Healing of memories by Tomas Pettersson

DOKUMENTATION AV DEN INTERRELIGIÖSA KONFERENSEN

Healing of memories

Healing of Memories Michael Lapsley Memory and Hope Alon Goshen Gottstein Amanah Salahuddin Barakat och Moshe-David HaCohen Narratives 4 Cange Katrice Horsley Recalled Future Thomas Würtz 1

INNEHÅLL Berättelsernas helande kraft - Michael Lapsley

Minnen som föder hopp - Alon Goshen-Gottstein

Berättandet ger våra liv mening - Katrice Horsley

Gemensamma erfarenheter skapar en grund för dialog - Thomas Würtz

Amanah betyder tillit - Moshe-David HaCohen, Salahuddin Barakat

Multi narratives, The Religious Track of the Cyprus Peace Process

Samerna och Svenska kyrkan, Bridging ages

Nordiska Interreligiösa organisationer

Rapporten är utgiven av Göteborgs Interreligiösa Råd 2018 Redaktör: Henrik Frykberg Text, foto och grafisk form: Tomas Pettersson, Budskapet kommunikationsbyrå Tryck: Sandstens Tryckeri Healing of memories 9–10 april 2018 Värd för konferensen var: Göteborgs Interreligiösa Råd och Center, med stöd från Levande Historia, Göteborgs stad, Länsstyrelsen i Västra Götalands län Kommittén för Mänskliga Rättigheter, Västra Götalands Regionen Myndigheten för Statligt Stöd Till Trossamfund och Svenska kyrkan, Göteborgs stift

Religiösa traditioner i försoningens tjänst

tt religion orsakar krig och terror läser vi ofta om i medieflödet. Röster som nyanserar detta berättar att våld har andra grundorsaker även om religion kan och har understött de ibland mest fruktansvärda övergrepp mellan och inom religiösa grupper. Men det finns ett annat perspektiv som är ljusare och starkare. När religiösa traditioner används i arbete för försoning och för att bidra till att läka de sår som krig och terror skapat. Den 9-10 april 2018 hölls en nordisk interreligiös konferens på temat Healing of Memories i Gamlestadens medborgarhus i Göteborg. Vad gör vi med minnen av våldsamma konflikter där den andre, med en annan trosuppfattning, gjort våld på oss, våra nära och kära? Vilka metoder och modeller har utvecklats som vi kan använda idag? Vilka resurser kan vi hitta i våra religiösa texter och traditioner? I kärnan i de stora religiösa traditionerna finns solidaritet, rättvisa, omtanke och generositet, sa Michael Lapsley, från Institute for Healing of Memories, Sydafrika, i öppningsföreläsningen. ”Användandet av minnen är aldrig neutralt. Vi måste välja vad vi gör med våra minnen”, hävdade Rabbi Dr Alon Goshen-Gottstein från Elijah Interfaith Institute i konferensens andra föreläsning. Andra medverkande var bland andra Salpy Eskidjian, ansvarig för ett projekt på Cypern som för första gången på decennier fått muslimska och kristna religiösa ledare att träffas och bland annat fira varandras högtider. I en

workshop presenterades ett projekt i Berlin som arbetar med försoning mellan muslimska och kristna flyktingar från Irak och Syrien och från Malmö berättade imam Salahuddin Barakat och rabbin Moshe-David HaCohen om det judisk-muslimska projektet Amanah. I denna rapport från Nordiska Interreligiösa Nätverkets (NIN) andra konferens ryms reportage om en del av bidragen på konferensen. NIN bildades i samband med den första konferensen i december 2015 med temat ”Religionsmöten i katastrofens spår” och har som syfte att arrangera konferenser där aktiva i interreligiösa relationer och forskare i Norden möts kring ett ämne för att stärka relationerna, öka kunskapen i ämnet och bidra till metod och verksamhetsutveckling. Sök medlemskap i gruppen Nordiska Interreligiösa Nätverket på Facebook om du vill ha mer information om och engagera dig i kommande konferenser. Henrik Frykberg sekreterare, Göteborgs interreligiösa råd

BerĂ¤ttelsernas helande kraft 4

”Håller våra minnen oss fångna?” frågar sig anglikanske prästen Michael Lapsley. Lapsley var aktiv i ANC och öppnade i slutet av apartheidregimen en brevbomb som sprängde bort hans båda händer och ett öga. Efter regimens fall grundade Michael Lapsley ”Institute for Healing of Memories” som ger workshops för att bearbeta minnen av våld från andra grupper. Han reser nu över hela världen och förmedlar institutets metod till våldsdrabbade grupper.

enom hela mänskligheten är det just nu väldigt angeläget med interreligiös dialog. Det finns så många konflikter just nu som har en religiös dimension, och det tycker jag är en stor skam, säger Michael Lapsley. – Se inte på vad som har gjorts i religionsgrundarens namn, eller vad som har gjorts i religionens namn, utan se hellre till kärnan i undervisningen inom alla trostraditioner i den stora mänskliga familjen. Där hittar du solidaritet, rättvisa, omtanke och generositet. – Bombattentatet jag råkade ut för 1990 var en helt och hållet livsförändrande upplevelse. Det som gör att jag också ser på det som en försonande händelse är de reaktioner jag fick efteråt. Jag fick så mycket omtanke, förbön och kärlek av människor, både religiösa och icke-religiösa, att jag kunde se att gott kan komma ur ont, att liv kan komma ur död. Kunskap och erkännande är två bra linser

att se sin omvärld genom. I många situationer där det pågår övergrepp finns det en kunskap om situationen, men det saknas erkännande eller bekräftelse, till exempel genom att säga ”förlåt, jag gjorde fel”. En annan sak lärde jag mig genom ett möte med samer: Vår kyrka har erkänt vad de har gjort fel gentemot samerna, men i samhället i stort finns ingen kunskap om det som har erkänts. Okunskap och förnekande är något vi måste motverka för att i slutändan komma till ett erkännande. EFTER ATT HA varit utomlands i sexton år kom Michael Lapsley tillbaka till Sydafrika 1991 och mötte ett skadat land. Två stora frågor behövde tas om hand. Det ena var infrastruktur, som t ex vatten, elektricitet, sjukvård och utbildning. Det andra var att hantera vad människor hade gjort med varandra, hantera det som hade hänt. Det vi hade gjort socialt, andligt, känslomässigt.

– Till skillnad mot mig, hade miljoner av sydafrikaner inte fått sin historia erkänd, och satt in i en moralisk kontext. Som många av er vet, spelade Sannings- och försoningskommittén en nyckelroll i arbetet med att hantera Sydafrikas förflutna. Det gjordes en interreligiös respons på kommitténs arbete, och redan på det första mötet ställde jag frågan: Vad händer med alla de andra människor i landet som inte möter kommissionen. Totalt 23 000 personer mötte sanningskommissionen, men om man tror att vi alla har skadats, vad händer då med alla andra miljoner människor? DET VAR STARTEN för den process som sedan kom att kallas ”The healing of memories”. – Vi ville skapa säkra och heliga platser, där folk kunde dela det de bar på, folk från olika sidor av konflikten, och från olika trostraditioner. Redan på åttiotalet läste jag en underbar bok om minnenas helande, av Sheila, Matthew och Dennis Linn. Jag imponerades av boken för deras grundliga research, men det fanns ett problem. Deras metod grundade sig bara på relationen mellan mig och familjen, och mellan mig och Jesus. Men vi är ett interreligiöst land. Är minnenas helande bara för kristna? Och ifall minnena har att göra med förtryck på grund av min hudfärg? Det behövdes ett perspektiv till. – Under fyra år utarbetade vi en metodik. Många andra som arbetar med interreligiös dialog letar efter den minsta gemensamma nämnaren, men det ansåg vi var fel väg. Alla religioner och traditioner har sin egen vishet, sina egna ceremonier och sätt att hantera sin historia. Vi behövde få del av allt detta.

Många blir osäkra när vi presenterar en metod som inte kommer från deras egen tradition, eller religion, som till exempel i Sri Lanka, där de flesta är buddister. I workshops har vi sagt: Kom och ta med era heliga skrifter. Berätta vad de säger om hat och helande, om minnen och hur vi ska hantera vår historia. Dels är det fantastiskt att få en aha-upplevelse av alla berättelser, att få ta sig utanför sin egen avgränsade verklighet, och se att vi tillhör en stor mänsklig familj. Dels finns det en dimension i helandet som kommer ur kollektiva processer, och som inte går att hitta i processer mellan två personer. Det finns en kraft i att ha många vittnen till sin berättelse. FÖRSTA STEGET MOT att inte hata är att erkänna att vi hatar. Michael Lapsley berättar att de inte erbjuder snabba lösningar, det de säger till sina deltagare är: Kom till vår workshop och vi lovar dig ett första steg mot helande. Det har ofta hänt att deltagare för första gången delar något som har hänt för tjugo, trettio år sedan, och som har hållit dem fångna sedan dess. – Jag har hållit workshops i en mängd olika sammanhang, med människor från olika trostraditioner, med olika bakgrund, på olika platser i världen, och det är två typer av berättelser som återkommer. Det ena är trauman i barndomen, som äldre människor äntligen hittat en säker plats att berätta om. Det andra är genderrelaterat våld. I likhet med meeto-rörelsen är detta inget som är undantaget de religiösa sammanhangen. På ett sätt förenar de här berättelserna de olika trostraditionerna. Alla människor är kapabla att bli en förövare. Men vi är också alla kapabla att visa hänsyn, generositet och

”Vi ville skapa säkra och heliga platser.”

kärlek. I alla konflikter världen över finns det en dimension av oläkta minnen, vilket gör att temat för den här konferensen är ytterst angeläget. GUD ÄR INTE BEGRÄNSAD till speciella sätt att hela. Musiker, konstnärer, filmskapare spelar alla viktiga roller i vårt gemensamt helande, menar Michael Lapsley. När något dramatiskt har hänt i vårt samhälle är det ofta genom kulturen som vi hittar de gemensamma vägarna att analysera och bearbeta händelserna.

– Ledare världen över är såklart också påverkade av sin egen historia, och sitt behov av helande. Vi behöver många Nelson Mandela! Ibland tänker jag att det vore bra om alla som ska bli ledare får sitta i fängelse i tjugofem år. Ledare som kan prata om sin egen sårbarhet ger andra i samhället til�låtelse att dela sina berättelser. Vi behöver modiga samtal. Vilka är de tysta områdena i samhället idag? Vad är det vi inte kan prata om? Det är just detta vi måste prata om för att hitta helande. Och det måste alltid göras på tre plan: det personliga, inom familjen och i samhället.

Desmond Tutu och Michael Lapsley i samband med presentationen av Lapseys bok Redeeming the past 2013. Foto: Mark Wessels

The Institute for Healing of Memories (IHOM) IHOM’s arbete bygger på tre centrala idéer: Förebyggande: Att bryta mönstret av avhumanisering, genom vilken offer ofta blir förövare. Helande: Återskapa en varaktig värdighet och ett hopp för marginaliserade individer och samhällen. Bemyndigande: Att göra nya vägar möjliga genom att utrusta individer med känslomässiga verktyg för att återta makten över sina liv. WORKSHOPS Alla har en berättelse att berätta, och varje historia behöver höras, erkännas och respekteras. Detta är det första steget till personlig läkning och helande av interpersonella relationer. Genom att utforska och erkänna de emotionella såren som bärs av nationer, samhällen och individer, möjliggör workshopen för människor från olika bakgrunder att konfrontera källorna till konflikter.

UNGDOMSPROJEKT IHOM vill utrusta ungdomar för att ta itu med beteenden och attityder som skadar eller förstör människovärdet i deras samhälle och att bryta skadliga beteendemönster. Genom att stötta unga att själva hitta lösningar vill institutet bidra till att bygga ett mer humant och fredligt samhälle med respekt för mänskliga rättigheter. SAMHÄLLSPROJEKT En plattform där invånare kan utbyta idéer, initiativ och planer för att bygga solidaritet över de gränser som ras, klass, ideologi, kön etc har skapat. Det är också en process för att skapa fred, och att förstå försoning, mänskliga rättigheter och och att underlätta en bredare dialog. www.healing-memories.org

Michael Lapsley Michael Lapsley är sedan många år känd som den vite anglikanske prästen som kämpade mot apartheid. Själv kunde han inte förstå systemet som gjorde honom till en privilegierad första klassens medborgare bara för hudfärgens skull. – När jag som ung präst kom till Sydafrika slutade jag vara en människa och jag blev en vit man, säger han. Michael Lapsley föddes i Nya Zeeland 1949, och studerade till präst i Australien. Efter prästvigningen bestämde sig den anglikanska organisationen Society of Sacred Missions att skicka honom till Sydafrika. Han hamnade i Durban och fortsatte sina studier i teologi där. Händelserna i Soweto 1976 då polisen sköt mot demonstranter och barn dödades påverkade honom djupt. – Det var en traumatisk upplevelse när jag förstod att det var människor som läste bibeln och gick till kyrkan på söndag som sköt ihjäl barnen. – Jag hade varit pacifist från unga år. Men i den här situationen var jag tvungen att motvilligt dra slutsatsen att en väpnad kamp i den historiska kontexten var rättfärdigad. Efter detta bestämde sig den vite prästen att gå med i ANC, vars mål var då att bilda ett icke-rasistisk och demokratiskt samhälle. Michael Lapsley var under 16 år kaplan inom frihetsrörelsen. Men han utvisades från Sydafrika och verkade i grannlandet Lesotho och senare i Zimbabwe. Hans arbete mot apartheidregimen sågs inte med blida ögon utan vännerna sa till

honom att han stod på säkerhetspolisens dödslista. I april 1990 fick Michael Lapsley ett brev med två kristna tidskrifter, en på engelska och en på afrikaans. När han öppnade kuvertet exploderade bomben som fanns mellan tidningarna. – Jag fick allvarliga skador, men jag överlevde. Båda mina händer slets av, jag fick svåra brännskador, trumhinnorna skadades och jag förlorade synen i mitt högra öga, berättar han. Michael Lapsley har valt att inte fastna i hämnden, och uppmanar andra att tänka likadant, och istället fokusera på försoning. Det är när vi erkänner, nämner saker vid sitt rätta namn som de inblandade kan gå vidare. Inte för att ta det vi drabbats av lättvindigt, utan för att kunna gå vidare. Vi kan alltid välja att låta något gott komma ur det som från början är ont. 1998 grundade Michael Lapsley ”The institute for healing of memories”. Från början var det ett komplement till Sydafrikas Sannings- och försoningskommitté, men har levt vidare med fokus på att låta människors röster bli hörda, så att berättelserna om historiska oförrätter kan bli grunden för hopp och förändring.

MINNEN SOM FÃ&#x2013;DER HOPP

Rabbi Dr. Alon Goshen-Gottstein, från Elijah Interfaith Institute, Jerusalem, delar med sig av resultaten från en konferens på temat “Minne och Hopp” utifrån sex olika troslärors perspektiv – judendom, kristendom, islam, hinduism, buddhism och sikhism.

en metod Alon Goshen-Gottstein presenterar är att erkänna minnets formbarhet och hur det förändras över tid. Utifrån detta övervägs hur strävan efter ett sanningsenligt minne, att dela ett gemensamt minne och att omarbeta ett minne kan fungera som strategier för att läka minnen. En andra metod Alon berör handlar om att balansera ut svåra minnen genom att se hur minnet kan vara ett sätt att närma sig ett djupare innehåll i ens tradition. Att återkalla kärnan i våra religiösa traditioner hjälper oss att både hantera de utmaningar vår historia utgör och hur minnet formas av mänskliga, sociologiska, politiska och historiska faktorer. – Jag kommer att ge er några olika bilder utifrån två perspektiv: både som judisk teologisk tänkare, och som föreståndare för ett interreligiöst projekt. Jag vill börja med våra minnen från två stora högtider, den judiska och den kristna påskhögtiden. MINNEN HANDLAR OM mycket mer än minnet av fakta. Det handlar om att återuppleva, att göra historien närvarande i nuet. Torah säger att vi ska minnas exodus, uttåget ur Egypten, hela livet. Varje år, varje dag, har sitt eget exodus, och att återuppleva minnet av exodus gör inte bara att historien blir en del av nuet, utan även en grund för framtiden. Minnen handlar aldrig bara om det som har hänt. De återupplevs, aktiveras och blir en del av en pågående förvandling mot framtiden. – Användandet av minnen är aldrig neutralt. Vi måste välja vad vi gör med våra min-

nen. För att fortsätta med exemplet med den judiska påsken: Vi hade kunnat använda minnet av exodus för att skapa ett hat mot Egypten och allt egyptiskt. Valet är att göra något konstruktivt. Torah väljer att berätta minnet av tiden i Egypten som att judarna var immigranter och gäster, snarare än slavar, och säger ”…hata inte egyptierna. Kom ihåg att ni var invandrare i deras land…”. Minnen är något vi kontrollerar och formar. – Att ha fiender är djupt rotat i våra kulturer, det märks i ceremonier och sånger i både judiska och kristna traditioner. Frågan är hur vi hanterar upplevelsen av fiender. 70 ÅR EFTER FÖRINTELSEN är Berlin den stora judiska ”huvudstaden” utanför Israel. Hur kunde det bli så? Har judarna förlåtit Tyskland? Det handlar om en kunskap om hur man hanterar minnen och ger dem en möjlighet att påverka nuet och framtiden i en positiv riktning. Generationen före mig kunde inte tänka sig att köpa en Miele-tvättmaskin eller en Volkswagen-bil, men nu är det helt annorlunda, och det handlar inte om att de inte bryr sig. Det handlar om att balansera det förgångna med nutiden för att kunna komma framåt. Att hantera sina minnen är nödvändigt för att må bra helt enkelt. – Det är väldigt sällan vi berättar ett minne enbart i formen ”detta hände”. Vi berättar det på ett sätt så att minnet får en mening. I judisk kontext finns det två traditioner kring minnen. Den ena säger ”glöm inte”. Den andra lyfter fram principiella berättelser från många olika röster. Det innebär att det finns en förståelse av minnen som något mer än bara min personliga berättelse. Det finns många sätt att tolka minnen, och vi kan inte undgå att tolka. – Minnen är alltid en balansakt. Att hantera sina minnen innebär en skyldighet att inte bara komma ihåg det dåliga, utan att balan-

sera med det som är gott. Minnen är det vi förlitar oss på för vår kontakt med det som är större än oss själva. En del av lösningen med att hantera negativa minnen, är att erövra det positiva i våra minnen. – Till slut kan man säga att det tillsammans med visdomen i att minnas, även finns en visdom i att glömma. Det är inget som görs formaliserat, men tillsammans med att vi lyfter fram de goda minnena får de dåliga minnena mindre inflytande och glöms, i betydelsen att de aktivt behöver återupplivas. VI BEHÖVER MINNEN för att skapa vår identitet. Vi behöver inte ha negativa minnen för att bygga identitet, men allt för ofta är det vad vi använder för att skapa gränsen mellan jag och du. En utveckling av att hela våra minnen skulle kunna vara att rena våra minnen. Att skala bort det som inte leder framåt, och ta vara på en renare, mer fullkomlig version av minnena. – Förr var långfredagen en dag då kristna attackerade judar för att judarna hade dödat

Jesus. Det är ett exempel på hur minnen används på ett dåligt sätt. Det behöver inte vara på det sättet, och numera händer det inte. Man kan säga att det kristna minnet har renats, och tar sig andra, mer positiva uttryck. För de första kristna handlade minnen helt och hållet om att hantera trauma. Deras förväntningar och förhoppningar hade bytt till kaos när Jesus dog. Vad var meningen med detta? På samma sätt gör vi fortfarande, vi försöker ständigt hitta mening i negativa minnen. – I länder där det är vanligt att människor mördar varandra kan man höra på nyheterna att en reporter frågar föräldrar till en mördad tonåring ”Kan ni förlåta den som gjorde det?”. I judisk kontext är det en absurd fråga. Vi har inte den religiösa förförståelsen av förlåtelse, utan snarare en tradition av sorg och klagan, att sörja gemensamt. – Minnen kan inte skiljas från makt. Vem är det som minns? Det är alltid segrarens tolkning av de gemensamma minnena som kommer att höras. Om vi vill rena minnena,

måste vi rena dem från sin koppling till makt. Ett exempel på hur det här fungerar: I Guadalupe i Mexico finns det en staty av jungfru Maria med två inskriptioner. Den spanska texten lyder ”erövrare”, den engelska ”fredens jungfru”. Det är samma jungfru, vi väljer hur vi ska minnas. Kom hon som erövrare eller med fred? Genom att alltid ha med perspektiven av makt och trauma kan vi skapa en ödmjuk inställning till våra minnen, och det är genom ödmjukhet som kristendomen kan hitta tillbaka till den ursprungliga identiteten. EN PAKISTANSK MUSLIMSK forskare i ett av Elijah Interfaiths projekt har bidragit med en studie. Ursprunget är en undervisning i Indien, som säger att judarna har blivit av med tempelberget i Jerusalem på grund av sina överträdelser, och att muslimerna har fått ta över det med juridisk grund. I en debatt i Indien kom det upp en önskan om ”sanna minnen”. Ett resultat blev att undervisning och läroböcker ändrades, och man fick en helt ny förståelse utifrån muslimska dokument som sade att tempelberget skulle lämnas under tillfällig muslimsk förvaltning.

– I Israel idag får vi istället slåss mot uppfattningen att tempelberget överhuvudtaget inte existerade, säger Alon Goshen-Gottstein. - Ett avslutande perspektiv på att rena våra minnen är dialog. Att ge utrymme för den andres tolkning av våra gemensamma minnen ger mig nya infallsvinklar på mina egna tolkningar. Det finns aldrig ett enkelt sätt att bearbeta minnen, men vi gör det alltid bättre tillsammans. Andra traditioner ger oss möjligheter att komma åt delar av våra minnen som vi inte hade kunnat återuppliva själva.

I ELIJA INTERFAITH INSTITUTE arbetar Alon Goshen-Gottstein med religiösa ledare. Deras framgångsrecept är att de sammanför akademiker och religiösa ledare, och låter akademikerna bidra till samtalet med kritiskt och konstruktivt tänkande. Det gör att de religiösa ledarna får en annan frihet att tänka och engagera sig praktiskt utifrån en teoretisk grund. http://elijah-interfaith.org/

Berättandet som ger våra liv mening

ATRICE HORSLEY SJUNGER sina instruktioner till workshopdeltagarna. Att vi ska sätta oss ner. Att vi ska vara tysta, och rikta uppmärksamheten framåt. Och det fungerar. – Jag vill skapa en säker plats med hjälp av berättelser. Jag vill att ni ska värdera och hålla fast vid era minnen som värdefulla juveler. Berättelsen är din. Den som lyssnar ska bara ta emot. – Runt om oss sker hela tiden saker som vi inte förstår. Vi försöker skapa mening i det till synes meningslösa, och tolkar verkligheten med hjälp av berättelser.

Katrice Horsley, från Storbritannien är en internationell berättare. Hennes vision är att vara en röst för dem som upplever att de inte har någon berättelse, eller att de inte kan berätta den. Berättelser ger oss en känsla av sammanhang i våra samhällen, våra organisationer och i oss själva. Om vi ser våra erfarenheter som den kraft som skapar vårt inre landskap så ger berättelserna oss kartan för att kunna navigera i det landskapet. Språket vi använder för att beskriva oss själva, våra respektive, våra anställda, våra barn, våra patienter, allt skapar en berättelse

Katrice Horsley har lång erfarenhet inom narrativitet med bland annat arbete i fängelser, för UNICEF och UNHCR i Ghana och för British Council i Palestina och Kenya. Hon leder nu den egna organisationen Narrative 4 change. www.narrative4change.com

som formar våra förväntningar och gensvar. I Narrative4Change börjar vi utforska de berättelser som formar våra barn, skolor, organisationer och samhällen. KATRICE HORSLEY BESKRIVER tre typer av berättelser: traditionella, personliga och sociala. De traditionella består av sagor, myter och legender. De personliga är de vi berättar inom familjen och de sociala de som bär samhället, religionen och kulturen. Med hjälp av de tekniker som använts i århundraden av traditionella berättelser kan vi motverka negativa berättelser på de sociala och personliga planen.

I workshopen får deltagarna i uppgift att gestalta en berättelse, med papper, pennor, färger, lego, star wars-figurer och tyger. Katrice Horsely delar med sig av handfasta och praktiska tekniker och processer hon utvecklat under sin karriär. Tekniker som gör det möjligt för människor att, ofta för första gången, få fram sina berättelser och dela dem med andra. Katrice visar oss en modell där människor kan lyssna på varandras berättelser innan de möts till dialog ansikte mot ansikte. På det sättet får deltagarna erfarenhet av att ”ha gått i den andres mockasiner” innan den verkliga dialogen sker.

Symbolisk mosaik ”

Because I remember, I despair. Because I remember, I have the duty to reject despair. I remember the killers, I remember the victims, even as I struggle to invent a thousand and one reasons to hope. Elie Wiesel

Som ett tecken på allas delaktighet och gemenskap byggde konferensdeltagarna tillsammans en bild av de nordiska länderna av keramikskärvor.

«Samarbeidsrådet for tros- og livssynssamfunn (STL) takker for konferansen med spennende tema og workshops. STL er spesielt interessert i å styrke nettverket med organisasjoner som arbeider på tros- og livssynsfeltet. I Norge har dialogen de siste 20 årene vært ønsket og nødvendig, de neste 20 årene blir den uunnværlig. STL følger med på utviklingen av Nordisk Interreligiøst Nettverk (NIN). At vi deler erfaringer, metodikk og informasjon om hverandres arbeid på tros- og livssynsfeltet i Norden er et viktig redskap og informasjon for oss, politikerne og akademikerne.» Irene Incerti-Théry

GEMENSAMMA ERFARENHETER

SKAPAR EN GRUND

FÃ&#x2013;R DIALOG

EN KATOLSKA AKADEMIN i Berlin vill genom projektet ”Återkallad framtid” bidra till det politiska och sociala återuppbyggandet av Syrien och Irak. Målgrupp för projektet är syriska och irakiska flyktingar som vill att deras religiösa identitet ska spela roll i formandet av framtiden. – Vi vill skapa ett forum för deras erfarenheter och deras personliga historier, och bidra till att hantera och om möjligt läka de sår de fått genom sina krigsupplevelser. Den religiösa samexistens som fanns mellan kristna och muslimer innan krigen var baserad på tro. Denna tro, och de grundläggande värderingar som stöttade den kan fortfarande vara en värdefull källa till fred och försoning, säger Thomas Würtz.

för religion i det moderna samhället. Förutom den grundläggande principen, att framtidens relationer i mellanöstern är kopplad till minnet av det som har fungerat genom historien, var detta projekt ägnat åt tanken att även om religionen ofta missbrukas för att polarisera och skilja människor, har den samtidigt en stor potential att föra människor samman. 2016 ansökte grupper i norra och östra Tyskland om att ingå i projektet. Det första mötet hölls i maj 2017 med syfte att lära känna varandra. 22 personer: syrianer, irakier, ett par från Jemen och en man från Palestina fick berätta sin historia. Många var fortfarande uppfyllda av erfarenheterna av krig, flykt och svårigheterna att anpassa sig till livet i Tyskland. Projektets första gemensamma tema var Berlinmuren. Att få se att det inte var så länge sedan även människor i Tyskland flydde från sitt land, gav en viktig signal om att Tyskland inte alltid har varit som det är idag, och att situationer inte nödvändigtvis fortsätter att vara som de är idag.

”Jag är inte bara en flykting, jag har både en historia och en framtid.”

ETT RESULTAT AV projektet är att det krävs tid för att bygga tillit och en atmosfär där goda minnen kan återupplivas och svåra situationer diskuteras öppet. Ett annat resultat är man insett att den goda grannsämjan och vänskapen mellan människor av olika tro i Mellanöstern ofta varit ytligt då den byggt på respekt men med bara lite kunskap om grannens tradition i detalj. “Healing of memories” skulle i ljuset av detta innebära ett försök att återuppliva den interreligiösa samexistensen och övertyga invånarna i länderna i Mellanöstern om vikten av att lära sig mer om varandra. Bara verklig kunskap om islam hos kristna och vice versa kommer hjälpa folk att stå emot dem som försöker demonisera den andre. DET FÖRSTA KONKRETA steget var en uppmaning till personer från mellanöstern som hade upplevt krig och tvångsförflyttning att lämna in en ansökan att delta i projektet. Det var förväntat att deltagarna skulle ha någon religiös koppling, antingen genom att utöva sin egen religion eller genom ett starkt intresse

GRUPPEN HAR SEDAN fått besöka Berlins katedral, fått höra om det långa kristna inflytandet över det tyska samhället, och även fått ta del av intryck från moskéer med olika inriktning och orientaliska kristna kyrkor. Som tredje och fjärde steg har projektet tittat på hur relationerna mellan religionerna i mellanöstern har sett ut i historien, och hur kulturen har haft gemensamma nämnare trots olika religiösa praktiker. Sista helgen återkom gruppen till att diskutera det tyska samhällets nutidshistoria. Hur minnena av 1900-talets antisemitism både påverkar tyskars bild av sig själva, och av andra. Adel Jrab är koordinator för projektet. När kriget bröt ut i Syrien var han medicinstudent i Aleppo, och lyckades efter en tid fly till Tyskland. Adel är fortfarande förvånad över

Workshopen ”Recalled future” leddes av Thomas Würtz och Adel Jrab. Thomas är dr i Islamic studies, har undervisat på Universiten i Bern och Århus och fria universitetet i Berlin och arbetat många år inom interreligiös dialog. Adel Jrab kommer från Aleppo i Syrien, har studerat medicin och suttit i fängelse i Syrien.

att så många tror att det enda problemet som måste bekämpas är IS, medan så många i Syrien kämpar för att bli av med den sittande regimen. – Hur ska vi komma tillbaka till en situation där människor med olika religion kan leva sida vid sida utan att förtala och förolämpa varandra? Adel berättar att Berlinmuren påminde honom om Aleppo, det var på sitt sätt också en delad stad. Att vi alla har så lätt att göra oss en enkel bild av de vi inte känner, är något Adel vill arbeta med. – Jag är inte bara en flykting, jag har både en historia och en framtid. I SYRIEN VAR DET omöjligt att samtala med människor från olika religioner. Adel menar att det är helt annorlunda i Tyskland, där är många intresserade, och han får ofta berätta om sina erfarenheter från projektet ”Erinnerte zukunft”. Ett problem som Adel har sett är att det var få kvinnor som anmälde sig som deltagare. Dels är många av de syriska flyktingarna män, eftersom kvinnorna i stor utsträckning

är kvar i Syrien. Dels är de kulturella skillnaderna svåra att bryta, att kvinnorna ofta är hemma medan männen arbetar. Det mönstret sitter kvar, även när man inte har något jobb. Thomas Würtz berättar att projektet inte presenteras som en formell kurs, men att alla deltagare fått diplom. De flesta har bott i Tyskland sedan ett par år, och en tolk har funnits med för att översätta mellan tyska och arabiska. THOMAS WÜRTZ SÄGER att han gärna vill starta igen till hösten, men att finansieringen inte är klar. De som är mest intresserade har inte de medel som behövs; kulturföreningar, religiösa församlingar. – Vi har inte sett något större intresse från politikerna ännu, men hoppas på bidrag för en fortsättning, nu när det finns ett tydligt resultat att visa. Vårt mål är att inom en tvåårsperiod ha utbildat ledare som kan guida nyanlända i det tyska samhället, och hjälpa dem att använda sina minnen och sitt hopp till att hitta ett sätt att leva med sin religion sida vid sida med andra religioner, som fullvärdiga medborgare.

Amanah betyder tillit Malmös judiska församlings rabbin, MosheDavid HaCohen, och den muslimsk imamen Salahuddin Barakat har satt igång ett unikt samarbete i projektet Amanah. Tillsammans ska de bygga broar mellan sina religioner i en stad som har blivit känd för sitt antisemitiska och islamofobiska klimat. 22

almö är en smältdegel och ses av många som en av Sveriges mest spännande städer. Det är en stad i ständig rörelse. Skåne har en stolt historia att värna om; efter andra världskriget tog regionen ställning och många judiska överlevande från ett Europa i ruiner välkomnades. Men de stora utmaningarna tenderar att ta större plats i debatten. Den judiska gruppen är utsatt och antalet judar i Malmöregionen har under 10 år minskat kraftigt, unga judar ser ingen framtid för sig själva och sina barn. Islamofobin är också stor. Muslimer i Skåne utsätts för hat, fördomar och extremt våld mot såväl enskilda muslimska företrädare som mot moskéer. För att råda bot på den spända situationen har judiska och muslimska företrädare tillsammans beslutat att starta ett projekt, Amanah, med syfte att förmedla kunskap om judar och muslimer och om religionerna. Amanah vill utmana fördomar och genom dialog bygga tillit och identifiera gemensamma nämnare. Arbetet sker genom skolbesök, samtal, workshops, kurser och seminarier där en rabbin och en imamen tillsammans talar, undervisar och ställer viktiga frågor. ANSVARIGA FÖR INNEHÅLL och utveckling är rabbin Moshe David HaCohen och imam Salahuddin Barakat. Tillsammans har de båda religiösa ledarna med sina församlingar nu gått ihop för att bygga en bro mellan judar och muslimer i Malmö. Sedan i våras har de jobbat med att bygga upp projektet som nu har blivit en förening under namnet ”Amanah”. ”Amanah” är ett namn valt med omsorg. Det är hämtat från det hebreiska ordet för tro och amen, men finns också i arabiskan, där det betyder uppfyllande eller upprätthållande. – Det som är unikt nu är att det är två samfund som själva tar tag i det och inte majoritetssamhället som sätter ihop något. Det är

första gången som en officiell rabbin är inblandad. Samtidigt har det ett stort stöd i det muslimska civilsamhället, säger Salahuddin Barakat som är imam vid Islamakademin i Malmö. AMANAH SKA VERKA på flera plan i samhället för förståelse mellan judar och muslimer i Malmö. Föreningen har redan startat sin verksamhet med att tala med elever ute i skolorna. Men arbetet som föreningen driver kommer också rikta sig till vuxna genom aktiviteter och seminarier. – Min största förhoppning är att människor kommer att lära sig att uppskatta varandra. När du går på gatorna ska du kunna bli uppskattad för att vara en jude eller muslim, säger rabbinen Moshe-David HaCohen. Målet för arbetet i föreningen är också att överhuvudtaget öka förståelsen för judisk och muslimsk religion, kultur och tradition. – Om jag promenerar i Rosengård ska jag inte bara slippa vara rädd för vad som kan hända mig, jag ska känna mig respekterad och uppskattad, säger Moshe-David HaCohen. I Malmö kan judar bli öppet trakasserade på gatan. Relationerna mellan judar och muslimer påverkas till exempel av Israel-Palestina-konflikten. INSTÄLLNINGEN FRÅN IMAMEN och rabbinen i den frågan är att man får tycka olika om den, målet är inte att lösa konflikten, men man får inte utsätta varandra för vare sig antisemitism eller islamofobi. – Imamen har talat starkt emot antisemitism och jag talar starkt mot den allmänna rädslan för muslimer. Vi arbetar båda mot det, säger Moshe-David HaCohen. Tillsammans har rabbinen och imamen redan börjat besöka Malmöskolor och det menar de är väldigt symboliskt viktigt. För barnen och ungdomarna vill de visa att de är

högt i tak när det handlar om att ta diskussionen och frågorna, vad de än handlar om. HaCohen och Barakat har som mål att hålla sig till det religiösa – där flera gemensamma nämnare finns – och inte blanda in politik. – Vi delar traditioner och tankar och är på vissa punkter mer lika än samhället omkring oss, säger HaCohen. Det handlar till exempel om inställningen till manlig omskärelse och rituell slakt. I november 2017 bjöd projektet in till sitt första offentliga arrangemang, en samtalskväll, som har följts av flera i samma format. Tanken är att deltagarna får fördjupa sig i en text, försöker hitta så många frågor som möjligt, och diskuterar åsikter och tolkningar. – Vi har haft tre tillfällen än så länge, varje gång har det kommit ca 80 personer, ungefär hälften judar, hälften muslimer. De är inga teologer eller andra experter, utan vanliga människor, säger Moshe David HaCohen. PÅ SAMMA SÄTT som under samtalskvällen i Malmö, får konferensdeltagarna i Göteborg gå igenom en text: bibeltexten där Abraham offrar sin son. Berättelsen är viktig även i den muslimska traditionen. Alla muslimer är inte överens om tolkningarna, även tidigt i den muslimska historien finns det olika tolkningar. – Det viktiga är inte vem som agerar, utan vad som händer, menar Salahuddin Barakat. Isak eller Ismael, är underordnat. Min tolkning är inte ett religiöst val, utan ett historiskt. Traditionen säger att det var Ismael som skulle offras, en för-islamisk tradition som har förts vidare. När Abraham slöt förbundet med Gud var inte Isak född, men det var Ismael.

– I Malmö sitter vi en timma och läser och diskuterar, sedan äter vi middag tillsammans. Är vi tillräckligt trygga i vår egen tradition behöver vi inte se den andres tolkning som ett hot. Det är bara om jag känner mig osäker som jag försöker sätta min tolkning högre än den andres. Hos oss blir det bara annorlunda, aldrig bättre eller sämre, säger Moshe David HaCohen. – Människor kommer till oss med rädsla för den andre, och för det okända. Det beror på att det har varit för lite möten mellan de här grupperna. Vi går till skolorna, och det viktigaste är att eleverna ser att jag och imamen respekterar varandra. De muslimska ungdomarna, som utgör nästan 95 procent i de här områdena, känner sig inte respekterade i samhället. – Det är viktigt att visa samhörigheten mellan judar och muslimer, speciellt i Malmö, som media gärna visar som exempel på hur dåligt integrationen och samexistensen fungerar. Vi försöker möta varandra både med humor och med utmaningar. Om jag tror att Gud är mycket större än jag själv förstår, då är det ok att även lyssna på andras förståelse av Gud. Det är alltid bra att tänka på att inte bara prata, utan även lyssna, avslutar Moshe David HaCohen.

The Religious Track of the Cyprus Peace Process Multi narratives

Peace Research Institute in the Middle East har utvecklat en metod på initiativ av Sami Adwan, professor vid Betlehem University, och Dan Bar-On, professor vid Ben Gurion University. Tillsammans med palestinska och israeliska lärare samt internationella observatörer lyckades man under en utvecklingsprocess som varade i 6 år ta fram multinarrativ som speglar den historiska kontexten utifrån israelers respektive palestiniers perspektiv. Syftet med multinarrativundervisning är att skapa en förståelse för att det finns andra sätt att skriva och tala om historien och att det är en förutsättning för framtida dialog. Modellen är tänkt att och främja en dialog mellan elever i skolmiljö med målet att skapa en långsiktig förändringsprocess som motverkar polarisering och främjar samexistens. Modellen har också framgångsrikt använts på gymnasieskolor i Göteborgstrakten. www.vispo.com/PRIME/

Den ännu olösta konflikten på Cypern har pågått i över fem decennier. ”Religion” som allt annat på Cypern har använts för splittring. I över fem decennier har ingen formell kontakt förekommit mellan muslimska och kristna religiösa ledare. Under 2009 lyckades ”The Religious Track of the Cyprus Peace Process under the Auspices of the Embassy of Sweden” få den grekisk-ortodoxa primaten i Cyperns kyrka och den muslimska Mufti att bli de första religiösa ledarna i Cypern med en framgångsrik relation till varandra. Genom dialog har de religiösa ledarna utvecklat en medvetenhet om varandras rättigheter och behov. De har börjat besöka och delta i varandras religiösa fester och heliga dagar. RTCYPP har på detta vis bidragit till viktiga genombrott för religionsfrihet och mänskliga rättigheter på Cypern som främjar interreligiös, gränsöverskridande relationer och samarbeten. www.religioustrack.com

Samer – Svenska kyrkan

Johannes Marainen talade i en workshop om relationen mellan Svenska Kyrkan och samerna utifrån de två vitböckerna och Nomadskoleboken. Hur Svenska kyrkan aktivt bidragit till rasbiologin som format den svenska ”lapp skall vara lapp-politiken” samt dess konsekvenser för samerna hur, och om, man kan läka dessa sår. Rasbiologin är en av mekanismerna bakom det samlade förtrycket som utövats mot samerna av både staten och kyrkan. Den förda utbildningspolitiken, som kyrkan har varit pådrivare av, har fått konsekvenser för samerna och berörs i Nomadskoleboken. Symboler är viktiga verktyg i byggandet av en ny relation och även att Svenska Kyrkan öppnar sig för samisk andlighet. www.svenskakyrkan.se/forskning/vitboken

Bridging ages

I metoden Tidsresemetodik används lokala berättelser och erfarenheter från förr för att undersöka konflikter mellan olika etniciteter och grupper idag. Metoden fokuserar på att hitta alternativ vägar till att lösa konflikter samt se hur minnen kan få betydelse för lokalsamhället idag. Det är ett verksamt redskap i konflikthantering där religion är en del av konflikten. Metoden används internationellt för konfliktlösning och Teresia Clifford, präst och stiftsadjunkt i Växjö stift, har använt den i arbetet med barn och ungdomar. bridgingages.com

Interreligiösa sammanhang i Norden Nordiskt Interreligiöst Nätverk https://www.facebook.com/groups/1689027564709552/ Amanah (Malmö) http://amanah.se/ Centrum för religionsdialog https://blogg.svenskakyrkan.se/crd/ Faith to Faith (Falköping) https://www.svenskakyrkan.se/falkoping/fait-to-faith Folkekirke och religionsmøde (Danmark) https://religionsmoede.dk/ Forum för Interreligiös dialog (Island) http://vefir.hi.is/truarhreyfingar/samra%C3%B0svettvangur/ samra%C3%B0svettvangur-trufelaga/the-forum-for-interfaith-dialogue/ Interreligiösa Centret (Göteborg) https://interreligiosacentret.se/ Kirkelig dialogsenter (Oslo, Bergen, Stavanger) http://www.kirkeligdialogsenter.no/ Kultur och religionsforument Fokus (Finland) https://www.kulttuurifoorumi.fi/svensk Myndigheten för stöd till trossamfund (Sverige) http://www.myndighetensst.se/ Open Skåne (Skåne) http://www.openskane.se/om-oss/ Pluralism och dialoginstitutet (Stockholm) http://pluralismdialog.se/hem Samarbeidsrådet for tros och livssynssamfunn (Norge) http://www.trooglivssyn.no/ Samarbetsrådet för judar och kristna (Sverige) http://samarbetsradet.se/ Sveriges Interreligiösa Råd https://interreligiosaradet.se/ Tillsammans för Sverige (Sverige) https://tillsammansforsverige.fryshuset.se/ USKOT Uskontojen yhteistyö Suomessa, Religionernas samarbete i Finland http://www.uskot-resa.fi/

INTERRELIGIÖSA CENTRET