Knutby, Pingst och samfundsreflektion

Knutby, Pingst och mediareflektion

CARL-HENRIC JAKTLUND

När orden ”Knutby” och ”Media” kombineras ligger nog den suckande utandningen nära till hands för många. ”Mycket”, ”ingående” och ”ofta” är troligen ord som många skulle använda för att beskriva sina känslor inför den mediala rapporteringen, eller ännu mer troligt: För mycket, för ingående, för ofta.

Det är enkelt att förstå den formen av känslouttryck eftersom händelserna i Knutby är något man önskar aldrig hade hänt och därmed aldrig behövt rapporteras om. Men tyvärr, det hände och då var media tvungna att berätta och vi bör grundläggande vara tacksamma över att de så gjorde.

Det är förstås så att det går att ha en del synpunkter på somligt i den mediala bevakningen. Utan tvekan fanns det ett stort mått av sensationslystnad som präglade rapporteringen och absolut fanns det hos kvällstidningarna en klassisk tillspetsning av rubriker på löpsedlarna för att försöka sälja lösnummer och en klickjakt på internet som innebar att de spektakulära delarna betonades och fick företräde. Så var det, och det finns garanterat frågor att ställa även till kristen press – exempelvis tidningen Dagen som jag själv arbetade på i samband med Knutbytragedin och årtiondet därefter – kring hur somligt skrevs och rapporterades. Men att media skrev och rapporterade var inte konstigt, tvärtom.

Händelserna i Knutby var i allra högsta grad anmärkningsvärda och innehöll så många ingredienser som skapade nyfikenhet och väckte frågor. En tämligen isolerad miljö där mord och mordförsök uppdagas, följt av berättelser om maktmissbruk av grövsta slag samt vittnesbörd om våld, lögner och urspårad teologi som i princip alla andra kyrkoföreträdare skakade på huvudet åt – det är inte konstigt att medias nyfikenhet och berättarlust triggades. Och vid sidan om en del övertoner och snedvinklingar så var det viktigt att så skedde eftersom det hjälpte saker att komma fram i ljuset. Somligt av det var förstås ytterst smärtsamt att se och höra om men i grund och botten var det mesta sant (och med tiden har det visat sig att mycket av det som tillbakavisades som mediala överdrifter och påhitt faktiskt var korrekt och att verkligheten på en rad områden till och med var värre).

233

Medias uppgift är bland annat att rapportera, avslöja, tydliggöra och förklara händelseförlopp och även om det är naturligt att ibland vilja ”skjuta budbäraren” när strålkastaren riktas mot det egna sammanhanget så är det inte speciellt konstruktivt eller framkomligt. För ett problem försvinner sällan för att det sopas under mattan, vanligare är att det återkommer senare och då allt som oftast på ett förstärkt sätt när högen under mattan vuxit till ytterligare. Detta gör att tacksamhet över budbärarens roll faktiskt kan vara både befogad och rimlig.

Det är förstås lättare sagt än gjort att betrakta det så när man är mitt i det, därför kan det vara värt fundera kring frågan i allmänhet innan den uppstår konkret i det egna sammanhanget. Knutby-händelsen ger möjlighet till den formen av reflektion, för även om det – jag upprepar det – går att sucka över somligt så hjälpte media till att lyfta fram saker i ljuset på ett sätt som gjorde att omvärlden dels kunde försöka förstå vid den aktuella tidsperioden och dels hjälper den att bearbeta och reflektera nu efteråt för att dra lärdomar ur det som skedde. Genom att ställa de obekväma frågorna till samfundsledare, pastorer, församlingsledare och församlingsmedlemmar gjorde man grundläggande omvärlden en tjänst som är viktig ur ett större och bredare perspektiv.

Om vi kan se den allmänna nyttan med media utifrån Knutby så har vi lärt oss något viktigt inför eventuella framtida stormar, nämligen att media primärt inte är vår fiende utan vår vän. Jag vet och förstår att den tanken kan kännas svår eller till och med provocerande att tänka utifrån detta specifika sammanhang eftersom det finns så mycket smärta och sår utifrån det. Men jag skulle gärna utmana till lyft blick: Knutbyhändelserna var en stor och djup tragedi redan innan media skrev en enda rad eller visade en enda bildruta därifrån. Media tvingade oss att möta en verklighet vi helst hade önskat inte existerade, men när den nu tyvärr fanns var det högst befogat att den speglades.

Det finns självklart inte enbart ädla och goda motiv i media, jag har redan varit inne på riskerna med sensationslystnad och rubrikhets men det förekommer förstås även ibland ren ohederlighet och felaktiga motiv. Det kan absolut uppstå situationer där man som pastor, församling eller samfund kan tvingas fundera om en reporter/tidning/radio- eller tv-kanal snarare drivs av en vilja att misskreditera än att spegla sanningen. Ibland är det dock snarast försvarsläget och en olust inför att granskas som avslöjas hos en själv när de där misstankarna dyker upp, men det kan även vara så att känslan och bedömningen av den mediala drivkraften är korrekt. I ett sånt läge kan det förstås vara på sin plats att sätta emot och säga ifrån, men det är värt att betänka att det allt som oftast är en svår kamp att vinna och att det är klokt att tänka lång- snarare än kortsiktigt. Det är lätt hänt att

234

triggas i stunden och försvara sig ingående och tydligt vilket emellanåt som sagt är befogat, men det är värt fundera på hur det kommer tolkas och forma bilden av dig eller ditt sammanhang. Några djupa andetag och ett bollande med någon närstående men utomstående är i allmänhet att rekommendera innan man går i svaromål, men allra viktigast är att vara noggrann med sanningen och exempelvis inte försöka undanhålla eventuell problematik även om det kan kännas som att det behövs en motvikt till det som media presenterat. Det ansvarsfulla och långsiktigt hållbara och kloka är alltid att nyanserat hålla sig till sanningen, både i det som uppenbart gynnar en själv men även i det som kanske kan framstå som motsatsen.

Om vi tittar på Knutbyhanteringen så är det uppenbart att församlingens ledarskap försökte kommunicera det de själva önskade få fram, de ville styra utvecklingen och förmedla sina ”sanningar”. Jag sätter det inom citationstecken eftersom det oftast var högst vinklade sanningar vilket tydligt kan konstateras i backspegeln nu när många ur det forna ledarskapet skrivit och talat självrannsakande och erkänt att en stor del av sanningen antingen doldes eller vreds för att passa den egna agendan. Sanningen kom ikapp till slut, och det är en rimlig tolkning av förloppet att mycket av den medierapportering som var plågsam och jobbig hade sett radikalt annorlunda ut om Knytby-ledarskapet från början bestämt sig för att vara så transparenta och ärliga som möjligt. Nu fanns det förstås anledningar till att det inte var möjligt där och då, församlingen och dess ledarskap var inte sund nog för att kunna hantera det, men rent hypotetiskt hade det varit bättre om så kunnat ske. Media ger sig nämligen inte om de förstår eller anar att sanningen döljs, då fortsätter de och oftast med ökad intensitet. Det är en jobbig mekanism när den drabbar en själv men en bra sådan i allmänhet, och det enda man egentligen kan och bör göra är att vara noggrann med sanningen och säga så mycket av den så tidigt som möjligt.

Det går säkerligen ha synpunkter på såväl dåvarande som nuvarande pingstledning rörande hur den bemötte och hanterade saker som rörde Knutby i offentligheten, bland annat har det ansetts att man inte tillräckligt tydligt stod upp för församlingen. Det finns säkert delar av det som går diskutera, det gör det allt som oftast, men i regel är min minnesbild att man valde att försöka kommunicera vad som var sant: Det hade redan innan tragedin funnits frågetecken runt teologi och liv i Knutbyförsamlingen och det som uppdagades skapade ett oundvikligt behov av att markera kring att såväl teorier som praktik var avvikande från vad som ansågs sunt och klokt. Det var sanningen och därmed kommunicerade man det. Ur ett medialt kommunikationsperspektiv är det svårt att inte annat än berömma det, samtidigt kan det förstås finnas andra frågor att ställa, såsom varför det då inte agerades mer utifrån problematiken i ett tidigare skede och hur

235

kommunikationen och omsorgen inåt gentemot församlingen såg ut efter tragedin. Det är dock andra frågor som hanteras på andra ställen i denna skrift.

Sammanfattningsvis: Media kan vara utmanande och komplicerat att hantera och förhålla sig till, men i grund och botten fyller de en viktig samhällsfunktion att vara tacksam över. Även om viss försiktighet och klokskap kan vara befogad så bör ledstjärnan alltid vara att svara och hantera med så mycket sanning som möjligt när kritiska frågor och bevakningar dyker upp. Det går inte helt styra hur media kommer behandla det du säger, om de kommer spegla det rättvist och hederligt, men det går grundläggande bestämma sig för sin egen hantering. Att hålla sanningen högt är då det viktigaste av allt, och i längden – om inte förr – så kommer det att löna sig och ge bästa möjliga frukt även i besvärliga situationer.

236