Sammanfattning

Syftet med denna uppsats har varit att kartlägga den utveckling som låg bakom och ledde fram till att Algot Niklasson efter att ha varit en hyllad och uppburen evangelist och ledare för den väckelse som benämndes förnyelseväckelsen, i stort sätt fullständigt försvann från den svenska pingströrelsen efter 1951.

Stor kraft har nedlagts på att kartlägga och beskriva förnyelseväckelsens huvudsakliga sammanhang: den svenska pingströrelsen. Tre aspekter har getts särskilt stort utrymme. För det första pingströrelsens organisation och struktur, med fria lokalförsamlingar, men med Lewi Pethrus och Filadelfiaförsamlingen i Stockholm som tongivande inte minst genom inflytandet över många betydelsefulla institutioner. För det andra den läromässiga utvecklingen, dels de traditionella lärorna om andedop, helgelse och fria församlingar, dels den nya förkunnelsen om bl.a. troshelande och sjukdomsandar som kom till pingströrelsen från pingstväckelsen i Amerika. Slutligen de interna stridigheterna inom pingströrelsen, framförallt 40-talets Lidmanstrid, och de metoder som utvecklats för att hantera sådana stridigheter, exempelvis osynliggörande och isolering. Denna bakgrund anger det rum förnyelseväckelsen haft att verka i, och mot denna bakgrund har sedan förnyelseväckelsen karakteriserats. Förnyelseväckelsen kom att råka i konflikt med pingströrelsens centrala linje teologiskt så väl som kyrkopolitiskt. En kronologisk genomgång av förnyelseväckelsens vägar i pingströrelsen visar de alltmer tilltagande spänningarna mellan Algot Niklasson och mer traditionella pingstpredikanter. I diskussionerna behandlades främst teologiska frågor. Förnyelseväckelsen karakteriserades bl.a. av offentlig syndabekännelse, förkunnelse om enhet mellan kristna, eskatologisk närförväntan och starka karismatiska manifestationer, exempelvis helbrägdagörelse och profetia. På samtliga av dessa områden framfördes kritik mot förnyelseväckelsens företrädare. Det hela kulminerade under predikantveckan 1951. När Niklasson kungjorde att han ämnade predika i Östermalms fria församling uppfattades detta som ett kyrkopolitiskt ställningstagande för den isolerade pingstförsamlingen på Östermalm, där Sven Lidman var en av de tongivande medlemmarna. Det är oklart om Niklasson

själv främst avsåg att ta ställning för Östermalmsförsamlingen eller mot splittringen inom pingströrelsen.

Mot bakgrund av Niklassons öde, och hanterandet av andra konflikter inom pingströrelsen, blir det möjligt att göra en analys av dess struktur. Visserligen fanns inget officiellt regelverk eller ens trosbekännelse, och inte heller kunde några juridiskt bindande beslut tas. Men genom täta kontakter mellan föreståndarena och under hot om isolering och utfrysning av avvikare kunde ändå pingströrelsen bevaras i relativt stor enighet under större delen av Lewi Pethrus livstid och ett antal år därefter. Pethrus och Filadelfiaförsamlingens i Stockholm överlägsna informationsövertag inom rörelsen var avgörande för denna utveckling.