Tro, hopp och drömmar by Tomas Pettersson

tro hopp drรถmmar

usko toivo

unelmat 1

tro hopp drรถmmar usko toivo

unelmat

INNEHÅLL Förord

Tro, hopp och drömmar

Sverigefinnar - Bloggen

Projektet som film

Projektarbeten

I församlingen

Församlingsarbetarnas berättelser 58 Loppusanat

Slutord

© Svenska kyrkan, 2018 Tro, hopp och drömmar är ett projekt inom satsningen Dela tro - dela liv Projektledare Kai Latvalehto Grafisk form Tomas Pettersson Tryck Sandstens tryckeri, Göteborg 2018 ISBN 978-91-979581-2-7

FÖRORD

ARN OCH UNGAS röst behöver höras mer i kyrkan. De bär med sig rikedom i form av varierande erfarenheter - också olika språk och kulturer - vilket ger färg och liv för kyrkan. Projektet Tro, hopp och drömmar / Usko, toivo ja unelmat som är en del av Svenska kyrkans satsning Dela tro - dela liv lyfter fram de ungdomar som tillhör de nationella minoriteterna sverigefinnar och tornedalingar. Deras kulturella och språkliga egenart blir ofta osedd. Genom detta inspirationsmaterial guidas vi av ungdomar in i deras reflektioner över sin identitet. Vi är glada över detta arbete och tackar alla medverkande. Vi hoppas att initiativet i Tro, hopp och drömmar inspirerar vidare i församlingarna. Vi önskar välsignelse över alla barn och ungas reella delaktighet i vår kyrka. Hans Stiglund BISKOP LULEÅ STIFT

Per Eckerdal

BISKOP

GÖTEBORGS STIFT

Mikael Mogren

BISKOP

VÄSTERÅS STIFT

tro, hopp och

drömmar H

ÖSTEN 2016 TRÄFFADES ungdomar från hela landet för att delta i svenska kyrkans projekt UTU, Usko, toivo ja unelmat (tro, hopp och drömmar). Projektets syfte, att ha unga andra- och följandegenerationens sverigefinnar som mentorer för kyrkliga medarbetare, skulle öka kunskapen om hur det är att vara ung sverigefinne idag. Under det senare gånga året träffades gruppen med mentorer, adepter och projektledaren Kai Latvalehto, i både Sverige och Finland för olika evenemang och aktiviteter som hade en koppling till det sverigefinska. Även kända profiler med sverigefinsk koppling har varit en del av dessa möten. Projektgruppen har bland annat haft inspirationshelger i Luleå, Stockholm och Västerås med gäster så som Tanja Lorentzon, Dennis Barvsten, Charissa Martinkauppi, Mirja Palo och Love Antell. Gruppen har även deltagit i Göteborgs filmfestival och bokmässa samt varit iväg på en finlandsresa till Lahtis. UTU-projektet belyste den sverigefinska identiteten från många håll. Utöver mötet mellan mentor och adept, har de unga mentorerna arbetat med sina egna projekt. Det är här, i denna bok, dessa projekt presenteras. Projekten stäcker sig alltifrån bild och text till musik och rörelse, men som alla behandlar individernas identitet eller syn på identitet. Projekten behandlade den sverigefinska identiteten på många sätt vilket också är den slutsats som jag, en tornedaling i gruppen dragit.

Den sverigefinska identiteten skiljer sig från individ till individ när det kommer till viljan att kännas vid och uttrycka den. En del är stolta och vill gärna med ord och handling visa sin sverigefinska identitet, medan andra inte ser något syfte med att definiera sig som sverigefinne. Sedan finns det även dem som definierar sig som sverigefinne men som inte känner något större behov av att uttrycka det. Min uppfattning är att många sverigefinnar, ofta i början av sitt sökande av sin sverigefinska identitet, kan känna att de inte hör hemma varken i Sverige eller Finland. I Sverige är man finsk och i Finland är man svensk, när det egentligen är tvärt om, man är både och. Man är sverigefinsk. Som Tornedaling kan det vara svårt att känna igen sig i denna typ av splittringskänsla då man har en specifik plats som är direkt kopplad till den tornedalska identiteten, dvs Tornedalen. Det kan även vara därför jag, som tornedaling, har lättare att definiera mig som tornedaling än som sverigefinne, även om jag på papper även kan definieras som sverigefinne. Därför tror jag att det är otroligt viktigt att belysa det sverigefinska, både som begrepp men även innebörden för att fler individer, som upplever denna splittringskänsla, ska hitta hem i identitetsdefinitionen sverigefinne. Oavsett hur mycket man känner behovet av att definiera sig som sverigefinne eller om man är mitt i sitt sökande av sin identitet, hoppas vi att med denna bok kunna upplysa, inspirera och öka kunskapen om olika sverigefinnar och tornedalingars syn, tankar och känslor kring dessa minoritetsidentiteter. Trevlig (läs)upplevelse och glöm inte bort att fortsatt ha tro, hopp och drömmar! OLINE MALMBERG DELTAGARE OCH MENTOR I UTU

Sverigefinnar

Bloggen

Tro, hopp och drömmar - Usko, toivo ja unelmat. Ett projekt inom Svenska kyrkan för unga sverigefinländare och tornedalingar. Ruotsin kirkon projekti nuorille ruotsinsuomalaisille ja meänkielisille.

Luleå Oktober 2016

2016-10-04

Själva resan var spännande och man undrade ju lite hur allt skulle gå till, vad vi skulle göra, vem det var som skulle vara där osv. Det roligaste enligt mig var att lära känna de nya människorna jag kommer jobba med. Dessa härliga människor som jag gärna lär känna ännu bättre. Det var en fantastisk upplevelse att få träffa nya människor med samma kultur och få veta lite om deras bakgrund och hur de upplever sin kultur. Vi fick veta väldigt mycket om vad vi skulle hålla på med och det lät intressant. Jag ser fram emot fler träffar nu när projektet är lite mer klart och jag tycker det ska bil jätteroligt. Det som jag kommer ihåg är nog när Charissa Martinkauppi och Mirja Palo kom och hälsade på. Detta fastnade för mig eftersom deras pjäs handlade om saker som angår mig. Diskussionen vi hade efter varje liten scen fick mig att tän-

ka och komma fram till att vara stolt sverigefinne inte är något dåligt utan något bra. Inte så att jag behöver gå runt med en keps det står suomi på men det betyder ändå något. Det som fastnade var att jag inte visste att sverigefinnar var en riktig minoritet i Sverige. Varför är jag stolt över mitt ursprung och min tillhörighet av en nationell minoritet? Vad är det för skillnad på tornedalingar och sverigefinnar? Hur ska jag lyckas att vara en mentor? Och hur ska jag lära mig att använda instagram? Det är frågor som jag har tänkt på under och efter den första helgen med UTU. Samtidigt har jag förundrats över min kunskap om de nationella minoriteterna och funderat på hur stor roll skolan har när det kommer till denna kunskap. I alla fall, utöver mina funderingar och det jag har förundrats över, har det varit roligt att få träffa de andra i UTU och det ska bli roligt att få börja med vårt projekt. Jag hoppas att vi alla kommer känna oss inspirerade att göra något som kommer att ha betydelse för oss själva och andra samt att vi kan ta hjälp och få inspiration av dem som vi kommer träffa under projektets gång. Kiitos mukavasta viikonlopusta! Sedan tyckte jag också andakten vi hade med Anne Simonsson var väldigt bra och att det faktiskt betyder något med ditt eget namn och att man inte vill att det ska uttalat på fel sätt eller ha ett smeknamn som inte alls hör ihop med dig eller betyder något för dig. Nu ser jag fram emot nästa träff och att lära känna och träffa nya människor med tankar om att vara sverigefinne.

Reflektioner kring sverigefinskhet första generationen + reflektioner av gäster från Lillsved 2016-11-15 Viikonlopussa oli paljon juttua ruotsinsuomalaisuudesta toisen ja kolmannen sukupolven näkökulmasta. Itse kuulun ensimmäiseen sukupolveen ja olin 27-vuotias kun ensimmäisen kerran muutimme Ruotsiin. Todella mielenkiintoista kuulla, miten toinen/kolmas sukupolvi ruotsinsuomalaisia kokee elämänsä ja identiteettinsä. Itselleni on ehkä ollut vähän vaikea samaistua ensimmäisen polven ruotsinsuomalaisiin, koska koen, että en ihan kaikin puolin vastaa sitä kuvausta joka tästä joukosta annetaan: he jotka lähtivät työtä etsimään tehtaista, telakoilta, sairaaloista jne. Me lähdimme Ruotsiin seurakuntatyöhön, koska koimme Jumalan kutsuvan meitä siihen. Ei ollut sinänsä pakko lähteä työn perässä. Meillä oli jo koulutus ja kouluruotsia osasimme ja englannilla pärjäsimme aluksi. Olemme sitten molemmat myös opiskelleet Ruotsissa, minä opettajaksi ja mieheni suoritti loppuun teologian opintonsa. Kuitenkin minulla on ollut kunnia tutustua tähän ensimmäiseen sukupolveen joka on työssä ollut täällä huonolla koulutuksella, huonolla ruotsinkielen taidolla, ehkä myös huonolla itsetunnolla ja kuitenkin ovat rakentaneet elämänsä tähän maahan, kasvattaneet lapsensa täällä ja selvinneet hengissä. Ymmärrän suomalaisen häpeän, vaikka en itse ole sitä koskaan kokenut (vain ehkä ihmetellyt joitakin enemmistön keskuudesta joskus esiin nousevia asenteita). Kun asuimme välillä Englannissa, huomasin, että siinä yhteiskunnassa oli jotenkin paljon helpompaa olla suomalainen. Nyt sain vähän vastauksia, miksi asia on näin. Loven ja Tanjan tarinat olivat koskettavia ja kertoivat siitä, miten identiteetin puuttuminen voi olla vaikea asia. Hienoa, että ruotsinsuomalaisen käsitteen ja identiteetin löytyminen sai asiat loksahtamaan paikalleen. Ramin Farzin sanoi, että ruotsinsuomalaisuus ja ruotsinsuomalainen identiteetti muodostuvat nyt parasta aikaa. Mielenkiintoista! Dennis oli tosi söpö ja symppis tyyppi ja kielipakettia olemme levittäneet hallintoalueen puitteissa. Kiva viikonloppu! Kiitos järjestäjille.

Lillsved, Tanja Lorenzon, sverigefinnar och tornedalingar 2016-11-15 Helgen i Stockholm har varit fantastisk. Att få träffa alla i projektet, var mycket roligt och jag tycker att vi är en intressant grupp. Självklart har det varit givande att få höra på olika personers livsberättelser som sverigefinnar. Så som Tanja Lorenzons berättelse om hur hon fann ordet sverigefinne senare i livet och tänkte att det var ju precis vad hon var. Trots att hon inte fått språket, att hon känt en sorg över det och inte riktigt vetat vad hon är, har hon ändå hittat ett konkret ord för vad hon är. Jag tror att vi människor söker en gemenskap eller ett ord som passar in på oss. För oss är det viktigt med identitet. Även om en del kanske påstår det motsatta tror jag att alla kommer till en punkt då man söker ens identitet och gärna vill hitta något konkret, något ord för den man är. Att språk är (starkt) förknippat med identitet har under helgen visat sig vara sant. Eller snarare personerna som har varit på besök har gett mig den bilden. Kanske tänker man att språket är starkare förknippat med ens identitet om man inte har det än om man har det…. I övrigt känner jag att jag har kommit några steg närmare svaren på mina frågor från förra UTU-helgen. På frågan vad det är för skillnad på tornedalingar och sverigefinnar kan jag nu meddela att jag har ett av många svar. Sverigefinnar upplever jag känner en större splittring än tornedalingar. Dvs de pendlar mellan det finska och det svenska och försöker lista ut vad de är och vad i dem som är svensk och vad är finskt. Tornedalingar upplever jag som mera icke kluvna. De bara är vad de är. Kan detta stämma? Svar på resten av frågorna återkommer jag med framöver.

Sverigefinskhet, språk och Ramin Farzin 2016-11-16 Under helgen fick vi möta fina och intressanta gäster och det var väldigt spännande att lyssna när dom berättade om sitt liv. Alla hade väldigt olika bakgrunder och berättelser och då förstod man att sverigefinskheten är inget bestämt och enhetligt utan det finns mycket utrymme för olikheter inom begreppet ”sverigefinsk”. Man insåg också att det är viktigt att vi numera har ett eget begrepp ”sverigefinsk”, för att man kan sätta ord för den man är och svara på frågan: Vem är du? Den är ingen lätt fråga egentligen och det kan finnas flera definitioner än bara ”sverigefinsk”. Identitet är någonting man konstant söker och prövar och som formas under hela livet. Rötter och historien och kännedom av dem är en bra utgångspunkt, men sedan handlar det om att göra något eget av det, skapa sin egen berättelse. Det känns jättefint att i Sverige finns många artister och konstnärer, som har sverigefinsk bakgrund och som nu under senaste åren har lyft fram det inför allmänheten. Det var Ramin Farzin som sa att sverigefinskheten håller på att formas nu. För äldre generationer handlade det ändå mest om finskheten och identiteten som finne i Sverige. Men så är det inte för yngre generationer utan något nytt växer fram. Jag tänkte också mycket språkets betydelse under helgen. Visst är språket viktigt, det är en rikedom och en traditionsbärare i sig. Men språket är inte allt, inget perfekt system och det blir särskild tydligt i kyrkligt sammanhag. Vi pratar om Gud och tron med många ord och olika sätt, men aldrig blir bilden fullkomlig och färdig. Det förblir nånting bortom våra ord och vårt språk. Men ändå måste vi prata för att uttrycka oss och kommunicera med varandra. Men det finns ingen som äger rätta ord och rätt språk. I världen talas det otaliga olika språk, så får det då också rymmas olika språk och dialekter, olika sätt att prata och förstå språken under den sverigefinska definitionen. Men såklart ska vi som nationell minoritet hålla fast och kämpa för vår rättighet till språk!

En reflektion och tankar kring helgen i Lillsved + Love Antell 2016-11-16 Innehållsmässigt har den gångna helgen fungerat mycket som en ögonöppnare för mig: Mina föräldrar som valde att prata finska med mig, den kommunala finskspråkiga grundskolan, kompisgänget där vi var stolta över vår sverigefinskhet, det finska föreningslivet, arbetsgivare som sett min sverigefinskhet och kunskaper i det finska språket som en tillgång. Dessa är nyckelfaktorer som varit avgörande för att min resa som sverigefinne hittills varit relativt enkel. Så pass enkel, att jag ofta tagit det som en självklarhet. Visst har jag sedan länge varit medveten om att frågor kring identitet är långt ifrån oproblematiska och nog har jag även själv haft tillfällen där jag valt att hålla låg profil med min bakgrund. Men hur djupt rotade i själen dessa frågor sitter, har jag fått en helt ny insikt i tack vare alla de berättelser vi fått ta del av under helgen. Med ”berättelser” syftar jag dels på allt det som våra gästföreläsare, ur sina hjärtan, delade med sig av, men jag syftar lika mycket på alla de goda samtal som uppstod mellan oss deltagare i matsalen etc. Jag är övertygad om att det finns en oanad styrka i sverigefinskheten. Love Antell berörde detta i sin reflektion över att många aktörer i ”det svenska musikundret” har finskt påbrå. Kanske är den finska kulturen i sin rena form för svårsmält för den västerländska populärkulturen? Kanske bidrar den, i rätt dos, till den ytterligare dimension som krävs för att ”magi” ska uppstå... Vem vet? Exemplen som talar för detta är i alla fall många. Jag tycker att det är behjärtansvärt att initiativet till detta projekt har tagits och att det leds med sådan omsorg. Det känns även hoppfullt att de ungdomar som valt att delta i projektet, tar detta på så stort allvar. Fortsätt att vara frispråkiga. Vi ”gamlingar” har mycket att lära av er.

Tro, hopp och drömmar- projekten är i full gång! Här jobbar några av projektdeltagarna med en sång, barnbok och andra saker som en så länge är hemliga än så länge. Följ oss för att få en större inblick i vårt arbete! Såhär såg det ut under helgen som var när projektdeltagarna var i Västerås!

Filmifestivaalin antia

2017-02-06

Synkkiä teemoja. Itsemurhasta mielenterveysongelmiin. Identiteetin etsimistä. Kielikysymyksiä. Häpeää siitä mitä on tai on ollut. Ristiriitoja tunnetasolla. Etsintää, tietämättä, mitä oikein etsii. Mihin kulttuuriin kuuluu. Missä on isänmaani, missä paikkani tässä yhteiskunnassa. Seurailin tilannetta ulkopuolelta. Osaksi pystyin samaistumaan päähenkilön rooliin. Tuntemukset ailahtelivat vihasta suruun. Kokemukset kytkeytyivät omiin kokemuksiin. Kukapa ei joskus olisi ollut pilkan kohteena. Kukapa ei olisi tuntenut ahdistusta, tullessaan väärin ymmärretyksi tai jos kielellinen ilmaisu on saanut toiset nauramaan. Tällaisia kokemuksia on meillä kaikilla ja sen jättämä jälki pysyy elämän loppuun asti. Mutta jäämmekö suremaan tapahtumia, joihin emme enää kovinkaan paljon pysty vaikuttamaan vai käännämmekö lehteä ja kurottaudumme uusiin ulottuvuuksiin, mahdollisuuksiin? Sameblod. Siinä

päähenkilöllä oli tahtoa muutokseen. Hän näki enemmän ja suostui rikkomaan kulttuuriin tuomat rajoitteet. Hän uhkasi ympäristöään. Hylkäämisenkin uhalla hän halusi itselleen paremman tulevaisuuden. Tässä voimmekin yhtyä samanlaiseen ajatteluun. Me, jotka kerran olemme lähteneet tai meidän vanhempamme ovat joutuneet lähtemään paremman elämän toivossa, ymmärrämme heidän valintansa. Tiedämme myös valintamme seuraukset ja sen tuoman kasvuprosessin. Helppoahan kenelläkään ei varmasti ole ollut matkatessaan vieraassa ympäristössä mutta peräänantamattomuus ja luja tahto on vienyt ihmisiä eteenpäin. Tämän päivän yhteiskunnassa näemme tuloksia joista voimme olla ylpeitä. Iloitsemme luovuudesta, jokaisen panoksesta, tavalla tai toisella. Pyrkimyksestä parempaan huomiseen. Hyväksyntä muita kansallisuuksia ja kulttuureja kohtaan on voimavara jota voimme hyödyntää ja josta voimme oppia. Rakkaus on kantava voima, sen avulla jaksamme ja uskallamme tämän yhteiskunnan pyörteissä.

Göteborg 2017

2017-02-06

UTU-projektets träff i samband med Göteborgs filmfestival 2017 var intensiv och innehållsrik. Filmerna vi fick se hade valts med stor omsorg och bidrog, var för sig, från olika vinklar, till en allt tydligare helhetsbild. En helhetsbild som talar sitt klara språk: det är aldrig helt oproblematiskt att lämna sitt hem för att flytta till ett annat land, en annan kultur etc. Att frågorna som inte ställts, det som inte hanterats, ärvs ned för att sedan ställas av kommande generationer, blir särskilt tydligt genom att dessa andra och tredje generationens sverigefinnar faktiskt lägger ned sin själ i att skapa dessa fina och tänkvärda filmproduktioner. Jag är tagen, av hur frikostigt så många delat med sig av sina innersta tankar och känslor. Då jag för närvarande arbetar i en församling som tar emot många av de otaliga människor som mot sin vilja fått lämna sina hem, går mina tankar osökt till framtiden. Hur kan gårdagens immigranter, utifrån sina och efterföljande generationers erfarenheter, bidra till ett samhälle, som är bättre på att förstå vad det innebär att komma till ett nytt land?

Med den kristna värdegrunden, med det okränkbara människovärdet i spets, tror jag att vi sverigefinnar skulle kunna vara en mycket starkare röst i samhällsdebatten. Vi besitter en enorm kunskap och erfarenhet, som rätt använt skulle kunna göra vårt land till en ännu bättre plats för dem som vi vill välkomna från världen omkring oss.

Helgen i Göteborg, åsikter och tankar

2017-02-07

Mestadels tyckte jag att helgen i Göteborg var trevlig, men det var ganska hektisk, det borde ha funnits ett par längre pauser mellan filmerna för att kunna ”andas ut” mellan varje film. Jag förstår att vi inte kunde pausa på grund av tiderna filmerna startade, men vissa av filmerna kunde vi ha skippat för att de inte hade något att göra med Sverigefinska minoriteter. Till exempel Star boys var en förvirrande film som introducerade konstant nya plot points som antingen inte fick någon resolution eller en dålig en som fick mig att ifrågasätta varför dom var med i filmen från första början. Till exempel så berättade de hur farföräldrarna var kickade från deras hem mot deras vilja och visade lite hur det reflekterade huvudkaraktären och familjen, men sen så glömde man bort att det hände för att filmen aldrig nämnde det igen. Filmen var också bara en finsk film och hade ingenting att göra med Sverigefinska minoriteter, så i min egna ärliga åsikt så kunde vi ha skippat den här filmen helt och vi hade inte missat något alls. Jag skulle säga samma sak om Little wing för att den hade inget

filmfestival

att göra med sverigefinska minoriteter heller och den var ganska sent på kvällen. De andra filmerna var okej men inte speciellt bra förutom en: Eero Mäntyranta’s livs historia, den var bäst filmad, berättade faktiskt fakta och intressanta berättelser om Eeros liv och efter man hade sett filmen så kändes det som man har känte Eero hela sitt liv. Viikonlopun aikana tuli nähtyä monta elokuvaa ja kaikki olivat sellaisia, jotka jäivät mietityttämään jälkikäteen. Rankkoja ja vakavia aiheita käsiteltiin elokuvissa onnistuneesti ja todentuntuisesti, eikä niistä siksi jäänyt ahdistavaa tunnetta. Monissa kohtaa pilkahti huumori ja toivo ja mietin nyt erityisesti Frans Huhdan puutteellisella kielitaidolla käymää tärkeää keskustelua serkkunsa kanssa Suomessa elokuvassa Tystnadens språk ja elokuvaa Tyttö nimeltä Varpu/Little Wing, jossa Varpu jäljitti isäänsä. Isä ei ollut ”täydellinen” ja hänen löytymisensä ei ratkaissut kaikkia ongelmia, mutta isän löytyminen Varpun elämään oli silti tärkeää ja toivoa tuovaa. Parhaiten mieleeni on jäänyt ja eniten ajatuksissa viikonlopun jälkeen pyörinyt elokuva oli kuitenkin Sameblod. Pidin siitä, miten hienosti elokuva oli kuvattu ja katse lepäsi kauniissa maisemakuvissa. Päähenkilö Elle-Marja teki myös vahvan ja vaikuttavan roolisuorituksen ja hänen tunteensa ja ajatuksensa välittyivät vahvoina katsojalle silloinkin, kun sanoja ei ollut. Elle-Marja kipuili ja kärsi oma itsenään olemisen ja identiteettinsä rankentamisen kanssa, eikä kukaan muista ihmisistä ymmärtänyt, miltä hänestä todella tuntui. Raastavinta oli, että hän joutui tekemään valinnan juuriensa, perheensä ja kulttuurinsa ja omien unelmiensa ja haluamansa elämän välillä. Tuosta tilanteesta ja valinnasta aiheutuneet arvet ja tuska ovat yhä tallella vanhalla iällä ja Elle-Marja käyttää epätoivoisesti ja epäonnistuneesti kieltämistä selviytymiskeinona. Näiden elokuvien myötä osaan ehkä vielä enemmän arvostaa ja olla kiitollinen siitä, että tunnen ja tiedän juureni ja minulla on monta perheenjäsentä ja sukulaista niistä minulle kertomassa. Saan myös vapaasti rakentaa identiteettiäni eikä minun tarvitse kohdata hyljeksintää tai arvostelua syntyperäni ja kulttuurini takia. Saan myös haaveilla ja tavoitella unelmiani ja se jos mikä on toivoa antavaa.

Göteborg 2017

2017-02-07

Jag tyckte det var väldigt roligt i Göteborg och vi fick se flera väldigt bra filmer. Alla som handlade om minoriteter och identitet. Jag lärde mig mer av de här filmerna denna helgen än någonsin tidigare. Det var intressant att få ett annat perspektiv på identitet och inte bara ur det sverigefinska tänkandet. Den filmen som gav mig det starkaste intrycket var nog Sameblod eftersom att det fanns flera väldigt starka scener om att hata sitt ursprung och aldrig vilja associeras med sin egen bakgrund. Jag själv har aldrig tänkt på det sättet men filmen gjorde så att jag förstod varför man kan tänka så.

En helg i Finland med blandade känslor och tankar 2017-03-28 Under veckoslutet vecka tretton åkte UTU-projektet till Finland, närmare bestämt till Lahti och Helsingfors under två dagar var. Schemat var väldigt tajt men nu när man tänker tillbaka var det värt att stressa, man fick uppleva många saker som vi inte hunnit med annars på vår korta visit till hemlandet/andra hemlandet. Vi stannade och tog en bensträckare på väg mot en av våra destinationer, det var en mindre hamn och solen höll på att gå ner så jag passade på att ta några bilder:

Morgonen därpå i Lahti fick vi uppleva mycket, b.l.a besökte vi en gård där det fanns hästar, höns, katter och hundar och vi fick lära oss om hur det är att leva med djur samt få information kring de olika djuren. Det var en trevlig upplevelse då jag älskar djur men det var ganska kallt den förmiddagen. Bortsett från det och att jag inte förstod allt så var dagen bra (kan inte prata speciellt mycket finska och förstår inte allt till 100%).

En av katterna passade även på att ta en kattfie :) Vi besökte även skidbackarna där vi kollade utsikten, den var otroligt vacker men jag är höjdrädd så jag var lite skeptisk på hur det skulle gå. Som tur är kunde man gå inomhus när man var där uppe och därifrån tog jag några bilder. Man såg hela staden när man stod där uppe, det var en häftig (men även läskig) upplevelse. Utanför såg jag däremot någonting som gjorde mig livrädd, det fanns en klättervägg på utsidan... Vem vågar klättra där?! Det här är bara några saker vi gjorde, kika in här med jämna mellanrum så att ni inte missar fler saker vi gjort då det kommer fler uppdateringar innan kort! :)

Vad måste man bara ha, när man kommer till Finland? 2017-03-28 Den här finska låten är en av mina favoriter, musiken och dansen är lite rolig men det är en skön rytm och texten är väldigt bra. Värd att lyssna på! Kom att tänka på att det är en fördel med att varken vara finsk eller svensk utan man är både och - på ett eller annat sätt och beroende på hur man själv upplever det. Personligen kan jag ännu inte prata finska jättebra men jag förstår hyfsat. Därför uppskattar jag otroligt mycket att lyssna på just finska låtar, jag lär mig nya ord samtidigt som jag har kul eller kopplar av :) Hoppas att alla har en bra torsdag, om inte annat är det fredag imorgon! Yay! ^.^ Önskar er alla en glad Påsk!

Egen dikt: På två sidor av Östersjön

2017-03-29

Delar av mig finns på två olika sidor av Östersjön, där lever min släkt och där finns även våran historia. Den finns inom oss alla och är som en osynlig gloria, vi alla älskar att basta för att sedan springa ut till snön.

Jag är en Sverigefinne, en Finlandssvensk med påbrå i två länder, är glad trots att min identitet tillhör både Sverige och Finland. Dessa två länder är en del av mig samt bidrar till att jag till båda har ett starkt band, Sverige och Finland är ganska olika så klart identitetskonflikter händer. Delar av mig finns på två olika sidor av Östersjön, finns något som man alltid saknar från den andra sidan. Det är nog den enstaka Sverigefinska baksidan, vi alla älskar att basta för att sedan springa ut till snön. För undertecknad har det alltid varit den obligatoriska ”Mansikka-eskimo” (en himmelskt god jordgubbsglass på pinne med choklad överdrag). Den måste bara förtäras, för att jag ska känna att jag är i Finland på riktigt. Otaliga gånger har även återstoden av mina reskassor, med skiftande soliditet, blivit förbrukade på exemplar av ”Suuri toivelaulukirja”, då jag byggt på min samling av den ovärdeliga låtskatt som denna finska sångboksserie utgör. Dessa ”måsten” som utgör konkreta symboler för Finland, tror jag att många sverigefinnar delar med mig. Allra roligast hade det varit att åka Finlandsfärjan med vår brokiga skara, för där tror jag att vi har än mer vanor, som säger något om vår identitet. Någon har sagt, att man som sverigefinne aldrig känner sig så hemma, som på båten över Östersjön. Nu flög vi i alla fall från olika väderstreck, för att sammanstråla på Helsinki-Vantaa internationella flygplats. Känslan av att äntra finsk mark i ett sammanhang, där man mer aktivt är programmerad i ett ”mode” av reflektion kring begreppet sverigefinskhet var ändå mest fylld av positiv förväntan. Om ett av målen med resan var att insupa finsk kultur ur ett brett perspektiv, hade dessa dagar inte kunnat fyllas på ett mer varierat sätt. Vad kan t.ex. vara mer finskt än stora hoppbacken i Lahtis? Under vårt besök i tornet, var det mitt tioåriga jag som kom fram ur skalet och skuttade fritt i trapporna mellan våningarna på toppen. Samma

tioåring som på tv följde varenda tävling under skid-vm 1988 och hade en megastor plansch med Matti Nykänen på väggen. Närmare kärnan av min sverigefinska identitet kommer man knappt. Centrala Helsingfors är enligt mig ett stort monument över Finlands nutida historia och det som är ett finskt-id ute i världen. Något liknande kan man säkert säga om alla städer i världen, men just i Helsingfors blir det så tydligt på något sätt. Domkyrkan och Uspenskijkatedralen talar om tiden av ryskt styre och ramar in vyn när man anländer vattenvägen. På Esplanaden med omnejd finner man flaggskeppsbutiker för bl.a. Marimekko och Nokia. Finsk design och it-kunnande är välrepresenterade här. Följer man Mannerheimvägen, befinner man sig mitt i konstmusikens kvarter, med Musikhuset, Finlandiahuset och Operan längre bort. Muséebesök, kokkaffe över öppen eld, att få prata finska med personalen i affären. Det var trevligt att få göra denna finlandsresa tillsammans med UTU-gruppen. Att vi under samma resa, från våra värdars håll, fick presenterat former av mycket värdefullt diakonalt arbete, som inspirerat mig mycket.

Otrolig kväll i Göteborg 22/9

2017-09-24

Här kommer lite bilder från Göteborgs kyrkdagar och talkshowen Otrolig kväll, två ungdomar från utu-projektet deltog en liten stund men vi har för tillfället inga bilder. Istället ser ni Maziar Farzin som programledare. Gäster: ikonkonstnär Erland Forsberg, Mölnlycke. Biskop Tapio Luoma, Esbo och dansare/koreograf Veera Suvalo Grimberg, Göteborg. Pikapumppu ansvarade för kvällens musik.

PROJEKTET SOM FILM

ILMAREN och andra generationens sverigefinne Nanna Huolman (känd för filmen Kid Svensk, 2007) har gjort en presentationsfilm av projektet. Filmen kan ses här: https://youtu.be/88fvDZlm9Bk

Under ett projekt eller en utbildning är det en bra idé att ha en blogg. Det kan vara en gemensam blogg, en gruppuppgift, en för t.ex. unga och en för de äldre – allt enligt behov. Det är viktigt att man har en eller några som är ansvariga för bloggen. En annan sak, som är bra att tänka på är att man lägger in tid för att skriva blogginläggen fortlöpande, samma dag eller så snart som möjligt efter händelserna.

PROJEKTARBETEN

usikern och grafikern Love Antell gav gruppen en uppgift att rita loggor eller emblem om deltagarnas bakgrund och tankar kring identiteten. Här presenterar vi några av dessa både i original, skissade av deltagarna samt mer utarbetade versioner, vilka är gjorda av grafikern och blivande arkitekten Sonja Miettinen, Göteborg.

Ett land

Två språk

*And there is room 4 MORE*

Ett land, två språk. And there is room 4 more.

RUOTSI /SVERIGE

SUOMI /FINLAND

“Jag är två i en.” “Kaksi yhdessä.”

SUOMI

ERIGE

Man behöver inte vara världens bästa tecknare för att gestalta sina tankar, som framgår här. Eller vara en skicklig musiker för att skriva en bra låt. Däremot om man vill utveckla sina idéer, då kan det vara bra om man får hjälp av ”proffs” eller skickliga individer. En av de grundläggande tankarna i UTU-projektet har varit att vi utvecklar våra tankar och idéer till något som blir konkret, tydligt och av på riktigt. 28

e unga deltagarna i projektet har även gjort personliga projekt, av vilka en del presenteras här. Dessa har ungdomarna utarbetat själv.

Lyssna!

soundcloud.com/ user-73513096/ en-fot-pa-tvastrander/s-0do3I

Ida skrev En fot på två stränder, en låt som Love Antell spelade in i Västerås i maj 2017. Här hittar du texten. Låten ges ut på sverigefinska dagen 24 februari 2018, vidare information manne.mali@svenskakyrkan.se

EN FOT PÅ TVÅ STRÄNDER Jag vandrar här i livet med tango i mitt blod, de är som värsta festen med dragspel i fel ton Jag vandrar mitt ibland er, jag är den jag är. Kan vara vem som helst, kanske till och med hen där. Har min fot på två stränder - är kluven mentalt, jag har rötter i två länder men till inget starkt band. Jag är varken det eller det, jag är både och. Min bakgrund ger mig möjligheter världen väntar på. Arvet som jag bär, är inget man ser. Knivar, slagsmål och alkohol – finns det något mer? Sverigefinnar vilka är dom? Vår historia är sedan länge glömd. Har min fot på två stränder - är kluven mentalt, jag har rötter i två länder men till inget starkt band. Jag är varken det eller det, jag är både och. Min bakgrund ger mig möjligheter världen väntar på. Yksi, kaksi, kolme säger dom till mig, dom tror dom är roliga men det är dom ej. Ei saa peittää, min kultur, mitt arv, det är en del av mig. Har min fot på två stränder - är kluven mentalt, jag har rötter i två länder men till inget starkt band. Jag är varken det eller det, jag är både och. Min bakgrund ger mig möjligheter världen väntar på. TEXT: IDA OHVO, WANJA PEKOLA

Här följer Joonatans manus till en tvåspråkig barnbok med en illustration för första kapitlet.

SUVI SOMMAR I en stor stad vid havet, i en vindlägenhet i ett gammalt höghus bor Suvi Sommar Annabella Omppu. Suvi är konstnär; hon målar tavlor. Suvi målar glada, lyckliga och soliga tavlor, eftersom hon vill att de som tittar på hennes tavlor, ska bli på gott humör. Varje dag besöker Suvi barn och lär dem att rita och måla. De minsta barnen får färglägga Suvis ritningar. Hon ritar måsar och sälar, eftersom sådana finns vid havet. Hon ritar prinsessor och prinsar, eftersom kungen och drottningen bor i staden. Hon ritar bilar, helikoptrar och oceanfartyg, eftersom stora båtar kommer till

stadens hamn och bilar kör in och ut ur dem. Hon har även sett en helikopter flyga kring staden. Barnen älskar att färglagga och Suvi berättar för dem om olika färger och om hur de kan användas. De större barnen får måla egna bilder och Suvi visar hur man använder penseln och blandar färger. Suvi tycker om att vara med barnen, men allra bäst trivs hon när hon får måla sina egna tavlor, i sin egen vindlägenhet, varifrån man ser havet.

Kapitel 1 En dag får Suvi ett brev; ingen e-post eller textmeddelande, utan ett riktigt pappersbrev, skriven med penna. Hon öppnar brevet och upptäcker att det är från hennes farfar. Farfar bor på andra sidan havet. När Suvi var mycket yngre, besökte hon farfar ibland. Farfar bor i ett tornhus av trä, i utkanten av en magisk skog. Han tar hand om skogen och är trollkarl till yrket. Suvi tycker att han är lite egensinnig, men det var roligt att besöka honom. Då flyttades man nästan som till en annan värld, till en värld där allting är möjligt. Farfar berättade för henne om den magiska skogens invånare och om dess faror: varelser som kunde tala, den elaka häxan, uråldriga träd han tar hand om och djur som är hans vänner. Suvi läser brevet: Farfar vill, att Suvi ska komma och besöka honom, eftersom han vill ge Suvi en födelsedagspresent. ”Den här presenten kan bara ges personligt, eftersom jag måste lära dig hur den ska användas”, skriver farfar. Saken är klar: Suvi kliver på en färja och åker till farfar. Under färden funderar hon på vad det kan vara för present, som måste överlämnas personligen och som man måste lära sig att använda.

Kapitel 2 Suvi går den bekanta stigen till utkanten av ängen. Farfars tornhus syns på andra sidan av ängen. Suvi minns hur farfar, vid hennes tidigare besök här, har sprungit emot henne över ängen, men nu ser hon ingen. De gamla träden vid huset breder ut sina grenar ovanför farfars tornhus och skyddar den mot regn och snöfall. Farfar har själv ritat och byggt sitt hus. Det är lika egendomligt som farfar själv. På den nedre våningen finns ett vardagsrum, i nästa våning, ett kök. När man går upp en våning till, kommer man till farfars sovrum och ytterligare

en våning upp, på den fjärde våningen, hittar man farfars arbetsrum. Trollkarlar behöver väl egendomliga hus, tänker Suvi. Hon upptäcker att dörren till huset är öppet och bestämmer sig för att gå in.

Kapitel 3 Suvi kommer in i farfars vardagsrum. Allting är likadant som det var förra gången hon var här. I hörnet står en gammal fåtölj och bredvid den, en lampa, i vars ljus farfar läser böcker ur bokhyllan. Genom fönstret är det utsikt mot den magiska skogen. Suvi ser en liten katt som sitter i kanten av skogen. ”Undra, om det där är farfars katt. Jag minns inte att han hade någon katt”, tänker Suvi. Sen upptäcker hon vardagsrumsbordet. Det ligger ett konstigt föremål på bordet, och bredvid det, en pappersark med skrift på. Suvi går närmare, för att se noggrannare: föremålet är en ganska stor pensel och på pappret har farfar skrivit något.

Kapitel 4 Suvi tar pappret i sin hand och läser: Suvi Sommar Annabella Omppu. Jag vill ge dig denna pensel som födelsedagspresent, eftersom jag tror att just du kan använda den på rätt sätt. Det är ingen vanlig pensel, utan en magisk pensel. Med hjälp av den kan du göra gott åt människor, djur och växter. Försöker du göra ont, fungerar den inte. För att få penseln att fungera, måste du måla med den. Du kan måla i luft, vatten och… Här slutar brevet. Suvi märker att den inte blivit färdigskriven.

Kapitel 5 Den lilla katten kommer till dörren och säger: ”Du måste hjälpa trollkarlen. Han är i stor fara.” Suvi märker att hon förstår katten, som ändå försvinner under huset efter att ha framfört sin sak. Suvi upptäcker fotspår som leder från tornhuset till den magiska skogen. Hon börjar följa dem, trots att kvällen börjar mörkna. Skogens träd och skuggor omringar henne och hon får en känsla att någon följer efter henne. Skogen blir allt tätare. Suvi upptäcker ögon, som stirrar på henne mellan grenarna. Uppskrämd börjar hon att springa så fort hon bara kan. Hon tänker att hon blir jagad av något slags monster. Hon ser den inte, men hon hör dess tunga steg och flåsande andning.

Kapitel 6 Suvi springer allt djupare in i skogen och monstret följer efter henne. I sin rädsla gömmer hon sig bakom ett stort träd och försöker se en glimt av det som jagar henne. Då plötsligt hör hon ett rop: ”Hjälp, kom och hjälp. Jag har ramlat i en grop!” Suvi närmar sig gropen och upptäcker att den är väldigt djup. I botten av gropen, ser hon ett monster. ”Jag heter Pyry Valtteri”, säger monstret. ”Du kan även kalla mig för Per Valtter, om det känns trevligare för dig.

Kapitel 7 Suvi tittar i gropen. I botten av den ser hon Pyry, som försöker klättra upp för kanterna på gropen, men lyckas inte. ”Den här skogen är full av fällor. Om du ramlar i en fälla, blir du ett byte för den elaka häxan. När jag såg dig irra omkring i skogen, började jag följa dig, så att du inte skulle fastna i häxans fällor. Nu har jag hamnat i den här gropen och det slutar illa för mig om du inte kan hjälpa mig”. ”Du är alltså ett snällt monster”, frågar Suvi förvånat. ”Egentligen är alla här i skogen snälla, bara häxan är elak”, svarar Pyry. ”Min farfar har försvunnit. Hjälper du mig att leta efter honom?” Frågar Suvi. ”Är din farfar en trollkarl”, undrar Pyry. ”Ja, och jag kan inte hitta honom någonstans. Fotspåren ledde hit till skogen och jag började följa dem”, förklarar Suvi. ”Din farfar har förmodligen blivit fånge hos häxan. Det är klart jag hjälper dig att frige honom, bara du hjälper mig upp från denna grop.” säger Pyry. Suvi funderar, hur hon kan få upp Pyry ur gropen. Sen minns hon den magiska penseln. Kanske hon kunde försöka hjälpa Pyry med hjälp av den.

Kapitel 8 Pyry tackar Suvi för hjälpen genom att ge henne en monstruöst stor kram. Tillsammans ger de sig av mot häxans hus. De går länge i den täta skogen och Pyry visar för Suvi alla fällor som finns längs vägen. På stigen finns fler djupa gropar, som har täckts med hö, för att de inte ska upptäckas. Där finns ett snöre och på det en ögla. Om man trampar i öglan, triggas fällan och man blir hängande från sin fot under en gren. Där finns även godsaker som innehåller sömnmedel. ”Jag minns inte att skogen skulle vara ett så farligt ställe. När jag var här senast, kunde man leka fritt här”, säger Suvi. ”Häxan flyttade in

i denna skog för några år sedan”, förklarar Pyry. ”Sedan dess har det inte varit tryggt att röra sig i skogen. Din farfar är starkare än häxan, därför hatar häxan honom.

Kapitel 9 Skogen glesnar och framför dem öppnar sig ett trädlöst fält. På andra sidan av fältet, står häxans hus. De ser fientlig och smutsig ut. Suvi och Pyry smyger närmare för att se bättre. Fönstret är öppet och de kikar in. De ser farfar, som är fastspänd i en stol med tjocka rep. Suvi är i fart med att springa in direkt för att frige farfar, men Pyry hindrar henne. ”Häxan är säkerligen inne i huset. Vi måste vänta på rätt tillfälle”, säger han. Helt rätt: Häxan kommer ut ur köket med en liten flaska trolldryck. Hon förklarar att när farfar dricker av den, flyttas hans krafter över till häxan. Då blir häxan det starkaste väsendet i skogen. Suvi funderar febrilt på hur hon kan få häxan medvetslös. Den magiska penseln kan bara användas för att göra gott. Därför kan den inte göra harm ens för häxan.

Kapitel 10 Suvi målar en blöt tvål i luften med penseln. Hon tar tvålen och kastar den försiktigt in i huset, nära häxan. Häxan är så uppspelt när hon förklarar hur hon ska stjäla farfars magiska krafter, att hon inte märker tvålen. Hon trampar på tvålen och tumlar ner på golvet. Häxan förlorar sitt medvetande som följd av fallet och Suvi springer in för att hjälpa farfar. Häxan ligger på golvet, men visar redan tecken på att återfå sitt medvetande. Suvi förstår att hon har bråttom, om hon vill få loss farfar från repen. ”Skynda dig”, ropar Pyry utifrån, ”häxan är på väg att komma till sina sinnen”!

Kapitel 11 Med penseln ritar Suvi en sax i luften. Hon tar saxen och klipper av farfars rep. ”Bra att du hittade mig”, säger farfar. ”Nu förlitar vi oss på din pensel. Mina krafter har försvagats här i häxans hus och jag kan inte använda dem, men de kommer tillbaka när jag kommer hem igen. Nu behöver vi bara komma hem. Häxan kommer att vara riktigt arg när hon vaknar”.

Kapitel 12 Suvi och farfar springer ut ur häxans hus. Tillsammans med Pyry rusar dem till skogen och springer så fort de bara kan. Pyry leder dem förbi fällorna, ropandes instruktioner bakom dem: ”Akta er för gropen framför er, trampa inte på repet, på vänster sida av stigen finns en rävsax, akta er för dem”. De lyckas komma en bra bit på vägen och stannar upp för att vila i skydd under stora träd.

Kapitel 13 Under tiden vaknar häxan. Hon märker att farfar är borta och hon är rasande. Häxan letar upp sin kvast och ger sig ut på jakt. Flygandes på kvasten är hon mycket snabbare än Suvi, farfar och Pyry. Hon flyger runt skogen och skickar ut blixtar och åskdunder omkring den. Hon letar överallt efter rymlingarna. Blixtarna lyser upp även de mörkaste gömmorna och åskdundret förlamar alla skogens djur. De trycker i sina hålor och väntar på att ovädret ska gå över.

Kapitel 14 Häxan upptäcker Suvi, farfar och Pyry. Hon flyger mot dem på sin kvast och efter henne följer ett stort åskmoln, blixtar och dunder. Det är en skrämmande syn och rymlingarna börjar springa för sina liv. ”Är det du som har stulit min fånge”? ropar häxan till Suvi. ”Han är inte din fånge, han är min farfar”, svarar Suvi ”och du får honom aldrig tillbaka”. ”Det lär vi se”, ropar häxan. ”Jag skickar dig så långt bort från denna skog att du inte ens själv vet var du är”.

Kapitel 15 Häxan sänder åskknallar och blixtar på Suvi, men Pyry kastar sig emellan och skyddar Suvi. Pyry faller ner i marken av blixtarnas kraft och kan inte röra sig under en stund. Häxan trollar fram en bubbla. ”Du kommer att hamna i denna bubbla”, vrålar hon till Suvi, ”och bubblan för dig bort från denna skog och du kan aldrig återvända hit.” Suvi funderar förtvivlat på olika sätt att rädda sig. Med penseln kan man bara göra gott. Man kan inte skada någon med den. Vad ska jag göra nu?

Kapitel 16 Med penseln kan man även rita i vatten. Suvi ritar en frusen spegel i vattnet. Hon vänder spegeln mot häxans bubbla. Strålen som bubblan sänder och som var avsedd att fånga in Suvi, vänder tillbaka från spegeln i riktning mot häxan och fångar henne i sin egen bubbla. Bubblan börjar föra häxan långt bort. ”Nu ser vi henne inte här på flera år, kanske aldrig”, säger farfar. Suvi springer till Pyry, som redan börjat hämta sig från blixtnedslaget. ”Det behövs allt större blixtar för att knäcka mig”, säger Pyry och ler. Nu är det Suvis tur att ge Pyry en kram.

Kapitel 17 Suvi, farfar och Pyry firar Suvis födelsedag i farfars hus. Katten har kommit fram från sin gömma under huset. Den berättar, att den tillhör häxan, men att den aldrig tyckt om häxan. ”Jag vill följa med dig till andra sidan havet”, säger katten till Suvi. ”Kan jag ta den med mig”, frågar Suvi farfar. ”Javisst”, säger farfar. ”Du kommer att ha nytta och sällskap av den och den kommer att vara din vän en lång tid framöver. ”Då blir det ingen vän kvar till dig här”, funderar Suvi. ”Jo vars, det blir det. Jag har fått en ny vän: Pyry, eller Per Valtter stannar här och hjälper mig”, säger farfar. ”Kom ihåg att alltid använda den magiska penseln, när någon behöver hjälp. Jag har sett att du kan använda den väl. När jag har tid, ska jag skriva fler instruktioner till dig”. Suvi packar ner katten i en bärväska. Penseln stoppar hon i sin ficka. Hon hoppas att katten kommer att trivas i den stora staden vid havet, i vindlägenheten i det gamla höghuset.

OLINES BILDER Sedan oktober 2016 är jag en utav deltagarna i projektet UTU, Usko, toivo ja unelmat. Projektet som är startat av Svenska kyrkan behandlar frågor kring identitet och de nationella minoriteterna sverigefinnar och tornedalingar. Inom projektet har vi deltagare fått möjlighet att jobba med egna projekt som berör ämnet. Mitt projekt, Mina tornedalska attribut, handlar om att visa de attribut, kännetecken jag har och bär för att visa på min tornedalska identitet. Som ett tecken på den tid vi lever i har jag valt att ta bilder, på attributen, och låta dessa vara kvadratiska, precis som på Instagram. Det jag hoppas på är att Mina tornedalska attribut ska vara ett igenkännande men även en ögonöppnare för andra tornedalingar och icke tornedalingar. Identitet är någonting jag värdesätter högt och genom dessa bilder hoppas jag även kunna inspirera andra till att vara lika stolt över sin identitet. Slutligen vill jag rikta ett varmt tack till följande personer som hjälp mig under projektets gång, Afarte, Anita, Annalill, Erja, Ellen, Henrika, Ingegerd, Isabell, Isabella, Karl-Erik och Rolf. Tack!

NORAS INTERVJUER MED TREDJE GENERATIONENS SVERIGEFINNAR:

MAN, 21 ÅR TREDJE GENERATIONENS SVERIGEFINNE

ET VAR MINA farföräldrar som flyttade hit ca 1970 för att arbeta. Men min moder är svensk. Min släktingar flyttade till Sverige för att just arbetssituationen var så pass mycket bättre i Sverige jämfört med Finland. Detta ovanpå att de hade fyra barn hjälpte troligen den ekonomiska situationen. Min pappa pratade finska med mig när jag var liten. Men en skilsmässa som resulterade i att jag bodde majoriteten av min tid hos min svensktalande morsa. Det finska språket är för mig något fint som jag tyvärr är ledsen för att jag aldrig lärde mig. Det har ju också resulterat i att det är nästan alltid pinsamt när folk pratar finska med mig för mitt finska namn. När jag var liten och gick i skolan sa jag ju att jag var halv-finne till mina skolkamrater för att visa min finska bakgrund även om jag inte var så mycket del av finskheten. Men när jag väl blev äldre lärde jag mig om termen sverigefinsk som är det jag använder tillsammans med bara svensk. Det beror lite på vem man pratar med. Helt enkelt en person som inte nödvändigtvis behöver kunna båda språken, men har en ganska stark koppling till båda länderna/kulturerna på nått sätt. Det är en sverigefinsk för mig. Det behöver inte vara en förvirrad person som inte vet vad de är. Minoriteten sverigefinnar är enligt mig en ganska liten grupp. För det må vara en stor folkgrupp men personer ska känna sig som sverigefinnar för att vara del av den gruppen. Så jag tycker inte riktigt det finns en direkt syn på sverigefinnar för oftast drar folk slutsatsen att när folk pratar finska nånstans eller liknande att dom är finnar och inget annat.

KVINNA, 17 ÅR TREDJE GENERATIONENS SVERIGEFINNE

INA SLÄKTINGAR HAR under många generationer flyttat mellan Sverige och Finland så det är svårt att säga varför de kom just hit. Det har nog haft med arbete, hem (villor, lägenheter gårdar m.m) och människorna att göra. Vårt efternamn har ändrats många gånger mellan svenska och finska namn och jag vet egentligen inte hur pass finsk jag är eller vilken generation jag tillhör, Det är lite klurigt men jag ska släktforska i framtiden. Från att jag lärde mig prata till att jag började lågstadiet var finska det språk vi pratade hemma, det var det enda språket jag kunde fram till att jag började skolan. Sedan blev det mindre och mindre och vi övergick snabbt till att prata svenska hemma. Min mor blev mobbad som barn p.g.a. sitt påbrå och ville inte att vi barn skulle bli det, därför försvann finskan. För alla mina tre yngre syskon var det samma sak och vi pratar nu svenska hemma med alla, finskan försvinner allt mer och jag kan inte längre så mycket men kan prata lite med min farmor och mormor. Jag kan inte så mycket finska i dagsläget, men jag försöker lära mig och en dag ska jag kunna tala språket igen, vill kunna prata med min släkt och bli förstådd. Det finska språket betyder mycket för mig då nästan hela släkten pratar språket och jag och mina syskon kan inte kommunicera med de andra vilket är synd. Man känner sig nästan socialt handikappad. Jag ser mig som sverigefinsk då jag är född i Sverige men har rötter i och en dragning till Finland. Jag känner mig varken som svensk eller finsk så sverigefinsk passar mig. En person som känner sig kluven mellan två länder och två identiteter, en lite vilsen person, någon som saknar historia och rötter och som är förföljd av 70- talets sverigefinnar och deras fördomar. Det är en sverigefinsk person för mig. Jag tycker synen på sverigefinnar kanske är lite rasistisk, man kan komma fram till en ”finne” och avbryta ett samtal genom att yttra de få ord man kan för att visa sig duktiga eller roliga - vilket de inte är. Dessutom kan man kränka en sverigefinsk person, men dessa saker skulle man aldrig göra mot någon annan kultur eller minoritet.

KVINNA, 16 ÅR TREDJE GENERATIONEN SVERIGEFINNE

IN MORMOR OCH morfar flyttade från norra Finland till Sverige (Jönköping) under 60-talet för att söka jobb. Sedan så fick de min mamma och blev kvar i Sverige. Jag vet inte om de som lämnade flyttade tillbaka till Finland. Jag pratar finska med min mamma och mina småsyskon, det har vi alltid gjort. Jag pratade också finska med min mormor när hon levde. Så hemma pratar jag alltså finska med mamma och småsyskon och svenska med pappa. Jag har alltid haft det finska språket omkring mig, mamma har tjatat mycket om hemspråksundervisning och jag har gått båda finskspråkigt dagis och finskspråkig klass i lågstadiet. Finskan är en normaliserad del utav min vardag. Under de senaste åren har finskan gett mig nya vänner och erfarenheter, jag åkte på ett läger i Finland och fick då finska vänner. De har gett mig nya perspektiv av Finland, det blev inte bara ett ställe dit man åker om somrarna, där folket dricker öl och går runt med fula träningsoveraller och kniv i byxlinningen. Språket har också gett mig mycket. Det finska språket är en naturlig del av mig vardag, jag har alltid haft finskan i mitt liv och ser den inte som något speciellt. Men finskan har ju helt klart gett mig nya möjligheter som t.ex. Det här projektet.

KVINNA, 15 ÅR TREDJE GENERATIONENS SVERIGEFINNE

INA MOR- OCH FARFÖRÄLDRAR flyttade till Sverige på 60-talet för att de hade svårt att hitta jobb i Finland. Finska har jag alltid pratat hemma, det var det första språket jag lärde mig. Mina föräldrar ville att jag skulle lära mig finska först så att jag skulle ha haft det enklare för mig att studera vidare på. Eftersom jag kan språket och vill behålla förmågan att kommunicera, läsa och skriva, så skulle jag säga att min relation med finskan är ganska stark. För mig är det finska språket väldigt viktigt. Jag har alltid kunnat det och hela min familj kan finska. Finska, som sagt, är en stor del av mitt liv och min familj. Jag har dessutom studerat det hela mitt liv och jag kommer fortsätta att studera det, så att jag inte tappar mitt språk. Jag skulle inte vara den jag är idag om jag inte hade lärt mig finska som barn. Jag skulle kvalificera mig som en sverigefinsk person. Men på något sätt känner jag ett starkare band mot det finska hållet. Jag har ingen släkting som ser sig själv som svensk. Alla har haft någon slags anknytning till Finland och dess kultur. Eftersom jag lärde mig svenska så sent, och jag gick i en finsk klass tills årskurs 3 så känner jag att på något sätt så har jag något lite extra mot det finska hållet. Själv tycker jag att en sverigefinsk person är någon som har någon slags anknytning till båda kulturerna. Man skulle kunna tro att en sverigefinne måste kunna både finska och svenska för att kvalificeras som en sverigefinne. Men själv tycker jag att man inte behöver kunna båda språken. Det finns väldigt många sverigefinnar idag som inte kan finska. Man får bedöma själv om man är en sverigefinne eller inte. Min syn på den sverigefinska minoriteten är lite svår. Själv tycker jag att det är fantastiskt att det finns en minoritet som denna. Jag har under hela min uppväxt reflekterat över om jag är finsk eller om jag är svensk. Jag har blivit kallad både finsk och svensk under hela mitt liv. Så när jag fick veta att det fanns en minoritet sverigefinnar så blev jag säkrare på vilken grupp jag hör in i. Från min synvinkel så ser jag hur sverigefinskheten bara växer. Men själv kan jag inte jämföra hur det var förr i tiden. Men jag tror att vi har mer än vad vi hade förut och att det finns mer att prata om, och lära sig om.

EN FILM SOM ALVA HAR GJORT: https://youtu.be/MiqVfEspfcY

När man jobbar med en grupp är det viktigt att man har med olika typer av processer och arbetssätt: gemensamma sammanhang, gruppuppgifter och helt personliga uppdrag. Men samma sak här som med andra uppgifter: allt man gör bör ha en slutpunkt och det behöver inte vara en grym film (som här) eller en sverigefinsk klassiker inom musik (som här), men återigen, något konkret. Hurdana projekt skulle du eller din grupp kunna göra?

I FÖRSAMLINGEN Nedan presenteras två exempel på hur man inom församlingsarbetet kan inkludera identitetsteman. DITT NAMN En andakt kring våra namn och identitet

Förberedelse av rummet • • • • •

Stolar eller kuddar i en ring I mitten av ringen brinner ett dopljus Flera små värmeljuslyktor i olika färger står på altaret eller på ett sidobord - ljusen i dem är inte tända Man kan förbereda en egen plats för varje deltagare med en liten namnskylt på respektive plats Lugn instrumentalmusik

1. Samlingsord 2. Sång 3. Samtal om våra namn Hur/varför har du fått jus det namnet som du bär? Vad betyder ditt namn?

4. Namnet och dopet Vid dopet nämns den som döps vid sitt namn. Vid varje dop tänds också ett speciellt ljus, dopljus, som bär ett speciellt tecken på sig, Kristusmonogrammet (titta på den tillsammans). Dopljuset är en påminnelse om Jesus som sade: Jag är världens ljus, Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan har ljus i sitt liv.

Den som döps kallas att leva nära Gud, sätta sin tillit till Gud. I dopet firas också det att vi är just dem som vi är. Unika. Värdefulla. Älskade.

5. Sång: Du vet väl om att du är värdefull 6. Bibelord ur Jesajas bok: Jag har gett dig ditt namn, du är min. Även om bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min kärlek mot dig inte rubbas och min trohet inte vackla. Minä olen sinut nimeltä kutsunut, Sinä olet minun. Vaikka vuoret järkkyisivät ja kukkulat horjuisivat, niin minun rakkauteni sinua kohtaan ei järky eikä minun uskollisuuteni horju.

7. Musik och möjlighet till ljuständning Det finns många små ljuslyktor på altaret. Alla som vill kan välja en lykta, tända ljuset i den (från dopljusets låga) och ställa sin lykta i mitten av ringen. Detta som ett tecken för att vi hör ihop med varandra och har fått livets gåva att dela.

8. Välsignelsen 9. Sång och sändningsord

IDENTITET OCH RÖTTER ”Det finns två bestående gåvor vi kan skänka våra barn: Det ena är rötter, den andra är vingar.”

Presentation med bilder Välj en bild och berätta om något som gör att du är stolt över dej själv. Bibeltext Jes 41:10: Var inte rädd, jag är med dig. Ängslas inte, jag är din Gud. Jag ger dig styrka och hjälper dig, stöder och räddar dig med min hand.

Samtala om styrkor Hur kommer det sig att jag har den här styrkan. Finns det något i min bakgrund som har gett mig styrkor? Hur kan man alltid vara sig själv? Är styrkan påtvingad eller en gåva?

Linjeövning Svensk eller sverigefinsk/tornedaling? Ställ dig på linje - som du känner dej. Samtal - Varför står jag just här? Vad är det att vara svensk respektive sverigefinsk/tornedaling? Vad är det för egenskaper som är utmärkande för att vara svensk? Vad tillkommer när man beskriver sig som tornedaling/sverigefinsk? Vad är det som gör att man är det ena mer än det andra? Andra rötter som finns i gruppen?

Fyra hörn-övning Vad är det att vara tornedaling/ sverigefinsk? 1. språk 2. geografisk ställe 3. livsstil 4. annat (tex. släkt) Samtal - Vem bestämmer din identitet? Vad innebär det är att ha en stark identitet/svag identitet? Vad har det för konsekvenser på andra områden i livet? Vilka aspekter av identitet förändras lättare? Vilka är mer statiska?

Linjeövning hur stolt är du över att vara sverigefinsk/tornedaling? Mycket eller inte alls (ställ dig efter som du känner dej). Samtal - Vad kan man vara stolt över? Vad är det som gör att man inte kan vara stolt?

t e t i t n e d i n i m t e t i t n e d min i 48

Fyra hörn-övning Hur mycket förstår du av meänkieli/finska/annat hemspråk? 1. Jag använder meänkieli/finska i något sammanhang 2. Jag förstår men kan inte använda meänkieli/finska 3. Jag förstår ingenting av meänkieli/finska 4. Öppet hörn Gruppsamtal i hörnen: i vilka miljöer hör/använder du meänkieli/finska, alternativt något annat hemspråk?

Träd Mina rötter och vingar Tro, hopp & kärlek • Gemenskap • Sammanhang • Kallelse Uppgift: Rita ett träd på ett stort papper. Skriv ditt namn tydligt på stammen. Se bakåt i din släkts historia Rötter; rita eller skriv ner vid rötterna stödord för vad du vet om din familjs historia (föräldrar, far- och morföräldrar) • vad de har gjort • vad de har använt för språk • var de har bott • vad de har tyckt om att göra/var duktiga på att göra • ”tokiga” saker de gjort… saker att minnas • något mer som du själv kommer på Stammen och de nedre grenarna: Se dig själv Skriv stödord för jag idag • tycker om att göra • är glad över/stolt över • har svårt med • viktiga personer just nu i mitt liv • min fritid, mina utmaningar idag • vad behöver jag? vad saknar jag? • vad är bra för mig idag? Finns det några ”grenar” som jag skulle vilja ta bort, något jag vill lämna? Översta grenarna: Framtidens jag • Drömmar? Vad vill jag? • Vad jag har för mål? Vad jag planerar för? • Var vill jag bo? Vad vill jag göra? • Vad vill jag jobba med? /utbilda mig till? • Hurdan familj drömmer jag om? • hur vill jag utvecklas som person?

Att reflektera över: Hur hänger dessa grenar ihop? Hur kan jag få hjälp av mina rötter så att jag kan förverkliga någon dröm?

Bön på svenska Tack du himmelska Förälder för att du har låtit mig födas som människa i denna värld, så full av under. Tack för varje ny dag med nya möjligheter, för arbetsglädje och rörlighet, för möten med andra människor, för ensamhet och vila, för gryning och skymning, för öppna horisonter. Här står jag med händerna fulla av dina gåvor. Hjälp mig att dela med mig åt andra. Amen.

Bön på meänkieli Rakas taihvaalinen vanhiin, kiitos ette sie annoit minun syntyä ihmisenä tähän maihlmaan joka oon täynä ihmeitä. Kiitos jokasesta uuesta päivästä, uusista maholisuuksista, kiitos työnilosta ja elämän liikheistä. Kiitos kohtaamisista eri ihmisitten kans, kiitos yksinäisyyestä ja levosta. Kiitos aamunkoitosta ja illan hämärästä. Tässä mie olen käet täynä sinun antamia lahjoja. Auta minua jakahmaan net toisitten kans. Ammen

Ps 791 Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du. Det finns alltför många som vill tala om att du bör vara si och så. Gud Fader själv han accepterar dig ändå och det kan du lita på. Du vet väl om.. 2. Du passar in i själva skapelsen, det finns en uppgift just för dig. Men du är fri att göra vad du vill med den, säga ja eller nej. Du vet väl om..

Välsignelse (alla tillsammans): Herra siunatkoon meitä ja varjelkoon meitä Herra valaistakoon kasvonsa meille ja olkoon meille armollinen. Herra kääntäköön kasvonsa meidän puoleemme ja antakoon meille rauhan. Isän ja Pojan (+) ja Pyhän Hengen nimeen. Aamen

I dessa exempel framgår det också hur viktigt det är att frågorna kring bakgrund och identitet utformas konkret – att man rör sig, skriver och ritar. Om man bara pratar, kan det lätt bli abstrakt och tunt, oavsett hur ”djupa” samtalen blir. Hur kan du arbeta mer konkret med tankar, tron, identitet, språk?

SÅNGER De unga deltagarna i UTU – Tro, hopp och drömmar har valt ut tre andliga sånger/psalmer, som de tycker om och som man kan sjunga både på svenska och finska. Musikbakgrunderna finns på https://soundcloud.com/ user-73513096/sets/tro-hopp-och-droemmar/s-6tW0Y

1. Måne och sol (Svenska kyrkans psalmbok nr 21) ”Ympärillä ihmisien” eller ”Keskellämme ihmeellinen” på finska.

1. Jumala loi auringon, kuun ja järvet ja puut, ihmiset myös. Jumalan on taivas ja maa. Herraa me tahdomme kiittää. Herralle riemulla laulamme kiitosta. Herra, me kiitämme nimeäsi. 2. Jeesukselle virtemme soi, hän kuolemallaan elämän toi. Luonamme hän täällä nyt on. Herraa me tahdomme kiittää. Herralle riemulla laulamme kiitosta. Herra, me kiitämme nimeäsi. 3. Henkensä hän heikoille suo ja keskellemme lämpöä luo. Taivas jo on luonamme näin. Herraa me tahdomme kiittää. Herralle riemulla laulamme kiitosta. Herra, me kiitämme nimeäsi.

2. Ropa till Gud (Svenska Kyrkans Psalmbok nr 703) ”Laulakaa Herralle”. Laulakaa Herralle (Shout to the lord) Jeesus, Herrani, ei ole vertaistasi Elämäni, saan ylistää, rakkautesi ihmeitä Lohtuni, turvani, voimani ja linnani Suo että saan, vain sinua, lakkaamatta palvoa Laulakaa herralle huutakaa maa Kuninkaalle, voima ja kunnia Riemuitsee vuoretkin ja kumartaa äänesi kuullessaan Ilosta laulan kun tekosi nään Rakastan, iäti jään kiittämään Lupaustasi en voi verrata mihinkään (Simojoki, Nyman, Perttilä) 55

3. Du vet väl om att du är värdefull (Svenska Kyrkans Psalmbok nr 791) ”Voi tietäisitpä, miten arvokas” på finska.

FÖRSAMLINGSARBETARNAS BERÄTTELSER

ÅSTE MAN KUNNA finska för att räknas som sverigefinne? Måste man vara aktiv i en finsk förening eller en finskspråkig församling för att kunna bära en sverigefinsk identitet? Själv har jag genom hela mitt liv genom mitt musikintresse/yrke varit med i organiserad sverigefinsk verksamhet och olika forum. Detta har säkert präglat min syn på sverigefinskheten. Sverigefinskhet har för mig varit att värna om kulturen och utövandet av detta med likasinnade, vare sig det gäller spela Sibelius på piano eller sjunga Juice Leskinen på karaoke. Sedan så har man ju alltid också hållit på Finland i hockey. Mitt deltagande i UTU-projektet har utvidgat mina perspektiv på sverigefinskheten. Det finns helt lika många sätt att vara sverigefinsk på som det finns sverigefinnar här på jordklotet. På tal om jordklotet, jag har funderat på hur jag skulle förklara min nationella identitet om jag inte bodde i Sverige eller Finland. Skulle jag presentera mig själv som svensk eller finsk? Eller skulle jag kunna ha varit sverigefinsk ända från födelsen? Var jag än skulle råka bo i världen? Det sistnämnda alternativet känns faktiskt bäst. Sverigefinskheten har ett intressant särdrag. Det är en kombination av två väldigt likadana, men även väldigt annorlunda mentaliteter. Skillnaderna kan uppfattas, om inte annars, genom att titta på historien och geografin. Sverige och Finland är grannar och vår gemensamma historia är mycket längre än Finlands självständighet eller autonomi under Ryssland sammanlagt. Trots detta har inte Finland som lillebror assimilerats att förlora sitt språk eller sin kultur. Har detta

någon gång varit faran att hända? (Bortsett från Torndalen där man fortfarande kämpar med saken). Inom projektet har behandlat detta med identiteten mycket. Projektet pågår också i en tid där redan den tredje generationen efter den stora flyttvågen håller på att bli vuxen och reflekterar över sin finska bakgrund, var och en för sig själv. Vi fick en inblick av detta bl.a. på Göteborgs filmfestival. Frågorna, som den första eller andra generationen inte harhanterat flyger inte upp i något moln som en följd av en lyckad integration in i urbefolkningen, men dessa frågor dyker upp någon gång under livet lopp för de flesta av oss. Man har ofta tagit upp dessa funderingar i film. Vi lever i en global tid, där det är en självklarhet att man flyttar mellan olika länder. Vissa flyttar frivilligt. Dessvärre så måste de flesta emigrera. Det är ett faktum att Sverige är idag mångkulturellt. När det kommer till vår bakgrund, så blir identitetspektrumet bredare hela tiden om man tänker på alla människor som bor i Sverige. Skulle det finnas råd i våra sverigefinska berättelser, hur Sverige skulle kunna vara så öppen, mottagande och tolerant som de flesta av oss svenskar (obs! jag ser mig som svensk i detta) vill?

NKO OSATTAVA SUOMEN kieltä, voidakseen laskea itsensä ruotsinsuomalaiseksi? Täytyykö olla aktiivinen suomiseurassa tai suomenkielisesä seurakuntatyössä, voidakseen kantaa ruotsinsuomalaista identiteettiä? Itse olen koko ikäni toiminut musiikkiharrastukseni/-ammattini tiimoilta eri foorumeissa, joissa ruotsinsuomalaiset ovat tavalla tai toisella järjestäytyneitä eri yhdistysten muodoissa. Niinpä oma näkemykseni ruotsinsuomalaisuudesta on myös paljolti värjäytynyt sen mukaan. Ruotsinsuomalaisuus on ollut minulle kulttuurin vaalimista ja sen harjoittamista samanmielisten kanssa, oli kyseessä sitten Sibeliusta pianolla tai Juice Leskistä karaokessa. Onhan siihen tietty kuulunut myös sellainen tärkeä seikka, että Suomea kannustetaan lätkässä. UTU-projektiin osallistuminen onkin siten laajentanut näkemystäni ruotsinsuomalaisuudesta käsitteenä. On yksinkertaisesti yhtä monta tapaa olla ruotsinsuomalainen, kuin meitä ruotsinsuomalaista yksilöä täällä maan päällä tallaa. Maan päällä tallaamisesta puheenollen,

olen miettinyt sellaistakin, että miten kuvaisin kansallisen identiteettini, jos muuttaisin ulkomaille enkä asuisi ruotsissa tai suomessa. Esittelisinkö itseni ruotsalaisena vai suomalaisena? Vai voisinko olla syntyjäni ruotsinsuomalainen? Loppuikäni? Missä vain asuisin? Kyllä viimeinen vaihtoehto tuntuisi omimmalta. Ruotsinsuomalaisuudessa on sellainen jännä piirre, että siinä sulautuu kaksi hyvin samanlaista, mutta myös niin hyvin erilaista mentaliteettia. Erilaisuuden voimakkuuden voi ymmärtää, jos ei muuten, niin katsomalla maantieteellisiä ja historiallisia faktoja. Ruotsi ja suomi ovat lähinaapureita ja historia yhteisenä valtiona on pidempi kuin Suomen itsenäisyys ja sitä edeltävä aika Venäjään kuuluvana autonomiana yhteensä. Siitä huolimatta Suomi ei pikkuveljenä ole assimiloitunut unohtamaan omaa kieltään ja kulttuuriaan. Liekö näin ollut vaarassa edes käyvän? (lukuunottamatta raja-alueita, kuten Torniojokilaaksoa, joissa edelleen käydään tärkeää taistelua kyseisten asioiden parissa). UTU-projekti on käsitellyt mm paljon juuri tätä identiteettikysymystä. Projekti ajoittuu myös aikakauteen, jolloin jo kolmas, suuren muuttoliikkeen jälkeinen polvi, on aikuistunut ja pohtii suomalaistaustansa merkitystä omassa minässään. Jokainen omalla tavallaan. Tästä saimme näytteitä esim vuoden 2017 elokuvafestivaaleilla Göteborgissa. Kysymykset, joita ensimmäinen ja toinen polvi ei ole käsitellyt, eivät häviä johonkin pilveen, kantaväestöön integroitumisen seurauksena, vaan mietteet omista juurista tulevat esille jossain vaiheessa useimman meidän kohdalla. Monet ovatkin ottaneet elokuvamedian työkalukseen näiden asioiden työstämiseen. Elämme globaalia aikaa, jolloin maiden välinen muuttoliike on itsestäänselvyys. Jotkut lähtevät maailmalle vapaaehtoisesti. Suurin osa kuitenkin ikävä kyllä olosuhteiden pakottamana. Monikulttuurisuus on fakta tämän päivän Ruotsissa. Ruotsissa asuvien ihmisten alkuperään liittyvien identiteettien kirjo kasvaa koko ajan. Löytyykö meidän ruotsinsuomalaisten tarinoista neuvoja siihen, millä tavalla Ruotsi voi tänä päivänä olla sellainen avoin, vastaanottava ja suvaitseva maa, niin kuin valtaosa meistä ruotsalaisista (huom! lasken tässä asiassa itseni ruotsalaiseksi) toivoo sen olevan.

ET HAR VARIT intressant att delta i projektet Tro, hopp och drömmar och tankar har uppstått framför allt kring sverigefinskhet och identitet. Av deltagarna i projektet har jag varit den, som mest lutar sig mot Finland eftersom jag är född och uppvuxen i Finland och har flyttat till Sverige för fyra år sedan. Jag får svara på frågor om min bakgrund och rötter och det mest naturliga för mig är att säga att jag är en finne som bor i Sverige. Sverigefinskheten är ett nytt begrepp, vilket jag har försökt förnimma under dessa år. Som församlingspräst träffar jag många sk. första generations sverigefinnar, som fortfarande älskar Finland och som håller traditionerna starkt levande. Under mina år här och särskilt efter att jag har varit mycket med första generationens sverigefinnar så har jag upplevt och tänkt mer om finskheten än tidigare. Jag deltog i UTU-projetktet, för jag ville utvidga min bild av sverigefinskheten och för att få en uppfattning av vad kyrkan betyder och skulle kunna betyda för yngre sverigefinnar. I början av projektet kom tanken fram att sverigefinskheten formuleras och byggs nu, framför allt genom den andra och tredje generationen. Alla gäster i projektet, alla filmer som vi sett och alla diskussioner som vi har haft har speglat en mångfärgad bild, där var och en kan hitta sin plats. Bland ungdomarnas reflektioner ser man en tydlig känsla inom sverigefinskheten att man står mellan två länder och kulturer. Våra identiteter som människor är sällan det ena eller det andra, snarare både och. När man söker sin stig och sin plats, under vår livslånga upptäcktsresa, då kan kyrkan förhoppningsvis vara ett stöd och en rastplats. Världen förändras, men människan har alltid samma behov att förverkliga sin potential, känna tillhörighet och ställa frågor.

SKO, TOIVO JA UNELMAT -PROJEKTIIN osallistuminen on ollut mielenkiintoista ja herätellyt pohtimaan etenkin ruotsinsuomalaisuutta ja identiteettiin liittyviä kysymyksiä. Projektiin osallistujista olin se, joka on eniten Suomeen päin kallellaan, sillä olen Suomessa syntynyt ja kasvanut ja muuttanut Ruotsiin vajaa neljä vuotta sitten. Juuriini ja taustaani koskeviin kyselyihin saan vastata lähes päivittäin ja minulle luontevin identiteetti on tällä hetkellä Ruotsissa asuva suomalainen. Ruotsinsuomalaisuus on ollut uusi käsite, jonka sisältöä olen kuluneiden vuosien aikana yrittänyt hahmot-

taa. Seurakuntapappina tapaan paljon nk. ensimmäisen polven ruotsinsuomalaisia, joille Suomi on rakas ja perinteet elävät vahvoina. Täällä asuessani ja erityisesti ensimmäisen polven ruotsinsuomalaisten kanssa aikaa viettäessä olen kokenut ja ajatellut suomalaisuutta paljon enemmän kuin koskaan aiemmin. UTU-projektiin lähdin mukaan halusta rakentaa ja laajentaa kuvaani ruotsinsuomalaisuudesta ja saadakseni käsitystä siitä, mitä kirkko merkitsee ja mitä se voisi merkitä uudemmille sukupolville ruotsinsuomalaisia. Aivan projektin alkumetreiltä alkaen tuli esiin ajatus siitä, että ruotsinsuomalaisuus on jotain mikä muotoutuu ja rakentuu juuri nyt, nimenomaan toisen ja kolmannen sukupolven toimesta. Kaikki projektiin osallistuneet vieraat, näkemämme elokuvat ja käymämme keskustelut viestivät monisävyisestä kuvasta, jossa jokainen voi löytää paikkansa. Nuorten pohdinnoissa heijastui selkeänä ruotsinsuomalaisuuteen kuuluva tunne kahden kulttuurin ja kahden maan välillä seisomisesta. Identiteetiltä meistä kukaan ihminen onkaan harvoin täysin yhtä tai toista, vaan sekä että. Oman polun ja paikan elämänmittaisella löytöretkellä voi toivottavasti kirkko toimia tukena ja levähdyspaikkana. Maailma muuttuu, mutta ihmisellä on aina sama tarve toteuttaa itseään, tuntea yhteenkuuluvuutta ja esittää kysymyksiä.

LOPPUSANAT UTU: USKO, TOIVO JA UNELMAT

UTU on Ruotsin kirkon kansallinen projekti ja osa suurempaa Dela tro, dela liv -hanketta. Projektin takana ja ohjausryhmässä ovat Satu Rekola Göteborgin hiippakunnasta, Manne Mali Västeråsin hiippakunnasta ja Ritvaelsa Seppälä Luulajan hiippakunnasta. Kun allekirjoittanut sai alkuvuodesta 2016 kyselyn, kiinnostaisiko minua hakea projektin vetäjän paikkaa, totesin projektisuunnitelman luettuani, että kyseessä on ruotsinsuomalaisuuden piirissä ainutlaatuisesta avauksesta, jonka keskiössä ovat nimenomaisesti ruotsinsuomalaisten se ryhmä, joka määrittää koko ruotsinsuomalaisuuden tulevaisuuden. Tämä ryhmä on aikuisuuden kynnyksellä tai nuoria aikuisia, pääsääntöisesti toisen ja kolmannen sukupolven ruotsinsuomalaisia, joiden suhde omiin kulttuuritaustoihin, kieliin ja kotimaihin on kenties hyvin häilyvä ja epämääräinen. Ruotsinsuomalaiset ovat olleet Ruotsissa virallinen kielivähemmistö vuodesta 2000 saakka, mikä on osaltaan parantanut ruotsinsuomalaisuuden asemaa. On kuitenkin huomattava, että vähemmistölaki kohdistuu toki erinomaisen tärkeisiin sektoreihin eli kieleen, esikouluun, viranomaispalveluihin ja vanhushuoltoon. Mutta faktista ruotsinsuomalaista enemmistöä vuonna 2017 (eli nuorisoa, aikuisia ja keski-ikäisiä) ei laissa mainita. Ohjausryhmä kirjoittaa projektisuunnitelmassa seuraavasti: osallistuvia nuorten identiteettiä vahvistetaan kristittyinä ja tuntemaan oman kulttuurisen ja kielellisen kontekstin turvallisena. Koska olen väitöskirjatyössäni (käsittelee toisen sukupolven ruotsinsuomalaista identiteettiä) pohdiskellut juuri näitä teemoja, ymmärsin tämän projektin olevan tärkeän suunnannäyttäjän koko ruotsinsuomalaiselle toiminalle. On ollut palkitsevaa, että ryhmässä on ollut torniojokista edustusta, jolle samat identiteetti- ja kielikysymykset näyttäytyvät hivenen eri valossa.

Projektilla on ollut kolme keskeistä toimintamuotoa: 1) Yhteisviikonloput: osa pelkästään nuorten kesken ja osassa ollut seurakuntatyöntekijät mukana. Ensimmäisessä viikonlopussa nuorten kanssa Luulajassa lokakuussa 2016 keskityttiin ruotsinsuomalaisuuden historiaan ja faktoihin, mentoroinnin periaatteisiin sekä ryhmäytymiseen. Marraskuussa kokoonnuimme Lillsvedin opistolle Tukholman saaristossa, tällöin olimme kutsuneet paikalle ns. kokeneempia toisen sukupolven ruotsinsuomalaisia, jotka valottivat omaa taustaansa ja suhdettansa ruotsinsuomalaisuuteen. Tanja Lorenzon, Ramin Farzin, Dennis Barvsten ja Love Antell antoivat omilla esityksillään runsaasti ajateltavaa sekä nuorille että seurakuntatyöntekijöille. Tammikuussa 2017 kokoonnuimme nuorten kanssa Västeråsissa, jossa aloitettiin nuorten omat inspiraatiomateriaalit eli projektityöt. Helmikuussa 2017 vietettiin viikonloppu Göteborgin elokuvafestivaaleilla, jossa katsottiin lähes kymmenkunta elokuvaa, joiden yhdistävä teema oli vähemmistöasema tai (ruotsin)suomalaisuus. Maaliskuussa 2017 nuoret ja osa seurakuntatyöntekijöistä teki matkan Suomeen, Lahteen ja Helsinkiin. Lahdessa pääpaino oli suomalaisten nuorten ja seurakuntatyön tutustumisessa, Helsingissä tutustuttiin pääkaupunkiin ja (nuorten omasta toiveesta!) museoihin. Useimmille nuorille tämä oli ensimmäinen matka Suomeen, joka ei suuntautunut vanhempien kanssa sukulaisia tapaamaan. Nuoret kokivat, että matka Suomeen oli antoisin viikonloppu, koska heille syntyi ”oma Suomi”, vahvoja yhteisiä elämyksiä hyvässä porukassa. Syksyllä 2017 nuoret ovat osallistuneet projektin esittelyyn seurakunnissa, ruotsinsuomalaisilla kirkkopäivillä sekä Göteborgin kirjamessuilla, jossa olimme m.m. mukana Suomi-Areenalla. Projektin päätös on ollut marraskuussa 2017 Västeråsissa. 2) Mentorointi. Projektissa kukin nuori on toiminut mentorina seurakuntatyöntekijälle. Tavallisestihan kokeneempi ja vanhempi osapuoli mentoroi nuorempaa, mutta tämän käänteisen mentoroinnin idea on ollut siinä, että nuori kertoo ja perehdyttää seurakuntatyöntekijää nykynuorten ajatusmaailmaan ja toimintatapoihin. Seurakuntatyöntekijöiden työ keskittyy pitkälti lapsi- ja vanhustyöhön, joten tämä on ollut heille monessa suhteessa silmiä avaavaa. Mentoriparit ovat keskenään sopineet toimintaperiaatteet.

3) Projektityöt. Nuoret ovat vuoden 2017 aikana työstäneet omia henkilökohtaisia projektitöitään, jossa he ovat henkilökohtaisella tasolla työstäneet identiteettikysymyksiä pidemmälle. Valokuvia, kertomuksia, haastatteluja, filmejä, blogin pitämistä, kaksikielisen lastenkirjan käsikirjoitus, musiikkia. Tämän kaltaiset tekeleet ovat konkreettisia lopputuloksia projektin ja sisäisten sekä yhteisten prosessien viemistä pidemmälle. Näistä kaikista on tämän kirjan sivuilla runsaasti materiaalia. Mitä tulee identiteettikysymyksiin, niin mitään ehdotonta lähtötilannetta tai päätepysäkkiä ei ole olemassa. Identiteettimme muuttuvat itsemme ja ympäröivän maailman mukaisesti. Kun projektin käynnistäminen ja avoin haku esiteltiin elokuussa 2016, eräs ruotsinsuomalainen aktiivi kertoi projektin saaneen ruotsinsuomalaisissa piireissä yhtä paljon huomiota kuin mikä tahansa ruotsinsuomalainen tapahtuma viime vuosina. Suomen puolella projekti uutisoitiin YLE:llä ja myös Suomen kirkon parissa. Ruotsin mediassa tai Ruotsin kirkon sisäisesti ei projektin käynnistäminen tai edistyminen ole juuri kiinnostusta herättänyt. Mainitsen tämän tässä vaiheessa, koska se on eräs keskeisimmistä syistä ja seurauksista siihen, kuinka ruotsinsuomalaisuus on edelleen perin näkymätöntä ruotsalaisen enemmistöyhteiskunnassa. Ruotsinsuomalaisuus nähdään edelleen pitkälti 60- ja 70-lukujen suomalaissiirtolaisuuden synonyyminä, harvemmin kansallisena vähemmistönä, jonka yli 700 000 joukosta yli puoli miljoonaa on elänyt varhaisesta lapsuudesta saakka Ruotsissa, södertäljelaisina tai skånelaisina, joilla on myös juuria Suomessa. Tällöin enemmistöyhteiskunnan näkemykset ovat vaikuttaneet vahvasti myös oman identiteettikuvan kehitykseen. Kuka muuten ylipäätänsä haluaa ilmoittaa kuuluvansa vähemmistöön, varsinkin kun puhutaan nuorista? Sellaiset, jotka kokevat, että kuuluminen vähemmistöön on suurempi plus kuin se, ettei siihen kuuluisi. Ja toisen sukupolven ruotsinsuomalaisilla on ollut mahdollisuus, jota muilla suurilla Ruotsin siirtolaistaustaisilla ei ole ollut, nimittäin ettei ulkoisesti erotu valtaväestöstä, jolloin omasta taustasta ei ole tarvinnut tehdä isoa numeroa. Tämän projektin perusteella onkin helppo todeta, että on nimenomaisesti erinomaisen tärkeää, että näitä kysymyksiä työstetään ja nostetaan esille. Eikä ainoastaan ruotsinsuomalaisuuden tai kansallisten vähemmistöjen kannalta,

mutta myös Ruotsin ja Suomen sekä nykyisten siirtolaistaustaisten tulevaisuuden kannalta. Oman sukupolveni nuoruudessa 80-luvulla vaadittiin nuorisolle tiloja: nuorisotaloja ja harrastetiloja. Nykyisin julkisissa keskusteluissa ja virallistenkin toimintojen suunnitelmissa muistetaan usein mainita, että nuorten ääni on saatava kuuluville. Tämä projekti ja tämä kirja antavat osaltaan viitteen siihen, kuinka tämä voidaan toteuttaa nykyisessä pirstaloituneessa toimintaympäristössä. Nuorten ja myös vanhempien toimintaa on resursoitava siten, että lopputulokset ovat konkreettisia. On hyvä, että blogataan, postataan, kuvataan ja kirjoitellaan, mutta jos kirjoitetusta laulusta äänitetään oikea kappale, tai kuvatusta materiaalista työstetään oikea filmi – tällöin on resurssit suunnattu rakentavasti. Tulokset ovat laajemmin hyödynnettävissä, joista itse kukin nuoriso-, kulttuuri- tai seurakuntatyössä mukana oleva voi saada inspiraatiota omaan työhönsä. Osallistujat ovat saaneet elävän yhteyden toisiinsa ja seurakuntatoimintaan. Jossain vaiheessa joku projektissa olevista nuorista totesi ”vi kommer nog att behålla kontakten resten av livet”. Tällöin totesin itsekseni, että tästähän juuri on kysymys – luodaan edellytykset elinikäisille ihmissuhteille, pysyville turvaverkoille ja kollektiiviselle identiteetille, joka vahvistaa ja joka koetaan positiivisena voimavarana. Suomen ja Ruotsin valtiot, kunnat, kulttuuritoiminta tai koulutussektori ovat resursoineet kansallista vähemmistötyötä perin niukasti. Joten tässäkin näkyy kirkon merkitys, mahdollistamalla Dela tro, dela liv -hankkeen kautta tätäkin projektia. Kiittäen, Kai Latvalehto PROJEKTIJOHTAJA OULU JA GÖTEBORG

SLUTORD UTU: TRO, HOPP OCH DRÖMMAR

UTU – Tro, hopp och drömmar – är ett nationellt projekt inom Svenska kyrkan och en del av den större satsningen Dela tro, dela liv. Bakom projektet och i styrgruppen står Satu Rekola från Göteborgs stift, Manne Mali från Västerås stift och Ritvaelsa Seppälä från Luleå stift. När den undertecknade i början av 2016 fick förfrågan om jag skulle vara intresserad att ansöka till posten som projektledare för projektet, kunde jag konstatera efter att jag läste projektplanen att detta är ett unikt initiativ inom sverigefinskheten, som fokuserar sig specifikt på den gruppen av sverigefinnar, som kommer att definiera hela den sverigefinska framtiden. Den här gruppen består av ungdomar och unga vuxna, främst andra och tredje generationens sverigefinnar, vilkas förhållande till de egna kulturbakgrunderna, språken och hemländerna kan vara otydlig och vag. Sverigefinnarna har varit en officiell nationell språkminoritet i Sverige sedan 2000, vilket har för sin del förbättrat sverigefinnarnas position. Man måste dock lägga märke till att minoritetslagen inriktar sig inpå de utomordentligt viktiga frågorna om språk, förskola, och äldreomsorg. Men den faktiska sverigefinska majoritetsgruppen år 2017 (dvs. ungdom, vuxna och medelåldriga) berörs inte av lagen. Styrgruppen skriver som följande i projektplanen: Deltagande ungdomar blir stärkta i sin identitet som kristen och trygg i sin kulturella och språkliga kontext. Eftersom jag har i min doktorsavhandling (behandlar identitet bland den andra generationen sverigefinländare) reflekterat över dessa teman, insåg jag att det här projektet kan vara en vägvisare åt hela sverigefinska verksamheten. Det har varit ytterst belönande, att vi har även haft tornedalska deltagare, som har ett litet annorlunda perspektiv på samma identitets- och språkfrågor.

Projektet har haft tre centrala verksamhetsformer: 1) Gemensamma helgträffar: vissa med enbart ungdomarna närvarande, vissa tillsammans med församlingsarbetarna. Den första helgen i Luleå i oktober 2016 koncentrerade vi med ungdomarna på sverigefinsk historia och centrala företeelser, mentoreringsprinciper och gruppdynamik. I november samlades hela gruppen på Lillsveds folkhögskola i Stockholms skärgård, då var s.k. mer erfarna andragenerations sverigefinnar inbjudna, vilka berättade om sina erfarenheter i relation till sverigefinskheten. Tanja Lorenzon, Ramin Farzin, Dennis Barvsten ja Love Antell erbjöd med sina presentationer väldigt mycket att tänka på både för ungdomarna samt församlingsarbetarna. I januari började ungdomarna utarbeta sitt inspirationsmaterial, dvs. sina projektarbeten. I februari 2017 deltog vi på Göteborgs filmfestival, där vi såg ett tiotal filmer med anknytningen antingen till (sverige)finskhet eller minoriteter. I mars besökte ungdomarna och några församlingsarbetare Lahtis och Helsingfors i Finland. I Lahtis var fokus på att möta finska ungdomar och bekanta sig med församlingsverksamhet, i Helsingfors bekantade vi oss med huvudstaden och (utifrån ungdomarnas önskemål!) flera museer. För de flesta unga var detta den första resan till Finland, som man inte gjorde tillsammans med föräldrarna för att hälsa på släkten. Ungdomarna upplevde, att helgen i Finland var den mest givande, eftersom man fick ”ett eget Finland”, starka gemensamma upplevelser med ett härligt gäng. Under hösten 2017 har ungdomarna varit med och presenterat projektet i svenska församlingar, de sverigefinska kyrkodagarna samt bokmässan i Göteborg, där vi var med bl.a. på Finlandsarenan. Projektets gemensamma avslutning har varit Västerås i november 2017. 2) Mentorering. I projektet har de unga varit mentorer till församlingsarbetarna. Det vanliga är ju att den äldre och mer erfarna agerar som mentor, men idén med det som kallas omvänd mentorering är att den unga deltagaren berättar och bekantar församlingsarbetaren hur dagens ungdom tänker och förhåller sig till sin bakgrund. Församlingsarbetarnas vardagliga arbete har för de flesta koncentrerat sig på mindre barn och äldre sverigefinska sammanhang, så detta har varit en verklig ögonöppnare får många. Mentorsparen har själva bestämt hur man håller kontakten.

3) Projektarbeten. Ungdomarna har under 2017 bearbetat sina egna projekt, i vilka de har reflekterat sina personliga identitetsfrågor vidare. Bilder, berättelser, intervjuer, filmer, bloggande, manus till en tvåspråkig barnbok, musik. Dessa utgör konkreta resultat av projektet och samtidigt för man vidare projektets och deltagarnas inre och gemensamma processer. Denna bok innehåller mycket material från allt detta. Och när vi talar om identitetsfrågor, så finns det inga absoluta utgångslägen eller sluthållplatser. Våra identiteter förändras med oss själva och världen runt omkring oss. När projektet presenterades offentligt i augusti, så konstaterade en aktiv människa inom de sverigefinska kretsarna att detta har uppmärksammats lika mycket som vilken som helst sverigefinsk händelse inom de senaste åren. På den finska sidan var projektet en nyhet i bl.a. finska Rundradios nyhetssändningar och även den finska kyrkan noterade projektet. Inom svenska medier eller Svenska kyrkan har projektets påbörjande eller fortsättning knappt väckt uppmärksamhet. Jag tar upp detta i det här sammanhanget, för detta kan ses vara en av orsakerna varför sverigefinskheten är relativt osynlig i det svenska majoritetssamhället. Sverigefinskheten upplevs fortfarande som att vara en synonym till den finska invandringen på 60- och 70-talen, mer sällan som en nationell minoritet, som utgörs av över 700 000 människor, utav vilka mer än en halv miljon har vuxit upp och alltid bott i Sverige, som södertäljare eller skåningar, vilka även har finska rötter. Majoritetssamhällets uppfattningar har även präglat utvecklingen av den egna identitetsbilden. Och vem vill överhuvudtaget framföra att man tillhör en minoritet, särskilt när vi talar om unga människor? Sådana som kan uppleva att det är ett större plus än ett minus att man tillhör en minoritet. Den andra generationen sverigefinnar har haft en möjlighet som ingen annan större grupp med invandrarbakgrund i Sverige har haft, nämligen att man inte skiljer sig till det yttre, och då har man inte behövt göra ett nummer av sin bakgrund. Utifrån detta projekt kan man konstatera, att det är utomordentligt viktigt att dessa frågar bearbetas och lyfts fram. Och inte bara utifrån sverigefinska perspektiv, men även Sverige, Finland och framtiden för nutidens människor med olika bakgrunder från större delar av världen.

När min generation var ung på 80-talet så krävde man utrymmen för ungdomar: fritidshus och lokaler. I nutida diskussioner och även offentliga planer kommer man ofta ihåg att nämna att ungas röst måste komma fram. Detta projekt och den här boken ger för sin del en hänvisning, hur detta kan möjligtvis göras i dagens fragmenterade verksamhetsmiljö. Verksamheten för de unga, och även vuxna, är bra att drivas på så vis att resultaten blir konkreta. Det är enbart bra att man bloggar, postar, filmar och skriver, men om en skriven låt spelas in på riktigt, eller en filmsnutt blir en riktig film – då har resurserna riktats konstruktivt. Resultaten kan utnyttjats på en bredare front, och olika människor inom ungdoms-, kultur- eller församlingsverksamheten kan få inspiration till sitt arbete. Deltagarna har fått en levande kontakt med varandra och till församlingsverksamheten. Vid något tillfälle sade en av ungdomarna i projektet att ”vi kommer nog att behålla kontakten resten av livet”. Då konstaterade jag för mig själv, att det ju precis detta det handlar om – man skapar förutsättningar för livslånga relationer, fasta nätverk och en kollektiv identitet, som förstärker och som man upplever som en positiv tillgång. Finlands och Sveriges stater, kommuner, kulturverksamhet eller utbildningssektor har tilldelat relativt litet resurser åt de nationella minoriteterna. Även i detta syns kyrkans betydelse, genom att möjliggöra även detta projekt inom satsningen Dela tro, dela liv. Med tacksamhet, Kai Latvalehto PROJEKTLEDARE, ULEÅBORG OCH GÖTEBORG