teologisk er det kirkenes endring i flyktningsituasjonen som nesten er det viktigste.

Vi har nå så mye erfaring for hva det vil si å være kirke for andre i en migrasjonstid. Det handler om å bruke erfaringene fra Bergsjön og Malmö og mange av de andre stedene i Sverige og i Norden og spørre om den type kirke som blir til når de andre kommer inn.

I 2017 skal 500-års jubileet for reformasjonen markeres, ikke bare i Norden, men i en rekke land i og utenfor Europa. Reformasjonen endret måten forholdet mellom politikk, samfunn og kirke ble ordnet på og var starten på velferdsstatene i de skandinaviske landene. Noe av det viktigste med reformasjonen var tanken om det allmenne prestedømmet, det vil si at ingen har privilegier overfor Gud, ikke presten, ikke biskopen og ikke noen andre heller. Overfor Gud er vi alle mennesker som må møtes, styrkes og trøstes.

Denne tanken om det allmenne prestedømmet hadde også store konsekvenser i synet på hvem som var kirke. Reformasjonsteologene skrev viktige tekster om hva de ville si å være kirke etter bruddet med Vatikanet og den hierarkiske katolske kirken. Kirken er der hvor evangeliet forkynnes og sakramentene forvaltes klart og rent er noen av kjernepunktene i reformasjonen. Det vil si at kirke ikke er låst inne til

8

• Framtiden bor hos oss •

bare å være i bestemte hus eller i bestemte tradisjoner. Kirke er noe dynamisk, noe som blir til og som ingen vet helt hvor er før erfaringen av at det forkynnes klart og rent finnes hos mennesker og grupper av mennesker.

Jeg tror at det omfattende engasjementet for flyktninger, asylsøkere og gjemte i vår tid er et av de viktigste bidragene til å tegne nye bilder av kirkene. Men egentlig er bildene ikke så veldig nye. De kan nok være nye for mange av oss som ikke tenker så mye på hva det vil si at en kirke springer ut av tradisjonen fra reformasjonen. Men i lys av den teologien er poenget om at kirkene alltid bare blir kirker når noen nye slipper til et av kjernepunktene i reformasjonen og derfor ikke oppsiktsvekkende i det hele tatt.

Luther og hans venner oversatte Bibelen fra latin til de nasjonale språkene, de lagde salmer som folk kunne identifisere seg med og de gjorde det de kunne for å hindre at kirkene og biskopene satt med den reelle politiske ledelsen av staten.

Kirken skulle ha innflytelse i samfunnet, men ansvaret skulle være hos folket ikke hos de geistlige. Det var reformasjonens poeng og er det fortsatt i dag. Det oppsiktsvekkende er at den fornyelsen av det kirkelige rom og den kirkelige profil i dag ser ut til å komme fra et arbeid som slett ikke i første rekke har hatt som mål å endre samfunnet. Det kirkelige arbeidet for gode livsvilkår og rettferdighet og respekt for flyktninger og asylsøkere og gjemte har hatt og har nettopp livsvilkårene og rettferdigheten for flyktninger og asylsøkere og gjemte som sitt viktigste og nødvendig fremste mål.

Ved mange anledninger har jeg de siste årene minnet om den viktige diskusjonen som fant sted i Bergsjön kirke for fire-fem år siden, da den forskergruppen jeg har vært en del av besøkte menigheten og onsdagskveldene. Stemningen var ganske intens, det var betydningsfulle internasjonale forskere fra mange europeiske land og USA til stede i det lille møterommet innenfor kafeteriaen i Bergsjöns kirke. På • Framtiden bor hos oss •

9

et bestemt tidspunkt i diskusjonen ble lederne i både menigheten og organisasjonen Rosengrenska utfordret for å si hva som var deres dypeste motiver for å delta i dette arbeidet, dag etter dag. Utfordringene var store, presset på egne ressurser og kapasitet var og er store og noe måtte det være som drev lederne videre på tross av alle de store og små tingene som hver for seg kunne være nok til å legge ned omtrent på sparket.

Den første som svarte var Henrik, kyrkoherden. «Jeg mener det er de menneskelige rettighetene», sa Henrik. «Jeg mener det er noe dypere enn det», sa Anne, lederen for Rosengrenska. Jeg tror begge har rett, arbeidet med gjester og gjemte handler både om menneskelige rettigheter og «noe dypere». Mitt poeng er at dette «dypere», i mitt perspektiv, handler om en ny kirke som vokser frem av prosjektet og praksisen. Og denne kirken er Evangeliet forkynen kirke der helt andre mennesker enn de nes selvsagt også tradisjonelle får en sterkere status, nesten en gjennom måter vi er subjektrolle på det beste.

Dette henger sammen med den reformasammen på, gjennom toriske teologiens helt avgjørende poeng at praksis og gjennom en kirke ikke er kirke før evangeliet forkynkropper. nes klart og rent. Og da må vi tenke stort og kreativt om hva det vil si å forkynne evangeliet klart og rent. Vi er vant til å tenke at det skjer i selve prekenen, midtveis i gudstjenesten, og det er selvsagt både riktig og velkjent. Men det er for snevert teologisk. Evangeliet forkynnes selvsagt også gjennom måter vi er sammen på, gjennom praksis og gjennom kropper.

Når gjester og gjemte ikke lenger er gjester og gjemte, men mennesker i og rundt kirkens rom, da forkynnes evangeliet om fred for de i utkanten. Og derfor er det en ny kirke som vokser frem av prosjektene for gjester og gjemte.

10

• Framtiden bor hos oss •

De prosjektene gjør at gjester og gjemte hverken blir gjester eller gjemte. Og av det vokser det en kirke som forkynner evangeliet nettopp fordi den gir rom for de som ingen tenkte på å gi rom.

Trygve Wyller är professor på teologiske fakultet, Universitetet i Oslo

Littratur • Trygve Wyller: «Heterotopisk ekklesiologi. Når kirkenes rom blir mindre og de papirløses rom blir større», i: Birgitta Sarelin och Mikael Liandfelt (red.), Den kommunikativa kyrkan. Festskrift til Bernice Sundquist på 60-årsdagen, Artos, Skelleftå 2016, s. 181-197 • Hans-Joachim Sander / Kaspar Villadsen / Trygve Wyller, The Spaces of Others – Heterotopic Spaces. Practicing and Theorizing Hospitality and Counter-Conduct beyond the Religion/Secular Border , Vandenhoeck & Ruprecht, Göttingen 2016.

• Framtiden bor hos oss •

11

Kristina Helgesson Kjellin

Att våga mötet med det okända

D

et uppstod ett litet sidoaltare där framme, för säkert 15 år sedan, där man hängde en väldigt enkel ikon och så ställde man bara ett litet bord framför. Och så var det en dam som kom varje dag och lade på dukar och pyntade med någon blomma. Men vi försökte hålla undan plastblommor! Och så ställde vi dit en stol så man kunde sitta där. Så det har vuxit fram utifrån ett behov, kan man säga. Den ikonen stals nu för ett tag sedan. […] Men då har det dragit igång, att vi skulle vilja göra…ett litet fint sidoaltare, med två ikoner och ett rejält krucifix, som församlingen fick som gåva, så att det blir en plats där man känner att man kan slå sig ner.

Citatet är från den tidigare kyrkoherden i Skärholmens församling. Det nya sidoaltaret invigdes vid en gudstjänst i maj 2014 och efteråt var det flera kvinnor som stod framme vid altaret och ville bli fotograferade tillsammans med kyrkoherden. Kvinnorna, med katolsk bakgrund och med rötterna i andra länder än Sverige, lyste av glädje. Sitter man en liten stund i kyrkorummet i Skärholmens kyrka vilken dag som helst, så kommer det in människor som går fram dit, rör vid krucifixet, slår sig ner på stolen, suckar, ber högt. Det är tydligt att sidoaltaret betyder mycket för många människor. Den typen av sidoaltare är inte så vanligt i en luthersk tradition, utan förknippas snarare med en romersk-katolsk tradition.

Till en början bestod det här sidoaltaret av ett litet var-

12

• Framtiden bor hos oss •

dagsrumsbord, dekorerat med en spetsduk och några plastblommor. Flera kyrkobesökare uttryckte att det såg skräpigt ut och inte var särskilt vackert; att det inte passade in i kyrkorummet och att det där med plastblommor inte var så snyggt. En process uppstod inom arbetslaget kring hur det här altaret skulle se ut och om det överhuvudtaget skulle få vara kvar. Processen i arbetslaget innebar ett förhandlande, där olika åsikter och perspektiv framfördes, också av kyrkobesökare och förtroendevalda. Kyrkoherden tog en aktiv roll i processen för att sidoaltaret skulle få vara kvar, men i ny form. Till slut kunde det invigas under högtidliga former.

Berättelsen om sidoaltaret är en av många som jag under drygt ett års tid har fått ta del av genom antropologiska fältstudier i Skärholmens församling, samt inom församlingsnätverket Framtiden bor hos oss. I berättelserna kommer det fram tankar kring vad det är att vara Svenska kyrkan i en miljö präglad av kulturell och religiös mångfald och utgångspunkten för min studie är att det görs viktiga erfarenheter i de här församlingarna; erfarenheter som är angelägna för Svenska kyrkan i stort att ta del av. (Studien publiceras under 2016 på Artos & Norma bokförlag.)

Utifrån de fältstudier som jag har genomfört är syftet med studien att beskriva och analysera det praktiska och reflekterande mångfaldsarbetet, samt några av de identitetsskapande processer, som äger rum inom nätverket Framtiden bor hos oss, med ett särskilt fokus på Skärholmens församling. Med praktiskt mångfaldsarbete menar jag de dagliga och konkreta situationer som uppstår, så som den med sidoaltaret. Prkatiska situationer som resulterar i ett agerande av en eller flera aktörer. Ett reflekterande mångfaldsarbete handlar om de reflektioner och samtal som uppstår utifrån de konkreta situationer som man befinner sig i; reflektioner och samtal som inte minst berör identitetsfrågor om vem man själv är och vill vara i mötet med andra. Det • Framtiden bor hos oss •

13

praktiska och det reflekterande mångfaldsarbetet är processer som ofta går i varandra.

Samhällsteoretikern Sara Ahmed beskriver mångfaldsarbete som att omvandla en vägg som man stångar sig blodig emot till ett bord runt vilket man kan samlas och på olika sätt närma sig de frågor som mångfald handlar om. Väggen försvinner inte, men den tar en annan form och möjliggör möten och samtal.1 Ahmed betonar att mångfaldsarbete också innebär ett filosofiskt arbete, som handlar om att reflektera och kritiskt tänka kring vem man är och vem man vill vara, 2 vilket är en process som går hand i hand med det praktiska mångfaldsarbetet.

I det praktiska liksom i det reflekterande arbete som sker inom nätverket Framtiden bor hos oss, både i församlingarna och på nätverkssamlingarna, blir de anställda medvetna om olika ”väggar” inom Svenska kyrkan, liksom om sina egna tillkortakommanden. Ett mångfaldsarbete handlar således mycket om att hela tiden bli medveten om den här ”väggen”; en förutsättning för att också kunna arbeta förändringsinriktat. Det är lätt att säga att man är för mångfald och att Svenska kyrkan ska vara en ”öppen kyrka för alla”, men vad innebär det egentligen? Och hur omvandlar man ord till handling?

Mångfaldsarbete förutsätter samtal, reflektion och tid.

Det är ett arbete som handlar om att utmana sig själv och om att fundera kring vad som ska värnas och bevaras och vad man kan förändra. Det är processer som, enligt dem jag har intervjuat inom nätverket Framtiden bor hos oss, både är roliga och svåra, där både framgångar och tillkortakommanden kommer upp till ytan. Vikten av trygga rum, som sociologen Lars Laird Iversen (2014) lyfter fram, där man just kan dela berättelser och erfarenheter, kan inte nog betonas. En av anledningarna till varför nätverket Framtiden bor 1 2

14

Ahmed 2012, s 174-175.

Ahmed 2012, s 174.

• Framtiden bor hos oss •

hos oss har varit och fortsätter att vara viktigt för så många anställda och engagerade inom Svenska kyrkan menar jag har med just det att göra. Det sammanhanget utgör ett tryggt rum där det finns utrymme för delande av berättelser om det arbete som man står i, där det inte uttrycks vad som är rätt och fel, utan där det snarare handlar om att hitta vägar vidare och att stötta och bekräfta varandra.

Sidoaltaret, ett litet oansenligt bord är kanske vid första anblicken inte så mycket att reflektera över eller prata om.

Men berättelsen om det säger så mycket om att våga mötet med det nya och det okända. Berättelsen visar också på den process som det innebar, över lång tid, att göra sidoaltaret till en självklar del av kyrkorummet i Skärholmen; en process som till stor del handlar om identitet som kyrka. Öppenheten för mångfalden handlar om att våga mötet med andra, om att våga låta sig bli påverkad, men också om att fördjupas i sin egen identitet, i det man tror på och står för. Som en av kyrkoherdarna inom nätverket säger om öppenhet för mångfald, ord som också får avsluta den här texten: ”Jag tror det är den enda … väg som på nåt sätt håller, om vi menar att vi ska vara en plats för varje människa som vill vara här.”

Referenser Ahmed, Sara, On being included. Racism and Diversity in Institutional Life, Duke University Press, Durham och London, 2012.

Iversen Laird, Lars, Uenighetsfelleskap, Universitetsforlaget, Oslo, 2014.

Kristina Helgesson Kjellin är antropolog som under två års forskning utgått från nätverksförsamlingarnas kontext. Hennes studie uppmärksammar de olika processer som äger rum inom mångkulturella församlingar. Hennes bok ”En bra plats att vara på” utges under 2016.

• Framtiden bor hos oss •

15

Christian Jensen

Rötter och framtid Om organisationens möjligheter som gemensam kropp

H

ur skapar vi förutsättningar för att dela en gemensam förståelse för kyrkans identitet och uppdrag i ett pluralistiskt samhälle med snabba förändringar? Att världen vi lever i ser annorlunda ut idag mot igår går nog ingen förbi. I takt med att världen förändras behöver kanske sättet att se på ledning och styrning av verksamheter också förändras? Många är de verksamheter vars uppdrag präglas av stor komplexitet och som drivs på av starka förändringar.

Det gör det svårt att hålla samman befintlig helhet i verksamheten. En nyckel är att skapa meningsfullhet och förståelse för nya helheter.

Svenska kyrkan står inför stora utmaningar. Hur ska man få en verksamhet med drygt sex miljoner medlemmar och drygt 20.000 medarbetare utspridda över hela landet att sträva i en gemensam riktning, det samtidigt som uppdraget blir av alltmer kontrasterande karaktär?

Frågan om hur vi ska leva tillsammans är inte lätt, vare sig vi förstår den på samhällsnivå eller organisatorisk nivå, eller på gruppnivå. Och just frågan om hur vi ska leva tillsammans, har varit föremål för diskussion alltsedan tidernas begynnelse. Samhällsutveckling handlar inte bara om att exploatera mark och bygga byggnader, utan också om hur vi ska leva tillsammans. Hur tänker, känner och fantiserar vi? Hur ordnar vi det sociala livet? Hur bygger vi vår yttre miljö, våra bostäder och städer? Och hur fyller vi det med ett innehåll?

Vi lever våra liv inom olika organisationer. Samhället är genomorganiserat och det som sker inom alla organisationerna påverkar våra liv på ett fundamentalt sätt.

16

• Framtiden bor hos oss •

Våra liv är genomorganiserade! Och så går vi till kyrkan, också det en organisation som dessutom organiserar om sig!

Ingen har gudomligt perspektiv på tillvaron, i alla fall inte på jorden. På jorden lever vi bara med ofullständiga lösningar på ofullständiga problembeskrivningar. Däremot har vi preferenser och intressen, vi har bilder av vad som är problem och utmaningar och vad som är lösningar på desamma. Ibland överensstämmer de, men oftast inte och det skapar friktion och slitningar.

Primärt handlar all organisering om att skapa utväxling på insatta resurser. Det förutsätter som regel att samsyn skapas mellan olika viljor och idéer. Det betyder inte att vi alla måste tycka likadant, men vi måste veta på vilka sätt vi tycker olika och varför – det är på så sätt vi kan kan komplettera varandra. Svaret på gåtan om hur utveckling och utväxling går till är, utan undantag, att vi kompletterar varandra – i det lilla som i det stora.

Det finns ingen exakt vetenskap för hur organisering och förändring ska göras på bästa sätt, det handlar till stor del om bedömningsförmåga hos såväl individer som institutioner. Bedömningar görs utifrån både erfarenheter och förväntningar, men också utifrån etablerade normer, ideal och värderingar – i regel uttryckta i språkliga handlingar.

För samhällets och organisationers del är språket primärt, nämligen genom den berättelse, eller ”story” varigenom vi talar om för varandra och samsas om hur saker och ting ska gå till. Det finns inga sociala ”naturlagar”. Framtiden finns inte, den skapas av människor och bygger på de beslut hon kommer att fatta, och som vi tyvärr inte vet något om idag.

Vi lever i en tid där mycket av utvecklingsarbetet vägleds av språkliga visioner. Vad kännetecknar en fungerande vision? Inom organisationsteori, på samma sätt som inom kyrkohistorien, konnoterar vision främst till något positivt, • Framtiden bor hos oss •

17

något man strävar efter att förbättra och vill uppnå. En vision uttrycker oftast ett framtida tillstånd som man vill uppnå, den behöver inte uppfylla formella krav på realism, tidsbundenhet eller mätbarhet.

Några amerikanska organisationsforskare menar till och med att visioner bör vara ”big, hairy and audacious”, dvs. grandiosa, yviga och djärva. Som sådana förväntas visionen vara inspirerande och visa på nya möjligheter. Framtiden ska bryta nutidens hjulspår. Visionen ska väcka en önskan och en önskan att förverkliga den. Kärnan i budskapet ska vara tydligt, gärna med fyndiga slagord och talande bilder.

Visionsarbete och visionsförverkligande kan beskrivas som omslutet av två olika världar – verklighetssinne och möjlighetssinne. Begreppsparet sätter fingret på den grannlaga utmaningen att förena framtid med nutid, en utmaning som allt förändringsarbete brottas med. Möjlighetssinne leder tanken till framtiden och dess idévärld medan verklighetssinne uppmärksammar utmaningar i realtid. Det gäller alltså att kunna balansera mellan nutid och framtid, mellan det reella och det möjliga.

Bild 6 har som ambition att försöka identifiera centrala frågor för organiseringen och också operationalisera begreppsparet verklighetssinne och möjlighetssinne: Hur ser det ut och varför? Hur kan det se ut? Vad är för- och nackdelarna med det? I ett organisatoriskt sammanhang är frågan om handling också central. Därför måste frågorna även kompletteras med: Ska vi göra så här och se vad som händer?

Brasklappen som alltid vid organisatorisk förändring är att planerad förändring sällan leder till planerade resultat.

Men de är icke desto mindre värdefulla eftersom de stör rutinmässiga sätt att göra saker på och därmed bäddar för spontanta förändringar. Istället för att vara frustrerad över en icke lyckad förändring bör man undersöka dess oförut-

18

• Framtiden bor hos oss •

sedda konsekvenser. Organisationer är nämligen mindre rationella än vad de presenteras som. Därför är vikten av ett förståelsebaserat ledarskap avgörande. Förståelsen av ens arbetsuppgift och sammanhanget i vilket det ingår, styr vår uppmärksamhet och bestämmer till stor del vad som är relevant, vad som ska prioriteras och hur vi ska agera.

Förståelse är en process som gör verkligheten begriplig för oss och den blir alltmer viktig att förhålla sig till vid förändringsarbete. Den stora utmaningen för chefer och ledare är hur man skall kunna få människor att utveckla en modifierad eller annorlunda förståelse av vad de sysslar med, vilka helheter vi verkar inom, medvetenhet om komplexitet och behovet av perspektivseende.

Och för det bör vi i våra organisationer ha möjlighet att utveckla ett utforskande sinnelag. En väl utformad och optimal organisation är en chimär, det är inte en stabil lösning som kan uppnås en gång för alla. Däremot är den ett utryck för en utvecklingsprocess som måste hållas aktiv. Professorn och religionspsykologen Owe Wikström har uttryckt följande tanke, som i allt högre grad bör få vägleda organiseringen: ”De flesta av oss kan inte i ensamhet bygga ut våra tankekedjor särskilt långt. Vi måste få formulera våra idéer som vi inte är säkra att vi står för, helt enkelt för att höra hur det låter och se vart de leder.”

Christian Jensen är docent på Handelshögskolan i Göteborg • Framtiden bor hos oss •

19

Marika Palmdahl

Konflikt och relation

F

ramtiden bor hos oss handlar bland annat om att Svenska kyrkan hittar nya sätt att vara kyrka, i minoritet, i relation till människor av olika tro. I mötet skapas en dynamik och en spänning. Det får konsekvenser för kyrkan lokalt och kanske skapar det en mer progressiv, tolerant, politisk och fredsstiftande kyrka än Svenska kyrkan i stort. Genom de mångkulturella och mångreligiösa mötena blir våra församlingar föregångare i goda relationer som ekumenik och interreligiös dialog.

Men är det hela sanningen? Den dynamik som vi finns i – skapar den inte också konflikter? Kanske gör relationerna med dem av annan tro (ofta muslimer) och med dem med samma tro men från andra kristna traditioner (ofta österländskt kristna), oss försiktiga?

Vi märker ibland att värderingar och ställningstaganden inom vårt samfund kan kollidera med ställningstagande och värderingar bland våra nya vänner. Ibland känns det som att vi lever i olika världar fast vi är grannar. Hur reagerar vi på sådant som vi uppfattar som bakåtsträvande och socialt kontrollerande? Både relationer och konflikter är en del av att vara kyrka i Sveriges miljonprogram. Det är inte bara religiös och kulturell skillnad som skapar spänningar i svenska förorter, den ekonomiska särdragningen är också en del av verkligheten. Ojämlikhet är en del av dagens Sverige.

I Lundby församling i Göteborg till exempel, skiljer medelinkomsten mellan de olika bostadsområdena kraftigt. På Eriksberg var år 2014 medelinkomsten 420 000 kr/ år och i Norra Biskopsgården 185 000 kr/år.

Forskning visar att det sociala kapitalet och tilliten till varandra, i ett samhället, minskar i takt med att ojämlikhet breder ut

20

• Framtiden bor hos oss •

sig. Hur påverkar de ojämlika resurserna Svenska kyrkan – ett väletablerat samfund med stort förtroendekapital till majoritetssamhället? Kan vi på allvar och i jämlikhet samverka med de mycket mer resurssvaga samfunden i våra bostadsområden? Behöver vi dem? Kan de lita på oss? Finns det ett vi och ett dom?

I seminariet Konflikt och relation reflekterade vi bland annat kring hur en församling kan förhålla sig till exempel till muslimsk radikalisering i förorten? Med hjälp av filmen Timbuktu, som skildrar religiös radikalisering i Mali, får vi en bild av hur muslimer i världen upplever radikalisering. Det ger oss som kristna ytterligare ett perspektiv. Filmen handlar om hur staden Timbuktu tas över av ditresta fundamentalister som gör allt som de säger är förbjudet. Rökning förbjuds, musik förbjuds och fotboll förbjuds för stadens unga, även om de tjuvrökande unga jihadisterna livligt diskuterar internationell fotboll där de patrullerar stadens gator som ligger tysta. På livets alla områden, på marknaden, inom familjelivet och till och med i moskén, pågar kampen mellan fundamentalistiskt förtryck och ett månghundraårigt muslimskt civilsamhälle.

Som imamen säger i protest när jihadisterna klampar in med skor och automatvapen i moskén: ”Här i Timbuktu använder vi inte vapen, vi tänker.”

Filmen beskriver ett lokalt politiskt och religiöst förtryck men temat har en allmän aktualitet. Den skulle lika gärna kunna handla om Daesh, om det som händer i Syrien. Det går också att se likheter kanske med social kontroll och förbud i svenska förorter. Filmen ställer frågor om kampen mot de krafter som vill förtrycka människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet. Och som kyrka bör vi fråga oss vilka som kan vara våra vänner och samarbetspartners lokalt? Hur agerar kristna i den inomreligiösa kamp som muslimer står i? Pågår det en reformation inom islam framdriven av de fundamentalistiska krafterna och hur stöttar vi i så fall motkrafterna, de framåtsträvande krafterna?

• Framtiden bor hos oss •

21

Hur relaterar vi till kristna från andra kulturer? Genom den fria rörligheten i Europa söker sig kristna från bland annat Rumänien till Sverige. Många är romer och en del av dem möter vi i och runtomkring våra kyrkor. I Biskopsgårdens kyrka har det funnits ett projekt med målet att stödja utsatta EU-migranter. Genom att skapa relationer och ge tillfällen för rådgivning och information har en del av de som uppehållit sig i området sökt sig till kyrkan. Det skapar olika reaktioner. Den fattigdom och svåra utsatthet som många av dem lever i skapar starka reaktioner och många tankar. Varför ser deras liv ut så? Får de en plats i våra församlingar? På vilket sätt kan vi hjälpa?

Dagen avslutas med ett långt samtal med Abraham Garis, präst i en av de syrisk ortodoxa kyrkorna i Göteborg.

Han berättar om assyriernas och syrianernas långa historia som folk och hur de alltid levt i både relation och konflikt till andra folkslag och till andra religioner. Det blir ett öppenhjärtigt samtal om österländska ortodoxa kristna i den evangeliskt-lutherska kyrkans församlingar och vice versa, om kvinnor i präst- och biskopsämbetet och om samkönade äktenskap. Det är sådant som många som arbetar i Svenska kyrkan i förorter ofta stöter på. Frågor som Abraham Garis gärna svarar på, men också menar, har varit och delvis är, tabu i många ortodoxa församlingar i Sverige.

Det är tydligt att traditionen och kulturen är viktig att värna samtidigt som många levt i Sverige i många år och också blivit en del av svensk och västerländsk kultur. Han menar också att dialogen med muslimer är något som är viktigt och nödvändigt. Många av hans kollegor och församlingsmedlemmar skulle inte hålla med honom, men själv är han aktiv i interreligiös dialog sedan många år. Han menar att hans folk i alla tider levt nära muslimer och måste öva sig i att göra det också idag.

Marika Palmdahl är präst i Lundby i Göteborg.

22

• Framtiden bor hos oss •

• Framtiden bor hos oss •

23

Monica Johanson

Poetisk film med starka kontraster

T

imbuktu är en fransk-mauretansk dramafilm från 2014, regisserad av Abderrahmane Sissako som även har skrivit manus tillsammans med Kessen Tall.

Filmen hade premiär i Cannes på filmfestivalen 2014. På FBHO-konferensen visades den i delseminariet ”Konflikt och relation”.

Timbuktu är en sällsam film. Oerhört vacker.. drömsk.. stillsam i tempo och dialog och på samma gång så brutal.

Filmen utgörs av starka kontraster. Skildringen av en Beduinfamiljs stillsamma liv och deras kärleksfulla gemenskap å ena sidan. Å andra sidan de absurda nya förbud som utropas och de bestialiska straffmetoder som utdelas.

I filmen framstår de militanta islamisterna som mänskliga med sina inkonsekventa beteenden. De tjuvröker, flirtar med kvinnor och pratar fotboll. Det gör att våldet framstår som värre och på sätt och vis mer obegripligt.

En scen som gör djupt intryck på mig är den när jihadisten söker upp Satima, beduinkvinnan, som tvättar sitt hår tillsammans med dottern framför tältet där de bor. Hon påpekar att han alltid kommer när hennes man inte är där.

Han säger till henne att hon är skamlös som visar håret på det viset, hon borde ta på sig en slöja. Hon svarar honom att han kan titta åt ett annat håll.

För en stund tappar jihadisten fattningen. Innan han går vänder han sig till henne och säger att om hon behöver något… kan hon alltid ringa honom. Det är tydligt att jiha-

24

• Framtiden bor hos oss •

disten är förälskad i Satima. Hennes styrka och integritet gör intryck på honom. När han åker därifrån kämpar han med tårarna.

På vägen tillbaka ber han chauffören stanna. Han hoppar ut och skjuter av det höga gräset på vallen med sitt maskingevär. En symbol för det kvinnliga könet kan man tänka.

Filmen går med sitt poetiskt vackra bildspråk rakt in i känslan, den gör avtryck som stannar kvar länge och ger tillfälle att återvända till många gånger, den lämpar sig väl som underlag för samtal inom tex ”Tala film tala liv”-sammanhang.

Jag rekommenderar den varmt.

Monica Johanson är diakon i Angereds församling • Framtiden bor hos oss •

25

Lottie Eriksson

Kyrkan som det ovillkorade rummet

I

tidningar, på tv, genom reklampelare och i sociala medier möter vi ständigt reklam för olika produkter. Vi lever i ett konsumtionssamhälle. Boken Hemliga städer nämner två inriktningar som utmärker den ideala staden. Inriktningarna har ett samhälleligt och ett kommersiellt ideal.

Det kommersiella idealet utestänger dem som inte kan konsumera. Detta leder till att det finns färre och färre platser i staden där människor får vistas utan att konsumera.

Det finns olika skäl till varför konsumtionssamhällets utbredning är problematisk. Ett är att en del av reklambudskapen ger uttryck för en viss människosyn. Reklamen bär en förutfattad människosyn. Tänkaren James K A Smith menar att köpcentret bär budskap om vad som är människans mål. Målet är att vi själva ska bli som de människor vi ser på reklambilderna. Smith kallar dem som synliggörs i reklamen för de försonande, de redan frälsta. De försonade har redan, genom sitt utseende och genom sina ägodelar och egenskaper, del av det som framställs vara det goda livet. Vi inbjuds att föreställa oss själva som dem, att föreställa oss som någon annan.

Andra religioner erbjuder frälsning genom texter och budskap, men i konsumtionskulturen är frälsningen redan förkroppsligad genom bilder på människor, menar Smith.

Vi ser vårt mål. Det människan ska sträva emot, hennes mål är att se ut på ett visst sätt och att äga vissa saker. Konsumtionssamhällets budskap är aldrig värdeneutrala utan ger

26

• Framtiden bor hos oss •

uttryck för en människosyn, menar Smith. Vi vet att reklam finns till för att gynna företag och inte för att hjälpa oss, men ändå påverkas vi.

Teologen William T Cavanaugh talar också om konsumtion som en starkt formerande kraft. I Being Consumed: Economics and Christian Desire behandlar Cavanaugh konsumtionssamhället och ger konkreta exempel på hur kyrkan kan bemöta detsamma. Kyrkan I konsumtionssamska, enligt Cavanaugh, främja konsumhället erbjuds vi tion som har omsorg om miljön och om människor. Cavanaugh beskriver också natt- produkter för att nå människans mål, att varden som en praktik som ger människan ett exempel på konsumtion som är givande. bli någon annan.

Kyrkan har i alla tider förstått människan som någon som är skapad till gemenskap med människor och med Gud. Detta är människans möjlighet och mål. James K A Smith menar att det är vad vi begär, älskar och längtar efter som mest av allt formar oss. Detta har många reklamproducenter identifierat och riktar därför ofta reklambudskapen mot våra känslor och vår längtan.

I konsumtionssamhället erbjuds vi produkter för att nå människans mål, att bli någon annan.

Vi formas av det vi praktiserar, av praktiker, och inte genom skarpa argument eller övertygande logik, utan genom vår längtans och vår kärleks inriktning. Reklamen gör oss till konsumenter genom att rikta våra begär mot det som vi tror att vi saknar.

I kyrkans praktiker finns en implicit människosyn precis som i konsumtionspraktiken, men ändamålet är att rikta människans längtan mot Gud. Genom praktiker kan vi som kyrka utmana konsumtionssamhällets människosyn. Nattvarden rymmer en im• Framtiden bor hos oss •

27

plicit människosyn som talar om en förvandlande kärlek. I nattvarden får vi del av en gemenskap och del av Jesus Kristus. Kyrkan har också en möjlighet att erbjuda ett rum som inte kräver konsumtion. I detta ovillkorade rum har vi möjlighet att praktisera en annan människosyn, detta genom att möta varandra.

Att mötas är inte alltid enkelt. Vi möts ofta utan att mötas. Vi har alla erfarenheter av samtal där vi inte får kontakt eller där vi i efterhand inser Vi har en möjlighet att vi själva inte varit helt närvarande. I ett att erbjuda ett verkligt möte kan Gud möta oss. Den judisovillkorat rum i ke filosofen Martin Buber talade om att vi våra kyrkor. relaterar till varandra på två olika sätt. Som Du eller Det. Varje människa har möjlighet att stå i relation med människor, naturen och Gud, vara ett Du och erfara andra människor som ett Du. I ett sådant möte erfar vi gemenskap och samhörighet som påminner oss om att vi är skapade till gemenskap med människor och Gud. Vi får en erfarenhet av en annan människosyn. När vi möts som Det förstår vi istället varandra som medel för egna intressen.

Vi kan inte kräva verkliga möten. De ges åt oss av nåd.

Men vi kan förbereda verkliga möten genom att låta dem ta tid, vara närvarande och genom att inte på förhand regissera eller planera vad som ska sägas eller göras.

I FBHOs kyrkor samlas människor från hela världen. Här bryts olika referensramar och livssyner mot varandra. Min erfarenhet är att detta är en bra utgångspunkt för verkliga möten. När vi inte kan ta något för givet behöver vi lyssna och stanna upp för att kunna förstå. Då vi ibland inte har ett gemensamt språk tvingas vi att pröva oss fram. Detta gör oss närvarande, vilket är en förutsättning för ett möte som förändrar.

Vi har en möjlighet att erbjuda ett ovillkorat rum i våra

28

• Framtiden bor hos oss •

kyrkor. Vi kan inte beställa verkliga möten med varandra.

Men vi kan förbereda oss för mötet då vi erfar att vi hör ihop med varandra och med Gud. Evangeliernas berättelser om hur Jesus mötte människor påminner oss om att en sådan erfarenhet är möjlig.

Lottie Eriksson är församlingspedagog och teolog, Göteborg • Framtiden bor hos oss •

29

Martin Modeus

Värderingar som förändrar och förändras

D

et är väl ingen överdrift om man säger att svensk flyktingpolitik under det senaste året har präglats av stora kast. Från en debatt där positionerna var ganska självklara till en situation där svenska folket slöt upp kring en av de generösaste flyktingpolitikerna i EU – och vidare till ett läge där partierna bjuder över varandra i att föreslå åtgärder för att begränsa välkomnandet.

Vad är Svenska kyrkans uppgift i dessa snabba vindkantringar? Finns det något område som går att peka ut som särskilt viktigt, dels utifrån vår teologi, dels utifrån vår position som resursstark organisation med samhällets mest finmaskiga nätverk i Sverige?

För mig blir det ganska självklart att söka svaret inom värderingsområdet. Mer än någonsin behövs det i dag organisationer och människor som håller samhällets värdekompass synlig. Om människokärlek kommer att betraktas som ett utkantsvärde så är vårt samhälle illa ute.

Kyrkans roll är viktig i den offentliga debatten, men vår plats i samhället bestäms framför allt av vår lokala närvaro – särskilt brännande är det i de områden som representeras i nätverket Framtiden bor hos oss. Det är lokalt som vi har möjlighet till det lyssnande som gör att vi kan tala med tyngd. Det är också där vi har den möjlighet till handling som gör att vi med trovärdighet kan uppmana andra till handling.

Sambandet mellan lokalt och centralt, mellan specifikt

30

• Framtiden bor hos oss •

och generellt är alltså en livsnerv när det gäller kyrkans betydelse för framväxten av det mångkulturella Sverige.

Kyrkans lokala närvaro är tydlig, finmaskig och långsiktig. Det gör att vi har möjlighet att finnas till hands och bygga mötesplatser som kan få samhällsbygÄr då den generösa gande och samhällspåverkande betydelse.

Här kan vi föra de lågmälda samtalen och och välkomnande lyssna tillräckligt länge för att orden bakom värdegrund som orden ska börja höras. Vi kan sitta ned och Sverige berömt sig av vi kan stanna kvar. Först när ingen av parverkligen i fara? Jag terna behöver jäkta vidare kan äkta möten uppstå. vill absolut svara ja på Denna typ av mötesplatser bygger på den frågan. delande. Vi delar berättelser, glädje, smärta, och vi delar de materiella möjligheterna och svårigheterna. I detta samtal är det också centralt att påminna om och rentav bevaka det goda samhällets livsbejakande värdegrund. Är då den generösa och välkomnande värdegrund som Sverige berömt sig av verkligen i fara? Jag vill absolut svara ja på den frågan. Ett av grundskälen är att man nu inför ett antal praktiker som ganska uppenbart strider mot det som de flesta nog anser är ett gott bemötande av människor i nöd.

Det finns ett tydligt samspel mellan värderingar och praktik som går i båda riktningarna. Våra grundläggande värderingar kommer att bestämma vår praktik, och den praktik vi lever i kommer att prägla våra värderingar. Vill man påverka detta system så kan man antingen ändra sina värderingar – och då förändras praktiken, eller så kan man förändra praktiken – och då förskjuts värderingarna. Åtminstone kommer vi att komma med undanflykter för att de inre konflikterna inte ska bli för stora. Enkelt exemplifierat: • Framtiden bor hos oss •

31

om jag har sådana grundläggande värderingar att jag inte slår mina barn, så är sannolikheten ganska liten att jag faktiskt kommer att göra det. Men om omständigheterna gör att jag faktiskt börjar slå mina barn så kommer jag antagligen att hitta sätt att motivera detta på värdenivån, typ den man älskar, den agar man.

Att ge sig in och skapa en praktik som strider mot den egna grundläggande värdebilden är alltså mycket farligt: man är inte densamma när man kommer ut på andra sidan.

Just detta är vi på gång med i Sverige när vi skapar undantagslagar. Tre år ska de finnas kvar är det tänkt. Är detta sant? Har våra ledare verkligen för avsikt att gå tillbaka till ”normalläget”, eller är tiden tre år medvetet eller omedvetet tilltagen på ett sådant sätt att man anar att vi under den tiden kommer att ha utvecklat en annan värdebild.

Mycket tyder på att det är en verklig värdeförändring som de styrande är ute efter. Vi har nämligen två tydliga statsminsteruttalanden som står för olika värdebilder. ”Vi måste

32

• Framtiden bor hos oss •

öppna våra hjärtan” är det ena uttalandet. ”Flyktingmottagande ska ske med bevarad välfärd” var det andra.

Jag vill understryka att jag inte tror att skillnaden i värdebild har med skillnad i politisk färg att göra. De stora politiska partierna har ju varit ganska överens både i sin hållning och i sina hållningsförändringar under de senaste åren. Fokusförflyttningen är dock tydlig: i det första uttalandet ligger fokus på flyktingen, i det andra ligger den på vår egen välfärd. Grupp ställs mot grupp, ett känt retoriskt grepp när man vill värna det egna. Men medmänsklighet måste få kosta.

Försvaret mot detta är en teologi för det nya Sverige, en teologisk praktik på det lokala planet. Vi behöver både föra värderingskampen och skapa den goda praktik i det lokala samhället som visar att teologin inte är en dröm utan sanning.

Martin Modeus är biskop i Linköpings stift • Framtiden bor hos oss •

33

Cecilia Nahnfeldt

Kallelse att mötas

F

ör snart tre år sen tog jag spårvagnen till Rymdtorget i Göteborg. Min dotter var med. Bredvid mig satt också Luther, men det var jag inte helt medveten om då. Jag påbörjade en resa som fortfarande pågår. En resa in i framtiden... genom att nästan åka till ändhållplatsen. Hållplatsen heter Rymdtorget. Jag har försökt beskriva miljön där. Till slut kom jag fram till att diktens form bäst beskriver vardagen. Det får vara en bild för alla de platser i Sverige där nya svenskar är på väg för att bo.

För mycket och för lite Mycket sällan lagom. För mycket bröd, för få cyklar, för lite mat, hela tiden kaffe.

För mycket prat, för lite samtal, för få ord, för många språk.

För nära beröring, för lite närhet, för få besked, för många nej. För lång väntan, för kort tid, för lite pengar, för stora behov… alltid bröd.

Kallelse att möta. Det är utgångspunkt för en teologisk tolkning av framtidens Sverige. För att göra det börjar jag i denna tanke: Vi är kallade att resa, för att möta upp dem som sedan länge var tvungna att ge sig av. Kallelsens kärna är ganska oomtvistad i luthersk teologi. Det handlar om kärlek till medmänniskan. Martin Luther betonar nämligen det dubbla kärleksbudet i sin tolkning av varje människans kallelse i den vardag där hon står. Att sätta en annan männ-

34

• Framtiden bor hos oss •

iskas liv före sitt eget, och att ställa sig i ett sådant möte.

Kallelsetanken bjuder motstånd mot vad filosofen Judith Butler skulle kalla ”dehumaniseringens mekanismer”, krafter som försöker få oss att se den främmande som mindre människa, mindre mänsklig, mer möjlig att undvara, offras.

Kallelse bjuder motstånd genom att ge egenvärde till medmänsklig barmhärtighet och handlingskraft. Människor är skapade att stå, gå och leva sida vid sida. Jag tänker det som ett medvetet sätt att se på livet. Inte för att det känns så, eller för att man vill det eller tycker det är enkelt. Utan för att världen fungerar bättre när man ser det så. Synsättet rymmer en utmaning till en själv, att förhålla sig till människor på ett sådant sätt att den andras liv är viktigast. Det handlar om liv som utgångspunkt, men inte mitt eget liv. Genom att gå utanför sig själv, det är på så sätt människan kan förstå världen. Det är utifrån dessa möten utanför mig själv som frågor formas.

Alla reagerar olika inför möten. Inför det nya. Inför det oplanerade. Det oväntade. Det som kommer nära utan att man ber om det. Möten är en utmaning på flera plan. Prak• Framtiden bor hos oss •

35

tiskt (förstås), ideologisk, emotionellt (inte minst). Det är alltid nytt. Det tvingar oss att tolka om. Så menade också Luther, som varnade för imiterande tolkningar av liv. ”Det enda helgon, jag med någon mening kunde imitera, vore ett helgon med samma nästa som jag och samma relation till denna nästa som jag. Men på min punkt har aldrig något helgon stått”, skrev han. Det gör att kyrkan har ett krav på en förnyad teologisk tolkning. Och när vi möts får vi chansen!

Så, dessa människor som kommit och kommer. Vi kan se möten som möjligheter att tänka kallelse. Vi som redan är på plats har en kallelse att möta. Möta de människor som frågar efter oss, som samhällets myndigheter ber om hjälp för att ordna livet för. Det är klart att det uppstår frågor. Är detta kyrkans sak? Ja, vi är kallade att möta, sen kan vi diskutera hur vi ordnar saker tillsammans på bästa sätt.

Men mötet är en möjlighet.

På engelska heter möte encounter. Översätter man det tillbaka till svenska får vi fram ord som Möte, Sammanträffande, Sammanstötning, Sammandrabbning, Stöta på, Träffa på. Det är inte enbart spännande och stimulerande. Det kan vara obehagligt, jobbigt och alldeles för krävande. ”Att mötas” handlar om att göra rum, det är en medskapande handling, att se andra vilket är en uppgift som tar energi men som ömsesidigt kan ge. Det är att vara beredd att förändra.

Det är också att förvänta att en närvaro kan uppstå, en närvaro som går utöver det som faktiskt är där, som stöder seendet, handlandet, förändringen och därmed ger liv. Någon benämner det som Gud eller hopp, livskraft, något heligt, kanske kärlek. Det är existentiellt gränsöverskridande.

Möten påminner samtidigt om mänskliga gränser. Framför allt skiljer sig möten som en människa kan välja eller välja bort, från de möten en människa är försatt i och inte

36

• Framtiden bor hos oss •

kan ta sig ifrån. Möten där gränsen ständigt blir som enmur, som skär av livsutrymmet.

Det finns en gräns som jag inte kan passera Jag kan alltid välja.

Röra mej. Åka därifrån.

Jag kan inte känna hur det är att vara hänvisad utan valmöjlighet att röra sig Jag kan se.

Jag kan höra.

Men inte med min kropp helt förnimma den tillvaro jag besöker.

Oavsett god vilja finns gränser mellan människor som gör att den andra personen inte fullt ut kan förstås. Ska vi ge upp då? Sara Ahmed, professor i kulturteori, använder två metaforer – murar och bord. Hon menar att gränser inte helt går att ta bort. Samtidigt som man inte kan sudda gränserna, kan man ändå vända dem till bord. Metaforerna mur och bord visar på allvaret inför det som stänger ute – och ger hopp om att det som skiljer också kan leda till samtal över gränser.

Att vända bord är en god bild för den vardagsverksamhet som bedrivs i många av Svenska kyrkans församlingar: där finns receptionsbord, bokbord, bord i samlingssalar och ungdomsrum, barnbord, nattvardsbord, matbord och bakbord. Vid ett bord kan man mötas. Något sitter emellan, men det går att göra mycket som förenar kring ett bord.

Bilden av bordet ger ett utrymme för det som pågår, det • Framtiden bor hos oss •

37

ännu inte färdiga, tillåtelse att gå och komma, att inte lyckas så väl, men kunna komma tillbaka. Bord är mer inkluderande än murar. Murar finns, men det är inte hela berättelsen.

Det går att bjuda motstånd genom att säga välkommen.

Att mötas är att vara beredd att förändras. Det är nyskapelse som pågår. Den kraften är i sig så stark att den kan locka oss att vilja stanna i skeendet, förundras och vara öppna för att det oväntade händer. Att detta att vara människa med människor är det som bär. Det är så kyrkans tradition skrivs om och förnyas. När människors möts. Det är en kyrkans sak.

Varför kommer dom? Ni frågar er.

Jag undrar: Vart skulle de gå?

En paus, utan krav.

En ordnad paus med vuxna som sitter still.

Ett mellanrum när allt annat snurrar.

När allt är splittrat som man vill ha samlat.

En stund att gå till – om man vill.

Att hitta vad man vill… det kan man vilja komma till.

Efterord Det jag skriver här bygger på material från forskningsobservationer, både dikter och noteringar, och på teologisk utveckling av en luthersk kallelsetanke.

Nahnfeldt, Cecilia (2015) Motstånd och poetiska fragment. En aktionsforskningsstudie om kunskaper och migration. Tidskrift för genusvetenskap 36 (1-2) 2015, s. 97-118.

Nahnfeldt, Cecilia (2016) Luthersk kallelse. Handlingskraft och barmhärtighet, Stockholm:Verbum.

Cecilia Nahnfeldt är docent och forskningschef på kyrkokansliet i Uppsala

38

• Framtiden bor hos oss •

• Framtiden bor hos oss •

39

Henrik Frykberg

Vägfararnas tid

V

i hörde lågmält samtal inifrån huset när vi kom uppför grusgången till Hagen, mammas föräldrahem.

Mamma knackade på dörren och vi klev in, tog av oss skorna i farstun och gick in i köket. På kökssoffan därinne satt ofta grannen Gustav på Janerserud eller mammas kusin Bengt på Åsen eller nån annan av traktens släkt och grannar och pratade. Det fanns alltid tid för besök, alltid tid för samtal. Samtal, en kopp kaffe och en smörgås.

När jag blev äldre fick jag höra om andra besök på Hagen. Besök av luffare, vägfarare i en annan tid. Om mormor som satt sent på kvällen och in på natten vid symaskinen hon fått som artonåring och sydde till barna eller till auktionerna i Persbyns missionshus. Så knackade det ibland på dörren och mormor fick väcka morfar, för ”det var lite osäkert att själv öppna så sent på kvällen”. Morfar sa till luffaren därute att han kunde få sova i ladan, men ”bara under förutsättning att ni inte röker därinne.” På morgonen fick luffarn lite kaffe och smörgås.

Det var vägfararnas tid då. Det är vägfararnas tid nu.

Den fransk-algeriske filosofen Jaques Derrida skriver i artikeln Hostipitality snårigt om gästfrihetens grunder, ambivalens och utmaning. En artikel som ger mig nycklar till att förstå mormor och morfars gästfrihet som något djupt mänskligt och religiöst grundat.

Derrida utgår i sin text från grundberättelsen för gästfrihet i judisk, kristen och muslimsk tradition: Berättelsen om Abrahams och Saras besök av tre främlingar i 1 Mos 18. Abraham sitter i tältöppningen i hettan i Mamres lund när tre främmande män plötsligt står framför honom. Ab-

40

• Framtiden bor hos oss •

raham faller ner inför främlingarnas fötter och kallar dem ”Herre” och sig själv ”tjänare”. Om Abraham förstår att det är Gud själv - i kristen tradition treenigheten - som kommer på besök, är hans agerande inte underligt. I och för sig är det Gud som kommer på besök, men i form av en främling, en Gud som Abraham och Sara inte känner igen. ”När såg vi dig hungrig och gav dig mat eller törstig och gav dig att dricka?” I en överraskande och oigenkännlig Kristus/Messias griper ju gästfrihetens utmaning och möjlighet oss på ett oöverträffat sätt. Och Abraham och Sara känner inte igen Gud men erbjuder ändå sin ovillkorliga gästfrihet.

Ovillkorliga? Är gästfriheten verkligen ovillkorlig, bara gäst –frihet, eller finns det några band som binder värden och gästen vid varandra? Finns det något beroende i relationen mellan värd och gäst? Gästen, främlingen, luffaren är beroende av värdens erbjudande om tak över huvudet, en anrättad spädkalv eller en kopp kaffe och en smörgås.

Men värden då? Jo, värden är beroende av gästens förtroende, att gästerna inte skadar värden. I Koranen står om Abrahams möte med budbärarna:

”Och våra budbärare kom till Abraham med ett glatt budskap. De hälsade honom ”Fred!” och han svarade: • Framtiden bor hos oss •

41

”Fred [vare med er]!” Och han skyndade sig att bära fram en helstekt kalv. Men när han såg att de inte sträckte sina händer mot födan, blev han rädd [att de hade onda avsikter]. [Men] de sade: ”Var inte orolig! Vi har sänts till Lots folk.” (ur Koranens budskap sura 11 vers 69-70) Gästerna och värden försöker bygga förtroende genom att hälsa varandra med ”Fred!”. Men värden är ändå rädd att gästerna kanske kan ha onda avsikter, så gästerna måste intyga att värden inte behöver vara rädd. Mormor låter morfar öppna dörren och luffaren får lova att han inte ska röka i ladan.

Det engelska ordet för gästfrihet, hospitality kommer från latinets hospes, som kan betyda både värd och gäst eller främling. Ordet hospes kommer ur hostis som betyder främling eller till och med fiende. Att gästen skulle kunna hysa fiendskap (eng hostility), en som värden blir gisslan (eng hostage) hos, är en risk den gästfrie alltid tar. Men trots risken faller Abraham på knä, bär fram den helstekta kalven innan han vet. Morfar öppnar dörren, innan han vet. De tar

42

• Framtiden bor hos oss •

först risken, sen får gästerna intyga att värden inte behöver vara rädd och lova att de inte ska röka i ladan. Det finns alltså en ömsesidighet och ett beroende mellan värd och gäst. Värden har ansvar inför gästen och gästen har ansvar inför värden.

När jag skriver det här har de första återförningarna av båtflyktingar från Grekland till Turkiet skett efter beslut av bland annat EU. Från Grekland, ett vattenhål för den europeiska civilisationen, där vi i en annan stor berättelse med gästfrihet som viktigt tema kan läsa: ”Lika förkastligt

det är att mana en gäst till att resa, innan han önskar det själv, och fördröja en gäst som har brådska: gästen skall plägas så länge han blir, men ha frihet att fara.” (ur Odysséen XV sången 69-71). Odysseus får under sina irrfärder i Odysséen möta både gästfria och gästmissbrukande värdar och Penelopes gästfrihet utnyttjas grovt av hennes friare/våldgästare. En tydlig ömsesidighet träder fram i värdens och gästens ansvar för varandra, också en ofrånkomlig sårbarhet hos både värd och gäst.

När delar av det judiska folket deporteras till Babylon runt 600 fKr, ungefär samtidigt som Odysséen skrivs, blir • Framtiden bor hos oss •

43

de inte krigsfångar i det nya landet utan får verka relativt fritt. De visas så stor gästfrihet att bara en minoritet väljer att återvända till Jerusalem när det blir möjligt. Profeten Jeremia förstår gästfrihetens ömsesidighet och ansvar när han i ett brev han skickar till de deporterade skriver: ”Bygg

er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem. Ta er hustrur och avla söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och ge era döttrar åt män, så att de föder söner och döttrar. Bli flera där, inte färre! Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång.”

(Jer 29:5-7) Liksom många bibeltexter är denna text mångtydig. Det är inte svårt att se både befriande och förtryckande perspektiv i den. Kvinnor ses som ägodelar, som objekt, på ett sätt som vi kanske tycker ha lämnat i vårt jämlika samhälle.

Men i den i Svenska kyrkan allt mer vanliga, om än debatterade, seden med ”brudöverlämning”, när pappan överlämnar bruden till brudgummen i vigseln, finns ju en liknande objektifiering av kvinnan. Då blir en kritisk läsning av den här bibeltexten, liksom alla bibeltexter, viktig. För den här artikelns sammahang så är det dock de befriande aspekterna av texten jag är intresserad av, om hur vi i ett nytt land kan bidra till att bygga upp det landet, ty dess välgång är vår välgång.

De här är inga futtiga berättelser, det är stora berättelser, civilisationsbyggande berättelser. Berättelser där gästfriheten problematiseras, blir svår men inte omöjlig, tvärtom alltid nödvändig.

Gästfrihet är i all dess komplexitet alltså det kanske största moraliska temat i Odysséen, och ett avgörande mo-

44

• Framtiden bor hos oss •

raliskt tema i de abrahamitiska traditionernas urkunder.

Men är gästfriheten politisk? Var det överraskande organiserandet i ”Refugees Welcome” i höstas politiskt eller bara – och ändå inte så bara – humanitärt? Är Framtiden Bor Hos Oss församlingarnas verksamheter för att vara med och leva gästfrihet, bygga civilisation, Gud rike, i den nya ständigt skiftande kontext de verkar i bara moraliska och inte politiska?

Så klart inte. Refugees Welcome och FBHO-församlingarna är politiska när de tar gästfrihetens utmaning och möjlighet på allvar. Det byggdes och byggs där på lokala stationer för hopp, Gudsriken, och det är mycket politiskt.

Men nationella och internationella organisationer vågade inte anta utmaningen att hålla fast vid gästfriheten och att de goda berättelserna, evangelierna, skulle kunna övervinna de onda.

När de stora berättelserna om vår tid kommer att skrivas finns det uppslag att beskriva gästfriheten lika komplext som i Odysséen, Koranen och Bibeln. Jag vet vilka som blir mina hjältar i de berättelserna: mormor och morfar, Refugees Welcome-aktivister och FBHO-församlingarnas medarbetare.

Henrik Frykberg är stiftsadjunkt och ansvarig för integration och interreligiös dialog, Göteborg stift • Framtiden bor hos oss •

45

Pontus Bäckström

Förmedla ett hopp

U

nder hösten 2015 tog sig människor i stora skaror till och genom Europa, på flykt undan krig och med drömmar om ett bättre liv här. Bilden av den treårige, döde pojken Alen Kurdi berörde många djupt och blev en slags katalysator för medmänsklighet och solidaritet. Samtidigt ökade spänningarna och påfrestningarna i det svenska samhället, vilket gjorde att regeringen i november, precis vid tidpunkten för FBHO-konferensen, fattade ett drastiskt och av många kritiserat beslut om att ”stänga gränsen”.

Med flyktingströmmarna som bakgrund planerades våra gudstjänster i Domkyrkan. Vi bestämde tidigt att gudstjänsterna måste fånga upp samtidens frågor och stämningar och mitt i allt förmedla ett hopp och en ”spricka i muren”.

Andreas Andersson, musiker från Bergsjön, fick ansvar för det musikaliska arrangemanget så att orden och texterna också bottnade i och berikades av gudstjänstens musik. Annika Vindare, kyrkoherde i Angered och Pontus Bäckström, präst i Lundby, arbetade tillsammans med Andreas med gudstjänsternas innehåll och upplägg.

Tisdagens mässa inleddes med Lalehs ”Goliat”; två unga tjejer från Bergsjön, Missy och Blessing, sjöng under en enkel och nedtonad procession: ”…och vi ska slåss, ja, vi ska slåss mot Goliat, så tro på mig för jag vet att du är modigast”. En bild på en flicka vid ett taggtrådsstängsel som hoppfullt lyfter sin armar mot himlen som en nutida korsfästelse, det blev en extra altartavla på bildduken i koret.

Som ett samtida kyrie visades ett bildspel med Kents låt ”La Belle Epoque” som tung musikalisk bakgrund; jag är han-

46

• Framtiden bor hos oss •

den som håller flaggan, jag är ficktjuven på centralen, jag är bomben på terminalerna i väskan som lämnats kvar.

Gud, förbarma dig över oss.

Predikan handlade om att våga drömma igen och tro på det omöjliga, utifrån Berlin-murens fall och idén om ett gemensamt samhällsbygge, ett nytt ”folkhem” i en ny tid. En text från Matteusevangeliet (13:31-32) blev den bibliska bilden: ”Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.”

Förbönen var en ”härmsång” från Bergsjön som leddes av några tjejer därifrån och var både på arabiska och svenska. Välsignelsen lästes också på arabiska och blev en stark påminnelse om att vi hör samman, trots olika språk och bakgrunder.

I nattvardens liturgi lästes instiftelseorden samtidigt som bröd och vin bars ner till altargången, som ett tecken på inkarnation och Guds rörelse nedåt. ”O Guds lamm” inleddes med ”kulning” från läktaren, en sångform med extremt högt tonregister som ursprungligen användes för att locka på kor. På Wikipedia står det om kulning: ”Till skillnad från jojk finns ingenting som tyder på att kulning använts i religiösa ritualer.” Förrän nu då, alltså.

Torsdagens sändningsmässa inleddes med Kents låt ”Sverige”: Välkommen, välkommen hit, vem du är, var du än är.

Betraktelsen utgick ifrån diskoteksbranden i Göteborg, ”Backa-branden”, och handlade om Guds närvaro i det svåra och obegripliga.

Mässan avslutades med att en barnkör sjöng samma sång som inlett den första gudstjänsten. Lalehs ”Goliat” • Framtiden bor hos oss •

47

blev nu sändningsord: ”…och vi ska göra jorden hel, ja, vi ska göra vattnet rent och vi ska aldrig skada varandra mer.”

På bildduken visades barn från ett flyktingläger någonstans, barn som trots situationen gav oss sina leenden och gjorde liturgi när de lekte i leran. ”Vi skall slåss mot Goliat.” Hopp för världen.

Pontus Bäckström är präst i Lundby församling, Göteborg

48

• Framtiden bor hos oss •

• Framtiden bor hos oss •

49

Jonas Bromander

Tydlig där vi står och trygg inför det okända

U

nder våren och sommaren 2015 genomfördes ett stort antal samtal i de församlingar som ingår i nätverket Framtiden bor hos oss. De som pratade med varandra hör i första hand till kategorierna anställda och förtroendevalda. Det man pratade om handlade om de specifika erfarenheter man har utifrån att vara de specifika församlingar man är. Församlingar med lågt kyrkomedlemstal och hög invandrartäthet.

Det är viktigt för mig att poängtera att jag inte har hört samtalen i det som är satsningens första del. Men samtalen dokumenterades och jag hade förmånen att gå igenom dem och dra slutsatser. Säkert har mycket av det man pratade om gått mig förbi, eftersom inte allt dokumenterats. Men i den här artikeln ska jag berätta om vad jag såg när jag läste materialet.

Samtalen var strukturerade och deltagarna hade en given mall att följa. Församlingarna hade möjlighet att föra samtalen inom ett eller flera av följande områden. 1) Rötter och framtid, 2) Konflikter och relationer, 3) Mission och ansvar samt 4) Barmhärtighetens rum.

Företrädesvis har man valt att prata om de två första områdena. ”Mission och ansvar” var snarast att betrakta som en dimension i hela arbetet och ”Barmhärtighetens rum” så som det utvecklats i Bergsjön, verkar inte vara särskilt vanligt på andra ställen. Men barmhärtighet har benämnts som

50

• Framtiden bor hos oss •

en dimension som genomsyrar många av de möten som sker i församlingen.

Artikeln kommer därför att fokusera på ”rötter och framtid” samt ”konflikter och relationer”. Det första av dessa perspektiv handlar om på vilket sätt Svenska kyrkans organisation gynnar eller hämmar församlingarnas möjlighet att verka som kyrka i just sin specifika kontext. I det andra perspektivet behandlades frågan om vad man gör när nya konflikter från andra delar av världen flyttar in i församlingen.

I nedanstående redovisning lyfts ett urval av de frågor och perspektiv som lyfts av församlingarna.

Organisationen Att Svenska kyrkans organisation både hjälper och stjälper nätverksförsamlingarna när det gäller att kunna verka som kyrka, framträdde tydligt i samtalen. Flera församlingar uttryckte att Svenska kyrkan som organisation har stark trovärdighet, att ”varumärket” borgar för stabilitet och trygghet. Det är en kvalité som inte minst underlättar i samverkan med kommuner, myndigheter och andra aktörer inom civilsamhället. Ingen behöver tvivla på Svenska kyrkans intentioner. Man vet att den har goda avsikter. Även det faktum att Svenska kyrkan sedan länge bär en internationell prägel skär igenom samtalen på olika sätt.

Dels att man ingår i den världsvida kyrkan, dels att man har ett eget internationellt biståndsarbete, stärker trovärdigheten bland de olika etniska befolkningsgrupper som vistas i församlingarna.

Likaså påtalades kyrkans stabila ekonomi som en framgångsfaktor. Den på många sätt utmanande miljön man befinner sig i gör att långsiktighet blir viktig och det underlättas tvivelsutan av en god ekonomi.

Ytterligare en organisatorisk styrka som flera varit eniga • Framtiden bor hos oss •

51

om handlar om kyrkans demokratiska struktur. Inte minst kommer detta till uttryck i olika konfliktsituationer. Då vissa religiösa grupperingar vill att församlingen ska ta ställning för deras sak mot andra grupperingar är det värdefullt att kunna luta sig mot kyrkans demokratiska struktur.

Men man har också lyft ett antal organisatoriska problem.

Styrning och ledning är ett sådant. Inte minst diskuterades att det finns en tröghet, vilket gör att beslutsvägarna upplevs som väl långa. Att kyrkan är demokratisk och styrs av förtroendevalda uttrycktes som positivt. Men kritik faller ofta

52

• Framtiden bor hos oss •

på de förtroendevaldas bristande kunskap. Vilken typ av kunskap som saknas framgår inte av de dokument jag läst.

Det känns dock angeläget att diskutera den frågan vidare.

Ibland hör man talas om att Svenska kyrkan präglas av en ”snällhetskultur”. Så också i den nu aktuella samtalsprocessen. Begreppet är ofta återkommande, utan att för den skull ha problematiserats. Men min tolkning av samtalen är att det inom organisationen upplevs finnas en kultur av att ha överseende med problem tills det gått för långt. Någon skriver att detta gör kyrkan ”gränslös, uddlös, ansvars-/kravlös” Tidigare beskrevs att kyrkans trovärdighet stärks av dess

• Framtiden bor hos oss •

53

långa historia. Baksidan av detta mynt är att kyrkan sedan gammalt bär med sig en nationalistisk prägel. Detta har uttryckts som särskilt problematiskt i mötet med människor från andra länder.

Människors liv är i dag inte begränsade till det snäva territorium som församlingen utgör. Det gäller inte minst alla de människor som immigrerat från andra länder. Svenska kyrkans territoriella struktur framställs också som ett märkbart problem hos nätverksförsamlingarna. Ett återkommande uttryck i detta sammanhang är att ”organisationen saknar verklighetsförankring”. Problemen i det här sammanhanget handlar om att det blir samverkanssvårigheter, inte minst med aktörer utanför kyrkan.

Avslutningsvis upplevs organisationen skapa problem i förhållande till våra ideella, samtidigt som man efterlyser fler ideella. Problemen handlar dock om rollfördelningen mellan anställda och ideella. Det här blir knepigt inte bara i det egna församlingsarbetet, utan också i samverkan med andra aktörer som bygger sin verksamhet på ideellt engagemang mer än vad Svenska kyrkan gör. Relationen blir asymmetrisk där Svenska kyrkan med lätthet kan gå in med pengar och personal, men inte med samma engagemang som andra.

När konflikter hittar in i församlingen Konflikterna är aldrig endimensionella och konfliktnivån befinner sig alltid på en skala. Den löper från att det finns olika uppfattningar till att det blir just en uttalad konflikt.

Ett givet tema som framträder i flera av berättelserna är att många i invandrargrupperna försöker undvika konflikter. ”Varför prata om det som är svår, då blir det bara konflikt”. Lite på temat ”varför väcka den björn som sover?”.

Samtidigt framhålls att det ofta är barn och unga som bär konflikterna vidare. Inte sällan är det i barnens retorik församlingens medarbetare får höra att konflikter existerar.

54

• Framtiden bor hos oss •

Att internationella konflikter hittar in i Svenska kyrkans församlingsliv har tydliggjorts i samtalen. Men också nya konflikter (eller frustrationer) etableras genom att församlingslivet antar nya former. Huvudaktörer i dessa sammanhang är de man kallat ”gammelsvenskarna”. Ofta är det etniska svenskar med långt engagemang i församlingen som upplever att det är för mycket som förändras på för kort tid.

Ibland menar man att ståndpunkterna antar rent rasistiska proportioner.

Att det i dag finns en tydlig polaritet mellan muslimer och kristna är uppenbart. Dessa konflikter hittar också in i nätverkets församlingar. Framförallt handlar det om de kristnas kritik och förakt för de muslimska grupperna. Den här friktionsytan menar flera har blivit allt tydligare sedan islams radikalisering. I anslutning till detta har det också framkommit att religionsdialog möter större motstånd än tidigare. Inom ramen för dessa konflikter upplevs ofta Svenska kyrkan som naiv.

Utvecklingen leder också till att de teologiska olikheterna inom den kristna familjen växer inom församlingen. Detta gäller bland annat synen på ämbetet, nattvarden, homosexuella etc. Eftersom ingen egentligen är beredd att kompromissa med sin egen hållning i dessa frågor finns det här stora utmaningar.

Konflikterna aktualiserar frågan om hur man kan behålla sin identitet när man bejakar att vara kyrka på ett delvis nytt sätt och därmed konfronteras med nya konfliktytor.

Resonemangen kom mycket att handla om hur de olika konfliktsituationerna hanteras. I det perspektivet blev jag förvånad över att det saknades gemensamma metoder för hur man kan gå in i dessa situationer. Däremot hänvisades till olika komponenter som helt klart kan utgöra delar av en formaliserad metod.

Utgångspunkten i de samtal som fördes var att Svenska • Framtiden bor hos oss •

55

kyrkan måste vara tydlig i var den själv står och att medarbetarna/förtroendevalda måste ha trygghet för det okända.

Det mantra som hela tiden återkommit när denna tydlighet diskuterats är ”alla människors lika värde”. Att jag kallar detta ett mantra beror på att av det material jag gått igenom har det tagits för givet att alla ska förstå vad detta betyder.

Innebörden och förståelsen av dessa ord kan sannolikt variera. Frasen blir också lätt en beskrivning av något oemotsägligt, som över tid riskerar att just därför urvattnas. Även nåden, riten och samtalet har lyfts som viktiga resurser, såväl när man möter konflikterna som när man vill stärkas i sin egen tro och identitet.

Mina slutsatser…

Nätverket ”Framtiden bor hos oss” var framsynt då det startades upp. I dag har många fler församlingar nått just den framtid som präglar nätverket och viktiga erfarenheter finns att göra utifrån den tid som gått.

Somliga av de problem och möjligheter som identifierats rörande kyrkans organisation är sannolikt inte unika för nätverksförsamlingarna. Naturligtvis måste hela Svenska kyrkan värna såväl sin goda ekonomi som sitt goda rykte.

Inget av detta kan tas för givet.

De problem med rollfördelning mellan ideella och anställda medarbetare, de förtroendevaldas ibland svaga kompetens och den territoriella strukturens hämmande funktion kanske ska lösas på en annan nivå än nätverkets. Naturligtvis måste nätverket som identifierat problemen bidra, men problemen rör sannolikt fler och skär därför troligen genom hela organisationen. På samma sätt är det med det som benämnts snällhetskulturen, som i hög grad kan hänföras till ett arbetsmiljöproblem.

Mer unikt för nätverksförsamlingarna är att de på relativt kort tid förändrats i en specifik riktning. Kyrkomedlemstalet har blivit sämre, den etniska mångfalden större och

56

• Framtiden bor hos oss •

ekonomin försvagad. Erfarenheter i anslutning till denna förändring är sannolikt värda att sätta på pränt för såväl församlingarna själva som andra församlingar som är på väg att göra samma resa. Varför uppfinna hjulet igen?

Att vara tydlig där man står och trygg inför det okända låter fint, men hur gör man? När förändringens vindar blåser tycks detta vara det viktigaste att tänka på. Nätverksförsamlingarna uttrycker en unik erfarenhet av detta, men man har inte beskrivit sina metoder. Dessa kan komma många fler till godo.

Jonas Bromander är religionssociolog och har arbetat som forskare och analytiker på kyrkokansliet i Uppsala. Han har i nätverkets DTDL-satsning i olika delar genomfört analyser och föreläsningar där han reflekterat kring nätverksförsamlingarnas specifika erfarenheter.

• Framtiden bor hos oss •

57

Samtalsunderlag

Inför Dela tro – dela liv-satsningen Framtiden bor hos oss i Göteborg den 10-12 november togs ett samtalsunderlag fram.

Frågeställningarna lyfter utmaningar och möjligheter i en tid präglad av mobilitet odh mångfald och har processats genom hela satsningen. Samtidigt kan de vara underlag också för fortsatta samtal i arbetsgrupper och församlingar som är intresserade av att reflektera kring frågorna.

Så här kan samtalet gå tillväga:  Avsätt två timmar för samtalet.  Dela upp i grupper om 5 och 5, se till att det blir en bra blandning mellan olika yrkesgrupper. Låt grupperna arbeta under en timme med frågorna.  Varje grupp får med sig ett blad med frågorna, med uppmaningen att också skriva ner en sammanfattning av vad som sagts.

1. Rötter och framtid Om organisationens möjligheter som gemensam kropp.

Vad är kyrkan för slags organisation och vad håller ihop oss? När blir organisationen en cementkoloss, och när riskerar den att bli gungfly? Hur ser vägen ut däremellan? Inom varje organisation finns det väktare som håller tillbaka och förkämpar som ivrar för förändring. Hur tänker vi om det, och hur skapar vi förutsättningar för att dela en gemensam förståelse för kyrkans identitet och uppdrag i ett pluralistiskt samhälle med snabba förändringar?

2. Konflikt och relation Vad gör vi när religiösa konflikter i andra delar av världen hittar hit och tar plats i våra församlingar? Hur förhåller vi oss till Svenska kyrkans identitet som en liberal och jämställd kyrka i relation till kristna i våra församlingar, där mer konservativa och hierarkiska värderingar dominerar? Hur kan vi ha en relation med andra religiösa samfund

58

• Framtiden bor hos oss •

när värderingar kolliderar? Vad händer när romska EU-migranter tar plats i den lokala församlingen på olika sätt?

3. Mission och ansvar Missionsbegreppet är föremål för ständig reflektion.

Historiskt har den kristna missionen präglats av ett ”vi och dom-tänkande” samt ett kolonialialistiskt och omhändertagande synsätt; ”the white mans burden”. I vår tid är frågan om ansvar och ansvarets gräns ytterst angelägen, också kopplat till mission och vår historia. Har ansvaret för andra en gräns? Vem har ansvar för vad och för vem? Vad är mission i vår tid och för vår kyrka?

4. Barmhärtighetens rum Gud verkar i det som är större, det tycker sig Trygve Wyller se i sin forskning kring sjukvårdsmottagningen Rosengrenska i Bergsjöns kyrka i Göteborg. Där fick papperslösa ett ”barmhärtighetens rum”, där man delade nöden och lärde av varandra i gränsöverskridande möten. Vad händer med oss som kyrka när människor med många olika bakgrunder och olika grad av utsatthet möts i sådana barmhärtighetens rum i våra kyrkor? Hur behåller vi hoppet?

Blir kyrkan mer politisk? Förändras vi när ” den andre” kommer ”in”, när ”vi och dom” blir ”vi och ni” eller kanske bara ”vi”?

Viktigt i samtalet: Det är ok att uttrycka tankar som inte är färdigtänkta – provtänka.

Alla ges utrymme att prata. Gör en ”runda” så att alla får möjlighet att uttrycka sina tankar.

Man har rätt att vara tyst – att inte uttala sig.

Alla talar utifrån sina erfarenheter.

• Framtiden bor hos oss •

59

Återsamling Samtal i helgrupp. 30 min Grupperna får möjlighet att lyfta fram tankar ur arbetet.

Syftet är att dela med sig av tankar till hela gruppen.

60

• Framtiden bor hos oss •

• Framtiden bor hos oss •

61

62

• Framtiden bor hos oss •

• Framtiden bor hos oss •

63

V

år omvärld förändras och på detta stora världshav ska Svenska kyrkan navigera på bästa sätt.

Något som kan sägas vara specifikt för lutherska kyrkor är att de försöker utforma sitt uppdrag utifrån den omvärld den befinner sig i.”

Vad behöver vi i Svenska kyrkan anpassa oss till och se i vårt sammanhang?

Något som är klart är att vi behöver framåtanda och energi. Vi behöver lämna och bygga nytt. Vi behöver sortera och bevara. /…/ När Gud kallar Abraham att lämna sitt land och bege sig mot Kanan (1 Mos 12), lyder uppmaningen ”Lech, lecha”, på hebreiska. Ett imperativ som uppmanar till att Abraham ska ge sig iväg. Men uppmaningen rymmer inte bara att lämna sitt land. Där ryms också en inbjudan till att upptäcka ett äventyr, en inbjudan till att förundras och upptäcka sig själv.

Inför det okända behöver vi alla den uppmaningen – att våga lämna och bryta upp, men också höra gudsvindens inbjudan och blicka fram mot äventyret.

Lech, lechà, Svenska kyrkan! / Sara Jacobsson Grip, kyrkoherde i Vantör församling, Stockholm, på nätverkets blogg några veckor efter konferensen.

FBHOs blogg hittar du på: http://blogg.svenskakyrkan.se/fbho/ Nätverket har också en hemsida: www.fraamtidenborhososs.se Vi finns på facebook: Framtiden Bor Hos Oss.

64

• Framtiden bor hos oss •